NJA 2020 s. 426

Myndigheten för internationella ärenden inom Islamiska republiken Irans rättsväsende har begärt att P.M. ska utlämnas dit för verkställighet av ett fängelsestraff.

Iran har åberopat en dom meddelad den 17 augusti 2014 av den allmänna brottmålsdomstolen i Esfahan, Iran. Genom domen dömdes P.M. för medhjälp till förfalskning till fängelse i sex månader och för brukande av falsk urkund till fängelse i tre år. Enligt domen ska P.M. på ett off iciellt registreringskontor oriktigt ha presenterat en person som sin make, varpå ett off iciellt intyg om samtycke för utresa ur Iran ska ha upprättats för P.M. och hennes barn. Med förfalskade handlingar ska hon därefter ha utverkat ett pass och kunnat resa ut ur landet. Det framgår inte av domen när de påstådda gärningarna ska ha ägt rum. Det framgår inte heller om någon försvarare hade utsetts att företräda henne vid rättegången eller om hon kallats till förhandlingen.

Enligt riksåklagaren f inns det hinder mot utlämning enligt 7, 9 och 10 §§ utlämningslagen. En utlämning skulle enligt riksåklagaren strida också mot artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

P.M. har motsatt sig utlämning. Hon har instämt i riksåklagarens bedömning att det f inns hinder mot utlämning enligt 7, 9 och 10 §§ utlämningslagen samt att en utlämning skulle strida mot artiklarna 3 och 9 i Europakonventionen. Hon har g jort gällande även att hon riskerar dödsstraff om hon utlämnas till Iran.

Migrationsverket beslutade den 28 oktober 2014 att bevilja P.M. permanent uppehållstillstånd i Sverige och hon förklarades samtidigt vara f lykting (f lyktingstatusförklaring). Skälen för beslutet var att P.M. hade g jort sannolikt att hon i Iran dömts till spöstraff som kan omvandlas till stening och att hon därför riskerar att vid ett återvändande till Iran utsättas för övergrepp från de iranska myndigheternas sida på grund av sitt kön. Verket bedömde att de övergrepp som hon riskerar når upp till förföljelse och är kopplade till f lyktinggrunden kön.

P.M. har inte varit frihetsberövad i utlämningsärendet.

P.M. förnekar brott. Hon kände inte till den aktuella domen. Det var på grund av den tidigare domen där hon dömdes till spöstraff som hon f lydde. Om hon utlämnas till Iran riskerar hon dödsstraff för att hon nu har en sambo och inte i Iran är skild från sin tidigare make.

Utlämning får enligt 7 § utlämningslagen inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden löper risk att i den anmodande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans eller hennes liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet. Bestämmelsens avfattning överensstämmer i stort med flyktingdefinitionen i 1954 års utläninglag och 4 kap. 1 § i nu gällande utlänningslag (2005:716). Någon fullständig överensstämmelse mellan utlämningslagen och rätten att stanna i landet enligt utlänningsrätten f inns emellertid inte. (Se bl.a. NJA 2017 s. 975 p. 10–14 och NJA 2019 s. 611 p. 42.)

Utlämningslagen bygger i allt väsentligt på den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 (SÖ 1959:65). Lydelsen av 7 § i lagen överensstämmer dock inte ordagrant med vad som sägs i konventionen om när utlämning inte ska medges i fall av risk för svår förföljelse. I konventionen anges t.ex. inte uttryckligen förföljelse på grund av tillhörighet till en viss samhällsgrupp som en vägransgrund. Också i vissa bilaterala utlämningsavtal som Sverige har ingått saknas sådan förföljelse som vägransgrund.

Syftet med 7 § var att uppnå samstämmighet mellan utlännings- och utlämningsbestämmelserna såvitt avser f lyktingar. Tanken var att personer som fått uppehållstillstånd av asylskäl på grund av fara för politisk förföljelse i ett visst land, i allmänhet inte heller skulle behöva riskera att utlämnas dit. (Se prop. 1957:156 s. 57 ff. och Karin Påle, Villkor för utlämning, 2003, s. 192.) Utlämningslagen och utlänningslagen bygger i relevanta delar på 1951 års Genèvekonvention angående f lyktingars rättsliga ställning (SÖ 1954:55) och f lyktingdef initionen där.

Det förhållandet att en utlänning, med hänvisning till att han eller hon hyser en välgrundad fruktan för förföljelse av allvarligt slag i ett visst land, har beviljats f lyktingstatus i Sverige enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen väger mycket tungt vid prövningen av om det föreligger hinder enligt 7 § utlämningslagen. Det gäller i vart fall om risken kvarstår vid tiden för bedömningen av utlämningsframställningen. (Se NJA 2017 s. 975 p. 12.)

Eftersom avsikten med 7 § utlämningslagen var att den skulle korre¬¬¬¬spondera mot det skydd som f lyktingar åtnjuter enligt utlänningslagen, är utlänningslagens f lyktingdef inition av betydelse vid tolkningen av bestämmelsen ( jfr SOU 2011:71 s. 164 och 514 samt Påle, a.a., s. 192 f.).

I artikel 1 (A) 2 i 1951 års Genèvekonvention def inieras en f lykting som en person som f lytt sitt land ”av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”. FN:s f lyktingkommissarie (UNHCR) har i sina riktlinjer för tillämpningen av artikeln uttalat att en korrekt tolkning av begreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp inrymmer bl.a. kön och att kvinnor kan utgöra exempel på sådana samhällsgrupper som avses i konventionens f lyktingbegrepp.

Artikel 33 i konventionen ger uttryck för principen enligt internationell sedvanerätt om non-refoulement som innebär att en f lykting inte får skickas tillbaka till det land där personen riskerar förföljelse. Principen har bäring även på utlämningsområdet (se t.ex. SOU 2011:71 s. 163 och 515).

Ursprungligen omfattade f lyktingdef initionen i utlänningslagstiftningen inte förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. Den som riskerade sådan förföljelse kunde i stället beviljas status som skyddsbehövande i övrigt.

I samband med att den nya utlänningslagen trädde i kraft 2006 ändrades f lyktingdef initionen i 4 kap. 1 § så att förföljelse på grund av kön direkt kom att omfattas av def initionen. I förarbetena uttalades att det var mycket angeläget att den svenska tolkningen av f lyktingdef initionen ändrades för att anpassas till UNHCR:s riktlinjer och def initionen i det då gällande EU-direktiv som senare ersatts av 2011 års skyddsgrundsdirektiv. Det ansågs därför att kön, ensamt eller i förening med andra kännetecken, ska kunna grunda tillhörighet till en viss samhällsgrupp och att den som söker skydd undan sådan förföljelse ska kunna ges f lyktingstatus. Samma bedömning g jordes beträffande sexuell läggning. Det konstaterades att ordalydelsen av f lyktingdef initionen i 4 kap. 1 § skulle avvika i förhållande till def initionen i 1951 års Genèvekonvention, men utformningen ansågs inte innebära någon avvikelse i sak. (Se prop. 2005/06:6 s. 25 och 32.)

Bestämmelsen i 7 § utlämningslagen innehåller ingen uttrycklig hänvisning till förföljelse på grund av kön. Starka skäl talar dock för att begreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp även ska anses omfatta kön.

HD har g jort bedömningen att risk för förföljelse på grund av sexuell läggning kan inordnas under samlingsbegreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp i 7 § (se HD:s avgörande den 10 juni 2019 i mål Ö 795-19). Som nämnts har förföljelse på grund av sexuell läggning av lagstiftaren behandlats på ett likartat sätt som förföljelse på grund av kön (se p. 16).

Syftet med bestämmelsen i 7 § var att uppnå samstämmighet mellan utlännings- och utlämningsbestämmelserna beträffande def initionen av f lyktingar. Att tolka 7 § på så sätt att begreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp även omfattar kön innebär att syftet med bestämmelsen uppnås och en sådan tolkning ligger i linje med Sveriges åtaganden enligt 1951 års Genèvekonvention. Tolkningen innebär att vägransgrunden angående förföljelse inte helt kommer att stämma överens med ordalydelserna av utlämningskonventionen och vissa bilaterala utlämningsavtal som Sverige har ingått ( jfr p. 9). Den kan dock inte anses strida mot Sveriges internationella utlämningsförpliktelser ( jfr SOU 2011:71 s. 517).

Slutsatsen är att kön, på motsvarande sätt som sexuell läggning (se p. 18), inryms i samlingsbegreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp i den mening som avses i 7 §. Risk för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning utgör därför hinder mot utlämning.

Av utredningen framgår att läget avseende respekten för de mänskliga rättigheterna i Iran är allvarligt. Det sker en omfattande diskriminering av kvinnor även genom lagstiftning. Exempelvis äger kvinnors vittnesmål endast halvt bevisvärde och kvinnors möjlighet till skilsmässa är kringskuren. Spöstraff är en vanlig påföljd vid exempelvis sedlighetsbrott. (Se Utrikesdepartementets rapport Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Iran 2015–2016, s. 6 f. och 12 f.)

P.M. åtnjuter f lyktingstatus och annat har inte framkommit än att det för f lyktingstatus angivna skälet kvarstår. Utredningen i målet visar att P.M. på grund av sitt kön löper risk för att i Iran utsättas för förföljelse som riktar sig mot hennes liv eller frihet. Det f inns därmed hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen.

Vid denna bedömning saknar HD anledning att uttala sig i frågan om det f inns andra hinder mot utlämning enligt utlämningslagen eller om en utlämning av P.M. till Iran skulle vara oförenlig med Europakonventionen.