NJA 2020 s. 908

Huvudfrågan i målet är i vilken utsträckning Skatteverket kan förpliktas att i ett domstolsärende om utmätning ersätta vinnande enskild motpart för rättegångskostnad, när Skatteverket redan i inledningen av tingsrättens handläggning har medgett motpartens talan. I målet aktualiseras också frågor om betydelsen av att utmätningen har skett även för andra fordringar än de som Skatteverket företräder.

För betalning av S.G:s skulder i allmänna och enskilda mål utmätte Kronofogdemyndigheten en personbil av märket Mercedes Benz. M.G. överklagade beslutet och yrkade att utmätningen skulle hävas. Hon gjorde gällande att bilen tillhörde henne och gav till stöd för detta påstående in bl.a. ett köpekontrakt. Enligt detta hade hon en tid före utmätningen köpt bilen för 500 000 kr.

Sedan Kronofogdemyndigheten beslutat att inte häva utmätningsbeslutet och ärendet överlämnats till tingsrätten gav M.G., genom ombud, in ytterligare handlingar och utvecklade skälen för överklagandet. Hon yrkade också ersättning för rättegångskostnad vid tingsrätten.

Så snart Skatteverket och Brottsoffermyndigheten – som båda var motparter i ärendet – hade fått del av de ingivna handlingarna medgav de M.G:s överklagande. De motsatte sig emellertid att ersätta henne för rättegångskostnad. De övriga motparterna i ärendet, H.S. och K.V., hörde inte av sig.

Tingsrätten höll några dagar senare sammanträde i ärendet. Vid sammanträdet preciserade M.G. genom ombud yrkandet om ersättning för rättegångskostnad till 37 313 kr och förklarade att det riktade sig mot samtliga motparter utom Brottsoffermyndigheten.

Efter sammanträdet hävde tingsrätten utmätningsbeslutet men avslog yrkandet om att H.S., K.V. och Skatteverket skulle ersätta M.G. för rättegångskostnad.

Hovrätten har förpliktat Skatteverket att ersätta M.G. för rättegångskostnad vid tingsrätten med 37 313 kr jämte ränta men har inte funnit skäl att ålägga H.S. och K.V. något motsvarande ersättningsansvar.

Vid överklagande av utsökningsmål gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om annat inte föreskrivs (18 kap. 1 § tredje stycket UB).

I 32 § ärendelagen sägs att domstolen i ett ärende där enskilda är motparter till varandra får förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för kostnader i ärendet med tillämpning av 18 kap. RB. Bestämmelsen bör tillämpas endast när det mellan parterna har förekommit en intressemotsättning motsvarande vad som är typiskt för tvistemål och motsättningen har påverkat domstolsförfarandet ( jfr t.ex. ”Kostnaderna i godmansärendet” NJA 1979 s. 164; jfr Peter Fitger m.fl., Lagen om domstolsärenden. En kommentar, 3 uppl. 2020, s. 295).

Enligt paragrafens ordalydelse är bestämmelsen tillämplig enbart i förhållandet mellan enskilda parter. I förarbetena uttalas emellertid att staten är att anse som enskild part när ett statligt organ i ärendet har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. därför att staten innehar en fastighet (se prop. 1995/96:115 s. 118). I rättspraxis har staten också ansetts som enskild part när Skatteverket i ett utmätningsärende har trätt i en enskild borgenärs ställe (se ”Concilium” NJA 2012 s. 896). I övrigt kan emellertid paragrafen inte tillämpas i utmätningsärenden, där ett statligt organ i egenskap av myndighet driver in statliga fordringar, såsom skatter och böter (se t.ex. ”RSV:s kostnader” NJA 1998 s. 443, ”Den utmätta båten” NJA 2000 s. 109 och ”RF och rättegångskostnaderna” NJA 2015 s. 374).

Av HD:s avgörande ”RF och rättegångskostnaderna” följer att staten ändå kan åläggas ett ansvar för rättegångskostnader i utmätningsärenden där staten är part. HD uttalade i avgörandet att det i vissa fall skulle strida mot rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen och mot 2 kap. 11 § andra stycket RF om den enskilde i sådana ärenden inte gavs rätt till ersättning av staten för sina rättegångskostnader. Domstolen slog mot den bakgrunden fast att en enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål under vissa förutsättningar har rätt att få ersättning av staten för rättegångskostnader även när utmätningen har skett för skattefordringar eller liknande. En förutsättning bör dock vara att kostnaderna har varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet. Vid bedömningen bör vägas in att handläggningen enligt ärendelagen är förenklad. (Se p. 17–20 i avgörandet.)

Det innebär att rätten till ersättning för rättegångskostnader i överklagade utmätningsärenden numera styrs av två olika rättsregler. Den ena finns i 32 § ärendelagen och kan i princip tillämpas enbart gentemot enskilda. Innebörden i denna regel är att 18 kap. RB ska tillämpas men endast under förutsättning att det mellan parterna finns en intressemotsättning som har påverkat domstolsförfarandet. Den andra regeln följer av ”RF och rättegångskostnaderna” och kan tillämpas enbart gentemot staten. Innebörden i denna senare regel är att staten är skyldig att ersätta vinnande motpart för befogade kostnader.

Det kostnadsansvar som staten har enligt ”RF och rättegångskostnaderna” förutsätter inte att det finns en intressemotsättning mellan den vinnande enskilda parten och staten. För ansvar krävs endast att den enskilde i samband med en utmätning där staten är motpart har haft fog för att vända sig till domstol för att få utmätningsbeslutet ändrat, att sådan ändring också sker och att hans eller hennes kostnader har varit befogade. En annan sak är att avsaknaden av en intressemotsättning eller graden av förekommande intressemotsättning och dess inverkan på förfarandet kan få betydelse för vilka kostnader på den enskildes sida som har varit befogade.

Den vinnande parten kan därför ha rätt till ersättning även om staten i förfarandets inledningsfas har medgett den enskildes talan. Staten bör dock, som huvudregel, inte ansvara för sådana kostnader som har uppkommit efter det att den vinnande parten fick kännedom om medgivandet. Om det har förekommit andra förlorande motparter i ärendet, bör staten inte heller svara för sådana kostnader som har uppkommit på grund av processuella åtgärder som dessa har vidtagit.

Varken ärendelagen eller ”RF och rättegångskostnaderna” ger något besked om hur rättegångskostnader ska fördelas när den vinnande parten har såväl staten som en eller flera enskilda som motparter. Vad som uttalades i förarbetena till ärendelagen om att en enskild motpart i denna situation ensam kan ha att svara för rättegångskostnaderna ( jfr prop. 1995/96:115 s. 118) får i och med ”RF och rättegångskostnaderna” anses delvis överspelat. Bedömningen av kostnadsansvarets fördelning får i stället ske i två steg.

I det första steget får bedömas om staten ansvarar enligt den regel som kommer till uttryck i ”RF och rättegångskostnaderna” och om enskilda motparter svarar enligt vad som sägs i 32 § ärendelagen. Om det därvid visar sig att såväl staten som enskilda motparter kan åläggas ett ansvar för en och samma kostnad, får samordningen av parternas kostnadsansvar ske genom en analog tillämpning av 18 kap. RB. Det innebär bl.a. att om den vinnande partens kostnad är hänförlig till både staten och enskilda motparter kan en tillämpning av 9 § om solidariskt ansvar och 11 § om fördelning av kostnader aktualiseras.

Varken ärendelagen eller rättegångsbalken reglerar i vilken utsträckning en part kan rikta ett rättegångskostnadsyrkande mot enbart en av flera motparter. I den rättsvetenskapliga litteraturen har uttalats att en part antagligen i vissa typer av domstolsärenden kan begränsa sitt yrkande till att gälla ersättning från en av flera motparter ( jfr Fitger m.fl., a.a. s. 301). Frågan får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En part som yrkar ersättning från enbart en av flera motparter bör under alla förhållanden inte förlora rätten till den yrkade ersättningen, om ett yrkande som riktar sig mot de övriga motparterna inte skulle ha förutsättningar att få bifall.

Hovrätten har funnit att H.S. och K.V. inte kan åläggas något ansvar för M.G:s rättegångskostnader. M.G. har inte överklagat detta beslut. Däremot har Skatteverket – inom ramen för verkets andra- och tredjehandsyrkanden – yrkat att H.S. och K.V. ska göras solidariskt ansvariga med Skatteverket.

Hovrättens ställningstagande i denna del avser inte Skatteverkets rätt gentemot M.G. Ett bifall till Skatteverkets talan avseende H.S. och K.V. skulle inte heller vara bestämmande för rättsförhållandet mellan Skatteverket och dem. Skatteverket har därför inte klagorätt avseende hovrättens beslut i denna del ( jfr ”Kostnaderna i familjetvisten” NJA 1981 s. 717). Yrkandet om att H.S. och K.V. ska svara för M.G:s kostnader ska följaktligen avvisas.

Skatteverket har i ärendet vid tingsrätten uppträtt som företrädare för staten. Det är inte fråga om en sådan situation där Skatteverket ska jämställas med enskild part. Skatteverkets ansvar för rättegångskostnader ska därför bedömas enligt den rättsregel som kommer till uttryck i ”RF och rättegångskostnaderna”.

Utmätningsbeslutet avsåg egendom av förhållandevis stort värde. Det köpekontrakt som M.G. gav in i samband med överklagandet föranledde inte Kronofogdemyndigheten att ändra beslutet. M.G. får mot den bakgrunden anses ha haft fog för att anlita ombud. Det arbete som ombuden utförde genom att ta fram ytterligare material som gav stöd för M.G:s anspråk kan antas ha bidragit till att tingsrätten sedermera hävde utmätningsbeslutet. Kostnaderna för detta arbete får anses ha varit befogade och därmed av det slag som staten, genom Skatteverket, ska svara för. Det gäller också kostnaderna för ombudens förberedelse inför det sammanträde som tingsrätten satte ut. Att Skatteverket därefter medgav M.G:s talan saknar betydelse.

Statens ansvar omfattar, som huvudregel, inte kostnader som har uppkommit efter det att den vinnande parten fick kännedom om medgivandet (se p.14). I detta fall måste det åtminstone i samband med sammanträdets inledning ha stått klart för M.G. att Skatteverket hade medgett hennes överklagande. De ytterligare kostnader som själva sammanträdet föranledde synes emellertid ha varit av mycket begränsad omfattning. De var inte heller en följd av övriga motparters processuella åtgärder. Med hänsyn till omständigheterna i detta fall bör Skatteverket svara även för dessa kostnader.

Det förhållandet att utmätningsbeslutet avsåg betalning även av andra fordringar än de som Skatteverket företrädde är inte ägnat att påverka verkets kostnadsansvar. Att de övriga fordringarna var avsevärt högre än de fordringar som Skatteverket företrädde får i detta fall anses vara utan betydelse.

Skatteverkets förstahandsyrkande – att verket ska befrias från skyldigheten att ersätta M.G:s rättegångskostnader – kan därför inte bifallas.

Skatteverket har – inom ramen för sitt andrahandsyrkande – gjort gällande att verkets betalningsskyldighet ska sättas ned med en fjärdedel, eftersom M.G. inte yrkade ersättning för rättegångskostnad av Brottsoffermyndigheten och hennes yrkande därmed riktades mot endast tre av fyra motparter.

Brottsoffermyndigheten var motpart i ärendet, eftersom utmätningen hade skett bl.a. för myndighetens regressanspråk mot S.G. Ett sådant regressanspråk går tillbaka på en privaträttslig skadeståndsfordran som Brottsoffermyndigheten har övertagit ( jfr 28 och 29 §§ brottsskadelagen, 2014:322). När myndigheten gjorde gällande ett sådant anspråk får den vid tillämpningen av 32 § ärendelagen anses ha uppträtt som enskild part ( jfr ”Concilium”).

Av handlingarna framgår att Brottsoffermyndigheten medgav M.G:s talan så snart myndigheten hade fått del av de handlingar som hennes ombud hade gett in. Det kan därför inte anses ha förelegat en sådan intressemotsättning mellan Brottsoffermyndigheten och M.G. att myndigheten skulle kunna åläggas ansvar för hennes kostnader vid tingsrätten. Ett yrkande om att även Brottsoffermyndigheten skulle betala ersättning för rättegångskostnad borde därför, om det hade framställts, inte ha bifallits.

Mot den bakgrunden bör den omständigheten att M.G. begränsade sitt rättegångskostnadsanspråk till att gälla övriga tre motparter inte påverka hennes rätt till ersättning.

Också Skatteverkets yrkande om att verkets kostnadsansvar ska sättas ned med en fjärdedel ska därför lämnas utan bifall.