NJA 2022 s. 105

Kronofogdemyndigheten har inte ansetts skyldig att betala dröjsmålsränta enligt räntelagen till en borgenär vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel.

Stockholms tingsrätt

L.E.L. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot staten genom Justitiekanslern som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Anna Liljenberg Gullesjö) anförde i dom den 26 september 2019 följande.

BAKGRUND

L.E.L. ansökte den 28 juni 2016 om verkställighet av en dom hos Kronofogdemyndigheten (KFM). KFM betalade ut medel som inflöt i målet till L.E.L. enligt följande.

Ett belopp om 28 336 kr som inkom den 21 oktober 2016 betalades ut den 2 december 2016 (42 dagar).

Ett belopp om 99 265 kr som inkom den 19 september 2016 betalades ut den 7 december 2016 (79 dagar).

Ett belopp om 735 kr som inkom den 19 september 2016 betalades ut den 8 december 2016 (80 dagar).

Ett belopp om 24 400 kr som inkom den 10 augusti 2016, som fick betalas ut den 12 augusti 2016, betalades ut den 10 mars 2017 (212 dagar).

Ett belopp om 25 000 kr som inkom den 11 augusti 2016, som fick betalas ut den 12 augusti 2016, betalades ut den 10 mars 2017 (211 dagar).

Två belopp om sammanlagt 40 000 kr som inkom den 27 september 2016 betalades ut den 10 mars 2017 (164 dagar).

Tre belopp om sammanlagt 75 000 kr som inkom den 12 oktober 2016 betalades ut den 10 mars 2017 (149 dagar).

Ett belopp om 60 000 kr som inkom den 26 september 2016 betalades ut den 14 mars 2017 (169 dagar).

Justitiekanslern har i skaderegleringsbeslut av den 18 april 2019 konstaterat att KFM varit i dröjsmål med att redovisa de influtna medlen och att det inte förelegat någon godtagbar förklaring till dröjsmålen.

YRKANDEN, INSTÄLLNING OCH GRUNDER

L.E.L. har i första hand yrkat att tingsrätten ska förplikta staten att betala 8 640 kr, eller det lägre belopp som tingsrätten finner skäligt, på den grunden att han som en följd av KFM:s dröjsmål med att betala ut influtna medel har rätt till dröjsmålsränta med stöd av 3 och 6 §§räntelagen. Räntelagen är analogt tillämplig eftersom fordringarna legat nära förmögenhetsrätten och en analog tillämpning är rimlig och ändamålsenlig. Den sammanlagda räntan uppgår till yrkat belopp (dröjsmålsränteyrkandet).

L.E.L. har i andra hand yrkat att tingsrätten ska förplikta staten att betala 8 640 kr, eller det lägre belopp som tingsrätten finner skäligt, jämte ränta på beloppet – – –, på den grunden att staten genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning har orsakat honom ren förmögenhetsskada. Detta har skett genom att han på grund av KFM:s dröjsmål gått miste om att få avkastning på influtna belopp under dröjsmålstiden. Han har innan, under och efter dröjsmåltiden placerat sitt kapital i fondkonton, vilket han skulle ha gjort även med nu aktuella belopp, och han skulle därigenom ha erhållit avkastning till ett högre belopp än det yrkade. Skadan uppgår i vart fall till det yrkade beloppet (skadeståndsyrkandet).

– – –

Staten har bestritt dröjsmålsränteyrkandet på den grunden att räntelagen inte är analogt tillämplig eftersom KFM:s redovisningsskyldighet avseende influtna medel är en helt offentligrättslig fråga som inte kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. Beloppet vitsordas som skäligt i och för sig. Att KFM varit i dröjsmål på sätt som påstås erkänns.

Staten har bestritt skadeståndsyrkandet på den grunden att L.E.L. inte har styrkt att han lidit skada med något visst belopp. Det vitsordas att KFM i och för sig varit i dröjsmål och att detta i och för sig utgör fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ränteyrkandet bestrids på den grunden att ränta inte utgår på ränta.

– – –

DOMSKÄL

Dröjsmålsränteyrkandet

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det är ostridigt i målet att KFM, i strid med 13 kap. 1 § UB och 13 kap. 3 § utsökningsförordningen, varit i dröjsmål med att betala ut influtna medel till L.E.L. på sätt som redogjorts för ovan. Frågan som tingsrätten inledningsvis har att ta ställning till är således om staten därför, med stöd av en analog tillämpning av räntelagen, är skyldig att betala dröjsmålsränta på beloppen.

Att räntelagen i och för sig kan tillämpas analogt framgår av såväl praxis som förarbeten (prop. 1975:102, s. 96, se även Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om Skuldebrev, publicerad i Zeteo 2018-02-14). Under vilka förutsättningar en analog tillämpning aktualiseras har behandlats av HD i NJA 2016 s. 1035, som gällde ett offentligt biträdes rätt till dröjsmålsränta vid försenad utbetalning av hans ersättning.

HD uttalade i det målet att den normala påföljden vid dröjsmål med betalning av pengar är att borgenären har rätt till dröjsmålsränta. Vidare konstaterade HD att ränta enligt räntelagens principer kan utgå även på en penningfordran som ligger nära förmögenhetsrätten eller när en tillämpning av räntelagens principer annars bedöms som rimlig och ändamålsenlig. Ledning kan härvid hämtas från avtalslagens tillämplighet utanför förmögenhetsrättens område (p. 4, p. 7).

Vidare uttalade HD följande. Den omständighet att fordran kommer från ett offentligrättsligt förhållande hindrar inte att räntelagen kan tillämpas. De offentligrättsliga inslagen bör ges utslag bara i de avseenden där de har betydelse för fordringen. Avgörande är den aktuella fordringens karaktär, dvs. i vad mån den kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. Om en fordran visserligen bygger på en offentligrättslig reglering men utgör ersättning för en utförd prestation ligger det nära till hands att utgå från räntelagens regler om dröjsmålsränta ifall betalning dröjer. Oaktat att biträdets uppdrag och ersättning var offentligrättsligt reglerade förelåg, när Migrationsverket fastställt vilken ersättning som skulle utgå, en preciserad betalningsförpliktelse som skulle infrias snarast, varför biträdets fordran hade en sådan karaktär att räntelagens principer för dröjsmålsränta var analogt tillämpliga (p. 8–9).

Tingsrätten har således att ta ställning till om L.E.L:s fordran mot KFM avseende influtna medel är av sådan karaktär att räntelagen ska tillämpas analogt, dvs. i vad mån den kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran.

I beslut meddelat den 18 mars 2019 i mål nr Ö 5879-18 har HD uttalat sig om rätten till dröjsmålsränta vid KFM:s dröjsmål. Under rubriken ”En borgenärs rätt till ränta på influtna medel” konstaterade HD att medel som influtit till KFM i mål om utmätning ska göras räntebärande, om det inte kan antas att betalning kommer att äga rum inom två veckor från att de influtit, och uttalade att sakägares rätt att få ut influtna medel omfattar enbart dessa medel och eventuellt räntebelopp som uppkommit genom att KFM gjort medlen räntebärande. Under rubriken ”Kronofogdemyndighetens ställning när medel avsatts” uttalade HD att KFM:s befattning med medel som influtit från en försäljning av utmätt egendom utgör ett led i den myndighetsutövning som sker i samband med verkställigheten. Principerna för hanteringen av medlen är därmed annorlunda än de som gäller när någon har tagit emot pengar inom ramen för ett avtalsförhållande. En helt annan sak är att staten kan bli skadeståndsskyldig om det skulle föreligga fel eller försummelse vid myndighetsutövningen. I så fall kan det även uppkomma en skyldighet att betala dröjsmålsränta (p. 8, 10–12).

Enligt tingsrättens uppfattning innebär ovanstående att KFM:s utbetalning av influtna medel är ett led i KFM:s myndighetsutövning, och att en fordran på influtna medel således inte kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. Tingsrätten noterar härvid att HD i beslutet uttryckligen uttalar att en sakägarens rätt att få ut influtna medel endast omfattar dessa medel och eventuellt belopp som uppkommit genom att KFM gjort medlen räntebärande i väntan på utbetalning. Motsatsvis föreligger därmed ingen rätt till dröjsmålsränta. Att HD i sammanhanget hänvisar till att staten kan bli skadeståndsskyldig vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning får enligt tingsrättens mening förstås som att HD bedömt att det under dessa omständigheter inte finns förutsättningar för att dröjsmålsränta ska utgå, utan att frågan om en eventuell avkastningsförlust i stället får hanteras inom ramen för en skadeståndstalan.

Oaktat att mål nr Ö 5879-18 rör klagan över domvilla, bedömer tingsrätten att HD:s uttalanden avseende rätten till dröjsmålsränta vid KFM:s dröjsmål är av principiell karaktär, och ger uttryck för ett ställningstagande från högsta instans som tingsrätten inte kan bortse ifrån. Att det i nu aktuellt mål inte varit nödvändigt med några tvångsåtgärder medför enligt tingsrättens mening inte någon annan bedömning än att dessa ställningstaganden är relevanta även i föreliggande mål. Mot denna bakgrund finner tingsrätten att räntelagen inte är analogt tillämplig. Därmed saknas skyldighet för staten att utge dröjsmålsränta med anledning av KFM:s dröjsmål med att betala ut L.E.L:s medel.

Skadeståndsyrkandet

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det är ostridigt att KFM, i strid med 13 kap. 1 § UB och 13 kap. 3 § utsökningsförordningen, varit i dröjsmål med att betala ut influtna medel till L.E.L. på sätt som redogjorts för ovan. Det är vidare ostridigt att detta utgör fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Frågan som tingsrätten har att ta ställning till är således om L.E.L. har lidit skada på grund av KFM:s dröjsmål.

L.E.L. har gjort gällande att han innan, under och efter dröjsmålsperioden har placerat sitt kapital i fondkonton, att så skulle ha skett även med nu aktuella belopp, och han skulle därigenom ha erhållit avkastning till ett högre belopp än det yrkade. Han har därmed lidit skada uppgående till i vart fall det yrkade beloppet.

Tingsrätten konstaterar att det är L.E.L. som har bevisbördan för att han lidit skada. Tingsrätten tar dock hänsyn till att den påstådda skadan utgörs av förlusten av den avkastning han skulle ha erhållit inom ramen för ett hypotetiskt händelseförlopp där något dröjsmål inte skulle ha inträffat. Det medför vissa svårigheter avseende bevisföringen och gör att beviskravet får sättas något lägre än vanligtvis i tvistemål.

– – –-

Avkastningen för denna period beräknat utifrån fonden med lägst avkastning uppgår såvitt tingsrätten kan bedöma till 1 188 kr. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att L.E.L. har bevisat skada som uppgår till 1 188 kr, avseende vilket belopp han ska tillerkännas skadestånd.

DOMSLUT

Staten genom Justitiekanslern förpliktas att till L.E.L. betala 1 188 kr jämte ränta på beloppet – – –.

Svea hovrätt

L.E.L. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förplikta staten genom Justitiekanslern att till honom betala ett kapitalbelopp om 8 640 kr. För det fall beloppet skulle utgå som skadestånd yrkade han ränta på beloppet – – –.

Staten motsatte sig att tingsrättens dom ändrades. – – –.

L.E.L. förtydligade att han till stöd för yrkandet om kapitalbeloppet på 8 640 kr anförde två alternativa grunder enligt följande. Han gjorde i första hand gällande att staten skulle förpliktas att betala det begärda beloppet med stöd av en analog tillämpning av bestämmelserna i 3 och 6 §§räntelagen (dröjsmålsräntegrunden).

För det fall hovrätten skulle bedöma att räntelagens bestämmelser inte kunde tillämpas analogt gjorde han i andra hand gällande att staten skulle betala det begärda beloppet som skadestånd (skadeståndsgrunden).

Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Perklev och hovrättslagmannen Christine Lager) anförde i dom den 22 januari 2021 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Dröjsmålsräntegrunden

I målet är ostridigt att Kronofogdemyndigheten – i strid mot 13 kap. 1 § UB och 13 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981) – varit i dröjsmål med att betala ut influtna medel till L.E.L. på det sätt som tingsrätten redogjort för. Även beloppet är ostridigt. Den fråga som hovrätten först har att ta ställning till är om staten är skyldig att betala dröjsmålsränta på respektive försenad betalning till L.E.L.

Rättsliga utgångspunkter

Räntelagen är tillämplig på förmögenhetsrättens område. Som tingsrätten angett kan dock räntelagen tillämpas analogt. Som tingsrätten också uttalat har HD i rättsfallet NJA 2016 s. 1035, som gällde ett offentligt biträdes rätt till dröjsmålsränta vid försenad utbetalning av biträdets ersättning, utvecklat under vilka förutsättningar en analog tillämpning av räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska ske.

– – –

I rättsfallet bedömde HD att förutsättningarna för uppdraget och ersättningen i och för sig var offentligrättsligt reglerade men att myndigheten, när den väl hade fastställt vilken ersättning som skulle utgå, fick en preciserad betalningsförpliktelse som skulle infrias snarast. Fordringen på den beslutade ersättningen hade därmed en sådan karaktär att räntelagens principer för dröjsmålsränta skulle tillämpas. (Se NJA 2016 s. 1035 p. 9.)

HD har därefter kommit med ytterligare ett vägledande avgörande om när civilrättsliga principer ska få genomslag i offentligrättsligt reglerade förhållanden, men det avgörandet gällde inte specifikt rätten till dröjsmålsränta. (Se NJA 2018 s. 266 som gällde frågan om en statlig högskola kunde förpliktas att återbetala studieavgift vid bristande kvalitet i en utbildning.)

Bedömningen i detta fall

L.E.L:s fordringar på Kronofogdemyndigheten har visserligen sin grund i ett offentligrättsligt förhållande och den försenade utbetalningen av respektive belopp utgör slutpunkten på myndighetens offentligrättsligt reglerade uppdrag. Samtidigt framgår tidpunkten för när Kronofogdemyndigheten hade skyldighet att betala ut beloppen till L.E.L. tydligt av författning (se 13 kap. 1 § UB och 13 kap. 3 § utsökningsförordningen). Staten har vitsordat dröjsmål. Att det fanns något hinder eller särskilda skäl mot utbetalning var överhuvudtaget inte aktuellt. Det förelåg alltså ingen kvarstående åtgärd eller bedömning från myndighetens sida som kunde påverka myndighetens betalningsskyldighet. Det var istället fråga om preciserade betalningsförpliktelser som myndigheten hade att infria omedelbart.

Till skillnad från förhållandena i HD:s avgörande i Ö 5879-18, som tingsrätten fäst särskilt avseende vid, var det inte fråga om någon bedömning av vem som hade rätt till medlen såsom sakägare eller någon annan kvarstående bedömning (se mer om mål Ö 5879-18 nedan). Det förelåg istället ett klart dröjsmål från Kronofogdemyndighetens sida.

I det nu aktuella målet förelåg alltså preciserade författningsreglerade betalningsförpliktelser för Kronofogdemyndigheten i förhållande till L.E.L. som Kronofogdemyndigheten hade att infria snarast. Enligt hovrätten innebär detta att de aktuella fordringarnas karaktär kan liknas vid en förmögenhetsrättslig fordran på någon som innehar medel för annan med redovisningsskyldighet.

Eftersom det är fråga om preciserade betalningsförpliktelser som Kronofogdemyndigheten haft att betala till L.E.L. snarast bedömer hovrätten vidare att det är rimligt och ändamålsenligt att ersättning för dröjsmålsränta ska utgå. Ändamålet som ligger till grund för att den normala påföljden vid dröjsmål ska vara dröjsmålsränta gör sig särskilt gällande i en situation som den aktuella när det är fråga om en preciserad betalningsskyldighet för staten mot en enskild. Dröjsmålsräntan fyller då väl sin funktion som en standardiserad ersättning för borgenärens förlust. Det är varken rimligt eller ändamålsenligt att det i en situation som den föreliggande ska åligga den enskilde borgenären att presentera beräkningar och bevisning – beräkningar och bevisning som är svåra att göra och få fram – för att kunna få någon ersättning för dröjsmålet.

Enligt hovrätten ska inte HD:s beslut den 18 mars 2019 i mål Ö 5879-18 förstås som att HD, på så sätt som tingsrätten ansett, uttalat sig om ett liknande fall som det nu föreliggande. Mål Ö 5879-18 gällde en klagan över domvilla. I målet var det inte fråga om att Kronofogdemyndigheten betalat ut pengar för sent. Klagan över domvilla gällde istället att hovrätten gått utanför ramen för processen när hovrätten – i samband med att hovrätten ändrade ett överklagat beslut – förpliktade Kronofogdemyndigheten att betala ut ränta, trots att Kronofogdemyndigheten inte var part i målet. HD uttalar visserligen i punkten 11 i beslutet att Kronofogdemyndighetens befattning med medel som influtit från en försäljning av utmätt egendom utgör ett led i den myndighetsutövning som sker i samband med verkställighet, att principerna för hanteringen av medlen därmed är annorlunda än de som gäller när någon tagit emot pengar inom ramen för ett avtalsförhållande och att Kronofogdemyndigheten inte har några avtalsrättsliga förpliktelser gentemot parterna i ett utmätningsärende. Men dessa uttalanden förhåller sig, enligt hovrätten, till omständigheterna i det mål som klagan över domvilla avsåg. Och det målet gällde Kronofogdemyndighetens hantering av medel i ett utmätningsärende fram till dess det var avgjort vilka sakägare som hade rätt till de medel som influtit efter en exekutiv försäljning. Det var alltså fråga om Kronofogdemyndighetens direkta myndighetsutövning under ett pågående utmätningsärende. En sådan situation har – i enlighet med vad HD uttalade i punkten 11 – inte någon avtalsrättslig karaktär. Däremot berörde HD inte alls frågan om en preciserad omedelbar betalningsförpliktelse för Kronofogdemyndigheten – i en situation där inga bedömningar återstår för myndigheten – ska ge rätt till dröjsmålsränta, därför att betalningsförpliktelsen kan anses ha en förmögenhetsrättslig karaktär. Inte heller bedömdes ändamålsskälen för att dröjsmålsränta bör utgå i en sådan situation. Att HD:s uttalanden i Ö 5879-18 är begränsade till omständigheterna i det målet framgår också av att avgörandet inte är publicerat som ett vägledande avgörande. Avgörandet innehåller inte några hänvisningar till tidigare vägledande avgörande från HD om rätten till dröjsmålsränta, dvs. till NJA 2016 s. 1035, och inte heller till andra vägledande avgöranden om gränsdragningen mellan fordringars offentligrättsliga respektive förmögenhetsrättsliga karaktär. Enligt hovrätten påverkar därför HD:s uttalanden i domvillomålet inte bedömningen i det nu aktuella målet.

Sammanfattningsvis är det hovrättens bedömning att fordringarnas karaktär av preciserade betalningsförpliktelser som Kronofogdemyndigheten utan några kvarstående ställningstaganden hade att infria snarast, innebär att de kan liknas vid en förmögenhetsrättslig fordran. Vidare talar, enligt hovrätten, starka ändamålsskäl
för att dröjsmålsränta ska utgå i en situation som den aktuella. Hovrättens slutsats är därför att staten är skyldig att betala dröjsmålsränta till L.E.L. från det Kronofogdemyndigheten var i dröjsmål med respektive utbetalning. Beloppet är ostridigt. Det innebär att staten ska förpliktas att betala det yrkade beloppet till L.E.L.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom förpliktar hovrätten staten genom Justitiekanslern att till L.E.L. betala 8 640 kr.

– – –

Referenten, hovrättsrådet Kenneth Nordlander, var skiljaktig och anförde följande:

Jag har en annan uppfattning än majoriteten när det gäller en analog tillämpning av räntelagen (dröjsmålsräntegrunden). Enligt 1 § räntelagen framgår att lagen är tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Som tingsrätten och majoriteten redovisat har rättspraxis emellertid utvecklat sig på så sätt att räntelagen
i vissa fall kan tillämpas analogt på fordringar som kommer från ett offentligrättsligt förhållande. HD:s avgörande i NJA 2016 s. 1035 utgör ett exempel på detta. HD framhöll i det fallet att ränta enligt räntelagens principer kan utgå även på en penningfordran som ligger nära förmögenhetsrätten eller när en tillämpning av principerna annars bedöms som rimlig och ändamålsenlig. Enligt HD är den aktuella fordringens karaktär avgörande, dvs. i vad mån den kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. HD uttalade även att om en fordran bygger på en offentligrättslig reglering men utgör ersättning för en utförd prestation, ligger det nära till hands att utgå från räntelagens regler om dröjsmålsränta ifall fordringen inte skulle betalas i tid.

HD har emellertid i ett orefererat beslut den 18 mars 2019 i mål nr
Ö 5879-18, det s.k. domvillomålet, gjort vissa uttalanden som enligt min mening
har direkt bäring på det nu aktuella målet. HD framhöll i det målet att Kronofogdemyndighetens befattning med medel som influtit från en försäljning av utmätt egendom utgör ett led i den myndighetsutövning som sker i samband med verkställigheten. Att gäldenären i förevarande mål frivilligt har betalat till Kronofogdemyndigheten utgör enligt min mening ingen skillnad vid den bedömning som ska göras. HD framhöll att principerna för hanteringen av medlen är annorlunda än de som gäller när någon har tagit emot pengar inom ramen för ett avtalsförhållande. HD framhöll också att Kronofogdemyndigheten inte har några avtalsrättsliga förpliktelser gentemot parterna i ett utmätningsärende. Enligt HD är det en helt annan sak att staten kan bli skadeståndsskyldig om det skulle föreligga fel eller försummelse vid myndighetsutövningen och att det i så fall även kan uppkomma en skyldighet att betala dröjsmålsränta.

I det nu förevarande fallet uppkom Kronofogdemyndighetens skyldighet att betala ut medlen inte till följd av att L.E.L. utfört en viss prestation som han hade rätt till ersättning för. Tvärtom följer betalningsförpliktelsen av de offentligrättsliga regler som Kronofogdemyndigheten har att beakta inom ramen för sin myndighetsutövning. I sammanhanget kan också beaktas att indrivning och utbetalning av medel utgör en del av Kronofogdemyndighetens kärnverksamhet.

Enligt min bedömning medför det nu sagda att Kronofogdemyndighetens utbetalning av medel – oavsett om det sker i rätt tid eller inte – är att betrakta som det sista ledet
i myndighetens myndighetsutövning som sker i samband med en verkställighet. L.E.L:s fordrans offentligrättsliga inslag är därmed av avgörande betydelse för densamma, varför räntelagen inte kan tillämpas analogt på fordringen under åberopande av att den har legat nära förmögenhetsrätten. Enligt min bedömning framstår det som alltför långtgående i ett fall som detta att, när dröjsmålet skett inom ramen för Kronofogdemyndighetens myndighetsutövning och kärnverksamhet, grunda en analog tillämpning av räntelagen på lämplighetsöverväganden.

Dröjsmålsräntegrunden kan därmed enligt min mening inte vinna bifall.

Frågan är då om L.E.L. har rätt till yrkat belopp enligt den av honom åberopade andrahandsgrunden (skadeståndsgrunden).

– – –

Vid en samlad bedömning finner jag att L.E.L. gjort det klart mer sannolikt att han, dagen efter medlen skulle ha satts in på hans konto, skulle ha investerat i vart fall en så stor del av medlen i SKAGEN Global att avkastningen skulle uppgå till det yrkade beloppet. Vid denna bedömning har staten vitsordat yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

Justitiekanslern överklagade och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens domslut.

L.E.L. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om Kronofogdemyndigheten är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt en direkt eller analog tillämpning av räntelagen vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund och Johan Danelius, referent) meddelade den 3 mars 2022 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. L.E.L. ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet av en dom som innehöll en betalningsförpliktelse. Delbelopp flöt in till Kronofogdemyndigheten som med viss fördröjning betalade ut dessa till L.E.L.

2. L.E.L. krävde ersättning från staten på grund av Kronofogdemyndighetens sena utbetalningar. Kravet avslogs av Justitiekanslern, som fann att Kronofogdemyndigheten visserligen hade varit i dröjsmål med att redovisa influtna medel men att L.E.L. inte visat att dröjsmålet hade orsakat honom en ersättningsgill skada.

3. L.E.L. väckte då talan i domstol och yrkade att staten skulle förpliktas att betala 8 640 kr till honom. Som grund åberopade han i första hand att han hade rätt till dröjsmålsränta enligt 3 och 6 §§räntelagen (1975:635) på de för sent utbetalade beloppen. I andra hand gjorde han gällande att han hade rätt till skadestånd för den rena förmögenhetsskada, i form av utebliven avkastning, som dröjsmålet hade orsakat honom.

4. Tingsrätten ansåg att det inte fanns grund för att ålägga staten någon betalningsskyldighet med stöd av räntelagen – direkt eller analogt tillämpad – men att L.E.L. hade rätt till skadestånd på grund av dröjsmålet med 1 188 kr och ränta på det beloppet.

5. Hovrätten har funnit att L.E.L. har rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen på de för sent utbetalade beloppen och har på den grunden förpliktat staten att betala hela det yrkade beloppet.

Målet i HD

6. HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om Kronofogdemyndigheten är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt en direkt eller analog tillämpning av räntelagen vid dröjsmål med utbetalning av influtna medel. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

Kronofogdemyndighetens redovisning av influtna medel

7. Enligt 13 kap. 1 § UB ska medel som har flutit in till Kronofogdemyndigheten i ett mål om utmätning redovisas så snart som möjligt. Om det inte finns hinder eller särskilda skäl, ska redovisning ske inom två veckor (13 kap. 3 § utsökningsförordningen, 1981:981). Inom denna tid ska medlen fördelas mellan olika borgenärer och betalas ut i enlighet med denna fördelning. När en enda borgenär har rätt till betalning görs ingen fördelning; medlen kan i allmänhet betalas ut utan vidare.

8. Om det inte kan antas att utbetalning kommer att ske inom två veckor från det att medel har influtit, ska Kronofogdemyndigheten utan dröjsmål göra medlen räntebärande genom insättning i bank eller på annat liknande sätt (se 13 kap. 1 § utsökningsförordningen, jfr 13 kap. 2 § UB och prop. 1980/81:8 s. 679 f.).

Dröjsmålsränta enligt räntelagen

9. Bestämmelser om dröjsmålsränta finns i räntelagen. Om betalningstiden för en fordran vars förfallodag är bestämd i förväg försitts, utgår sådan ränta från förfallodagen (3 § första stycket). På en fordran som grundar sig på en sysslomans eller någon annans skyldighet att redovisa för medel som han eller hon har mottagit av huvudmannen eller tredje man utgår ränta från dagen för redovisningen eller, om denna inte avges i rätt tid, från den dag redovisning borde ha skett (3 § andra stycket). Dröjsmålsräntan beräknas som utgångspunkt enligt en räntefot som motsvarar referensräntan med tillägg av åtta procentenheter (6 §).

Räntelagens tillämpningsområde

10. Räntelagen är direkt tillämplig inom förmögenhetsrättens område men anses i viss utsträckning kunna komma till användning också på andra områden (se prop. 1975:102 s. 96 och 114 samt ”Det offentliga biträdets ränteanspråk” NJA 2016 s. 1035 p. 7). En tillämpning utom förmögenhetsrätten förutsätter att det aktuella rättsförhållandet inte omfattas av någon särskild och uttömmande reglering av rätten till ränta eller annan kompensation vid sena betalningar.

11. Att ett betalningsanspråk har sin grund i ett offentligrättsligt förhållande hindrar inte att räntelagen kan tillämpas. De offentligrättsliga inslagen bör få påverka bedömningen bara i de avseenden där de har betydelse för anspråket. Avgörande är i stället det aktuella anspråkets karaktär, dvs. i vad mån det kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. Om ett anspråk visserligen bygger på en offentligrättslig reglering men avser exempelvis ersättning för en utförd prestation, ligger det nära till hands att utgå från räntelagens regler om dröjsmålsränta ifall betalningen inte sker i tid. (Se ” Det offentliga biträdets ränteanspråk” p. 8 med vidare hänvisningar.)

12. Om betalningsskyldigheten i stället primärt är ett uttryck för det allmännas förvaltning, finns det däremot i regel inte något utrymme för att tillämpa räntelagen ( jfr Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 532). Det gäller i princip även om ändamålsskälen för en sådan tillämpning i det enskilda fallet i och för sig skulle framstå som starka. I den mån en myndighet gör sig skyldig till dröjsmål i sin myndighetsutövning, är utgångspunkten att den enskildes rätt till kompensation tillgodoses genom skadestånd och inte genom dröjsmålsränta.

13. Det bör därför inte komma i fråga att utsträcka räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta till att mera regelmässigt omfatta sena betalningar från det allmännas sida. Med hänsyn till att ett genom rättspraxis utvidgat tillämpningsområde för räntelagen skulle kunna få långtgående konsekvenser, bör räntelagens bestämmelser tillämpas på det offentligrättsliga området endast när de förmögenhetsrättsliga inslagen i rättsförhållandet är förhållandevis tydliga.

Bedömningen i detta fall

14. I målet är det ostridigt att Kronofogdemyndighetens utbetalningar gjordes för sent. Eftersom förhållandet mellan Kronofogdemyndigheten och L.E.L. i grunden var offentligrättsligt, är utgångspunkten att räntelagen inte är tillämplig. Frågan är om omständigheterna är sådana att det ändå finns skäl att tillämpa lagens bestämmelser om dröjsmålsränta.

15. Av 13 kap. 1 § utsökningsförordningen följer en skyldighet för Kronofogdemyndigheten att under vissa förutsättningar göra influtna medel räntebärande. Denna bestämmelse tar sikte på en annan situation än den då Kronofogdemyndigheten är i dröjsmål med utbetalning och fyller i vart fall delvis andra funktioner än räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta. Regleringen i utsökningsförordningen kan mot den bakgrunden inte utesluta en tillämpning av bestämmelserna om dröjsmålsränta i räntelagen ( jfr p. 10).

16. Det avgörande för om räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska tillämpas blir därmed i vad mån L.E.L:s anspråk på utbetalning av influtna medel kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran ( jfr p. 11–13).

17. Kronofogdemyndighetens åtgärder gjordes för betalning av en fordran som L.E.L. hade mot en annan enskild. Myndighetens ställning i förhållande till L.E.L. kan därmed sägas ha haft vissa likheter med den som en redovisningsskyldig syssloman har i förhållande till sin huvudman. På det sättet var L.E.L:s anspråk mot Kronofogdemyndigheten av en annan karaktär än när någon har anspråk på utbetalning av statens medel i form av bidrag eller annat ekonomiskt stöd; hans anspråk kan inte ses som ett lika tydligt uttryck för det allmännas förvaltning.

18. Men det finns också skäl som talar mot att jämställa L.E.L:s anspråk med en förmögenhetsrättslig fordran. Rättsförhållandet mellan Kronofogdemyndigheten och L.E.L. innefattade inte några tydliga paralleller till en avtalssituation. Det hade i stället sin grund i de författningar som reglerar myndighetens handläggning av mål om utmätning. Utbetalningen av de influtna medlen utgjorde ett led i den myndighetsutövning som ingår i myndighetens kärnverksamhet.

19. Den omständigheten att det vid den tidpunkt då Kronofogdemyndighetens betalningsskyldighet inträdde inte återstod några andra handläggningsåtgärder än att verkställa utbetalningen kan inte tillmätas någon självständig betydelse för frågan om räntelagens tillämplighet. Att betalningsskyldigheten är preciserad i omfattning och tid är en grundläggande förutsättning för att räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska kunna tillämpas men innebär inte i sig att anspråket blir förmögenhetsrättsligt till sin karaktär.

20. Sammantaget var de förmögenhetsrättsliga inslagen i rättsförhållandet mellan L.E.L. och Kronofogdemyndigheten inte så tydliga som bör krävas för att räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska kunna tillämpas på ett offentligrättsligt grundat anspråk. Frågan i prövningstillståndet ska därför besvaras på så sätt att Kronofogdemyndigheten inte är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt en direkt eller analog tillämpning av räntelagen för dröjsmålet med utbetalning av influtna medel.

DOMSLUT

HD förklarar att Kronofogdemyndigheten inte är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt en direkt eller analog tillämpning av räntelagen för dröjsmålet med utbetalning av influtna medel.

HD meddelar prövningstillstånd för målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för en ny prövning.

Hovrätten ska i samband med att målet avgörs där pröva frågan om rätte- gångskostnaden i HD.

Justitieråden Stefan Reimer och Cecilia Renfors var skiljaktiga och ville förklara att Kronofogdemyndigheten är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt en analog tillämpning av räntelagen för dröjsmålet med utbetalning av influtna medel. De anförde:

Vi instämmer med majoritetens domskäl fram till och med p. 10. Enligt vår mening bör avgörandet därefter ha följande lydelse.

11. Att ett betalningsanspråk har sin grund i ett offentligrättsligt förhållande hindrar inte att räntelagen kan tillämpas. Avgörande är i stället det aktuella anspråkets karaktär, dvs. i vad mån det kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. HD har uttalat att om ett anspråk visserligen bygger på en offentligrättslig reglering men avser exempelvis ersättning för en utförd prestation, ligger det nära till hands att utgå från räntelagens regler om dröjsmålsränta ifall betalningen inte sker i tid. (Se ” Det offentliga biträdets ränteanspråk” p. 8 med vidare hänvisningar.)

12. Om det inte finns några påtagliga förmögenhetsrättsliga inslag i rättsförhållandet och anspråket i stället primärt är ett uttryck för offentlig förvaltning med inslag av myndighetsutövning, finns det däremot i regel inte något utrymme för att tillämpa räntelagen.

13. Såsom räntelagens tillämpningsområde är angivet i lagen kan det alltså inte komma i fråga att mera regelmässigt tillämpa lagens bestämmelser om dröjsmålsränta på sena betalningar från det allmännas sida. I den mån en myndighet gör sig skyldig till dröjsmål i sin myndighetsutövning är utgångspunkten att den enskildes rätt till kompensation tillgodoses genom skadestånd och inte genom dröjsmålsränta.

14. En tillämpning av räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta på det offentligrättsliga området bör emellertid kunna komma i fråga om de förmögenhetsrättsliga inslagen måste ses som jämförbara med som vad som skulle ha gällt i ett motsvarande privaträttsligt förhållande och är förhållandevis tydliga. I en sådan situation bör den enskilde – oberoende av om den uppkomna betalnings- och redovisningsskyldigheten för det allmänna har sin grund i ett i offentligrättslig ordning fattat beslut – inte komma i sämre läge än vad han eller hon skulle ha varit om betalnings- och redovisningsskyldigheten i stället grundas på ett privaträttsligt mellanhavande. De offentligrättsliga inslagen bör ges utslag bara i de avseenden där de har betydelse för anspråket. ( Jfr NJA 1988 s. 457; se även ”Det offentliga biträdets ränteanspråk” p. 8.)

Bedömningen i detta fall

15. I målet är det ostridigt att Kronofogdemyndighetens utbetalningar gjordes för sent. Eftersom förhållandet mellan Kronofogdemyndigheten och L.E.L. i grunden var offentligrättsligt är utgångspunkten att räntelagen inte är tillämplig. Frågan är om omständigheterna är sådana att det ändå finns skäl att tillämpa lagens bestämmelser om dröjsmålsränta.

16. Av 13 kap. 1 § utsökningsförordningen följer en skyldighet för Kronofogdemyndigheten att under vissa förutsättningar göra influtna medel räntebärande. Denna bestämmelse tar sikte på en annan situation än den då Kronofogdemyndigheten är i dröjsmål med utbetalning och fyller i vart fall delvis andra funktioner än räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta. Regleringen i utsökningsförordningen kan mot den bakgrunden inte utesluta en tillämpning av bestämmelserna om dröjsmålsränta i räntelagen ( jfr p. 10 i avgörandet).

17. Det avgörande för om räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska tillämpas i detta fall blir därmed i vad mån L.E.L:s anspråk på utbetalning av influtna medel kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran (se p. 14 ovan).

18. Den omständigheten att det vid den tidpunkt då Kronofogdemyndighetens betalningsskyldighet inträdde inte återstod några andra handläggningsåtgärder än att verkställa utbetalningen kan inte tillmätas någon självständig betydelse för frågan om räntelagens tillämplighet. Att betalningsskyldigheten är preciserad i omfattning och tid är dock en grundläggande förutsättning för att räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska kunna tillämpas.

19. Kronofogdemyndighetens åtgärder gjordes för betalning av en fordran som L.E.L. hade mot en annan enskild. Prövningen i detta mål gäller en situation där medel betalats in av gäldenären och skulle redovisas och utbetalas till L.E.L. i hans egenskap av borgenär. Myndighetens ställning i förhållande till L.E.L. har i den situationen klara likheter med den som en redovisningsskyldig syssloman i ett privaträttsligt förhållande har gentemot sin huvudman.

20. L.E.L:s anspråk på utbetalning av de influtna medlen har därmed framträdande inslag av förmögenhetsrättslig karaktär. Det skiljer sig påtagligt från en situation när någon har anspråk på utbetalning av allmänna medel i form av bidrag eller annat ekonomiskt stöd.

21. Anspråket har visserligen sin grund i det regelverk som reglerar Kronofogdemyndighetens handläggning av mål om utmätning och annan exekution. Utbetalningen av de influtna medlen skulle därför kunna ses som enbart ett avslutande moment i den myndighetsutövning som indrivning av fordringar utgör. Detta offentligrättsliga inslag har dock inte någon betydelse för bedömningen av anspråkets karaktär.

22. Sammantaget var det förmögenhetsrättsliga inslaget i den situation det rör sig om här jämförbart med ett motsvarande privaträttsligt förhållande och så tydligt att detta väger över de omständigheter som talar i en annan riktning. En tillämpning av räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta framstår som både rimlig och ändamålsenlig.

23. Frågan i prövningstillståndet ska därför besvaras på så sätt att Kronofogdemyndigheten är skyldig att betala dröjsmålsränta enligt en analog tillämpning av räntelagen för dröjsmålet med utbetalning av influtna medel.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.