NJA 2022 s. 1110
Det har inte ansetts möjligt att döma ut vite när en målsägande som har förelagts att inställa sig personligen har infunnit sig tillsammans med sitt barn och förhandlingen därför inte har kunnat genomföras.
Attunda tingsrätt
I ett mål vid Attunda tingsrätt om ansvar för misshandel hade tingsrätten kallat till huvudförhandling den 25 januari 2022. I protokollet från förhandlingen står bl.a. följande.
Det antecknas att målsäganden K.K.B. har med sig sin dotter till förhandlingen. Ordföranden frågar K.K.B. hur hon har planerat att delta i dagens huvudförhandling och om hon har en barnvakt som kan ta hand om dottern.
K.K.B. uppger att hon sedan en tid tillbaka försökt ordna en barnvakt men inte har lyckats. Hennes mamma brukar ibland kunna passa dottern, men hon hade inte möjlighet vid tiden för dagens förhandling. I övrigt känner hon inte så många personer. K.K.B. tänkte att det skulle vara okej att ta med sig barnet. Dottern är 19 månader gammal.
Målsägandebiträdet uppger att K.K.B. har ett begränsat kontaktnät.
Åklagaren anser att det med hänsyn till målets beskaffenhet och barnets unga ålder inte är lämpligt att genomföra dagens huvud-förhandling. Målsägandebiträdet instämmer i åklagarens bedömning.
Den offentlige försvararen anser att barnets närvaro inte utgör hinder för att hålla dagens huvudförhandling.
Rätten tar en paus för att överlägga huruvida det föreligger hinder för att hålla huvudförhandlingen.
Därefter avkunnar tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Beatrice Norin) följande
BESLUT
Förhandlingen ställs in, eftersom den inte kan genomföras på ett lämpligt sätt med målsägandens barn närvarande.
En ny huvudförhandling ska hållas vid ett senare tillfälle.
K.K.B. delgavs kallelse till förhandlingen den 27 oktober 2021. Med hänsyn till att hon har haft gott om tid att planera för sin in-ställelse anser tingsrätten att hon inte har inställt sig till förhandlingen och att hon saknar laga förfall. Hon ska därför betala förelagt vite om 4 000 kr.
Svea hovrätt
K.K.B. överklagade i Svea hovrätt och begärde att hovrätten skulle undanröja beslutet att döma ut vitet. Som skäl för sin begäran anförde hon i huvudsak följande. Hon inställde sig till huvudförhandlingen i enlighet med kallelsen. Hon inställde sig med sitt barn närvarande då hon inte kunde få hjälp med barnpassning. Detta upplyste hon tingsrätten om. Tingsrätten informerade inte henne, vare sig i kallelsen eller på annat sätt, att inställelse med barn skulle innebära att hon inte ska anses ha infunnit sig vid förhandlingen. Beslutet om att döma ut vite har således saknat laga grund.
Hovrätten (hovrättsråden Katja Isberg Amnäs och Patrik Schöldström samt tf. hovrättsassessorn Malin Wictor, referent) avslog överklagandet i beslut den 10 februari 2022.
SKÄLEN FÖR BESLUTET
En målsägande eller annan som kallats för att höras och som visserligen inställer sig personligen, men med ett hinder – i detta fall ett litet barn – som gör att det avsedda förhöret i praktiken inte kan genomföras, kan enligt hovrättens bedömning inte anses ha infunnit sig enligt domstolens kallelse.
På det av tingsrätten anförda skälet har K.K.B. heller inte haft laga förfall för att inte infinna sig.
Högsta domstolen
K.K.B. överklagade och yrkade att HD skulle upphäva beslutet om utdömande av vite.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att det avsedda förhöret inte hade kunnat genomföras.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anton Dahllöf, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–6 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–5 i HD:s skäl.
Rättslig reglering
En målsägande som ska höras i anledning av åklagarens talan ska kallas till tingsrättens huvudförhandling. Om målsäganden ska infinna sig personligen, ska rätten förelägga honom eller henne vite (se 45 kap. 15 § första stycket RB). Målsäganden ska – oavsett om han eller hon för talan – infinna sig personligen, om inte hans eller hennes närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen (se 11 kap. 5 § första stycket jämförd med 20 kap. 14 § första stycket fjärde meningen).
För den situationen att en målsägande som ska höras med anledning av åklagarens talan inte inställer sig personligen till ett rättegångstillfälle för huvudförhandling, är det uttryckligen föreskrivet att rätten ska ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut (se 46 kap. 14 § första stycket). Om det är sannolikt att målsäganden har laga förfall för sin underlåtenhet att infinna sig, ska underlåtenheten inte leda till någon påföljd för honom eller henne (se 32 kap. 6 och 8 §§).
Tolkningen av begreppet personlig inställelse när frågan om utdömande av vite prövas
Behovet av effektivitet i rättsväsendet talar för att det bör ställas höga krav på en enskild som involveras i ett domstolsförfarande, t.ex. genom en kallelse att inställa sig till en förhandling (se t.ex. ”Vittnet på Rhodos” NJA 2017 s. 210 p. 6 och ”Polisvittnet” NJA 2021 s. 1004 p. 12). Sådan effektivitetshänsyn talar även för en mera ändamålsinriktad tolkning av vad det närmare innebär att fullgöra en skyldighet att inställa sig personligen till en förhandling i domstol.
Samtidigt måste det beaktas att inställelsevite är en form av tvångsmedel. Av legalitetsprincipen följer att bestämmelser om sådana åtgärder ska tolkas enligt sin ordalydelse. (Se Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång I, 9 uppl. 2016, s. 95 och 245 ff., jfr även ”Salivprovet” NJA 2021 s. 368 p. 24.)
Att de krav som följer av legalitetsprincipen iakttas är av särskild vikt vid prövningen av om ett förelagt vite ska dömas ut. Utdömande av vite utgör nämligen en straffliknande påföljd, vilket i rättspraxis bl.a. har ansetts innebära att det är naturligt att tillerkänna den, som kan komma att förpliktas att betala vite, rättssäkerhetsgarantier av det slag som den som har blivit anklagad för brott har enligt Europakonventionen (se ”Vittnet på Rhodos” p. 7 och 8).
När frågan om utdömande av vite prövas bildar alltså lagtextens ordalydelse den yttre ramen för vad som tolkningsvis kan rymmas inom skyldigheten att inställa sig personligen till en förhandling.
Så länge en tolkning är förenlig med denna grundläggande utgångspunkt finns det emellertid inget som hindrar att det – vid bedömningen av vad inställelseskyldigheten närmare innebär – beaktas huruvida ändamålet med kallelsen har uppnåtts.
Ett förelagt vite kan t.ex. dömas ut om ett vittne eller någon annan som ska höras i bevissyfte inställer sig till förhandlingen, men olovligen och utan laga förfall avlägsnar sig innan förhöret har genomförts. Om en part i ett tvistemål eller en tilltalad i ett brottmål avviker kan dock ytterligare överväganden behöva göras. ( Jfr t.ex. Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 3 juni 2022, JUNO, Norstedts Juridik, kommentarerna till 9 kap. 8 § och 44 kap. under Inledning; jfr såvitt avser part i tvistemål även NJA 2009 s. 913 där reglerna om verkan av klagandens utevaro i hovrätt behandlas.)
Det bör däremot inte komma i fråga att tillämpa regler om personlig frånvaro och döma ut vite om den som har kallats infinner sig vid förhandlingen, men i större eller mindre utsträckning underlåter att medverka vid denna ( jfr NJA 2009 s. 141 och Peter Fitger m.fl., a.a., kommentar till 44 kap. under Inledning). En tolkning som innebär att den kallade i en sådan situation ska anses ha åsidosatt sin skyldighet att inställa sig personligen kan inte på ett godtagbart sätt inordnas under lagtexten.
Detsamma gäller även andra fall då ändamålet med kallelsen inte kan uppnås trots att den kallade är fysiskt närvarande vid förhandlingen.
I sammanhanget bör det också uppmärksammas att rättegångsbalken tillhandahåller andra verktyg för att hantera fall då den som har kallats till en förhandling visserligen närvarar vid denna, men samtidigt förhalar eller på annat sätt obstruerar förhandlingens genomförande. Ett sådant agerande kan exempelvis föranleda ersättningsskyldighet för kostnader, även gentemot staten ( jfr beträffande målsäganden 31 kap. 4 § andra stycket).
Bedömningen i detta fall
K.K.B. infann sig vid tingsrättens huvudförhandling. Att barnets närvaro medförde att ändamålet med kallelsen ändå inte kunde uppnås innebär inte att K.K.B. kan anses ha underlåtit att inställa sig personligen ( jfr p. 15 och 16).
Det har därmed saknats förutsättningar för tingsrätten att förplikta K.K.B. att betala vite. Hovrättens beslut ska därför ändras och det utdömda vitet upphävas.
HD:S AVGÖRANDE
Med ändring av hovrättens beslut upphäver HD tingsrättens beslut om utdömande av vite.
Domskäl
HD ( justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, referent, Stefan Johansson, Johan Danelius och Christine Lager) meddelade den 28 december 2022 följande beslut.
SKÄL
Frågan i målet
Målet gäller hur bestämmelserna i rättegångsbalken om att någon ska inställa sig personligen till en förhandling ska tolkas vid prövningen av om ett förelagt vite ska dömas ut.
Bakgrund
Tingsrätten kallade K.K.B. att höras som målsägande vid en huvudförhandling. Av kallelsen framgick att hon var skyldig att komma till förhandlingen och att hon, vid frånvaro utan giltigt skäl, kunde bli skyldig att betala 4 000 kr i vite. K.K.B. delgavs kallelsen. Vid huvudförhandlingen infann hon sig tillsammans med sitt barn, som var drygt ett och ett halvt år.
Tingsrätten ställde in förhandlingen med hänvisning till att den inte kunde genomföras på ett lämpligt sätt med barnet närvarande. Tingsrätten förpliktade vidare K.K.B. att betala vitet om 4 000 kr.
Hovrätten har avslagit K.K.B:s överklagande av vitesbeslutet. Som skäl har hovrätten angett att en målsägande eller annan som kallats för att höras inte kan anses ha infunnit sig enligt domstolens kallelse när han eller hon visserligen inställer sig personligen men med ett hinder som gör att det avsedda förhöret i praktiken inte kan genomföras. Hovrätten har också bedömt att K.K.B. inte har haft laga förfall.
HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att det avsedda förhöret inte har kunnat genomföras.
Personlig närvaro
En målsägande som ska höras i tingsrätten med anledning av åklagarens talan ska kallas till huvudförhandlingen. Målsäganden ska infinna sig personligen, om inte hans eller hennes närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen. Om målsäganden ska infinna sig personligen, ska vite föreläggas. (Se 11 kap. 5 § jämförd med 20 kap. 14 § samt 45 kap. 15 § RB.)
Om en målsägande som ska höras med anledning av åklagarens talan inte inställer sig personligen till huvudförhandlingen ska rätten ta ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut (se 46 kap. 14 §). Underlåtenheten att infinna sig ska inte leda till någon påföljd om det är sannolikt att målsäganden har laga förfall (se 32 kap. 6 och 8 §§).
Tolkning av bestämmelserna om personlig närvaro när frågan om att döma ut vite prövas
En kallelse att infinna sig personligen till en domstolsförhandling förenas i de flesta fall med ett föreläggande om att vite kan dömas ut om den som kallas inte kommer till förhandlingen. Vitet är i sådana fall ett tvångsmedel som används för att tillgodose behovet av effektivitet i rättsväsendet. HD har i flera avgöranden betonat att utdömande av vite är en straffliknande sanktion (se t.ex. ”Det försuttna vitet” NJA 1974 s. 243 och ”Ombudet och vitet” NJA 1989 s. 71).
Den som har förelagts vite har då rätt till rättssäkerhetsgarantier av det slag som den som har blivit anklagad för brott har enligt Europakonventionen (se ”Vittnet på Rhodos” NJA 2017 s. 210 p. 8).
Vitets straffliknande karaktär och det faktum att vitet utgör ett tvångsmedel innebär att legalitetsprincipen är central vid prövningen av om vitet ska dömas ut. Den handlingsregel som är förenad med viteshotet måste alltså tolkas enligt sin ordalydelse och en analogisk tillämpning av bestämmelserna om personlig inställelse kan inte komma i fråga. Ändamålsskäl kan inte motivera att vitet döms ut om en sådan tillämpning inte kan förenas med paragrafens ordalydelse.
Av det anförda följer att om någon som har kallats att infinna sig personligen till en förhandling också kommer och är närvarande under rättegången, så kan ett förelagt vite inte dömas ut. En tillämpning av reglerna som innebär att vitet döms ut i sådana fall är inte förenlig med lagtextens ordalydelse. Det gäller även om personen inte medverkar vid förhandlingen eller på annat sätt orsakar att den måste ställas in ( jfr NJA 2009 s. 141).
Om det däremot är fråga om en situation som kan inordnas under ordalydelsen är det möjligt att beakta om ändamålet med kallelsen har uppnåtts vid bedömningen av om vitet kan dömas ut. En sådan prövning kan exempelvis aktualiseras om den som har kallats inställer sig personligen men sedan lämnar förhandlingen efter att den har inletts ( jfr NJA 2009 s. 913).
Bedömningen i detta fall
K.K.B. infann sig till tingsrättens huvudförhandling. Att förhandlingen fick ställas in av det skälet att hon hade med sig sitt barn innebär inte att hon har underlåtit att inställa sig personligen.
Det har därmed saknats förutsättningar för tingsrätten att förplikta K.K.B. att betala vitet.
HD:S AVGÖRANDE
Med ändring av hovrättens beslut upphäver HD beslutet om att K.K.B. ska betala det förelagda vitet.