Prop. 1966:40

('med förslag till patent\xad lag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 dr 1966

1

Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till patent­

lag m. m.; given Stockholms slott den 11 februari 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till 1) patentlag, 2) lag om ändring i lagen den 29 november 194-6 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,

3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, 4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), 5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521),

6) lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen,

dels godkänna en i Strasbourg den 27 november 1963 undertecknad kon­ vention om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en total revision av den patenträttsliga lagstift­ ningen. Förslaget har tillkommit på initiativ av Nordiska rådet och det för­ beredande lagstiftningsarbetet på området har bedrivits i samverkan med ut­ redningar i Danmark, Finland och Norge.

Förslaget syftar till att allmänt modernisera lagstiftningen och tillgodo- föra den resultaten av det internationella konventionsarbetet på patentom­ rådet. I detta hänseende innebär förslaget att patentskyddet i vissa avseen­ den stärks. Samtidigt beaktas samhälleliga intressen, bl. a. genom att möjlig­ heterna att meddela tvångslicens vidgas och genom att regler införs som innebär ökad offentlighet i patenteringsförfarandet.

Vidare föreslås ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Systemet

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

2

innebär, att den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna

vända sig med en patentansökan till endast ett av de nordiska patentverken,

som i stort sett ensamt behandlar ansökningen och meddelar patent även

för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för sig. Sådana

patent blir jämställda med patent som meddelas efter vanlig nationell an­

sökan. Systemets tillämpning är beroende av att särskild överenskommelse

därom träffas mellan de nordiska länderna.

Systemet förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna för­

enhetligas. De förslag till patentlagar som samtidigt läggs fram i Danmark,

Finland, Norge och Sverige är helt överensstämmande i fråga om reglerna

rörande beviljande av patent. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestäm­

melser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande.

Nu gällande undantag från patenterbarhet för bl. a. kemiska föreningar

samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande livs- och läkemedel dock

först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfinningshöjd skärps något.

Förslaget inför ett krav på absolut eller generell nyhet. Enligt de nuvarande

nyhetsreglerna medför bara vissa särskilt angivna omständigheter att upp­

finningen ej anses som ny.

De nuvarande bestämmelserna om patent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning föreslås bilda en särskild lag. Vidare föreslås vissa följd­

ändringar i försvarsuppfinningslagen, varumärkeslagen, namnlagen och ut-

sökningslagen.

I propositionen föreslås att Sverige i anslutning till den nya lagstiftningens

gnomförande tillträder en inom Europarådet år 1963 antagen konvention,

som syftar till att vissa delar av patentlagstiftningen i de olika länderna

skall förenhetligas. Detta gäller bl. a. patenterbarhet och undantag därifrån,

nyhet och uppfinningshöjd.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari

1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 dr 1066

3

Förslag

till

Patentlag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den till vilken uppfinnarens rätt övergått äger efter ansökan erhålla patent på uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkesmässigt ut­ nyttja uppfinningen enligt denna lag.

Patent meddelas icke på 1) uppfinning vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning,

2) växtsorter eller djur raser eller väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur; patent må dock meddelas på mikro­ biologiskt förfarande och alster av sådant förfarande.

2

§•

Patent meddelas endast på uppfinning som icke är närliggande i förhål­ lande till vad som blivit känt innan patentansökningen gjordes.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat sätt. Även innehållet i patentansökan som tidigare gjorts här i riket anses som känt, om denna ansökan blir allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Patent må dock meddelas utan hinder av att uppfinningen inom sex må­ nader innan patentansökningen gjordes blivit allmänt tillgänglig

1) till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller nå­ gon från vilken denne härleder sin rätt eller

2) genom att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt förevisat uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd internationell ut­ ställning.

3 §•

Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än patenthavaren ej må utan dennes lov utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom att använda patentskyddat förfarande, ge­ nom att tillverka, införa, använda eller till försäljning, uthyrning eller ut­ låning utbjuda patentskyddat alster eller på annat sätt.

4

Avser uppfinningen förfarande för tillverkning av alster, omfattar ensam­

rätten även alster som tillverkats enligt förfarandet.

Ensamrätten omfattar icke utnyttjande av alster, som sålts här i riket

i butik eller på därmed jämförligt sätt i strid mot ensamrätten, om köparen

vid köpet icke ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten kränktes.

4

§•

Den som utnyttjade uppfinning yrkesmässigt här i riket när ansökan om

patent därå gjordes må utan hinder av patentet fortsätta utnyttjandet med

bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet icke innefattade uppen­

bart missbruk i förhållande till patentsökanden eller någon från vilken

denne härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande tillkommer under mot­

svarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga åtgärder för att

utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket må övergå till annan endast tillsammans med

rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

5 §.

Utan hinder av patent må uppfinningen utnyttjas på utländskt fartyg,

luftfartyg eller annat utländskt samfärdsmedel för dess behov, när det till­

fälligt inkommer till riket vid regelbunden trafik eller eljest.

Konungen äger förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan

hinder av patent må införas till riket och användas här för reparation av

luftfartyg, hemmahörande i främmande stat i vilken motsvarande förmåner

medgivas för svenska luftfartyg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

6 §•

Konungen äger förordna, att ansökan om patent på uppfinning, vilken

tidigare angivits i ansökan om skydd i främmande stat, skall vid tillämp­

ning av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses gjord samtidigt med

ansökningen i den främmande staten om sökanden yrkar det.

I förordnande skola anges de närmare villkor, under vilka sådan kon-

ventionsprioritet må åtnjutas.

7

§■

Innehavare av patent äger erhålla tilläggspatent på utveckling av uppfin­

ningen, om ansökan härom inkommit innan ansökningen om huvudpaten­

tet blev allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Tilläggspatent meddelas utan hinder av att villkoret enligt 2 § första styc­

ket icke är uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökningen om huvud­

patentet. Tilläggspatent upphör att gälla samtidigt med huvudpatentet, om

annat ej följer av tredje stycket, och må övergå till annan endast tillsam­

mans med huvudpatentet.

Upphör huvudpatentet på grund av att patenthavaren avstår från paten­

tet eller förklaras patentet ogiltigt, utgör tilläggspatentet självständigt pa­

tent för återstoden av patenttiden. Finnas flera tilläggspatent till huvud­

patentet, gäller det först meddelade tilläggspatentet som huvudpatent och

de övriga som tilläggspatent till detta.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1966

5

2 KAP.

Patentansökan och dess handläggning

8

§•

Patentmyndighet för Sverige är patent- och registreringsverket.

9 §•

Ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten. Ansökningen skall innehålla beskrivning av uppfinningen, innefattande även ritningar om sådana behövas, samt bestämd uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). Beskrivningen skall vara så tydlig, att en fackman med ledning därav kan utöva uppfinningen.

I ansökningen skall uppfinnarens namn anges. Sökes patent av annan än uppfinnaren, skall sökanden styrka sin rätt till uppfinningen.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.

10 §.

I samma ansökan må icke sökas patent pa två eller flera uppfinningar, som äro oberoende av varandra.

11

§•

Sökes patent på uppfinning som framgår av tidigare av sökanden ingiven patentansökan vilken icke slutligt avgjorts, skall den senare ansökningen på de villkor Konungen bestämmer anses gjord vid den tidpunkt då de hand­ lingar av vilka uppfinningen framgår inkommo till patentmyndigheten, om sökanden yrkar det.

12

§.

Sökande som ej har hemvist här i riket skall ha ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

13 §.

Ansökan om patent må icke ändras så, att patent sökes på något som ej framgick av ansökningshandlingarna när ansökningen gjordes eller enligt 14 § skall anses gjord.

14 §.

Ändrar sökanden ansökningen inom sex månader från den dag då an­ sökningen gjordes, skall ansökningen anses gjord vid den tidpunkt då änd­ ringen vidtogs, om han yrkar det.

Yrkande enligt första stycket må framställas endast en gång och må ej återtagas.

15 §.

Har sökanden icke iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller fin­ ner patentmyndigheten annat hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, skall ansökningen avskrivas.

6

Underrättelse därom skall intagas i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra månader efter

utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för

att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagnings-

avgift.

16 §.

Föreligger även efter det yttrande avgivits hinder för bifall till ansök­

ningen och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall an­

sökningen avslås, om anledning ej förekommer att ge sökanden nytt före­

läggande.

17 §.

Påstår någon inför patentmyndigheten bättre rätt till uppfinningen än

sökanden och finnes saken tveksam, må patentmyndigheten förelägga ho­

nom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid äventyr att påståendet

lämnas utan avseende vid patentansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till uppfinningen anhängig vid domstol, må patent­

ansökningen förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

18 §.

Visar någon inför patentmyndigheten att han äger bättre rätt till upp­

finningen än sökanden, skall patentmyndigheten överföra ansökningen på

honom, om han yrkar det. Den som får patentansökan överförd på sig

skall erlägga ny ansökningsavgift.

Yrkas överföring, må ansökningen icke avskrivas, avslås eller bifallas förr­

än yrkandet slutligt prövats.

19 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för patent

föreligga, skall ansökningen godkännas för utläggning enligt 21 §.

Sedan ansökningen godkänts för utläggning, må patentkraven icke ut-

\idgas eller yrkande enligt 14 § framställas.

20 §.

Inom två månader efter det ansökningen godkänts för utläggning skall

sökanden erlägga fastställd tryckningsavgift. Sker det ej, skall ansökningen

avskrivas. Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra måna­

der efter utgången av sagda tid erlägger tryckningsavgiften jämte fastställd,

återupptagningsavgift.

Sökes patent av uppfinnaren och begär han befrielse från trycknings­

avgiften inom två månader efter det att ansökningen godkänts för utlägg­

ning, må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse, om han har

avsevärd svårighet att erlägga avgiften. Avslås framställningen, skall av­

gift som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt tid.

21

§.

Sedan tryckningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse från trycknings­

avgiften medgivits, skall patentmyndigheten utlägga ansökningen för att be­

reda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.

Utläggningen skall kungöras.

Invändning göres skriftligen hos patentmyndigheten inom tre månader

från kungörelsedagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

7

Från och med den dag då ansökningen utlägges skola tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav, med uppgift om sökanden och uppfinnaren, finnas att tillgå hos patentmyndigheten.

22

§.

Från och med den dag då ansökningen utlägges skola handlingarna i ärendet hållas tillgängliga för envar.

När aderton månader förflutit från den dag då patentansökningen gjor- des, eller, om konventionsprioritet yrkas, den dag från vilken prioriteten begäres, skola handlingarna hållas tillgängliga för envar, även om ansök­ ningen icke utlagts. Har beslut fattats om avskrivning eller avslag, skola handlingarna dock hållas tillgängliga endast om sökanden begär att ansök­ ningen återupptages eller anför besvär. ^ .......................

På framställning av sökanden skola handlingarna hallas tillgängliga tidi­ gare än som följer av första och andra styckena.

När handlingarna bli tillgängliga enligt andra eller tredje stycket, skall kungörelse därom utfärdas.

Innehåller handling företagshemlighet och rör den icke uppfinning vara patent sökes, äger patentmyndigheten, om särskilda skäl föreligga, pa yr­ kande förordna att handlingen icke må utlämnas. Har sådant yrkande fram­ ställts, må handlingen icke utlämnas förrän yrkandet ogillats genom beslut som vunnit laga kraft.

23 §.

Efter utgången av den i 21 § andra stycket föreskrivna tiden upptages an­ sökningen till fortsatt prövning för avgörande av frågan huruvida ansök­ ningen skall bifallas. Vid denna prövning äga 15—18 §§ tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom och tillfälle beredas honom att yttra sig över invändningen.

24 §.

Talan mot slutligt beslut av patentmyndigheten på patentavdelningen i ärende angående ansökan om patent ma föras av sökanden, om det gått ho­ nom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning fram­ ställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligga.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 15 § tredje stycket eller 20 § första stycket avslagits eller yrkande om överföring en­ ligt 18 § bifallits, må talan föras av sökanden. Mot beslut, varigenom yr­ kande om överföring enligt 18 § avslagits, må talan föras av den som fram­ ställt yrkandet.

Mot beslut, varigenom yrkande om förordnande enligt 22 § femte stycket avslagits, må talan föras av sökanden eller den som eljest framställt yrkan­ det.

25 §.

Talan enligt 24 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill an­ föra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid på­ följd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det gått

Kungl. Maj:ts proposition nr 'iO år 1966

8

honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader

från beslutets dag.

Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande tillämpning be­

träffande handlingar som inkomma till Konungen.

26 §.

Patent är meddelat, när patentansökningen bifallits och beslutet vunnit

laga kraft. När patent meddelats, skall det kungöras och patentbrev ut­

färdas. Har beskrivning eller patentkrav ändrats efter det de tryckts enligt

21 § tredje stycket, skola tryckta exemplar av handlingarna, med uppgift

om patenthavaren och uppfinnaren, i slutligt skick finnas att tillgå hos

patentmyndigheten.

Avskrives eller avslås ansökan, som blivit tillgänglig för envar, skall be­

slutet kungöras när det vunnit laga kraft.

27 §.

Meddelat patent antecknas i patentregistret som föres av patentmyndig­

heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

3 KAP.

Nordisk patentansökan

28 §.

Konungen äger efter överenskommelse med Danmark, Finland och Norge

om att patent på uppfinning skall kunna erhållas för Sverige, Danmark,

Finland och Norge eller för tre av dessa stater efter ansökan om patenten i

en av de stater som ansökningen omfattar (nordisk patentansökan) förord­

na, att bestämmelserna i 29—38 §§ skola lända till efterrättelse.

29 §.

Nordisk patentansökan här i riket skall avse patent, förutom för Sverige,

antingen för Danmark, Finland och Norge eller för två av dessa stater.

Sådan ansökan behandlas och prövas, med iakttagande av bestämmelserna

i detta kapitel, enligt vad som gäller för patentansökan i allmänhet. Pa­

tent, som meddelats på grund av sådan ansökan, äger samma giltighet här

i riket som annat här meddelat patent.

Meddelas på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller

Norge patent för Sverige, gäller patentet här i riket som om det meddelats

här.

Föreligga i fråga om patent som meddelats i Finland beskrivning och

patentkrav på såväl svenska som finska språket och råder icke överens­

stämmelse mellan texterna, omfattar patentskyddet här i riket endast vad

som framgår av båda texterna. Patentskyddet bestämmes dock enbart med

hänsyn till den svenska texten, om denna är avgörande i Finland.

3° §.

I fråga om nordisk patentansökan här i riket äger bestämmelsen i 2 §

andra stycket sista punkten motsvarande tillämpning med avseende på tidi­

gare patentansökan i annan stat som omfattas av ansökningen. Beträffande

9

ansökan om patent enbart för Sverige äger nämnda bestämmelse motsva­ rande tillämpning med avseende på nordisk patentansökan som gjorts i an­ nan stat och som omfattar Sverige.

31 §.

Avser nordisk patentansökan här i riket även Finland, må patentansök­ ningen godkännas för utläggning endast om beskrivning och patentkrav föreligga även på finska språket.

32 §.

I fråga om nordisk patentansökan här i riket skola tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav som avses i 21 § tredje stycket innehålla upp­ gift om vilka stater ansökningen omfattar. När ansökningen godkännes för utläggning, skola sådana exemplar översändas till patentmyndigheterna i övriga stater som omfattas av ansökningen, för att i dessa hållas tillgäng­ liga för allmänheten enligt vad därom är stadgat.

33 §.

När nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, utlägges i den andra staten, skall den samtidigt utläggas hos pa­ tén tmyndigheten här i riket. Utläggningen skall kungöras.

Tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav skola finnas att tillgå hos patentmyndigheten här i riket.

34 §.

Invändning mot nordisk patentansökan här i riket må göras, förutom hos patentmyndigheten här i riket, hos patentmyndigheten i annan stat som omfattas av ansökningen.

Inkommer till patentmyndigheten här i riket invändning mot nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, skall pa­ tentmyndigheten ofördröj ligen översända handlingen till patentmyndigheten i den andra staten. Därvid skall dagen då handlingen inkom anges.

35 §.

Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket och som omfattar Sverige, Danmark, Finland och Norge, må ändras till nordisk patentansökan för Sverige och två av de övriga staterna.

Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, må ändras till särskild patentansökan för Sverige.

Företages ändring som avses i andra stycket eller återkallas ansökan hos patentmyndigheten här i riket, må sökanden enligt vad därom är stadgat fullfölja den som särskild ansökan i annan stat, som omfattas av ansök­ ningen. Vill sökanden sålunda fullfölja ansökningen, skall han samtidigt med ändringen eller återkallelsen avge förklaring därom till patentmyndig­ heten här i riket.

Hållas handlingarna i ansökningsärendet tillgängliga enligt 22 §, skall om ändring, återkallelse och förklaring som avses i första—tredje styckena ut­ färdas kungörelse. Förklaring skall även intagas i kungörelse enligt 21 § första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

36 §.

Ändras nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, till ansökan för den staten eller återkallas ansökningen och har

lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

10

sökanden enligt 35 § avgivit förklaring att han vill fullfölja ansökningen

som särskild patentansökan för Sverige, skall ansökningen upptagas och

prövningen fortsättas av patentmyndigheten här i riket, om sökanden gör

anmälan härom hos denna myndighet inom två månader från ändringen

eller återkallelsen. Hållas handlingarna i ärendet tillgängliga enligt 22 §,

skall anmälningen kungöras.

Ansökan som upptages enligt första stycket skall behandlas och prövas

som om den ursprungligen gjorts här i riket som patentansökan för Sve­

rige. Sökanden skall dock erlägga fastställd ansökningsavgift här i riket,

även om han erlagt ansökningsavgift i den stat där ansökningen gjordes.

37 §.

Bifalles nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, skall patentbrevet

utvisa för vilka stater patent meddelats.

38 §.

Konungen äger, efter avtal därom med berörd stat, förordna, att nor­

diska patentansökningar som göras här i riket skola överlämnas till pa­

tentmyndigheten i annan stat, som omfattas av ansökningarna, enligt när­

mare bestämmelser i förordnandet. Förordnande som nu sagts må icke avse

ansökan av den som är bosatt här i riket.

Konungen äger även, efter avtal därom med berörd stat, förordna att

nordiska patentansökningar, som gjorts i annan stat och som avser Sverige,

må överlämnas till patentmyndigheten här i riket. Ansökan, som överlämnas

enligt sådant förordnande, skall behandlas och prövas som om den ur­

sprungligen gjorts här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

4 KAP.

Patents omfattning och giltighetstid

39 §.

Patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven. För förståelse av

patentkraven må ledning hämtas från beskrivningen.

40 §.

Meddelat patent kan upprätthållas intill dess sjutton år förflutit från

den dag då patentansökningen gjordes.

Om upprätthållande av tilläggspatent stadgas i 7 §.

5 KAP.

Årsavgifter

41 §.

För patent, som icke är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den

dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift, om

annat icke bestämts med stöd av 73 §.

Har tilläggspatent övergått till självständigt patent enligt bestämmelserna

i 7 § tredje stycket, skall från och med närmast följande patentår erläggas

11

årsavgift med belopp, som skulle ha utgålt för huvudpatentet om det allt­ jämt varit gällande.

42 §.

Årsavgift förfaller till betalning första dagen av det patentår den avser. Årsavgift för patentår, som börjat innan patentet meddelats eller inom två månader därefter, förfaller dock först den dag då två månader förflutit efter patentets meddelande. Årsavgift må icke erläggas före patentets med­ delande och ej heller tidigare än sex månader före patehtårets början.

Innehas patentet av uppfinnaren och har han avsevärd svårighet att er­ lägga årsavgift, må patentmyndigheten medge honom anstånd under högst tre år från patentets meddelande, om han gör framställning därom se­ nast den dag då årsavgift första gången förfaller. Avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt lid.

Årsavgift må, med den förhöjning som må vara fastställd, erläggas inom sex månader efter patentårets ingång eller i fråga om patentår, som börjat innan patentet meddelats, efter sistnämnda tidpunkt. Årsavgift, med vars erläggande anstånd medgivits enligt andra stycket, må med samma för­ höjning erläggas inom sex månader efter den tidpunkt till vilken anstånd erhållits.

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år JS66

6 KAP.

Licens, överlåtelse m. m.

43 §.

Har patenthavaren medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja upp­ finningen (licens), äger denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träf­ fats därom.

44 §.

Har patent övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran an­ teckning därom göras i patentregistret.

Visas att i registret antecknad licens upphört att gälla, skall anteckningen om licensen avföras.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämp­ ning beträffande tvångslicens och rätt som avses i 53 § andra stycket.

I mål eller ärende angående patent anses den som patenthavare, vilken senast blivit införd i patentregistret i sådan egenskap.

45 §.

Ha tre år förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökningen gjordes och utövas icke uppfinningen inom riket i skä­ ligt omfång, äger den som här i riket vill utöva denna erhålla tvångslicens därtill, om godtagbar anledning till underlåtenheten saknas.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vid tillämpning av första stycket utövning i främmande stat skall jämställas med utövning här i riket.

46 §.

Innehavare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av an­ nan tillhörigt patent, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den uppfinning

12

som skyddas därav, om detta är skäligt på grund av den förstnämnda upp­

finningens betydelse eller eljest särskilda skäl föreligga.

Innehavare av patent, till vilket tvångslicens åtnjutes enligt första styc­

ket, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, om det

icke föreligger särskilda skäl däremot.

47 §.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, äger den

som vill yrkesmässigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, erhålla

tvångslicens därtill.

48 §.

Den som utnyttjade patentsökt uppfinning yrkesmässigt här i riket när

handlingarna i ansökningsärendet blevo tillgängliga enligt 22 § äger, om

ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens till utnyttjandet, om syn­

nerliga skäl föreligga samt han saknade kännedom om ansökningen och ej

heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Sådan rätt tillkom­

mer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga

åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket. Tvångs­

licens kan avse även tid innan patentet meddelades.

49 §.

Tvångslicens må icke meddelas annan än den soin kan antagas äga för­

utsättningar att utnyttja uppfinningen på godtagbart sätt och i överens­

stämmelse med licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för patenthavaren att själv utnyttja upp­

finningen eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan en­

dast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts

skola ske.

50 §.

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfatt­

ning uppfinningen må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga vill­

kor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger

rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966

7 KAP.

Patents upphörande m. m.

51

§.

Erlägges icke årsavgift enligt föreskrifterna i 41 och 42 §§, är patentet

förfallet från och med ingången av det patentår för vilket avgiften icke er­

lagts.

Patent, som förfallit enligt första stycket, må återupprättas av patent­

myndigheten, om patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlåten­

het. Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patentmyn­

digheten senast sex månader från den dag, då avgiften senast skolat erläg­

gas. Inom samma tid skall årsavgiften med den förhöjning, som må vara

bestämd, och fastställd återupprättningsavgift erläggas. Behörigen gjord

ansökan skall kungöras.

13

Den som efter det att patent förfallit men innan ansökan om återupprät­ tande kungjorts börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt har i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför äger den rätt som anges i §, P tentet återupprättas.

52 §.

Har patent meddelats i strid mot 1 eller 2 §, skall rätten förklara patentet ogiltigt om talan föres därom. Patent må dock ej förklaras ogiltigt på den «rund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel dan. ° Utom i fall som avses i tredje stycket må talan foras av envar som lider förfång av patentet och, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, av myndighet som Konungen bestämmer.

Talan, som grundas på att patent meddelats annan an den som artoataj gad till patentet enligt 1 §, må föras endast av den som påstår sig berättigad till patentet. Talan skall väckas inom ett ar efter erhållen kännedom om pa tentets meddelande och de övriga omständigheter på vilka falan grundas. Var patenthavaren i god tro när patentet meddelades eller nar det °^ergic på honom, må talan ej väckas senare än tre ar efter patentets meddelande.

53 §.

Har patent meddelats annan än den som är berättigad till patentet en­ ligt 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överfora patentet pa honom. I fråga om den tid inom vilken talan skall väckas äga bestämmelserna i 52 § tredje stycket tillämpning. .............

Har den som frånkännes patentet i god tro borjåt utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder darfor, ager■han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsatta det paborjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess all­ männa art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar aven innehavare av licens som är antecknad i patentregistret.

Rätt enligt andra stycket må övergå till annan endast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

Kungl. Maj:Is proposition nr AO år 1006

54 §.

Avstår patenthavaren skriftligen hos patentmyndigheten från patentet,

skall

myndigheten förklara patentet upphört.

.

År patent utmätt eller är tvist om överföring av patent anhangig, må pa­ tentet icke förklaras upphört så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

55 §.

Har patent förfallit eller förklarats upphört eller har genom lagakraft- vunnen dom patent förklarats ogiltigt eller blivit överfört, skall patentmyn­ digheten utfärda kungörelse därom. Kungörelse skall aven utfardas, nar an­ sökan om återupprättande blivit prövad genom lagakraftvunnet beslut.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

8 KAP.

Uppgiftsskyldighet

56 §.

Åberopar patentsökande ansökningen gentemot annan innan handling­

arna i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, är han skyldig att på

begäran lämna sitt samtycke till att denne får taga del av handlingarna.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom

påskrift på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att pa­

tent sökts eller meddelats utan att samtidigt lämna upplysning om ansök­

ningens eller patentets nummer, är skyldig att på begäran utan dröjsmål

lämna sådan upplysning. Anges icke uttryckligen att patent sökts eller

meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla uppfattningen

att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upplysning huruvida

patent sökts eller meddelats.

9 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

57 §-

Gör någon intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång)

och sker det uppsåtligen, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande anger det

till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

58 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skall utge

skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den

ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsam­

het, må ersättningen jämkas.

Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge

ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån det finnes

skäligt.

Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de

fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan

är rätten till ersättning förlorad.

59 §.

På yrkande av den som lidit patentintrång äger rätten efter vad som är

skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att patentskyddat

alster, som tillverkats utan patenthavarens lov, eller föremål, vars använ­

dande skulle innebära patentintrång, skall på visst sätt ändras eller sättas

i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras eller, i fråga om patent­

skyddat alster, mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget. Vad nu

sagts gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild

rätt därtill och själv icke begått patentintrång.

15

Egendom som avses i första stycket må lagas i beslag, om brott som an­

ges i 57 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag

i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket må ratten, om synnerliga

skäl föreligga, på yrkande förordna att innehavare av egendom som avses i

första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av patent­

tiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skaliga villkor i ovngt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1066

60 §.

Utnvttiar någon yrkesmässigt patentsökt uppfinning efter det handling­

arna i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, äger vad som sags

om patentintrång motsvarande tillämpning i den mån ansökningen le er

till patent. Till straff må dock ej dömas och ersättning för skada på

grund av utnyttjande som sker innan utläggning av patentansökningen kun­

gjorts enligt 21 § må bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.

Bestämmelserna i 58 § tredje stycket äga ej tillämpning, om ersättnings­

talan väckes senast ett år efter patentets meddelande.

61 §•

Har patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga kraft, må

ej enligt 57—60 §§ dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd.

Föres talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan fores

gällande att patentet är ogiltigt, skall rätten på hans yrkande förklara

målet vilande i avbidan på att frågan om patentets giltighet slutligt pro­

vas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med yilandeforkla-

ringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall vackas.

62 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att

fullgöra vad som åligger honom enligt 56 § dömes till dagsböter.

Sådan påföljd skall även ådömas den som i fall som avses i namnda pa­

ragraf lämnar felaktig upplysning, om för gärningen ej ar stadgat stratt

i brottsbalken.

...

„ -

Brott som avses i första och andra styckena ma atalas av allmän åklagare

endast om målsägande anger det till åtal och åtal av särskilda skäl fin­

nes påkallat ur allmän synpunkt.

63

§.

Patenthavare eller den som på grund av licens äger utnyttja uppfin­

ningen må föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patentet

åtnjuter skydd gentemot annan, om ovisshet råder om förhållandet och

denna länder honom till förfång.

Den som driver eller avser att driva verksamhet ager, under samma vill­

kor, föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder mot

verksamheten föreligger på grund av visst patent.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att patentet ar ogiltigt,

äga bestämmelserna i 61 § andra stycket motsvarande tillämpning.

64 §.

Den som vill väcka talan om patents ogiltighet, överföring av patent

eller meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till patentmyndigheten

samt underrätta envar som enligt patentregistret innehar licens till patentet.

16

yjH i*5ens*a^are väcka talan om intrång i patent eller om fastställelse enligt

63 § första stycket, skall han underrätta patenthavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när under­

rättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som

antecknats i patentregistret.

Visas ej, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt

föreskrifterna i första stycket, skall käranden givas tid därtill. Försitter han

denna tid, må hans talan icke upptagas till prövning.

65 §.

Stockholms rådhusrätt är rätt domstol i mål som gäller

1. bättre rätt till patentsökt uppfinning,

2. patents ogiltighet eller överföring av patent,

3. meddelande av tvångslicens, fastställande av nya villkor för eller upp­

hävande av sådan licens eller rätt som avses i 53 § andra stycket,

4. patentintrång,

5. fastställelse enligt 63 § eller

6. bestämmande av ersättning enligt 75 §.

66

§.

I mål som anges i 65 § består rådhusrätten, utom i fall som avses i andra

stycket nedan, av sex ledamöter, av vilka tre skola vara lagfarna och tre

tekniskt sakkunniga. Har förfall uppkommit för en av ledamöterna sedan

huvudförhandling påbörjats, är rätten dock domför med övriga fem leda­

möter. En av de lagfarna ledamöterna är rättens ordförande.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid handläggning, som ei

sker vid huvudförhandling eller syn på stället, består rådhusrätten av en

agiaren ledamot eller, om så är lämpligt, av en lagfaren och en tekniskt

sakkunnig ledamot, varvid den lagfarna ledamoten är rättens ordförande.

67 §.

Hovrätten är i mål, i vars avgörande i rådhusrätten tekniskt sakkunnig

ledamot deltagit, domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga

ledamöter. Flera än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter

må ej sitta i rätten.

68

§.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar för tre

år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga

ledamöter i rådhusrätten och hovrätten. Under treårsperiod äger Konungen

vid behov för återstående del av perioden förordna ytterligare personer för

sadan tjänstgöring.

Rättens ordförande utser bland de sålunda förordnade, med hänsyn till

onskvurd teknisk sakkunskap och Övriga förhållanden, för varje särskilt

mål dem som skola inträda i rätten. Tekniskt sakkunnig ledamot som av-

gatt ar skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars hand­

läggning han förut deltagit.

69 §>

I mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från patent- och registre­

ringsverkets besvärsavdelning, om det finnes erforderligt.

70 §.

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 65 § skall sändas

till patentmyndigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

17

10 KAP.

Särskilda bestämmelser

71 §.

Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt om­ bud, som äger för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.

Har patenthav&ren ej anmält ombud som avses i första stycket, må delgiv­ ning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till ho­ nom med posten i betalt brev under hans i patentregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom att handlingen anslås i patentmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestäm­ melserna i första och andra styckena icke skola äga tillämpning i fråga om patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och äger behörighet som anges i första stycket.

72 §.

Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i 24 §, föres genom besvär hos patent- och registreringsver­ kets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut föres talan genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.

73 §.

Avgifter enligt denna lag fastställas av Konungen. Därvid äger Konungen, såvitt avser årsavgifter, förordna att ett eller flera av de första patentåren skola vara avgiftsfria.

74 §.

Närmare bestämmelser angående ansökan om patent, kungörelser i pa­ tentärende, tryckning av ansökningshandlingarna, patentregistret och dess förande samt patentmyndigheten utfärdas av Konungen eller i den omfatt­ ning Konungen bestämmer av patentmyndigheten. Diarier hos patentmyn­ digheten skola vara tillgängliga för allmänheten i den utsträckning Konung­ en bestämmer.

Konungen äger förordna, att handlingar i ärenden angående ansökan om patent må utlämnas till myndighet i annan stat.

Konungen äger även förordna att granskning av ansökningar om patent, efter framställning av patentmyndigheten, må äga rum hos myndighet i annan stat eller hos internationell institution samt att den som söker patent på uppfinning, varå han tidigare sökt patent i annan stat, skall vara skyl­ dig att redovisa vad patentmyndigheten i den staten delgivit honom röran­ de prövningen av uppfinningens patenterbarhet.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

75 §.

Befinner sig riket i krig eller krigsfara äger Konungen, om det finnes

nödvändigt ur allmän synpunkt, förordna, att rätt till viss uppfinning skall

avstås till staten eller till annan som Konungen bestämmer. För rätt till upp­

finning, som sålunda tages i anspråk, skall skälig ersättning utges. Träffas

icke överenskommelse om ersättningen med den ersättningsberättigade, be­

stämmes ersättningen av rätten.

Har rätt till uppfinning tagits i anspråk av annan än staten till följd av

förordnande enligt första stycket och fullgör denne icke sin ersättningsskyl­

dighet, är staten pliktig att på ansökan av den ersättningsberättigade ge­

nast utge ersättningen.

76 §.

Om uppfinningar av betydelse för rikets försvar gälla särskilda bestäm­

melser.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då förordningen den 16

maj 1884 (nr 25) angående patent upphör att gälla. Avser uppfinning livs-

eller läkemedel må dock, intill dess Konungen förordnar annat, patent icke

meddelas på själva alstret.

2. Den nya lagen äger tillämpning även på patent som meddelats före

lagens ikraftträdande eller som meddelas på grund av ansökan som ingi­

vits dessförinnan i den mån annat ej följer av vad som stadgas nedan.

Bestämmelserna i 16 § första stycket förordningen angående patent äga

fortfarande tillämpning i fråga om patent som meddelats eller meddelas på

grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande eller som enligt

bestämmelserna i 6 § den nya lagen skall anses gjord före denna tidpunkt.

3. Fråga om ogiltigförklaring av patent, som meddelats enligt förord­

ningen angående patent, och om rätt att väcka talan om sådan ogiltigför­

klaring bedömes enligt nämnda förordning. I fråga om ersättning för pa­

tentintrång, som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, och om rätt

att väcka talan härom äger förordningen angående patent alltjämt till-

lämpning.

4. Den som vid den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkesmässigt

utnyttjade uppfinning, varå patent icke kunnat meddelas enligt förord­

ningen angående patent, eller vidtagit väsentliga åtgärder härför äger utan

hinder av att patent sedermera meddelas på uppfinningen den rätt som

sägs i 4 § den nya lagen, oaktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åt­

gärder härför efter det ansökningen gjordes.

5. Har före den nya lagens ikraftträdande uppfinning blivit allmänt

tillgänglig till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från

vilken denne härleder sin rätt, och har patentansökningen ingivits före

den 1 juli 1967, skall vid bedömningen huruvida till följd därav hinder

föreligger mot meddelande av patent eller patent skall förklaras ogiltigt 3 §

förordningen angående patent äga tillämpning.

6. Patentansökan, som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängig

hos patentmyndigheten, skall behandlas och avgöras enligt förordningen

angående patent, om patentmyndigheten före ikraftträdandet givit sökan­

den underrättelse enligt 7 § första stycket nämnda förordning.

19

7. Ansökan om patent, som ingivits före den nya lagens ikraftträdande,

skall icke hållas tillgänglig enligt 22 § den nya lagen före den 1 juli 1967,

om ansökningen icke dessförinnan utlägges eller sökanden begär att ansök­

ningen skall hållas tillgänglig.

8. I fråga om årsavgift för patentår som börjar före den 1 juli 1967 gälla

bestämmelserna i 11 § förordningen angående patent.

9. Vad i förordningen angående patent är särskilt stadgat om tilläggs-

patent äger, i stället för 7 § andra stycket andra punkten och tredje stycket

samt 41 § andra stycket den nya lagen, tillämpning på tilläggspatent som

meddelats före lagens ikraftträdande.

10. Bestämmelserna i 61 § andra stycket och 63 § tredje stycket den nya

lagen äga icke tillämpning i fråga om patentmål, som anhängiggjorts före

lagens ikraftträdande. För sådana mål skall i stället äldre lag tillämpas.

Bestämmelserna i 67 § den nya lagen äga icke tillämpning i fråga om pa­

tentmål som avgjorts av rådhusrätten före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr \0 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestäm­

melser om uppfinningar av betydelse för försvaret

Härigenom förordnas, att 5, 8, 9 och 10 §§ lagen den 29 november 1946

med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5

Så länge förbudet är gällande skall

ansökning om patent d uppfinningen

icke offentliggöras enligt 7 § första

stycket eller 20 § andra stycket för­

ordningen angående patent.

8

Är uppfinning som i 1 § sägs av

särskild betydelse för försvaret, äger

Konungen föreskriva, att 7 § förord­

ningen angående patent ej skall till-

lämpas på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna full­

ständiga och har anledning ej före­

kommit att, efter vad i 6 § förord­

ningen angående patent sägs, avslå

ansökningen, varde hemligt patent

(Föreslagen lydelse)

§•

Så länge förbudet är gällande

skall ansökning om patent upp­

finningen icke offentliggöras enligt

21 och 22 §§ patentlagen.

§•

Är uppfinning som sägs i 1 § av

särskild betydelse för försvaret, äger

Konungen föreskriva, att 19-23,

26 och 27 §§ patentlagen ej skola

tillämpas på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna full­

ständiga och har anledning ej före­

kommit att avslå ansökningen efter

vad som sägs i 16 § patentlagen, skall

hemligt patent meddelas samt bevis

1 Senaste lydelse av 8 och 9 §§, se SFS 1962: 624.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 ar 1966

(Nuvarande lydelse)

meddelat samt bevis därom utfär­

dat; och må förty de till ärendet hö­

rande handlingarna icke utan gransk-

ningsmyndighetens tillstånd utläm­

nas till annan än patenthavaren eller

något yppas om dem.

Patentmyndigheten skall------------

9

Upphäves föreskrift som i 8 §

sägs, skall alltjämt anhängig ansö­

kan i fortsättningen handläggas en­

ligt 7 § förordningen angående pa­

tent. Är patent meddelat, skall an­

teckning därom göras i det allmän­

na patentregistret samt kungörande

och offenliggörande i övrigt ske i

enlighet med sjätte stycket i samma

paragraf.

(Föreslagen lydelse)

därom utfärdas. De till ärendet hö­

rande handlingarna må icke utan

granskningsmyndighetens tillstånd

utlämnas till annan än patenthava­

ren och ej heller må något yppas om

dem.

för allmänheten.

§•

Upphäves föreskrift som sägs i 8 §,

skall alltjämt anhängig ansökan i

fortsättningen handläggas enligt

1923, 26 och 27 §§ patentlagen. Är

patent meddelat, skall anteckning

därom göras i det allmänna patent­

registret samt kungörande och of­

fentliggörande i övrigt ske i enlighet

med 26 § patentlagen.

10

Meddelas enligt —---------------- ------

Talan om ersättning prövas av

Stockholms rådhusrätt i den sam­

mansättning som angives i 23 § för­

ordningen angående patent.

§.

- ------------ därigenom sker.

Talan om ersättning prövas av

Stockholms rådhusrätt i den sam­

mansättning som angives i 66 § pa­

tentlagen. Angående hovrättens sam­

mansättning i mål som här avses

äger 67 § patentlagen motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vad som sägs i 10 § om hovrättens sammansättning äger icke tillämpning

i mål som avgjorts av rådhusrätten före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

21

Förslag

till

Lag

om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Inom patent- och registreringsverket skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande patent och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.

Besvärsavdelningen består av ämbetsverkets chef som ordförande, minst fem av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter och minst tre av Konungen utsedda lagkunniga ledamöter.

Besvärsavdelningen må arbeta på avdelningar. Ordförande på avdelning förordnas av Konungen.

2

§.

Besvärsavdelningen är vid handläggning av patentärenden beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara tekniskt kunniga. Om patent­ ärendes beskaffenhet fordrar det, skall lagkunnig ledamot deltaga.

Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden är besvärsavdel­ ningen beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lagkun­ niga.

3 §•

Som besvärsavdelningens beslut gäller den mening, varom flertalet för­ enar sig, eller vid lika röstetal den mening som ordföranden biträder.

4 §-

Besvärsavdelningen äger låta höra vittne vid allmän domstol till utred­ ning i ärende som ankommer på dess prövning.

5 §.

Närmare bestämmelser om besvärsavdelningens verksamhet utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 37, 47 och 48 §§ varumärkeslagen den 2 decem­

ber 19601 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

37

Gör någon---------------------------- — -

Brottet må åtalas av allmän åkla­

gare endast om det av målsägande

angives till åtal.

47

Klagan över slutligt beslut av pa­

tent- och registreringsverket å varu-

märkesbyrån enligt denna lag må fö­

ras av sökanden ävensom, i fall då

ansökan om registrering av varu­

märke bifallits oaktat invändning

framställts i behörig ordning, av den

som gjort invändningen. Klagan fö­

res genom besvär hos verkets be-

svärsavdelning inom två månader

från beslutets dag.

Över besvärsavdelningens beslut

klagan föras allenast av sökan­

den. Klagan föres genom besvär hos

Konungen inom två månader från

beslutets dag.

48

Det ankommer på Konungen att

meddela närmare föreskrifter om

vad sökanden i registreringsärende

har att iakttaga, om kungörande som

sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest

1 Senaste lydelse av 47 § se SFS 1962:145.

(Föreslagen lydelse)

- —- sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åkla­

gare endast om målsägande angiver

det till åtal och åtal av särskilda skäl

finnes påkallat ur allmän synpunkt.

§•

Talan mot slutligt beslut av re­

gistrerings myndigheten enligt denna

lag må föras av sökanden, om det

gått honom emot. Mot beslut, varige­

nom ansökan bifallits oaktat invänd­

ning framställts i behörig ordning,

må talan föras av den som gjort in­

vändningen. Återkallar invändaren

sin talan, må denna likväl prövas,

om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos pa­

tent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning inom två månader

från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut

talan föras av sökanden, om det

gått honom emot. Talan föres genom

besvär hos Konungen inom två må­

nader från beslutets dag.

§•

Det ankommer på Konungen eller

i den omfattning Konungen bestäm­

mer på registreringsmyndigheten att

meddela närmare föreskrifter om

vad sökanden i registreringsärende

23

Kungl. Maj:ts proposition nr hO år 1066

(Nuvarande lijdelse)

om förfarandet i dessa ärenden, om

förfarandet vid besvär enligt 47 §

och om sammansättningen av pa­

tent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning vid prövning av dit

fullföljda varumärkesärenden även­

som om varumärkesregistrets föran­

de.

Vid ansökan —------------------------

(Föreslagen lydelse)

har att iakttaga, om kungörande som

sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest

om förfarandet i dessa ärenden, om

förfarandet vid besvär enligt 47 §

ävensom om varumärkesregistrets

förande.

registreringsperiodens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

35

Klagan över namnmyndighetens

slutliga beslut i ansökningsärende

må föras av sökanden ävensom, i

fall då ansökan bifallits oaktat in­

vändning framställts i behörig ord­

ning, av den som gjort invändning­

en. Klagan föres genom besvär, som

skola hava inkommit till namnmyn­

digheten inom en månad från beslu­

tets dag.

För prövning av besvär skall hos

namnmyndigheten finnas särskild

besvär savdelning. Avdelningen är

beslutför med tre ledamöter, av vil­

ka minst två skola vara rättskun-

niga.

över besvärsavdelningens beslut

klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

§•

Talan mot slutligt beslut av namn­

myndigheten må föras av sökanden,

om det gått honom emot. Mot beslut,

varigenom ansökan bifallits oaktat

invändning framställts i behörig ord­

ning, må talan föras av den som

gjort invändningen. Återkallar in-

vändaren sin talan, må denna likväl

prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos pa­

tent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning inom en månad från

beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut

talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad ly­

delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

När fast----------- ----------

Då fast-----------------------

Utmätes fartyg------- —■

Gäller utmätningen-----

Myndighet, vilken-------

Har domstol---------------

Sker utmätning-----------

(Föreslagen lydelse)

85 §.

-----------hos överexekutor.

---------- utmätningen skett.

-------------------- urskiljande erfordras.

-------------------- ---------rörande luftfartyg.

-------------------------är sagt.

----------------till överexekutor.

-------------------- till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings­

mannen ofördröjligen till patent­

myndigheten sända bevis om ut­

mätningen med angivande av pa­

tentets nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Senaste lydelse se SFS 1964: 446.

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966

25

Utdrag av protokollet över justitiedepurtementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stock­

holms slott den 15 september 1965.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

,

J

ohansson

, H

ermansson

, H

olmqvist

, L

undkvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ng nordisk pa­

tentlagstiftning samt anför.

På initiativ av det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt sam­

arbete tillsattes under åren 1949—50 en nordisk kommitté med uppdrag att

verkställa en förberedande utredning angående möjligheterna till nordisk

patentgemenskap. Kommittén, som var sammansatt av danska, norska och

svenska delegerade, slutförde sitt arbete under senare delen av år 1952, då

likalydande betänkanden avgavs till vederbörande myndigheter i Danmark,

Norge och Sverige (SOU 1952: 43).

Kommittén lade huvudvikten vid att undersöka möjligheterna för en

nordisk patentgemenskap på det administrativa området och redovisade i

sina betänkanden olika tänkbara lösningar. I första hand förordades ett

system med nordiska patent till närmare utredning.

Sedan kommitténs betänkande remissbehandlats i vanlig ordning, be­

handlades frågan om en nordisk patentgemenskap vid Nordiska rådets

andra session i Oslo 1954 med resultat att rådet hemställde hos regering­

arna i Danmark, Island, Norge och Sverige att snarast söka genomföra ett

system med nordiska patent. Finland var vid nämnda tid ej representerat i

rådet men inbjöds sedermera att deltaga i det utredningsarbete som kom

till stånd med anledning av rådets hemställan.

Härefter utsågs i Danmark, Finland, Norge och Sverige sakkunniga för

fortsatt utredning rörande frågan om nordiska patent. De sakkunniga an­

tog som benämningar respektive danska, finska, norska och svenska kom­

mittén för nordiska patent.

Island har inte deltagit i utredningen men den isländska regeringen har

under arbetets gång av den danska kommittén hållits underrättad om detta.

I mars 1962 framlade kommittéerna ett gemensamt preliminärt betän­

kande som remissbehandlades i samtliga länder.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr £0 år 1966

Kommittéerna har därefter i början av år 1964 avgivit ett i december 1963

dagtecknat slutligt betänkande (Nordisk utredningsserie 1963:6) med för­

slag till nya patentlagar för Danmark, Finland, Norge och Sverige, utkast

till överenskommelse rörande nordisk patentansökan samt utkast till till-

lämpningsföreskrifter i anledning av den nya lagstiftningen.1 Den svenska

kommittén har därjämte avgivit promemoria (stencilerad) med förslag till

lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning m. m.

Betänkandet har remissbehandlats i samtliga länder. Den nämnda pro­

memorian har remissbehandlats i Sverige. I Sverige har yttranden avgivits

av Svea hovrätt, riksåklagarämbetet, som bifogat yttrande av statsåklaga-

ren i Stockholm, försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, statens far-

macevtiska laboratorium, telestyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat yttran­

den av Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes han­

delskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Gefle samt

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, patent- och registre­

ringsverket, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet för näringsfrihets-

frågor, statens pris- och kartellnämnd, statens tekniska forskningsråd, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands län, Göte­

borgs och Bohus län, Hallands län samt Västernorrlands län, besvärssak-

kunniga, mönsterskyddsutredningen, förvaltningsdomstolskommittén, växt-

förädlingsskyddsutredningen, Stockholms rådhusrätt, Apotekarsocieteten,

Ingeniörsvetenskapsakademien, Jernkontoret, Svenska arbetsgivareförening­

en, Sveriges industriförbund, Läkemedelsindustriföreningen, RUFI, Repre­

sentantföreningen för utländska farmacevtiska industrier, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges lant-

bruksförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjäns­

temännens centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund;

Svenska teknologföreningen, Sveriges juristförbund, Tekniska läroverkens

ingenjörsförbund, Statsverkens ingenjörsförbund, Sveriges advokatsam­

fund, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska uppfinnar-

kontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska industriens patentingen­

jörers förening samt Svenska patentombudsföreningen.

Sveriges industriförbund åberopar i sitt yttrande ett av industriförbun­

den i de nordiska länderna gemensamt avgivet utlåtande ävensom ett av

Sveriges kemiska industrikontor avgivet utlåtande.

1 Betänkandet är från svensk sida undertecknat av justitieombudsmannen Alfred Bexelius,

ordförande, expeditionschefen Göran Borggård, f. d. byråchefen Gunnar Reiland, direktören

Gustaf Settergren och generaldirektören Åke von Zweigbergk ävensom överingenjören Saul Le-

win, sekreterare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066

27

I. HUVUDDRAGEN I LAGSTIFTNINGEN

Gällande rätt

De grundläggande patenträttsliga bestämmelserna är givna i förordningen

den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Ändringar i denna har skett bl. a.

genom lagar den 11 maj 1928 (nr 99), den 5 juni 1931 (nr 192), den 23 inars

1934 (nr 60), den 22 juni 1944 (nr 357), den 21 december 1949 (nr 667), den

20 mars 1953 (nr 85), den 27 mars 1953 (nr 103), den 28 juli 1958 (nr 423)

och den 11 maj 1962 (nr 144). Lagen den 22 juni 1944 innebar tämligen

omfattande ändringar, särskilt rörande reglerna om förfarandet i patent-

ansökningsärenden och om patentintrång.

I fråga om patenträttens föremål stadgas i 1 § första stycket att

patent må meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfarande

och kan utnyttjas i industriell verksamhet. Sistnämnda begrepp har i praxis

givits en mycket vidsträckt innebörd så att även uppfinningar inom lant­

bruk, skogsbruk m. m. anses kunna skyddas.

I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Patent

må ej meddelas på uppfinning vars utövning skulle strida mot lag eller

goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,

må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande

för dess framställning.

Berättigad att erhålla patent är enligt 1 § andra stycket endast upp­

finnare, svensk eller främmande, eller uppfinnares rättsinnehavare. Till

skydd för uppfinnarens personliga intresse krävs att uppfinnaren anges

i patentansökningen. Uppfinnarens namn upptages även i den tryckta pa­

tentskriften och i patentregistret.

I 3 § utläggs den närmare innebörden av n y h e t s k r a v e t. Enligt förs­

ta stycket må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om

patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i all­

mänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person

kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen,

eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande,

som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån stadgas i andra

stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställningsskydd i Paris­

konventionens artikel 11, att i fall då uppfinning blivit förevisad på interna­

tionell utställning, den omständigheten, att uppfinningen därvid eller seder­

mera blivit känd genom tryckt skrift eller genom uppfinningens utövning,

28

dock inte må utgöra hinder för patents meddelande, om ansökan därom in­

kommer inom sex månader efter det uppfinningen utställdes.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 §. Enligt

detta skall i fall då flera anmäler sig för erhållande av patent på samma

eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde, som först inkom till pa­

tentmyndigheten med så beskaffade ansökningshandlingar, att ansökning­

ens föremål därav tydligt framgår.

Patenträttens innehåll anges endast indirekt genom bestäm­

melser om vad som skall anses som patentintrång. Enligt 19 § 1 mom.

första stycket föreligger patentintrång, om någon olovligen inom riket yr­

kesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyd­

dat alster eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa,

använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster el­

ler alster, som framställts medelst patentskyddat förfarande. I andra stycket

stadgas att när fråga är om intrång i patent, som avser förfarande för fram­

ställning av visst nytt ämne, skall, utom såvitt angår straffansvar, sådant

ämne anses ha framställts medelst det patentskyddade förfarandet, om ej

annat visas.

Beträffande patentförfarandet stadgas i 4 § att patent sökes

skriftligen hos patentmyndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om

sökandens namn och adress samt uppfinningens benämning. Vid ansök­

ningen skall fogas ritningar och så tydlig och fullständig beskrivning att

sakkunnig person med ledning därav kan utöva uppfinningen. Beskrivning­

en skall avslutas med patentanspråk som innehåller bestämd uppgift om

vad som kännetecknar uppfinningen och sökes skyddat genom patentet.

Har sökanden uppgivit annan som uppfinnare, skall han inge handling som

visar att han är uppfinnarens rättsinnehavare. Därjämte åligger det sökan­

den att inbetala viss ansökningsavgift. Sökes patent på flera uppfinningar,

skall särskilda ansökningshandlingar inges för varje uppfinning. Är sökan­

den inte boende inom riket, skall han vid ansökningen foga fullmakt för ett

inom riket bosatt ombud.

Inkomna patentansökningar underkastas i patentverket granskning

såväl i formellt hänseende som med avseende på uppfinningens nyhet och

patenterbarhet i övrigt (5—6 §§). Granskningen sker till en början internt

inom patentverket och ansökningshandlingarna är under denna tid i regel

hemliga. Finnes ansökningen behäftad med brist, skall sökanden underrät­

tas härom och föreläggas att yttra sig över anmärkningen eller avhjälpa

bristen. Underlåter sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet,

skall patentmyndigheten avföra ansökningen. Sökanden äger dock åter­

uppliva denna genom att inom fyra månader från utgången av den före­

skrivna tiden till patentmyndigheten inkomma med yttrande och återupp-

livningsavgift. Om sökanden avger yttrande i anledning av föreläggandet

men underlåter att inom den föreskrivna tiden avhjälpa anmärkt brist, är

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Kiinyl. Maj. ts proposition nr HD år 1966

29

förfarandet olika allteftersom bristen är av formell eller materiell natur.

Rör bristen det formella, äger patentmyndigheten förklara ansökningen för­

fallen. Om uppfinningen inte är patenterbar eller sökanden inte visat att

han är uppfinnarens rättsinnehavare eller ansökningsavgiften ej erlagts,

skall ansökningen däremot avslås.

Över sådant beslut kan sökanden enligt 8 § första stycket inom två må­

nader anföra besvär hos patentmyndighetens besvärsavdelning. Skulle även

detta beslut gå sökanden emot, kan han enligt 8 § fjärde stycket inom sam­

ma lid fullfölja talan till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).

Om patentmyndigheten finner ansökningen kunna bifallas, skall ansök­

ningen jämlikt 7 § kungöras och utläggas till allmänhetens granskning.

Från denna tidpunkt är i regel ansökningshandlingarna offentliga. Häref­

ter står det envar öppet att inom två månader inkomma med skriftlig i n-

vändning till patentmyndigheten. Sökanden har att inom samma tid

erlägga viss utfärdningsavgift. Underlåter sökanden detta — och har be­

frielse från avgiften ej heller medgivits —- avförs ansökningen som åter­

tagen. Har avgift erlagts — eller befrielse medgivits — och invändning ej

inkommit, meddelas patent. Om invändning gjorts, upptages ärendet där­

emot till ny behandling. Finner patentmyndigheten att ansökningen trots

invändningen bör bifallas, kan invändaren enligt 8 § andra stycket inom två

månader överklaga beslutet hos besvärsavdelningen. Däremot kan invän-

dare ej föra saken vidare till regeringsrätten.

När beslut om meddelande av patent vunnit laga kraft, skall patentmyn­

digheten utfärda patentbrev. Patentmyndigheten skall även göra anteck­

ning rörande patentet i ett för sådant ändamål upprättat register och in­

föra kungörelse därom i allmänna tidningarna ävensom på lämpligt sätt

genom tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i hu­

vudsakliga delar.

Patenttiden är enligt 10 § första stycket sjutton år, räknat från

den dag då ansökningen inkom. För att patenträtten skall bestå fordras

dock enligt 11 § att vissa i detta stadgande fastställda årsavgifter erlägges.

Den som erhållit patent kan jämlikt 10 § andra stycket få tilläggspa-

t e n t på förbättring av uppfinningen. För tilläggspatent utgår ej årsav­

gifter men det gäller å andra sidan ej längre än huvudpatentet.

Överlåtelse av patent skall jämlikt 12 § anmälas till patentmyndig­

heten, hos vilken överlåtelsehandlingen också skall företes. Intill dess detta

skett betraktas i patentavseende den såsom patenthavare, vilken senast

finns i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten.

I fråga om intrång i patent ges straff- och skadeståndsregler

m. m. i 19 § 1—4 mom. och 21 § 1 mom. Straffansvar inträder endast vid

uppsålligt intrång i beviljat patent; straffet är dagsböter eller, där omstän­

digheterna är synnerligen försvårande, fängelse. Ersättningsskyldighet

uppkommer även vid intrång av oaktsamhet. Föreligger endast ringa oakt-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

samhet, kan ersättningen jämkas. Även den som begått intrång i god tro

kan förpliktas utge ersättning om och i den mån domstolen prövar skäligt

och högst intill beloppet av den uppkomna vinsten. För ersättningstalan

gäller vissa särskilda preskriptionsbestämmelser. Beträffande olagligen

framställda alster föreligger skyldighet att mot lösen avstå dem till patent-

havaren m. m. Talan i anledning av patentintrång får endast väckas av pa­

tenthavaren. I 20 § ges regler om visst intrångsskydd för patentsökt upp­

finning redan före patentbeviljandet.

Enligt 19 § 6 mom. äger patenthavaren föra talan om faststäl­

le 1 s e, huruvida han på grund av patentet åtnjuter skydd gentemot an­

nan. En förutsättning är dock att ovisshet råder härom och att denna län­

der patenthavaren till förfång. Den som utnyttjar eller avser att utnyttja

uppfinning äger under motsvarande villkor föra talan mot patenthavare

om fastställelse, huruvida hinder däremot föreligger på grund av visst pa­

tent.

Tvångslicens kan meddelas i två fall. Enligt 15 § kan sådan licens

beviljas om den patenterade uppfinningen ej utövas inom riket i tillfreds­

ställande omfång sedan tre år förflutit från patentbeviljandet och giltig an­

ledning till underlåtenheten att utöva uppfinningen ej visas. Om synnerli­

ga skäl föreligger, kan jämlikt 21 § 2 mom. tvångslicens vidare tillerkän­

nas den som inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt upp­

finning eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Förutsättningen är att ve­

derbörande saknat kännedom om att patent blivit meddelat eller sökt och

att han ej heller skäligen kunnat skaffa sig sådan kännedom. Tvångslicens

meddelas av rätten, som även fastställer vilken ersättning som skall utgå.

Enligt 16 § är patent ej gällande mot den som inom riket utövade upp­

finningen eller hade vidtagit väsentliga åtgärder härför, när patentansök­

ningen ingavs, s. k. föranvändarrätt. Utan hinder av patent får

uppfinning även utnyttjas på fartyg eller annat transportmedel för dess

behov, när transportmedlet utan att vara hemmahörande i Sverige vid re­

gelbunden trafik eller eljest tillfälligt inkommer hit.

I 17 § stadgas att patenterad uppfinning kan genom expropriation

upplåtas för statens räkning eller allmänhetens fria begagnande. Patent­

havaren skall härvid tillerkännas full ersättning.

Om patent har meddelats i strid mot någon av de allmänna patenterbar-

hetsförutsättningarna i 1—3 §§, kan jämlikt 18 § envar som anser sin rätt

vara förnärmad genom patentet väcka talan vid domstol om ogiltig­

förklaring av patentet. Sådan talan kan även väckas av allmän

åklagare. Fråga om patents ogiltighet kan även prövas i intrångsmål. Fin­

nes härvid att patentet bör anses ogillt, inträder jämlikt 19 § 5 mom. ej

någon intrångspåföljd.

Rättegång i patentmål skall enligt 23 § föras vid Stockholms

rådhusrätt, som härvid har särskild sammansättning. Utöver tre lagfarna

ledamöter sitter det nämligen tre i tekniska förhållanden kunniga perso­

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1006

31

ner i rälten. överinstanser är Svea hovrätt och högsta domstolen med van­

lig sammansättning.

I 22 § ges bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet rörande

patent och patentansökan. Bl. a. gäller att den som genom meddelande på

vara, anslag o. d. uppger, att patentskydd åtnjutes här i riket med avseen­

de på alster eller förfarande, utan att därvid ange patentets eller ansökning­

ens nummer, är skyldig att lämna den, som kan ha olägenhet därav, upp­

gift om numret. För underlåtenhet att uppfylla denna uppgiftsskyldighet

stadgas straff och skadeståndsansvar.

I internationellt hänseende gäller att in- och utlänningar

enligt 1 § är i lika mån berättigade att söka patent här i riket. I förhållan­

de till de stater som är anslutna till 1883 års Pariskonvention för skydd av

den industriella äganderätten gäller dessutom enligt 25 § patentförordning­

en och 1 § kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i

fråga om skgdd för vissa främmande patent, mönster och varumärken, att

den som tidigare sökt skydd för uppfinning i annan konventionsstat får

räkna viss prioritet från denna ansökning, om han söker patent i Sverige

inom ett år från den första ansökningen. Den svenska ansökningen betrak­

tas då som om den inkommit samtidigt med att skydd söktes i den främ­

mande staten, såvitt gäller nyhetshinder och förhållandet till andra ansök­

ningar. Härvid kan ej heller föranvändarrätt för annan uppstå på grund av

utövning, som påbörjats under prioritetstiden.

Lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om

uppfinningar av betydelse för försvaret innehåller specialföreskrifter rö­

rande patent på uppfinningar som har särskilt avseende på krigsmateriel

m. m.

Lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares uppfinning­

ar ger särskilda regler om rätten till patenterbara uppfinningar av arbets­

tagare i allmän eller enskild tjänst.

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen. Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till

1883 års Pariskonvention för skydd av den industriella äganderätten och

därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige bl. a.

åtagit sig att i viss i konventionen angiven omfattning bereda patenträtts-

ligt skydd åt medborgare och företag i andra unionsländer.

Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferen-

ser. Sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925, i

London 1934 och i Lissabon 1958.

Den 1 juli 1965 var 68 länder medlemmar i Parisunionen.

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anled­

ning av denna anslutning har tillämpningsföreskrifter utfärdats i kungö­

32

relse den 22 maj 1953. Kungörelsen har med anledning av den år 1960

genomförda revisionen av varumärkeslagstiftningen ersatts av den förut

nämnda kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i

fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster och varumärken.

Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål

patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),

fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteck-

ningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Kon­

ventionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är med­

borgare eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unions-

länder skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rätts­

skyddet som landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är

att ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de enligt konven­

tionen berättigade, även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsva­

rande rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—11.

För patentens del innefattar Pariskonventionens minimiregler i första

hand skydd för viss prioritet; den som i ett av unionsländerna i behörig

ordning gjort ansökan om patent skall för en motsvarande ansökan i de

övriga länderna äga prioritetsrätt intill tolv månader efter det den ur­

sprungliga ansökningen gjordes (artikel 4). Prioritetstiden skall ej inverka

på patenttidens längd (artikel 4 bis). Uppfinnaren har vidare rätt att om­

nämnas som sådan i patentet (artikel 4 ter). Patent får ej förvägras eller

förklaras ogiltigt på grund av att i den inhemska lagstiftningen stadgas

förbud för eller begränsningar i fråga om försäljningen av den patenterade

produkten eller produkt som erhållits medelst det patenterade förfarandet

(artikel 4 quater). Vissa regler ges om vad som i de nationella lagstiftning­

arna får stadgas rörande förverkande av patent eller meddelande av tvångs-

licens (artikel 5). Provisoriskt skydd skall meddelas åt uppfinningar av­

seende varor, som utställes på internationella, officiella eller officiellt er­

kända utställningar (artikel 11). Slutligen ges bestämmelser om undantag

i patentskyddet för användande av patenterade anordningar på annat

unionsland tillhörande samfärdsmedel, som tillfälligtvis eller tidvis inkom­

mer i unionsland (artikel 5 ter), och om tidsfrister i samband med åbero­

pande av konventionsprioritet (artikel 4), meddelande av tvångslicens (ar­

tikel 5) och erläggande av avgifter (artikel 5 bis).

I betänkandet lämnas närmare redogörelse för nu berörda bestämmelser

vid motsvarande stadganden i förslaget.

Europarådskonventioner. Lagkonventionen. Inom Europarådet har den 27

november 1963 antagits en av rådets patentkommitté1 utarbetad konvention

om förenhetligande av vissa delar av patenträtten. Konventionen underteck-

1 Svenska representanter i kommittén är generaldirektören Åke von Zweigbergk och över­

ingenjören Saul Lewin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

33

nades nämnda dag av Danmark, Frankrike, Italien, Schweiz, Storbritan­

nien, Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland. Sedermera har den även

undertecknats av Belgien, Irland och Nederländerna.

Konventionen träder i kraft sedan den ratificerats eller godkänts av åtta

stater. Hittills har ingen av signatärstaterna ratificerat eller godkänt kon­

ventionen men sådana åtgärder är under förberedande i flera av staterna.

Konventionen upptager vissa regler om patenterbarhet och undantag

från huvudregeln härom, om nyhet och äldre rätt, om uppfinningshöjd samt

om patentkrav. I betänkandet lämnas dels en allmän redogörelse för kon­

ventionen på s. 72—73 och dels redogörelse för de särskilda artiklarna i mo­

tiveringen för motsvarande paragrafer i lagförslaget.

Konventionen är avfattad på engelska och franska. Texten jämte svensk

översättning torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga l.

Europarådets patentkommitté fortsätter arbetet på att förenhetliga pa­

tentlagstiftningen och undersöker för närvarande bl. a. möjligheterna att

uppnå en enhetlig skyddstid i Europarådets medlemsstater samt enhetliga

bestämmelser om föranvändarrätt och om tidsbegränsning av patentansök­

ningars hemlighållande.

Formalitetskonventionen och klassificeringskonventionen. Inom Europa­

rådet har även antagits två andra av patentkommittén utarbetade konven­

tioner, nämligen 1953 års europeiska konvention angående patentformali­

teter och 1954 års europeiska konvention angående internationell patent-

klassificering. Formalitetskonventionen anger de formaliteter, som med­

lemsstaterna maximalt får kräva rörande ansökningshandlingarnas beskaf­

fenhet m. m. Klassificeringskonventionen anger bl. a. klasser och subklasser

i ett enhetligt internationellt system. Sverige har anslutit sig till dessa kon­

ventioner, som även tillträtts av bl. a. Danmark och Norge. Reglerna i kon­

ventionerna iakttas också i Finland. Arbete med utbyggnad av klassifice­

ringskonventionen pågår och närmar sig slutet. Arbete på en revision av

formalitetskonventionen har påbörjats.

Samarbete rörande förprövning. Inom en särskild arbetsgemenskap av

västeuropeiska länder med förprövning har utarbetats ett utkast till kon­

vention, som avser att minska dubbelarbete för patentverk med förpröv­

ning genom att möjliggöra att utnyttja resultatet av nyhetsgranskning av

patentmyndigheten i det första ansökningslandet eller av det genom ett avtal

år 1947 mellan Beneluxländerna och Frankrike inrättade Internationella

patentinstitutet i Haag. Utkastet har underställts Europarådets patentkom­

mitté, som emellertid inte ansett sig kunna förorda att det genomförs för

närvarande. Andra strävanden att lätta förprövningsbördan har i stället

kommit i förgrunden. Inom den på amerikanskt initiativ tillkomna inter-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr hti år 19G6

34

nationella organisationen ICIREPAT1 söker man finna lämpliga metoder för

mekanisk granskning av patentansökningar. ICIREPAT samarbetar därvid

i vissa frågor med BIRPI (den för Parisunionen och den upphovsrättsliga

Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve). Arbete fortgår

också med bilaterala avtal om utbyte av granskningsresultat.

EEC-utkastet. De till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) anslut­

na länderna beslöt i slutet av år 1959 att upptaga ett omfattande arbete på

det industriella rättsskyddets område. En serie kommittéer tillsattes i detta

syfte, däribland en för patentfrågor. Sedan denna kommitté uppdragit vissa

riktlinjer för verksamheten och fått dessa godkända, påbörjades detaljar­

betet under år 1961. Redan på senhösten 1962 publicerade denna kommitté

ett utförligt preliminärt utkast till patentkonvention. Utkastet har sederme­

ra överarbetats med hänsyn till inkomna remissyttranden. Det överarbe­

tade utkastet föreligger sedan januari 1965 men har inte publicerats.

EEC-utkastet innehåller en fullständig patentlag avsedd att reglera för

konventionsländerna gemensamma (»europeiska») patentansökningar och

patent. Hela konventionsterritoriet betraktas enligt utkastet som en enhet i

patentavseende med en gemensam patenträtt (artikel 1). De europeiska

patenten uttalas vara »enhetliga och autonoma». Enhetligheten består däri,

att ett europeiskt patent har verkan i alla fördragsstaters territorium och

kan överlåtas eller upphävas endast för hela området som en enhet. Med

att ett europeiskt patent är autonomt menas att det är underkastat endast

bestämmelserna i konventionen (artikel 2). För de europeiska patentansök­

ningarna och patenten tillskapas särskilda för konventionsländerna gemen­

samma institutioner, nämligen ett europeiskt patentverk (artikel 3) och en

europeisk patentdomstol, som i sista instans avgör vissa mål angående

europeiska patent (artikel 4). Till dessa hör främst mål om ogiltigförklaring

av sådant patent samt om meddelande av tvångslicens. Talan om intrång i

europeiskt patent föres däremot vid de nationella domstolarna. Vid sidan

av den europeiska patentlagen bibehålies de nationella patentlagarna som

reglerar nationella patentansökningar och patent. Nationella patentansök­

ningar skall alltjämt handläggas av de nuvarande patentverken (artikel 6).

Europeisk patentansökan skall kunna omvandlas till nationella ansök­

ningar i de olika länderna (artiklarna 114—118).

Prövningen av europeisk patentansökan skall enligt utkastet ske i två

stadier. Det första utmynnar i meddelande av s. k. provisoriskt patent. På

detta stadium sker endast en formell granskning vid det europeiska patent­

verket. Samtidigt sker nyhetsgranskning vid det förut nämnda Haaginstitu-

tet. Provisoriskt patent beräknas normalt kunna meddelas inom 18 måna­

der från ansökningsdagen. Medan provisoriskt patent gäller får intrångs-

1 Ad hoc Committee for International Cooperation in Information Retrieval among Exami-

ning Patent Offices.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

35

mål väl anhängiggöras men, i den mån det provisoriska patentets giltighet

bestrides, inte avgöras förrän slutlig prövning skett (artikel 170). Om pro­

visoriskt patent inte begärts fastställt som slutligt europeiskt patent inom

fem år från meddelandet, utslocknar det provisoriska patentet.

Det slutliga patentet fastställes efter egentlig förprövning, d. v. s. sedan

patentverket bedömt uppfinningshöjd och patenterbarhet i övrigt. Sådan

prövning göres först efter hemställan antingen av sökanden eller någon

utomstående.

Frågan i vilken utsträckning EEC-konventionen bör stå öppen för andra

än EEC-länder är föremål för delade meningar. Enligt en uppfattning bör

medlemskap i konventionen reserveras för EEC-länderna men utomstående

länder erbjudas möjlighet till associering. Denna s. k. EEC-lösning för­

ordas av Frankrike, Italien, Luxemburg och Förbundsrepubliken Tyskland.

Enligt en annan uppfattning bör utomstående stater erbjudas möjlighet till

fullt medlemskap. För denna s. k. internationella linje har Nederländerna

och i viss mån Belgien uttalat sig. Utformningen av åtskilliga bestämmelser

i konventionen blir beroende av vilken väg man här slutligen väljer. En an­

nan svävande fråga som är av stor betydelse är om europeiskt patent skall

kunna förvärvas även av den som inte tillhör konventionsland (accessibi-

litet).

Konventionsarbetet väntas inte bli avslutat under den närmaste tiden. För

EEC-ländernas ratifikationer anses därefter krävas ytterligare minst två år.

Härtill kommer att EEC-systemet föreslås träda i kraft successivt med bör­

jan inom vissa avgränsade industriområden. Systemet torde därför komma

att tillämpas fullt ut först efter en mångårig övergångstid.

EFTA. Också inom den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)

har bildats en arbetsgrupp för patentfrågor. Denna har till uppgift att stu­

dera verkningarna av en EEC-konvention för EF3 A-länderna och Finland

och att därvid verka för en samordning av patentfrågorna inom EFTA och

mellan marknadsgrupperna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1006

Kommittéerna

Kommittéerna för nordiska patent erhöll vid tillsättningen direktiv att

fullfölja det arbete med att skapa en nordisk patentgemenskap, som påbör­

jats genom den förberedande utredningen. Kommittéernas förslag är grun­

dat på ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Då detta system

förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna i väsentliga de­

lar förenhetligas, har kommittéerna upptagit patentlagstiftningen i dess

helhet till översyn, vilket ansetts nödvändigt även med tanke på den ut­

veckling som skett sedan de nuvarande nordiska patentlagarna antogs. Det

36

framlagda betänkandet innefattar förslag till nya patentlagar för Danmark,

Finland, Norge och Sverige, avsedda att ersätta nu gällande patentlagstift­

ning i dessa länder. För att systemet med nordiska patentansökningar skall

kunna fungera på avsett sätt måste de nya patentlagarna vara helt överens­

stämmande i allt som gäller patentbeviljandet och i denna del är också

förslagen helt likformiga. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestämmel­

ser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande inte bara till sakinne­

hållet utan även till avfattningen. Straff- och processrättsliga regler har

däremot inte kunnat förenhetligas i samma grad med hänsyn till de skilj­

aktigheter som råder mellan de straff- och processrättsliga systemen i de

olika länderna.

Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar, som saknar

motstycke såväl i andra länders patentlagstiftning som inom andra rätts­

områden, innebär att den, som vill erhålla patent på en och samma upp­

finning i alla de av samarbetet omfattade länderna, kan göra en ansökan

därom i endast ett av länderna, primärlandet. På grundval av denna an­

sökan beviljas i primärlandet patent inte bara för detta land utan även

för övriga länder, sekundärländerna. De för varje land särskilt meddelade

patenten är jämställda med vanliga nationella patent och alltså lika obe­

roende av varandra som om de meddelats efter särskilda ansökningar i var­

je land. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patentansökningar,

den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige, den andra till

patent i dessa länder och Finland. Vid den första typen räcker det att be­

skrivning och patentkrav avfattas på primärlandets språk. Då patent skall

meddelas även för Finland, måste beskrivning och patentkrav föreligga

även på finska, om Danmark, Norge eller Sverige är primärland. Är Fin­

land primärland måste texten föreligga på finska och svenska. Systemet

med nordiska patentansökningar beräknas medföra dels avsevärd arbets-

besparing för patentverken, som för närvarande belastas av ständigt sti­

gande balanser av oavgjorda ärenden, och dels kostnadsminskning för de

patentsökande. Kommittéerna framhåller emellertid att balansen av oav­

gjorda ärenden hos patentmyndigheterna för närvarande är så stor att den

arbetsbesparing som uppnås ej kan leda till personalbesparingar. Vinsten

kommer att bestå i att man kan minska nyrekryteringen av personal.

Kommittéerna har gjort vissa beräkningar rörande den minskning av

antalet patentansökningar som systemet med nordiska patentansökningar

väntas medföra i jämförelse med nuvarande system. År 1965 skulle denna

minskning uppgå för Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge

till 26 % och för Sverige till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen

vara 34 %.

Det är avsett att tillämpningen av systemet med nordiska patentansök-

ningar skall regleras av en särskild överenskommelse mellan de nordiska

länderna. Kommittéerna har framlagt utkast till sådan överenskommelse.

Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1966

37

Kommittéerna framhåller att på längre sikt utbildandet och säkerstäl­

landet av eu enhetlig praxis i de olika länderna vid tillämpningen av de

nya patentlagarna kan komma att kräva vissa gemensamma institutioner.

Redan det av kommittéerna utarbetade utkastet till överenskommelse rö­

rande nordisk patentansökan förutser att en gemensam kommission tillsät­

tes, som bl. a. har att följa tillämpningen av den nya lagstiftningen. Utöver

en sådan allmän övervakning bör enligt kommittéernas mening i första

hand inrättas en gemensam nordisk besvärsinstans för patentansöknings-

ärenden. Kommittéerna föreslår att denna fråga utreds särskilt.

Enligt kommittéernas förslag skall vid sidan av de nordiska patentan­

sökningarna fortfarande kvarstå möjligheten att söka nationella patent. I

princip skall båda typerna av ansökningar behandlas på samma sätt. De fö­

reskrifter som gäller för nationella patent och patentansökningar har där­

för gjorts tillämpliga även på de nordiska ansökningarna.

Reglerna rörande nordisk patentansökan har införts som ett särskilt ka­

pitel i de föreslagna patentlagarna. I det följande lämnas en sammanfat­

tande redogörelse för förslaget till svensk patentlag.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel, vartill kommer ett avsnitt med

övergångsbestämmelser. I 1 kap. upptages allmänna bestämmelser, i 2 kap.

föreskrifter om patentansökan och dess handläggning m. m., i 3 kap. spe­

cialreglerna rörande nordisk patentansökan. I 4 kap. behandlas årsavgif­

ter, i 5 kap. överlåtelse, licens in. m. och i 6 kap. patentets upphörande

m. m. Till 7 kap. har förts bestämmelser till skydd för patenträtt, till 8 kap.

särskilda bestämmelser och till 9 kap. bestämmelser om rättegång i patent­

mål.

De allmänna bestämmelserna i 1 kap. inleds med grundläggande före­

skrifter om patenträttens föremål il och 2 §§. I överensstäm­

melse med gällande rätt anges i 1 § som huvudregel att patent skall kunna

meddelas på uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt. Från patenter­

barhet undantages, i anslutning till gällande rätt, uppfinning vars utnytt­

jande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Vidare görs ut­

tryckligt undantag för växtsorter eller djurarter.

En nyhet av stor principiell vikt är att förslaget inte bibehåller nu gäl­

lande undantag rörande s. k. produktpatent på uppfinningar avseende livs-

eller läkemedel eller kemisk förening. Enligt förslaget skall alltså produkt­

patent kunna meddelas på dylika uppfinningar. I fråga om livs- och läke­

medel skall dock upphävandet av det gällande undantaget inte träda i kraft

samtidigt med lagen i övrigt utan först efter särskilt förordnande av Kungl.

Maj :t.

Det för patenträtten grundläggande nyhetskravet kommer i 2 §

till uttryck genom bestämmelse att patent meddelas endast på uppfinning

som inte är närliggande i förhållande till vad som blivit känt innan paten­

tet söktes. Såsom känt skall därvid anses allt som blivit allmänt tillgäng-

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1 !)(>(>

38

iigt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat

sätt. Att sålunda varje omständighet som blivit allmänt tillgänglig, oav­

sett hur detta skett, kan vara nyhetsskadlig innefattar en principiell ut­

vidgning av nyhetsregeln i gällande rätt, som endast beaktar vissa former

av offentliggörande.

I samband med nyhetsregeln har kommittéerna även behandlat frågan

om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller

liknande uppfinning. En betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att in­

nehållet i en tidigare här i riket ingiven patentansökan anses som känt,

därest denna ansökan sedermera blir allmänt tillgänglig enligt vissa före­

skrifter i 22 §. Allmänheten får härigenom bättre skydd mot att det ges pa­

tent på uppfinningar som ur patenterbarhetssynpunkt är likartade.

Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har upptagits dels det

s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en

ny bestämmelse, som gör det möjligt för sökanden att under viss tid få pa­

tent även om uppfinningen blivit allmänt tillgänglig, under förutsättning

att detta skett till följd av att kännedom om uppfinningen uppenbart miss­

brukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.

Kommittéerna anser det önskvärt att kravet på s. k. uppfinningshöjd

något skärpes genom en ändring av praxis vid patenterbarhetsbedömningen.

Patenträttens innehåll behandlas i 3 §. Den genom patent

förvärvade ensamrätten förklaras innebära att annan än patenthavaren inte

må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. Härvid anges vis­

sa exempel på här avsedda utnyttjanden — tillverkning m. m. —- men i

princip faller alla slags yrkesmässiga utnyttjanden under ensamrätten. Den

valda generella formuleringen utgör en principiell utvidgning av ensamrät­

ten i förhållande till gällande rätt, som endast låter denna omfatta vissa

angivna utnyttjandeformer.

Liksom för närvarande skall s. k. förfarandepatent även omfatta alster

som tillverkats enligt det patenterade förfarandet.

Eu ny regel inskränker på visst sätt ensamrätten beträffande patentera­

de varor som sålts i butik till godtroende köpare.

I 4—6 §§ upptages regler om s. k. föranvändarrätt, rätt att i

vissa fall nyttja patenterad uppfinning på samt ärdsmedel och s. k.

konvention sprioritet. Dessa regler överensstämmer i stort sett

med gällande rätt.

I 7 § föreslås som en betydelsefull nyhet att patenttiden förlänges

från nuvarande 17 till 20 år.

Reglerna om tilläggspatent i 8 § skiljer sig avsevärt från gällande

rätt. Bl. a. inskränkes möjligheten att erhålla sådant patent till tiden, då

ansökningen om huvudpatentet är hemlig. Tilläggspatent skall vidare kun­

na meddelas på en uppfinning även om den kan anses närliggande i förhål-

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

39

lande till vad som blir känt genom innehållet i ansökningen om huvudpa­

tentet.

Bestämmelserna i 2 kap. om patent ansök an och dess hand­

läggning in. in. ansluter i princip till patentförordningen och den praxis

som utbildats på grundval av denna. Eu rad praktiskt betydelsefulla nyhe­

ter föreslås dock. Uttryckliga bestämmelser om patentkraven och deras be­

tydelse har upptagits (10 §). Om sökande ändrar sin ansökan inom viss

kortare tid, skall ansökningen på hans begäran anses gjord då ändringen

vidtogs, s. k. löpdagsförskjutning (14 §). Särskilda regler föreslås för fall

då någon påstår bättre rätt till uppfinningen (17—18 §§). Patentkraven skall

ej få utvidgas sedan beslut fattats om utläggning (19 §). Ansöknings­

handlingarna tryckes redan i och för utläggningen (21 §); för närva­

rande trycks de först i samband med att patent meddelas. En annan

viktig nyhet innehålles i 22 §, som behandlar offentliggörande av ansök­

ningshandlingarna. För närvarande blir handlingarna normalt offentliga

först i och med utläggningen men enligt förslaget skall de bli offentliga se­

dan 18 månader förflutit från ansökningsdagen eller tidigare prioritetsdag,

även om tiden för utläggning ännu ej är inne.

Om besvär i patentärende stadgas i 24—25 §§. Liksom för närvarande

skall patentmyndighetens beslut kunna överklagas till patent- och registre­

ringsverkets besvärsavdelning, mot vars beslut talan skall kunna föras hos

Kungl. Maj it (regeringsrätten). En betydelsefull nyhet är att även invändare

tillerkännes rätt att föra talan hos Kungl. Maj :t.

Reglerna om nordisk patent an sökan i 3 kap. inleds i 28 § med

en fullmakt för Kungl. Maj :t att med Danmark, Finland och Norge ingå

överenskommelse om att införa den ordning som här avses. Under tid, när

sådan överenskommelse är i kraft, skall övriga stadganden i kapitlet gälla.

I 29—33 §§ och 35 § ges närmare regler om förfarandet i hithörande ären­

den.

Systemet med nordiska patentansökningar förutsätter att sådana ansök­

ningar i skälig grad fördelar sig på de olika patentverken. Då någon garanti

härför ej finns och alltså en snedbelastning kan uppstå, ingår i systemet att

ansökningar som görs i ett land skall kunna överlämnas till ett annat land.

Fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela förordnande härom har upptagits

i 34 §.

Föreskrifterna om årsavgifter i 4 kap. innebär bl. a. nyheten att

avgifterna inte längre är fastställda i lagen; de skall, liksom andra avgifter

enligt lagen, fastställas av Kungl. Maj:t (59 §) som även skall bestämma

om ett eller flera av de första patentåren skall vara avgiftsfria (36 §).

Vidare har fristerna för betalning ändrats.

Liksom patentförordningen innehåller förslaget inte närmare regler om

avtal rörande överlåtelse eller upplåtelse av licens till uppfinning. 5 kap.,

40

med rubriken överlåtelse, licens ni. in., behandlar i huvudsak registeranteck­

ningar rörande överlåtelse och licens varjämte kapitlet innehåller regler om

tvångslicens. Endast den inledande bestämmelsen (39 §) är av avtalsrätts-

lig art; här stadgas att vidareöverlåtelse av licens endast får

äga rum när avtal träffats därom.

Stadgandet rörande registeranteckningar i 39 § innehåller bl. a.

eu ny regel enligt vilken registeranteckning grundar möjlighet till godtros­

förvärv av patent eller licens.

Enligt patentförordningen kan tvångslicens meddelas i två fall,

nämligen vid underlåten utövning från patenthavarens sida och i vissa fall

då någon i god tro inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt

uppfinning eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Bestämmelserna härom

bibehålls i förslaget väsentligen oförändrade (40 och 43 §§). För sistnämn­

da fall uppställes dock begränsningen att utnyttjandet skedde innan hand-

lingarna i patentansökningsärendet offentliggjordes. Härutöver föreslås be­

stämmelser om tvångslicens i ytterligare två fall. I 41 § föreslås att inneha­

vare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan till­

hörigt patent, äger erhalla tvångslicens att utnyttja den uppfinning som

skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den förstnämnda

uppfinningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. Normalt skall

dämd innehavaren av det patent, till vilket tvångslicens meddelats, i sin tur

kunna få tvångslicens på beroendepatentet. Vidare föreslås i 42 § att om hän­

syn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, den som vill yrkesmäs­

sigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, äger erhålla tvångslicens

därtill. Denna tvångslicens är avsedd att utnyttjas för tillgodoseende av vik­

tiga samhälleliga intressen, såsom beredskap, kraftförsörjning in. m.

Vissa gemensamma bestämmelser om förutsättningar för att erhålla

tvångslicens m. m. upptages i 44 §. Liksom för närvarande skall tvångslicens

meddelas av rätten. Närmare föreskrifter om rättens befattning med hithö­

rande mål ges i 45 §.

Bestämmelserna i 6 kap. om patentets upphörande m. in. inleds

med ett stadgande i 46 § om patentets bortfall vid underlåtenhet att erlägga

årsavgift; gällande bestämmelse har här underkastats vissa jämkningar. I

47 § behandlas ogiltighetstalan. En nyhet är bl. a. att talan som grundas på

att patentet meddelats oberättigad endast kan föras av den som påstår sig

vara berättigad. I 48 § upptages en likaledes ny bestämmelse att rätten i sist

avsedda fall kan överföra patentet på den berättigade i stället för att för­

klara det ogiltigt. Bestämmelserna i 49 § behandlar avstående från patent

m. m. I 50 § ges vissa regler om kungörande.

Straff- och ansvarsbestämmelser har förts till 7 kap., som

även innehåller vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande patent. Straffet

för patentintrång har i 51 § bestämts till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader. Patentintrång skall alltjämt utgöra målsägandebrott. Regler­

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

41

na om skadestånd i 52 § överensstämmer i huvudsak med gällande rätt;

dock föreslås vissa jämkningar i de särskilda preskriptionsbestämmelser

som gäller för talan om sådant skadestånd. I 53 § upptages regler om säker­

hetsåtgärder beträffande olovligen framställda patentskyddade alster in. in.,

som i högre grad än gällande stadganden ger domstolen möjlighet att för­

fara efter skälighet. I 54 § ges föreskrifter om visst skydd för patentsökt

uppfinning även under tiden före patentets meddelande. Delta skydd har

förstärkts på ett par punkter.

En nyhet av principiell betydelse föreslås beträffande förfarandet då i mål

om patentintrång invänds att patentet bör anses ogiltigt. För närvaran­

de gäller att om rätten finner patentet böra anses som ogiltigt, ansvars- och

skadeståndsskyldighet för intrånget bortfaller. Själva patentet består emel­

lertid alltjämt. Enligt förslaget föreslås till en början den begränsningen

i möjligheten att framställa invändning om patentets giltighet, att sådan in­

vändning endast skall få upptagas till prövning, om patenthavaren är part

i målet. Föres talan av licenshavare, måste den mot vilken talan föres alltså

i målet särskilt instämma patenthavaren. Bifalles invändning, skall enligt

förslaget ansvar och skadeståndsskyldighet bortfalla men dessutom har

skyldighet ålagts rätten att förklara patentet ogiltigt.

I 56 och 57 §§ har upptagits nuvarande bestämmelser om skyldighet att

i vissa fall, då patent eller patentansökan påstås föreligga, lämna upp­

gift om patentets eller ansökningens nummer. Bestäm­

melserna bär i vissa avseenden förtydligats.

De särskilda bestämmelserna i8 kap. behandlar skilda frågor.

En principiellt och praktiskt viktig nyhet är här att Kungl. Maj :t utrustats

med vissa fullmakter, som avser att möjliggöra samarbete med patentmyn­

digheter i andra länder och med internationella institutioner på området

(60 §). I övrigt stadgas i kapitlet om skyldighet för utländsk patenthavare

att hålla ombud (58 §), om rätt för Kungl. Maj :t att fastställa avgifter

(59 §) och utfärda tillämpningsföreskrifter (60 §), om expropriation av

patent (61 §) och om talan mot vissa beslut av patentmyndigheten (63 §).

Rörande försvarsuppfinningar hänvisas till vad därom är särskilt stadgat

(62 §).

Bestämmelserna om rättegång i patentmål i 9 kap. överensstäm­

mer i huvudsak med nu gällande, vid 1944 års revision i patentförordningen

införda föreskrifter. Som en viktig nyhet föreslås dock i 67 § att tekniskt

sakkunniga ledamöter, som för närvarande blott ingår i rätten i första in­

stans (Stockholms rådhusrätt), även skall ingå i andra instans (Svea hov­

rätt). I övrigt meddelas i kapitlet stadganden om att Stockholms rådhus­

rätt är exklusivt forum för patentmål (64 §), om fastställelsetalan (65 §),

om tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten (66 §), om sättet för ut­

seende av tekniskt sakkunniga ledamöter (68 §), om viss underrättelseskyl­

dighet i samband med väckande av talan i vissa patentmål (69 §), om skyl-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 19(>C>

42

dighet för rätten att inhämta yttrande från patentmyndighetens besvärs-

avdelning i vissa mål m. m. (70 §) och om expedition av dom i patentmål

(71 §).

Kommittéerna har berört frågan om skydd bör införas för s. k. nyttighets-

modeller (Gebrauchsmuster) men stannat för att inte taga upp denna fråga

till närmare övervägande. En sådan skyddsform har enligt kommittéernas

mening i varje fall inte sin plats inom patentlagstiftningens ram.

Förslaget föranleder följdändringar i lagen den 29 november 1946 (nr

722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försva­

ret. Särskilt förslag härom framlägges.

Förslaget till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

innebär att de nuvarande bestämmelserna om patentverkets besvärsavdel­

ning i patentförordningen, varumärkeslagen och namnlagen utbryts och

sammanförs i en särskild författning. I denna upptages emellertid endast

grundläggande bestämmelser. Liksom hittills är det avsett att ge närmare

bestämmelser om förfarandet i administrativ ordning.

I anslutning till nu nämnda lagförslag framläggs förslag om ändringar i

varumärkeslagen och namnlagen.

Utkastet till överenskommelse rörande nordisk patentansökan inleds med

en bestämmelse i artikel 1 att de fördragsslutande staterna åtager sig att

införa en ordning med nordiska patentansökningar i enlighet med bestäm­

melserna i kapitel 3 av de nordiska patentlagarna. Enligt artikel 2 må i de

fördragsslutande staternas patentlagar och med stöd av dessa givna före­

skrifter ändring av betydelse för ordningen med nordiska patentansökning­

ar företagas endast efter föregående överläggning med övriga fördragsslu­

tande stater. De fördragsslutande staterna förbinder sig att inte låta såda­

na ändringar, om vilka inte alla stater är eniga, träda i kraft förrän 18

månader förflutit från det övriga stater skriftligen underrättats därom. I

artikel 3 stadgas att förordnande enligt 6 § i patentlagarna — d. v. s. för­

ordnande angående s. k. konventionsprioritet — må avse endast ansökan i

främmande land, som omfattas av motsvarande förordnande i alla de för­

dragsslutande staterna. Enligt artikel 4 skall de fördragsslutande staterna,

för att främja en enhetlig nordisk praxis vid behandlingen av patentären­

den, tillsätta en gemensam kommission med uppgift att följa tillämpningen

av den nya lagstiftningen, medverka i utbytet av erfarenheter av denna samt

i övrigt behandla frågor av gemensamt intresse på patentområdet. Artiklar­

na 5 och 6 innehåller slutbestämmelser.

Kommittéernas förslag står i överensstämmelse med Europarådets lag­

konvention och möjliggör sålunda för de nordiska länderna att ansluta sig

till denna konvention. Det möjliggör även anslutning till Pariskonventio­

nen i dess år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens

bestämmelser om patentskydd.

Förslaget står vidare i överensstämmelse med Europarådets formalitets-

konvention, som redan förut tillträtts av Danmark, Norge och Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kommittéerna liar eftersträvat att nå överensstämmelse med EEC-utkas-

tct i det skick detta förelåg vid tiden för kommittéernas slutliga prövning

av lagstiftningsärendet. 1 fråga om de materiellrättsliga bestämmelserna

har också en sådan överensstämmelse kunnat uppnås i det väsentliga. Där­

emot har det inte ansetts att eu motsvarighet bort upptagas till EEC-syste-

mets anordning med s. k. provisoriska patent. Kommittéerna framhåller

bl. a. att detta skulle fordrat en ganska omfattande omarbetning av det pre­

liminära förslag, som kommittéerna avgav 1962. Eu sådan omarbetning skulle

ha medfört en ovälkommen fördröjning av genomförandet av det nordiska

patentsamarbetet, vilket kommittéerna bedömer som det viktigaste medlet

att omedelbart åstadkomma en avlastning av de nordiska patentverkens

nuvarande arbetsbörda.

Den svenska kommittén har i en särskild promemoria behandlat de änd­

ringar i lagförslaget som skulle erfordras om ett system med provisoriska

patent, svarande mot EEC-utkastets regler i detta hänseende, skulle anses

böra upptagas i den nordiska patentlagstiftningen.

Europarådets förut nämnda klassificeringskonvention saknar direkt be­

tydelse för lagförslaget. Om den konvention om samarbete rörande för­

prövning, som för närvarande är under förberedande inom Europarådet,

framdeles skulle komma till stånd, öppnar lagförslaget (60 § i den svenska

texten) möjlighet för de nordiska länderna att deltaga i sådant samarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

43

Remissyttrandena

Kommittéernas förslag har i huvudsak fått ett mycket gynnsamt motta­

gande i remissyttrandena och i allmänhet uttalas det helhetsomdö­

met att detta är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Uttalan­

den i denna riktning göres bl. a. av patentverket, som även framhåller att

den bearbetning av förslaget som ägt rum efter remissbehandlingen av det

preliminära betänkandet i det väsentliga innebär en utveckling i gynnsam

riktning.

Sveriges industriförbund uttalar sin tillfredsställelse över att den svenska

patentlagstiftningen nu gjorts till föremål för en fullständig och samlad

översyn. Det är vidare glädjande att denna skett i nordiskt samarbete och

resulterat i ett förslag om en modern och i stort sett enhetlig nordisk patent­

lagstiftning. Sveriges advokatsamfund finner förslaget vara resultatet av

ett omsorgsfullt och kunnigt arbete och finner det, efter den överarbetning

som skett, väl ägnat att läggas till grund för en ny patentlagstiftning. Ko­

operativa förbundet framhåller att betänkandet innefattar många betydel­

sefulla förbättringar beträffande nu gällande lagstiftning. Det får enligt

förbundets uppfattning anses vara ett mycket gott resultat av ett omfattan­

de, grundligt och sakkunnigt utredningsarbete. Svenska föreningen för in­

dustriellt rättsskgdd uttrycker sin uppskattning av de i betänkandet på

44

flera ställen redovisade strävandena att utforma den nya lagstiftningen så

att ett snabbare, enklare och billigare patenteringsförfarande skall kunna

genomföras.

Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patent­

ansökningar har detta rönt ett positivt mottagande och anses vara

väl ägnat att förkorta de nuvarande långa behandlingstiderna för patent­

ansökningar. Man understryker därvid behovet av en enhetlig pra­

xis i de nordiska patentverken och nödvändigheten av att en gemen­

sam nordisk besvärsinstans snabbt inrättas.

Patentverket framhåller sålunda, att systemet med nordiska patentan­

sökningar förutsätter inte bara en överensstämmelse i fråga om de i lag

och tillämpningsföreskrifter uppställda patenterbarhetskraven och regler­

na beträffande handläggningen av patentansökningar utan även en vittgå­

ende överensstämmelse beträffande praxis vid patenterbarhetsbedömning-

en och handläggningen i övrigt av ärendena. För att säkerställa en sådan

enhetlig nordisk praxis bör enligt patentverkets bestämda mening finnas

en gemensam nordisk besvärsinstans. Behovet av en sådan besvärsinstans

är särskilt påtagligt i inledningsskedet, varför förslag härom helst borde

framläggas samtidigt med förslaget om ny patentlagstiftning. Liknande

synpunkter anlägges bl. a. av Sveriges industriförbund, som särskilt fram­

håller angelägenheten av att en nordisk besvärsinstans kan börja fungera

samtidigt med att de nya bestämmelserna börjar tillämpas.

Patentverket granskar kritiskt kommittéernas utredning om vilken a r-

betsbesparing som kan väntas bli uppnådd om systemet med nor­

diska patentansökningar genomförs. Enligt verket bygger denna utredning

i flera hänseenden på osäkra antaganden. Efter en ingående prövning av

frågan förklarar verket sig emellertid dela kommittéernas förmodan att en

arbetsbesparing kan erhållas genom det föreslagna systemet, även om det

är ovisst om besparingen kan uppgå till den av kommittéerna beräknade

storleken. Patentverket anser sig däremot inte kunna godtaga kommittéer­

nas uppfattning att arbetsbesparingen kan föranleda minskad rekrytering

av personal. Med hänsyn till föreliggande brist på personal inom de nordis­

ka patentverken måste i stället nyrekryteringen ytterligare intensifieras.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret framhåller, att även om de i betänkandet redovisade beräkningarna av

den möjliga arbetsbesparingen enligt sakens natur är i viss mån osäkra,

man kan utgå från att systemet med nordiska palentansökningar skall

medföra en betydande total arbetsbesparing. Viktigt är dock att också en

skälig fördelning av granskningsarbetet mellan de olika patentverken upp­

nås. Sveriges juristförbund framhåller att även om det föreslagna systemet

kan medföra en arbetsbesparing för den tekniska personalen, arbetsbördan

för juristpersonalen däremot snarare torde komma att öka.

Patentverket tar i detta sammanhang även upp andra spörsmål rörande

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

45

vidgat nordiskt patentsamarbetc. Till en början behandlas

frågan om den särskilda k o in in i s s i o n, som inom ramen för den före­

slagna nordiska konventionen skall tillsättas för att behandla frågor a\ ge­

mensamt intresse. Patentverket tillstyrker livligt att en sådan kommission

tillsättes och får de uppgifter som anges i konventionsförslaget. Enligt ver­

ket bör denna kommission hl. a. kunna övertaga de arbetsuppgifter som ett

redan nu fungerande »sainarbetsorgan» för de nordiska patentverken har att

utföra. Med hänsyn till att det föreslagna systemet med nordiska patentan­

sökningar —- inte minst i initialskedet — medför ett stort antal problem

av ekonomisk och administrativ natur, som kommittéerna inte närmare be­

handlat i sitt betänkande och som måste lösas i samförstånd, anser verket

ofrånkomligt att kommissionen snarast utses interimistiskt, så att den kan

börja sitt arbete redan innan den nya lagen träder i kraft. Som exempel

anföres bl. a. att kommissionen i god tid bör behandla de praktiska problem

som tryckningen av utläggningsskrifter i en gemensam serie medför. När­

mare föreskrifter om hur handlingar i patentärenden skall vara beskaffade,

om ärendenas handläggning samt om verkets granskning av patentansök­

ningar måste även utarbetas i samarbete med de övriga nordiska länderna.

Kommissionen torde vidare i förväg böra närmare överväga de problem som

kan uppstå vid snedbelastning av de olika patentverken samt hur dessa

lämpligen bör lösas. Patentverket berör också frågan om de nuvarande p a-

tentverksmötena, varvid patentmyndigheternas chefer och viss per­

sonal vid myndigheterna sammanträffar. Enligt verkets mening har dessa

möten hittills visat sig värdefulla. I flera av de frågor, som behandlats vid

mötena, har sålunda likformiga bestämmelser i de nordiska länderna utar­

betats. Med hänsyn till att större krav än hittills torde komma att ställas

på både enhetliga och snabba lösningar av aktuella frågor kan det emeller­

tid visa sig bli mera rationellt att direkt tillsätta mindre, nordiska arbets­

grupper som av kommissionen får till uppgift att lösa olika problem eller

föreslå enhetliga bestämmelser i särskilda ämnen. Dessa frågor torde enligt

verket få behandlas av den förut nämnda kommissionen. Slutligen framhål­

ler patentverket alt även ytterligare åtgärder måste vidtagas för

att den av kommittéerna önskade — och enligt verkets mening alldeles nöd­

vändiga — vittgående överensstämmelsen beträffande praxis och handlägg­

ning skall kunna uppnås. Likformig, samordnad utbildning av såväl nyan­

ställd teknisk personal som redan anställda granskare torde erfordras. Möj­

lighet bör även beredas den tekniska personalen, eventuellt på utbytesbasis,

att tjänstgöra i annat nordiskt patentverk. Regelbunden information och

kommunikation av avgöranden mellan de olika patentverken bör även upp­

tagas i detta syfte.

Även försvarets civilförvaltning behandlar patentverksmötena och fram­

håller att i den mån avsikten är att vid sådana sammanträffanden behandla

jämväl praxis i fråga om beviljande av patent synes i konsultationerna böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 'iO år WtiC>

46

deltaga befattningshavare som beslutar eller medverkar i beslut i patent­

frågor. Ur effektivitetssynpunkt synes det emellertid vara angeläget att

kretsen av deltagande representanter från de olika länderna vid varje sär­

skilt tillfälle hålles relativt snäv. Blir kretsen av sådana befattningshavare

alltför stor, riskeras att konferenserna inte kan hli det värdefulla instru­

ment för skapande av likformighet som kommittéerna åsyftat.

Särskilt intresse tilldrager sig det nordiska förslagets relation till det nu

pågående internationella arbetet på patentområdet, särskilt ar­

betet inom EEC. Allmänt framhålles att resultatet av detta arbete i största

möjliga utsträckning bör beaktas men att dröjsmålet med EEC-konventio-

nen inte får leda till uppskov med genomförandet av den föreslagna nor­

diska gemenskapen.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret framhåller sålunda vikten av internationell enhetlighet på patentlagstift-

ningsområdet. Det är därför angeläget att den nordiska lagstiftningen så

långt som möjligt anpassas till Europarådets lagkonvention och den blivande

EEC-konventionen. Instanserna har med tillfredsställelse konstaterat att

kommittéerna beaktat dessa synpunkter i det nu framlagda förslaget. Vad

angår EEC-konventionen är en anpassning önskvärd även ur den synpunk­

ten att det är angeläget att en eventuell framtida anslutning från svensk sida

till denna patentgemenskap ej försvåras. Det nordiska lagförslaget torde

emellertid i huvudsak vara så utformat, att det ej skulle hindra en sådan

anslutning. Även under det fortsatta lagstiftningsarbetet bör emellertid ut­

vecklingen inom EEC på detta område beaktas. Vad beträffar tidpunkten

för genomförandet av EEC-konventionen bär de beräkningar därom, som

gjordes i det förberedande skedet, ej hållit streck och det är ovisst när ett

ikraftträdande kan komma till stånd. Önskemålen att för svenskt vidkom­

mande nå enhetlighet med EEC-konventionen får emellertid ej tagas till

intäkt för att man låter anstå med införandet av det nordiska förslaget. Det

är tvärtom för svensk industri angeläget att den revidering av svensk pa­

tentlagstiftning som föreslagits snarast genomföres.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Smålands

och Blekinge samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

framhåller att det givetvis i och för sig är önskvärt att lagstiftningen i de

nordiska länderna inte onödigtvis avviker från vad som gäller på den euro­

peiska kontinenten. Intresset av att den nordiska lagstiftningen bringas i

överensstämmelse med lagstiftningen i EEC-länderna bör emellertid inte

få leda därhän att man i valet mellan olika tänkbara lösningar stannar för

den som föreslagits i EEC-utkastet även i sådana fall då denna från andra

synpunkter framstår som olämplig. Det är för närvarande ovisst såväl när

det i EEC-utkastet föreslagna systemet kan träda i kraft som vilka änd-

ringar som dessförinnan kan komma att vidtas däri, och med hänsvn här­

till synes viss försiktighet böra iakttas då det gäller att i de nordiska In-

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

47

garna införa nya regler som föreslagits i nämnda utkast. Liknande synpunk­

ter framföres av handelskammaren i Gefle. Även Svenska uppfinnarkontoret

framhåller att man inte på varje punkt behöver ansluta sig till EEC-ut-

kastet.

Patentverket erinrar om att det i EEC-utkastet upptagits ett system med

provisoriska patent och ifrågasätter om en framtida anslutning till

den europeiska patentgemenskapen i praktiken verkligen kan ske utan att

ett motsvarande system införes också hos oss. I varje fall borde erforderliga

fullmaktsbestämmelser finnas, som lägger i Kungl. Maj :ts hand att utfärda

de föreskrifter om ändringar i handläggningen av patentärenden som för

detta ändamål kan erfordras. Några sådana har emellertid inte intagits

i förslaget. I stället framgår det mera tydligt av det slutliga betänkandet,

att de nordiska patentlagarna----om en anslutning till EEC:s patentgemen­

skap skall kunna ske — erfordrar en ganska omfattande omarbetning. Pa­

tentverket har förståelse för kommittéernas obenägenhet att nu medan

EEC-systemet blott föreligger såsom ett preliminärt förslag som dessutom

dragit på sig kritik från inflytelserika kretsar — framlägga ett definitivt

förslag till hur samordningen mellan de nordiska patentlagarna och EEC-

konventionen bör utformas. Det hade dock varit värdefullt om kommittéer­

na något närmare velat redovisa de undersökningar i detta stycke som kom­

mittéerna vidtagit.

Beträffande s. k. Gebrauchsmuster noterar mönsterskyddsutred-

ningen att kommittéerna i slutbetänkandet redovisat en i huvudsak negativ

inställning. Detta överensstämmer med den uppfattning som, med en enda

dissens, råder inom utredningen och som f. ö. är rådande även inom de

Övriga nordiska mönsterrättskommittéerna. Utredningen nämner, att dess

förslag till lag om mönster kommer att omfatta inte bara vad som brukar

kallas för prydnadsmönster utan även mönster med praktiskt syfte, en

mönsterkategori som utredningen valt att kalla för nyttomönster. Genom

att bereda skydd också för nyttomönster anser sig utredningen tillgodose

ett visst mått av det skyddsbehov beträffande Gebrauchsmuster, som emel­

lanåt gör sig gällande.

Sveriges hantverks- och industriorganisation beklagar däremot att kom­

mittéerna inte ansett sig böra föreslå införande av regler i detta hänseende

och framhåller att om utredningen inte kompletteras härvidlag, denna vik­

tiga fråga torde förbli olöst under överskådlig framtid. Även Svenska tekno-

logföreningen föreslår att frågan utredes närmare.

Några instanser anser att förslaget inte tagit tillräcklig hänsyn till upp­

finnarverksamhetens förväntade framtida utveckling och framställer i an­

ledning härav vissa önskemål om kompletteringar.

Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller sålunda att ut­

vecklingen torde leda till ökade insatser från olika exploateringsorgan för

att tillvarata och nyttiggöra uppfinningar av skilda slag. Med hansyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1900

48

att en betydande andel av de objekt som patentsöks inte exploateras finner

organisationen det önskvärt, att det föreslagna patentinstitutet komplette­

ras med en form av tillfälligt skydd, gällande under den tid utred­

ning om exploateringsmöjligheterna pågår. Möjligheterna att meddela ett

sådant tillfälligt skydd kan förväntas medföra en kraftig minskning av pa­

tentmyndighetens administrativa arbetsbörda.

Liknande önskemål framställes av Svenska uppfinnarkontoret, som även

tar upp frågan om en särskild skyddsf orm för enklare upp­

finningar. Kontoret framhåller att behov härav framträtt med hänsyn

till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar av konstruktions-

eller förbättringstyp.

Åtskilliga remissorgan har framhållit, att de inskränkt granskningen till

frågor som berör vederbörande remissorgans verksamhetsområde. Även av

andra remissyttranden framgår, att granskningen inskränkts på nu angi­

vet sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Departementschefen

Tanken på ett nordiskt patentsamarbete är mycket gammal. Så tidigt

som år 1881 diskuterades vid ett nordiskt juristmöte i Köpenhamn möjlig­

heten att införa överensstämmande patentlagar i de nordiska länderna. I

olika former har därefter nordiska överläggningar ägt rum i frågan. Ett

mera omfattande samarbete har emellertid kommit till stånd först sedan

Nordiska rådet i en rekommendation år 1954, i anslutning till ett av en

dansk-norsk-svensk kommitté dessförinnan framlagt principförslag, hem­

ställt att regeringarna snarast ville söka genomföra ett system med nordis­

ka patent. Med anledning av rekommendationen tillsattes sakkunniga för

fortsatt utredning av denna fråga. De sakkunniga, vilka som benämningar

antagit respektive danska, finska, norska och svenska kommittén för nor­

diska patent, har efter omfattande utredningsarbete i början av år 1964

framlagt ett betänkande med förslag till gemensam nordisk patentlagstift­

ning. Arbetet ingår därvid som ett led i det pågående nordiska lagstiftnings-

samarbetet pa immaterialrättens område som bl. a. lett till de nya varumär­

kes- och upphovsrättslagarna.

Den svenska kommittén har lagt fram särskilda lagförslag om patent-

och registreringsverkets besvärsavdelning och om följdändringar i för-

svarsuppfinningslagen, varumärkeslagen och namnlagen.

För svensk rätts del innebär kommittéernas förslag en total revision av

den för patent i allmänhet gällande lagstiftningen, som innefattas i för­

ordningen den 16 maj 1884 angående patent. Speciallagstiftningen om ar­

betstagares uppfinningar och om försvarsuppfinningar har lämnats utanför.

En sådan allmän revision av patenträtten har sedan länge varit ett önske­

49

mål. Förslag därtill har utarbetats vid olika tillfällen — främst märkes ett

år 1919 av palentlagstiftningskommittén avgivet betänkande med förslag

till lag om patent m. m. — men har inte lett till resultat. Vissa partiella

reformer har dock ägt rum. Viktigast är en år 1944 genomförd lag om änd­

ring i patentförordningen, vilken grundades på ett av 1938 års patentut­

redning år 1942 avgivet betänkande.

Det nu avgivna förslaget har ett dubbelt syfte: det avser dels att vid si­

dan av de vanliga nationella patentansökningarna införa ett system med

s. k. nordiska patentansökningar och i samband därmed åstadkomma så­

vitt möjligt enhetliga nordiska patentlagar och dels att allmänt moderni­

sera lagstiftningen och tillgodoföra den resultaten av det internationella

konventionsarbetet på patentområdet.

Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar innebär, att

den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna vända sig

med en patentansökan, s. k. nordisk patentansökan, till endast ett av de

nordiska patentverken, som därvid i stort sett ensamt behandlar ansökning­

en enligt samma regler som gäller för nationell ansökan och meddelar pa­

tent även för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för

sig. Sådana patent är i allt jämställda med patent som meddelas efter van­

lig nationell ansökan. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patent­

ansökningar, den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige,

den andra till patent i dessa länder och Finland. Systemet med nordiska pa­

tentansökningar beräknas medföra avsevärd rationalisering av arbetet vid

de nordiska patentverken, som för närvarande belastas av stigande balan­

ser av oavgjorda ärenden.

Systemet förutsätter ett förenhetligande av patentlagstiftningen i de nor­

diska länderna. Kommittéerna har därför upptagit patentlagstiftningen i

dess helhet till översyn, vilket ansetts påkallat även med tanke på den ut­

veckling som skett på området sedan de nuvarande patentlagarna antogs.

Som resultat av kommittéernas arbete framlägges förslag till nya patentla­

gar för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Förslagen är helt överens­

stämmande i fråga om patentbeviljandet. Även i vad avser övriga civilrätts­

liga bestämmelser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande. Straff-

och processrättsliga regler har däremot inte kunnat förenhetligas i samma

grad, med hänsyn till de skiljaktigheter som råder mellan de straff- och

processrättsliga systemen i de olika länderna.

Reglerna rörande nordiska patentansökningar har upptagits i ett särskilt

kapitel i de nya patentlagarna. Bland de viktigaste nyheterna i övrigt i för­

slaget må nämnas följande. Nu gällande undantag från patenterbarhet för

bl. a. kemiska föreningar samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande

livs- och läkemedel dock först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfin-

ningshöjd, d. v. s. att uppfinningen inte kan betraktas som närliggande för

en genomsnittsfackman, är avsett att något skärpas. Vid bedömningen av

Kungl. Mtij:ts proposition nr 'iO är 1966

50

uppfinningshöjden måste hänsyn tagas till vad som blivit känt innan pa­

tentet söktes. Som känt skall enligt förslaget anses allt som blivit allmänt

tillgängligt samt dessutom tidigare ingivna patentansökningar i den mån

dessa blir offentliga. Förslaget inför alltså ett krav på absolut eller generell

nyhet till skillnad från vad som är fallet enligt de nuvarande nordiska ny­

hetsreglerna, vilka blott anger vissa omständigheter såsom medförande att

uppfinningen ej får anses som ny. Handläggningen av patentansökningsären-

den sker för närvarande i stort sett under sekretess fram till dess ansök­

ningen utlägges för allmänheten efter verkställd granskning. Kommittéerna

föreslår en väsentligt utökad offentlighet. Sekretessen skall kunna bibehål­

las under högst 18 månader från ansökningsdagen, respektive den dag från

vilken sökanden åtnjuter prioritet från en utomlands gjord ansökan på

samma uppfinning. Möjligheterna att erhålla tvångslicens utvidgas. Bl. a.

skall tvångslicens kunna meddelas om hänsyn till allmänt intresse av syn­

nerlig vikt så kräver.

Vid remissbehandlingen har kommittéernas förslag genomgående fått ett

gynnsamt mottagande och det anses väl ägnat att läggas till grund för lag­

stiftning. Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patent­

ansökningar är det en allmän uppfattning hos remissinstanserna att detta

kommer att medföra en rationalisering av de nordiska patentverkens arbete

och därmed medföra en förkortning av de nuvarande långa behandlingsti­

derna för patentansökningar.

Efter remissbehandlingen har hållits fortsatta nordiska överläggningar i

ämnet mellan berörda departement och ministerier i Stockholm den 19—

20 augusti 1964, i Helsingfors den 23—26 november 1964, i Köpenhamn den

8—10 februari 1965 och i Oslo den 12—13 april 1965.1 Vid överläggningar­

na har kommittéernas förslag överarbetats under hänsynstagande till de

synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen i de olika länderna.

I fråga om systemet med nordiska patentansökningar har därvid på finskt

förslag i princip förordats den principiellt betydelsefulla modifikationen,

att nordisk patentansökan skall kunna omfatta antingen de fyra nordiska

länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige eller blott tre av dessa län­

der. Finland skall alltså — i motsats till vad kommittéerna föreslog —

kunna medtagas i ansökning avseende endast tre länder.

Med anledning av ett från svensk sida framlagt regeringsförslag har kom­

mittéernas förslag behandlats vid Nordiska rådets 13:e session i Reykja­

vik i februari 1965. Rådet beslöt därvid rekommendera regeringarna att

söka genomföra förslaget. Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge

och Sverige har därefter under hand träffats överenskommelse om att be­

driva arbetet så att propositioner i ämnet skall kunna framläggas för folk­

representationerna i början av år 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1966

1 Från svensk sida deltog jnstitierådet Tonvald Hesser, ordförande, expeditionschefen

Göran Borggård, generaldirektören Åke von Zweigbergk, överingenjören Saul Lewin och hov­

rättsassessorn Eric Essén.

Kungl. Maj.ts proposition nr ’t() är 1966

51

I enlighet härmed vill jag nu förorda att lagstiftning genomföres i prin­

cipiell överensstämmelse med kommittéernas förslag. Såsom jag uttalade

i samband med alt jag anmälde frågan om avlåtande till Nordiska rådet av

del förut nämnda regeringsförslaget framstår ett system med nordiska pa-

tentansökningar i dagens läge som enda vägen att snabbt genomföra den

rationalisering av arbetsförhållandena vid de nordiska patentverken, som

visat sig alltmera angelägen. En sådan rationalisering skulle komma de pa­

tentsökande till godo i form av väsentligt minskade behandlingstider och

ett billigare förfarande. För patentverken skulle den leda till en betydande

minskning i den nuvarande synnerligen betungande arbetsbelastningen. En­

ligt kommittéernas beräkningar skulle minskningen för år 1965 uppgå för

Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge till 26 % och för Sve­

rige till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen bli 34 %. Även om

dessa siffror får betraktas som osäkra finns grundad anledning antaga att

kommittéernas förslag' skulle medföra en påtaglig minskning av patentver­

kens arbetsbelastning och därmed innebära betydande besparingar för det

allmänna och även vinster i nationalekonomiskt avseende. På grund av de

ytterligt ansträngda arbetsförhållandena vid det svenska patentverket torde

systemet med nordiska patentansökningar visserligen för närvarande inte

kunna leda till att personal friställes men klart är att patentverkets anspråk

på teknisk personal blir väsentligt mindre än det eljest skulle vara.

Även i vad angår patentlagstiftningen i allmänhet innefattar kommitté­

ernas förslag enligt min mening i stort sett lämpliga lösningar av de ofta

komplicerade frågor som möter inom detta område. Förslaget innebär här

att patentskyddet i vissa avseenden stärkts men beaktar samtidigt samhäl­

leliga intressen på området, bl. a. genom vidgade möjligheter att meddela

tvångslicens och genom regler som innebär ökad offentlighet i patenterings-

förfarandet. Jag finner den avvägning som sålunda skett i det väsentliga

ändamålsenlig.

Även om alltså huvudlinjerna i kommittéernas förslag bör följas, har den

granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrande­

na verkställts vid de nordiska departementsöverläggningarna visat att en

del jämkningar är påkallade. Vid det fortsatta arbetet inom justitiedeparte­

mentet har jag sökt att så långt som möjligt taga hänsyn till resultatet av

dessa överläggningar.

Som jag förut anfört har de delegerade i fråga om systemet med nordiska

patentansökningar framlagt ett ändringsförslag av mera principiell betydel­

se, som går ut på att införa möjlighet att i nordisk patentansökan, som av­

ser endast tre länder, medtaga även Finland. Jag vill för min del tillstyrka

delta förslag.

Till övriga ändringsförslag av de delegerade återkommer jag i det följande.

I internationellt hänseende har kommittéerna vid utformandet av sitt

förslag tagit hänsyn till den inom Europarådet utarbetade konventionen

den 27 november 1963 om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.

Med förslagets genomförande kan alltså denna konvention ratificeras från

svensk sida.

Kommittéerna har vidare eftersträvat att i största möjliga utsträckning

beakta det utkast till en konvention rörande patentgemenskap mellan EEC-

länderna som är under utarbetande. Detta arbete har dragit ut på liden

och det torde för närvarande vara svårt att bedöma när konventionen kom­

mer till stånd. Ett beslut att nu genomföra kommittéernas förslag innebär

att man inte avvaktar resultatet av EEC-arbetet. I den nordiska diskussio­

nen har också i stort sett rått enighet om att dröjsmålet med arbetet på

EEC-konventionen inte får leda till uppskov med genomförandet av den

nordiska patentgemenskapen. Frågan om en samordning mellan det nor­

diska systemet och EEC-konventionen får upptagas längre fram sedan den­

na konvention genomförts. Härvid får också prövas den av patentverket vid

remissbehandlingen av kommittéernas förslag väckta frågan om införande

av s. k. provisoriska patent.

Den av några remissinstanser diskuterade frågan om skydd för s. k. Ge-

brauchsmuster torde få upptagas i samband med revisionen av mönster­

lagstiftningen.

Ett par remissinstanser har framställt önskemål om särskilda regler för

skydd av uppfinning under tid då utredning om exploateringsmöjligheter

pågår och om en särskild skyddsform för enklare uppfinningar. Något stör­

re praktiskt behov av sådana specialregler torde emellertid inte föreligga

och jag är inte beredd att framlägga några förslag härom.

Det förenhetligande av den nordiska patenträtten, som det framlagda

förslaget åsyftar, aktualiserar frågan om en samordning av prövningen av

besvär över beslut i patentärenden. I sitt betänkande har kommittéerna

framhållit önskvärdheten av att en gemensam nordisk besvärsinstans för

patentärenden inrättas och förordat att denna fråga snarast måtte utredas.

Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige har sedermera

under hand träffats överenskommelse att verkställa en sådan utredning.

I Sverige har sakkunniga för ändamålet tillkallats med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 26 maj 1965.

I detta sammanhang har bl. a. patentverket i sitt remissyttrande fram­

hållit att det nordiska patentsamarbetet bör vidgas även på det administra­

tiva planet. Jag vill för min del ansluta mig till denna uppfattning.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till

1) patentlag;

2) lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda

bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret;

3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning;

4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644); och

5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 2.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

53

II. DE SÄRSKILDA LAGFÖRSLAGEN

Förslaget till patentlag

Departementschefen. Kommittéerna har föreslagit att den nya lagen rubri­

ceras patentlag. Jag tillstyrker detta förslag.

Vad angår lagens disposition har kommittéerna i 1 kap. upptagit allmän­

na bestämmelser. I 2 kap. har behandlats patentansökan och dess hand­

läggning m. in., i 3 kap. nordisk patentansökan, i 4 kap. årsavgifter, i 5 kap.

överlåtelse, licens m. m. och i 6 kap. patentets upphörande m. m. I 7 kap.

har upptagits sanktionsbestämmelser m. m. och i 8 kap. vissa särskilda be­

stämmelser. 9 kap. innehåller slutligen bestämmelser om rättegång i pa­

tentmål.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats aft de enligt

kommittéernas förslag i 7 § och 10 § första stycket tredje och fjärde punk­

terna upptagna bestämmelser om patents giltighetstid och omfattning upp­

tages i ett särskilt kapitel, som placeras omedelbart efter 3 kap. i kommit­

téernas förslag. Vidare föreslås att bestämmelserna i 56 § i kommittéernas

förslag om viss uppgiftsskyldighet rörande patent m. m. utbrytes och place­

ras i ett nytt kapitel, som inskjutes omedelbart efter 6 kap. i kommittéernas

förslag. Sanktionsbestämmelserna i 7 kap. föreslås överförda till 9 kap., som

därvid åsättes den nya rubriken Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

Slutligen förordas att de särskilda bestämmelserna i 8 kap. överförs till sista

kapitlet. De nu nämnda ändringarna föranleder omnumrering av 4—8 kap.

i kommittéernas förslag.

Jag biträder de delegerades förslag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 §•

I förevar ande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är

likalydande med 1 § i kommittéförslaget, behandlas patenträttens föremål

och subjekt.

Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket patentförordningen må patent

meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfaranden och kan

utnyttjas i industriell verksamhet. Berättigad att erhålla patent är enligt

54

andra stycket endast uppfinnare, svensk eller främmande, eller uppfinna­

res rättsinnehavare. I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Pa­

tent må ej meddelas på uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag

eller goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,

må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande

för dess framställning.

I fråga om livs- och läkemedel samt kemisk förening må framhållas att

patent på förfarande för framställning härav på grund av den under 3 §

i förslaget berörda regeln i 19 § 1 mom. patentförordningen om s. k. indi­

rekt produktskydd ger skydd även åt det framställda alstret såsom pro­

dukt av just det patenterade förfarandet.

Kommittéerna. Kommittéerna föreslår att patentlagen inledes med stad­

gande att den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt,

eller den till vilken uppfinnarens rätt övergått enligt vad i patentlagen stad­

gas efter ansökan äger erhålla patent på uppfinningen och därigenom förvär­

va ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja denna. I motiven frainhålles att i

nordisk och främmande rätt, genom domstolars och myndigheters praxis

och diskussionen inom doktrinen, ett tämligen fast patenträttsligt uppfin-

ningsbegrepp utbildat sig. Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för

att det skall föreligga en uppfinning i patenträttslig mening. Bl. a. måste

uppfinningen ha teknisk karaktär och teknisk effekt och den måste vara

reproducerbar; rörande kommitténs utläggning av dessa villkor hänvisas

till betänkandet s. 96—99. Kommittéerna framhåller att det knappast är

möjligt att i lagtext ange vad som här avses. Med hänsyn till att önskemål

härom likväl framkommit i diskussionen rörande det preliminära betän­

kandet föreslår kommittéerna emellertid att nu berörda krav — såsom i

den gällande svenska patentförordningen — antydes genom att i lagtexten

anges att uppfinning, för att kunna patenteras, skall kunna tillgodogöras in­

dustriellt. Kommittéerna anför att förslaget här står i överensstämmelse

med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Kommittéerna fram­

håller att uttrycket industriellt främst åsyftar kravet att uppfinningen skall

äga teknisk karaktär samt tillägger att övriga här avsedda krav ligger i

själva ordet uppfinning.

Kommittéerna har inte ansett det lämpligt att, såsom i den gällande

svenska patentförordningen, uppställa krav att uppfinningen avser alster

eller förfarande; vissa uppfinningar kan inte enligt allmänt språkbruk fö­

ras till dessa två kategorier men bör ändå kunna patenteras, t. ex. uppfin­

ningar som består i att använda kända medel för nya ändamål.

I andra stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från patenter­

barhet. Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte

kan meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder

eller allmän ordning. Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr AO år 1966

55

patent ej må meddelas på växtsorter eller djurarter. Del framhålles att kon­

ventionen den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter före­

skriver att skydd för dylika produkter inte får beviljas enligt såväl nämnda

konvention som patenllagstiltningen. Undantaget omfattar inte mikrobio­

logiska förfaranden eller produkter av sådana förfaranden. Kommittéerna

anför vidare att rätt att göra undantag enligt 2) upptagits i Europarådets

lagkonvention och i EEC-utkastet.

Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till den nu gällande

specialbestämmelsen rörande livs- och läkemedel samt kemisk förening, en­

ligt vilken patent ej må meddelas på själva alstret utan endast på särskilt

förfarande för dess framställning; förslaget innebär alltså att patent även

då det gäller livs- eller läkemedel eller kemisk förening skall kunna med­

delas på själva den produkt det gäller. Till stöd för denna ståndpunkt anför

kommittéerna bl. a. att man med undantaget för kemiska föreningar torde

ha avsett att gynna hemmaindustrin på bekostnad av de utländska indu­

strierna. Patentlagstiftningen bör emellertid enligt kommittéernas mening

inte användas för detta ändamål. Anses en hemmaindustri i behov av sär­

skilt skydd, bör sådant anordnas på andra vägar. Beträffande undantaget

för läkemedel och livsmedel har tidigare anförts sociala skäl; det har an­

setts att patentering här många gånger skulle onödigt fördyra dessa för all­

mänheten nödvändiga eller värdefulla produkter. Numera kan man emel­

lertid här säkra sig mot otillbörliga utnyttjanden av patent, t. ex. genom

social lagstiftning, lagstiftning rörande apoteksvaror och kontroll av så­

dana varor, prislagstiftning och monopollagstiftning. De skäl som tidigare

anförts för undantagen är alltså enligt kommittéernas mening ej längre

hållbara. I praxis har undantagen också i viss mån kringgåtts. Redan en­

ligt gällande lag kan patent erhållas för förfaranden för framställning av

kemiska föreningar och skyddet omfattar här, enligt reglerna om s. k. in­

direkt produktskydd, även det framställda kemiska ämnet såsom produkt av

just det patenterade förfarandet. Praxis har utvidgat denna möjlighet till

indirekt skydd för kemisk förening genom att patent beviljats på förfaranden

för framställning av nya kemiska föreningar även om förfarandet endast

inneburit utnyttjande av ett arbetssätt som i princip är förut känt vid fram­

ställning av andra kemiska föreningar. Vad som motiverat patent i dessa

fall har då i själva verket varit nyheten hos den kemiska föreningen som

sådan och dess värdefulla egenskaper.

Enligt kommittéernas mening bör man nu ta steget fullt ut och införa

möjlighet till patentering av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel.

Till stöd härför anföres.

De grunde, der ligger bag patentinstitutet som sådan — nemlig åt op-

finderen kan få en vis eneret til udnyttelsen af sin opfindelse, således åt

den opfinderiske virksomhed derved opmuntres og fremmes, og åt hele sam­

fundet gennem den offentliggprelse af opfindelsen, som patenteringen med-

56

f0rer, får adgang til efter patenttidens udl0b frit åt tilgodeg0re sig de ånde-

Uge nyskabelser — g0r sig gaeldende på disse områder med samme vaegt

som på de 0vrige tekniske områder. Man kan vel endog sige, åt netop disse

områder er i saerlig grad vigtige, de kemiske förbindelser på grund af de

saerlig rige muligheder, nyskabelser her byder på, lsege- og naeringsmidler

på grund af den overordentlige betydning, disse saerlige områder har. En

lremme af opfindelselsesvirksomheden indenfor disse grupper må derfor

anses for i ganske saerlig grad betydningsfuld. Det er komitéernes opfattelse,

åt forskningsarbejdet, f. eks. indenfor levnedsmiddelbranchen, vil kunne

haemmes af de gaeldende regler, og der er en nserliggende mulighed for, åt

opfindelser af naeringsmidler ikke bliver realiseret, fordi risikoen for efter-

ligninger og deraf f0lgende Överproduktion g0r det for 0konomisk risikabelt

åt saette en produktion igång.

I detta sammanhang anför kommittéerna att det även i utländsk patent­

lagstiftning finns en tendens att upphäva tidigare gällande undantag för

patenterbarhet av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Undantag

beträffande kemiska föreningar är ej tillåtna enligt Europarådets lagkon­

vention eller EEC-utkastet. Vad angår livs- och läkemedel medger lagkon­

ventionen endast att gällande undantag bibehålies under en tioårsperiod och

i EEC-utkastet är undantag över huvud taget ej tillåtna.

På grund av det anförda anser kommittéerna att man i princip bör in­

föra möjlighet att patentera kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel

enligt vanliga regler.

I fortsättningen tar kommittéerna upp frågan huruvida skyddet för ke­

miska föreningar samt livs- och läkemedel bör utformas som ett s. k. obe­

gränsat produktskydd, d. v. s. ett skydd som omfattar det patenterade ämnet

i och för sig oberoende av vilken användning det är fråga om, eller om

patentet bör begränsas till att omfatta användning av ämnet för sådana om­

råden som patentsökanden angivit i ansökningen. Kommittéerna anför att

de i det preliminära betänkandet förordat att skyddet begränsades på detta

sätt. I utlåtandena över betänkandet hade denna ståndpunkt emellertid över­

vägande kritiserats. Kommittéerna har i det slutliga betänkandet omprövat

sin ståndpunkt och föreslår nu att skyddet göres obegränsat. Härom an-

föres.

Det må erkendes, åt en så snaever begraensning av beskyttelsesområdet

vil kunne volde betydelige, praktiske vanskeligheder. Dels vil det ofte vaere

vanskeligt åt fastlaegge en rimelig afgraensning — og for så vidt angår laege-

midler, hvor årsagerne til en konstateret terapeutisk virkning ikke altid vil

kunne påvises, kan dette eventuelt vsere umuligt — dels vil man let kunne

komme i den situation, åt patenthavaren ikke vil kunne gennemf0re sin

patentret på grund af usikkerheden ved konstateringen af, til hvilket an-

vendelsesformål stoffet i givet fald saelges. Når dertil kommer, åt det vil

vaere relativt sjaeldent, åt et stof viser sig praktisk anvendeligt på vidt for-

skellige områder, har man fundet det rigtigst og ikke förbundet med vaesent-

lige betaenkeligheder, åt der gives adgang til en patentering af selve stoffet,

hvilket harmonerer med den praksis, der er gennemf0rt i England og USA,

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

57

og som må forventes også åt blive gennemf0rt for det europauske patents

vedkommende. En opfindelse, der gar ud på en ny ikke forudset og ikke

naerliggende anvendelse af det pågaeldende stof, vil herefler kun kunne f0rc

til et afhamgigt patent.

Kommittéerna framhåller alt ett införande av möjlighet till patentering

av kemiska föreningar hör medföra den ändringen i gällande praxis att pa­

tent på förfarande för framställning av kemisk förening meddelas endast

om förfarandet i sig självt uppfyller samtliga villkor för patenterbarhet. 1

detta sammanhang anför kommittéerna att det för patentering av ett ämne

måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt flera närbesläktade

ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska effekten. Det blir alltså

inte — som hittills vid patentering av förfaranden — möjligt att skydda en

grupp av ämnen, bestämd endast genom en omfattande kemisk formel, i

vilken en eller flera variabla grupper ingår.

Från kommittéernas mening att skyddet för kemiska föreningar samt

livs- och läkemedel bör utformas som obegränsat produktskydd är en med­

lem av den norska kommittén skiljaktig. Enligt reservantens mening bör

skyddet, såsom anförts i det preliminära betänkandet, begränsas till att

avse ämnets användning inom ett eller flera av patentsökanden angivna

användningsområden; jfr härom betänkandet s. 114—116.

Enligt kommittéerna bör den ändring rörande patenterbarhet för livs-

och läkemedel som följer av förslaget inte genomföras samtidigt med för­

slaget i övrigt utan först vid en senare tidpunkt. Enligt punkt 1 i övergångs­

bestämmelserna har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att bestämma när

detta skall ske.

I frågan vem som skall kunna erhålla patent innebär förslaget att man

bibehåller nuvarande huvudregel i patentförordningen, att endast uppfin­

naren eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Spörsmålet om ar­

betstagares uppfinningar bör enligt kommittéernas mening inte behandlas i

själva patentlagen.

Här må anmärkas att kommittéerna i sitt preliminära förslag (7 §) upp­

tog en bestämmelse om s. k. företagsuppfinning av innebörd att om uppfin­

ning tillkommit genom samarbete mellan flera inom ett företag på sådant

sätt att man inte kunde ange bestämd person eller bestämda personer som

uppfinnare, ägde likväl företaget eller den till vilken dess rätt övergått er­

hålla patent. Av hänsyn till den kritik som vid remissbehandlingen av det

preliminära förslaget riktades mot sistnämnda stadgande och med beaktan­

de av att bestämmelser av detta slag i allmänhet inte återfinns i patentlag­

stiftningen och inte heller upptagits i EEC-utkastet har kommittéerna inte

medtagit stadgandet i det slutliga förslaget. Även föreskriften att uppfinna­

ren skulle anges har slopats. Kommittéerna framhåller att detta inte inne­

bär att man godkänner tanken på företagsuppfinningar, d. v. s. att en juri­

disk person skulle kunna anses som uppfinnare.

Kimgl. Maj:Is proposition nr 40 år 1900

58

Rörande bestämmelsen att patentet innebär ensamrätt att yrkesmässigt

utnyttja uppfinningen hänvisas till 3 §.

Remissyttrandena. Vad kommittéerna anfört rörande patenträttens

föremål lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Den föreslagna

bestämningen att uppfinning, för att vara patenterbar, skall kunna tillgodo­

göras »industriellt» tillstyrkes av flera remissinstanser, bl. a. kommers-

kollegium, Sveriges industriförbund och Kooperativa förbundet.

Patentverket anser att bestämningen knappast utgör någon förbättring,

eftersom ordet »industriell» på svenska normalt har en mera begränsad

innebörd än den som åsyftas enligt motiven och väl även får anses obliga­

torisk enligt artikel 1 (3) Pariskonventionen. Sannolikt har ordet både på

engelska och franska en vidsträcktare innebörd, som närmast torde svara

mot det vidare svenska ordet »näringsverksamhet». Patentverket vill emel­

lertid inte motsätta sig den föreslagna utformningen av bestämmelsen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation är mera tveksam och anföi

att även om bestämmelsen ansluter sig till Europarådets lagkonvention,

den principiella lämpligheten därav synes kunna ifrågasättas.

Flera remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund, understryker vad

i betänkandet anföres om att uttrycket »industriell» bör tagas i ordets vi­

daste betydelse.

Vad härefter angår bestämmelserna i 1 § andra stycket om vissa undan­

tag från patenterbarhet, har undantaget för vad som strider mot goda

seder eller allmän ordning inte föranlett erinran vid remiss­

behandlingen.

Även undantaget beträtffande växtsorter och djurarter god-

tages i allmänhet i remissvaren och tillstyrkes uttryckligen av patentverket,

kommerskollegium, statens centrala frökontrollanstalt och växtförädlings-

skyddsutredningen. Sistnämnda utredning framhåller att växtförädlarens

möjlighet att enligt gällande rätt erhålla rättsligt skydd för sitt arbetsre­

sultat genom patent är synnerligen begränsad. Patent kan visserligen i prin­

cip erhållas på en metod eller ett förfarande, varigenom en ny växtsort fram-

ställes, men på grund av det för erhållande av patent uppställda kravet på

reproducerbarliet finns i allmänhet inte praktiska möjligheter för föräd-

laren att erhålla patent. Det är uppenbart, att patentlagstiftningen inte ut­

formats med tanke på växtförädlingens problem. Lagstiftningen har också

i vårt land kommit att i det närmaste sakna praktisk betydelse på ifråga­

varande område. Endast i ett begränsat antal fall har patent beviljats på

speciella metoder inom detta område. Det har då närmast rört sig om för­

öknings- och planteringsmetoder samt metoder eller medel som påvei’kar

ett växtexemplars egenskaper, men däremot har patent inte beviljats direkt

på en framställd ny växtsort. Utredningen erinrar om att enligt konventio­

nen den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter unionsstat

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1960

59

bl. a. skall meddela förädlare från annan unionsslat en ensamrätt till sin

produkt. Denna ensamrätt kan tillerkännas förädlaren antingen genom en

särskild skyddsform, reglerad genom konventionen, eller genom patent.

Hinder föreligger inte för unionsstat att i sin nationella lagstiftning medge

skydd under båda dessa former, men endast endera av formerna får till-

lämpas på samma växtsläkte eller växtart. Utredningen framhåller i fortsätt­

ningen att dess arbete bl. a. syftar till att utreda den för svenska förhållan­

den lämpligaste utformningen av ett system, som kan möjliggöra för vårt

land att tillträda konventionen. Under utredningsarbetet har i främsta

rummet övervägts ett system, enligt vilket förädlaren skulle beträffande

en av honom framställd ny sort beredas en ensamrätt av upphovsrättslig

karaktär genom en särskild skyddsform, s. k. sortskydd.. Delta system skulle

ligga inom ramen för de regler som upptagits i konventionen. På grund av

de begränsade möjligheterna att tillämpa patentlagstiftningen på ifrågava­

rande område, särskilt såvitt gäller den av förädlaren framställda växtsorten,

har utredningen ansett sig redan nu kunna fastslå, att vid införande av

rättsskydd för förädlingsprodukter patent lämpligen ej bör användas som

skyddsform. Utredningen har därför inte någon erinran mot den i patent­

lagförslaget intagna undantagsbestämmelsen beträffande växtsorter. Ut­

redningen framhåller att efter genomförandet av en dylik bestämmelse möj­

ligheten alltjämt kvarstår att erhålla patent exempelvis på föröknings- och

planteringsmetoder samt på metoder eller medel, som påverkar en växts

egenskaper.

En ledamot av utredningen har ansett att utredningen bort avstyrka un­

dantaget.

I redaktionellt hänseende föreslår statens centrala frökontrollanstalt att

ordet »djurarter»» utbytes mot »djurraser», då raser inom djurriket när­

mast motsvarar sorter inom växtriket och då utredningens överväganden och

förslag torde gälla raser och ej hela djurarter. I samma riktning uttalar sig

patentverket, som anser det uppenbart orimligt att en djurart, t. ex. hästen

eller kon, skulle kunna patenteras; på sin höjd är patent tänkbart beträf­

fande en ny ras inom en djurart.

Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för k e-

miska föreningar tillstyrkes av flertalet remissinstanser och möter

i allmänhet inte principiella invändningar. I avstyrkande riktning uttalar

sig emellertid kommerskollegium, som anser att övervägande skäl talar för

att bibehålla gällande undantag. Enligt ämbetsverkets mening bör i vart fall

det slutliga ställningstagandet i denna fråga anstå tills det blir aktuellt för

vårt. land att ansluta sig till ett mera vidsträckt internationellt samarbete

på patenträttens område, där ett slopande av undantagsbestämmelserna ut­

gör eu förutsättning för en anslutning. Med hänsyn härtill bör beträffande

kemiska föreningar upptagas samma övergångsbestämmelser som i fråga

om livs- och läkemedel.

60

Vad angår skyddets närmare utformning uttalar sig försvarets civilför­

valtning, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivarföreningen och Jcrn-

kontoret mot att det såsom kommittéerna föreslår införes ett obegrän­

sat produktskydd och förordar i stället, i anslutning till kommit­

téernas preliminära förslag, ett system med ett till användningsområdet be­

gränsat produktpatent. Även kommerskollegium anser att skyddet bör be­

gränsas på detta sätt, om ett skydd på området över huvud skall införas.

Försvarets civilförvaltning ansluter sig i denna fråga till den reservation,

som avgivits av en ledamot av den norska kommittén, samt anför.

Kommittéerna har icke gjort någon verklig jämförelse och därpå grun­

dad analys av verkningarna mellan ett system med oinskränkt produktskydd

och ett system med ändamålsbundet produktskydd. Både kommittéerna och

vissa remissinstanser har emellertid berört frågan om vilket bidrag som har

största betydelse, avslöjandet av en ny produkt t. ex. ett nytt kemiskt ämne

eller avslöjandet av denna produkts användbarhet. Frågan torde icke kun­

na besvaras på ett enhetligt sätt. I vissa fall kan avslöjandet av en ny ke­

misk förening innebära en mycket stor prestation medan användbarheten

av produkten, sedan den väl upptäckts, ger sig själv. I andra fall — och de

torde vara många — kan det vara svårare att finna ett lämpligt använd­

ningssätt. Det kan då föreligga risk att den som upptäckt en förut icke känd

kemisk förening söker utverka oinskränkt produktskydd på föreningen för

att sedan dra fördel av andras uppfinningsrikedom när det gäller att finna

användning för den upptäckta föreningen. Åstadkommandet av den förut

icke kända kemiska föreningen torde därför böra jämställas med upptäckten

av en ny naturlag och således icke innebära uppfinning. Uppfinning och pa-

tentering synes endast kunna avse den upptäckta föreningens användbarhet

och naturligtvis olika metoder att åstadkomma föreningen.

Civilförvaltningen vill fästa uppmärksamheten även på en annan sida

av problemet. Väljes systemet med ändamålsbundet produktskydd förenk­

las arbetet för patentmyndigheten. Den patenterbarhetsbedömning som skall

ske där blir nämligen oberoende av om den kemiska föreningen (produkten')

är förut känd eller icke. Väljes däremot system med obegränsat produkt­

skydd har patentmyndigheten även att ta ställning till den mycket svårbe­

dömbara frågan om den i en aktuell ansökning avsedda produkten, ehuru

ny i betydelsen icke förut känd, är så närliggande andra kända produkter

att patenterbarhet uteslutes. Med sistnämnda system införes således en ny

bedömningsgrund som torde ställa mycket höga krav på vederbörande grans­

kares insikt i det speciella område, som patentansökningen avser.

Om obegränsat produktskydd för kemiska föreningar införes, torde det i

många fall bli nödvändigt att utnyttja bestämmelsen om tvångslicens i 41 §..

I sådana mål kan svåra avvägningsproblem uppkomma då det gäller att fast­

ställa vederlaget för licensen. Patent på en kemisk förening som sådan kan

i sådant sammanhang verka hämmande på tillkomsten av för allmänheten

nyttiga produkter i vilka föreningen ingår som utgångsmaterial. Här skulle

med andra ord ett patent på produkten utan att den hänförde sig till något

därav framställt alster kunna motverka sitt eget syfte att främja utveck­

lingen.

Som stöd för förslaget har bl. a. åberopats anglosaxisk praxis. Man bör

emellertid vara försiktig med att draga några bestämda slutsatser av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 År 1966

61

jämförelse mellan det produktskydd som medgives enligt nämnda praxis och

ett ändamålsbundet produktskydd. I Amerika tillämpas t. ex. system med

obegränsat produktskydd. Verkningarna härav torde emellertid i viss

män motverkas av där gällande bestämmelser och praxis beträffande miss­

bruk av patent.

Man har vidare hänvisat till att EEC sannolikt kommer att gå in för ett

obegränsat produktskydd med avseende på kemiska föreningar. Med an­

ledning härav erinras om att det ännu kan dröja länge innan något slutligt

resultat av EEC:s arbete på patentområdet föreligger. Det torde därför vara

omöjligt att nu med någon grad av säkerhet kunna förutsäga vilket system

EEC kommer att stanna för. Det kanske icke är orealistiskt att tänka sig

att EEC, om man inom den nordiska patentgemenskapen väljer systemet

med ändamålsbundet produktskydd och lar goda erfarenheter därav, också

väljer detta system.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkon-

toret åberopar ett gemensamt uttalande av de nordiska industriförbunden,

vilka, likaledes i anslutning till den reservation som avgivits av en ledamot

av den norska kommittén, förordar ett system med ett till användningsom­

rådet begränsat produktpatent. I nämnda uttalande tillägger de nordiska

industriförbunden, »åt det trods ubestridlige internationale tendenser i ret­

ning af et mere absolut stofpatent, i hvert fald indtil denne tendens har givet

sig tydeligere udtryk i lovgivningerne uden for U.S.A. og England, må vsere

bedst i overensstemmelse med den rigtige linie åt indskraenke stofpatenters

beskyttelse til det, der fremgår av patentkravets angivelse af anvendelse(r).

Industriforbundene bemaerker i denne förbindelse, åt den anbefalede skser-

pelse af kravene til opfindelsehpjden efter organisationernes mening med-

fprer, åt patentbeskyttelsens omfång, for så vidt angår anvendelseområdet,

bliver videre end hvad de hidlil gaeldene krav ville fpre til».

Nu nämnda remissinstanser hänför sig vidare till ett av Sveriges kemiska

industrikontor avgivet yttrande, vari kontoret kritiserar kommittéernas skäl

att ej längre vidhålla det preliminära förslaget om ett till användningsområdet

begränsat produktpatent. Iveinikontoret anför.

De praktiska invändningar som rests mot det preliminära förslaget synes i

huvudsak vara tre. Dels har det gjorts gällande, att det relativt sällan före­

kommer, att ett ämne visar sig praktiskt användbart på flera olika områden,

dels skulle man — vid ett till användningsområdet begränsat produktpatent

■— lätt kunna komma i den situationen att patenthavaren ej skulle kunna häv­

da sin patenträtt på grund av osäkerhet om för vilket ändamål det patente-

rade ämnet i ett givet fall saluföres, och dels skulle, slutligen, ett fastläggan­

de av avgränsningen innebära betydande svårigheter.

Mot det första av dessa påståenden måste emellertid från svensk kemisk

industris sida inläggas en gensaga. Många exempel kan anföras, där en ke­

misk förening kan finna användning inom vitt skilda områden. Sålunda

kan en viss kväveförening — urea — användas som en väsentlig beståndsdel

i olika gödselmedel, i både plast- och textilprodukter och som karieshäm-

mande medel i halstabletter. En etylenoxidprodukt av särskild typ använ­

des dels som tvättmedel och dels för att förhindra uppkomsten av statisk

62

elektricitet hos textilier. Antalet fall av vitt skilda användningar för en och

samma kemiska förening är ej så fåtaliga, att icke en begränsning av patent­

skyddet till användningsområden sknlle vara av praktisk betydelse

Den andra invändningen tar sikte på förmodade svårigheter för en patent-

havare att bevaka sin rätt. Till denna må anmärkas, att praktiska erfaren­

heter av likartade förhållanden faktiskt föreligger. I praktiken meddelas

redan metodpatent, som i realiteten ntgör användningspatent, och det

dansk-norska »middelpatentet» är i själva verket just ett till användnings­

område begränsat produktpatent. Från svensk kemisk industris sida har

man emellertid ej erfarenhet av nämnvärda praktiska svårigheter av den art

kommittéerna anfört. Enligt uppgift förekommer sådana svårigheter icke

heller i Danmark.

De praktiska svårigheterna att göra lämpliga avgränsningar av patent­

skyddet har ej redovisats av utredningen. Kemikontoret är emellertid med­

vetet om att dessa kan te sig betydande. Problemet finns dock redan för när­

varande, då patent meddelas, som i praktiken är användningspatent; veter­

ligen har man i praktiken inga svårigheter att bemästra de problem som

avgränsningarna innebär. Enligt uppgift föreligger ej heller från Danmark

erfarenheter som stöder kommittéernas uppfattning att avgränsningssvårig-

heterna skulle vara oöverkomliga. Härtill kommer, att samma svårigheter i

stor utsträckning måste komma att kvarstå även enligt det definitiva för­

slaget, i och med att särskilda (beroende) patent skall kunna meddelas för

nya användningar av en redan patenterad produkt. Även i detta fall måste

rimligen avgörandet avse vilka användningsområden som är konsumerade

av det primära patentet. Samma avgränsningsproblem uppstår f. ö. också

om någon — trots möjlighet att erhålla »obegränsat» patent — t. ex. för att

undvika alltför många invändningar eller av misstag begränsar sig till att

söka produktpatent allenast för visst eller vissa uppgivna ändamål. Kemikon­

toret kan därför icke biträda uppfattningen att avgränsningssvårigheterna

kan åberopas som ett avgörande skäl mot att produktpatentskyddet be­

gränsas till användningsområde(n).

De av kommittéerna anförda praktiska betänkligheterna synes således ej

vara av sådan tyngd att de föranleder Kemikontoret att frångå sin prin­

cipiella uppfattning, enligt vilken patentskyddet för kemiska föreningar icke

bör sträckas utöver det (eller de) praktiska användningsområde(n) som

angivits av sökanden (och näraliggande). I

I sitt yttrande anger emellertid Kemikontoret också att vissa av organisa­

tionens medlemmar anser att den industriella utvecklingen bland såväl stör­

re som mindre företag inom den kemiska branschen skulle främjas av ett

patentskydd, utformat enligt kommittéernas definitiva förslag. Därvid

tramhålles särskilt de positiva erfarenheter man haft av det oinskränkta

produktskyddet på kemiska föreningar i länder som USA, Canada, Eng­

land, Frankrike, Belgien, Japan och Sydafrika.

Kemikontorets yttrande åberopas även av kommerskollegium.

En tveksam hållning beträffande frågan om obegränsat produktskydd

för kemiska föreningar intages av Skånes handelskammare. Handelskam­

maren är närmast böjd för att förorda kommittéernas ursprungliga förslag

med ett till användningsområdet begränsat produktskydd. Om emellertid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966

Knngl. Maj.ts proposition nr 'iO år 1906

63

vilket vill synas sannolikt — den internationella utvecklingen mera bestämt

kommer att gå i riktning mot erkännande av ett obegränsat produktskydd,

kan handelskammaren acceptera den föreslagna ordningen. Handelskam­

maren ifrågasätter dock om inte frågan om införande av det obegränsade

produktskyddet bör få anstå under den övergångstid som avses i punkt 1 i

övergångsbestämmelserna.

I redaktionellt avseende uttalar Lukemedelsföreningen starka betänklig­

heter mot att frågan huruvida den föreslagna patentlagens uppfinningsbe-

grepp avser obegränsat produktskydd inte lösts i lagtexten eller tillämp-

ningsförfattning. Om erforderliga bestämmelser inte lämpligen kan infogas

i själva lagtexten, måste ett otvetydigt klarläggande lämnas i en tillämp-

ningsförfattning.

f frågan rörande patenterbarhet av kemiska föreningar tar patentverket

upp en tillä mpningsfråga och anför.

Kommittéerna har i detta sammanhang anfört (s. 111) att det för paten-

tering av ett ämne måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt

flera närbesläktade ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska

verkan. Det skulle således icke — som hittills vid patentering av förfaran­

den — vara möjligt att skydda en grupp av ämnen, bestämd genom en om­

fattande kemisk formel, i vilken en eller flera variabler ingår. Verket vill

emellertid för sin del tillstyrka en liberalare praxis än den kommittéerna

här utan närmare motivering synes förorda. Skydd för en grupp av för­

eningar, bestämd genom en kemisk formel, i vilken en eller flera variabla

grupper ingår, bör sålunda kunna godtagas, förutsatt att erforderligt tek­

niskt underlag finnes i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet

är uppfyllt.

Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för

livs- och läkemedel tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det

övervägande antalet remissinstanser. Patentverket anför i sitt tillstyrkande

yttrande att dessa undantag enligt verkets mening vilat på oriktiga och nu­

mera förlegade uppfattningar om patentsystemets verkningar. Med det mera

moderna betraktelsesättet, enligt vilket man ser patentväsendet såsom en

grundläggande förutsättning och stimulans för sådan forskning och in­

vestering som är nödvändig för det tekniska och ekonomiska framåtskri­

dandet, finnes inte några skäl att undantaga vissa områden av tekniken.

Gör man sådana undantag — och gör man dem effektiva —- kan detta inte

undgå att få en retarderande verkan på framstegstakten just på de undan­

tagna områdena. Att något sådant skulle kunna vara motiverat av sociala

skäl är uppenbarligen orimligt. Sådana skäl kan däremot väl motivera olika

ingrepp mot missbruk av patenträtten. Inom själva patenträtten erbjuder

här reglerna om tvångslicens det närmast liggande korrektivet. Näringsfri-

hetsråciet framhåller att man visserligen kan hysa betänkligheter beträf­

fande lämpligheten av att införa möjlighet att patentera livs- och läkemedel.

Enligt rådets mening är emellertid förslaget om uppskov med ikraftträdan­

64

det av de nya reglerna på detta område ägnat att minska sådana betänklig­

heter. Frågan om patentering av livs- och läkemedel måste även bedömas

mot bakgrunden av kommittéernas förslag om skärpning av kravet på upp-

finningshöjd och av de föreslagna reglerna i 41 och 42 §§ (46 och 47 §§ i

departementsförslaget) om tvångslicens vid beroendepatent och på grund

av allmänt intresse av synnerlig vikt. Med beaktande härav har näringsfri-

hetsrådet kommit till den slutsatsen, att det ej finns skäl att göra invänd­

ning mot kommittéernas slutliga förslag i nu ifrågavarande avseende.

Liknande synpunkter framförs av medicinalstyrelsen och Kooperativa

förbundet, vilka dessutom åberopar den klara tendensen inom det interna­

tionella patentsamarbetet att slopa ifrågavarande undantagsbestämmelser.

Även länsstyrelsen i Hallands län godtager kommittéernas förslag men

framhåller att ett utvidgat patentskydd för läkemedel kan komma att med­

föra vissa olägenheter ur social och medicinsk synpunkt, särskilt som det

föreslagna systemet med tvångslicenser endast torde kunna tillgripas i mera

extrema fall.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkon-

toret åberopar ett yttrande av Sveriges kemiska industrikontor, vilket god­

tager kommittéernas förslag, beträffande livsmedel dock endast under för­

utsättning att en övergångstid fastställes och att stränga krav på uppfin-

ningshöjd vidmakthålles.

I avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, som anser över­

vägande skäl tala för att undantaget för livs- och läkemedel bibehålies. I

vart fall bör man, såsom kommittéerna föreslagit, bibehålla undantaget un­

der en övergångstid tills det blir aktuellt för vårt land att ansluta sig till ett

mera vidsträckt internationellt samarbete på patenträttens område, där ett

slopande av undantagsbestämmelserna utgör en förutsättning för en anslut­

ning.

Några remissinstanser yttrar sig särskilt beträffande läkemedel.

RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier häl­

sar med tillfredsställelse att nuvarande undantag från patenterbarhet för

dessa produkter avskaffas.

I avstyrkande riktning uttalar sig däremot Apotekarsocieteten, försvarets

civilförvaltning och statens farmacevtiska laboratorium. Försvarets civilför­

valtning framhåller att kommittéerna endast anfört patentmonopolets be­

tydelse för den forskning och det utvecklingsarbete som bedrives inom läke­

medelsindustrien. I betänkandet har däremot inte berörts det mycket om­

fattande forsknings- och utvecklingsarbete som på här ifrågavarande om­

råde utan tanke på vinst bedrives vid olika samhälleliga institutioner. Äm­

betsverket fortsätter.

För sådant arbete anslås årligen stora belopp av allmänna medel. Även

betydande donationer har gjorts för att främja sådan forskning. Sådan verk­

samhet som här berörts leder ofta till mycket betydelsefulla resultat, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

K it ii

(/I. Mnj: Is proposition nr i It år 1 !)(><>

65

ulan annan tanke än alt främja folkhälsan ställs till allmänhetens törlo-

gande. Om undantagsbestämmelser beträffande läkemedel slopades skulle

säkerligen antalet patenttvister inom det medicinska området komma att

öka. Patenlrätbegångar berörande här avsedda samhälleliga institutioners ar­

hetsområden måste inverka i hög grad störande på det vetenskapliga arbetet,

då de vetenskapsmän som är avdelade för forskningsarbetet på grund av sin

sakkunskap måste i stor utsträckning biträda med arbetet för rättegången.

Man frågar sig om vårt land med sina begränsade resurser har råd till detta.

I anslutning härtill vill civilförvaltningen framhålla att ett slopande av nu

gällande undantagsbestämmelser för läkemedel otvivelaktigt skulle aktuali­

sera frågan huruvida vissa statliga institutioner, som sysslar med forskning

på läkemedelsområdet och framställning av läkemedel, hör införa eu aktiv

patentpolitik för att i största möjliga utsträckning ekonomiskt tillgodogöra

sig sina arbetsresultat i den mån dessa bedömas patenterbara. Härmed sam­

manhänger också vilken inverkan förslagets genomförande kommer att ha

för den vetenskapliga friheten. Gränsen mellan grundforskning och mål-

forskning torde på här berörda område vara svår att upprätthålla.

Statens farmacevtiska laboratorium anför.

Patentlagstiftningen är av näringspolitisk och ekonomisk natur och bär

tillkommit för att stimulera företagsamhet och uppfinningsförmåga genom

att bevara frukterna av arbetet åt dem som utfört det. Möjligheten att di­

rekt eller indirekt patentera en uppfinning har säkert stor betydelse som

drivfjäder för utvecklingen på läkemedelsområdet. Tyvärr måste patenter­

barhet medföra en monopolställning och en sådan kan brukas så att olä­

genheter uppstår för konsumenten. Det gäller alltså här att väga fördelar

och nackdelar mot varandra.

Den mest påtagliga olägenheten av monopolställningen är de höga pri­

serna men därtill kommer en fara för kvardröjande av onödigt låga kvalite­

ter. På de flesta områden är man beredd att finna sig i olägenheterna fram­

förallt därför att konsumenten har möjlighet avstå från varan, om han

t. ex. finner den för dyr. Så är icke förhållandet, då det gäller läkemedel.

EU sådant skall vara möjligt att anskaffa för var och en, som behöver det,

och det skall finnas i en tillfredsställande kvalitet. Av dessa skäl har man

icke tidigare velat gå med på att med patent skydda läkemedel lika starkt

som uppfinningar på de flesta andra områden.

1 ett avseende råder emellertid nu en betydande skillnad mot förhållan­

dena för endast ett fåtal år sedan. Genom sociallagstiftning har i betydande

omfattning den direkta utgiften för läkemedlen överflyttats från den en­

skilde till samhället. Något ekonomiskt hinder torde därför numera sällan

föreligga för den enskilde att erhålla behövlig medicin, även om med nuva­

rande utformning av läkemedelsrabatteringen dyrare läkemedel fortfarande

kan bli betungande för den sjukes ekonomi. Frågan är nu i stället om man

skall tolerera att samhället skattevägen åt företagen tar ut de i en del fall

sannolikt onödigt höga priser på patentskyddade läkemedel, som man velat

skydda den enskilde sjuke mot. Laboratoriet har svårt acceptera den tan­

ken. I motsats till vad kommittéerna antyder har vi den uppfattningen, att

det knappast finns något annat effektivt, för samhället tillgängligt vapen

mot för höga priser på nya läkemedel än inskränkning i patenträtten. I

varje fall har de olika former av prisgranskning, som tillämpats för farma­

cevtiska specialiteter i Sverige visat sig ineffektiva i avseende å nya läke­

medel.

3 Bihang titt riksdagens protokoll t966. 1 samt. Yr 40

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Vad angår skyddets utformning hälsas kommittéernas förslag, att även

för läkemedel införes obegränsat produktskydd avseende va­

rans användning inom hela läkemedelsområdet, med tillfredsställelse av

RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.

Även Sveriges kemiska industrikontor godtager det föreslagna obegrän­

sade produktskyddet samt anför..

Kommittéerna anförde i det preliminära betänkandet att ett ämne ej

skulle kunna patenteras som läkemedel i allmänhet. Den som påvisade att

det patenterade ämnet hade i patentet ej nämnda egenskaper med annan

terapeutisk verkan skulle vara berättigad till ett självständigt patent. Det

framgår ej av det definitiva betänkandet huruvida kommittéerna avsett

att denna tolkning skall vara vägledande för beviljandet av (beroende) an-

vädningspatent för det fall att det »obegränsade» produktskyddet införes.

Kemikontoret utgår från att så icke är fallet. Från läkemedelsindustrien

framfördes i särskilt yttrande över det preliminära betänkandet en — en­

ligt Kemikontorets uppfattning -— övertygande bevisning för att en sådan

ytterligt snäv tolkning av läkemedelspatentet ej kunde upprätthållas. Bort­

sett från de praktiska svårigheter som anfördes, förtjänar att understrykas

de tekniska synpunkter som utvecklades i yttrandet. Dessa utvisade, sam­

manfattningsvis, att det utvecklingsarbete, som föregår en substans’ intro­

duktion som läkemedel icke blott har avseende på de egenskaper och in­

dikationer, som närmast är aktuella, utan är av fundamental betydelse för

användningen som läkemedel över huvud. Den som påvisar en ny terapeu­

tisk effekt hos ett redan känt läkemedel kan därför ej anses ha gjort en

uppfinning som i avgörande grad skiljer sig från den tidigare. Om en pro­

dukt patenterats såsom läkemedel — antingen självständigt eller som be­

roende användningspatent enligt det definitiva förslaget — måste följakt­

ligen skyddet omfatta hela läkemedelsområdet. Det synes då också rimligt

att detta förhållande får komma till uttryck redan i patentkravet. Med

hänsyn till betänkandets tystnad på denna punkt och till att problemet har

aktualitet även för det fall det »obegränsade» produktskyddet införes vill

Kemikontoret yrka på att ett auktoritativt uttalande av denna innebörd om

rättstillämpningen på ifrågavarande område ges.

Ä andra sidan anser kommerskollegium att skyddet för läkemedel bör

begränsas till visst användningsområde. Försvarets civilförvaltning uttalar

att det skulle vara olyckligt att ge ett obegränsat produktskydd åt läkemedel.

Läkemedelsindustriföreningen och flera handelskammare finner betän­

kandets mening vara att den som påvisar ett nytt indikationsområde för ett

patentskyddat läkemedel ej skall kunna erhålla beroendepatent på grund

därav. Då det emellertid inte klart framgår av kommittéernas motiv att

förslaget har denna innebörd hemställer dessa instanser om ett klarläggande

härutinnan.

1 lörevarande sammanhang diskuterar ett par remissinstanser frågan om

vilken dokumentation av en uppfinnings tekniska effekt som bör

krävas för patenterbarhet, närmast på läkemedelsområdet. RUFI, Represen-

Knngl. Maj:Is proposition nr 40 år !!)<>(>

<>7

tantföreningen för utländska farmacevtiska industrier delar komittéernas

uppfattning, att man inte kan uppställa någon allmängiltig regel härom.

Det bör i stället avgöras i varje särskilt fall, huruvida en klinisk dokumen­

tation är erforderlig eller om experimentalbiologisk dokumentation med

hänsyn till uppfinningens art är tillräcklig. RUFI understryker att eu kli­

nisk prövning av ett läkemedel inte får medföra att uppfinningens nyhet

bortfaller, även om prövningen måste företagas så att flera läkare lär känna

läkemedlet i fråga innan patentansökningen inges. Även patentverket har

tagit fasta på kommittéernas uttalande att man inte kan ge någon allmän

regel om vilken dokumentation för den tekniska effekten som skall krävas.

I fråga om läkemedel bör sålunda sökandens uppgift om terapeutisk verkan

normalt kunna godtagas utan särskild dokumentation.

I frågan v em som kan erhålla patent konstaterar flera instan­

ser, nämligen försvarets civilförvaltning, mönsterskyddsutredningen, In-

geniörsvetenskapsakademien, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemän­

nens centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska

teknologföreningen, Tekniska läroverkens ingenjörsförbnnd, Statsverkens

ingenjörs förbund och Svenska uppfinnareföreningen med tillfredsställelse

att det preliminära förslagets bestämmelser om företagsup p fin ning

utgått. Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller härom.

Den inom industriföretag icke ovanliga företeelsen, att en uppfinning

tillkommer genom samverkan av flera personer under arbete i företagets

laboratorier, försvårar ibland identifiering av vederbörande uppfinnare.

Härav har frammanats tanken, att företag borde kunna beredas möjlighet

att i eget namn söka och erhålla patent, varvid orättmätigt förbigången per­

son skulle hänvisas till domstol för att vinna rättelse. Mot detta resonemang

kan anföras, att rätten till en uppfinning icke kan göras beroende av den

miljö, i vilken uppfinningen tillkommit, och att ett företags berättigade in­

tressen i avseende på anställdas uppfinningar bäst torde tillgodoses genom

förpliktelsen, att dessa i första rummet skall hembjudas till företaget. Det

bör vidare uppmärksammas, att det alltid är svårt för enskild person att

föra talan emot ett ekonomiskt starkt företag, och att den enskilde ogärna

angriper företag, av vilket han är beroende. Tillkomsten av »företagspatent»

skulle följaktligen medföra en för uppfinnarna allvarlig, mot grundtanken

i patentlagstiftningen stridande rättsförlust.

Andra instanser beklagar frånvaron av bestämmelser om företagsuppfin-

ning. Hil hör handelskammaren i Gefle, Sveriges industriförbund, Svenska

arbetsgivareföreningen, Jernkontoret, Läkemedelsindustriföreningen och

Sveriges lantbruksförbund. Sveriges industriförbund åberopar det gemen­

samma yttrandet av de nordiska industriförbunden, vari framhålls att för­

slaget om företagsuppfinning täckte ett reellt behov, som i framtiden torde

göra sig än mera gällande, eftersom forskningen inom företagen mer och

68

mer organiseras på kollektiv basis. Sveriges lantbruksförbund anför att sär­

skilt producentkooperationen med sina speciella relationer mellan medlem­

mar och företag samt det tekniska servicesamarbetet dem emellan torde ha

behov av att företaget anses som uppfinnare, när tekniska lösningar växer

fram under kontakterna mellan föreningen och flera av dess medlemmar.

Departementschefen. Kommittéerna har i 1 § upptagit grundläggande

bestämmelser om patenträttens föremål och subjekt. Som inledande huvud­

bestämmelse i första stycket har föreslagits stadgande att den som gjort en

uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den till vilken uppfin­

narens rätt övergått enligt vad i patentlagen stadgas efter ansökan äger er­

hålla patent på uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkes­

mässigt utnyttja denna. Förslaget, som sakligt står i överensstämmelse med

gällande rätt, har i princip godtagits vid remissbehandlingen. I ett par re­

missvar ifrågasättes huruvida formuleringen, att uppfinning för att vara

patenterbar skall kunna »tillgodogöras industriellt», är alltför begränsad.

Man åsyftar här en mycket vid betydelse av ordet industriell, som avser ej

endast industri i egentlig mening utan även andra näringsgrenar. Även jag

tinner det vara något tveksamt om denna vida betydelse verkligen framgår

av den föreslagna lydelsen. Att, såsom bl. a. diskuterats vid 1944 års revi­

sion, i stället ange att uppfinning för att kunna patentskyddas skall kunna

utnyttjas i näringsverksamhet, vill jag dock inte förorda. Mot en dylik be­

stämning kan bl. a. anmärkas att den ur vissa synpunkter är för snäv,

eftersom den kan tänkas ange att vissa offentliga funktioner, t. ex. för-

svarsväsendet, ej omfattas. Termen »industriell» har fördelen att antyda

att uppiinningen, för att vara patenterbar, skall ha teknisk karaktär. Med

hänsyn härtill och då termen har gammal hävd inom patenträtten — den

användes med den här avsedda innebörden i Pariskonventionen och i den

gällande svenska patentförordningen — bör den enligt min mening godta­

gas. Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.

I andra stycket har upptagits vissa undantag från patenterbarhet.

Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte kan

meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller

allmän ordning. Stadgandet har inte föranlett erinringar vid remissbehand­

lingen och torde böra upptagas i lagen.

Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken patent ej må med­

delas på växtsorter eller djurarter. Förslaget har i allmänhet godtagits i re­

missvaren. I fråga om skydd för växtsorter undersökes inom växtföräd-

lingsskyddsutredningen behovet av särskild lagstiftning, varvid även prövas

frågan om svensk anslutning till konventionen den 2 december 1961 om

skydd för växtförädlingsprodukter. Enligt konventionen får skydd för växt-

sorter inte beviljas enligt både konventionen och patentlagstiftningen. Även

om det för närvarande inte kan bedömas huruvida Sverige bör ansluta sig

D

O

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1 !)(>(>

(i!)

till konventionen, finner ja}*, lika med bl. a. patentverkel och växttöräd-

lingsskyddsutredningen, patent i allt fall inte utgöra lämplig skyddsform

för växtsorter. Denna synpunkt gäller även produkter av djuravel in. in.

Jag tillstyrker därför i princip kommittéernas förslag.

1 redaktionellt avseende vill jag förorda dels, av skäl som ett par remiss­

instanser anfört, alt ordet djurarter utbytes mot djurraser och dels att i lag­

texten, såsom skett i Europarådets lagkonvention, intages uttrycklig töre-

skrift att undantaget även gäller väsentligen biologiskt förfarande för fram­

ställning av växter och djur; i sistnämnda avseende bör dock, i enlighet med

vad som skett i Europarådskonventioner möjlighet till patent medges för

mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande.

Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till det i patentförord­

ningen gällande förbudet mot patentering av kemisk förening och inne­

bär således att sådan förening skall kunna patenteras. Förslaget har i prin­

cip tillstyrkts eller godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Även

jag finner för min del — med beaktande av den principiella räckvidd av

patent på kemiska föreningar och liknande produkter som jag kommer att

förorda i det följande — rimligt att man inför denna möjlighet. Det prak­

tiska behovet av patentskydd för kemiska föreningar är redan i viss mån

erkänt i gällande rätt som medger patent på särskilt förfarande för fram­

ställning av sådana föreningar. Denna möjlighet har emellertid visat sig

otillräcklig och man har i praxis sökt utvidga skyddsområdet genom med­

delande av patent på s. k. analogiförfarande och på annat sätt. Det är emel­

lertid mer naturligt att direkt medge patenterbarhet av kemiska föreningar

som sådana.

Ett genomförande av patenterbarhet för kemiska föreningar innebär att

den nuvarande liberala praxis rörande patentering av förfaranden för fram­

ställning av kemiska föreningar bör skärpas, så att sedvanliga krav på ny­

het och uppfinningshöjd här kommer att tillämpas. Å andra sidan bör en­

ligt min mening patent, liksom hittills i fråga om förfaranden, kunna med­

delas på en grupp av föreningar, bestämd genom en kemisk formel, i vilken

en eller flera variabla grupper ingår, förutsatt att erforderligt tekniskt un­

derlag finns i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet är upp­

fyllt/

Kommittéernas förslag upptager ej heller motsvarighet till det nu gäl­

lande förbudet mot patentering av livs- och läkemedel och innebär alltså att

även sådana produkter skall kunna patenleras. I denna del har förslaget

emellertid ej ansetts böra genomföras förrän efter en övergångstid; jag-

hänvisar här till punkt 1 i övergångsbestämmelserna.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.

Bl. a. har näringsfrihetsrådet, efter vägande av skälen för och emot samt

under åberopande bl. a. av de föreslagna övergångsbestämmelserna och de

enligt förslaget föreliggande möjligheterna till tvångslicens kommit till

70

slutsatsen att det ej finns skäl att göra invändning mot förslaget. Liknande

synpunkter har framförts av medicinalstyrelsen. Beträffande läkemedel

liar emellertid några remissinstanser uttalat sig i avstyrkande riktning.

Dessa instanser har bl. a. framhållit att patentskydd här medför risk för

höga priser som med nuvarande sociallagstiftning ytterst drabbar samhäl­

let. Det har även framhållits att patentskydd på olika sätt skulle inverka

störande på det omfattande forsknings- och utvecklingsarbete på läkemedels­

området som bedrives vid olika samhälleliga institutioner.

För egen del vill jag framhålla att frågan om patenterbarhet av livs- och

läkemedel i praktiskt avseende inte torde ha den betydelse som man ofta

tillmäter den i diskussionen. Vad till en början angår livsmedel är det i

själva verket knappast tänkbart att det kan göras några patenterbara upp­

finningar i fråga om den stora mängden av våra vanliga födoämnen som

har verklig betydelse för folkhushållet. Vad som kan komma i fråga är pa­

tent på speciella och avgränsade områden utan någon större vikt i försörj-

ningsmässigt eller nationalekonomiskt avseende. Uppfattningen att det

från samhällelig synpunkt skulle föreligga behov av ett förbud mot patente-

ring av livsmedel är därför enligt min mening inte hållbar. I fråga om läke­

medel är möjligheterna att göra nya och betydelsefulla uppfinningar större.

Det bör emellertid uppmärksammas att redan gällande rätt här ger vid­

sträckt utrymme för patentering. Visserligen kan ett läkemedel inte patente­

ras i och för sig, men som framgår av det jag har sagt förut är det möjligt

att patentera särskilt förfarande för framställning av ämnet. Erhålles så­

dant patent omfattar det också de läkemedelsprodukter som framställs en­

ligt förfarandet. Genom att praxis här utsträckt skyddet till att avse även

s. k. analogiförfaranden har man i själva verket kommit mycket nära ett

rent produktskydd och det gällande undantaget för patentering av läkeme­

del har därför i praktiken inte hindrat en mycket omfattande patentering

på läkemedelsområdet. Något hållbart skäl varför det i detta läge från

samhällelig synpunkt skulle vara nödvändigt eller lämpligt med ett förbud

mot patentering av själva produkterna kan enligt min mening inte anföras.

Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att tendensen internatio­

nellt går mot att upphäva undantag från patenterbarhet som tidigare gällt

för livs- och läkemedel. Sådana undantag är ej tillåtna enligt EEC-ulkastet

och i princip ej heller enligt Europarådets lagkonvention; enligt sistnämn­

da konvention får gällande undantag behållas endast efter uttrycklig reser­

vation och endast för en tid av tio år.

Av anförda skäl vill jag i princip tillstyrka kommittéernas förslag att

man upphäver det nuvarande undantaget från möjligheten till patentskydd

för livs- och läkemedel. Som kommittéerna föreslagit och åtskilliga remiss­

instanser förordat bör emellertid undantaget bibehållas under en övergångs­

tid, till dess motsvarande ändring allmänt har genomförts i andra industri­

länder. Jag återkommer till denna fråga vid övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 'i0 år 1966

71

Av eu om det såvitt nu kan bedömas knappast kan befaras att ett mfo-

riiiule av patenteringsmöjligheter för livs- och läkemedel skall lä ogynn­

samma verkningar, kan man inte förbise att vissa risker i detta avseende

kan komma alt uppstå. Det är därför anledning alt med uppmärksamhet

följa utvecklingen på området. Skulle tendenser till missbruk framträda i

något avseende, får självfallet vidtagas etfektiva motåtgärder.

Departementsförslaget innebär alltså att patent skall kunna meddelas pa

kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Kommittéerna har till in­

gående diskussion tagit upp frågan vilken principiell räckvidd man bör

tillägga patent på sådana produkter. Frågan har varit föremål för delade

meningar både inom kommittéerna och bland remissinstanserna. Kommit­

téernas majoritet har förordat att patent inom förevarande områden skall

anses medföra skydd för varje tänkbar användning, s. k. obegränsat pro­

duktskydd, medan en ledamot reserverat sig till förmån för betraktelsesättet

att patentet medför skydd endast för det eller de användningsområden som

uppfinnaren anger. Sistnämnda mening har vid remissbehandlingen i viss

utsträckning fått stöd från bl. a. de nordiska industriförbunden.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har frågan tagits upp till

förnyade överväganden. De delegerade har därvid, med visst beaktande

bl. a. av kritiken från industrihåll, stannat för att man inte helt kan ansluta

sig till den av kommittéernas majoritet hävdade uppfattningen. Enligt de

delegerades mening leder förslagets allmänna patenterbarhetsvillkor till att

ett patent på en kemisk förening kan gälla endast inom de områden, som

uppfinnaren själv angivit i patentkraven, och andra områden, som för

fackmannen kan anses närliggande i förhållande till dessa. Det är alltså

inte uteslutet att annan kan påvisa nya användningsområden och erhålla

självständigt patent på användning av ämnet inom dessa. Vid bestämmande

av sränserna för vilka användningsområden som kan anses täckta av pa­

tenten bör emellertid inte anläggas ett alltför snävt betraktelsesätt, utan

man bör ge den som uppfunnit ämnet och påvisat dess praktiska nytta en

rimlig marginal.. I fråga om hithörande ämnen bör det dessutom vara till-

lätet att ange flera olika användningsområden utan att uppfinningen dar­

med anses oenhetlig. De delegerade har vidare anfört att frågan far en

speciell karaktär i fråga om läkemedel. Här kan förhållandet ofta vara det,

afl man i fråga om det nya ämnet konstaterat en terapevtisk verkan som

grundar patent, men att man ej vet orsaken till denna verkan eller vilka

egenskaper hos ämnet som betingar den. Om andra anser sig kunna konsta­

tera att ämnet har terapevtisk verkan i andra avseenden än som angivits i

patentbeskrivningen, kan det — även om det gäller ämnets användning på

ett helt annat sätt — vara osäkert om det inte i själva verket är fråga om

samma terapevtiska verkan. Det kan då synas berättigat, att för begräns­

ning av patentskyddet ange att ämnet kan användas som läkemedel. Även

här kan emellertid påvisande av en ny biologisk verkan representera en så­

Kungl. Muj:ts proposition nr 'tO år

72

dan npplinningshöjd i förhållande till vad man, även med god vilja, kan

utläsa av patentet, att ett nytt, självständigt patent bör kunna beviljas. De

delegerade har slutligen anfört att användningsområdet skall anges i patent­

kraven. Om angivandet skett i alltför generella termer, kan patent endast

uppnås om kravet i erforderlig mån preciseras.

Jag vill för egen del ansluta mig till vad de delegerade sålunda anfört om

patentskyddets principiella begränsning på nu förevarande områden. Jag

vin tillägga att det får ankomma på praxis att, med ledning av de delege­

rades uttalanden, ytterligare precisera gränserna. Någon närmare reglering

i lagtexten av frågan synes knappast lämplig eller möjlig.

En fråga av stor praktisk betydelse, som har särskild vikt inom läkeme­

delsområdet, är vilken dokumentation av den tekniska effekten som bör

krävas för patenterbarhet. Såsom kommittéerna och ett par remissinstanser

uttalat torde man inte kunna ge någon generell regel härom. I fråga om lä­

kemedel bör sålunda sökandens uppgift om terapevtisk verkan ofta kunna

godtagas utan särskild dokumentation.

2

§.

I paragrafen, som motsvarar 2 § i kommittéernas förslag, behandlas kra­

ven på nyhet och uppfinningshöjd och i samband därmed frågan om kolli­

sion med äldre anspråk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Gällande rätt. Den inom patenträtten gällande grundsatsen, att uppfin­

ning, för att vara patenterbar, skall vara ny, kommer i gällande patentför­

ordning till uttryck redan i den förut återgivna inledande bestämmelsen i

1 §. Den närmare innebörden av nyhetskravet utlägges i 3 § första stycket.

Enligt denna bestämmelse må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan

ansökan om patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så

beskriven i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sak­

kunnig person kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva

uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster

eller förfarande, som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån

stadgas i 3 § andra stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställ-

ningsskydd i Pariskonventionens artikel It, att i fall då uppfinning blivit

förevisad på internationell utställning, den omständigheten, att uppfin­

ningen därvid eller sedermera blivit känd genom tryckt skrift eller genom

uppfinningens utövning, dock inte må utgöra hinder för patents medde­

lande, såframt ansökan därom inkommer inom sex månader efter det upp­

finningen utställdes.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 § patent­

förordningen. Enligt detta skall i fall, då flera anmäler sig för erhållande

av patent på samma eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde,

73

som först inkom till patentmyndigheten med sä beskaffade ansöknings­

handlingar, att ansökningens föremål därav tydligt framgår.

Kommittéerna. I 2 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande,

alt patent meddelas bara på uppfinning som inte är närliggande i förhål­

lande till vad som blivit känt innan patentet söktes. Enligt andra stycket

första punkten skall därvid såsom känt anses allt som blivit allmänt till­

gängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på an­

nat sätt.

Kommittéernas förslag innebär i förhållande till gällande rätt en ut­

vidgning av de omständigheter som räknas som nyhetshinder. I motiven

framhålles, att de hänsyn, soin ligger till grund för patenträtten — såväl

den synpunkten, att patentet är ett slags vederlag, som samhället skänker

den, som tillför den tekniska utvecklingen något nytt, som den synpunkten,

att samhället vill främja andligt nyskapande genom att ge upphovsmannen

ett sådant skydd, att han kan njuta frukterna av sin verksamhet utan att

befara ingrepp från annat håll —- talar för att gå långt i kraven på ny­

het; det kan inte föreligga något samhälleligt intresse av att tillgodose den,

som har frambringat något som sakkunniga redan känner till eller har

kunnat skaffa sig kännedom om. Patenträttens ändamål talar således i och

för sig för att anse varje omständighet, som har möjliggjort kännedom om

uppfinningen, som nyhetshindrande. Kommittéerna anför att praktiska hän­

syn väl i någon mån talar emot denna stränga ståndpunkt. Det ligger ett

inte oväsentligt intresse i att man i sådan grad begränsar kretsen av nyhets­

hindrande omständigheter, att den förprövning som företages innan patent

meddelas blir praktiskt genomförbar och ger patenthavaren en rimlig garan­

ti att patentet kommer att bestå. Detta är av betydelse inte blott för patent­

havaren utan även för dem, med vilka denne träder i kontraktsförhållande,

t. ex. licenshavare och andra, som erhåller rättigheter till patentet. Det är

likaledes av betydelse — om än i motsatt riktning — för dem som i sin verk­

samhet måste ta hänsyn till patentets existens. Kommittéerna framhåller

emellertid att mot dessa hänsyn till rättssäkerheten står hänsynen till all­

mänheten; ett patent berövar allmänheten möjligheten att utöva uppfin­

ningen.

Vad särskilt angår skrifter såsom nyhetshinder framhåller kommittéerna,

att de inte funnit någon rimlig grund för den nuvarande begränsningen i

svensk och dansk rätt att hänsyn endast tages till tryckta skrifter. Ett krav

på mångfaldigande kan knappast motiveras. Det avgörande torde vara, att

skriften varit allmänt tillgänglig. Kommittéerna framhåller vidare bl. a. att

man varit enig om att även offentliga föredrag, utställningar och förevis­

ningar bör vara hinder för patentering.

Enligt kommittéerna är det en naturlig följd av de anförda synpunkterna,

att man slopar hittillsvarande uppräkning av särskilda nyhetshindrande om-

3

| Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 40

Kiuujl. Maj:ts proposition nr Mt år

Uttiti

74

ständigheter. Har patent meddelats på en uppfinning som var känd, är det

löga rimligt att låta spörsmålet om giltigheten av patentet vara beroende av-

om kännedomen om uppfinningen härrörde från en omständighet eller från

en annan. I stället föreslår kommittéerna en generell nyhetsregel; allt som

blivit allmänt tillgängligt skall anses som känt. Härtill har ansetts böra fo­

gas en exemplifiering av de vanligaste sätten att göra nyhetshindrande om­

ständigheter kända för allmänheten; som exempel nämnes skrift, föredra"

och utnyttjande.

Kommittéerna framhåller, att eu omständighet anses ha blivit allmänt

tillgänglig om en större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att få

del av den; undantag får dock göras för fall där de personer det gäller står i

ett särskilt förhållande till uppfinnaren. I detta sammanhang ger kommit­

téerna flera exempel på vad som här avses; se härom betänkandet s. 123__

124.

Kommittéernas förslag att uppfinning, för att kunna patentskyddas, inte

far vara »närliggandes, i förhållande till vad som principiellt kan åberopas

som nyhetshindrande omständigheter ersätter patentförordningens krav att

»sakkunnig person» inte skall kunna utöva uppfinningen med ledning av

sådana omständigheter eller att uppfinningens föremål skall väsentligen

skdja sig från alster eller förfarande som förut blivit känt på visst sätt I

det preliminära betänkandet hade kommittéerna för det sålunda uppställ­

da kravet på s. k. uppfinningshöjd använt uttrycket att patent endast med­

delas på uppfinning som »väsentligen skiljer sig från» vad som förut bli­

vit känt. Kommittéerna framhåller att den nya formuleringen har sin ’mot­

svarighet i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet. Även den nya

formuleringen innebär, att en uppfinning måste skilja sig väsentligt från

vad som är förut känt. Den får alltså inte betraktas som närliggande för

en fackman inom ifrågavarande område, d. v. s. för en person som inte be­

sitter särskild uppfinningsförmåga men som å andra sidan har fullständig

kännedom om teknikens ståndpunkt och har förmåga att utnyttja allt känt

material på ett fackmannamässigt sätt; hit hör också att företaga närlig­

gande konstruktioner. Rörande innebörden av kommittéernas förslag i öv­

rigt hänvisas till betänkandet s. 127 ff.

I detta sammanhang behandlar kommittéerna även frågan huruvida ad­

ministrativa myndigheter, å ena, och domstolar, å andra sidan, anlägger

olika måttstock vid bedömandet av kravet på uppfinningshöjd. Vad särskilt

angår Sverige ar, enligt kommittéernas mening, tendensen att domstolarna

har staller strangare krav än de administrativa myndigheterna och därvid

stundom går längre än som är lämpligt. Enligt kommittéernas mening bör

vid tillämpning av den nya lagen de administrativa myndigheterna något

skärpa kraven på uppfinningshöjd medan domstolarna bör iakttaga att de

inte driver kraven utöver vad som enligt del förut anförda bör vara lagens

ståndpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

75

I 11 § andra stycket andra punkten i kommittéernas förslag behandlas

frågan om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma

eller liknande uppfinning. Kommittéerna framhåller att enligt gällande rätt

i alla nordiska länderna den äldre sökanden äger företräde att få patent;

patentförordningens hithörande stadgande i 9 § och motsvarande bestämmel­

ser i övriga lagar tolkas så att den yngre sökanden får patent på sin upp­

finning endast om denna uppvisar eu »rimlig teknisk skillnad» i förhållande

till den uppfinning som avses med den äldre ansökningen. Å andra sidan be­

höver den inte uppfylla eljest gällande krav på nyhet och uppfinningshöjd

i förhållande till den förut patentsökta uppfinningen. Vid bedömande av vad

som skall anses vara »en rimlig teknisk skillnad» är praxis emellertid vack­

lande. Kommittéerna anser också att detta kriterium på grund av sin vaghet

föranleder vanskligheter i tillämpningen och inte är lämpat att användas

i den nya lagstiftningen. Enligt kommittéernas mening bör man därför här

finna en annan lösning. Kommittéerna har därvid övervägt att införa möjlig­

het till patentering av den senare patentsökta uppfinningen, oavsett alt den

är lik den tidigare patentsökta. En sådan s. k. dubbelpatentering anses dock

av kommittéerna vara förbunden med stora betänkligheter och svårigheter.

Kommittéerna anser att man tvärtom bör något skärpa kravet på skillnad

mellan uppfinningarna och ställa den fordran att den senare patentsökta

uppfinningen uppfyller lagens allmänna nyhetskrav också i förhållande till

den tidigare patentsökta. Enligt kommittéernas mening bör därför den äldre

ansökningen principiellt betraktas som nyhetshinder för den yngre, dock

under förutsättning att den tidigare ansökningen offentliggöres enligt 22 §.

Kommittéerna framhåller att denna effekt under alla förhållanden inträder

då den äldre ansökningen blir offentlig enligt 22 §. Den bör emellertid ut­

göra nyhetshinder även för tiden dessförinnan.

I fråga om den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet töreslog

kommittéerna i det preliminära betänkandet att den äldre ansökningen

skulle äga nyhetshindrande verkan endast om den visade sig leda till patent.

Denna ståndpunkt innebar även att omfattningen av den nyhetshindrande

effekten hos den äldre ansökningen skulle bedömas enbart med hänsyn till

de i ansökningen ställda patentkraven. Sedermera har emellertid i Europa­

rådets lagkonvention upptagits stadgande, att konventionsländerna äger till-

lägga den äldre ansökningen nyhetshindrande effekt oavsett om den leder

till patent; regeln avser inte blott patentkraven utan även innehållet i öv­

rigt i ansökningen. Regeln är visserligen inte obligatorisk, men kommittéer­

na anser att man kan utgå från att övriga konventionsländer kommer all

tillämpa den; den har i varje fall i viss form upptagits i EEC-utkastet. Med

hänsyn till önskvärdheten av att uppnå största möjliga europeiska enhet­

lighet på området förordar kommittéerna därför att innehållet i en tidigare

här i riket ingiven patentansökan skall anses som känt, därest ansökningen

blir allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Kungl. Maj.ls proposition nr '/<) dr 1 !)<>(>

76

Rörande den föreslagna regeln framhåller kommittéerna bl. a. att den

även gäller fall där båda ansökningarna inges av samma sökande. Det är

alltsa inte möjligt att i form av vanligt patent få skydd för en vidareutveck­

ling av uppfinningen, därest denna inte uppfyller eljest gällande krav på

nyhet och uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen. Kommit­

téerna hänvisar emellertid till möjligheten att erhålla tilläggspatent, se 7 §

i departementsförslaget. Vidare framhålles att det är avsett att utforma till-

lämpningsbestämmelserna så att en sökande skall kunna inge flera ansök-

ningar samtidigt utan att de sinsemellan utgör nyhetshinder. Har däremot

olika sökande samtidigt ingivit patentansökningar, skall en ansökning med

lägre ansökningsnummer anses vara gjord tidigare än en ansökning med

högre ansökningsnummer.

Två av ledamöterna i den norska kommittén är skiljaktiga och anser att

kommittéerna bort vidhålla det preliminära förslagets ståndpunkt.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhets­

kravet. Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfin­

ningen inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig

till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt

utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning

eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gentemot

sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget un­

der 1) rörande internationella utställningar motsvarar regeln i 3 § andra

stycket patentförordningen men har något begränsats genom att det endast

hänvisar till sådana internationella utställningar som är officiella eller offi­

ciellt erkända. Kommittéerna har ansett denna begränsning motiverad med

hänsyn till regelns ringa betydelse i praktiken och till att regeln medför en

viss risk för uppfinnarna; dessa kan av regeln föranledas att utställa sina

uppfinningar, med den påföljd att förevisningen av ett eller annat skäl blir

att betrakta som nyhetshinder i andra länder. Enligt kommittéernas me­

ning innebär begränsningen att regeln endast omfattar utställningar, som

avses i konventionen den 22 november 1928 angående internationella ut­

ställningar (SÖ 1932:27) ändrad genom protokoll den 10 maj 1948 (SÖ

1950:34). Förslaget står här i överensstämmelse med Europarådets lag­

konvention och EEC-utkastet, vilka uttryckligen begränsar regeln till ut­

ställningar som avses i nämnda konvention.

Undantaget under 2) är nytt. Kommittéerna framhåller att det i fall då

ett offentliggörande äger rum utan uppfinnarens vilja synes rimligt att i

viss omfattning skydda honom mot att offentliggörandet får menliga verk­

ningar i patenthänseende. Enligt kommittéerna bör man begränsa skyddet

till fall då offentliggörandet beror på att kännedom om uppfinningen up­

penbart missbrukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne här­

leder sin rätt. Därjämte bör, liksom beträffande utställningsskyddet, krä­

vas att patentansökan inges inom sex månader efter publiceringen. För att

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1966

77

missbruk skall föreligga kräves enligt kommittéerna dels att sökanden eller

någon från vilken han härleder sin rätt inte själv medverkat till offentlig­

görandet och dels att den som direkt eller indirekt är ansvarig för offent­

liggörandet uppträtt otillbörligt gentemot sökanden eller annan som tidi­

gare innehaft uppfinningen, t. ex. genom att han skaffat sig upplysningar

om uppfinningen på rättsstridigt sätt eller genom att han vidarebefordrat

sådana upplysningar under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Kom­

mittéerna tillägger att en liknande undantagsregel upptagits i Europarå­

dets lagkonvention och i EEC-ulkastet.

I motiven diskuterar kommittéerna även huruvida det bör införas undan­

tag från nvhetskravet i fall då uppfinnaren själv föranstaltat om förpubli­

cering, t. ex. genom föredrag inför ett vetenskapligt torum före det egent­

liga offentliggörandet. Kommittéerna anser dock att det i allmänhet inte

bör vålla uppfinnaren större olägenheter eller kostnader att skydda sig ge­

nom att i vanlig ordning söka patent före förpubliceringen och har därför

inte upptagit någon regel i ämnet.

Remissyttrandena.

Förslaget i 2 § första stycket och andra stycket första

punkten om en utvidgad allmän nyhetsregel lämnas utan

erinran av flertalet remissinstanser. Försvarets civilförvaltning framhåller

att förslaget är välmotiverat och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser det innebära en fördel i förhållande till nuvarande regler. Även pa­

tentverket och handelskammaren i Gefle godtar förslaget.

I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges hantverks- och industriorga­

nisation, som anser att den föreslagna regeln är alltför vidsträckt med hän­

syn till den omfattande informationsverksamhet som forskarna i vårt land

traditionellt utövar beträffande sina forskningsresultat. Enligt organisatio­

nens förmenande bör enbart det förhållandet att en uppfinnare exempelvis

i ett föredrag lämnat relativt utförliga upplysningar om en viss uppfinning

i praktiken ej leda till att denna ej kan patenteras.

Statens tekniska forskningsråd avstyrker bestämt förslaget i vad det in­

nebär att offentlig handling skall kunna användas som nyhetshinder. För­

slaget innefattar här en skärpning i förhållande till gällande rätt i så matto

att ansökningar, remisser, rapporter och andra handlingar som inkommer

till forskningsråd kan utgöra hinder för patentering. Ett genomförande av

förslaget skulle följaktligen få allvarliga konsekvenser beträffande forsk­

ningens nyttiggörande. Skulle det likväl genomföras maste möjligheter ska­

pas för att sekretessbelägga till forskningsråd inkommande handlingar. Till

närmare belysning av förslagets konsekvenser anför rådet.

Ansökan till forskningsråd eller därmed jämförbara handlingar är för

närvarande, trots att den är offentlig handling, ej att betrakta som nyhets­

hinder. Detta är av väsentlig betydelse då forskaren, vid tidpunkten för an­

sökans inlämnande, i regel inte med säkerhet vet om ifrågavarande projekt

kommer att leda till praktiskt användbara resultat. Han är emellertid, for

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år I())>(>

78

att möjliggöra en bedömning av projektets förutsättningar och betydelse,

tvungen att lämna en så utförlig beskrivning att möjligheter, arbetsplan

och tankbara tillämpningar klart framstår. Härvid kan, om det nya lag­

förslaget genomföres, utan tvekan ansökan i många fall komma att använ­

das som nyhetshinder vid senare patentering. Teoretiskt kan denna möj­

lighet förebyggas genom att forskaren, innan ansökan om forskningsan­

slag inlämnas, ansöker om patent. Detta kommer i praktiken endast un­

dantagsvis att ske eftersom förfarandet gör önskvärt att de resultat redan

föreligger vilka man avser att nå genom det föreslagna projektet och efter­

som forskaren i allmänhet varken förfogar över ekonomiska medel för ett

dylikt patenteringsförfarande eller är tillräckligt hemmastadd i detta ar­

betssätt för att begagna det. Även om dessa båda senare förutsättningar fö­

relåg skulle det ändå medföra en komplicering av ansökningsförfarandet

och orsaka osäkerhet och oro bland forskarna beträffande ansökningar till

forskningsråd och därvid försvåra det förtroendefulla samarbete mellan

forskare och råd som i dag utgör en väsentlig förutsättning för rådsverk­

samheten. Det är vidare uppenbart att ett dylikt förfarande skulle medföra

ett antal patentansökningar som senare visar sig inte vara motiverade ur

nyttosynpunkt.

I detta sammanhang vill rådet även erinra om att ansökningar till exem­

pelvis Malmfonden inte på samma sätt som ansökningar till TFR kommer

att vara offentliga handlingar. I Malmfondens instruktion har emellertid fö­

reskrivits att projekt gällande teknisk forskning skall remitteras till TFR.

Genom det således föreskrivna remissförfarandet kommer även dessa hand­

lingar att bli offentliga.

Liknande synpunkter framförs av Ingeniörsvetenskapsakademien.

Beträffande tolkningen av orden »allmänt tillgänglig» framhåller Väster-

norrlands och Jämtlands läns handelskammare, till vilken länsstyrelsen i

Västcrnorrlands län ansluter sig, att det inte framgår av förslaget huru­

vida ett studiebesök skall anses göra en därvid demonstrerad uppfinning

allmänt tillgänglig och därmed inte patenterbar. Handelskammaren anser

det därför betydelsefullt, att frågan klargöres och framhåller att det vore

beklagligt, om den föreslagna skärpningen av den ifrågavarande nvhetsre-

geln skulle försvåra eller förhindra studiebesök.

Flertalet remissinstanser godtar kommittéernas uttalanden att en viss

skärpning av kravet på uppfinningshöjd bör åstadkommas i admi­

nistrativ praxis. I vissa yttranden framhålles önskvärdheten av att patent­

myndigheternas krav på uppfinningshöjd bringas i höjd med de krav som

nu tillämpas av de svenska domstolarna.

Svensk industriförening anser att kravet på uppfinningshöjd bör diffe­

rentieras. Det synes vara motiverat med höga krav på uppfinningshöjd in­

om vissa speciella tekniska områden, men inom andra områden, särskilt

sådana som företrädes av småindustrien, bör kraven vara mildare. Enligt

föreningens mening bör därför någon generell skärpning av patentmyndig­

heternas krav på uppfinningshöjd inte genomföras. Den olikhet som nu

föreligger mellan patentverkets och domstolarnas praxis bör givetvis elimi­

neras, men detta bör ske genom en skärpning av patentverkets praxis inom

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966

79

vissa speciella tekniska områden och en mildring av domstolarnas praxis

inom vissa andra områden.

I redaktionellt hänseende framhåller åtskilliga remissinstanser alt det

preliminära förslagets formulering »väsentligen skiljer sig från» ger bättre

uttryck åt det skärpta kravet på uppfinningshöjd än det slutliga förslagets

avfattning »icke är närliggande i förhållande till».

Förslaget i 2 § andra stycket andra punkten att äldre rätt skall jäm­

ställas med nyhetshinder biträdes uttryckligen av mönsterskyddsutredning-

cn och lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Åtskilliga remissinstanser

ställer sig emellertid tveksamma till eller avstyrker förslaget.

Tveksamhet inför förslaget uttalas av försvarets civilförvaltning, Sveriges

industriförbund, Skånes handelskammare och patentverket. Sveriges indu­

striförbund framhåller, att kommittéerna som ett stöd för de föreslagna reg­

lerna anfört att dessa upptagits i EEC-utkastet. Detta utkast har dock på

denna punkt utsatts för stark kritik från vissa industriorganisationer. Där­

est man inom EEC skulle frångå det preliminära förslaget om utformningen

av dessa regler och i stället förorda en annan lösning föreligger enligt för­

bundets mening inga skäl att ändra gällande svensk rätt i förevarande av­

seende. Förbundet erinrar vidare om att den föreslagna regleringen enligt

kommittéerna skall äga tillämpning även i fråga om flera ansökningar från

en och samma sökande. Kommittéerna har här framhållit att sökanden i

vissa fall kan söka tilläggspatent på den senare uppfinningen. Förbundet

vill framhålla att denna möjlighet är i vissa avseenden begränsad; kravet på

enhetlighet måste nämligen upprätthållas, vilket innebär att tilläggspatent-

ansökan bör ha kunnat göras till föremål för underanspråk i huvudpatent-

ansökan.

Skånes handelskammare anser det angeläget, att de nordiska länderna

inte blir ensamma om den föreslagna regleringen och ifrågasätter därför om

inte gällande ordning borde provisoriskt bibehållas i avvaktan på den inter­

nationella utvecklingen.

Patentverket vill, med hänsyn till önskvärdheten av att uppnå likformig­

het med vad som kan komma att bli internationellt accepterat, inte direkt

avstyrka den föreslagna regeln om äldre rätt men skulle helst ha sett att

regeln utgått. Verket framhåller att särskilda bestämmelser om äldre rätt

såsom patenthinder i allmänhet motiverats av en önskan att undvika dub-

belpatentering, d. v. s. att två eller flera var för sig får patent på samma

uppfinning eller mycket snarlika sådana. Vissa betänkligheter är onekligen

förbundna med dubbelpatentering. För någon som begår intrång kan det

sålunda hända att han måste svara i flera processer, eventuellt utgiva ska­

destånd till flera berättigade o. s. v. Patentverket framhåller emellertid att

man mot olägenheterna av dubbelpatentering bör väga de nackdelar som

särskilda regler om äldre rätt å sin sida medför. Endast om de förra anses

väga tyngre än de senare kan det vara befogat att införa regler om äldre

Kungl. Maj:ts proposition nr M) år 1966

80

rätt. Kommittéerna har inte redovisat någon sådan avvägning utan endast

uttalat, att dubbelpatentering är förbunden med stora betänkligheter och

svårigheter. Patentverket tror att kommittéerna överskattat betänkligheter­

na. I själva verket kunde det vara värt att överväga om inte den föreslagna

regeln om utsträckt nyhetshinder — både sådan den presenterades i det pre­

liminära betänkandet och i den nuvarande i och för sig mer acceptabla ly­

delsen — medför större betänkligheter och svårigheter än den dubbelpaten­

tering den tjänar att undvika. Någon uttömmande granskning ex officio av

det svåröverskådliga nyhetsmaterial som den föreslagna regeln framskapar

kan naturligtvis över huvud taget inte ifrågakomma. Däremot får man räk­

na med att nyhetshinder av detta slag kommer att framföras genom invänd­

ning. Det får då prövas av patentmyndigheten i vanlig ordning. Häremot har

verket intet att erinra. Emellertid är det uppenbart att bevakningen av detta

material från potentiella invändares sida inte kan bli ens tillnärmelsevis

fullständig, därtill är det alltför svårtillgängligt. Effekten av den föreslagna

regeln kan därför enligt ämbetsverkets åsikt knappast undgå att bli en ök-

ning av antalet patent vilkas hållbarhet efter beviljandet kan dragas i tvi-

velsmål.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Smålands

och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handels­

kammare, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska uppfinnarkontoret och

Svenska patentombudsföreningen anser, att äldrerättsregeln bort erhålla

den avfattning som kommittéerna föreslog i det preliminära betänkandet.

Svenska uppfinnareföreningen anför i detta sammanhang att den finner den

föreslagna äldrerättsregeln stridande mot rättsmedvetandet, eftersom pa­

tentansökningen dock faktiskt under den ifrågavarande perioden fram till

offentliggörandet enligt 22 § varit hemlig. Svenska uppfinnarkontoret fram­

håller, att innehållet i den äldre patentansökningen inte kommer att finnas

tillgängligt i tryckt skrift i fall då ansökningen ej leder till patent. Med hän­

syn till att dessa fall representerar mer än hälften av antalet patentansök­

ningar skulle kommittéernas förslag medföra att man inom kort tid skulle

få ett mycket stort material av nyhetshinder som inte på vanligt sätt är åt­

komligt i tryckta skrifter. Kommittéernas motivering att största möjliga

anslutning till EEC-utkastet har eftersträvats finner kontoret i detta fall

inte tillräckligt bärande. Svenska patentombudsf öreningen motsätter sig

äldre rätt som nyhetshinder dels då det gäller egen äldre rätt, dels då den

äldre rätten inte manifesterar sig i en patenträtt, d. v. s. inte blir föremål

för patentkrav i ett patent eller åtminstone i en tryckt skrift enligt 21 §. Be­

träffande kommittéernas hänvisning till Europarådets lagkonvention och

EEC-utkastet framhålles, att lagkonventionen i förevarande del inte är ob­

ligatorisk och att EEC-utkastet endast låter innehållet i äldre ansökan ut­

göra nyhetshinder i fall da tryckt skrift till provisoriskt patent utkommer.

Enligt EEC-utkastet finns alltså ett för granskning lättillgängligt »nyhets»-

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kunijl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

81

dokument till ledning vid framtida bedömande av annat patents eller annan

patentansökans värde, och ovissheten blir i praktiken inte sä utpräglad

som enligt kommittéernas förslag. Även patentombudsföreningen anför att

kommittéernas förslag leder till att man vid all framtida nyhetsgranskning

kommer att behöva ta hänsyn till ett ständigt växande antal av enligt 22 g

offentliggjorda beskrivningar, som blott finns tillgängliga i patentmyndig­

heternas arkiv; detta gör inte blott bedömningen av patents giltighet allt

ovissare utan lägger även en ytterligare svår börda på såväl patentmyndig­

heternas som allmänhetens nyhetsgranskare. Det framhålles att förhållan­

det har en inte oväsentlig betydelse i fråga om nordiska patentansökningar,

där dylikt patenthindrande material tydligen kan ligga även i arkiven hos

andra nordiska länders patentmyndigheter, praktiskt taget oåtkomligt. Pa­

tentombudsföreningen ställer också frågor rörande förslagets innebörd och

anför.

Betydande andra komplikationer torde också vara att förvänta av den

föreslagna lydelsen. Hur skall man exempelvis förfara i det fall, som inga­

lunda är sällsynt, att två (eller flera) patentansökningar har identiskt lika

beskrivningar av med varandra förknippade, samverkande uppfinningar,

vardera i och för sig patenterbar, och skydd sökes i den ena med huvudvikt

på ena uppfinningen och i den andra med huvudvikt på andra uppfin­

ningen. Måste dessa ansökningar ingivas samtidigt för att icke eljest den

först ingivna skall bli nyhetshinder för den senare? Ansökningarna står ju

icke i tilläggsförhållande till varandra, varför möjligheten med tilläggspa-

tent är utesluten. Skall det, om ansökningarna icke kan inlämnas sam­

tidigt, bli nödvändigt att avdela den senare ur den förra? Blir det, ifall vissa

kompletteringar eller generaliseringar erfordras, därvid nödvändigt att in­

giva tilläggsansökan? Hur ställer det sig i detta fall i fråga om två eller

flera ansökningar här i landet, i vilka prioritet åberopas från olika dagar

(som enligt 6 § i detta hänseende är att räkna som ansökningsdag här i

riket); och hur ställer det sig om prioritet åberopas från flera ansökningar

i en och samma ansökan här i riket?

Det är icke nödvändigt, att beskrivningarna skall vara lika för att kompli­

kationer skall inträffa. I en första ansökan kan en sekundäruppfinning

behöva beskrivas t. ex. för en särskild utföringsform av primäruppfinningen.

Sekundäruppfinningen är emellertid för sig patenterbar i betydligt vidare

omfattning. En andra ansökan på den betydligt vidgade sekundäruppfin­

ningen blir emellertid hindrad av den förra, som ju är »nyhetshinder» mot

den genom vad som är uppenbarat där om sekundäruppfinningen, och

tilläggsansökan kan ju icke ifrågakomma, för så vitt man icke först gör en

avdelning från den första ansökan och sedan ett tillägg till avdelningsansö-

kan.

Den föreslagna äldrerättsregeln avstyrkes lielt av Svenska industriens pa­

tentingenjörers förening, Svenska teknologföreningen och Läkemedelsindu-

striföreningen. Svenska industriens patentingenjörers förening hemställer

att den hittillsvarande äldrerättsregeln bibehålies. Att såsom i betänkandet

föreslagits betrakta i de olika nordiska ländernas och prioritetsländernas

82

patentverksarkiv befintliga hemliga informationer såsom om de vore kän­

da 18 månader innan de enligt 22 § andra stycket verkligen blir tillgängliga

för allmänheten, finner föreningen stötande för rättsmedvetandet. Förening­

en kan ej heller finna något direkt behov av alt skapa ett dylikt oegentligt

nyhetshindersbegrepp. Den patentsökande, som särskilt önskar att inne­

hållet i hans patentansökan skall behandlas såsom nyhetshinder gentemot

senare inkomna patentansökningar, har möjlighet att enligt 22 § tredje

stycket begära att handlingarna göres allmänt tillgängliga, så att de enligt

2 § andra stycket första punkten får karaktären av verkliga nyhetshinder.

Föreningen anser vidare, att det står i bättre samklang med det av kommit­

téerna i 10 § första stycket tredje punkten (39 § första punkten i departe-

mentsförslaget) föreslagna stadgandet om patentkravens betydelse, att den

äldre ansökningens nyhetshindrande effekt endast bestämnres av däri fram­

förda patentkrav, ej av ansökningens innehåll i övrigt. Svenska teknologföre­

ningen anser förslaget att hela innehållet i äldrerättsansökan skall utgöra

nyhetshinder allför långtgående och förordar bibehållande av hittillsvarande

praxis. Föreningen framhåller att om de föreslagna bestämmelserna genom­

fördes, betydande svårigheter skulle uppstå vid patentansökan rörande stör­

re uppfinningskomplex, omfattande flera inbördes oberoende uppfinningar,

eftersom det för varje dylik uppfinning ofta kan vara svårt att ur dess an­

sökningshandlingar exkludera delar av övriga uppfinningar inom kom­

plexet.

Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om kollision mellan en tidi­

gare hemlig och en senare patentansökan samt anför.

Ansökningsföremålet i den hemliga ansökningen kan avse en speciell mi­

litär tillämpning av en mer generell i och för sig icke hemlig problemlös­

ning som sökes skyddad i den senare ansökningen. Ett sådant kollisions-

fall är icke löst i förslaget. Problemet var icke aktuellt i kommittéernas

preliminära förslag där frågan om den äldre patentansökningens inverkan

gjordes beroende av om den ledde till patent eller ej. Så som det defi­

nitiva förslaget utformats skulle den senare patentansökan kunna leda till

patent trots att uppfinningen redan beskrivits i en äldre ingiven hemlig

patentansökan som aldrig blivit allmänt tillgänglig i enlighet med vad i

22 § stadgas. Ett sådant resultat kan icke godtagas, enär i så fall patentskyd­

det för en hemlig uppfinning skulle bli illusoriskt.

Ett särskilt problem uppstår under alla förhållanden som följd av in­

förandet av nordiska patentansökningar. En patentansökan i ett nordiskt

(and kan nämligen komma i kollision med en tidigare där ingiven hemlig

patentansökan och sålunda komma att behandlas på annat sätt än om den

ingivits i ett annat nordiskt land där patentansökan motsvarande den hem­

liga icke finnes.

Sveriges industriförbund framhåller att enligt förslaget en tidigare ansö­

kan utgör nyhetshinder endast om den blir allmänt tillgänglig i enlighet med

bestämmelserna i 22 §. På grund härav anser förbundet att en hemlig pa­

tentansökan över huvud taget ej torde kunna åberopas som nyhetshinder.

De i 2 § tredje stycket föreslagna undantagen från den al1-

Kiuigl. Maj:ts proposition nr iO år

Kunyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000

83

m it n n a n y h e t s r e g c 1 n lämnas allmän) utan erinran av remissinstan­

serna.

Beträffande undantaget för offentliggörande till följd av uppenbart

missbruk gentemot patenthavaren anser dock länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län att ordet »uppenbart» bör utgå. Det bör räcka med att miss­

bruk kunnat bevisas, även om missbruket inte ligger i öppen dag. Länssty­

relsen vill även ifrågasätta om inte varje form av uppfinningens bekant­

görande före patentansökningen bör medföra rätt till samma tidsfrist som

i stadgandet föreslagits endast för två särskilt angivna fall. Statens tekniska

forskningsråd framhåller önskvärdheten av att man, på liknande sätt som i

Amerikas förenta stater, säkerställer rätten för uppfinnare att inom ett år

efter resultatens publicerande utan nyhetshinder kunna söka patent. Som

publicering bör därvid räknas utgivande i tryck eller i duplicerad skrift,

föredrag eller utställning, varvid åtskillnad ej bör göras mellan internatio­

nell och nationell utställning.

1 redaktionellt hänseende föreslår patentverket att stadgandet förtydligas

genom att uttrycket »patentansökningen» ersättes med »patentansökningens

ingivningsdag», varigenom även samma uttryckssätt erhålles som i de dan­

ska och norska lagtexterna.

Departementschefen. Den i patenträtten gällande grundsatsen, att uppfin­

ning för att kunna patentskyddas skall vara ny, är i patentförordningen

begränsad genom att endast vissa former för framläggande av nyhetshind-

rande omständigheter beaktas, nämligen beskrivning i allmänt tillgänglig

tryckt skrift och öppen utövning. 2 § första stycket i kommittéernas förslag

innebär att denna begränsning upphäves och att allt som är allmänt känt

i princip blir av betydelse för bedömningen av uppfinningens nyhet. Försla­

get har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstan­

ser har dock uttalat sig i avstyrkande riktning. För egen del finner jag

principiella synpunkter tala för kommittéernas förslag. Till förmån för detta

kan även åberopas samhällets intresse att patent inte meddelas på sådant

som gjorts tillgängligt för allmänheten, låt vara att kännedomen ännu

faktiskt är begränsad till en mindre grupp personer. Jag tillstyrker därför

kommittéernas förslag.

I 2 § andra stycket har kommittéerna upptagit en bestämning av uttrycket

»vad som blivit allmänt känt»; härmed skall förstås allt som blivit allmänt

tillgängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på

annat sätt. Stadgandet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och

föranleder ej heller från min sida några erinringar. Ett par remissinstan­

ser framhåller, att stadgandet innebär att alla offentliga handlingar kommer

att utgöra nyhetshinder och att det alltså kommer att medföra den inte

önskvärda konsekvensen att även handling som forskare inger till statligt

forskningsråd blir nyhetshinder för forskaren själv om denne senare vill

söka patent på i handlingen beskrivna projekt. Enligt min mening kan nu

84

anmärkta förhållande dock inte föranleda att man skulle göra avsteg från

principen att allt som blivit känt skall utgöra nyhetshinder. Spörsmålet tor­

de emellertid böra beaktas vid utformningen av sekretesskyddet för ifråga­

varande handlingar. Ej heller anser jag att man, på sätt en annan remiss­

instans yrkat, kan införa rätt för forskare att söka patent inom ett år efter

det han publicerat sina resultat.

Såsom kommittéerna anfört bör en omständighet anses ha blivit allmänt

tillgänglig om eu större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att

fä del av den, varvid undantag dock får göras för fall där de personer det

fäller står i ett särskilt förhållande till uppfinnaren. Den av ett par remissin­

stanser ställda frågan, huruvida ett studiebesök skulle anses göra en därvid

demonstrerad uppfinning allmänt tillgänglig och därmed inte patenter­

bar, synes kunna besvaras med utgångspunkt härifrån.

Det för patentskydd gällande kravet på s. k. uppfinningshöjd kommer i

kommittéernas förslag till uttryck genom formuleringen alt uppfinning,

för att kunna patenteras, ej får vara närliggande i förhållande till vad som

principiellt kan åberopas som nyhetshindrande omständigheter. Formule­

ringen, som är avsedd att äga samma innebörd som det i kommittéernas pre­

liminära betänkande valda uttryckssättet, att uppfinningen måste väsent­

ligen skilja sig från vad som förut blivit känt, har valts för att vinna över­

ensstämmelse med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Jag har

inte någon erinran mot detta förslag.

Såsom kommittéerna yttrat i denna del är det självfallet ett önskemål

att nuvarande något olikformiga praxis vid administrativa myndigheter och

domstolar vid bedömning av kraven på uppfinningshöjd samordnas.

1 förevarande sammanhang har kommittéerna även tagit upp frågan om

kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller lik­

nande uppfinning. Enligt patentförordningen äger den äldre sökanden bär

företräde om uppfinningarna är lika eller väsentligen lika. I praxis tilläm­

pas detta så, att den yngre får patent på sin uppfinning om den uppvisar en

rimlig teknisk skillnad i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.

Detta innebär att den inte behöver uppfylla eljest gällande krav på nyhet

och uppfinningshöjd i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.

Kommittéerna framhåller att denna ordning visat sig medföra vissa vansk­

ligheter i tillämpningen och har här sökt en annan lösning. Efter att ha

diskuterat och avvisat tanken att införa möjlighet till s. k. dubbelpatente-

ring, har kommittéerna i anslutning till vissa bestämmelser i Europarådets

lagkonvention och EEC-utkastet föreslagit, att man ger den äldre sökan­

den ett absolut företräde och betraktar hans ansökan som nyhetshinder för

den yngre, dock under förutsättning att den äldre ansökningen offentliggöres

enligt 22 §.

Förslaget har i remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar.

Det har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet instanser, men åt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

8f)

sl<i)liga instanser har ställt sig tveksamma eller direkt avvisande. I kritiken

har bl. a. gjorts gällande att det vore stötande alt äldre ansökningar skulle

kunna utgöra nyhetshinder under en period då de faktiskt är hemliga och

inle åtkomliga för allmänheten.

För egen del vill jag till eu början biträda kommittéernas mening alt man

inte bör bibehålla nuvarande praxis, enligt vilken det är tillräckligt för den

yngre sökandens rätt att erhålla patent att det föreligger en rimlig teknisk

skillnad mellan hans uppfinning och den äldre sökandens. Såsom kommit­

téerna anfört måste det vara förenat med betydande olägenheter att i till-

lämpningen arbeta med ett så vagt kriterium. Man riskerar också att praxis

kan komma att utveckla sig olika vid de skilda nordiska patentverken. Då

det gäller att finna en annan lösning har patentverket ifrågasatt om man

inte borde undersöka huruvida man kan införa möjlighet till dubbelpaten-

tering. Liksom kommittéerna vill jag emellertid avböja denna tanke. Även

dubbelpatentering medför i tillämpningen åtskilliga svårigheter, bl. a. vid li-

censgivning och intrångstalan. Enligt min mening är däremot åtskilliga för­

delar förenade med den av kommittéerna föreslagna lösningen, att absolut

företräde tillerkännes den äldre sökanden under förutsättning att hans an­

sökan blir allmänt tillgänglig enligt 22 §, och att ansökningen alltså, under

nämnda förutsättning, betraktas som nyhetshinder i vanlig mening. Allmän­

heten får härigenom bättre skydd mot att det ges patent på uppfinningar

som ur patenterbar hetssynpunkt är likartade. För praxis innebär denna ord­

ning en fast och principiellt enkel regel. Mot invändningen, att det vore

principiellt otillfredsställande att en inte offentliggjord omständighet kan

betraktas som nyhetshinder, bör framhållas att den äldre sökanden enligt

22 § äger när som helst begära offentliggörande och att den yngre sökanden

knappast bör kunna påräkna ett bättre skydd än om sådant offentliggörande

begärts. Härtill kommer att regeln upptagits i Europarådets lagkonvention,

låt vara i fakultativ form, och i EEC-utkastet. Av anförda skäl tillstyrker jag

kommittéernas förslag.

Regeln kan möjligen synas medföra vissa komplikationer i fall då den

äldre och yngre ansökningen inges av samma sökande. Såsom kommit­

téerna framhållit bör dock i de flesta fall möjligheterna till tilläggspatent

vara tillfyllest för att bereda sökanden det skydd han behöver. Med an­

ledning av ett remissyttrande vill jag framhålla, att om patent sökes på sam­

verkande uppfinningar o. d., man synes kunna begära att sökanden inger

ansökningarna samtidigt.

Med anledning av vad som yttrats därom i remissdiskussionen vill jag

framhålla att en hemlig patentansökan ej kan åberopas som nyhetshinder,

eftersom en sådan ej blir tillgänglig enligt 22 §. Spörsmålet i vad mån ett

hemligt patent skall anses utgöra nyhetshinder torde få prövas i samband

med den kommande revisionen av försvarsuppfinningslagen.

1 tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhets­

Kungl. Ma j. ts proposition nr iO år 1 UHii

kravet. Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfin­

ningen inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig

till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt

utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställ­

ning eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gent­

emot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget

under 1), som återgår på ett stadgande i Pariskonventionen, finns redan i

gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseenden. Stadgandets

nya redaktion har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde,

med en smärre jämkning, böra godtagas. Undantaget under 2) är nytt och

motiveras av att uppfinnaren i viss omfattning bör vara skyddad mot of­

fentliggörande av uppfinningen som sker utan hans vilja. Liknande be­

stämmelser har upptagits i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet.

Även detta stadgande har i allmänhet lämnats utan erinringar vid remiss­

behandlingen och jag tillstyrker att det upptages i lagen. Angående frågan

vad som menas med missbruk i förevarande avseende biträder jag vad kom­

mittéerna uttalat därom. Såsom kommittéerna föreslagit bör stadgandet vara

tillämpligt endast i fall då missbruket är uppenbart och jag finner ej

skäl att, som en remissinstans yrkat, låta detta krav utgå. Jag finner ej

heller skäl att, som jämväl yrkats vid remissbehandlingen, införa ett undan­

tag från nyhetskravet för fall då uppfinnaren själv föranstaltat om för­

publicering. Såsom kommittéerna anfört synes i allmänhet inte föreligga

svårigheter för uppfinnaren att skydda sig genom att inge patentansökan

före publiceringen.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

3 §•

I förevarande paragraf, som motsvarar 3 § kommittéernas förslag, behand­

las patenträttens innehåll.

Gällande rätt. I patentförordningen anges patenträttens innehåll endast

indirekt genom bestämmelser om vad som skall anses som patentintrång.

Enligt 19 § 1 mom. första stycket föreligger patentintrång, om någon olov­

ligen inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att

tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat förfarande eller

genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patent­

skyddat alster eller alster, som framställts medelst patentskyddat förfaran­

de.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första stycket av förevarande para­

graf upptagit stadgande att den genom patent förvärvade ensamrätten in­

nebär att, med de undantag som i patentlagen stadgas, annan än patentha-

varen inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen genom

87

tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållande, överlåtande,

111

»plåtande eller annorledes. 1 motiven 1'ramhålles bl. a. alt det synts önskvärt

alt ange patenträttens innehåll i ett från bestämmelserna om patentintrång

fristående stadgande. Patentet har härvid förklarats medföra en ensamrätt.

Genom patentet erhålles nämligen eu av rättsordningen tryggad ensamrätt

till uppfinningens utnyttjande till skillnad från den endast faktiska en­

samrätt som uppfinnaren kan tillvinna sig t. ex. genom hemlighållande av

uppfinningen. I valet mellan eu positiv och en negativ formulering av en­

samrättens innehåll har man stannat för en negativ; avgörande har härvid

särskilt varit det förhållandet, att patenten ofta kan vara beroende av var­

andra, så att en patentskyddad uppfinning inte kan utnyttjas ulan att in­

trång göres i annat företrädesberättigat patent. Dessutom har beaktats, att

hinder för uppfinningens tillgodogörande kan föreligga på grund av annan

lagstiftning, t. ex. tekniska föreskrifter på grund av byggnadsstadga, arbetar­

skyddslag etc. Det synes därför värdefullt att understryka att patenthavaren

inte genom patentet erhåller en ovillkorlig rätt att utnyttja uppfinningen.

Då i förslaget anges att ensamrätten hänför sig till möjligheten att »ut­

nyttja» uppfinningen åsyftas att ensamrätten avser tillgodogörandet av upp­

finningens ekonomiska värde; rörande den begränsning som detta innebär

hänvisas till betänkandet s. 145. Ensamrätten avser endast »yrkesmässigt»

utnyttjande. Härmed uteslutes från ensamrätten uppfinningens tillgodo­

görande för tillfredsställande av personliga behov. Uttrycket innebär där­

emot inte att den verksamhet, i vilken uppfinningen utnyttjas, behöver

vara av ekonomisk art. Utnyttjande av uppfinning inom t. ex. statlig eller

kommunal förvaltning är således att betrakta som yrkesmässigt. Även verk­

samhet som bedrives i välgörande eller ideellt syfte omfattas.

Beträffande de former för utnyttjande, som faller in under patenträtten,

har kommittéerna ansett det principiellt riktigast att allt yrkesmässigt ut­

nyttjande av uppfinningen förbehålles åt patenthavaren. Skyddet bör inte

kunna kringgås genom att lagstiftaren inte kunnat förutse någon speciell

form för utnyttjande. Kravet på yrkesmässighet torde i och för sig innefat­

ta en avgränsning som är tillräckligt betryggande ur rättssäkerhetssynpunk­

ter. Enligt kommittéernas mening bör dock vissa vanligen förekommande

former för utnyttjande anges som exempel. Att ensamrätten i princip är

generell framgår i den föreslagna lagtexten av att efter exemplifieringen

tillagts orden »eller annorledes».

1 motiven behandlas vidare den närmare innebörden av patenträtten i

fråga om de olika utnyttjandeformerna; härom hänvisas till betänkandet s.

148—150. Här må endast anmärkas att kommittéerna bl. a. tagit upp pro­

blemet huruvida ensamrätten omfattar offert av varor som sker under pa­

tenttiden men avser leverans först efter patenttidens slut. Enligt kommit­

téerna bör så inte anses vara fallet. Upplysningen att patentskyddet utlöper

vid viss tidpunkt framgår redan av patentet och offerten innebär inte annat

Knmjl. Mnj:ts proposition nr 40 <ir 1000

88

än att denna upplysning vidarebefordras i samband med ett erbjudande att

leverera varor när patentskyddet inte längre hindrar sådan leverans.

1 andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit elt

stadgande om s. k. indirekt produktskydd. Enligt stadgandet skall i fall,

då patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, ensamrätten omfatta

jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven framhålles att frå­

gan huruvida indirekt produktskydd bör medges uppkommer vid alla de

tre huvudkategorier av uppfinningar som förekommer i praktiken, nämligen

uppfinning av alster, av förfarande och av användning, och som enligt kom­

mittéernas mening bör användas vid kategoriindelningen av uppfinningar i

administrativt avseende. Det indirekta produktskyddet bör inte gälla för pro­

dukter, som tillverkats med utnyttjande av patentskyddade alster. Ett så­

dant skydd skulle föra för långt och bli alltför svåröverskådligt. Ej heller bör

alla slags patenterade förfaranden omfattas; endast förfaranden för ti 11-

vcrkning av alster bör medföra indirekt produktskydd. I fråga om uppfin­

ningar rörande användning framhålles att sådana ligger nära uppfinningar

av förfaranden och att det inte sällan är likgiltigt för resultatet vilken av

dessa kategorier man väljer för beskrivning av uppfinningen. Vid använd­

ning bör, liksom vid förfarande, gälla att indirekt produktskydd i allmänhet

bör åtnjutas endast där fråga är om direkt tillverkning av ett alster. Indirekt

produktskydd bör åtnjutas när uppfinningen avser användning av nya ut­

gångsmaterial vid ett till sina handlingsmoment redan känt förfarande.

I frågan huruvida det indirekta produktskyddet omfattar endast det als­

ter som omedelbart utgår ur tillverkningsprocessen eller även mer eller

mindre bearbetade former därav anföres i motiven att det redan i bestäm­

ningen att produkten skall ha tillverkats genom förfarandet får anses ligga,

att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom det paten­

terade förfarandet och att produkten inte skall ha förlorat sin identitet på

grund av ytterligare tillverkningsmoment. När det t. ex. gäller ett förfaran­

de för framställning av ett färgämne bör det indirekta produktskyddet inte

gälla för textilier som färgats med detta ämne. Inte heller bör t. ex. ett pa­

tent på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara täcka alle­

handa av detta material förfärdigade artiklar. Å andra sidan är det klart att

förfarandet kan syfta på sådana moment som är så dominerande för slut­

produktens karaktär, att denna bör erhålla indirekt produktskydd. Som ex­

empel nämnes att en glödlampa bör kunna skyddas genom patent på förfa­

rande för framställning av glödtråd. Kommittéerna åsyftar inte en så stel

rättstillämpning att det indirekta produktskyddet omfattar endast alster i

det skick de föreligger, när tillverkningsproceduren enligt patentet avslu­

tats. Uppenbart är att tillverkningsmoment kan tillkomma utan att föränd­

ra produktens väsentliga karaktär, t. ex. inslipning eller polering av maskin­

detaljer som tillverkats genom palenterat förfarande.

I tredje stycket av förevar ande paragraf har upptagits bestämmelse att

Kungi. Maj ds proposition nr it) år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966

89

ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan

föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om kö­

paren vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten

kränkts. I motiven till bestämmelsen, som införts på danskt initiativ, anfö-

res bl. a. att ensamrätten enligt första stycket är absolut och i princip även

gäller mot godtroende köpare av patentskyddat alster; använder denne alst­

ret gör han sig i princip skyldig till patentintrång. Med hänsyn till utform­

ningen av sanktionsreglerna saknar detta större betydelse då det gäller kon­

sumtionsvaror. I fråga om produktionsmedel och andra kapitalvaror, såsom

lantbruksmaskiner, lantbruksredskap, verktygsmaskiner och redskap för

hantverk och industri, är förhållandet ett annat. Här skulle patenthavaren

kunna förbjuda köparen att använda varorna eller genom hot om sådant

förbud avpressa köparen licensavgifter för varornas utnyttjande i köparnas

förvärvsverksamhet. Detta vore emellertid orimligt i fall då varorna sålts i

butik eller liknande; lantbrukare, hantverkare m. fl. saknar förutsättningar

att bedöma tekniska detaljer i redskap som de köper och möjligheten av att

dessa detaljer är skyddade utan förutsätter som självklart, att de efter kö­

pet har rätt att utnyttja varorna utan risk för inskridande från patenthava-

res sida.

Regeln har begränsats till detaljhandeln, d. v. s. till inköp som sker i bu­

tik eller på därmed jämförligt sätt; det har synts rimligt att en handlande,

som köper varor för vidareförsäljning har skyldighet att kontrollera att det

ej sker patentintrång i hans försäljningsverksamhet.

Remissyttrandena. Den allmänna bestämmelsen i första stycket om p a-

tenträttens innehåll lämnas i huvudsak utan erinran av remiss­

instanserna.

Sveriges advokatsamfund diskuterar innebörden av begreppen »saluhål­

lande», »överlåtande» och »upplåtande», särskilt med hänsyn till tidpunk­

ten för leveransen, och ställer frågan huruvida förslaget innebär, att patent­

intrång inte skall anses föreligga, om någon i en butik utställer och saluhål-

ler patentskyddade produkter under angivande att leveransen kommer att

ske först efter patenttidens utgång. Samfundet undrar också, om förslaget

innebär, att man skall gå ännu längre, så att man i orden överlåtelse och

upplåtelse inlägger ett krav på att en besittningsövergång skall ha ägt rum,

vilket skulle innebära, att något patentintrång genom överlåtelse eller upp­

låtelse inte skulle anses föreligga förrän leverans skett. Samfundet finner

starka skäl tala för att man bör ge 3 § första stycket den innebörden, att

varje olovligt yrkesmässigt utbjudande, saluhållande, överlåtande och upp­

låtande, som äger rum före utgången av patenttiden, skall anses innebära

patentintrång, även om avsikten är att leveransen skall ske efter patentti­

dens utgång. En sådan tolkning skulle stå i överensstämmelse med vad som

gäller enligt schweizisk rätt.

90

Bestämmelsen i andra stycket om indirekt produktskydd har

i allmänhet lämnats utan erinran. Kommittéernas motivering för bestäm­

melsen har emellertid väckt invändningar på flera håll.

Patentverket framhåller sålunda att det inte är fullt klart i motiven i vil­

ka fall indirekt produktskydd skall gälla. Enligt ämbetsverkets uppfattning

bör rättsverkan i detta avseende vara densamma, vare sig uppfinningen an­

ges som ett förfarande eller som en användning. Vidare bör enligt verkets

mening bestämmelserna i detta avseende kompletteras med motsvarighet

till presumtionsregeln i 19 § 1 mom. andra stycket i nuvarande patentför­

ordning.

Svenska patentombudsföreningen anser, att eu patenthavare skall i full

utsträckning åtnjuta det honom beviljade skyddet, även när detta avser ett

förfarande och därmed likvärdig användning. Skyddet skall ej kunna kring­

gås genom att förfarandet utövas utrikes; det bör ej ifrågakomma att fruk­

terna av det åtnjuts här i landet utan hinder av patentet, endast därför att

förfarandet inte är ett påtagligt tillverkningsförfarande eller därför att pro­

dukten, som direkt erhållits genom förfarandet, givits en viss form, t. ex. en

kniv av stål eller bägare av plast, eller direkt applicerats i enlighet med sin

bestämmelse på ett i patentavseende neutralt föremål, såsom ett färgämne

i en textilvara. Föreningen anser den i betänkandet, delvis med exempel,

gjorda gränsdragningen olycklig och vill förorda, att det i stället måtte kom­

ma till uttryck, att det väsentliga är, huruvida det kan bevisas, att det här i

riket patenterade förfarandet kommit till användning utrikes och lett till

vinning här i landet mot patenthavarens intressen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befarar att viss oklarhet kan

uppstå i tillämpningen av bestämmelsen. I denna har den av patent på visst

förfarande följande ensamrätten förklarats omfatta jämväl alster, som till­

verkats genom detta förfarande. Om emellertid en i förhållande till nyss­

nämnda alster närliggande produkt tillverkats enligt ett annat inte närlig­

gande förfarande, torde ensamrätten inte utgöra hinder mot patent på sådan

närliggande produkt. Två arter av produktpatent kommer härigenom att

finnas, framhåller länsstyrelsen, den ena utgörande nyhetshinder mot när­

liggande alster och den andra inte utgörande sådant hinder.

Sveriges industriförbund fruktar att det indirekta produktskyddet enligt

förslaget blir snävare än enligt gällande rätt samt anför.

För att bli effektivt behöver det direkta patentskyddet för tillverknings-

förfaranden kombineras med ett indirekt produktskydd; först härigenom

erhåller patenthavaren ett importskydd för uppfinningen. Praktiskt sett är

det här fråga om samma skyddsbehov som föranlett importskyddet för pa­

tenterade alster. Visserligen möjliggör slopandet av de nuvarande patenter-

barhetsundantagen ett direkt produktskydd i de fall då produkten är ny,

men ofta är detta ej fallet.

Kommittéerna har i sitt slutliga betänkande föreslagit en regel om indi­

rekt produktskydd av samma lydelse som i det preliminära betänkandet. I

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1966

Kiuujl. Mnj:ls proposition nr U> år 1 !)(>(>

*.)1

lagtexten har detta skydd uttryckligen begränsats till »sätt att tillverka als­

ter» (----------- ).

1 motiven (s. 148) har emellertid kommittéerna uttalat att de jämkat sin

ständpunkt i förhållande till det preliminära betänkandet vad beträffar val

av nya utgångsmaterial vid ett till sina handlingsmoinent redan känt förfa­

rande. Där framställningen av eu produkt på sådant sätt anses utgöra eu

patenterbar uppfinning, bör enligt kommittéerna denna, oberoende av om

den betecknas som användning eller förfarande, åtnjuta indirekt produkt­

skydd. I kommentaren till 10 § uttalar kommittéerna (s. 188) vidare, att så­

väl användning som förfarande i allmänhet ej medför indirekt produkt­

skydd om de icke avser direkt tillverkning av ett alster. Tidigare (s. 187)

uttalar emellertid kommittéerna, att det indirekta produktskyddet är knu­

tet till en bestämd uppfinningskategori, nämligen förfarande för framställ­

ning av ett alster.

Dessa olika uttalanden är ej ägnade att klargöra, huruvida lagtexten »sätt

att tillverka» endast omfattar förfarande i trängre mening eller även an­

vändning i vissa fall. Med hänsyn till de dansk-norska lagtexternas otvety­

diga formulering samt det förhållandet att den svenska lagtexten bibehål­

lits oförändrad från det preliminära betänkandet, torde det vara tveksamt

om ett patentanspråk angivande användningen av nya utgångsmaterial vid

ett känt förfarande och betecknande uppfinningen såsom tillhörande kate­

gorin användning trots vissa motivuttalanden kan tillerkännas indirekt pro­

dukt skydd.

En uppfinning avseende en användning torde emellertid alltid kunna be­

skrivas såsom ett förfarande. Därest full frihet för patentsökande att be­

skriva ifrågavarande uppfinningar såsom förfarande råder, torde sålunda

en förtänksam patentsökande alltid kunna tillförsäkra sig indirekt pro­

duktskydd. Bortsett från att det kan synas mindre rationellt att knyta så

väsentligt olika rättsverkningar till olika formuleringar av materiellt sett

samma sak och därmed tvinga patentsökandena att underlåta att använda

det kanske naturligaste uttryckssättet, är det dock tveksamt om en sådan

frihet avsetts och kan förväntas bli tillämpad. I det preliminära betänkan­

det hade kommittéerna i tillämpningsbestämmelserna infört för patentsö­

kandena tvingande bestämmelser om indelningen i de olika uppfinningska-

tegorierna. Redan det förhållandet, att sådana bestämmelser ej återfinnes

i det slutliga betänkandet, talar onekligen för att frihet för patentsökanden

på denna punkt skall råda. Med hänsyn bl. a. till kommittéernas uttalanden

om indelningen i de olika kategorierna kan emellertid patentmyndigheterna

i praxis eventuellt komma att kräva, att viss uppfinning betecknas med viss

bestämd kategori för att uppnå klarast möjliga definition av uppfinningen.

Bibehålies de olika rättsverkningarna av kategorierna förfarande och an­

vändning bör därför otvetydigt fastslås att patentsökanden äger välja vilken

kategori han finner lämpligast.

Som framgår av det ovan anförda torde kommittéerna ha avsett, att in­

direkt produktskydd skall föreligga för uppfinningar avseende användning

av nya utgångsmaterial vid kända förfaranden. Förbundet vill emellertid

framhålla, att samma skyddsbehov föreligger jämväl i fråga om uppfinning­

ar avseende t. ex. användning av eu ny katalysator eller ett nytt reduktions­

medel vid ett till sina handlingsmoment känt förfarande. För närvarande

torde sådana uppfinningar patenteras såsom förfaranden. Uppenbarligen fö­

religger sålunda även beträffande nu berörda uppfinningar särskilt inom

92

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1966

kemisk industri ett behov av importskydd. Som förbundet tidigare uttalat,

torde några olägenheter ej ha uppkommit av den nuvarande omfattningen

av det indirekta produktskyddet, vilket därför synes böra bibehållas för alla

uppfinningar som för närvarande åtnjuter sådant skydd.

Sveriges advokatsamfund hemställer att frågan om det indirekta pro­

duktskyddet blir föremål för nya överväganden samt anför.

De motivuttalanden, som kommittéerna gjorde i sitt preliminära betän­

kande (s. 126—128) i anslutning till bestämmelsen i andra stycket av 3 §

om det indirekta produktskyddet, blev föremål för kritik från flera remiss­

instanser. I anledning av denna kritik har de ifrågavarande motivuttalan­

dena underkastats en viss omarbetning (s. 147—148), som innebär åtmins­

tone i ett avseende en utvidgning av det omfång för det indirekta patent­

skyddet, som enligt kommittéerna borde gälla. Någon ändring av lagbestäm­

melsens formulering har kommittéerna emellertid därvid icke vidtagit. Den

omständigheten, att kommittéerna själva i den av dem föreslagna bestäm­

melsen inlagt olika innebörd vid olika tidpunkter, visar med all önskvärd

tydlighet, att bestämmelsen icke fått en tillfredsställande utformning. De

ändrade motivuttalandena ger heller icke i och för sig någon klarhet om

bestämmelsens innebörd. Så mycket synes dock kunna fastställas, att kom­

mittéerna tager avstånd från tanken, att det indirekta produktskyddet en­

dast skulle omfatta den omedelbara, oförändrade produkten av det patente-

rade förfarandet och att kommittéerna å andra sidan icke är benägna att

låta det indirekta produktskyddet omfatta alla produkter, vid vilkas till­

verkning i något från slutprodukten mer eller mindre avlägset led det pa-

tenterade förfarandet kommit till användning. Om var mellan dessa båda

ytterligheter gränsen för det indirekta produktskyddet skall gå, giver kom­

mittéernas motivuttalanden icke heller i sin ändrade utformning något klart

besked. Man uppställer visserligen det kravet för det indirekta produkt­

skyddet, »att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom

det patenterade förfarandet och att produkten icke skall ha förlorat sin

identitet på grund av ytterligare tillverkningsmoment», men en regel av

denna innebörd är obestämd. De exempel, som valts för att belysa denna

regel, är knappast övertygande och ger ingen säker ledning vid bedömandet

av gränserna för det indirekta produktskyddet. Man frågar sig, varför ett

patent på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara icke

skulle kunna anses täcka av detta material förfärdigade artiklar. Den form­

givning, som vid artiklarnas förfärdigande sker, kan icke sägas beröva ar­

tiklarna de väsentliga egenskaper, som plastmaterialet fått genom det pa­

tenterade förfarandet, och detta plastmaterial kan icke sägas förlora sin

»identitet» genom en sådan formgivning. Vill man hävda en motsatt upp­

fattning, borde samma betraktelsesätt gälla i det av kommittéerna åberopa­

de exemplet med glödlampan. Även där är det ju fråga om viss formgivning

av ett material — i detta fall av glödtråd — som framställts genom ett pa-

tenterat förfarande, vartill kommer glödtrådens inpassning i den större en­

het, som glödlampan representerar. Skillnaden mellan det fallet, att man

har ett plastmaterial som utgångsmaterial och det fallet, där man har en

glödtråd som utgångsmaterial, måste anses vara hårfin.

Kommittéerna säger sig icke ha velat åstadkomma »någon ändring i för­

hållande till nu gällande nordisk lagstiftning eller praxis». I anledning här­

av bör anmärkas, att någon säker praxis i nu förevarande avseende bär icke

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966

93

utbildat sig, i varje fält icke i Sverige. Tvärtom råder här för närvarande

stor ovisshet om gränserna för det indirekta produktskyddet. Just därför

har vi i rättssäkerhetens intresse hoppats, att den nya lagstiftningen skulle

skapa full klarhet i detta i praktiken viktiga hänseende.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att patentets

skyddsomfång, som ju enligt 10 § första stycket tredje punkten skall be­

stämmas av patentkraven, klarare torde framgå om i patentansökan jämte

förfaringssättskraven medtages ett patentkrav avseende alster framställt en­

ligt något av förfaringssättskraven. Föreningen ifrågasätter därför om inte

3 § andra stycket kunde utgå och i stället 11 § kompletteras med ett tillägg

av ungefär följande lydelse: »Avser patentet uppfinning av sätt att tillverka

alster, må ensamrätten, därest skydd därför sökes i patentet, jämväl omfat­

ta alster som tillverkats enligt detta sätt.»

I redaktionellt hänseende framhåller patentverket att 3 § andra

stycket nämner »uppfinning av sätt att tillverka» medan det i motiven (s.

148, 188) framhålles att indirekt produktskydd kan åtnjutas även vid upp­

finningar, som avser användning av speciella utgångsmaterial vid en till­

verkning. Lagtextens uttryck inkluderar således både förfarande i trängre

mening och användning. Detta måste anses mindre lämpligt. Patentverket

föreslår därför att bestämmelsen omredigeras och erhåller förslagsvis föl­

jande lydelse: »Avser patentet tillverkning av alster, omfattar ensamrätten

jämväl sålunda tillverkat alster.»

Bestämmelsen i tredje stycket om undantag från ensamrätten i fråga om

butiks varor hälsas med tillfredsställelse av Kooperativa förbundet

medan en del andra remissinstanser uttalar viss kritik.

Svenska teknologföreningen anser sålunda att bestämmelsen bör formu­

leras klarare och Svenska industriens patentingenjörers förening menar att

om en sådan undantagsbestämmelse över huvud befinnes erforderlig den bör

överföras till 7 kapitlet, där frågan om ansvaret vid intrång i god tro i öv­

rigt regleras. Föreningen diskuterar vad som säges i betänkandet på s. 150

om lantbrukares och hantverkares bristande förutsättningar att bedöma tek­

niska detaljer i inköpta redskap och framhåller, att detta synes ej äga

mindre giltighet i fråga om t. ex. en bank eller ett försäkringsbolag som kö­

per en elektronisk databehandlingsanläggning. När det gäller om säljaren

eller köparen har störst förutsättningar att bedöma intrångsfrågan, torde

det avgörande vara, huruvida det rör sig om en av säljaren till andra utbju­

den standardvara eller om ett efter köparens anvisningar tillverkat föremål.

Svenska patentombudsföreningen anser att hänsyn till den allmänhet, som

ej kan beräknas känna till patent, inte skall tagas genom inskränkning av

ensamrätten, utan i den mån patentlagen över huvud taget skall innefatta

bestämmelser därom, genom förbehåll i 52 eller 53 §§ (58 eller 59 §§ i de-

partementsförslaget).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att i bestämmelsen

94

omförmält utnyttjande knappast torde vara hänförligt till i 3 § första styc­

ket avsett yrkesmässigt utnyttjande. Oavsett hur härmed förhåller sig, fin­

ner länsstyrelsen bestämmelsen böra utgå.

Departementschefen. Innehållet av den genom patent förvärvade ensam­

rätten beskrives i gällande patentförordning endast indirekt genom angivan­

de av vilka handlingar som utgör patentintrång; som patentintrång anses,

om någon olovligen inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfin­

ning genom att tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat

förfarande eller genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller

upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts medelst patent­

skyddat förfarande. Kommittéerna har ansett det önskvärt att denna vikti­

ga fråga i den nya lagen behandlas i självständiga bestämmelser som place­

ras hland lagens inledande stadganden. Enligt första stycket av förevarande

paragraf i förslaget skall som huvudregel gälla att den genom patent förvär­

vade ensamrätten innebär att, med de undantag som i patentlagen stadgas,

annan än patenthavaren inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja upp­

finningen genom tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållan­

de, överlåtande, upplåtande eller annorledes. Bestämmelsen innebär att en­

samrätten i förhållande till gällande rätt utvidgats och gjorts generell. I

princip omfattar den alla tänkbara former av yrkesmässigt utnvttjande; de

särskilt nämnda formerna utgör endast exempel.

Förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Även jag anser att ett stadgande av förevarande innehåll bör upptagas i la­

gen med den placering som kommittéerna föreslagit. I fråga om stadgandets

redaktion vill jag, i anslutning till ett förslag av de nordiska departeinents-

delegerade, förorda att man grupperar de särskilt nämnda utnyttjandefor­

merna med hänsyn till de i praktiken viktiga uppfinningskategorierna för­

farande och alster. Jag vill vidare förorda att de till alster hänförliga for­

merna utbjudande, saluhållande, överlåtande och upplåtande, beskrives som

en rätt att utnyttja uppfinningen genom att patentskyddat alster utbjudes

till försäljning, uthyrning eller utlåning. Bl. a. vinner man härmed överens­

stämmelse med upphovsrättslagens motsvarande bestämmelse.

Med anledning av ett remissyttrande vill jag som min mening framhålla

att varje utbjudande under patenttiden omfattas av ensamrätten och alltså

även utbjudande som avser leverans först efter patenttidens utgång. Ensam­

rätten skulle kunna betänkligt försvagas, särskilt under slutet av patentti­

den, om patenthavaren vore tvungen att tåla utbud från konkurrenter i nu

avsedda fall.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit ett

stadgande om s. k. indirekt produktskydd, svarande mot sista punkten i den

förut återgivna regeln om patentintrång i patentförordningen. Enligt stad­

gandet skall, om patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, en­

samrätten omfatta jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

liungl. Moj.ts proposition nr 40 år 1900

95

framhåller kommittéerna hl. a. att stadgandet normalt avser uppfinning av

förfarande för tillverkning av alster. Det bör emellertid även avse använd­

ning av nya utgångsmateriel för ett känt förfarande att tillverka alster.

Vid remissbehandlingen har förslaget väckt viss kritik. Bl. a. har framhål­

lits att kommittéernas uppfattning alt det indirekta produktskyddet skall

åtnjutas även för den av kommittéerna angivna formen av användning inte

klart framgår av den av kommittéerna valda formuleringen. Vidare har an­

förts att indirekt produktskydd bör åtnjutas även vid vissa andra former av

användning. Som exempel har anförts uppfinningar avseende användning av

eu ny katalysator eller elt nytt reduktionsmedel vid ett till sina handlings-

moment känt förfarande.

Enligt min mening torde man i diskussionen vara tämligen ense om att in­

direkt produktskydd bör åtnjutas för alla uppfinningar som i realiteten av­

ser förfaranden för tillverkning av alster men inte för andra uppfinningar.

Vad som vållar svårigheter är att dylika uppfinningar inte alltid betecknas

som förfarande vid den indelning av uppfinningar i olika kategorier, som

sker inom patentverket för att underlätta behandlingen av patentärende­

na. Det indirekta produktskyddet bör alltså erkännas även för vissa upp­

finningar som i nämnda indelning betecknas som användning. Indelningen

i fråga har emellertid inte någon materiellrättslig betydelse. Det synes mig

därför inte föreligga hinder att det indirekta produktskyddet i lagen förkla­

ras uteslutande tillkomma uppfinning som avser förfarande för tillverkning

av alster, varvid frågan huruvida en uppfinning bör anses som sådant för­

farande får bedömas enbart med hänsyn till uppfinningens egen natur och

alltså oberoende av den beteckning som åsatts den för behandlingen inom

patentverket. Med denna lösning torde de förut åsyftade fallen av använd­

ning i regel inbegripas under det indirekta produktskyddet. Den föreslagna

formuleringen av stadgandet överensstämmer med de danska och norska

förslagen.

Jag finner ej anledning föreligga att det indirekta produktskyddet, såsom

yrkats i ett remissutlåtande, skulle göras beroende av att krav därpå fram­

ställts i patentanspråken.

En annan fråga i detta sammanhang är huruvida det indirekta produkt­

skyddet omfattar endast det alster som omedelbart utgår ur tillverknings­

processen eller även mer eller mindre bearbetade former därav. Kommittéer­

nas uttalanden i denna del har i ett remissvar kritiserats som alltför vaga

och bestämda regler i ämnet har efterlysts. Det ligger dock i sakens natur

att frågor av denna art ej kan lösas enligt generella regler utan i viss mån

får bero av uppfinningens beskaffenhet. Enligt min mening bör kommitté­

ernas uttalanden kunna läggas till grund för en rimlig praxis.

I tredje stycket av förevarande paragraf har upptagits bestämmelse att

ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan

föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om kö­

paren vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten

96

kränkts. Bestämmelsen innebär att godtroende köpares förvärv av patent­

skyddat föremål avskär ensamrätten, såvitt avser senare åtgärder med före­

målet. Sådana åtgärder omfattas alltså inte — även om de sker i ond tro —

av ensamrätten vare sig de företages av förvärvaren eller av personer till

vilka föremålet sedermera övergår. Bestämmelserna har i allmänhet godta­

gits vid remissbehandlingen och torde med viss redaktionell jämkning böra

upptagas i lagen. Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla

att bestämmelsen bör upptagas i 3 § och inte bland sanktionsbestämmelser-

na. Som framgår av vad jag anfört innebär den nämligen en principiell be­

gränsning av ensamrätten, vilken sedan den en gång inträtt blir gällande

oavsett föreliggande subjektiva omständigheter hos senare utnyttjare.

4 §•

I paragrafen, som motsvarar i 4 § i kommittéernas förslag, behandlas den

s. k. föranvändarrätten.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket är patent ej gällande mot någon,

som vid den tid, då ansökningen därom inkom, inom riket var i utövning

av den patenterade uppfinningen eller där vidtagit väsentliga åtgärder för

sådan utövning.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att de inte funnit det under­

kastat något tvivel att föranvändarrätten bör bibehållas i den nya lagen.

Kommittéernas överväganden har huvudsakligen gällt de villkor som bör

clällas för rätten och det omfång den bör ha. Stadgandet härom, upptaget i

första stycket av förevarande paragraf, har fått utformningen att den som,

när patentansökningen gjordes, här i riket yrkesmässigt utnyttjade upp­

finningen må utan hinder av patent fortsätta utnyttjandet med bibehållan­

de av dess allmänna art, såframt utnyttjandet inte gentemot patentsökan­

den eller någon från vilken denne härleder sin rätt utgjorde uppenbart

missbruk av kännedom om uppfinningen. Föranvändarrätt som nu sagts

skall enligt stadgandet under motsvarande förutsättningar tillkomma även

den som vidtagit väsentliga åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande här i riket

av uppfinningen. I förhållande till nuvarande svenska regler innebär för­

slaget preciseringar i tre hänseenden. För det första stadgas att det utnytt­

jande som utgör grund för föranvändarrätten inte får gentemot patentsö­

kanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha utgjort ett

uppenbart missbruk av uppfinningen. Däremot är det inte något hinder att

föranvändaren erhållit kännedom från dubbeluppfinnare. Uttrycket »uppen­

bart missbruk av uppfinningen» är avsett att ha samma betydelse som i

2 § tredje stycket under 2). För det andra har uttryckligen angivits att ut­

nyttjandet måste vara yrkesmässigt. Vilken yrkesmässig utnyttjande-

tcrm som helst kan bilda grundval för rätten, alltså även t. ex. import. Ut-

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

97

nyttjandets omfattning spelar inte någon roll. Endast utnyttjande inom riket

räknas och utnyttjandet måste principiellt pågå vid tiden för patentansök­

ningen. För det tredje har stadgats, att föranvändarrätten består i en rätt

att fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna karaktär. Häri

ligger att föranvändaren måste hålla sig inom ramen för den utnyttjande­

form som använts. Har utnyttjandet bestått i tillverkning av de patenterade

alstren, omfattar föranvändarrätten endast tillverkning och inte t. ex. im­

port. Däremot gäller inte några begränsningar i rättens omfång. Ett ut­

nyttjande i eu mindre verkstad, som växer till eu stor rörelse, tår i samma

män utvidgas. Utnyttjandet får dock endast ske i egen verksamhet. Utnytt­

jande i främmande verkstäder får ske endast i den utsträckning detta är

nödvändigt för den egna verksamheten. Att väsentliga åtgärder för utnytt­

jande jämställes med utnyttjande överensstämmer med patentförordningen.

Liksom enligt denna måste åtgärderna ha syftat till ett utnyttjande i riket;

däremot behöver åtgärderna själva inte ha vidtagits i riket.

I paragrafens andra stycke har upptagits stadgande att föranvändarrätt

må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse, vari den uppkom­

mit eller utnyttjandet avsetts skola ske. I motiven till bestämmelsen, som

saknar motsvarighet i patentförordningen, anföres att föranvändarrätten

utan denna begränsning skulle få alltför stark prägel av en med patentha-

varens rätt konkurrerande befogenhet. Också vid övergång genom arv eller

i exekutiv ordning måste föranvändarrätten följa verksamheten. Någon

uppdelning av rätten får inte heller äga rum. Begränsningen innebär dock

inte att hela den rörelse som verksamheten knyter sig till måste överlåtas.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet godtagits i remissvaren.

Ett fåtal mindre anmärkningar har dock framställts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det i törsta stycket

första punkten upptagna ordet »uppenbart» bör utgå ur förslaget. Sveriges

advokatsamfund framhåller önskvärdheten av att det i motiven klarlägges,

huruvida föranvändarrätt skall kunna uppkomma för den, som i god tro

utnyttjar en uppfinning, varom han direkt eller indirekt fått kännedom från

någon, som förvärvat sin kännedom om uppfinningen genom missbruk gent­

emot den, som söker patent på uppfinningen, eller någon, från vilken denne

härleder sin rätt.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att ett före patentansökningen på­

börjat amatörmässigt utnyttjande av en uppfinning senare skulle kunna

övergå i ett yrkesmässigt. Detta blir enligt förslaget inte tillåtet, vilket en­

ligt ämbetsverket någon gång kan komma att te sig obilligt mot den som

verkligen varit före i utövningen, låt vara inte yrkesmässigt. Ämbetsverket

framhåller att här givetvis också kan uppkomma tvister huruvida det tidi­

gare utövandet varit yrkesmässigt eller innefattat väsentliga åtgärder för

yrkesmässigt utnyttjande här i riket av uppfinningen. Den gräns som koin-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000

98

mittéerna här velat uppdraga mellan yrkesmässig och amatörmässig verk­

samhet lär i praktiken inte alltid vara lätt att upprätthålla.

Sveriges industriförbund framhåller att, även om någon vägledning för

tolkningen av uttrycket »väsentliga åtgärder» — som övertagits från gäl­

lande rätt — kan hämtas från rättspraxis, det skulle vara önskvärt med

en närmare precisering och exemplifiering av detta rekvisit.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att tillämp­

ningen av töranvändarrätten i praktiken kan medföra vissa svårigheter för

patenthavaren, emedan han inte utan att tillgripa rättegång kan förvissa sig

om det berättigade i ett från utnyttjaren inkommet obestyrkt påstående om

att utnyttjande eller väsentliga åtgärder därför vidtagits redan vid tidpunk­

ten för patentansökningens ingivande. Föreningen finner det därför skäligt

att den som i intrångs- eller fastställelsetalan tillerkännes föranvändarrätt

på basis av underlag, som han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit

att på begäran låta patenthavaren taga del av före rättegången, regelmässigt

ådömes även motpartens rättegångskostnader, om dennes talan i övrigt är

berättigad.

Departementschefen. Kommittéernas förslag i förevarande paragraf om

s. k. föranvändarrätt överensstämmer väsentligen med motsvarande bestäm­

melser i patentförordningen. Vissa preciseringar har dock gjorts. Förslaget

har i allmänhet godtagits i remissvaren och synes väsentligen ej föranleda

erinran. Enligt min mening är det dock onödigt att belasta lagtexten med

själva den tekniska termen föranvändarrätt; termen återkommer inte i nå­

gon av de följande paragraferna och torde även här kunna utgå.

Enligt törslaget lår utnyttjande för att grunda föranvändarrätt inte gent­

emot patentsökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha ut­

gjort ett uppenbart missbruk av uppfinningen. Rörande den närmare inne­

börden av uttrycket »missbruk» i förevarande sammanhang kan jag hän­

visa till vad jag anfört därom vid 2 §. Med anledning av ett remissyttrande

vill jag framhålla att avsikten med den föreslagna texten är att föranvän­

darrätt skall kunna uppkomma för den som i god tro utnyttjar en uppfin­

ning, även om hans kännedom om uppfinningen härrör från någon som

förvärvat sin kunskap om uppfinningen genom sådant missbruk varom nu

är tal.

Förslaget innebär vidare att endast yrkesmässigt utnyttjande kan grunda

föranvändarrätt. En remissinstans har funnit denna begränsning, som sak­

nar motsvarighet i patentförordningen, någon gång kunna leda till obilliga

resultat. Jag delar emellertid kommittéernas mening att den som endast

utnyttjat uppfinning i amatörmässiga eller eljest inte yrkesmässiga former

ej har grundat anspråk på att med stöd av föranvändarrätt övergå till yrkes­

mässigt utnyttjande.

Liksom enligt patentförordningen skall även väsentliga åtgärder för yr-

Kiingl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1006

99

kesmässigt utnyttjande kunna grunda föranvändarrätt. Med anledning av

ett remissuttalande vill jag framhålla att frågan huruvida eu åtgärd är vä­

sentlig i regel torde få bedömas med hänsyn till vad som sammantaget foid-

ras för att igångsätta utnyttjandet. Åtgärder som i sammanhanget är obe­

tydliga kan ej grunda föranvändarrätt, även om t. ex. kostnaderna för dem

i absoluta tal räknat är tämligen höga.

En remissinstans har hemställt om särskilda regler rörande rättegångs­

kostnad i mål om föranvändarrätt. Rättegångsbalkens föreskrifter torde

emellertid här vara tillfyllest för uppnående av rimliga resultat.

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 5 § i kommittéernas förslag, upptager vissa

undantagsregler rörande uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel.

Gällande rätt. Enligt 16 § andra stycket patentförordningen må utan hin­

der av patent på fartyg eller annat transportmedel, som utan att vara hemma­

hörande i riket vid regelbunden trafik eller eljest dit tillfälligt inkommer,

den patenterade uppfinningen utövas för transportmedlets behov. Bestäm­

melsen svarar mot artikel 5 ter i Pariskonventionen.

Kommittéerna. I första stycket förevarande paragraf har kommittéerna

upptagit stadgande, att utan hinder av patent uppfinning må utnyttjas på

fartyg, luftfartyg eller fordon för dess behov när sådant samfärdsmedel utan

att vara hemmahörande här i riket vid regelbunden trafik eller eljest tillfäl­

ligt inkommer hit. I förhållande till den gällande svenska föreskriften inne­

fattar förslaget endast den ändringen att stadgandet begränsats till att gälla

»samfärdsmedel». Därmed avses endast sådana transportmedel, som kan ut­

nyttjas i och för den internationella samfärdseln; hit hör alltså inte trans­

portmedel som genom sin förflyttning åstadkommer ett visst produktions­

arbete och alltså snarare är att betrakta som arbetsredskap eller dylikt, t. ex.

transportband och vägmaskiner.

I paragrafens andra stycke har upptagits fullmakt för Kungl. Maj :t att

förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg må utan hinder av pa­

tent införas till riket och användas här för reparation av luftfartyg, hemma­

hörande i visst främmande land i vilket motsvarande förmåner medges för

svenska luftfartyg. I motiven framhålles att stadgandet föranletts av artikel

27 i konventionen den 7 december 1944 angående internationell civil luft­

fart (SO 1946: 2). Under a) förbjudes här kvarstad m. m. av luftfartyg, som

nyttjas i internationell luftfart, eller ingripande mot dess ägare eller förare

under påstående att fartygets konstruktion, utrustning m. in. innebär in­

trång i rätt till patent, mönster eller modell gällande i territorium vartill

fartyget ankommit. Enligt b) skall dessa bestämmelser äga tillämpning jäm­

väl på lagrade reservdelar och reservutrustning för luftfartyget samt på rätt

att begagna och inmontera desamma vid reparation av en fördragsslutande

100

stats luftfartyg inom en annan fördragsslutande stats territorium, under

förutsättning att inte någon patenterad del eller något tillbehör, som lagrats

på nämnda sätt, säljes eller distribueras inom landet eller exporteras i kom­

mersiellt syfte från den fördragsslutande stat, till vilken luftfartyget an­

kommit. Kommittéerna anför, att stadgandet under a) täckes av den i första

stycket av förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen. Stadgandet under

b) fordrar däremot en särskild föreskrift i patentlagen. På grund av bestäm­

melsens speciella natur har krav på reciprocitet ansetts böra uppställas. Rö­

rande stadgandets tolkning framhåller kommittéerna att här avsedda före­

mål får införas oberoende av luftfartygen och här lagras för reparationstill-

fällen som senare kan uppkomma. Lagrade föremål får emellertid inte utan

iakttagande av gällande patentskydd säljas från lagret eller distribueras in­

om landet eller exporteras härifrån i kommersiellt syfte.

Departementschefen. De här föreslagna reglerna om undantag i patent­

skyddet vid uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel i vissa fall har inte

föranlett erinringar och torde, med vissa redaktionella jämkningar, böra

upptagas i lagen.

6 §•

Paragrafen, som motsvarar 6 § kommittéernas förslag, innehåller regler

om s. k. konventionsprioritet.

Gällande rätt. I 25 § patentförordningen ges fullmakt för Kungl. Maj:t

att utfärda vissa förordnanden med avseende på uppfinning, skyddad i stat,

som for här i riket patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande. En­

ligt 1) må förordnande avse att, om någon här i riket sökt patent på en upp­

finning, varå han tidigare sökt skydd i den främmande staten, då må först-

berörda ansökning i förhållande till andra ansökningar ävensom med hän­

syn till sådant hinder mot patents meddelande, som sägs i 3 § — patentför­

ordningens bestämmelser rörande nyhetskravet — betraktas så, som vore

den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, om ansök­

ningen här i riket har skett före utgången av viss tid, som kan i förordnan­

det bestämmas antingen till högst tolv månader från det skyddet söktes i den

främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myn­

dighet där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos patentmyn­

digheten här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och

på sätt, som av Kungl. Maj:t i förordnandet bestämmes. Enligt 3) må för­

ordnande avse att, om här i riket har meddelats patent åt sökande med så­

dan företrädesrätt, som sägs under 1), vid tillämpning av 16 § första stycket

— patentförordningens stadgande om s. k. föranvändarrätt — skall så anses,

som vore patentansökningen gjord samtidigt med att skydd söktes i den

främmande staten. Bestämmelserna återgår på artiklarna 4 och 4 bis i Paris­

konventionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr hö år llHUi

101

Kommittéerna. 1 första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna

upptagit fullmakt för Kungl. Maj:t att förordna, att ansökan om patent på

uppfinning, vilken tidigare angivits i ansökan om skydd i visst främmande

land, skall vid tillämpning av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses

gjord samtidigt som ansökningen i det främmande landet (konventionsprio-

ritet). Enligt andra stycket skall i förordnande anges de närmare villkor,

under vilka konventionsprioritet må åtnjutas. Stadgandet motsvarar i sak

de nuvarande svenska bestämmelserna. I motiven anföres bl. a. att uttrycket

»ansökan om skydd» täcker alla situationer, då prioritetsrätt från ansökan i

främmande land skall kunna åberopas, d. v. s. inte blott ansökan om patent

utan även ansökan om s. k. Gebrauchsmuster (nyttighetsmodell), varom lag­

stiftning finnes i vissa länder. Däremot torde stadgandet ej vara tillämpligt i

fråga om ansökan om registrering av mönster eller modell där fråga enbart

är om skydd för den yttre utformningen. Stadgandet är främst avsett att an­

vändas i förhållande till andra medlemsstater i Parisunionen, men även and­

ra internationella överenskommelser om här avsedd prioritetsrätt förutsättes

kunna ingås. Nu gällande krav på ömsesidighet har ansetts kunna utgå.

Remissyttrandena. Bestämmelsen har vid remissbehandlingen inte föran­

lett annat uttalande än att Svenska uppfinnareföreningen finner det angelä­

get att i paragrafen stadgad prioritetsrätt får åtnjutas vid tillämpning även

av 2 § tredje stycket.

Departementschefen. Förevarande bestämmelser om fullmakt för Kungl.

Maj :t att utfärda förordnande om s. k. konventionsprioritet överensstämmer

i sak med motsvarande stadganden i patentförordningen; nu gällande krav

på ömsesidighet har dock fått utgå. I ett remissvar har framställts ett yrkan­

de av innebörd att reglerna om utställningsskydd i 2 § tredje stycket skall

kunna tillämpas i förhållande till den för prioritet åberopade ansökningsda-

gen. Detta är emellertid ej tillåtet enligt Pariskonventionen. I övrigt har

stadgandet ej föranlett erinringar och torde böra upptagas i lagen. Den tek­

niska termen »konventionsprioritet» synes kunna begagnas ehuru det är av­

sett att paragrafen skall kunna användas även i förhållande till länder utan­

för Pariskonventionen.

7 §■

Paragrafen, som motsvarar 8 § i kommitténs förslag, innehåller regler

om s. k. tilläggspatent.

Gällande rätt. I 10 § andra stycket patentförordningen stadgas, att om

någon, utan att söka nytt patent, vill undfå tilläggspatent på förbättring av

en för hans räkning patenterad uppfinning, må sådant under i övrigt stad­

gade villkor beviljas, dock ej för längre tid än den, under vilken det förra

102

patentet förblir gällande. Enligt särskild föreskrift i 11 § utgår inte årsav­

gifter för tilläggspatent.

Kommittéerna. Kommittéerna anför att de i sitt preliminära utkast före­

slagit att ordningen med tilläggspatent skulle upphävas, eftersom förde­

larna därav knappast synes uppväga olägenheterna i form av eu avsevärd

komplikation av patentsystemet och därmed ökad belastning på patentverk

och patentombud. Efter ingående överväganden har kommittéerna emeller­

tid stannat för att en ordning med tilläggspatent dock bör bibehållas för

den period ansökningen om huvudpatentet är hemlig. En på detta sätt be­

gränsad möjlighet att erhålla tilläggspatent har tett sig som motiverad

främst med hänsyn till den stränga regel om äldre rätt som föreslagits i 2 §.

Nämnda regel innebär nämligen i och för sig att huvudpatentet anses utgöra

hinder även för tilläggsansökan beträffande vidareutveckling av samma

uppfinning. Enligt kommittéerna bör sökande emellertid under period då

hans ansökan är hemlig äga inge tilläggsansökningar på vidareutvecklingar

av uppfinningen utan att huvudansökningens innehåll skall kunna anses

som nyhetshinder i förhållande till tilläggsansökningen. En dylik ordning

har föreslagits i EEC-utkastet.

På grundval av dessa överväganden föreslår kommittéerna i första

stycket av förevarande paragraf att innehavare av patent må erhålla till-

läggspatent på utveckling av uppfinningen, såframt ansökan härom inkom

innan ansökningen om huvudpatentet blivit allmänt tillgänglig enligt vad i

22 § stadgas. Enligt andra stycket första punkten må tilläggspatent medde­

las på uppfinning utan hinder av att kravet enligt 2 § första stycket inte är

uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökan om huvudpatentet.

Huvudstadgandet om tilläggspatentets förhållande till huvudpatentet upp­

tages i andra stycket andra punkten. Här stadgas att tilläggspatent upphör

med de undantag som i lagen stadgas att gälla samtidigt med huvudpaten­

tet och må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.

Kommittéerna framhåller att förslaget om att tilläggspatent sålunda skall

vara beroende av huvudpatentet inte har ansetts böra vara undantagsfri. Om

huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från patentet

eller om patentet förklaras ogiltigt bör tilläggspatentet behandlas som själv­

ständigt patent för återstoden av patenttiden. Finns flera tilläggspatent till

huvudpatentet bör därvid det först meddelade tilläggspatentet gälla som

huvudpatent och de övriga som tilläggspatent till detta. Regler härom har

upptagits i paragrafens tredje stycke.

Remissyttrandena. Stadgandet har allmänt tillstyrkts eller lämnats ulan

erinran av remissinstanserna.

Några av de instanser som godtagit förslaget har anmält vissa reservatio­

ner. Svenska industriens patentingenjörers förening finner det sålunda inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

1U3

av bestämmelsens första stycke entydigt framgå, vad som kan göras till

f ö r e in å 1 för tilläggspatent och vad som avses med dylikt patent.

Beträffande tredje stycket framhåller Svenska industriens patentingenjö­

rers förening att frågan om vilket av t 1 e r a tilläggspatent som i

där avsedda fall skall gälla som huvudpatent inte alltid bör avgöras med

hänsyn till i vilken ordning patenten meddelats. Dagen för meddelande är

nämligen i viss mån beroende av behandlingstidens längd i patentverket.

Det svnes därför föreningen lämpligt att den föreslagna regeln får gälla en­

dast om patenthavaren ej framställt annan önskan till patentmyndigheten.

Rörande stadgandets tillämpning framhåller Svenska patentombudsför­

eningen att bestämmelserna gäller i lika mån för utlänning som för

svensk medborgare och alt de kritiska data då är respektive prioritetsdagar.

Med stöd av 6 § bör tilläggspatent sålunda kunna meddelas även på en an­

sökan som inges här i landet efter det att huvudansökan blivit tillgänglig

enligt 22 §, bara den äger prioritet från ett tidigare datum.

Departementschefen. Patentförordningen innehåller vissa bestämmelser

om s. k. tilläggspatent, d. v. s. patent på förbättring av huvuduppfinningen.

Ansökan härom kan göras när som helst under huvuduppfinningens giltig­

hetstid och för prövningen av patenterbarheten gäller samma regler som

eljest. I fråga om nyhetskravet gäller i princip kravet på uppfinningshöjd

även i förhållande till huvuduppfinningen sedan denna blivit nyhetshind-

rande i allmänhet. I praxis har dock framträtt en tendens till mildare be­

dömande i detta hänseende. Tilläggspatent beviljas för den tid, under vilken

huvudpatentet förblir gällande, och är ej underkastat årsavgift.

Kommittéerna har övervägt huruvida detta system, som ansetts med­

föra avsevärda komplikationer av patentärendena, skulle kunna upphävas.

Med hänsyn till den stränga äldrerättsregeln som föreslås i 2 § andra

stycket har det emellertid, i anslutning till en motsvarande regel i EEC-ut-

kastet, ansetts rimligt att behålla möjligheten till tilläggspatent under den

tid då ansökningen om huvudpatentet är hemlig; tilläggspatent skall därvid

kunna meddelas utan hinder av att det enligt äldrerättsregeln eljest gäl­

lande kravet på uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen inte

är uppfyllt. Den nuvarande regeln att tilläggspatent upphör att gälla sam­

tidigt som huvudpatentet bibehålies i princip. Vissa modifikationer föreslås

dock. Om huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från

patentet eller om patentet förklaras ogiltigt, skall tilläggspatentet behand­

las som självständigt patent för återstoden av patenttiden. Finns flera till-

läggspatent, skall därvid det först meddelade gälla som huvudpatent och

de övriga som tilläggspatent till detta. Slutligen föreslås en regel att till-

läggspatent må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna har i princip godtagits vid re­

missbehandlingen och innefattar även enligt min mening ett lämpligt sätt

Kungl. Mnj:ls proposition nr M) år WHO

104

att tillgodose uppfinnarens intresse av att kunna erhålla patent på vidare­

utveckling av uppfinningen, trots att hans egen ansökan om patent på den­

na principiellt utgör nyhetshinder. De föreslagna bestämmelserna torde där­

för böra upptagas i lagen. Vissa redaktionella jämkningar bör dock göras.

I ett par detalj spörsmål har framställts vissa erinringar. En remissin­

stans anser att det inte tillräckligt klargjorts vad som kan göras till föremål

för tilläggspatent. Enligt min mening beskrives föremålet emellertid väl av

den av kommittéerna valda termen »utveckling» av uppfinningen. Avgöran­

de för vad som skall kunna upptagas i en ansökan om tilläggspatent blir

om patentkraven i denna hade kunnat upptagas som patentkrav i ansök­

ningen om huvudpatent. I ett annat remissvar har yrkats att innehavare av

flera tilläggspatent i fall då huvudpatentet upphör skall äga bestämma vilket

av dem som skall utgöra huvudpatent. Enligt min mening fordras dock i

detta hänseende en fast regel och jag godtager kommittéernas förslag att

man följer den ordning i vilken tilläggspatenten meddelats.

Beträffande det i första stycket upptagna villkoret att ansökan om till-

läggspatent skall ha inkommit innan ansökningen om huvudpatent blev

allmänt tillgänglig vill jag framhålla, att en ansökan principiellt skall på

begäran behandlas såsom avseende tilläggspatent, även om den från början

avsåg självständigt patent. Kravet på att ansökningen skall ha inkommit

före offentliggörandet av ansökningen om huvudpatentet hänför sig härvid

till den ursprungliga inkomstdagen.

I anledning av vad som uttalats i ett remissyttrande vill jag framhålla att

reglerna i 6 § om konventionsprioritet inte inverkar på kravet att ansökan

om tilläggspatent måste inges här i riket innan ansökningen om huvudpa­

tentet här blivit allmänt tillgänglig enligt 22 §. Av allmänna regler följer

även att ett offentliggörande av huvuduppfinningen i annat land medför att

denna blir vanligt nyhetshinder i förhållande till ansökan om tilläggspatent,

som har prioritet efter huvudansökningen, även om ansökningshandling­

arna rörande huvuduppfinningen ännu inte blivit allmänt tillgängliga här i

riket enligt 22 §.

Till frågan om årsavgifter för tilläggspatent återkommer jag vid 41 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

Kunr/l. Maj:ts proposition nr >,YO är 1966

105

2 KAP.

Patcntansökan och dess handläggning

8

§.

Paragrafen, som motsvarar 9 § i kommittéernas förslag, innehåller stad­

gande om patentmyndigheten.

Gällande rätt. I patentförordningen finns inte någon bestämmelse om vil­

ken myndighet som är patentmyndighet. Enligt 2 § instruktionen den 25 maj

1962 (nr 365) för patent- och registreringsverket är verket central stats­

myndighet för ärenden angående bl. a. patent. Enligt 6 § skall inom patent­

verket finnas bl. a. patentavdelningen och besvärsavdelningen. Patentavdel­

ningens verksamhet regleras av bestämmelser i 1962 års instruktion och i

särkilda av patentverket internt utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsav-

delningens sammansättning finns vissa allmänna bestämmelser i 8 § tredje

stycket patentförordningen, som också innehåller regler om avdelningens be­

slutförhet och om omröstning inom avdelningen. Närmare bestämmelser om

besvärsavdelningen finns i 1962 års instruktion.

Kommittéerna. I 9 § första punkten förslaget har upptagits stadgande att

patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. I andra punk­

ten anges, att inom patent- och registreringsverket finns en besvärsavdel-

ning, om vilken är särskilt stadgat. Rörande besvärsavdelningen framhålles

i kommittéernas förslag att närmare regler om avdelningens sammansätt­

ning och verksamhet bör ges i särskild lag, eftersom avdelningen har befatt­

ning inte endast med patentärenden utan även med varumärkes- och namn-

ärenden. Särskilt förslag om sådan lag har avgivits av den svenska kommit­

tén.

Remissyttrandena. Till andra punkten framhåller patentverket att verket i

och för sig inte har något att invända mot att besvärsavdelningen om-

nämnes men att i så fall även bör upptagas stadgande om första instansen,

patentavdelningen. Om så inte anses böra ske, bör besvärsavdelningen näm­

nas endast i form av en hänvisning till den särskilda lagen därom.

Departementschefen. Enligt min mening är det tillräckligt att i patentlagen

ange att patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. När­

mare bestämmelser om de i detta ämbetsverk ingående patent- och besvärs-

avdelningarna ges i 1962 års instruktion för patentverket och vissa med

stöd därav utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsavdelningen får jag vi-

4f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

106

dare hänvisa till det särskilda förslaget till lag om patent- och registrerings­

verkets besvärsavdelning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

9 §.

I denna paragraf, som motsvarar 10 § i kommittéernas förslag, ges före­

skrifter om innehållet i patentansökan.

Gällande rätt. Om patentansökans innehåll stadgas för närvarande i 4 §

patentförordningen. Enligt bestämmelserna i 1 mom. första—tredje styc­

kena skall den, som vill erhålla patent, till patentmyndigheten inge eller i

betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga beskrivning i tre

exemplar över uppfinningen och de ritningar, som erfordras för att tydlig­

göra beskrivningen, jämväl i tre exemplar, ävensom, där sådant behövs,

modeller, varuprov och dylikt. Ansökningen skall innehålla uppgift om sö­

kandens namn, yrke och postadress samt uppfinningens benämning. Be­

skrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person bör

kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall avslutas

med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som känneteck­

nar uppfinningen och sökcs skyddat genom patent. Enligt 3 mom. åligger

det därjämte sökanden att bifoga en ansökningsavgift av tvåhundra kronor.

För övriga bestämmelser i 4 § patentförordningen redogöres vid 10—12 §§

i departementsförslaget.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 10 § första stycket upptagit stadgande

att ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten. Ansök­

ningen skall innehålla så tydlig beskrivning av uppfinningen att eu fack­

man med ledning därav kan utöva denna samt bestämd uppgift om vad

som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). Vidare stadgas att patent­

skyddets omfattning bestämmes av patentkraven samt att för förståelse av

patentkraven ledning må hämtas från beskrivningen. I andra stycket före-

skrives att sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift. I motiven fram­

håller kommittéerna inledningsvis att i lagtexten endast intagits de grund­

läggande uppgifterna om patentansökans innehåll. Övriga bestämmelser har

ansetts böra intagas i tillämpningsföreskrifterna. I förhållande till patent­

förordningen innebär förslaget — utom att en del detalj föreskrifter sålun­

da uteslutits ur lagtexten — ett par smärre redaktionella jämkningar. 1

andra punkten har uttrycket »fackman» ansetts mera adekvat än den för

närvarande både i patentförordningen och övriga nordiska patentlagar bru­

kade termen »sakkunnig». Vidare saknas motsvarighet till det i patentför­

ordningen upptagna kravet på alt beskrivningen skall vara, förutom tydlig,

även fullständig. Ett dylikt fullständighetskrav har kommittéerna ansett

vara innefattat i föreskriften afl en fackman med ledning av beskrivningen

skall kunna utöva uppfinningen. Den av kommittéerna föreslagna defini­

107

tionen av »patentkrav» är kortare än bestämningen i patentförordningen

men är avsedd att äga samma innebörd. I denna del hänvisas till 30 § i

departementsförslaget.

1 motiven har kommittéerna behandlat frågan huruvida uppfinnarens

namn bör anges och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Kommittéer­

na anför att de i sitt preliminära förslag i 9 § föreskrivit att uppfinnaren

skulle anges i ansökningen och i It § att om patent söktes av annan än upp­

finnaren, sökanden skulle styrka sin rätt till uppfinningen. Samtidigt hade

i 7 § upptagits eu bestämmelse om s. k. företagsuppfinning. Såsom har an­

förts vid 1 § har sistnämnda bestämmelse emellertid ej medtagits i det slut­

liga betänkandet. I samband härmed har även föreskriften om angivande av

uppfinnaren slopats. Därmed vinnes den fördelen, att prövningen av frågan

om sökandens rätt kan begränsas till de fall, då hans rätt verkligen har bli­

vit bestridd, vilket medför en väsentlig rationalisering av patentmyndighe­

tens arbete. Kommittéerna har även slopat bestämmelsen i It § i preliminär­

förslaget om att en sökande, som inte själv har gjort uppfinningen, alltid

skall vara förpliktad att styrka sin rätt till uppfinningen. Detta betyder

dock inte att patentmyndigheten skulle sakna möjlighet att i de fall, då den

finner skäl därtill, fordra att sökanden styrker sin rätt. Tillbörlig hänsyn

till »uppfinnaräran» tas i 26 §, där det stadgas att uppfinnaren äger på­

fordra att han nämnes som uppfinnare i patentet.

Kommittéernas uttalande i denna del är inte enhälligt. Två ledamöter av

den svenska kommittén, herrar Reiland och von Zweigbergk, har under åbe­

ropande av principiella och praktiska skäl reserverat sig för bibehållande

av bestämmelserna i 9 och 11 §§ i preliminärförslaget.

Kommittéerna anser att man alltjämt, liksom i flertalet andra länder

med förprövningssystem, bör täcka patentverkens omkostnader genom av­

gifter från patentsökandena och patenthavarna. I överensstämmelse med

gällande rätt bör dessa kostnader fördelas på olika avgifter. Om ansök-

ningsavgift stadgas i förevarande paragraf. Rörande övriga avgifter hänvisas

till 15, 20, 25, 41, 42 och 51 §§ i departementsförslaget. Avgifterna skall en­

ligt förslaget fastställas i administrativ ordning, jämför 73 g i departements­

förslaget.

Remissyttrandena. Kommittéernas beslut att ur det definitiva förslaget

utesluta preliminärförslagets bestämmelser om att uppfinnarens

n a in n skall anges och att — därest patent sökes av annan än uppfinnaren

__ sökanden skall styrka sin rätt till uppfinningen har väckt bestämda in­

vändningar från det övervägande antalet remissinstanser, vilka helt ansluter

sig till vad reservanterna Reiland och von Zweigbergk anfört. Flera instan­

ser, nämligen Landsorganisationen, Statsverkens ingenjörsförbnnd, Svenska

industritjänstemannaförbundet, Svenska uppfinnaref öreningen, Svenska

uppfinnarkontoret, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 'i0 dr l!)6(i

108

ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund och Tjänstemän­

nens centralorganisation, förklarar denna fråga vara av så stor betydelse att

den är avgörande för huruvida förslaget i dess helhet kan godtagas eller ej.

I förevarande sammanhang förordar Statsverkens ingenjörsförbund och

Tjänstemännens centralorganisation ett stadgande om viss underrät­

telseplikt för p a t e n t v e r k e t. Då det kan förflyta lång tid innan

en rättsinnehavare, på vilken en uppfinning överlåtits, föranstaltar om an­

sökan om patent, är det önskvärt att patentverket ålägges att i god tid un­

derrätta den i patenthandlingarna angivne uppfinnaren om att patent sökts.

Därest rättsinnehavaren underlåter att ansöka om patent i andra länder och

ansökningen publiceras, kan uppfinnaren eljest komma att utsättas för eko­

nomisk skada.

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

Departementschefen. De av kommittéerna i förevarande paragraf upptagna

bestämmelserna om innehållet i patentansökan synes väsentligen ej ge an­

ledning till erinran. I första stycket torde dock i anslutning till artikel 8 i

Europarådets lagkonvention böra intagas bestämmelse att beskrivningen av

uppfinningen skall innefatta jämväl ritningar, om sådana erfordras. Be­

stämmelserna rörande patentkravens rättsverkan har i departementsför-

slaget överförts till 39 §.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats att i lagen

upptages bestämmelser om att uppfinnaren skall anges och att, därest pa­

tent sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styrka sin rätt till upp­

finningen. Jag biträder detta förslag, som tillgodoser en av åtskilliga svenska

remissinstanser uttalad uppfattning. Föreskrift om att uppfinnaren skall an­

ges torde böra upptagas i förevarande paragraf. Bestämmelse om att sökan­

den skall styrka sin rätt till uppfinningen, därest patent sökes av annan än

uppfinnaren, synes böra intagas i en följande paragraf.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte patentverket borde åläggas

skyldighet att, då patent sökes av annan än uppfinnaren, underrätta denne

om att patent sökts. Enligt min mening finns det knappast anledning härtill.

I samband med överlåtelse av uppfinningen har uppfinnaren möjlighet att

utverka åtagande av förvärvaren att denne själv underrättar uppfinnaren om

patentansökningen.

10

§.

Paragrafen, som är likalydande med 11 § i kommittéernas förslag, be­

handlar det s. k. enhetskravet.

Gällande rätt. Enligt 4 § 1 mom. sista stycket patentförordningen skall, om

patent sökes på flera uppfinningar, särskilda ansökningshandlingar inges

för vardera.

109

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller alt kravet att endast eu uppfin­

ning får upptagas i varje ansökan — enhelskravet — i första hand grundas

på administrativa hänsyn. Om flera av varandra oberoende uppfinningar

fick medtagas i en ansökan, skulle handläggningen kompliceras och klassi­

ficeringen försvåras. Även fiskaliska skäl anförs; man bör inte för en och

samma avgift kunna få handläggning och skydd avseende flera uppfin­

ningar.

Kommittéernas förslag till stadgande i ämnet, som upptagits i förevaran­

de paragraf, har fått utformningen, att i samma ansökan inte må sökas pa­

tent på två eller flera av varandra oberoende uppfinningar. Frågan i vad

mån uppfinningar som är beroende av varandra får upptagas i samma an­

sökan behandlas ej i stadgandet. Föreligger emellertid ett tekniskt samband

mellan uppfinningarna måste det enligt kommittéerna anses praktiskt och

rimligt att de medtages i samma ansökan. Närmare bestämmelser rörande

tillämpningen av stadgandet har ansetts böra ges i administrativ ordning.

Departementschefen.

Jag tillstyrker kommittéernas förslag, som inte för­

anlett erinringar vid remissbehandlingen.

11

§■

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéernas förslag.

Departementschefen. I 4 § 2 mom. patentförordningen föreskrives, att om

sökanden uppger annan såsom uppfinnare, sökanden skall förete hand­

ling, som visar att han är dennes rättsinnehavare. Såsom jag uttalat vid

behandlingen av 9 § bör en liknande föreskrift upptagas i den nya lagen.

Stadgandet, som lämpligen bör placeras som 11 §, torde böra få utform­

ningen, att om patent sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styr­

ka sin rätt till uppfinningen.

12

§.

I denna paragraf, som överensstämmer med 12 § i kommittéernas förslag,

har intagits bestämmelse om ombud för sökande, som inte har hemvist i

Sverige.

Gällande rätt. I 4 § 1 mom. fjärde stycket patentförordningen föreskrives,

att om sökanden ej är boende inom riket, skall han vid ansökningen foga

fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår

svara för honom.

Kommittéerna. Kommittéerna har här i anslutning till gällande rätt upp­

tagit stadgande, att om patentsökanden saknar hemvist här i riket, han

skall ha ett härstädes bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som

rör ansökningen. Ett motsvarande stadgande om ombudsplikt på patent­

stadiet har intagits i 58 § i kommittéernas förslag (71 § i departementsför-

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år l!)6(i

slaget). I motiven framhålles att föreskriften är motiverad av praktiska

skäl. Som exempel nämnes bl. a. att de förhandlingar, som äger rum mellan

patentsökanden och patentmyndigheten, kan förmodas bli betydligt för­

svårade, om myndigheten måste stå i direkt kontakt med en sökande, som

hor utomlands och som därför måste antas sakna nödig kunskap om språk

och förhållanden här i landet.

HO

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet för patentsö­

kande, vilken inte har hemvist i Sverige, att ha ett här bosatt ombud, över­

ensstämmer i sak med gällande rätt. Det har ej föranlett erinran vid re­

missbehandlingen och torde med en mindre redaktionell jämkning böra

upptagas i lagen.

13 §.

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommittéernas förslag, behandlas

möjligheten att ändra patentansökan.

Gällande rätt. I patentförordningen saknas särskilda bestämmelser om änd­

ring i ansökans innehåll. Möjligheten härtill måste dock anses vara förut­

satt i 5 §, som ålägger patentmyndigheten skyldighet att utfärda föreläggan­

de för att bereda sökanden tillfälle till rättelser. Enligt praxis får ansökan

emellertid inte ändras till att avse sådant som saknar motsvarighet i de

handlingar, som förelåg då ansökningen gjordes eller som enligt särskilda

föreskrifter kan anses ha förelegat vid detta tillfälle.

Kommittéerna. Kommittéerna har här upptagit stadgande att ansökan om

Patent inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av an­

sökningen när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt

14 § skall anses gjord. I motiven anför kommittéerna att bestämmelserna om

patentansökningens innehåll uppställer vissa fordringar på beskrivningens

tydlighet och patentkravens innehåll och bestämdhet. Vid patentmyndighe­

tens granskning kan det visa sig att sökanden inte uppfyllt dessa fordringar,

och han bör då ha tillfälle att rätta anmärkta brister. Han bör också ha rätt

att självmant göra ändringar av detta slag. Det kan även hända att det un­

der handläggningen befinnes att sökanden inte är berättigad till ett så om­

fattande skydd som han begärt. I detta fall bör sökanden ha rätt att in­

skränka patentkraven. Vad angår den omfattning i vilken ändringar får gö­

ras bör i princip endast sådana ändringar godtagas som har motsvarighet i

ansökningshandlingarna sådana dessa förelåg ansökningsdagen. Har ansök-

ningsdagen framflyttats enligt 14 §, bör dock i stället hänsyn tagas till an­

sökningshandlingarna sådana de förelåg vid den tidpunkt då ansökningen

enligt nämnda paragraf skall anses gjord.

in

Remissyttrandena. Stadgandet Ivar inte föranlett annat yttrande än att en

ledamot i Stockholms rådhusrätt i särskilt yttrande föreslagit, att uttrycket

»ansökningen» utbytes mot »ansökningshandlingarna» eller »ansökningens

grundhandlingar».

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna i överens­

stämmelse med gällande praxis upptagit stadgande att ansökan om patent

inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av ansökning­

en när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt 14 § skall

anses gjord. Jag tillstyrker stadgandet, som inte föranlett någon saklig erin­

ran vid remissbehandlingen. Vissa redaktionella jämkningar torde dock böra

vidtagas; bl. a. bör, såsom föreslagits i ett remissyttrande, uttrycket »ansök­

ningen» utbytas mot »ansökningshandlingarna».

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar 14 § i kommittéernas förslag, behandlas

frågan om rätt för sökanden att vid ändring av ansökan få åberopa dagen

för ändringen som ny ansökningsdag (s. k. löpdagsförskjutning). Stadgan­

det saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att det av 13 § framgår att pa­

tentkrav får avse endast vad som innehålles i de ursprungliga ansöknings­

handlingarna. Om dessa inte är tillräckligt fullständiga för att grunda det

patentskydd sökanden önskar, finns enligt gällande svensk och dansk rätt

inte möjlighet att i efterhand vidtaga erforderlig komplettering utan sökan­

den är hänvisad till att göra ny ansökan. I de finska och norska patentlagar­

na erbjudes emellertid i stället möjlighet för sökanden att vidhålla den ur­

sprungliga ansökningen men begära att denna skall anses gjord vid den tid­

punkt då kompletteringen vidtages, s. k. löpdagsförskjutning. Enligt kom­

mittéernas mening bör detta system upptagas i den nya lagstiftningen. Löp­

dagsförskjutning bör dock enligt kommittéerna kunna påkallas endast inom

viss tid från den ursprungliga ansökningsdagen; som lämplig tid föreslås

sex månader. Det har också synts rimligt att förmånen av löpdagsförskjut­

ning får utnyttjas endast en gång i varje ärende. I enlighet med det anförda

föreslår kommittéerna i första stycket av förevarande paragraf stadgande,

att om sökanden inom sex månader från ansökningsdagen vidtager ändring

i ansökningen, ansökningen skall, där han så begär, anses gjord vid den

tidpunkt, då ändringen gjordes; i andra stycket föreslås, att framställning

som avses i första stycket inte må göras mera än en gång och ej må åter­

tagas.

Kommittéerna framhåller att löpdagsförskjutning kan begäras även i frå­

ga om ansökan, beträffande vilken åberopas prioritet enligt 6 §. Löpdagsför­

skjutning medför dock inte någon förlängning av prioritetstiden. Om den

Kanyl. Muj.ts proposition nr 'it) år t it (it>

112

dag, som skall anses som ny ansökningsdag, infaller efter prioritetstidens

utgång, går alltså prioriteten förlorad.

I motiven behandlar kommittéerna även frågan vilken betydelse en löp-

dagsförskjutning har, om ansökningen sedermera åberopas som prioritets-

grundande vid ansökan om patent i annat land inom Parisunionen. Enligt

kommittéernas mening bör frågan besvaras med hänsynstagande till ett vM

Lissabonkonferensen i artikel 4 C (4) Pariskonventionen nyinfört stadgande

om rätt att under vissa villkor åberopa förnyad ansökan rörande samma

uppfinning som prioritetsgrundande. Kommittéerna utgår från att sökan­

den, med tillämpning av denna artikel, kommer att tillerkännas valrätt mel­

lan att räkna prioriteten från den ursprungliga ansökningsdagen eller från

den dag som skall anses som ny ansökningsdag.

Remissyttrandena. Det föreslagna systemet med löpdagsförskjutning bär

i allmänhet inte föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Patentverket känner dock viss tvekan inför förslaget. Även om systemet

skulle ha vissa fördelar för patentmyndigheten, innebär det risk för priori­

tet sfor lus t utomlands. Vad som i anslutning härtill anföres i betänkandet

om tillämpningen av artikel 4 C (4) Pariskonventionen kan komma att visa

sig oriktigt. I 14 § är ju inte, såsom i nämnda artikel, fråga om flera ansök­

ningar utan om en ansökan med förskjuten löpdag. En ledamot är skiljaktig

och tillstyrker utan förbehåll det föreslagna systemet.

Departementschefen. Såväl i gällande patentförordning som i förslaget är

det en grundläggande princip att patentkraven inte får gå utöver vad som

innehålles i de ursprungliga ansökningshandlingarna. Är dessa inte tillräck­

ligt fullständiga för att grunda de krav sökanden önskar ställa, går det alltså

i princip inte alt i efterhand komplettera dessa utan ny ansökan måste gö­

ras. I anslutning till finsk och norsk rätt öppnar förslaget här möjlighet för

sökanden att göra komplettering under vidhållande av ansökningen och be­

gära att denna skall anses gjord vid den tidpunkt då kompletteringen vid­

tages. Enligt förslaget skall begäran om löpdagsförskjutning göras inom sex

månader från ansökningsdagen. Sådan begäran skall inte få göras mer än en

gang och skall ej få återtagas. Bestämmelserna har inte föranlett erinran

vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra

upptagas i lagen.

Såsom kommittéerna framhållit inverkar begäran om löpdagsförskjutning

inte på beräkning av prioritetstid som enligt 6 § räknas från en tidigare i ut­

landet gjord ansökan. Om den dag, som skall anses som ny ansökningsdag

infaller efter prioritetstidens utgång, går alltså prioriteten förlorad.

Kommittéerna har även behandlat frågan vilken betydelse löpdagsför­

skjutning har i fall, då ansökningen sedermera åberopas som prioritetsgrun-

dande vid ansökan om patent i annat land. Enligt min mening är det svårt

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

113

att göra något uttalande härom, eftersom frågan beror av lagstiftningen i det

land där ansökningen göres. Som patentverket antytt bör emellertid en pa­

tentsökande, som framdeles ämnar söka patent utomlands, beakta att en bär

gjord löpdagsförskjutning vid prövning i annat land kan anses medföra en

förskjutning av prioritetstiden i förhållande till vad som skulle gälla om

sökanden i stället gjort ny ansökan.

Iiiingl. Maj. ts proposition nr

40

år W60

15 §.

I paragrafen, som motsvarar 15 § i kommittéernas förslag, ges regler om

behandlingen av patentansökan då patenthinder anses föreligga.

Gällande rätt. I 5 § första och andra styckena patentförordningen före-

skrives, att om patentmyndigheten finner att sökanden ej fullgjort vad en­

ligt 4 § 1 mom. ålegat honom — se härom vid 9, 10 och 12 §§ i departe-

mentsförslaget — patentmyndigheten skall hålla sökanden till handa eller,

om fullständig adress uppgivits, med posten till honom översända skriftlig

underrättelse därom med föreläggande för honom att inom viss tid skrift­

ligen yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter

sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, skall patentmyndig­

heten avföra ansökningen. Sökanden äger dock att återuppliva denna ge­

nom att inom fyra månader från utgången av förenämnda tid till patent­

myndigheten inkomma med yttrande och viss avgift (återupplivningsav-

gift).

I 6 § första och andra styckena stadgas, att om patentmyndigheten fin­

ner att uppfinningens föremål inte är av sådan beskaffenhet att patent må

meddelas därå, eller att uppfinningen uppenbarligen inte är ny, eller att

sökande, vilken uppgivit annan såsom uppfinnare, ej visat att han är dennes

rättsinnehavare, eller att sökande underlåtit att erlägga ansökningsavgift,

patentmyndigheten skall på sätt i 5 § sägs lämna sökanden skriftlig un­

derrättelse därom med föreläggande för honom att inom viss tid skriftligen

yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter sö­

kanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, äger vad i 5 § stadgas

om avförande av ansökningen och om återupplivning motsvarande tillämp­

ning.

Kommittéerna. Kommittéerna anser att reglerna rörande handläggning av

bristfällig ansökan bör vara desamma, vare sig fråga är om formella eller

materiella brister. I 15 § första stycket har upptagits ett för båda fallen ge­

mensamt stadgande, att om sökanden inte iakttagit vad om ansökan är

föreskrivet eller patentmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall

till ansökningen, sökanden skall föreläggas att inom viss tid avge yttrande

eller vidtaga rättelse. Det har inte funnits påkallat att i lagtexten bestämma

på vilket sätt delgivning av föreläggande skall ske.

114

I andra stycket stadgas att om sökanden underlåter att inom förelagd tid

inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist,

skall ansökningen avskrivas. Bestämmelsen motsvarar nuvarande regel om

avförande av ansökan.

I anslutning till gällande rätt ges i tredje stycket en regel om återupptag*

nmg. Det stadgas sålunda, att prövningen av ansökningen återupptages, dä­

rest sökanden inom fyra månader efter utgången av den förelagda tiden in­

kommer med yttrande eller vidtager åtgärd för att avhjälpa brist och inom

samma tid erlägger fastställd återupplivningsavgift.

Remissyttrandena. Bestämmelsen har föranlett yttrande endast av Svenska

patentombudsf öreningen, som anser att för sent erläggande av återupp­

livningsavgift bör kunna avhjälpas i efterhand. De olägenheter som

befaras av en sådan ordning, särskilt att den kunde användas i uppehållan­

de syfte, synes föreningen vara överdrivna och kan för övrigt motverkas ge­

nom att man stipulerar en mycket kort frist för avhjälpandet och hög straff­

avgift.

Departementschefen. De föreslagna reglerna rörande förfarandet då an­

sökan är bristfällig synes väsentligen ej ge anledning till erinran. I andra

stycket torde dock av praktiska skäl böra tilläggas föreskrift om att under­

rättelse rörande sådan påföljd som avses i stycket skall intagas i föreläg­

gandet. I tredje stycket torde termen »återupplivningsavgift» böra ersättas

med »återupptagningsavgift». Därjämte torde vissa redaktionella jämk­

ningar böra vidtagas.

Svenska patentombudsföreningens förslag att för sent erläggande av

återupptagningsavgift bör kunna avhjälpas i efterhand är förenat med

olägenheter och synes för övrigt onödigt med hänsyn till den väl tilltagna

återupptagningsfristen. Jag kan därför inte biträda förslaget.

16 §.

I paragrafen, som motsvarar 16 § i kommittéernas förslag, regleras hand­

läggningen sedan sökanden avgivit yttrande i anledning av föreläggande.

Gällande rätt. I 5 § tredje stycket patentförordningen stadgas att om sö­

kanden inom förelagd tid inkommer med yttrande rörande sådana brister

som avses i paragrafen — se härom vid 15 § i departementsförslaget — eller

inom fyra månader från utgången av sagda tid inkommer med yttrande och

återupplivningsavgift, men underlåter att inom föreskriven tid avhjälpa an­

märkt brist, patentmyndigheten äger förklara ansökningen förfallen. Be­

träffande brister som avses i 6 § patentförordningen finns ett motsvarande

stadgande i tredje stycket av denna paragraf; påföljden är dock här att an­

sökningen avslås.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

115

Kommittéerna. Kommittéerna har i paragrafen upptagit stadgande att om

liinder för bifall till ansökningen föreligger även efter det yttrande inkom­

mit och sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, ansökningen skall

avslås, där ej anledning förekommer att ånyo ge sökanden föreläggande.

Regeln motsvarar gällande rätt med det undantaget att den nuvarande

skillnaden mellan förfallo- och avslagsbeslut ansetts ej böra bibehållas.

Remissyttrandena. Patentverket anser det vara en förtjänst hos förslaget

att motsvarighet till den nuvarande patentförordningens uppspaltning på

förfallobeslut vid formella brister och avslagsbeslut vid hinder av materiell

innebörd inte upptagits i förslaget. Den nuvarande ordningen har nämligen

påtagliga svagheter.

Departementschefen. Det av kommittéerna föreslagna stadgandet har ej

föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde med en mindre redak­

tionell jämkning böra upptagas i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr >,W ur W6(i

17 §.

I denna paragraf, som motsvarar 17 § i kommittéernas förslag, behandlas

förfarandet då någon påstår bättre rätt till patentsökt uppfinning. Stadgan­

det saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att det i patentärende kan in­

träffa att annan än sökanden påstår bättre rätt till uppfinningen. Den som

framställer sådant påstående gör t. ex. gällande att han själv är den verk­

liga uppfinnaren och att sökanden erhållit kännedom om uppfinningen el­

ler om de idéer, på vilka den väsentligen bygger, genom att missbruka upp­

gifter som uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare givit i förtroende.

Även där sökanden ostridigt är upphovsman till uppfinningen, kan mot

honom göras gällande att han t. ex. i anställningskontrakt förbundit sig

att alla uppfinningar som han gör skall tillkomma hans arbetsgivare. Sö­

kandens rätt kan också vara beroende av en civilrättslig tvist, t. ex. om arv.

Någon rätt för patentmyndigheten att hänskjuta tvist om bättre rätt till

domstol finns för närvarande inte i någon av de nordiska patentlagarna.

Med beaktande av att frågan om rätten till uppfinningen i allt fall kan dra­

gas inför domstol sedan patentet beviljats har kommittéerna emellertid

funnit det ändamålsenligt att bereda patentmyndigheten möjlighet att slip­

pa att avgöra frågor, vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för

de allmänna domstolarna.

I paragrafens första stycke stadgas i enlighet härmed, att om någon inför

patentmyndigheten påstår bättre rätt till uppfinningen än sökanden och

saken finnes tveksam, patentmyndigheten må förelägga honom att inom

viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes ej föreläggandet, må på­

116

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

ståendet lämnas utan avseende vid patentansökningens avgörande. Under­

rättelse därom skall intagas i föreläggandet. Kommittéerna framhåller att

påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess patentansök­

ningen avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med invänd­

ning enligt 21 §.

I andra stycket föreskrives att om tvist om bättre rätt till patentsökt upp­

finning är anhängig vid domstol, patentansökningen må förklaras vilande

i avbidan på att målet slutligt avgöres.

Kommittéerna understryker att de föreslagna bestämmelserna är fakulta­

tiva. Patentmyndigheten får med hänsyn till omständigheterna avgöra om

föreläggande skall ges, respektive ansökningen förklaras vilande, eller om

den t. ex. såsom gällande uppenbart inte patenterbar uppfinning skall avslås

oberoende av eventuellt pågående rättegång.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har

inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen. Jag tillstyrker att de med

vissa redaktionella jämkningar upptages i lagen.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 18 § i kommittéernas förslag, ger en regel

om överföring av patentansökan. Regeln saknar motsvarighet i patentförord­

ningen.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att den som under ansöknings-

förfarandet visar att han äger bättre rätt till uppfinningen än sökanden i

regel har intresse av att själv få patent på uppfinningen. Att härvid hänvisa

honom till att själv göra ny ansökan är inte tillfredsställande eftersom

den redan föreliggande ansökningen, trots att den var oberättigad, utgör

nyhetshinder i de fall när den hunnit bli offentliggjord. En annan utväg

måste därför väljas. Efter att ha övervägt olika alternativ har kommittéerna

stannat för att, efter mönster från schweizisk rätt, föreslå att den ur­

sprungliga ansökningen skall kunna överföras på den berättigade. Härige­

nom vinnes bl. a. att det inte kan uppstå en period under vilken uppfin­

ningen inte är föremål för någon ansökan och alltså fri för allmänheten.

Enligt kommittéernas mening bör den berättigade emellertid inte få till­

godogöra sig den för den första ansökningen redan erlagda ansökningsav-

giften. Ny sådan avgift bör erläggas, bl. a. med tanke på det extra arbete

som uppstår för patentmyndigheten i form av korrespondens och överlägg­

ningar med den nya sökanden. För att hindra rättsförlust, bör ansökningen

inte få avskrivas eller avslås, förrän yrkande om överföring blivit slutligt

prövat.

I enlighet härmed föreslås i första stycket av förevarande paragraf stad­

gande att om någon visar, att han äger bättre rätt till patentsökt uppfin­

117

ning än sökanden, patentmyndigheten skall, där han så begär, i stället för

att på den grund avslå ansökningen överföra denna på honom. Den som

sålunda får patentansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsav-

gift. I andra stycket föreskrives, att om överföring av patentansökan yrkats,

ansökningen inte må avskrivas eller avslås, förrän yrkandet blivit slutligt

prövat.

Remissyttrandena. Stadgandet har inte föranlett annat yttrande än att

patentverket föreslagit att regeln i andra stycket utvidgas så att den utsäger

att, om överföring av patentansökan yrkas, ansökningen — förutom att

den inte får avskrivas eller avslås — ej heller får beviljas eller ens ut­

läggas förrän frågan om vem som skall anses vara rätt sökande blivit av­

gjord. Även genom åtgärder som leder till utläggning eller bifall kan näm­

ligen den berättigades patent komma att bli så begränsat eller urholkat att

det i praktiken blir värdelöst för honom.

Departementschefen. De av kommittéerna i första stycket av förevarande

paragraf föreslagna bestämmelserna om rätt för den som visar att han äger

bättre rätt till uppfinningen än sökanden att få ansökningen överförd på

sig har lämnats utan erinran av remissinstanserna och torde med ett par

redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen. Bättre rätt kan i uppen­

bara fall styrkas direkt inför patentmyndigheten. I tveksamma fall kan pa­

tentmyndigheten jämlikt 17 § i förslaget utfärda föreläggande för den som

anser sig berättigad att väcka talan vid domstol. Bifalles sådan talan, styr-

kes den bättre rätten inför patentmyndigheten genom uppvisande av laga-

kraftvunnen dom.

Enligt andra stycket i kommittéernas förslag må, när yrkande om över­

föring framställts, patentansökningen inte avskrivas eller avslås förrän

yrkandet blivit slutligen prövat. Patentverket har förordat att ansökningen

i avbidan på den slutliga prövningen av överföringsfrågan ej heller skall

kunna bifallas eller utläggas. Enligt min mening ligger det emellertid i par­

ternas intresse att handläggningen av ansökningsärendet kan fortsättas

medan överföringsfrågan prövas och det synes mest praktiskt att även slut­

ligt beslut i form av bifall därvid skall kunna ges. Jag biträder därför kom­

mittéernas förslag med viss redaktionell jämkning.

19 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 19 § i kommittéernas förslag,

regleras villkoren för ansökans godkännande för utläggning och verkan av

sådant godkännande med avseende på sökandens möjligheter att ändra

sina yrkanden.

Kungl. Maj ris proposition nr M) är lU6(i

118

Gällande rätt. I patentförordningen saknas bestämmelser om godkännande

för utläggning, d. v. s. det beslut som föregår det förfarande varigenom all­

mänheten beredes tillfälle alt inkomma med invändningar mot patentansök­

ningen. 1 7 § första stycket i förordningen anges emellertid som villkor för

de åtgärder som här avses att ansökningshandlingarna är fullständiga och

att anledning ej förekommit att avslå ansökningen. Patentförordningen har

inte heller några bestämmelser med avseende på sökandens möjligheter att

ändra sina yrkanden. I praxis anses dock sådan rätt föreligga och någon

tidsbegränsning anses därvid inte gälla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Kommittéerna. I första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna

upptagit stadgande att om ansökningshandlingarna är fullständiga och

hinder för patent ej finnes föreligga, ansökningen skall godkännas för ut­

läggning enligt 21 §. I motiven anföres bl. a. att beslut om utläggning inte

binder patentmyndighetens slutliga ställningstagande. Beslutet innebär en­

dast att i det töretintliga läget hinder mot patentbeviljande inte funnits

föreligga och att därför utläggning kan ske.

I andra stycket har upptagits stadgande, att sedan beslut fattats om an­

sökningens godkännande för utläggning, patentkraven inte må utvidgas eller

framställning enligt 14 § göras. I motiven framhålles att en rätt för sökan­

den att efter utläggningen i samma utsträckning som dessförinnan ändra

ansökningen medför vissa olägenheter såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som

med hänsyn till en rationell handläggning av ärendena. I förstnämnda hän­

seende märkes bl. a., att en rätt att ändra ansökningen i samma omfatt­

ning som förut skulle vålla svårigheter för intresserade att avgöra om in­

vändning bör göras. Vad angår handläggningen av ärendena synes det

uppenbart att en oinskränkt ändringsrätt måste medföra en belastning av

patentmyndighetens granskningsarbete och motverka en planmässig be­

handlingsgång. Kommittéerna har därför ansett att den begränsningen i änd-

ringsrätten bör införas att patentkraven efter ansökans godkännande för

utläggning inte bör få utvidgas. De skäl som anförts för denna begränsning

leder enligt kommittéernas mening också till att efter beslutet om utlägg­

ning framställning om s. k. löpdagsförskjutning inte längre bör få göras.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde med ett par mindre

redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen.

20

§.

Denna paragraf, som motsvarar 20 § i kommittéernas förslag, innehål­

ler regler om tryckningsavgift och befrielse därifrån.

Gällande rätt. I 7 § sjätte stycket patentförordningen stadgas bl. a. att

patentmyndigheten, sedan patent meddelats, skall på lämpligt sätt genom

119

tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga

delar. Kostnaderna för sådan tryckning är avsedda att bestridas av de s. k.

utfärdningsavgifterna. Sådan avgift uttages i varje patentärende enligt när­

mare bestämmelser i 7 § tredje stycket. Enligt detta skall sökanden före

utgången av invändningsfristen till patentmyndigheten inbetala en utfärd-

ningsavgift av etthundra kronor; dock må denna avgift, förhöjd med tjugu­

fem kronor, erläggas inom två månader därefter. Sökes patent av uppfin­

naren och gör han före utgången av invändningsfristen framställning om

befrielse från utiardningsavgift, må patentmyndigheten medge sådan be­

frielse, där det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga av­

giften. Avslås framställningen, äger sökanden städse erlägga avgiften, utan

förhöjning, inom två veckor från det sökanden underrrättats om beslutet.

Talan mot beslutet må ej föras. I fjärde stycket föreskrives att om sökan­

den ej fullgör vad i tredje stycket stadgas, ansökningen skall avföras såsom

återtagen. I händelse patent ej meddelas, återbetalas erlagd utfärdnings-

avgift.

Kommittéerna. Såsom framgår av 21 § föreslår kommittéerna att beskriv­

ningen av uppfinningen jämte patentkrav skall tryckas redan i och för ut­

läggningen. För att täcka tryckningskostnaderna bör enligt kommittéernas

mening alltjämt uttagas särskild avgift. Någon återbetalning bör inte ifråga-

komma, även om patent sedermera inte skulle beviljas. I enlighet härmed

föreslås i 20 § första stycket stadgande att sökanden inom två månader efter

det ansökningen godkänts för utläggning skall erlägga fastställd trycknings-

avgift. Sker det ej, avskrives ansökningen. Prövningen återupptages dock,

därest sökanden inom fyra månader efter utgången av sagda tid erlägger

tryckningsavgiften jämte fastställd återupplivningsavgift. Kommittéerna an­

märker, att om ansökningen efter utläggningen skulle ändras så att det

meddelade patentet får annat innehåll än som avsetts vid utläggningen

handlingarna skall enligt 26 § tryckas på nytt. För sådan omtryckning ut­

går enligt förslaget ingen ytterligare avgift.

I 20 § andra stycket har upptagits bestämmelser om befrielse från tryek-

ningsavgift. Sökes patent av uppfinnaren och begär han inom två månader

efter beslutet om ansökningens godkännande för utläggning befrielse från

tryckningsavgiften, må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse,

därest det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga avgiften.

Avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två veckor därefter

anses erlagd i rätt tid. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt.

Av 24 § framgår att patentmyndighetens beslut i ärende om avgiftsbefrielse

ansetts böra vara slutgiltigt.

Två reservanter i den norska kommittén avstyrker bestämmelserna om be­

frielse från tryckningsavgift.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 'it) år 1 Uti t i

120

Remissyttrandena. Patentuerket ansluter sig till de två reservanterna i den

norska kommittén och avstyrker bestämmelserna i andra stycket om b e-

frielse från trycknings avgift under framhållande att det sam­

hälleliga stöd till obemedlade uppfinnare, som förvisso ibland kan vara både

behjärtansvärt och ekonomiskt väl motiverat, inte bör ske genom befrielse

Irån avgifter enligt patentlagen utan i andra former, t. ex. genom bistånd

från Svenska uppfinnarkontoret.

Departementschefen. Förevarande stadgande om tryckningsavgift har i all­

mänhet godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen ej ge anled­

ning till erinran. I överensstämmelse med vad jag förordat vid 15 § bör dock

termen återupplivningsavgift i första stycket utbytas mot återupptagnings-

avgift.

Beträffande andra stycket kan jag ej ansluta mig till patentverkets önske­

mål att helt slopa möjligheten för uppfinnare att erhålla befrielse från tryck­

ningsavgift. Bestämmelsens karaktär av undantagsregel synes dock böra

ytterligare framhävas genom att man för befrielse ställer krav att det före­

ligger avsevärd svårighet för uppfinnaren att erlägga avgiften. Vid de nor­

diska departementsöverläggningarna har enighet nåtts om att förlänga res-

pittiden vid avslag på framställning om befrielse från tryckningsavgift från

två veckor till två månader. Jag tillstyrker sådan förlängning.

21

§.

Förevarande paragraf, som motsvarar 21 § i kommittéernas förslag, upp­

tager bestämmelser om utläggning och invändning samt om tryckning av

utläggningsskrift.

Gällande rätt. I 7 § första stycket patentförordningen stadgas att om an­

sökningshandlingarna är fullständiga och anledning ej förekommit att avslå

ansökningen — jämför vad som härom anföres vid 19 § i departementsför-

slaget — patentmyndigheten skall, efter underrättelse till sökanden, i all­

männa tidningarna införa kungörelse om ansökningen med uppgift om dess

huvudsakliga innehåll. Enligt andra stycket står det envar öppet att inom

två månader efter kungörandet inkomma med skriftlig invändning till pa-

tentmyndigheteo. i sjätte stycket stadgas att patentmyndigheten, sedan pa­

tent meddelats, skall på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskriv­

ningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna upptagit

stadgande att patentmyndigheten, efter det tryckningsavgift enligt 20 § er­

lagts eller befrielse från tryckningsavgiften medgivits, skall utlägga ansök­

ningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning där­

emot. Utläggningen skall kungöras. Enligt andra stycket skall invändning mot

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

121

patenlansökan göras skriftligen och vara inkommen til! patentmyndigheten

inom tre månader från kungörelsedagen. I jämförelse med gällande rätt in­

nebär förslaget att bestämmelser om sättet för kungörande fått utgå; det är

avsett att reglera denna fråga i tillämpningsföreskrifterna. Vidare har fris­

ten för invändningar ansetts böra förlängas till tre månader.

t motiven diskuterar kommittéerna frågan om det, för att invändning

skall anses behörigen gjord, bör fordras att i denna — eller i allt fall inom

tremånadersfristen — anges grunden för invändningen. Kommittéerna fram­

håller att detta inte kräves i gällande praxis. Ett sådant krav är inte heller

tillfredsställande i fall då invändare, oaktat han ej anfört någon grund, har

stöd för sin invändning. Om invändningen ej upptages till behandling,

kunde han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå

i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att före­

bygga processer. I lagen har därför inte ställts krav i förevarande avseende.

Normalt bör emellertid enligt kommittéernas mening grunden anges i in­

vändning och i förslaget till tillämpningsföreskrifter har upptagits stadgande

om skyldighet härutinnan. Någon påföljd för den som ej iakttager denna

regel har ej stadgats. Regeln ger emellertid patentmyndigheten möjlighet att

behandla invändningar, i vilka grunden ej angivits, i summarisk ordning.

Detta bör ske så snart förhalningssyfte föreligger. Kommittéerna framhåller

i detta sammanhang att patentmyndigheten självfallet har skyldighet tillse

att ärendena avgöres utan onödig tidsutdräkt. Detta är inte minst viktigt

efter utläggningen, eftersom denna medför ett starkare intrångsskydd än

dessförinnan. Medgivande av uppskov för inkommande med motivering till

invändning bör därför ske ytterst restriktivt.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit föreskrifter om tryckning av

utläggningsskrift. Det stadgas att från och med den dag då ansökningen ut­

lägges skall hos patentmyndigheten finnas att tillgå tryckta exemplar av

skrift med beskrivning av uppfinningen jämte patentkrav. Skriften skall

innehålla uppgift om sökanden samt om uppfinnaren, där han angivits. I

motiven framhåller kommittéerna att man utgår från att meddelade pa­

tent liksom hittills alltid skall vara tillgängliga i tryckt form. Samma in­

tresse av att handlingarna finns tryckta föreligger emellertid även beträf­

fande patentansökningar, som skall utläggas. Som framgår av 54 § (60 § i

departememtsförslaget) åtnjuter uppfinningen sedan ansökningens utlägg­

ning kungjorts skydd i flera avseenden, under förutsättning att patent se­

dermera meddelas. Inom näringslivet har man därför behov av att på ett

bekvämt sätt kunna ta del av de patentansökningar som göres. Även syftet

att endast materiellt riktiga patent meddelas främjas av en publicering,

som ger en vidare krets av allmänheten möjlighet att studera ansökningen

och eventuellt inkomma med invändningar. Enligt kommittéernas mening

bör därför ansökningshandlingarna i erforderliga delar — beskrivningen och

patentkraven — vara tillgängliga i tryck från och med utläggningen. Ändras

Kungl. Maj:ts proposition nr 'it) är 1!)06

122

Kangl. Maj. ts proposition nr AO år 1966

handlingarna sedermera, bör de åter tryckas i slutligt skick sedan patentet

meddelats; bestämmelse härom har upptagits i 26 §. I övriga fall anser kom­

mittéerna något omtryck i samband med patentets meddelande ej vara er­

forderligt.

Remissyttrandena. Bestämmelserna i förevarande paragraf godtas allmänt

eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Sveriges industriförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret uttalar sin tillfredsställelse

över att invändningsfristen förlängts till tre månader.

Sveriges industriförbund tar i detta sammanhang upp frågan om en

minskning av nuvarande långa behandlingstider. För­

bundet framhåller att invändningsinstitutet från industrins synpunkt till­

mäts den största betydelse men påpekar att en för patentsökanden allvarlig

fördröjning kan uppkomma till följd av obefogade invändningar. Invänd-

ningsförfarandet skänker sålunda viss möjlighet att utan fog avsevärt för­

sena patentbeviljandet. Det är enligt industriförbundets mening angeläget

att dessa olägenheter såvitt möjligt undanröjes. Inte minst bör man stävja

invändningar utan motivering. Förbundet delar den i betänkandet anförda

uppfattningen, att uppställandet av vissa formella villkor för att invänd­

ning skall anses behörigen inkommen inte är en lämplig utväg. Sådana

formella krav torde bli tämligen invecklade och ändå oftast kunna kring­

gås. I förslaget till tdllämpningsförfattning har emellertid föreskrivits att, då

invändning göres, grunden för densamma skall anges. I enlighet härmed

bör invändningar utan motivering i vanliga fall upptas till avgörande ome­

delbart efter invändningsfristens utgång. Medgivande av uppskov för ingi­

vande av motivering bör — såsom även kommittéerna förordat — ske ytterst

restriktivt och då endast för kort tid. Förbundet finner det emellertid vara

minst lika väsentligt, att man under hela invändningsförfarandet — såväl

gentemot invändaren som gentemot sökanden — endast ger korta frister för

kompletterande motiveringar och att skriftväxlingen ej tillätes fortsätta, när

det synes uppenbart att den ej kan ge något nytt. Genom dylika åtgärder

skulle antagligen nuvarande långa behandlingstider med därav följande olä­

genheter kunna minskas.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att bestämmel­

sen i tredje stycket om angivande av uppfinnarens namn på patent­

skriften är ägnad att stimulera uppfinnarverksamheten. I många fall inne­

bär också uppgiften om uppfinnaren en ledtråd för identifierandet av patent

som i olika länder meddelats på samma uppfinning.

Telestyrelsen anser att viss otydlighet vidlåder föreskrifterna i 21 och

26 §§ i vad gäller procedurerna för tryckning av patentansökningar

respektive patent. Styrelsen föreslår att efter första meningen i tredje stycket

i 21 § inom parentes tillägges ordet »utiäggningsskrift», varjämte i 26 § kan

direkt anknytas till denna term. Starka skäl talar även för att patentrit­

123

ningar omnämns i samband med såväl preliminär som slutgiltig tryckning

av patenthandlingarna.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna upptagit

föreskrifter om utläggning och invändning samt om tryckning av utlägg-

ningsskrift. Enligt första stycket skall patentmyndigheten, efter det tryck-

ningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse från tryckningsavgiftcn med­

givits, utlägga ansökningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkom­

ma med invändning däremot. Utläggningen skall kungöras. I andra stycket

stadgas, att invändning mot patentansökan skall göras skriftligen och

vara inkommen till patentmyndigheten inom tre månader från kungörelse­

dagen. Bestämmelserna överensstämmer i sak med gällande rätt. Invänd-

ningsfristen föreslås dock förlängd. I tredje stycket har upptagits ett nytt

stadgande om tryckning av utläggningsskrift. Enligt gällande rätt trycks pa­

tenthandlingarna i samband med att patentet meddelas. Med hänsyn bl. a.

till att enligt förslaget — liksom enligt gällande rätt — uppfinning skall

åtnjuta visst skydd redan från och med utläggningen har kommittéerna

emellertid ansett, att handlingarna bör föreligga i tryckt form redan vid

denna tidpunkt. Stadgandet härom har fått utformningen, att från och med

den dag då ansökningen utlägges tryckta exemplar av skrift med beskriv­

ning av uppfinningen jämte patentkrav skall finnas att tillgå hos patent­

myndigheten. Skriften skall innehålla uppgift om sökanden samt om upp­

finnaren, där han angivits.

De föreslagna reglerna har godtagits eller lämnats utan erinran av re­

missinstanserna. Jag tillstyrker att de upptas i lagen. Föreskriften i tredje

stycket om angivande av uppfinnaren bör dock göras obligatorisk med hän­

syn till departementsförslagets vid 9 § redovisade ståndpunkt i denna

fråga. Därjämte torde böra vidtagas vissa redaktionella jämkningar.

I likhet med kommittéerna och Sveriges industriförbund vill jag under­

stryka nödvändigheten av att behandlingstiderna inte onödigt fördröjes.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittéerna och industri­

förbundet anfört härom. Särskilt vill jag betona önskvärdheten av att man

är ytterst återhållsam med beviljande av uppskov för komplettering av ofull­

ständiga invändningar och att nödiga frister görs så korta som möjligt.

I anledning av telestyrelsens anmärkning erinrar jag om att i 9 § departe-

mentsförslaget upptagits bestämmelse, att ansökning skall innehålla be­

skrivning av uppfinningen, innefattande jämväl ritningar, där sådana er­

fordras. Beskrivningen anses alltså innefatta ritningarna och även dessa skall

återges i den tryckta utläggningsskriften.

22

§.

Paragrafen, som motsvarar 22 § i kommittéernas förslag, behandlar of­

fentliggörande av patentansökan.

Kungl. Maj. ts proposition nr ■'/() år

124

Gällande rätt. Grundstadgandet om allmänhetens rätt att taga del av hand­

lingar i patentansökningsärenden är 23 § i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt

törsta punkten i detta lagrum, sådant det lyder efter en år 1962 vidtagen

ändring, tår handlingar i ärenden angående ansökan om patent inte utan

sökandens samtycke utlämnas till annan i vidare mån än som föranledes av

gällande lagstiftning rörande patent. I andra punkten föreskrivs, att sådana

handlingar dock skall utlämnas i vad de angår uppfinning varå patent be­

viljats, såframt ej annat är stadgat i nyssnämnda lagstiftning.

1 23 § törsta punkten i 1937 års lag åsyftade föreskrifter finns för när­

varande i 7, 8 och 20 §§ patentförordningen. I 7 § första stycket stadgas

i anslutning till den i lagrummet upptagna, vid 21 § i departementsför-

slaget berörda föreskriften rörande kungörelse om utläggning av hand­

lingar i patentärende — att samtliga till ärendet hörande handlingar efter

utläggningen skall hållas tillgängliga för envar, där ej patentmyndigheten

finner särskilda skäl föreligga att göra undantag för viss handling, som an­

går uppfinning på vilken patent ej sökes i ärendet. Jämlikt 8 § femte stycket

skall vad i 7 § första stycket stadgas om handlingarna i ärendet hos pa­

tentmyndigheten äga motsvarande tillämpning med avseende på de hand­

lingar, som inkommer till Kungl. Maj :t. I 20 § andra stycket stadgas slut­

ligen att sökanden äger medge att ansökningshandlingarna skall hos patent-

myndigheten hållas tillgängliga för envar jämväl innan ansökningen kun­

gjorts enligt 7 §; om sådant medgivande skall patentmyndigheten införa

meddelande i allmänna tidningarna.

I 23 § andra punkten i 1937 års lag åsyftas lagen den 29 november 1946

(nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för för­

svaret, i vilken stadgas om möjlighet att erhålla hemligt patent på uppfin­

ning, som har särskilt avseende på krigsmateriel.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att patentansökning för närva­

rande i samtliga nordiska länder blir offentlig först vid utläggningen. Det

bör emellertid övervägas, om inte offentliggörande skall ske vid en tidigare

tidpunkt. Det är nämligen uppenbart att ansökningens hemlighållande un­

der en utsträckt behandlingstid kan vålla andra näringsidkare betydande

olägenheter. Dessa kan själva ha börjat utnyttja uppfinningen under den

tid ansökningen var hemlig och de ansträngningar som därvid gjorts kan

gå till spillo, om patent sedermera beviljas. I någon mån kan sådana

»efteranvändare» tillgodoses genom särskild tvångslicens; kommittéerna

framlägger förslag härom i 43 § (48 § i departementsförslaget). I huvudsak

synes dock enligt kommittéernas mening de intressen det här gäller böra

beaktas genom en utvidgad olfentlighet under tiden för ansökningens be­

handling. En lämplig utväg har synts vara att i lagen fastställa en tids­

frist efter vars utlopp ansökningshandlingarna skall göras offentliga även

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

125

om utläggning ej skett. Fristen kan enligt kommittéernas mening lämpligen

bestämmas till 18 månader från ansökningsdagen eller i fråga om ansök­

ning, för vilken åberopas prioritet, från prioritetsdagen, I enlighet med det

anförda har kommittéerna i 22 § första slyckel upptagit stadgande, att från

och med den dag då ansökningen utlägges handlingarna rörande ansök­

ningen skall hållas tillgängliga för envar, och i andra stycket första punkten

stadgande att när aderton månader förflutit från den dag då patentansök­

ningen gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkas, den dag från vilken

prioriteten begäres, handlingarna skall hållas tillgängliga för envar, även

om ansökningen inte utlagts.

Kommittéerna framhåller att regeln om offentliggörande efter 18 måna­

der inte gäller om ansökan före utgången av denna tid avskrivits eller av­

slagits genom beslut som vunnit laga kraft; i detta fall förblir handlingarna

hemliga. Har sådant beslut vid fristens utgång fattats men ej hunnit vinna

laga kraft, bör enligt kommittéernas mening offentliggörande ske endast om

sökanden begär återupptagning eller anför besvär. Stadgande därom har

upptagits i andra stycket andra punkten.

I tredje stycket har, i anslutning till gällande rätt, upptagits stadgande,

att handlingarna på framställning av sökanden skall hållas tillgängliga tidi­

gare än eljest skulle gälla.

Enligt fjärde stycket skall patentmyndigheten, när handlingarna enlig!

andra eller tredje stycket blir tillgängliga, utfärda kungörelse därom.

I femte stycket föreslår kommittéerna slutligen bestämmelse, som i an­

slutning till gällande rätt ger patentmyndigheten möjlighet att i vissa fall

begränsa offentligheten. Enligt bestämmelsen skall patentmyndigheten i

fall då handling, som inte rör uppfinning på vilken patent sökes i ärendet,

innehåller företagshemlighet, där .särskilda skäl är därtill på ansökan äga

förordna att handlingen inte må utlämnas. Kommittéerna framhåller, att

ett stadgande i ämnet bör ha till huvudsakligt ändamål att, liksom motsva­

rande stadgande i patentförordningen, möjliggöra för sökanden att från of­

fentlighet undandraga sådana uppfinningselement, som angivits i ansök­

ningen men på vilka han inte söker patent i ärendet. Det synes dock kom­

mittéerna ej böra vara tillräckligt skäl för hemlighållande att ifrågavarande

uppfinningselement ej omfattas av patentkraven, då de även om så ej är

fallet ändock kan ha värde för att belysa den patentsökta uppfinningen. Ä

andra sidan bör ett hemlighållande också kunna tillåtas beträffande hand­

ling som ej rör uppfinning utan innehåller upplysningar om affärsförbin­

delser, kontraktsförhållanden etc., vilket kan tänkas förekomma t. ex. i

tvist om bättre rätt till uppfinning. Stadgandet bör därför enligt kommit­

téernas mening, i motsats till bestämmelsen i patentförordningen, omfatta

även handlingar som ej rör uppfinning, men i stället bör uppställas kravet

att handlingen innehåller företagshemlighet.

I motiven anför kommittéerna att i fall då yrkande om hemlighållande

Kungl. Maj.ts proposition nr U) ur lUflii

126

enligt femte stycket ogillas, beslutet omedelbart bör lända till efterrättelse.

En rätt att klaga över beslutet skulle då knappast tjäna något ändamål och

kommittéerna anser därför att någon talan mot beslut av förevarande slag

ej bör medges.

Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket om patentansö­

kans offentliggörande vid utläggning har inte föranlett

någon erinran i remissvaren.

Bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena om offentliggö­

rande aderton månader från ansöknings- respektive

p r i o r i t e t s d a g e n m. m. har i allmänhet ej heller mötts av erinringar.

Vissa påpekanden görs dock.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret påtalar att från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast

fall då beslut fattats om avskrivning eller avslag. I det preliminära förslaget

hade även undantagits fall då patentansökan återkallats. Dessa remissin­

stanser understryker vikten av att en återkallad patentansökan inte mot sö­

kandens önskan offentliggöres. Kan garantier ej lämnas för att avskriv-

ningsbeslut städse meddelas samma dag som en återkallelse inkommit, bör

därför bestämmelsen bibehållas i dess preliminära lydelse.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller, att vissa uppfin­

ningar är av den karaktären att undersökning om deras exploateringsmöj-

ligheter kräver lång tid. Det bör därför enligt organisationens mening över­

vägas om inte möjlighet borde införas att i särskilda fall förlänga

sekretesstiden fram till utläggningen.

Svenska uppfinnarkontoret betonar vikten av att patentsökanden i god tid

innan ansökningshandlingarna blir offentligt tillgängliga har erhållit ett

tekniskt föreläggande med så fullständiga upplysningar om ny­

hetshinder som möjligt. Föreskrift bör därför införas att offentliggörandet

får ske tidigast två månader efter det att sökanden erhållit sådant föreläg­

gande.

Svenska industriens patentingenjörers förening anser, att det vore önsk­

värt att tryckta exemplar av patentansökningens beskrivning av uppfin­

ningen jämte patentkrav finnes att tillgå hos patentmyndigheten från och

med den dag, då ansökningshandlingarna blir tillgängliga enligt 22 §. Ett dy­

likt förfarande skulle bidraga till, att samma nyhetshindrande verkan, som

de ifrågavarande handlingarna får i de nordiska länderna, ernås även i län­

der, där endast tryckt skrift är nyhetshindrande. Visst, ehuru mera begrän­

sat skydd mot efterföljande utländsk patentansökan skulle alternativt kun­

na erhållas genom att endast ett patentkrav och någon ritningsfigur ur an­

sökningen tryckes på ungefär samma sätt som nu sker i fråga om patent

som publiceras i »Svensk tidskrift för industriellt rättsskydd». En tryck­

ning av ansökningarna i den mån de görs tillgängliga enligt 22 § synes även

Kungl. Maj. ts proposition nr it) år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1966

127

önskvärd med hänsyn till att tidpunkten när ansökningshandlingarna blir

»tillgängliga för envar» är av särskild vikt såsom avgörande för bortfallet av

den i 43 § (48 § i departementsförslaget) stadgade möjligheten att erhålla

tvängslicens och enligt 54 § (00 § i departementsförslaget) för inträdet av

skadeståndsansvar i händelse av patentintrång.

Beträffande det undantag från offentliggörande av företagshe m-

1 i g h e t, som på ansökan kan medges enligt paragrafens femte stycke,

påpekar patentverket, att begreppet företagshemlighet är mycket vidsträckt

och omfattar allsköns tekniska och kommersiella förhållanden liksom även

framtidsplanering inom företagen o. s. v. Frågan om skydd för företagshem­

ligheter är under övervägande inom utredningen om illojal konkurrens. In­

till dess begreppet företagshemlighet eventuellt genom denna utredning er­

hållit klarare konturer anser ämbetsverket önskvärt att om möjligt en mera

preciserad term användes i den nu förevarande bestämmelsen. Enligt Sveri­

ges hantverks- och industriorganisations mening bör stadgandet omarbetas,

så att patentmyndigheten inte emot patentsökarens vilja kan utlämna före­

tagshemlighet. Även Svenska industriens patentingenjörers förening anser

att kravet på särskilda skäl för undantagande av handling från offentlighe­

ten bör strykas. Stockholms handelskammare, Handelskammaren i Göte­

borg, Smålands och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Söderman­

lands handelskammare och Läkcmedelsindnstriföreningen förordar att hän­

visningen till företagshemlighet slopas.

Departementschefen. Inom patenträttens område gäller vissa inskränk­

ningar i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet på grund av sär­

skilda stadganden därom i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att ut­

bekomma allmänna handlingar. Enligt 23 § i nämnda lag skall handlingar

i ärenden angående ansökning om patent inte utan sökandens samtycke ut­

lämnas till annan i vidare mån än som föranleds av gällande lagstiftning

rörande patent. I vad sådana handlingar angår uppfinning varå patent har

beviljats skall de utlämnas, om ej annat är stadgat i nämnda lagstiftning.

Stadgandet innebär att handlingarna i patentärende under ansökningssta-

diet är hemliga till den tidpunkt då de enligt patentlagstiftningen skall of­

fentliggöras. I denna del gäller enligt patentförordningen som huvudregel

att så skall ske först när ansökningshandlingarna utläggs. Kommittéerna

framhåller att denna regel, med de långa behandlingstider som numera ofta

förekommer, leder till att ansökningarna kommer att hemlighållas under

avsevärd tid och att detta förhållande kan vålla näringslivet betydande olä­

genheter. Ett tidigare offentliggörande än som följer av nuvarande regel är

därför enligt kommittéernas mening önskvärt. Kommittéernas förslag inne­

bär, att man kompletterar den nuvarande regeln om att handlingarna skall

offentliggöras vid utläggningen med en regel om att handlingarna, även om

utläggning ej ägt rum, skall offentliggöras efter förloppet av viss frist. Fris­

128

ten har ansetts böra bestämmas till 18 månader från den dag då patentan­

sökningen gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkats, den dag från vil­

ken prioriteten begäres. Från den nya regeln har undantag ansetts böra gö­

ras för fall, då vid fristens utgång beslut fattats om avskrivning eller avslag;

handlingarna skall då inte offentliggöras om inte sökanden begär återupp-

tagning eller anför besvär.

De föreslagna reglerna, som upptagits i första och andra styckena av före­

varande paragraf, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Även jag finner dem utgöra en lämplig väg att komma till

rätta med de olägenheter som följer av det nuvarande systemet. Jag tillstyr­

ker därför i princip kommittéernas förslag varvid jag även beaktat att detta

står i överensstämmelse med de internationella utvecklingstendenserna.

Enligt kommittéernas förslag skall offentliggörandet omfatta »handlingar­

na rörande ansökningen». För att klargöra att hela den i ansökningsärendet

upprättade akten skall omfattas, bör detta uttryck utbytas mot »handling­

arna i ärendet».

Med anledning av vissa remissinstansers påpekande att i andra stycket

från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast fall då beslut fattats

om avskrivning eller avslag men inte fall då patentansökningen återkallats,

erinrar jag om att en återkallelse skall föranleda avskrivningsbeslut; försla­

get omfattar alltså även dessa fall. I detta sammanhang vill jag understryka

vikten av att en återkallad patentansökning inte handlägges så att den mot

sökandens önskan kommer att offentliggöras. I de fall då en återkallelse in­

kommer samtidigt med eller strax före sekretessfristens utgång bör det där­

för tillses att avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen in­

kommit.

Enligt min mening torde det ej föreligga anledning att, såsom yrkats i

ett par remissvar, införa möjlighet att i särskilda fall förlänga sekretesstiden

fram till utläggningen eller föreskriva att offentliggörande endast får ske

viss tid efter det att sökanden erhållit tekniskt föreläggande. Principen att

patentansökningar efter viss tid offentliggöres är så viktig, att något undan­

tag ej bör medges.

En remissinstans har förordat att det föreskrives att offentliggjorda, men

ännu inte utlagda patentansökningar skall tryckas. Detta synes dock knap­

past påkallat, eftersom prioritetsansökningar ofta inom förhållandevis kort

tid ändå föreligger som tryckta patentskrifter på grund av att motsvarande

ansökan gjorts i land med anmälningssystem. Även hemlandsansökningar

torde i regel komma att utläggas och därmed tryckas inom sekretessfristen

av 18 månader eller inom jämförelsevis kort tid därefter. Självfallet finns

inte något hinder att offentliggjorda ansökningar tryckes.

I tredje och fjärde styckena har kommittéerna upptagit regler om rätt för

sökandena att begära offentliggörande och om kungörande. Jag har inte

principiella erinringar mot dessa förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj:Is proposition nr 40 år 1060

129

I femte stycket bär kommittéerna upptagil ett stadgande som ger patent­

myndigheten möjlighet att i vissa fall undanta handling från offentliggö­

rande. Enligt patentförordningen må sådant undantag, där särskilda skäl

finnes föreligga, göras beträffande handling som angår uppfinning på vilken

patent ej sökes i ärendet. I kommittéernas förslag har stadgandet, som för sin

tillämplighet alltjämt skall förutsätta att särskilda skäl föreligger, å ena si­

dan begränsats till handling som innehåller företagshemlighet och å andra

sidan vidgats till varje handling av denna art som inte rör den uppfinning

varå patent sökes i ärendet. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remiss­

behandlingen. Ett par remissinstanser har dock ansett att patentsökandens

skydd här bör stärkas, varvid bl. a. yrkats att kravet på särskilda skäl för

undantag får bortfalla. Enligt min mening bör dock detta krav, som finns i

patentförordningen, bibehållas. Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.

Vad närmare angår själva termen företagshemlighet har en annan remiss­

instans anmärkt att denna term är vidsträckt och oklar och efterlyst en pre­

cisering. Enligt min mening torde termen dock knappast kunna missförstås.

Den avser i första hand affärs- och fabrikationshemligheter i vanlig mening

men den torde i vissa fall även kunna omfatta andra förhållanden beträffan­

de företaget, i fråga om vilka sökanden får anses äga ett beaktansvärt intres­

se att de hålles hemliga. I det särskilda fallet får ske en avvägning mellan å

ena sidan sökandens intresse att det förhållandet som är i fråga hemlighål-

les och å andra sidan det allmänna intresset att det ges offentlighet åt allt

material som belyser uppfinningens beskaffenhet och patentansökningens

räckvidd.

Enligt kommittéernas förslag skulle beslut om hemlighållande av hand­

ling rörande företagshemlighet inte kunna överklagas. Vid de nordiska de-

partementsöverläggningarna har emellertid, i anledning av ett remissyttran­

de, föreslagits att sökande skulle tillerkännas rätt att klaga över beslut var­

igenom sådant yrkande avslagits, eftersom frågor av förevarande slag kan rö­

ra för sökanden synnerligen värdefulla affärs- och fabrikationshemligheter.

Jag biträder detta förslag; en bestämmelse om talerätt i detta fall har upp­

tagits i 24 § tredje stycket departementsförslaget. De nordiska delegerade

har vidare föreslagit att till 22 § femte stycket fogas ett stadgande att om ett

yrkande rörande hemlighållande ogillats, handlingen likväl inte må utläm­

nas förrän beslutet vunnit laga kraft; utan ett sådant stadgande skulle

nämligen rätten att överklaga i vissa fall bli värdelös för sökanden. Jag bi­

träder även detta förslag av de delegerade.

I redaktionellt avseende torde de av kommittéerna i paragrafen föreslagna

bestämmelserna böra underkastas vissa jämkningar.

De föreslagna bestämmelserna är tillämpliga både vid handläggningen hos

patentmyndigheten och, i överklagade ärenden, i överinstanserna.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40

130

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

23 §.

I denna paragraf, som motsvarar 23 § i kommittéernas förslag, har in­

tagits bestämmelser om behandlingen av patentansökning efter utläggnings-

tidens slut.

Gällande rätt. I 7 § temte stycket patentförordningen stadgas, att sedan

tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärdningsavgift

erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller befrielse från

avgiften medgivits, patentmyndigheten skall företaga ärendet till avgörande.

Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna upptagit

stadgande att ansökningen efter utgången av den i 21 § andra stycket stad­

gade tiden upptages till fortsatt prövning för avgörande av frågan om pa­

tent skall meddelas. Vid denna prövning skall 15, 16, 17 och 18 §§ äga

tillämpning. Kommittéerna framhåller att uttrycket »fortsatt» prövning in­

nebär att patentmyndigheten inte är bunden av den prövning den företagit

före utläggningen utan måste taga hänsyn till varje patenthindrande om­

ständighet som den vid utläggningsfristens utgång har kännedom om. För­

slaget överensstämmer här med gällande praxis.

Kommittéerna anför vidare att patentförordningen saknar bestämmelse

om förfarandet när invändning har gjorts. I praxis remitteras vanligen in­

komna invändningsskrivelser till sökanden med föreläggande för honom att

yttra sig däröver. Svarsskrivelsen remitteras ofta i sin tur till in vändaren,

som därigenom får tillfälle att framföra ytterligare synpunkter, vilka sökan­

den får bemöta. Myndigheten prövar därefter ärendet med ledning av vad

som har framkommit vid nämnda skriftväxling. Vid utformningen av förslaget

har kommittéerna ansett att handläggningen ej bör bindas i alltför stela for­

mer. Det har dock synts vara av vikt att sökanden alltid skall få tillfälle att

yttra sig över inkommen invändning innan ärendet upptages till avgörande.

I paragrafens andra stycke har därför endast stadgats att om invändning

har inkommit, den skall delges sökanden och denne beredas tillfälle att ytt­

ra sig däröver.

Departementschefen. Förevarande stadgande om behandling av patentan­

sökning efter utläggningstidens slut har godtagits vid remissbehandlingen

och synes väsentligen ej ge anledning till erinran. Andra stycket torde dock

böra omformuleras. I stället för att föreskriva att inkommen invändning

skall delges sökanden torde bestämmelsen böra utsäga att om invändning

gjorts, sökanden skall underrättas därom och tillfälle beredas honom att

yttra sig över invändningen. Det torde böra överlämnas åt patentmyndig­

heten att bestämma om formen för sökandens underrättande.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

24 §.

I paragrafen, som motsvarar 24 § i kommittéernas förslag, har upptagits

föreskrifter om talan över patentmyndighetens beslut i ärende rörande an­

sökan om patent.

Gällande rätt. Bestämmelser om rätt att överklaga patentmyndighetens be­

slut finns i 8 § patentförordningen. I fråga om själva talerätten stadgas här

i första stycket att sökanden äger anföra besvär hos patentmyndighetens

besvärsavdelning över beslut på anmälningsavdelning, varigenom patentan­

sökning förklarats förfallen eller avslagits, samt i andra stycket att i fall då

palentansökning bifallits, oaktat invändning framställts i behörig ordning,

invändaren äger påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 24 § första stycket upptagit stadgande

att mot beslut, varigenom ansökan om patent eller begäran om återuppliv-

ning av sådan ansökan avslagits eller yrkande om överföring av ansökan

bifallits, talan må föras av sökanden. Stadgandet överensstämmer med gäl­

lande rätt såvitt gäller beslut om avslag på patentansökan. Motsvarande re­

gel har ansetts böra gälla vid avslag på begäran om återupptagning och bi­

fall till yrkande om överföring; det senare institutet är nytt i förslaget. Med

hänsyn till möjligheten att vid avskrivning av ansökan få denna återuppli­

vad har i förslaget inte upptagits bestämmelser om rätt att överklaga själva

avskrivningsbeslutet.

Enligt andra stycket må mot beslut, varigenom yrkande om överföring

av ansökan avslagits, talan föras av den som framställt yrkandet. Regeln

är ny.

I tredje stycket första punkten föreslås att mot beslut, varigenom patent

meddelats, talan må föras av den som enligt 21 § andra stycket inkommit

med invändning. Regeln överensstämmer med gällande rätt. I andra punk­

ten upptages en ny regel att om invändaren återkallar sin talan, denna

likväl skall prövas. Kommittéerna anför att bestämmelsen står i överensstäm­

melse med gällande finsk och norsk praxis och motiveras av hänsyn till det

allmännas intresse av att bristfälliga patent ej meddelas. Genom bestämmel­

sen motverkas att sökanden, exempelvis genom erbjudande om ekonomiska

förmåner eller delaktighet i patentet, påverkar invändaren att återkalla

sin talan.

Kommittéerna har inte ansett det nödvändigt eller ändamålsenligt alt

medge besvärsrätt beträffande beslut under förfarandet, t. ex. beslut om

klassificering, om frister eller om muntlig förhandling. Det rör sig här om

förhållanden som antingen ej medför någon rättsförlust eller som kan

överklagas i annan ordning. Har förhållandet lett till avskrivning kan sö­

kanden begära återupplivning och har det förekommit något fel vid hand­

läggningen varigenom en ansökning blivit felaktigt avslagen, kan detta

132

åberopas i samband med besvär över avslagsbeslutet. I enlighet härmed fö­

reslås i fjärde stycket att annat beslut än de i paragrafen förut behand­

lade, vilket meddelats av patentmyndigheten i ärende rörande ansökan om

patent, inte må överklagas.

Remissyttrandena. Reglerna i 24 § första stycket om sökandens rätt

att överklaga patentmyndighetens beslut har i allmänhet godtagits vid re­

missbehandlingen. Besvärssakkunniga anser emellertid att sökande bort till­

erkännas rätt att överklaga även beslut om avskrivning, oaktat ansökan om

återupplivning kan göras. Det normala är att avskrivningsbeslut i förvalt­

ningsärenden får överklagas. Detta synes böra gälla även i patentärenden.

Även patentverket anser att avskrivningsbeslut bör få överklagas. Någon

godtagbar förklaring till varför patentavdelningen skall ha sista ordet i så­

dana beslut eller här ha frihet att utbilda en praxis, som inte kan överprö­

vas, har enligt verkets mening inte anförts. En enkel regel att slutliga be­

slut kan överklagas vore därför vida att föredraga. Samma uppfattning ut­

talas av Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges juristför-

bund.

Förslaget i tredje stycket att, om invändaren återkallar sin

talan, denna likväl skall prövas, väcker betänkligheter hos förvaltnings-

domstolskommittén och besvärssakkunniga. Förstnämnda instans erinrar

om att kommittéerna såsom skäl för denna bestämmelse anfört att frågan

huruvida patent skall meddelas inte bara är en fråga som angår parterna

och att bestämmelsen anses nödvändig för att motverka att sökanden, exem­

pelvis genom anbud om ekonomiska förmåner eller delaktighet i patent-

tet, påverkar invändaren att återkalla sin talan. Förvaltningsdomstolskom-

mittén vill framhålla, att eftersom invändaren har möjlighet att välja mel­

lan att anföra besvär eller att inte anföra besvär, det även med den före­

slagna bestämmelsen finns utrymme för sådana uppgörelser mellan invän-

dare och sökande som bestämmelsen är avsedd att motverka. Bestämmel­

sen har dock den betydelsen att den i vissa fall öppnar möjlighet att på ad­

ministrativ väg ändra ett av lägre instans fattat beslut, som framstår såsom

oriktigt. Med hänsyn till betydelsen av att besluten i patentärenden är rik­

tiga — särskilt i de grundläggande avseenden varom fråga är i 1 och 2 §§

i den föreslagna patentlagen — vill kommittén inte motsätta sig en bestäm­

melse som ger patentmyndighetens besvärsavdelning och regeringsrätten

möjlighet att företaga en sakprövning trots att invändaren återkallat sina

besvär. Förvaltningsdomstolskommittén förordar att bestämmelsen ges

det modifierade innehållet, att om invändaren återkallar sin talan, denna

likväl må prövas, där särskilda skäl därtill föreligger. Besvärssakkunniga

erinrar om att de i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet upptagit

en bestämmelse av innebörd att, om en klagande återkallar sin talan, ären­

det skall avskrivas, där ett avgörande i sak inte finnes påkallat av hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

133

till annans intresse. Till grund för förslaget om officialprövning vid åter­

kallelse av invändares talan ligger emellertid inte såsom lör besvärssak-

kunnigas förslag omsorgen om motpartens intressen utan eu önskan att det

allmänna intresset av rättelse av oriktiga beslut skall kunna tillgodoses

utan hinder av en besvärstalans återkallelse. Den föreslagna lösningen,

som saknar motsvarighet på andra områden, har hos besvärssakkunniga

väckt principiella betänkligheter. Om en prövning ex officio önskas, bör den

inte vara begränsad till sådana fall då enskild klagoberättigad anfört be­

svär, som sedermera återkallats. I stället bör i dylika fall en representant

för det allmänna utrustas med talerätt. Med hänsyn till att bestämmelsen

synes vara motiverad främst med hänsyn till grannländernas önskemål hai

de sakkunniga dock, om ock med tvekan, ej ansett sig böra helt gå emot

densamma men de föreslår att besvärsmyndigheten (såväl besvärsavdel-

ningen som regeringsrätten) skall äga pröva målet även om besvären åter­

kallats, därest särskilda skäl det föranleder.

Departementschefen. De föreslagna reglerna att sökanden skall äga rätt alt

överklaga patentmyndighetens beslut, varigenom ansökan om patent eller

begäran om återupptagning av sådan ansökan avslagits eller yrkande om

överföring av ansökan bifallits, har i allmänhet godtagits vid remissbehand­

lingen och torde böra upptagas i lagen. I likhet med flera remissinstanser

och i enlighet med förslag av de nordiska departementsdelegerade vill jag

emellertid förorda att även beslut om avskrivning skall kunna överklagas;

det är knappast tillfyllest att sökande enligt förslaget i hithörande fall har

rätt att begära återupptagning. Som jag anfört vid 22 § femte stycket vill

jag dessutom förorda att sökanden skall äga överklaga avslag på yrkande

om sådant förordnande om hemlighållande av handling rörande företags-

hemlighet som avses i nämnda stadgande.

Jag biträder kommittéernas av remissinstanserna utan erinran lämnade

förslag att den som fått avslag på yrkande om överföring skall kunna över­

klaga beslutet härom och att invändare, liksom enligt gällande rätt, skall

äga överklaga patentmyndighetens beslut, varigenom patent meddelats.

Som en nyhet har kommittéerna föreslagit att om invändaren återkallar

sin talan, denna likväl skall prövas. Förslaget, som står i överensstämmelse

med norsk och finsk praxis, har motiverats med att det är ett allmänt in­

tresse att framställda invändningar mot patentansökningar blir föremål för

prövning för att i vidast möjliga mån förebygga att oriktiga patent med­

delas. Förslaget har i allmänhet godtagits i remissvaren men ett par remiss­

instanser, förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga, har an­

mält vissa betänkligheter och har ansett att rätten att pröva återkallad in­

vändning i allt fall bör underkastas viss begränsning. Även jag finner det

betänkligt att i den utsträckning som följer av kommittéernas förslag in­

skränka parternas möjligheter att träffa uppgörelse i överklagade patent­

Kungl. Mnj:ts proposition nr i() år 1966

134

ärenden. Om t. ex. invändningen grundats på att invändaren påstått bättre

rätt till patentet, synes invändaren böra själv få disponera över sin talan;

återkallas den, bör prövningen alltså ej äga rum. För vissa fall synes dock

en regel av det slag kommittéerna förordat vara motiverad. Om invändning­

en grundas t. ex. på förekomsten av ett objektivt patenterbarhetshinder, över-

\äger det allmännas intresse av att oriktiga patent utrensas och prövning

bör då få ske även om invändningen återkallas. Att i lagtext närmare ange

de fall då invändning skall prövas, oaktat den återkallats, synes knappast

vara möjligt. I anslutning till vad de båda nämnda remissinstanserna före­

slagit torde det vara tillräckligt att ange att prövning skall ske, när särskilda

skäl föreligger.

I redaktionellt avseende förordar jag, i anslutning till förslag vid de nor­

diska departementsöverläggningarna, en viss omgruppering av de av kom­

mittéerna föreslagna bestämmelserna. I första stycket synes böra behandlas

talerätten rörande slutliga beslut. Härmed avses beslut genom vilka patent­

myndigheten skiljer sig från patentärendet, d. v. s. beslut om avskrivning,

avslag och bifall. I andra stycket bör ges regler om talerätt rörande beslut

om återupptagning och överföring. I tredje stycket bör stadgas om talerätt

rörande beslut enligt 22 § femte stycket.

Av de föreslagna reglerna i 24 och 25 §§ torde följa att annat beslut i

ärende angående ansökan om patent än de i 24 § behandlade ej får över­

klagas. Ett av kommittéerna föreslaget uttryckligt stadgande härom torde

kunna utgå som överflödigt.

25 §.

I paragrafen, som motsvarar 25 § i kommittéernas förslag, har upptagits

föreskrifter om sättet för överklagande av beslut enligt 24 § in. m.

Gällande rätt. Enligt det vid 24 § berörda stadgandet i 8 § första stycket

patentförordningen skall talan i där avsedda fall föras genom besvär hos

patentmyndighetens besvärsavdelning. Besvär föres inom två månader från

beslutets dag. ^ id besvären skall sökanden foga viss avgift (besvärsavgift),

vid äventyr, om avgiften inte erlagts före nämnda tids utgång, att besvären

inte upptages till prövning.

Om talan mot besvärsavdelningens beslut stadgas i 8 § fjärde stycket

patentförordningen. Enligt detta stadgande äger endast sökanden överklaga

sådant beslut. Klagan skall vid talans förlust fullföljas genom besvär hos

Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag. Besvär inges, såsom när­

mare antörs vid 72 § i departementsförslaget, i handelsdepartementet och

prövas i regeringsrätten.

Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna, i anslutning

till gällande rätt, upptagit stadgande att talan mot beslut av patentmvn-

digheten i ärende rörande ansökan om patent föres hos patentmyndighetens

besvärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets dag samt

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

13f»

bestämmelse ull den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga

fastställd bcsvärsavgift vid äventyr att besvären eljest inte upptages till

prövning.

Enligt andra stycket skall talan mot beslut av besvärsavdelningen föras

hos Kungl. Maj:t genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den

nuvarande begränsningen att talan endast må föras av sökanden har inte

bibehållits. Förslaget innebär alltså den nyheten att även invändare får

överklaga till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).

Enligt den finska texten fullföljes talan i sista instans hos högsta förvalt­

ningsdomstolen. Motsvarighet till denna instans finns ej i Danmark och

Norge. Enligt de danska och norska texterna kan emellertid den som fått

avslag på patentansökan i andra instans påkalla domstols prövning av

saken.

Kungl. Maj:ts proposition nr tO av 19t>6

Remissyttrandena. Förslaget att införa rätt för invändare att

föra talan hos regeringsrätten tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av flertalet remissinstanser.

Förvaltningsdomstolskommittén diskuterar förslaget ingående samt an­

för.

Förslaget om invändares rätt att föra talan hos regeringsrätten är ej helt

utan olägenheter. Främst må härutinnan framhållas att möjlighet skapas

för en invändare att väsentligt fördröja det slutliga avgörandet av ett patent­

ärende utan att detta för invändarens del är förknippat med några kost­

nader eller risker. Eftersom den vars invändning slutligt ogillats har möj­

lighet att efteråt instämma sin talan till allmän domstol, som då kan ogil-

tighetsförklara patentet, ökar den föreslagna ordningen också området för

fall, då administrativ domstol och allmän domstol företar ungefär samma

prövning och konfliktsituationer följaktligen kan uppstå.

Förvaltningsdomstolskommittén har emellertid funnit övervägande skäl

tala för förslaget att även invändare skall få rätt att föra talan hos rege­

ringsrätten. Kommittén tillägger härvid det förhållandet avgörande vikt,

att det administrativa förfarandet i patentärenden är förhållandevis enkelt

och billigt, medan rättegångar vid allmän domstol angående patents ogil-

tighetsförklaring i allmänhet är mycket kostnadskrävande. Mot denna bak­

grund synes det kommittén vara av intresse både för uppfinnarna och nä­

ringslivet och för staten, att processer vid allmän domstol i patentärenden

i största möjliga utsträckning onödiggöres. Detta intresse synes bäst bli

tillgodosett, därest i enlighet med förslaget även beslut om bifall till patent­

ansökan får dragas under regeringsrättens prövning. Härigenom skapas star­

kast möjliga garantier för att de administrativa beslut som fattas står i full

överensstämmelse med gällande lag och minskas i motsvarande män be­

hovet av efterföljande processer vid allmän domstol. De reella fördelarna

härav synes väga tyngre än det motstående intresset att i största möjliga

utsträckning förebygga möjligheten till konflikt mellan allmän domstols

och administrativ domstols avgörande. Den ytterligare garanti för laglig­

heten av meddelade patent, som invändares rätt att föra talan hos regerings­

rätten innefattar, synes kommittén också utgöra tillräcklig grund för att

invändare tillägges'besvärsrätt, fastän vederbörande icke har ställningen

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

av part i egentlig mening. Understrykas må att annan person än den som

har verkligt intresse i saken sällan torde komma att underkasta sig besväret

att granska patentansoknmgar, framställa invändningar och fullfölia in-

geringsrättoi10111 beSVär hos Patentmyndighetens besvärsavdelning och re-

För att icke den sammanlagda behandlingstiden för patentansökningar,

som moter invändningar, skall alltför mycket utsträckas är det önskvärt

att den nya målgruppen i regeringsrätten kan bli föremål för en ganska

snabb handläggning, särskilt i sådana fall där invändaren saknar grund

för sin talan. Den arbetsbalans, som regeringsrätten för närvarande har

bor icke hindra att vid den revision av patentlagstiftningen som nu göres

regeringsrättens arbetsuppgifter i fråga om patentärenden utvidgas på säd

varom har ar fråga. Man torde ej behöva befara, att det skall röra sig om

nagon betydande ökning av antalet fullföljda mål (under de tre sista åren

bär de inkomna, ej återkallade patentbesvärsmålen av materiell karaktär

hos regeringsrätten f. ö. utgjort blott resp. 27, 16 och 14), och dessutom

raknar kommittén med att snart lägga fram förslag som skall medföra en

minskning av regeringsrättens arbetsbörda och öka möjligheterna för den

högsta förvaltningsdomstolen att utan dröjsmål handlägga hithörande vik-

tiga mål. I detta förslag kommer att ingå regler om fullföljdstillstånd som

förutsättning för klagan till högsta instans.

I enlighet med det anförda tillstyrker förvaltningsdomstolskommittén det

i betänkandet framlagda förslaget.

I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges advokatsamfund och patent-

verket.

Advokatsamfundet framhåller att en besvärsrätt för invändare till rege­

ringsrätten över beslut, varigenom patent meddelats, utan tvivel i många

fall skulle komma att begagnas av invändare för att utan större kostnad

väsentligt fördröja ett lagakraftägande beslut om patents meddelande. Detta

skulle medföra att patentsökanden under den tid ansökningen komme att

hgga under regeringsrättens prövning vore förhindrad att vidtaga några åt­

gärder för beivrande av invändares och andras kanske uppenbara patent­

intrång. Patentsökanden skulle visserligen ha möjlighet att när patent blivit

slutgiltigt beviljat begära skadestånd för det tidigare skedda intrånget, men

det är ingalunda säkert, att vad han sålunda skulle utfå tillnärmelsevis

skulle motsvara den skada han lidit genom att han inte tidigare kunnat

ingripa mot intrånget. Den som begått intrånget kan bli insolvent. Ingen

åtgärd skulle kunna vidtagas mot någon, som indirekt medverkat till

patentintrånget, även om denne handlat uppsåtligen. Advokatsamfundet

framhåller även, att man ingalunda kan räkna med att förfarandet hos

regeringsrätten skulle komma att ske så snabbt, att det dröjsmål, besvärs-

förfarandet hos regeringsrätten skulle medföra, skulle kunna anses vara

ringa samt anför härom.

Besvärstiden, som ju kommer att gälla i alla fall, där invändare fun­

nits, skall vara två månader. Anföres besvär kommer det givetvis att äga

rum en skriftväxling, som lätt kan bli omfattande och tidsödande. Det är

137

sannolikt, att regeringsrätten även i de fall, där det är en invändare, som

föranlett eu patentansökans prövning av regeringsrätten, normalt kominer

att tillämpa det förfarande, som nu tillämpas, när eu patentansökande be­

svärar sig över ett av patentverket meddelat avslagsbeslut. nämligen att

man inhämtar yttrande från patentverket. Det är under nu angivna förhål­

landen sannolikt, att besvärsförfarandet inför regeringsrätten i många,

kanske de flesta fallen kommer att omfatta eu tid av mera än ett år. Den

av vissa remissinstanser uttalade förhoppningen, att man sknlle kunna

åstadkomma en snabbare besvärsprocess genom bl. a. en summarisk be­

handling av illa motiverade invändningar ter sig orealistisk, särskilt när

man betänker hur många illa motiverade invändningar, som städse under

åratal förhalar avgörandena i patentverket.

Enligt advokatsamfundet är den föreslagna anordningen otilltredsstäl-

lande även med tanke på nordiska patentansökningar. Härom anföres.

Man finner, att enligt de danska och norska lagförslagen finns det för

en invändare, som är missnöjd med ett beslut om ett patents meddelande,

endast en besvärsinstans att vända sig till, nämligen i Danmark det s. k.

Patentankenaevnet och i Norge andra avdelningen av Styret for det Indu-

strielle Rettsvern. (Beslut av nämnda besvärsinstanser, varigenom en

patentansökan avslås, kan däremot av sökanden hänskjutas till domstols

prövning). De båda besvärsinstanserna måste närmast anses motsvara den

svenska patentmyndighetens besvärsavdelning. Endast det finska lagför­

slaget innefattar en instansordning, som motsvarar den föreslagna svenska.

Särskilt med tanke på de nordiska patentansökningarna är det beklagligt,

att man icke lyckats uppnå större enighet beträffande det administrativa för­

farandet för patentansökningars behandling. Därest lagförslagen accepteras,

kommer situationen att bli den att en patentsökande måste räkna med att

det kommer att dröja väsentligt längre tid att få beviljat ett nordiskt pa­

tent, om ansökan härom inges i Sverige eller Finland än om den inges i

Danmark eller Norge. Det är icke osannolikt, att denna omständighet kom­

mer att föranleda, att många av de ansökningar, som normalt skulle ha in­

givits i Sverige eller Finland, i stället kommer att inges i Danmark eller

Norge. En sådan konsekvens kan med hänsyn till den svenska patentmyn­

dighetens stora arbetsbalans måhända tills vidare te sig gynnsam, men det

kan dock icke anses vara en tillfredsställande tanke, att man skulle åstad­

komma en minskning av balansen genom att patentsökandena skulle på an­

givet sätt lockas att inge sina ansökningar om nordiska patent i annat land

än det, som ur normala synpunkter varit det för dem naturliga.

Advokatsamfundet framhåller vidare att det inte skulle kunna anses

vara någon större olägenhet för en invändare, om man liksom för närvaran­

de skulle vara betagen möjligheten att anföra besvär hos regeringsrätten

över ett patents beviljande. Den invändare, som verkligen anser sig ha

bärande skäl att motsätta sig ett patents beviljande, har ju möjlighet att

omedelbart efter det att patentet beviljats med åberopande av dessa skäl

hos domstol anhängiggöra talan om patentets ogiltighetsförklaring. Vinner

han bifall till sin talan, får han ju ersättning för sina rättegångskostnader.

Avslutningsvis uttalar advokatsamfundet att förhoppningen, att man ge­

nom fler regeringsrättsbeslut i ansökningsärenden skulle få fram en fastare

5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. 40

Knngl. Moj.ls proposition nr 40 or V.HiO

138

praxis, troligen är illusorisk. Långt större förhoppningar anser samfundet

kunna ställas till att patentverkets besvärsavdelning, som torde komma att

hälla kontakt med motsvarande instanser i de andra nordiska länderna,

kan komma att få fram en fast praxis. Avsikten är ju också, att man skall

arbeta för en gemensam nordisk besvärsinstans.

Patentverket anser att sökande och invändare visserligen bör ha samma

tullföljdsrätt men menar att detta bör åstadkommas inte genom att invän-

daren erhåller vidgad besvärsrätt utan i stället genom att sökandens

rätt att fullfölja talan hos regeringsrätten avskäres.

Verket tramhåller att tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden är av

utpräglad teknisk karaktär och i sådana frågor kan det inte sägas att re­

geringsrätten har bättre förutsättningar än ämbetsverkets besvärsavdelning

att komma till ett riktigt resultat. Något principiellt betänkligt i att göra be-

svärsavdelningen till sista instans i den administrativa prövningen synes

ej förefinnas. Patentverket erinrar om att 1963 års namnlag gjorde be-

svärsavdelningen till sista instans i de ofta juridiskt besvärliga namnären­

dena, ehuru dessa mycket väl skulle lämpat sig för prövning i regerings­

rätten. För närvarande är den genomsnittliga förlängningen av handlägg-

ningstiden för de ärenden som fullföljs till regeringsrätten omkring två år.

Dessutom innebär det en betydande belastning för patentavdelningen att

tillhandahålla föredragande i regeringsrättsärendena och för besvärsavdel-

ningen att avge utlåtanden till regeringsrätten i dessa ärenden. Den före­

slagna rätten för invändare att fullfölja talan i regeringsrätten skulle med-

löra en ökning, kanske en fördubbling av nu angivna belastning. Patent­

verket anser att en gemensam nordisk besvärsinstans i framtiden bör ha

sista ordet i den administrativa prövningen av patentärenden. När denna

ordning har genomförts, måste regeringsrättens befattning med patentansök­

ningar sannolikt upphöra. Mot denna bakgrund skulle det te sig som föga

väl överlagt att nu — för en som det får antas kort interimsperiod — i

stället öka fullföljdsrätten till regeringsrätten.

Patentverket påpekar vidare att det av betänkandet inte framgår i vad

mån man tänkt sig att bestämmelserna om handläggningen, t. ex. om av­

skrivning och återupplivning, skall tillämpas även under behandlingen av

ärendena i besvärsavdelningen.

Departementschefen. De av kommittéerna i första stycket föreslagna reg­

lerna rörande överklagande av patentmyndighetens beslut enligt 24 §, som

överensstämmer med gällande rätt, har lämnats utan erinringar vid re­

missbehandlingen och torde böra upptas i lagen; det synes dock lämpligt

att beteckna besvärsavdelningen som patent- och registreringsverkets be­

svärsavdelning. Jag finner ej skäl att, såsom yrkats i några remissvar,

införa en regel om rätt att erlägga besvärsavgift under viss frist från för-

fallodagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

139

Det av kommittéerna i andra stycket föreslagna stadgandet om överkla­

gande av besvärsavdelningens beslut till regeringsrätten innebär den nyhe­

ten alt även invändare tillerkännes rätt till sådan fullföljd. Förslaget bär

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, bl. a. för-

valtningsdomstolskommittén. Ett par instanser, patentverket och advokat­

samfundet, bar dock avstyrkt det. I de tillstyrkande yttrandena har bl. a.

anförts, att det administrativa förfarandet i patentärenden är förhållandevis

enkelt och billigt, medan rättegångar vid allmän domstol angående patents

ogiltigförklaring i allmänhet är mycket kostnadskrävande och att det med

hänsyn härtill synes vara av intresse både för uppfinnarna och näringslivet

och för staten, att processer vid allmän domstol i patentärenden i största

möjliga utsträckning onödiggöres. Detta intresse synes bäst bliva tillgodo­

sett, därest i enlighet med förslaget även beslut om bifall till patentansökan

får dragas under regeringsrättens prövning. Av de avstyrkande instanserna

har advokatsamfundet bl. a. gjort gällande att en besvärsrätt för invändare

kommer att fördröja patentärendena och därmed möjligheterna att ingripa

mot patentintrång. Det har även åberopats att motsvarighet till den före­

slagna ordningen visserligen finns i det finska förslaget men ej i de danska

och norska förslagen, varvid gjorts gällande att förhållandet i fråga om

nordiska patentansökningar kan medföra att många av de ansökningar,

som normalt skulle ha ingetts i Sverige eller Finland, i stället kommer att

inges i Danmark eller Norge. Patentverket går ett steg längre och anser att

sökande och invändare visserligen bör ha samma fullföljdsrätt men att detta

bör åstadkommas inte genom att invändaren erhåller vidgad besvärsrätt

utan i stället genom att sökandens rätt att fullfölja talan hos regeringsrät­

ten avskäres. Verket framhåller bl. a. att tvistefrågan i det stora flertalet pa­

tentärenden är av utpräglat teknisk karaktär och att det i sådana frågor

inte kan sägas att regeringsrätten har bättre förutsättningar än ämbets­

verkets besvärsavdelning att komma till ett riktigt resultat. Regeringsrät­

tens befattning med patentärenden medför redan nu i skilda avseenden en

betydande arbetsbelastning för patentverket och den förslagna rätten för

invändare att fullfölja talan i regeringsrätten skulle medföra en ökning,

kanske en fördubbling av belastningen.

För egen del vill jag erinra om att sakkunniga för utredning av frågan

om upprättande av en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden

har tillkallats. Enligt min mening vore det olämpligt att ändra den nuva­

rande instansordningen innan resultatet av denna utredning föreligger. Re­

geringsrätten bör alltså tillsvidare behållas som högsta instans. Av samma

skäl bör reglerna om talerätt nu ej heller ändras.

1 övrigt synes det inte påkallat att närmare reglera förfarandet hos be-

svärsavdelningen eller Kungl. Maj :t. I allmänhet torde bestämmelserna i

2 kap. kunna erhålla analogisk tillämpning. I frågor som ej regleras ge­

nom dessa bestämmelser, t. ex. frågor rörande återförvisning, torde dessa in­

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1966

140

stanser böra äga frihet att fatta avgöranden med ledning av allmän för-

valtningsprocessuell praxis.

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 26 § i kommittéernas förslag, ger regler om

kungörande av patent m. m.

Gällande rätt. I 7 § sjätte stycket patentförordningen stadgas att om hinder

mot bifall till patentansökning ej möter, patent skall meddelas under förbe­

håll av den i 18 § angivna rätten att föra talan om patentets ogiltighet. När

lagakraftägande beslut härom föreligger, skall genom patentmyndighetens

försorg patentbrev utfärdas. Patentmyndigheten skall vidare göra anteck­

ning rörande patentet i ett för sådant ändamål upprättat register och införa

kungörelse därom i allmänna tidningarna ävensom — såsom anförts vid 21 §

i departementsförslaget — på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra be­

skrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar. Har patentan­

sökan, som kungjorts enligt 7 § första stycket, blivit slutligt behandlad ge­

nom beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, skall enligt

sjunde stycket kungörelse härom genom patentmyndighetens försorg införas

i allmänna tidningarna.

Kommittéerna. Enligt 26 § första stycket första och andra punkterna i kom­

mittéernas förslag skall, om ansökan om patent bifalles, beslutet härom, se­

dan det vunnit laga kraft, kungöras samt patentbrev utfärdas. Beskrivning

och patentkrav som ändrats skall i tryckta exemplar föreligga i slutligt

skick. Förslaget överensstämmer med gällande rätt utom så till vida att be­

skrivning och patentkrav, som enligt förslaget (21 §) skall tryckas redan

vid utläggningen, skall tryckas på nytt vid patentets meddelande endast om

de blivit föremål för ändring sedan den första tryckningen. Ett omtryck i

andra fall har ansetts medföra så små fördelar att de inte uppväger tryck­

ningskostnaderna. I tredje punkten har upptagits stadgande att uppfinnaren

äger påfordra att han nämnes såsom uppfinnare i patentet. Stadgandet åter­

går på en bestämmelse i artikel 4 ter i Pariskonventionen.

I andra stycket har upptagits stadgande att om ansökan, som är allmänt

tillgänglig, blir slutligt avskriven eller avslagen, kungörelse därom skall ut­

färdas. Kommittéerna framhåller att enligt gällande rätt kungörelse i här

avsedda fall endast skall ske om ansökningen utlagts. Det har emellertid

ansetts lämpligt att kungörelse äger rum i samtliga fall då ansökningen

blivit offentlig enligt 22 §.

Departementschefen. Finner patentmyndigheten hinder inte möta mot an­

sökningen, skall denna bifallas. Beslutet får emellertid fulla rättsverkningar

först sedan det vunnit laga kraft. Förslaget använder terminologien att

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

141

patentet då är meddelat. Tidpunkten för meddelandet är även av betydelse

för beräkning av vissa frister. Det torde vara lämpligt att i lagtexten ut­

tryckligen ange den innebörd, som termen meddelat patent sålunda skall

äga. Stadgande härom torde böra upptagas som första punkt i förevarande

paragraf.

De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna om vissa åtgärder i sam­

band med att patent meddelas föranleder väsentligen ingen erinran från min

sida och torde böra upptagas som följande punkter i paragrafen. Den av

kommittéerna föreslagna andra punkten (tredje punkten i departementsför-

slaget) torde dock böra förtydligas, så att det framgår att omtryckning av-

beskrivning och patentkrav behöver ske endast om de ändrats efter utlägg­

ningen. Vidare bör, på motsvarande sätt som i 21 § tredje stycket, stadgas

att patenthavaren och uppfinnaren skall anges i de tryckta exemplaren. Den

av kommittéerna föreslagna bestämmelsen om angivande av uppfinnare i

patentet synes då kunna utgå.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om kungörande av beslut om

avskrivning eller avslag i fall, då ansökningen blivit allmänt tillgänglig, har

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde med en redaktionell

jämkning böra godtagas.

27 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. I

paragrafen har kommittéerna upptagit stadgande att hos

patentmyndigheten föres patentregister, i vilket skall antecknas uppgiftei

om meddelade patent och rättigheter till dessa i den omfattning som följer

av patentlagen eller föreskrivs med stöd därav.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommittéernas förslag att i en sär­

skild paragraf upptaga föreskrift om det för patentväsendet grundläggande

patentregistret. Det synes dock vara tillräckligt att i lagtexten ange att med­

delat patent skall antecknas i detta register och att registret föres av patent­

myndigheten. Att övergång av patent och licensupplåtelse skall antecknas i

registret framgår av 44 §. Enligt 74 § skall de ytterligare bestämmelser som

erfordras rörande patentregistret och dess förande utfärdas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1066

142

Kungl. Maj:ts proposition nr

4tf

år 1966

3 KAP.

Nordisk patentansökan

28 §.

Paragrafen motsvarar 28 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första punkten upptagit stadgande att

Kungl. Maj :t skall äga träffa överenskommelse med Danmark, Finland och

Norge om att patent på en uppfinning i den ordning varom stadgas i 3 kap.,

kan erhållas förutom för Sverige jämväl antingen för nyssnämnda länder

eller för Danmark och Norge efter ansökan om alla patenten (nordisk pa-

tentansokan) i ett av de av ansökan omfattade länderna. Enligt andra punk­

ten skall under tid, när sådan överenskommelse är i kraft, bestämmelserna

i 29—35 §§ gälla.

Departementschefen. Som jag anfört i den inledande framställningen har

vid de nordiska departementsöverläggningarna förordats den modifikationen

i kommittéernas förslag att nordisk patentansökning skall kunna omfatta

antingen de fyra nordiska länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige

eller blott tre av dessa länder. Finland skall alltså — i motsats till vad

kommittéerna föreslog — kunna medtagas i ansökning avseende endast

tre länder. Den av kommittéerna föreslagna fullmaktsbestämmelsen bör änd­

ras i enlighet härmed.

Enligt andra punkten skall följande paragrafer i kapitlet gälla under tid,

när överenskommelse om nordisk patentansökan är i kraft. I vilken ut­

sträckning de skall upphävas när en sådan överenskommelse eventuellt upp­

hör synes emellertid böra bero på senare överväganden. För närvarande sy­

nes tillfyllest att stadga att bestämmelserna skall gälla för det fall, att över­

enskommelse om nordiska patentansökningar ingås.

29 §.

Paragrafen motsvarar 29 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. I första stycket har kommittéerna upptagit stadgande att

nordisk patentansökan som gjorts här i riket behandlas och avgöres, med de

avvikelser som följer av 3 kap. eller föreskrivits med stöd av patentlagen, en­

ligt de bestämmelser som gäller för annan härstädes gjord patentansökan.

Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, äger här i riket samma

giltighet som annat härstädes meddelat patent. I andra stycket stadgas att

om på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller Norge

patent meddelas för Sverige, patentet gäller här i riket som om det sökts

143

och meddelats härstädes. Har patent meddelats i Finland och föreligger be­

skrivning och patentkrav på såväl svenska som finska språket ulan att den

svenska språktexten enligt finsk lag äger företräde, omfattar patentskyddet

här i riket inte annat än vad som framgår av båda texterna.

Remissyttrandena. Särregeln i andra stycket för nordiska patent

meddelade i Finland har väckt invändningar hos Svenska uppfin­

nareföreningen och Svenska uppfinnarkontoret, vilka anser att det skulle

vara en fördel om patentskyddet i Sverige förklarades omfatta vad som fram­

går av den svenska texten av beskrivning och patentkrav.

Departementschefen. De i paragrafen föreslagna grundläggande reglerna

rörande nordiska patentansökningar har inte föranlett erinringar och torde

med vissa redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen. Vid de nordiska

departementsöverläggningarna har förordats, att stadgandet därjämte kom­

pletteras med en inledande bestämmelse att nordisk patentansökan bär i ri­

ket skall avse patent, förutom för Sverige, jämväl antingen för Danmark,

Finland och Norge eller för två av dessa länder. Jag biträder detta förslag.

Med anledning av vad som anförts i remissyttrandena rörande i Finland med­

delade patent vill jag framhålla, att den av kommittéerna föreslagna regeln

innebär mindre risker för allmänheten än den som förordats i yttrandena.

I praktiken kan den intresserade regelmässigt utgå från den svenska texten.

Den som enligt denna kan anses begå patentintrång kan emellertid undgå

intrångspåföljder genom att hänvisa till den finska texten, for den händelse

ifrågavarande skydd inte är omfattat av patentet i dess finskspråkiga ly­

delse.

30 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första stycket upptagit stadgande, att

vid prövningen av nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, bestämmel­

sen i 2 § andra stycket sista punkten äger motsvarande tillämpning i fråga

om patentansökan i annat av den nordiska ansökningen omfattat land. En­

ligt andra stycket skall vid prövning av patentansökan som omfattar enbart

Sverige bestämmelsen i 2 § andra stycket sista punkten äga motsvarande

tillämpning i fråga om nordisk patentansökan i Danmark, Finland och Nor­

ge. I motiven framhålles, att regeln i 2 § andra stycket om att innehållet i en

tidigare här i riket ingiven patentansökan anses som känt, därest denna an­

sökan blir allmänt tillgänglig i enlighet med vad i 22 § stadgas, genom

förevarande paragraf göres tillämplig på förhållandet mellan ansökningar

gjorda i olika nordiska länder. Hänsyn till en äldre ansökan i annat nordiskt

land måste således i vissa fall tagas vid prövningen av en yngre ansökan

Kungl. Maj:ts proposition

nr 40

dr

1966

144

även om den äldre ansökningen ej var offentlig, då den senare ansökningen

gjordes.

Kommittéerna framhåller, att prövningen av en i visst nordiskt land in­

given ansökan enligt förslaget åligger primärlandets patentmyndighet. Möj­

lighet finns dock till viss kompletterande granskning under utläggningstiden

hos sekundärländernas patentmyndigheter. Det har ansetts böra överlämnas

åt de nordiska patentmyndigheterna att överenskomma om omfattningen av

och praxis i fråga om en sådan granskning, varvid med ledning av vunna

erfarenheter ändringar kan vidtagas utan större omgång.

En ledamot av den norska kommittén hävdar i särskilt yttrande, att det

ar nödvändigt med en kompletterande granskning i sekundärländerna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Remissyttrandena. Patentverket tar upp frågan huruvida någon k o m-

pletterande granskning under utläggningstiden bör

aga rum hos sekundärländernas patentmyndigheter men avstyrker bestämt

att så sker. Härmed skulle nämligen den arbetsbesparing som systemet med

nordiska patent syftar till att åstadkomma i väsentlig mån tillspillogivas.

Patentverket anser, att det i stället får ankomma på tidigare sökande i se-

kundarland att själva bevaka sin rätt och vid behov göra denna gällande

genom invändning.

Svenska patentombudsf öreningen instämmer däremot med den av en leda­

mot av den norska kommittén gjorda reservationen, vari framhäves nödvän­

digheten av en kompletterande granskning av förevarande slag.

Departementschefen. Det av kommittéerna föreslagna stadgandet har i sak

godtagits av remissinstanserna. En viss jämkning är nödvändig med hänsyn

till att enligt departementsförslaget Finland skall kunna medtas i ansökan

avseende endast tre av länderna. Även vissa redaktionella ändringar bör vid­

tas.

I den av kommittéerna och ett par av remissinstanserna diskuterade frå­

gan huruvida någon kompletterande granskning bör äga rum i sekundär­

länderna, vill jag ansluta mig till den av kommittéernas majoritet uttalade

uppfattningen att det bör överlämnas åt de nordiska patentmyndigheterna

att överenskomma om omfattningen av och praxis i fråga om en sådan

granskning, varvid med ledning av vunna erfarenheter ändringar kan vidta­

gas utan större omgång. Självfallet är det dock ett önskemål att granskning­

en i sekundärländerna begränsas så långt som möjligt.

31—33 §§.

Paragraferna motsvarar 31 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 31 § upptagit bestämmelser rörande

utläggning av nordisk patentansökan m. m. Enligt första stycket skall nor­

disk patentansökning samtidigt utläggas i alla av ansökningen omfattade

länder. Enligt andra stycket skall kungörelser rörande ansökningen utfär­

das i sagda länder. Enligt tredje stycket Skall de tryckta exemplar av beskriv­

ning jämte patentkrav, som avses i 21 § tredje stycket, finnas att tillgå i alla

länderna. Av de tryckta exemplaren skall framgå vilka länder ansökningen

omfattar. Enligt fjärde stycket må i fall, då nordisk patentansökan även av­

ser Finland, patentansökningen inte godkännas för utläggning om inte

beskrivning och patentkrav föreligger jämväl på finska språket. Enligt femte

stycket må i fall då handling rörande nordisk patenlansökan, som gjorts i

Danmark, Finland eller Norge, inte är tillgänglig för envar i det land, där

ansökningen prövas, handlingen ej heller utlämnas här i riket.

Kunijl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066

145

Remissyttrandena. Handelskammaren i Gefle anser att i de fall, där finsk

text verkligen är behövlig, översättningen till finska bör kunna utföras i

efterhand. Kammaren anser en sådan regel lämpligare än ett stadgande om

obligatorisk översättning till finska i alla ansökningar, i vilka Finland på

något sätt är berört. Ett obligatoriskt översättningskrav medför även ett be­

tydande merarbete och kostnadsökning.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna har ej föranlett prin­

cipiella erinringar i remissvaren. Vid de nordiska departementsöverläggning-

arna har man enats om att bestämmelsernas räckvidd bör begränsas att avse

endast sådana åtgärder som skall vidtagas i det land där lagen gäller, i frå­

ga om den svenska patentlagen alltså Sverige. Vad som i samband med nor­

disk patentansökan skall göras i annat land får regleras av lagstiftningen

där. För sammanhangets skull har det dock ansetts att man på några punk­

ter bör omnämna åtgärder även i annat land. Med nu angivna princip blir

bestämmelserna i redaktionellt avseende något mer omfattande än i försla­

get och de delegerade har förordat att de uppdelas på tre paragrafer. Jag

biträder de delegerades förslag.

Det i ett remissyttrande framförda önskemålet om viss begränsning av

skyldigheten att i fråga om nordisk patentansökan som avser även Finland

tillhandahålla beskrivning och patentkrav på finska är av praktiska skäl

inte möjligt att tillgodose.

34 §.

Paragrafen motsvarar 32 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 32 § upptagit bestämmelser om in­

vändning mot nordisk patentansökning. Enligt första stycket skall i fall,

då invändning mot här i riket gjord nordisk patentansökan inom före­

skriven tid inkommit till patentmyndigheten i annat av ansökningen om­

fattat land, invändningen anses inkommen i rätt tid. I andra stycket stadgas

146

att i fall, då invändning mot nordisk patentansökan, som behandlas i Dan­

mark, Finland eller Norge, inkommer till svenska patentmyndigheten, pa-

tentmyndigheten skall ofördröj ligen med angivande av dagen då handlingen

inkom översända denna till den patentmyndighet, där ansökningen prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna har ej föranlett erin­

ringar i remissvaren och torde böra godtagas med vissa redaktionella jämk­

ningar.

35—36 §§.

Paragraferna motsvarar 33 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Enligt det av kommittéerna föreslagna systemet skall nor­

disk patentansökan kunna fullföljas såsom särskild patentansökan i varje

land, som den nordiska patentansökningen omfattat. Ett allmänt stadgande

härom har upptagits i 33 § första stycket, varvid tillika angivits att fullfölj­

den sker enligt vad därom stadgas i vederbörande lands lag.

Närmare bestämmelser om särskild fullföljd av nordisk patentansökan

som gjorts här i riket har upptagits i andra och tredje styckena. Ändras så­

dan ansökan till patentansökan för Sverige eller återkallas den i vad gäller

Sverige, skall sökanden, om han avser att fullfölja ansökningen i annat land,

samtidigt med ändringen eller återkallelsen avge en förklaring härom. Änd­

ring eller återkallelse som nu sagts skall jämte avgiven förklaring kungöras,

om ansökningen är tillgänglig för envar. Har förklaring gjorts, skall upp­

gift härom även intagas i kungörelse enligt 21 § första stycket.

I fråga om särskild fullföljd av nordisk patentansökan som gjorts i annat

land ges närmare föreskrifter i fjärde stycket. Ändras sådan ansökan till

ansökan för det landet eller återkallas den i vad gäller sagda land och har

sökanden samtidigt med ändringen eller återkallelsen förklarat, att han

ämnar fullfölja ansökningen som patentansökan för Sverige, skall ansök­

ningens prövning fortsättas här i riket, såframt sökanden härstädes gör an­

mälan härom inom två månader från ändringen eller återkallelsen. Sådan

ansökan skall behandlas och prövas som om den gjorts här i riket såsom

patentansökan för Sverige. Sökanden skall dock, även om han erlagt ansök-

ningsavgift i det land där ansökningen gjordes, här i riket erlägga fastställd

ansökningsavgift. Är ansökningen tillgänglig för envar, skall anmälningen

kungöras.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna reglerna har inte

föranlett erinringar vid remissbehandlingen. En viss jämkning av bestäm­

melserna är erforderlig med hänsyn dels till att enligt departementsförsla-

get Finland skall kunna medtagas i ansökan avseende endast tre länder och

147

dels till att departementsförslaget, såsom anförts vid 31—33 §§, har ansetts

böra begränsas till att avse endast sådana åtgärder som skall vidtagas i det

land där lagen gäller, i fråga om den svenska patentlagen alltså Sverige. Be­

stämmelserna bar ansetts böra uppdelas på två paragrafer.

37 §.

Paragrafen motsvarar 35 § i kommittéernas förslag.

Departementschefen. I 35 § har kommittéerna upptagit stadgande, att när

nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, bilalles, av patentbrevet

skall framgå för vilka länder patent meddelats. Jag tillstyrker detta förslag,

som inte mött erinringar vid remissbehandlingen.

38 §.

Paragrafen motsvarar 34 § i kommittéernas förslag.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller, att nordisk patentansökan kan

göras i vilket av de av ansökningen omfattade länderna som helst. Det är

emellertid ett önskemål, att ansökningarna fördelas på de olika patentver­

ken i ungefär samma proportion som det nuvarande antalet ansökningar hos

verken. Detta skulle betyda, att av totala antalet patentansökningar i de nor­

diska länderna danska patentmyndigheten skulle få omkring 20 %, finska

myndigheten 10 %, norska myndigheten 20 % och svenska myndigheten

50 %. Tendenser till snedbelastning bör i tid mötas med råd och rekommen­

dationer till den patentsökande allmänheten. Kommittéerna pekar också på

möjligheten att meddela förordnande att granskningsarbete skall äga rum

vid patentmyndighet i annat land (se 74 § tredje stycket i departementsför­

slaget). Skulle man emellertid inte på dessa vägar kunna hindra snedbelast­

ning, måste möjlighet finnas att vidtaga andra åtgärder. En lämplig utväg

har synts vara att införa möjlighet att nordiska patentansökningar som

inkommer i ett land överlämnas till patentmyndigheten i annat av ansök­

ningen omfattat land. Enligt kommittéernas mening bör ett dylikt överläm­

nande ske enligt närmare bestämmelser i särskilda avtal mellan länderna.

I förslaget till den svenska lagtexten har det av kommittéerna i ämnet fö­

reslagna stadgandet, som upptagits i 34 §, fått utformningen, att Kungl.

Maj:t äger förordna, att nordiska patentansökningar som göres här i riket

skall, i den omfattning och under de förutsättningar som anges i förordnan­

det, överlämnas till patentmyndigheten i annat av ansökningen omfattat

land. Ansökan för vilken sådant förordnande gäller skall så snart ske kan,

med angivande av tidpunkten för ansökningen, av patentmyndigheten över­

sändas till patentmyndigheten i land som framgår av förordnandet. Förord­

nande som nu sagts må inte avse ansökan av den som är bosatt här i riket,

överlämnas till den svenska patentmyndigheten från patentmyndigheten i

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

148

Danmark, Finland eller Norge därstädes gjord nordisk patentansökan, skall

ansökningen behandlas och avgöras här i riket som om den gjorts härstä-

des. Beträffande stadgandet framhåller kommittéerna, att begränsningen

till nordiska patentansökningar som »göres» här i riket innebär att över­

lämnande kan komma i fråga endast beträffande ansökningar, som göres

efter det att förordnande har meddelats. Föreskriften att förordnande inte

må avse ansökan av den som är bosatt i riket motiveras av att en överflytt­

ning i sådana fall skulle innebära en onödig komplicering med hänsyn till

reglerna för ombuds ställande och det språk, på vilket beskrivning och pa­

tentkrav skall vara avfattade.

Kommittéerna framhåller, att den kommission som skall tillsättas enligt

artikel 4 i konventionsförslaget bör fungera som samordnande organ då det

gäller att kontrollera uppkomsten av snedbelastning och rekommendera åt­

gärder däremot.

Remissyttrandena. Förslaget att vid snedbelastning möjliggöra överflytt­

ning av ansökningar från ett lands patentverk till patentmyndigheten i nå­

got av de andra nordiska länderna tillstyrkes av patentverket. Ehuru onek­

ligen vissa olägenheter kan bli förbundna med eu sådan överflyttning, är

riskerna för snedbelastning enligt verkets mening så allvarliga, att bestäm­

melserna är alldeles nödvändiga. Verket hyser dock vissa farhågor för att

bestämmelserna inte kan bli helt effektiva. Självfallet måste de handhavas

med varsamhet och största smidighet städse eftersträvas vid alla omdisposi­

tioner som kan bli erforderliga.

Skånes handelskammare ifrågasätter, om bestämmelsen att överlämnande

inte må avse ansökan av någon som är bosatt i riket kan anses förenlig med

Pariskonventionens grundsats om likabehandling av inhemska och utländs­

ka patentsökande.

Förslaget avstyrks av Svenska patentombudsföreningen, som finner syn­

nerligen allvarliga betänkligheter däremot. Även telestyrelsen anser förslaget

olämpligt och framhåller att en tvångsdirigering av patentansökningar är en

åtgärd, som inte bör tillgripas vid fredligt samarbete nationer emellan.

Departementschefen. Enligt det föreslagna systemet med nordiska patent­

ansökningar äger sökande frihet att ge in ansökan i vilket därav omfattat

land som helst. Som kommittéerna framhållit medför detta en viss risk för

en snedbelastning av de nordiska patentverken. Enligt kommittéerna bör

därför införas en ordning enligt vilken länderna kan avtala om att ansök­

ningar som inkommer i ett land överlämnas till patentmyndigheten i annat

av ansökningen omfattat land. Förslaget har i allmänhet godtagits i remiss­

svaren och även jag vill för min del tillstyrka det med vissa redaktionella

jämkningar. De betänkligheter mot systemet som framkommit i vissa re­

missvar finner jag ej grundade.

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

149

1 avtal som ingås med stöd av stadgandet bör självfallet anges i vilken ut­

sträckning överlämnande skall ske. Denna fråga får avgöras med hänsyn till

omständigheterna vid den tid då avtalet ingås, varvid bl. a. får beaktas pro­

portionen mellan antalet ansökningar hos de olika patentverken och den ut­

veckling som ägt rum i internationellt avseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

4 KAP.

Patents omfattning och giltighetstid

39 §.

Paragrafen, som motsvarar 10 § första stycket tredje och fjärde punkter­

na i kommittéernas förslag, innehåller bestämmelser om patentkravens bety­

delse för bestämmande av patentskyddets omfattning. Bestämmelserna sak­

nar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Enligt 10 § första stycket andra punkten kommittéernas

förslag skall ansökan om patent innehålla så tydlig beskrivning av uppfin­

ningen att en fackman med ledning därav kan utöva denna samt bestämd

uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). I tredje

och fjärde punkterna har kommittéerna upptagit stadgande att patentskyd­

dets omfattning bestämmes av patentkraven och att för förståelse av patent­

kraven ledning må hämtas från beskrivningen. I motiven framhålles att pa­

tentkraven spelar en central roll för patentets tolkning. Vid nordiska patent-

rättsförhandlingar 1938—1941 hade man också varit enig om att låta detta

komma till uttryck direkt i lagtexten i form av en bestämmelse att vid bedö­

mande av patentskyddets omfång patentanspråken i första hand skulle vara

avgörande. Förslaget utgjorde förebild för en bestämmelse i ämnet i den

finska patentlagen. Däremot hade förslaget inte genomförts vid 1944 års

revision av den svenska patentförordningen, väsentligen under hänvisning

till att regeln inte gav några verkliga hållpunkter för den förevarande tolk­

ningsfrågan. Kommittéerna hade inte heller i sitt preliminära förslag an­

sett att man i själva lagen borde ha någon bestämmelse om patentkravens

betydelse. En sådan bestämmelse hade emellertid förordats i flera yttranden

över det preliminära betänkandet. Bl. a. med hänsyn härtill och till att en

bestämmelse av förevarande slag upptagits bade i Europarådets lagkonven­

tion och i EEC-utkastet har kommittéerna slutligen stannat för att föreslå

att en uttrycklig regel om patentkravens betydelse upptages i lagtexten. Re­

geln har därvid ansetts böra grundas i uppfattningen att det är patentkra­

vens uppgift att skapa klarhet om vad som begäres skyddat genom patentet

och att det då inte bör komma i fråga att låta skyddet omfatta något som

150

över huvud taget inte kan återfinnas i dessa krav. Det är alltså patentkraven

som är föremål för tolkningen. Beskrivningen med eventuella ritningar är,

liksom övriga dokument i saken, endast hjälpmedel för denna tolkning.

Rörande innebörden av det föreslagna stadgandet anför kommittéerna vi­

dare.

Man har selvsagt ikke villet antyde åt patentkravet skal gj0res til gjen-

stand for noen form av bokstavtolkning. Hvor streng tolkningen i det en­

kelte tilfelle b0r vsere, må overlates til praksis å avgj0re. En omstendighet

som b0r has för 0ye ved tolkningen, er den rettsusikkerhet de uklare patent­

krav forårsaker, og som tilsier åt man b0r s0ke oppmuntret bestrebelsene

for oppnåelse av klarest mulige patentkrav. Det b0r således påses åt pa-

tenthaveren ikke h0ster fordel av uklarheten gjennom et utvidet patentvern.

Dokumentene i s0knadssaken vil i denne förbindelse kunne viere av betyd-

ning. Disse kommer etter forslaget til å bli offentlig tilgjengelig i alle de

nordiske land. Har spkeren i skrift til patentmyndigheten eller ved muntlig

forhandling overfor denne, f. eks. i hensikt å fremholde ulikheter i forhold

til anfprte nyhetshinder, selv tolket uttrykk som er anvendt i kravene, på en

restriktiv måte, er det rimelig åt denne restriktive tolkning også legges til

grunn i en senere rettergang.

Remissyttrandena. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna röran­

de patentkravens betydelse och tolkning har i remissvaren i allmän­

het lämnats utan erinran. Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivare­

föreningen och Jernkontoret hälsar med tillfredsställelse att det i lagtexten

direkt utsäges, att patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven.

Rörande tolkningen av patentkraven finner nämnda remissinstanser i

likhet med kommittéerna det angeläget, att en viss restriktivitet tillämpas,

så att skyddet inte kommer att omfatta sådant som ej kan härledas ur pa­

tentkraven. Av vikt är även att oklarheter i patentkraven inte tolkas till pa-

tenthavarens förmån. Enligt Industriförbundet är det sålunda ej önskvärt

att domstolarna —- såsom nu stundom synes förekomma — efter patentets

beviljande utvidgar dess skyddsområde. Förbundet vill emellertid framhål­

la, att vid tolkning av patentkraven ledning bör kunna hämtas ur beskriv­

ning och ritningar. Har vidare sökanden i skriftväxling med patenlverket

själv angivit en restriktiv tolkning av patentkraven bör, såsom kommittéer­

na anfört, jämväl dessa uppgifter tjäna som ledning vid tolkningen. Även

Svenska industriens patentingenjörers förening betonar att oklarheter i pa­

tentkraven inte bör lända annan än patenthavaren till förfång. Föreningen

framhåller att sökanden måste anses ha avstått från krav på skydd för så­

dant, som inte är angivet i patentkraven, och att tredje man måste kunna li­

ta på att han får fritt tillämpa det, som ej angivits i patentkraven. Lagen sy­

nes i detta avseende böra följa tillitsgrundsatsen. Om sökanden till äventyrs

skulle befinnas ha av misstag avstått från att kräva skydd i så vid utsträck­

ning, som han skulle ha varit berättigad till, bör han enligt föreningen en­

sam bära konsekvenserna härav. Ett misstag av detta slag synes för övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

15

inte vara allvarligare för sökanden än om han t. ex. pa grund av felbedöm­

ning av lönsamheten avstått från att söka patent över huvud taget eller un­

derlåtit att upprätthålla ett beviljat patent. Föreningen framhåller vidare,

alt det inte bör vara tillåtet att taga bort s. k. »överbestämningar» ur patent­

kraven eller att ersätta bestämningarna med sådana, som har en vidare in­

nebörd än de i kraven angivna. Om huvudpatentkravet befinnes ogiltigt vid

en ogiltighetstalan, bör vidare ett nytt huvudkrav få formuleras endast ge­

nom att ett eller flera underkrav kombineras med det tidigare huvudkravet.

Mot bestämmelsen i sista punkten av första stycket anmärker Stockholms

rådhusrätt att av denna inte framgår att en förutsättning för dess tillämp­

ning är att det patentkrav, varom fråga är, inte är entydigt. Regeln bör där­

för formuleras på sådant sätt, att man inte felaktigt kan få den uppfatt­

ningen, att man även vid fullt klara patentkrav har rätt att begagna innehål­

let i beskrivningen för tolkning av patentkraven. I samma riktning uttalar

sig Svenska industriens patentingenjörers förening. För att bringa regeln

mera i överensstämmelse med Europarådets lagkonvention och EEC-utkas-

tet föreslår Svenska patentombudsföreningen att ordet »förståelse» ändras

till »tolkning av omfattningen». Liknande önskemål framförs av telestyrel­

sen och Svenska uppfinnareföreningen. Telestyrelsen föreslår att det jäm­

väl utsäges att ledning för tolkning av patentkraven må hämtas, förutom

från beskrivningen, även från ansökningen tillhörande ritningar.

Departementschefen. Då det gäller att bestämma omfattningen av ett med­

delat patent, spelar de av sökanden framställda patentkraven en central roll.

Hur pass betydelsefull denna är torde tidigare ha varit föremål för delade

meningar. Vid 1944 års revision av patentförordningen ansågs något stad­

gande i ämnet ej böra upptagas i lagen. Numera synes emellertid den upp­

fattningen vara allmän att patentkravens roll är avgörande, så att patent­

skyddets omfattning helt bestämmes av patentkraven. I enlighet med kom­

mittéernas av remissinstanserna i allmänhet godtagna förslag anser jag att

en dylik regel nu bör upptagas i lagen. Bestämmelser av samma slag har in­

flutit i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet.

Kommittéerna har föreslagit att den nämnda huvudregeln kompletteras

med stadgande att för förståelse av patentkraven ledning må hämtas från

beskrivningen. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran vid remiss­

behandlingen. I ett remissyttrande har framförts uppfattningen att beskriv­

ningen skulle få åberopas endast där patentkraven inte är otvetydiga. En

dylik regel synes mig dock alltför restriktiv; hur sträng tolkningen här bör

vara bör, såsom kommittéerna anfört, bestämmas av praxis. Som flera re­

missinstanser påpekat bör dock härvid iakttagas att patenthavaren inte får

begagna sig av oklarheter i patentkraven för att därigenom utvidga patent­

skyddet. I den mån beskrivning och ritningar tillgripes för tolkningen, bör

därför detta ske endast för att åstadkomma erforderlig precisering av de i

Kungl. Maj:Is proposition nr iO år 19(iG

152

patentkraven använda uttryckssätten. Vad nu sagts torde följa av kommit­

téernas förslag. Jag tillstyrker därför detta, som motsvaras av liknande be­

stämmelser i de nyssnämnda internationella instrumenten. Jag erinrar om

att ordet beskrivning, som jag anfört vid 10 §, även omfattar ritningar där

sådana förekommer.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har föreslagits att stad­

gandet utbrytes ur 10 § och erhåller sin placering i ett särskilt kapitel när­

mast efter 3 kap. Jag biträder detta förslag, som markerar att patentkraven

behåller sin betydelse under hela patenttiden.

40 §.

Paragrafen, som motsvarar 7 § i kommittéernas förslag, innehåller be­

stämmelser om patenttiden.

Gällande rätt. Enligt 10 § första stycket patentförordningen skall patent,

som ej är tilläggspatent, meddelas för en tid av sjutton år, räknat från den

dag, då ansökningen inkom. Samma patenttid gäller i övriga nordiska länder.

Kommittéerna. I sitt preliminära betänkande föreslog kommittéerna att

den gällande 17-årstiden skulle bibehållas, varvid dock påpekades att vissa

skäl talade för en förlängning. I sitt slutliga betänkande framhåller kom­

mittéerna att man i en rad yttranden över betänkandet förordat en för­

längning till 20 år. En annan ny omständighet är att denna tid före­

slagits i EEC-utkastet. Kommittéerna har därför slutligen stannat för att

föreslå att patenttiden bestämmes till 20 år; stadgandet har fått utform­

ningen att patent meddelas för tiden till dess 20 år förflutit från den dag

patentansökningen gjordes.

Remissyttrandena. Förslaget att förlänga skyddstiden från

17 till 20 år tillstyrkes av det övervägande antalet remissinstanser.

Kooperativa förbundet och näringsfrihetsrådet godtager dock förslaget en­

dast under förutsättning att den slutgiltiga EEC-konventionen kommer att

innehålla motsvarande regel; för näringsfrihetsrådets del är det även en

förutsättning att den föreslagna skärpningen av kravet på uppfinningshöjd

kommer till stånd.

Även kommerskollegium, Skånes och Stockholms handelskammare, han­

delskammaren i Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare, Öster­

götlands och Södermanlands handelskammare samt läkemedelsindustriför­

eningen anser att ändringen bör genomföras först vid den tidpunkt då en

gemensam lagstiftning för EEC-länderna innefattande en patenttid av 20

är träder i kraft.

I avstyrkande riktning uttalar sig de nordiska industriförbunden och för­

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

153

svarets civilförvaltning. Sistnämnda ämbetsverk finner att den allt snab­

bare utvecklingen på ett flertal tekniska områden talar för eu förkortning

eller i vart fall emot eu förlängning av patenttiden. Även om stundom lång

tid kan åtgå innan eu uppfinning införlivats med en färdigutvecklad pro­

dukt som ger intäkter, något som skulle motivera en lång patenttid, visar

av kommittéerna anförd statistik enligt ämbetsverkets mening att en för­

hållandevis liten del av patenten i Norden upprätthålles under 17 år, även

om tendensen synes gå i riktning mot en ökning av sådana patent. I detta

sammanhang finner ämbetsverket det vara av betydelse att genom det ti­

digare offentliggörandet av patentansökningar, som anges i 22 § av för­

slaget, den genomsnittliga tiden för patentskyddets civilrättsliga verkan

med avseende på intrång i realiteten utökas med sannolikt omkring 2 till

3 år. Detta beror på att den tidpunkt, då patenthandlingarna blir tillgängliga

för envar, blir bestämmande för inträdet av vissa påföljder av patentintrång.

Då offentliggörandet enligt förslaget skall inträffa 18 månader och ibland ti­

digare efter ansökningsdagen, medan det hittills skett först i genomsnitt 4 år

efter ansökningsdagen, är det lätt att inse den angivna vinsten i tid för pa­

tentskyddets verkan. Ämbetsverket betonar vidare att en lång patenttid är till

stort ohägn för näringslivet om för patent kräves endast låg uppfinningshöjd.

Någon garanti för att en skärpt praxis i detta avseende skall komma till

stånd torde dock ej kunna påräknas förrän en gemensam besvärsinstans in­

rättats. Ämbetsverket förordar därför att frågan om utökning av den 17-

åriga patenttiden får vila ännu en tid i avvaktan på utvecklingen i det

övriga Europa rörande patenttidens längd.

Departementschefen. Frågan om patenttidens längd är självfallet ett av de

allra viktigaste spörsmålen man har att ta ställning till vid den revision

av patentlagstiftningen som nu företages. Tiden är för närvarande i samt­

liga nordiska länder bestämd till 17 år från den dag då patentansökningen

inkom. Kommittéerna har föreslagit att tiden ökas till 20 år, varvid kom­

mittéerna bl. a. beaktat att denna tid förordats i många yttranden över kom­

mittéernas preliminära betänkande och upptagits i EEC-utkastet. Även in­

om Europarådets patentkommitté har samtliga utomskandinaviska länder

enats om en 20-årig patenttid. I de nordiska länderna hyser näringslivet

emellertid för närvarande betänkligheter mot en sådan förlängning. De de­

legerade vid de nordiska departementsöverläggningarna har med hänsyn

härtill förordat att frågan om en förlängning i allt fall inte tages upp förrän

20-årstiden faktiskt blivit genomförd i de viktigare industriländerna i Väst­

europa och att man alltså tillsvidare behåller 17-årstiden. Jag biträder detta

förslag.

I fråga om stadgandets avfattning föranleder paragrafens flyttning från 1

kap. till 4 kap. en mindre jämkning för att klargöra att 17-årstiden inte är

absolut utan betingad av att patentet i vederbörlig ordning upprätthålles.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1960

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

5 KAP.

Årsavgifter

41 §.

Paragrafen, som motsvarar 36 § i kommittéernas förslag, upptager grund­

läggande bestämmelser om skyldighet att erlägga årsavgift.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket i patentförordningen skall för

meddelat patent till patentmyndigheten för varje patentår från och med

det femte erläggas vissa i stadgandet angivna årsavgifter. Från stadgandet

har undantagits tilläggspatent, som alltså är helt fria från årsavgift.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 36 § första stycket upptagit stadgande

att för patent, som inte är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den

dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift.

Kungl. Maj:t skall äga förordna att ett eller flera av de första patentåren

skall vara avgiftsfria. I stället för den nuvarande obligatoriska regeln att de

lyra första patentåren skall vara avgiftsfria bär alltså lämnats åt Kungl.

Maj :t att avgöra i vilken omfattning avgiftsbefrielse skall äga rum. Enligt

andra stycket skall i fall, då tilläggspatent övergått till att bli självständigt

patent enligt vad i 8 § tredje stycket (7 § tredje stycket i departementsför-

slaget) stadgas, från och med närmast följande patentår årsavgift erläggas

med belopp, som skulle ha utgått för huvudpatentet därest det alltjämt

varit gällande. Regeln saknar motsvarighet i gällande svensk rätt, som

inte medger att tilläggspatent omvandlas till självständigt patent.

Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna tillstyrkes eller lämnas

i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Patentverket anser dock att

goda skäl talar för att årsavgifter uttages även för tilläggspatent.

Vidare anser telestyrelsen att åtminstone de tre eller fyra första patentåren

borde vara avgiftsfria i alla de nordiska länderna, detta bl., a. med

hänsyn till den långa behandlingstid för patentansökningar som för närva­

rande råder vid alla nordiska patentverk.

Patentverket påpekar att det kanske ej är alldeles klart vad som menas

med bestämmelsen att patentår räknas från den dag patentansök­

ningen gjordes. Enligt motiven avses därmed att patentårets första dag

motsvarar ansökningsdagen. Verket anser emellertid detta inte vara rik­

tigt, ty enligt lagen om beräkning av lagstadgad tid är den dag som svarar

mot ansökningsdagen tvärtom slutdag för föregående patentår.

155

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna reglerna rörande

skyldighet att erlägga årsavgift synes ej ge anledning till erinran. Jag delar

kommittéernas uppfattning att tilläggspatent alltjämt bör vara avgiftsfria.

Det torde också vara en fördel att det lämnats åt Kungl. Maj:t att avgöra

huruvida och i vilken omfattning de första patentåren skall vara avgiftsfria.

Det torde få förutses att avgiftsbefrielsen i förhållande till vad som nu gäl­

ler kommer att inskränkas. Detta synes motiverat med hänsyn till att den

nya lagen utvidgar skyddet under ansökningstiden och står också i över­

ensstämmelse med internationella tendenser.

Såsom patentverket framhållit innebär bestämmelsen att patentår räk­

nas från den dag patentansökningen gjordes, att patentåret börjar den dag

som motsvarar dagen efter ansökningsdagen och slutar den dag som mot­

svarar ansökningsdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1066

42 §.

Paragrafen, som motsvarar 37 § i kommittéernas förslag, ger närmare

bestämmelser om årsavgifts erläggande.

Gällande rätt. Enligt 11 § andra stycket skall avgift för varje patentår

erläggas före det årets början; dock må avgift för patentår, som börjat in­

nan patent meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången

av det patentår, som börjar näst därefter.

1 tredje stycket stadgas om möjlighet att vinna anstånd med skyldighet

att erlägga årsavgift. Innehaves patent av uppfinnaren och gör denne, innan

skyldighet att erlägga någon årsavgift inträtt, framställning om uppskov

med sådan avgift, må patentmyndigheten, om det finnes förenat med stor

svårighet för honom att erlägga avgiften, medge uppskov därmed högst in­

till ingången av det patentår, som börjar näst efter två år från det patent

blivit genom lagakraftägande beslut meddelat. Avslås framställningen, äger

patenthavaren erlägga förfallen avgift, utan förhöjning, inom två veckor

från det han har underrättats om beslutet på sätt i 5 § sägs (jfr härom

vid 15 § i departementsförslaget). Talan mot beslutet må ej föras.

Fjärde stycket behandlar rätten att under vissa villkor betala årsavgift

efter förfallodagen. Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom

de tre första månaderna efter utgången av den tid, inom vilken avgiften

enligt andra stycket eller tredje stycket första punkten skall gäldas, och,

förhöjd med ytterligare en femtedel, inom därpå följande tid av tre måna­

der.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 37 § första stycket upptagit stad­

gande att årsavgift skall erläggas senast törsta dagen av det patentår den

avser. Årsavgift för patentår, som börjat innan patentet meddelats eller

156

inom två månader därefter, förfaller dock först den dag, då två månader

förflutit efter patentets meddelande. Årsavgift må inte erläggas före paten­

tets meddelande och ej heller mer än sex månader före patentårets början.

J fråga om årsavgifter för patentår som börjat före patentets meddelande

innebär regeln i andra punkten, liksom motsvarande bestämmelse i It §

andra stycket andra punkten patentförordningen, att avgifterna förfaller först

efter patents meddelande; i motsats till den nuvarande bestämmelsen, som

anger att avgifterna skall betalas före ingången av nästa patentår, uppstäl­

ler förslaget emellertid en absolut frist av två månader från patentets med­

delande. Regeln i tredje punkten är ny och motiveras av att förskottsin-

betalningar i vidare omfattning än där sägs kan medföra komplikationer, om

årsavgifterna senare höjes eller patentet upphör att gälla sedan avgifterna

för flera patentår erlagts i förskott.

1 andra stycket har upptagits stadgande att i fall, då patentet innehaves

av uppfinnaren och det finnes förenat med stor svårighet för honom att er­

lägga årsavgift, patentmyndigheten må, därest han gör framställning därom

senast den dag då årsavgift första gången förfaller, medge honom anstånd

med årsavgifts erläggande under högst tre år från patentets meddelande;

avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två veckor därefter

anses erlagd i rätt tid. Stadgandet motsvarar It § tredje stycket patentför­

ordningen; dock har beräkningen av respittiden förenklats. Frågan om rätt

till talan mot beslut om avslag på ansökan om anstånd behandlas i 63 §

kommittéernas förslag (72 § departementsförslaget).

Enligt 37 § tredje stycket i kommittéernas förslag må årsavgift, med

den förhöjning som må vara fastställd, erläggas inom sex månader efter

patentårets ingång eller i fråga om patentår, som börjat innan patentet

meddelats, efter sistnämnda tidpunkt. Årsavgift med vars erläggande an­

stånd enligt andra stycket medgivits må med angivna förhöjning erläggas

inom sex månader efter den tidpunkt till vilken anstånd erhållits. Reglerna

motsvarar i stort sett It § fjärde stycket patentförordningen. Respittiden

på sex månader är obligatoriskt minimum enligt Pariskonventionen efter

en vid 1958 års Lissabonkonferens vidtagen ändring i artikel 5 bis. Beloppet.

av den här avsedda förhöjningen skall enligt förslaget fastställas i admi­

nistrativ väg. I fråga om utgångspunkten för beräkning av respittiden inne­

bär förslaget en viss förenkling.

Remissyttrandena. Remissvaren innehåller vissa erinringar mot de före­

slagna bestämmelserna.

Sålunda anser Svenska patentombudsföreningen att den i första stycket

andra punkten angivna respiten på två månader mellan ett patents

beviljande och förfallodagen för de ackumulerade årsavgifterna är alldeles

för kort och bör vara minst fyra månader med hänsyn till uppdragsgivare

bosatta på avlägsen ort. Respittiden är för närvarande väsentligt längre.

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

157

Bestämmelsen i första stycket tredje punkten att årsavgiften inte får

erläggas mera än sex månader före patentärets början synes Sveriges

akademikers centralorganisation vara helt grundad på fiskala skäl. Ur all­

mänhetens synpunkt är bestämmelsen opraktisk och bör därför utgå. Lik­

nande synpunkter framförs av Landsorganisationen, Svenska uppfinnar-

kontoret och Sveriges civilingenjörsförbund.

Tjänstemännens centralorganisation, Statsverkens ingen jörsförbund,

Svenska industritjänstemannaförbundet och Svenska teknologföreningen

finner att övervägande skäl talar för att tillåta en obegränsad möj­

lighet att inbetala avgifter i förskott, eftersom en änd­

ring av avgiftens storlek torde kunna regleras i efterhand med avgiftsinbe-

lalaren utan alltför stort besvär.

Svenska teknologföreningen, Svenska uppfinnarkontoret, Sveriges akade­

mikers centralorganisation och Sveriges civilingenjörsförbund föreslår dess­

utom att avgiften för patent i andra nordiska länder genom ett clearingför-

farande bör kunna erläggas till patentverket i det egna landet.

Patentverket avstyrker de föreslagna bestämmelserna i andra stycket och

tredje stycket andra punkten om anstånd med erläggande av årsavgift

och hänvisar här till vad ämbetsverket anfört vid 20 § angående befrielse

från tryckningsavgift.

Departementschefen. Mot de av kommittéerna i första stycket och tredje

stycket första punkten föreslagna bestämmelserna med närmare regler om

årsavgifts erläggande har vid remissbehandlingen framförts önskemål om

en liberalisering i vissa avseenden. Från ett håll har yrkats att fristen för be­

talning av årsavgifter som ackumulerats vid patentets meddelande skall

göras längre än de två månader från nämnda tidpunkt som kommittéerna

föreslagit, varvid åberopats att man bör ta hänsyn till avlägset boende rätts­

ägare. Enligt min mening bör det dock med nutida kommunikationsmöjlig­

heter vara helt tillräckligt med en frist på två månader. Åtskilliga remiss­

instanser har framfört önskemål att årsavgift skall få erläggas längre tid

än sex månader före patentårets början; flera remissinstanser har t. o. m.

förordat en obegränsad möjlighet att inbetala avgifter i förskott. Jag kan

emellertid ej tillstyrka en sådan ordning, eftersom den medför betydande

komplikationer i administrativt avseende. Ej heller torde det, såsom yrkats

i några remissvar, för närvarande av praktiska skäl vara lämpligt att an­

ordna clearingförfarande rörande avgifterna mellan de nordiska patent­

verken. Jag tillstyrker därför de av kommittéerna föreslagna bestämmel­

serna.

De av kommittéerna i andra stycket och tredje stycket andra punkten

föreslagna reglerna rörande möjligheten att få anstånd med årsavgifts er­

läggande bär avstyrkts av patentverket. Av skäl som jag anfört vid 20 §

andra stycket rörande anstånd med erläggande av tryckningsavgift vill jag

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

158

emellertid biträda kommittéernas förslag. Motsvarande jämkningar som i

nämnda stadgande bör dock företagas.

Av 26 § framgår att frister som räknas från patentets meddelande börjar

löpa först från det beslutet om patentets beviljande vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

6 KAP.

överlåtelse, licens m. m.

43 §.

Paragrafen, som motsvarar 38 § i kommittéernas förslag, upptager en

ny bestämmelse som reglerar rätten att vidareöverlåta licens till patenterad

uppfinning.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att av de nordiska patentlagarna

endast den finska innehåller direkta regler rörande överlåtelse av rätt att

mot ersättning utnyttja uppfinning (licens). Kommittéerna har inte heller

funnit lämpligt att i den nya lagstiftningen upptaga en reglering av licens­

avtalet. Endast i ett avseende, nämligen rörande rätt för licenshavare att

överlåta rätten vidare, har ett stadgande ansetts påkallat. Då licensavtal i

allmänhet förutsätter ett visst förtroendeförhållande parterna emellan och

eventuellt möjlighet för patenthavaren att kontrollera att licensen utnyttjas

på överenskommet sätt, har det synts kommittéerna ändamålsenligt att

töreskriva att licens inte får överlåtas vidare, om inte avtal har träffats där­

om.

Departementschefen. Jag biträder kommittéernas av remissinstanserna

utan erinran lämnade uppfattning att i patentlagen inte bör införas någon

allmän reglering av licensavtalet. Förhållandena torde här vara så skiftande

att törutsättningar saknas för genomförande av av en mera enhetlig ord­

ning.

Det av kommittéerna föreslagna särskilda stadgandet med dispositivt

förbud mot vidareöverlåtelser av licens har godtagits vid remissbehandling­

en. Jag tillstyrker att stadgandet, som har motsvarighet inom varuinärkes-

och upphovsrätten, upptages i lagen.

44 §.

Paragrafen, som motsvarar 39 § i kommittéernas förslag, behandlar ver­

kan av anteckning i patentregistret rörande övergång av patent eller upp­

låtelse av licens.

159

Gällande rätt. Enligt 12 § patentförordningen skall i fall, då patent övergår

på annan, med anmälan härom den handling, varigenom sådan övergång

visas, företes hos patentmyndigheten. Intill dess sådant skett, betraktas i

patentavseende den såsom patenthavare, vilken senast finnes i denna egen­

skap antecknad hos patentmyndighelen.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första och andra styckena av föreva­

rande paragraf upptagit stadganden att i fall, då patent har övergått på an­

nan eller licens upplåtits, anteckning därom på begäran skall göras i patent­

registret samt att i mål och ärenden angående patent den skall anses som

patenthavare, vilken senast blivit införd i patentregistret i sådan egenskap.

1 motiven framhålles bl. a. att kommittéerna varit eniga om att registeran­

teckning bör tilläggas den verkan, att mål rörande patent alltid kan an-

hängiggöras mot den som enligt registret är patenthavare och att medde­

landen från patentmyndigheten kan sändas till denne. En sådan passiv sak­

legitimation är nödvändig av hänsyn till tredje man, som måste kunna lita

på att han, då han väcker talan mot den som är införd i patentregistret

som patenthavare, inte möts med invändning att patentet har övergått till

annan. En motsvarande aktiv saklegitimation har man däremot inte ansett

böra fastslås. Om registrerad patenthavare väcker talan om patentintrång

oaktat patentet övergått på annan, måste svaranden kunna göra invändning

att motparten inte är rätt kärande, oavsett att den nya patenthavaren ej är

registrerad.

1 de danska och norska förslagen har motsvarande bestämmelse fått ut­

formningen att käromål som rör patent alltid kan väckas mot den som är

antecknad som innehavare i registret och att meddelanden från patentmyn­

digheten kan sändas till denne.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit stadgande att i fall, då någon

till patentregistret anmält att patent överlåtits eller licens upplåtits till ho­

nom, överlåtelse av patent eller upplåtelse av licens, som inte anmälts eller

som senare anmälts till registret, inte gäller mot honom, därest han vid sin

anmälning var i god tro. Angående skälen till denna bestämmelse hänvisas till

betänkandet s. 289—291. Bestämmelser av motsvarande slag finns i de

finska och norska texterna men ej i den danska.

Remissyttrandena. Stadgandena har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna.

Försvarets civilförvaltning avstyrkte dock förslaget i vad det avser r e-

gistrering av licens. Civilförvaltningen åberopar att betänklig­

heter häremot framfördes redan i patentlagstiftningskommitténs betänkan­

de år 1919 och att dessa betänkligheter kvarstår. Syftet med en registrering

av patentlicenser skulle närmast vara att skapa möjligheter till kontroll i

vad mån licens tidigare upplåtits och att skapa förutsättningar för bedö­

Kungl. Maj.ts proposition nr it) är 1966

160

mande av värdet av en ifrågasatt licens. Härvid uppställer sig frågan om

det inom näringslivet yppats behov av sådana kontrollbestämmelser och om

detta behov kan antas bli tillgodosett genom det föreslagna registrerings­

systemet. Så långt civilförvaltningens erfarenhet sträcker sig skulle äm­

betsverket vara benäget att besvara den första frågan nekande. Civilförvalt­

ningen är därför mycket tveksam om skäl verkligen kan föreligga att belasta

näringslivet och patentmyndigheterna med här ifrågasatt registreringsar-

bete. Civilförvaltningen framhåller vidare att en särskild komplikation upp­

står med avseende på registrering av licenser beträffande arbetstagares

uppfinningar, vartill arbetsgivaren förvärvat rätt enligt lagen om rätt till

arbetstagares uppfinningar, och anför härom.

Såvitt civilförvaltningen kunnat finna skulle registreringen enligt försla­

get icke gälla sådana uppfinningar. I så fall blir registret icke fullständigt,

varför man måste ställa sig än mer tvekande till frågan om registrering.

Skulle man åsyfta att arbetsgivarlicenser omfattas av plikten eller rätten

till registrering, skulle på patentverket läggas skyldigheten att pröva huru­

vida arbetsgivaren hade rätt att ensidigt förvärva den rätt lian påstår sig

ha. Detta lärer patentmyndigheten ej kunna åtaga sig. Även om så skulle

anses vara fallet uppstår den komplikationen att rätten till en arbetstagares

uppfinning merendels förvärvas redan innan patent sökts. Det torde väl

knappast vara möjligt att dessförinnan få denna rätt »förtursanmäld» hos

patentverket. Sökes patentet genom arbetsgivaren, kan denne givetvis göra

anmälan om sin rätt i samband med patentansökningens ingivande. Vi­

dare skulle för att förenkla patentmyndighetens prövning kunna över­

vägas att medge arbetsgivare rätt att registrera licens utan att styrka sin

materiella rätt. I så fall uppkommer emellertid frågan om arbetsgivaren

icke i alla fall måste styrka sin ställning som arbetsgivare. Sökes emellertid

patentet av annan än uppfinnaren eller arbetsgivaren torde stora svårigheter

kunna yppa sig. Fördelen av att en presumtiv licenstagare i patentregistret

kan få upplysning om redan registrerade licensavtal måste sålunda, även

om möjligheter skulle kunna skapas för att göra registret fullständigt, vä­

gas mot risken att en tidigare licenshavare, på grund av olika svårigheter att

få sin rätt registrerad i tid, kan gå denna förlustig.

Civilförvaltningen anför slutligen, att det gjorts gällande att en licensre­

gistrering skulle vara till fördel för näringslivet därigenom att tillgång till

registret — om detta vore fullständigt — skulle göra det lättare att bedöma

möjligheterna till upptagande av ny produktion eller ändring av en redan

förefintlig sådan inom det tekniska området som uppfinningen tillhör. Så

länge registreringen inte kan göras obligatorisk torde emellertid licenstagare

i många fall underlåta registrering till och med medvetet därför att de ur

olika synpunkter inte finner sådan registrering önskvärd. Ett ofullständigt

register förlorar väsentligt i värde och motarbetar sitt syfte, då det rent av

kan ge en falsk bild av rättsläget.

Beträffande förfarandet vid registrering av licens på­

pekar Sveriges advokatsamfund att eftersom patentregistret skall endast avse

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966

161

meddelade patent, kan tydligen den, till vilken upplåtits licens att utnyttja

uppfinning, som är föremål för eu alltjämt under behandling varande an­

sökan, inte förrän patentet beviljats få till stånd någon anteckning i patent­

registret om sin licens. Detta finner samfundet otillfredsställande. Det bör

ordnas så att en licenstagare efter licensavtalets träffande skall kunna ge­

nast hemställa, att så snart patentet meddelas och uppgifter därom införes

i patentregistret, samtidigt skall ske anteckning om licensen. Den skrivelse,

vari dylik hemställan göres, bör förvaras bland ansökningshandlingarna och

patentverket bör underrätta patentsökanden om att skrivelsen inkommit.

Skulle man inte medge att licenstagaren fick anmäla sin licensrätt förrän

efter det patentet meddelats och antecknats i patentregistret, skulle licens-

tagaren på grund av bestämmelsen i paragrafens tredje stycke kunna råka

ut för att han inte skulle kunna göra sin licensrätt gällande mot den, som

efter det att licensen upplåtits fått på sig överlåten hela rätten på grund av

patentansökningen men därvid ej fått kännedom om den redan skedda li­

censupplåtelsen. Även försvarets civilförvaltning och Kooperativa förbundet

framhåller att anmälan om licensupplåtelse bör kunna göras redan på pa­

tent ansökningsstadie t.

Sveriges advokatsamfund föreslår att första stycket kompletteras med eu

bestämmelse av innehåll, att om licensrätt som antecknats i registret upp­

hört att gälla, anteckning härom kan göras i registret på begäran av

licensgivaren eller licenstagaren, i förstnämnda fallet dock först efter li-

censtagarens hörande. Samma önskemål framställes av Kooperativa för­

bundet och Stockholms rådhusrätt.

Vad angår regeln i andra stycket om antecknings saklegitime-

rande verkan framhåller Sveriges advokatsamfund att denna regel

motsvarar bestämmelsen i 33 § andra stycket varumärkeslagen. Enligt ut­

talande av departementschefen i propositionen rörande varumärkeslagen

innebär sistnämnda bestämmelse att i mål om intrång, som pågått såväl

före som efter anteckning om överlåtelse, den som vid talans väckande är

antecknad som märkeshavare äger föra talan för hela den tid, varunder han

på grund av överlåtelsen ägt rätt till märket. Enligt uttalandet gäller vidare

att för tiden dessförinnan överlåtaren anses saklegitimerad; han kan dock

självfallet överlåta sitt anspråk på den som innehar registreringen. Försla­

gets mening är uppenbarligen att samma principer skall gälla för patent.

Detta innebär att den som varit registrerad som patenthavare men överlåtit

sin rätt till patentet utan att samtidigt överlåta den rätt till skadestånd,

som må ha uppkommit under tiden före överlåtelsen, skall kunna föra talan

beträffande sådant skadestånd, oaktat han inte längre är patenthavare.

Det torde kunna ifrågasättas om dylik talerätt bör få föreligga om inte

den registrerade patenthavaren givit sitt tillstånd till talans anhängiggöran-

de. Man vet av erfarenhet, att en intrångstalan lätt drar med sig en talan

om giltighet av det omstämda patentet. En skadeståndstalan, som an-

6 Bihang till riksdagens protokoll

1966. 1

samt. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr åt) år 1960

162

hängiggöres av en förutvarande patenthavare, kan sålunda medföra, att den

senare patenthavaren invecklas i en rättegång om patentets giltighet och

att han på grund därav kanske rentav förlorar sitt patent. Mot det nu sagda

kan givetvis anföras, att den som är rädd för dessa konsekvenser kan vid

sitt övertagande av patentet tillse att han antingen får till sig överlåten den

rätt till ersättning, som må finnas på grund av tidigare begånget patentin­

trång, eller att den tidigare patenthavaren förbinder sig att inte utan den

senare patenthavarens medgivande anhängiggöra skadeståndstalan. Advo­

katsamfundet har för sin del intet yrkande i nu angivna hänseende men

skulle önska, att problemställningen blev fullständigt belyst i de slutliga

motiven.

I redaktionellt hänseende ifrågasätter Stockholms rådhusrätt hu­

ruvida inte en avfattning av andra stycket i enlighet med de danska och

norska förslagen är lämpligare än den svenska utformningen av stadgandet.

Av motiven framgår att bestämmelsen i de olika ländernas förslag är avsedd

att ha samma sakliga innehåll. Emellertid lämnar avfattningen av den

svenska bestämmelsen utrymme för den felaktiga tolkningen, att bestäm­

melsen gäller även aktiv saklegitimation.

Den i tredje stycket intagna regeln om materiell rättsverkan

av anmälan till patentregistret tillstyrks av Kooperativa förbundet.

Även Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jern-

kontoret anser bestämmelsen vara ägnad att öka rättssäkerheten och till­

styrker därför i princip kommittéernas förslag. Dessa remissinstanser fin­

ner emellertid att omfattningen av de materiella rättsverkningarna av en

anteckning i registret ej blivit tillräckligt belysta. Detta gäller särskilt för­

hållandet mellan å ena sidan överlåtelser och upplåtelser och å andra sidan

andra rättigheter till patentet. Vid övervägande av ifrågavarande bestäm­

melse, som för svensk del utgör en principiell nyhet inom immaterialrätten,

synes även förhållandena på andra områden av immaterialrätten ha bort

beaktas. Frågan om godtrosförvärv av immateriella rättigheter bör därför

enligt instanserna göras till föremål för särskilda överväganden.

Mera tveksam är Skånes handelskammare, som erinrar om att frågan om

godtrosförvärv hittills inte reglerats inom någon del av immaterialrätten.

1 varumärkes- och firmautredningens år 1958 avgivna betänkande med för­

slag till varumärkeslag fanns intagen en bestämmelse, motsvarande den

som nu föreslagits av patentkommittéerna. Vid departementsbehandlingen

av förslaget till varumärkeslag uteslöts likväl ifrågavarande stadgande. 7

propositionen anfördes, att för varumärkesrättens del frågan om godtros­

förvärv torde vara av ringa praktisk betydelse men att den däremot kunde

vara av större vikt inom patenträtten. Med hänsyn härtill förklarade departe­

mentschefen sig finna det lämpligt, att frågan om införande av dylika be­

stämmelser i varumärkeslagen fick anstå till dess motsvarande spörsmål

upptagits till övervägande vid den kommande revisionen av patenträtten.

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

163

Departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Mot

bakgrund av vad sålunda anförts finner handelskammaren det något över­

raskande all kommittéerna inte upptagit frågan om godtrosförvärv inom

patenträtten till en mera ingående prövning. Vidare bör beaktas att den

danska kommittén, i vars hemland godtrosförvärv i förevarande hänseende

hittills inte erkänts, klart sagt ifrån att den inte kan ansluta sig till för­

slaget i denna del. Med hänsyn härtill och då en lösning av ifrågavarande

spörsmål inom patenträtten kan antagas bli prejudicerande för såväl varu­

märkesrätten som mönsterrätten vill handelskammaren förorda att frågan

om verkningarna av anteckning i patentregistret i förevarande hänseenden

blir föremål för fortsatt utredning. Det kan i sammanhanget förtjäna erin­

ras om att år 1959 tillsatts nordiska utredningar för att undersöka möjlig­

heterna att uppnå nordisk rättslikhet angående godtrosförvärv av lös egen­

dom.

1 avstyrkande riktning uttalar sig Svea honrätt och patentverket. Hovrätten

framhåller att godtrosförvärv innebär en nyhet på immaterialrättens om­

råde och är främmande för svensk rätt även beträffande lösöre. Förhållan­

dena kan inte jämföras med dem som gäller fast egendom. Fastighetsrätten

vilar på särskilda förutsättningar och en fast tradition. Med regeln finns

risk, att den som förvärvat patenträtt eller licens är okunnig om lagens reg­

lering och därför lider rättsförlust. Hovrätten inser visserligen att regeln

föreslås för att skapa säkerhet i omsättningen och den kan onekligen bi­

draga till större klarhet och ordning i rättsförhållandena. Det är dock tvek­

samt om den inte blir vilseledande. Registreringen skyddar således endast

mot rätt, som förvärvas genom avtal, alltså ej mot utmätning, tvångslicens

och familjerättsliga fång. Den avsedda tryggheten är därför ej underbyggd

i lagregeln. Hovrätten ifrågasätter om ej saken bör upptagas och lösas i

samband med översynen av frågan om godtrosförvärv av lös egendom i all­

mänhet.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har kommit­

téerna föreslagit stadgande, att om patent övergått på annan eller licens

upplåtits anteckning därom på begäran skall göras i patentregistret. Såvitt

angår anteckning av patenthavare står förslaget i huvudsaklig överensstäm­

melse med gällande rätt. Däremot innebär det en nyhet att anteckning skall

ske även beträffande licenstagare. Vissa betänkligheter mot förslaget i den­

na del har framställts av försvarets civilförvaltning, som anfört att behov

av en dylik utvidgning av stadgandet ej torde föreligga och att stadgandet

härom, eftersom det i vart fall ej enligt förslaget skall vara obligatoriskt, ej

garanterar att registret blir fullständigt och därigenom, i stället för att skapa

klarhet, kan ge en falsk bild av rättsläget. Verket har även framhållit svårig­

heterna för patentverket att fastställa vem som är berättigad anhålla om

anteckning i fall då patentet avser arbetstagares uppfinning. Enligt min me­

Knngl. Maj:ts proposition nr hO är Wtiti

164

ning är det dock värdefullt att man öppnar möjlighet att i registret även an­

teckna licensupplåtelse. Licenstagare erhåller härigenom möjlighet att of­

fentliggöra sitt förvärv av licensrätt och att därigenom vinna visst skydd

tör att hans rätt respekteras vid senare förfoganden över patentet. Bestäm­

melsen garanterar visserligen inte att samtliga licensupplåtelser blir an­

tecknade men i praktiken torde man kunna räkna med att alla viktigare fall

blir intörda i registret. En förutsättning för att anteckning skall ske är

självtallet att upplåtelse av licensen sker från den som är patenthavare.

Som patenthavare bör härvid anses den som ursprungligen fått patentet be­

viljat åt sig eller, om patentet enligt anteckning i registret övergått på an­

nan, den senast antecknade innehavaren. Någon svårighet att tillämpa den­

na princip även i fråga om arbetstagares uppfinningar torde inte föreligga.

På grund av vad jag sålunda anfört vill jag tillstyrka bifall till kommittéer­

nas förslag, som står i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall

gäller inom varumärkeslagstiftningen.

Några remissinstanser har föreslagit att anmälan om licensupplåtelse

skall kunna göras redan på patentansökningsstadiet. En dylik regel skulle

dock medföra praktiska komplikationer och bör enligt min mening inte in­

föras.

Såsom en remissinstans anfört bör, på motsvarande sätt som i varumär­

keslagen, i paragrafen upptagas stadgande att om det visas att i registret

antecknad licens upphört att gälla, anteckningen om licensen skall avföras.

I andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande, att i mål och ären­

den angående patent den skall anses som patenthavare, vilken senast blivit

införd i patentregistret i sådan egenskap. Även i denna del överensstämmer

förslaget med varumärkeslagen och jag tillstyrker att stadgandet upptages

i lagen.

Rörande stadgandets tillämpning vill jag, med anledning av ett remiss­

utlåtande, framhålla att det endast hänför sig till frågan vem som skall an­

ses som patenthavare vid den tidpunkt då spörsmålet blir aktuellt. I rätte­

gång om patentintrång måste käranden självfallet styrka den materiella

grunden för sin talan, t. ex. i mål om patentintrång, att intrånget pågick

under tid då han faktiskt var patenthavare eller att han på grund av över­

låtelse är innehavare av motsvarande rätt. Stadgandet utesluter inte att tidi­

gare patenthavare för talan om intrång, som ägt rum under tid då han in­

nehade patentet. Såsom advokatsamfundet framhållit får detta förhållande

beaktas vid överlåtelse av patentet, varvid överlåtelsen självfallet kan för­

klaras avse även tidigare uppkomna skadeståndsanspråk. Av det sagda följer

att stadgandet får sin egentliga betydelse då talan skall väckas mot patent­

havare som svarande, t. ex. rörande ogiltighet av patent eller utverkande av

tvångslicens. Sådan talan kan alltid riktas mot den som i registret är an­

tecknad som patenthavare. Vad nu anförts torde framgå av stadgandet, och

jag finner inte anledning föreslå en omformulering av kommittéernas för­

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

165

slag, vilket som jag förut anfört står i överensstämmelse med motsvarande

bestämmelse i varumärkeslagen.

I tredje stycket har kommittéerna intagit en regel enligt vilken den som

i god tro till registret anmält förvärv av patenträtt eller licens skall vara

skyddad mot förvärv som ej anmälts eller anmälts senare. Frågan i vilken

utsträckning och under vilka förutsättningar godtrosförvärv bör erkännas

inom patenträtten är emellertid komplicerad och synes böra lösas i ett

större sammanhang. I varje fall bör man avvakta resultatet av den pågående

översynen av reglerna rörande godtrosförvärv av lösöre. Jag vill därtör för­

orda att det av kommittéerna föreslagna stadgandet får utgå.

45 §.

Paragrafen, som motsvarar 40 § i kommittéernas förslag, behandlar rätt

att erhålla tvångslicens vid underlätet utövande av patenterad uppfinning.

Gällande rätt. Enligt 15 § patentförordningen skall i fall då patenterad

uppfinning, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, ej inom riket

utövas i ett mot förhållandena därstädes väsentligen svarande omfång, den

som vill erhålla tillstånd att utan hinder av patentet utöva uppfinningen äga

att föra talan mot patenthavaren därom vid domstol. Visas ej giltig anled­

ning till underlåtenheten att utöva uppfinningen, skall domstolen, efter ty

skäligt prövas, föreskriva under vilka inskränkningar och villkor samt mot

vilken ersättning uppfinningen må utövas av käranden. Enligt 25 § äger

Kungl. Maj :t med avseende på uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket

patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande, meddela vissa förord­

nanden; enligt 2) må förordnande avse att, om undersåte i den främmande

staten eller någon, som där är bosatt eller äger ett verkligt och inte pro

forma drivet industri- eller handelsetablissement, åtnjuter skydd för upp­

finning såväl här i riket som i den främmande staten, uppfinningens utöv­

ning i den senare skall, såvitt angår påföljd för underlåtenhet att här utöva

uppfinningen, så anses, som hade utövningen ägt rum här i riket. Dylikt

förordnande har dock hittills inte meddelats.

Kommittéerna. I 40 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgan­

de att i fall, då tre år förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år

sedan patentansökningen gjordes och uppfinningen inte utövas inom riket

i skäligt omfång, den som här i riket vill utöva denna skall äga erhålla

tvångslicens därtill, såframt godtagbar anledning till underlåtenheten saknas.

Bestämmelsen överensstämmer i stort sett med stadgandet i 15 § patentför­

ordningen. Det nyinförda ytterligare villkoret att fyra år förflutit från dagen

för patentansökan återgår på en vid 1958 års Lissabonkonterens nyintörd

bestämmelse i artikel 5 A (4) Pariskonventionen. Med termen »utövas»

avses enligt kommittéerna verksamhet för egentlig framställning, d. v. s.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

166

framställning av patenterat alster eller användande av patenterat förfaran­

de. Däremot avses ej import av patenterat alster. Verksamhet för import av

sädana alster räcker alltså ej för att utesluta tvångslicens; jfr dock här

andra stycket. Tvångslicensen kan endast avse utövning här i riket. I en­

lighet med vad nyss sagts om innebörden av termen »utövas» kan medde­

lad licens endast omfatta egentlig framställning; kommittéerna framhåller

dock att även rätt att avsätta framställda alster självfallet omfattas. Däremot

faller import inte inom licensen. De i 15 § andra punkten patentförord­

ningen upptagna reglerna att tvångslicens meddelas av rätten och att rät­

ten fastställer vederlag och övriga villkor för licensen har i kommittéernas

förslag upptagits i 45 § (50 § i departementsförslaget).

1 andra stycket har upptagits fullmakt för Kungl. Maj :t att under för­

utsättning av ömsesidighet förordna, att vid tillämpning av första styc­

ket utövning i viss främmande stat skall jämställas med utövning här i

riket. Stadgandet motsvarar den förut återgivna fullmaktsbestämmelsen i

25 § 2) patentförordningen. Det har dock inte ansetts nödvändigt att i lag­

texten intaga andra villkor för förordnande som här avses än kravet på

ömsesidighet. Genom överenskommelser enligt stadgandet kan uppnås att

s\enska industrier tår möjlighet att exportera sina här framställda paten­

ter ade alster till annat land, där alstret är patenterat men ej föremål för

tillverkning, utan hinder av att utövningstvång gäller i det andra landet.

Stadgandet är även avsett att tillämpas i förhållandet mellan de nordiska

länderna för att uppnå att utövning i ett nordiskt land skall vara tillräcklig

för att hindra tvångslicens i något av de andra. Slutligen har stadgandet till

sytte att hindra att törevarande tvångslicensbestämmelser kommer i kon­

flikt med de förpliktelser de nordiska länderna kan påtaga sig i samband

med de större marknadsbildningarna.

Remissyttrandena. Stadgandet kritiseras av pcitentoerket, som anser den

föreslagna regeln om utövningstvång olämpligt utformad i så måtto att det

i princip skulle erfordras utövning inom riket. Enligt andra stycket

skall man emellertid kunna trätfa avtal med främmande länder om avsteg

från detta krav. Patentverket anser det knappast försvarligt att man i lagen

såsom huvudregel intar en bestämmelse som är principiellt oriktig, i hu­

vudsakligt syfte att använda bestämmelsen som ett förhandlingsobjekt gent­

emot utlandet

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret t inner kravet på utövning inom landet ej stå i överensstämmelse med

utvecklingen mot en rationell produktionsfördelning men anser att kravet__

med beaktande av svensk industris intresse av ömsesidighet — bör avskaf­

fas genom mellanstatliga överenskommelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1966

107

Departementschefen. De av kommittéerna i törsta stycket töreslagna l>e-

stämmelserna om rätt att erhålla tvångslicens i fall då tre år förflutit sedan

patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökningen gjordes och

uppfinningen inte utövas inom riket i skäligt omfång, överensstämmei i sak

med gällande rätt; lyraårsfristen, som återgår på en vid 19o8 års Lissabon-

konferens i Pariskonventionen införd bestämmelse är dock ny. Även det i

andra stycket föreslagna stadgandet om rätt för Kungl. Maj:t att på ömse-

sidighetsbasis förordna att vid tillämpning av de nämnda bestämmelserna

utövning i visst främmande land skall jämställas med utövning här i riket

äger motsvarighet i gällande rätt. Ett par remissinstanser har ifrågasatt om

huvudbestämmelserna i första stycket bör upptaga krav på att utövningen

sker inom riket. Även om principiella invändningar kan riktas häremot, ar

dock detta villkor påkallat av praktiska skäl. .lag tillstyrker därför kommit­

téernas förslag.

46 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § i kommittéernas förslag, ger en för

svensk rätts del ny bestämmelse om tvångslicens vid beroende patent.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att de finska och norska patent­

lagarna, i motsats till de svenska och danska, innehåller tvångslicensregler

till förmån för patenthavare, som inte kan utnyttja sin uppfinning utan

att därvid kränka ett patent som tillhör annan. Enligt kommittéernas me­

ning bör regler av detta slag upptagas i den nya lagstiftningen. Stadgandet,

som fått sin plats i första stycket av 41 §, har fått avfattningen att inneha­

vare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan till­

hörigt patent, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den uppfinning som

skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den förstnämnda upp­

finningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. I motiven fram-

hälles bl. a. att när det för utövning av en betydelsefull uppfinning, som

utgör en förbättring eller en vidareutveckling av en annan uppfinning som

är skyddad av patent, är nödvändigt att även utnyttja den andra uppfin­

ningen, patenthavaren ej bör kunna hindra sådant utnyttjande. Man har

särskilt uppmärksammat att regler av detta slag tår väsentlig betydelse

om man, såsom enligt kommittéernas förslag, upphäver det undantag från

patenterbarhet som nu gäller för kemiska föreningar samt livsmedel och

läkemedel.

Det har ansetts vara en förutsättning för tvångslicens i nu berörda fall att

sökanden för egen del erhållit patent på sin uppfinning, så att det fast­

slagits att denna är självständig i förhållande till den uppfinning beträf­

fande vilken licens sökes och så att man med säkerhet vet att sökanden har

rätt till den beroende uppfinningen.

För tvångslicens kräves att det ingrepp tvångslicensen utgör kan molive-

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

168

ras av betydelsen hos sökandens uppfinning eller av annat särskilt skäl. 1

förstnämnda krav ligger enligt motiven att sökandens uppfinning skall vara

av så väsentlig betydelse också i förhållande till den uppfinning varå licens

sokes, att det kan anses rimligt och välgrundat att ensamrätten till denna

begränsas. Som exempel på annat särskilt skäl som kan motivera tvångs-

hcens nämnes att sökandens verksamhetsområde skiljer sig så mycket från

patenthavarens, att en tvångslicens blott kommer att innefatta en ringa

olägenhet för denne.

I paragrafens andra stycke har kommittéerna upptagit bestämmelse att

innehavaren av patent, till vilket tvångslicens enligt första stycket åtnjutes,

äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, såframt inte

särskilda skäl är däremot. I motiven framhålles att rätten till tvångslicens

sålunda normalt bör vara ömsesidig i förhållandet mellan parterna. Som

exempel på särskilda skäl som talar mot ömsesidighet nämnes fall, där det

är ett sadant missförhållande mellan betydelsen av de båda uppfinningarna

eller mellan de verksamhetsområden där de utnyttjas, att en möjlighet för

innehavaren av patentet till den första uppfinningen att utnyttja den be­

roende uppfinningen skulle verka orimlig.

Remissyttrandena. Förslaget att införa tvångslicens vid bero­

ende patent lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Flera av de

instanser som i princip godtager stadgandet uttalar sig emellertid för eu

restriktiv tillämpning därav.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret påpekar salunda att bestämmelserna i törevarande paragraf och i 42__

43 §§ i kommittéernas förslag (47—48 §§ i departementsförslaget) för

svensk del innebär en väsentlig utvidgning av gällande tvångslicensbestäm-

melser samt förordar helt allmänt en restriktiv tillämpning av dessa para­

grafer. Instanserna framhåller att det av flera skäl ofta för industrin ej är

likvärdigt att få ersättning för utnyttjande av ett patent och att med en­

samrätt kunna utnyttja en uppfinning för tillverkning. Med hänsyn härtill

är det en betydande olägenhet att patentskyddet i vissa fall urholkas till en

rätt till sådan ersättning. Vad särskilt angår patent som står i beroendeför­

hållande till varandra föreligger stundom en intressekonflikt, som kan mo­

tivera en tvångslicensbestämmelse för dessa fall. Instanserna finner det

emellertid av vikt att tvångslicens att utnyttja en betydelsefull uppfinning

ej bör kunna uppnås med stöd av mer eller mindre obetydliga förbättrings-

upptinningar. Ett strängt krav på att beroendeuppfinningen skall vara av

särskild betydelse måste därför upprätthållas. Att tvångslicenssökanden bal­

ett förvärvsmässigt intresse av att kunna utnyttja beroendeuppfinningen sy­

nes i detta sammanhang ej tillräckligt. Ej heller synes det motiverat att för

vissa kategorier av uppfinningar upprätthålla lägre krav än som tillämpas

för andra. Den restriktivitet som bör iakttagas vid tillämpningen av föreva­

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966

1G9

rande bestämmelse bör i lagtexten komma till uttryck genom att uttrycket

»särskilda skäl» ändras till »synnerliga skäl».

Sistnämnda önskemål framförs även av Läkemedelsindustriföreningen

och Skånes handelskammare.

Stockholms handelskammare och handelskammaren i Gefle, till vilka

handelskammaren i Göteborg och Smålands och Blekinge handelskammare

samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansluter sig, hänför

sig i detta sammanhang till kommittéernas uttalande i motiven vari som

exempel på en situation, då särskilda skäl att bevilja tvångslicens kan före­

ligga, anförts att tvångslicenssökandens verksamhetsområde är så avlägset

från patenthavarens att en tvångslicens skulle innebära blott ringa olägenhet

för denne. Handelskamrarna understryker att en sådan regel ej bör tilläm­

pas i andra fall än då de båda verksamhetsområdena är mycket klart åt­

skilda.

I fråga om paragrafens tillämpning på en särskild grupp produkter, näm­

ligen kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel,

åberopar Sveriges industriförbund ett yttrande av Sveriges kemiska indu­

strikontor. Kemikontoret kan ej biträda kommittéernas synpunkt att förut­

sättningarna för tvångslicens enligt paragrafen ofta skulle föreligga då upp­

finningen avser sådana produkter. Denna synpunkt är visserligen såtillvida

riktig, som antalet fall av tvångslicens vid »obegränsat» produktpatent kan

komma att bli större därför att en kemisk förening i regel ej är rent ända-

målsbestämd i samma mån som exempelvis en uppfinning på det mekaniska

området. Om emellertid med det anförda uttryckssättet avses att paragrafen

beträffande de uppräknade produkterna skall tillämpas under andra förut­

sättningar än som gäller för andra uppfinningsområden, måste organisatio­

nen bestämt motsätta sig denna tolkning. Det finns inga skäl att i detta av­

seende sätta dessa produkter i särställning. Rättssäkerheten kräver att förut­

sättningarna för tillämpningen av detta viktiga stadgande är desamma

oavsett uppfinningskategori. För det fall att det »obegränsade» produkt­

patentet införes i enlighet med förslaget, vill kemikontoret framhålla att

tvångslicens för ett beroende läkemedelspatent bör få meddelas blott om

det tidigare patentet avsåg annat än läkemedel. Vidare bör i sådant fall en­

dast ett beroendepatent och en tvångslicens meddelas för läkemedelsområ­

det. Skulle produktpatentskyddet begränsas till användningsområde, kom­

mer den primära och den beroende uppfinningen att ligga inom samma

verksamhetsområde. Kommittéerna har för detta fall själva varit inne på

tanken att större krav skulle ställas på den beroende uppfinningens sär­

skilda betydelse som villkor för tvångslicens. Det är kemikontoret angeläget

att understryka denna synpunkt. Rimligen måste i dessa fall utrymmet för

tvångslicens vara synnerligen begränsat. Liknande synpunkter framförs av

Läkemedelsindustriföreningen, som vidare berör förhållandet mellan ett

produktpatent och ett senare patent på en metod att framställa produkten.

6t Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

Kungl. Mnj:ts proposition nr it) ur 1966

170

1 det fall tvångslieens erhålles, anser föreningen att restriktioner bör gälla

i fråga om licenstagarens rätt att använda de framställda produkterna för

samma ändamål som det primära patentet. Föreningen påpekar att det se­

nare patentets innehavare utnyttjar de resultat i fråga om frånvaron av inte

tolerabla biverkningar etc. som innehavaren av det tidigare patentet har upp­

nått. Vid gottgörelsens bestämmande måste därför hänsyn tagas också till de

forskningsresultat som har uppnåtts utöver själva primäruppfinningen.

1 avstyrkande riktning uttalar sig Västernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare, till vilken länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter

sig. Handelskammaren understryker vikten av att en tidigare patenthavares

hela verksamhet inte får äventyras genom att dennes patent genom tvång

överlåtes på en ny patenthavare eller att hans rätt delvis inskränkes. Han­

delskammaren anser därför, att innehavaren av ett beroendepatent —• lik­

som hittills — bör vara hänvisad till en uppgörelse med den andre patent-

havaren.

Några remissinstanser tar upp frågan om licenstagares ställning.

Sveriges advokatsamfund förordar att den rätt till tvångslieens, som anges

i paragrafens första stycke, skall tillkomma även den som endast har licens­

rätt till beroendepatent. Det är mycket vanligt, påpekar samfundet, att det

inte är patenthavaren själv som exploaterar en patenterad uppfinning ulan

exploateringen sker genom en eller flera licenstagare. Då enligt 44 § andra

stycket (49 § andra stycket i departementsförslaget) tvångslieens får övergå

till annan endast tillsammans med rörelse vari den utnyttjas, skulle tvångs-

licensrätten enligt första stycket i förevarande paragraf i en mängd fall

bli illusorisk, om denna rätt endast skulle tillkomma innehavaren av det

beroende patentet. Samma anmärkning göres av Kooperativa förbundet.

Enligt Sveriges advokatsamfunds mening bör vidare den rätt till tvångs-

licens, som anges i paragrafens andra stycke, utsträckas att gälla även för

den till vilken, innan tvångslieens enligt första stycket meddelats och even­

tuellt innan talan om sådan tvångslieens anhängiggjörts, ensamlicens till

det ifrågavarande patentet upplåtits. En tvångslieens enligt första stycket

kan för dylik ensamlicenstagare innebära en betydelsefull inskränkning i

hans i god tro förvärvade ensamrätt och denna inskränkning kan i själva

verket medföra större olägenhet för honom än för patenthavaren. Det synes

därför samfundet vara rimligt att en ensamlicenstagare beredes samma

möjlighet som patenthavaren att erhålla tvångslieens enligt paragrafens

andra stycke.

Även Stockholms rådhusrätt anser att den i paragrafen stadgade reciproka

tvångslicensrätten bör utsträckas att gälla även för licenstagare, åtminstone

innehavare av ensamlicens.

Departementschefen. Kommittéerna har i förevarande paragraf, i anslut­

ning till bestämmelser i gällande finska och norska patentlagar, upptagit

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

171

stadgande om tvängslicens till förmån för patenthavare, som inte kan ut­

nyttja sin patenterade uppfinning utan att därvid kränka ett patent som

tillhör annan (s. k. beroende uppfinning).. Stadgandet har fått avfattningen

att innehavare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av

annan tillhörigt patent, äger erhålla tvängslicens att utnyttja den uppfin­

ning som skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den törst-

nämnda uppfinningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. I all­

mänhet har stadgandet tillstyrkts vid remissbehandlingen och även jag fin­

ner de skäl kommittéerna anfört till stöd för stadgandet vara övertygande.

Jag förordar därför att det upptages i lagen.

1 anslutning till kommittéernas motiv och vissa remissuttalanden vill jag

understryka att stadgandet får användas endast när särskilda skäl före­

ligger. Bl. a. bör sålunda krävas att den beroende uppfinningen i sig själv

representerar ett beaktansvärt tekniskt framsteg. Av betydelse är även om

det råder konkurrensförhållande mellan den beroende uppfinningen och hu­

vuduppfinningen. Om den beroende uppfinningen faller inom samma verk­

samhetsområde som huvuduppfinningen, bör på de flesta områden gälla att

man kräver starkare skäl för tvängslicens. I någon mån synes man emeller­

tid här även böra beakta uppfinningarnas allmänna art. Där det är fråga om

uppfinningar av särskild betydelse för samhället, t. ex. avseende livs- och

läkemedel, torde tvängslicens kunna beviljas i ett fall då exempelvis den

patenterade uppfinningen avser en produkt och beroendeuppfinningen en

ny metod att framställa produkten, oavsett att uppfinningarna här faller in­

om samma område.

Några remissinstanser har ansett att den avsedda restriktiva tillämp­

ningen bör ytterligare understrykas genom att kravet »särskilda skäl» ut­

bytes mot »synnerliga skäl». Detta är emellertid enligt min mening knappast

påkallat och jag förordar att kommittéernas uttryckssätt bibehålies.

1 andra stycket har kommittéerna föreslagit stadgande att innehavaren

av patent, till vilket tvängslicens enligt första stycket åtnjutes, äger erhålla

tvängslicens att utnyttja den andra uppfinningen, såframt inte särskilda

skäl är däremot. Stadgandet har inte mött erinringar i remissvaren och bör

upptagas i lagen.

I några remissvar har förordats att även licenshavare i vissa fall borde

äga rätt till tvängslicens i de fall som avses i paragrafen. En sådan utvidg­

ning av tillämpningsområdet för stadgandet synes mig dock betänklig och

jag kan inte biträda detta förslag.

47 g.

Paragrafen, som motsvarar 42 § i kommittéernas förslag, ger ett nytt

stadgande om rätt att erhålla tvängslicens i fall där det kräves av hänsyn

till allmänt intresse.

Kungl. Muj:ts proposition nr M) år

172

Kommittéerna. Kommittéerna har enats om att det är nödvändigt att för

fält som inte täcks av bestämmelserna i 40 och 41 §§ (45 och 46 §§ i de-

partementsförslaget) införa en rätt till tvångslicens för att tillgodose all­

männa intressen. Enligt förevarande stadgande skall den som vill yrkesmäs­

sigt utnyttja patenterad uppfinning kunna erhålla sådan tvångslicens, var­

vid som förutsättning uppställts att det kräves av hänsyn till allmänt in­

tresse av synnerlig vikt.

Kommittéerna förutsätter att bestämmelsen kommer att användas med

betydande varsamhet. Blott privata intressen kan inte i något fall åbero­

pas. Ej heller kan t. ex. allmänhetens allmänna intresse av en naturlig

konkurrens inom näringslivet komma i betraktande; endast allmänna in­

tressen, som ej har samband med affärsmässiga synpunkter, avses. Som

exempel nämnes statens säkerhet, befolkningens förseende med medicinal-

varor och livsmedel, kraftförsörjningen, kommunikationsväsendet och lik­

nande samhällsviktiga funktioner. Även andra nationella välfärdssynpunkter

kan komma i betraktande, t. ex. beredskapssynpunkter. Ett allmänt intresse

av synnerlig vikt kan också i vissa fall sägas föreligga, där det rör sig om

att motverka allvarligt missbruk av den genom ett patent skapade monopol­

ställningen. Ett högt pris på en patenterad vara kan i och för sig vara mo­

tiverat som ersättning för det betydelsefulla forskningsarbete, som ligger

till grund för framställningen — varvid även får inräknas omkostnader som

kan ha gjorts i samband med forskning som varit förgäves — och någon

tvångslicens kan då ej komma i fråga. Men för det fallet, att behovet av

den patenterade varan är stort och priset, med hänsyn tagen till alla om­

ständigheter, är alldeles orimligt, bör tvångslicens kunna ges.

Kommittéerna framhåller vidare att förevarande bestämmelse torde kunna

fä praktisk användning särskilt inom de områden — uppfinningar rörande

kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel — där hittillsvarande undan­

tag från patenterbarhet enligt förslaget upphäves. De hänsyn som legat till

grund för dessa undantag representerar ett sådant allmänt intresse, att de

torde kunna åberopas vid krav om tvångslicens, om förutsättningar härför

eljest föreligger. I detta sammanhang har kommittéerna varit inne på tan­

ken att i fråga om läkemedel lindra kraven på tvångslicens. Närmast skulle

ifrägakomma att efter engelskt mönster medge att tvångslicens beviljas i

alla fall utom där särskilda skäl talar däremot. Vissa sociala hänsyn kan tala

för sådana bestämmelser. Detta skulle å andra sidan innebära att patent­

skyddet på detta område bleve av annan natur än eljest. Patenthavaren

skulle ej längre åtnjuta ensamrätt utan endast möjlighet att få vissa av­

gifter från dem som utnyttjar uppfinningen. En sådan rätt torde vara av

väsentligt mindre värde för patenthavaren, eftersom det för hela hans verk­

samhet kan vara av utomordentlig betydelse att just han gentemot förbru­

karna står som producent av — och garant för — det ifrågavarande läke­

medlet; härigenom får hans verksamhet nämligen del av det goodwill-värde

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966

173

som läkemedlet medför. Har patenthavarens produkter önskvärd kvalitet

och framställes de i rimlig omfattning kan det, om hans leveransvillkor inte

ger anledning till kritik, inte finnas något godtagbart skäl att beröva patent-

havaren denna goodwill. Härtill kommer, att läkemedel inte intager eu så­

dan särställning, att en tvångslicens av förevarande typ kan begränsas till

detta område. Det kunde göras gällande att den borde användas även inom

andra områden, t. ex. beträffande livsmedel. Med hänsyn till det anförda

har kommittéerna inte ansett det riktigt att töreslå särskilda bestämmelser

om tvångslicens till utnyttjande av uppfinningar rörande läkemedel.

Kommittéerna framhåller att de föreslagna bestämmelserna inte har ka­

raktär av expropriationsföreskrifter utan utgör en allmän begränsning i pa­

tenträtten. Rörande de av kommittéerna föreslagna expropriationsföreskrif-

terna hänvisas till 75 § i departementsförslaget.

Remissyttrandena. 1 fråga om förslaget att införa tvångslicens av

hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt har

olika meningar kommit till synes hos å ena sidan de pris- och monopolkon-

trollerande myndigheterna, vilka tillstyrker förslaget och delvis anser att

bestämmelserna bör skärpas eller i varje fall tillämpas i större omtattning

än kommittéerna förordat, och å andra sidan näringslivets organisationer,

vilka ställer sig kritiska och understryker att bestämmelserna i allt tall

måste användas med stor varsamhet.

Vad först angår de nämnda myndigheterna uttalar sig statens pris- och

kartellnämnd närmast för en utvidgning av möjligheterna till tvångslicens.

1 sitt utlåtande berör nämnden inledningsvis patent- och kartellagstiftning-

arnas inbördes förhållande och anför härom.

Kartellagstiftningen riktar sig icke mot den monopolism, som patentskyd­

det i sig självt innebär, utan gränsdragingsproblemen gäller vilken omfatt­

ning en patenthavares monopolställning skall ges och när man skall anse att

missbruk av monopolställningen föreligger. Dragés gränsen för snävt kring

patentet kan patentskyddet bli för svagt och uppfinnarverksamheten och den

tekniska utvecklingen icke få det stöd, som patentinstitutet åsyftar och de

allmännas intresse kräver. Ges å andra sidan den på patenträtten grundade

monopolismen alltför fritt spelrum kan konkurrensen på marknaden häm­

mas på ett sätt som måste inge betänkligheter ur det allmännas och kon­

sumenternas synpunkt. Svårigheterna i samband med gränsdragningen mel­

lan de båda lagstiftningarna är dock ej sådana att man ej anser sig kunna

utpeka klara fall av missbruk av patenthavares monopolställning.

Nämnden framhåller härefter att man för att komma till rätta med pa­

tentmissbruk i olika länder törlarit pa olika sätt och anför.

Ett flertal stater har liksom England i palentlagstiftningen intagit be­

stämmelser om konkurrensbegränsande avtal i samband med patent och om

missbruk av patent i dessa sammanhang (Abuse of Monopoly). I andra län­

der — främst Förenta staterna — har missbruken i fråga angripits via anti-

Kungl. Alaj.ts proposition nr h() år 1966

174

trustlagstiftningen respektive domstolspraxis i anslutning till denna lag­

stiftning. Österrike torde intaga en särställning i förevarande hänseende

i det man där stiftat en särskild lag, som reglerar konkurrensbegränsningar

i samband med patent.

Beträffande Sverige kan sägas att hithörande frågor hittills icke rönt

större uppmärksamhet och att lagstiftaren endast ägnat dem ett mera

perifert intresse. Kartellagstiftningen innehåller på detta avsnitt endast ett

allmänt uttalande i förarbetena till 1953 års konkurrensbegränsningslag av

innebörd att om en patenträtt utnyttjas för att framtvinga annan konkur­

rensbegränsning bör frågan kunna upptagas till behandling enligt kon­

kurrensbegränsningslagen. Några rättsfall på området från näringsfrihetsrå-

det föreligger ännu icke. Den nuvarande svenska patentlagstiftningen inne­

håller — bortsett från ett expropriationsstadgande — knappast några be­

stämmelser ägnade att stöda kartellmyndigheternas verksamhet. I vissa fall

kan stadgandena i 3 kap. avtalslagen användas mot missbruk från patent-

liavares sida.

Mot bakgrund av det anförda finner nämnden det angeläget att tvångs-

licensreglerna i en ny lagstiftning får en sådan utformning att de blir av

Positivt värde, när det gäller att komma till rätta med skadlig konkurrens­

begränsning i samband med patentmonopolismen. Behovet av bestämmelser

i detta syfte torde ha stått klart för kommittéerna, men nämnden ifråga­

sätter om förslaget är tillräckligt ur kartellagstiftningens synpunkt, i varje

fall om det ges den snäva tolkning som framgår av motiven.

Kommers kollegium, nöringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbete för

näringsfrihets frågor bar inte någon erinran mot de föreslagna bestämmel­

sernas avfattning. Rörande tillämpningen framhåller kommerskollegium

att patentlagstiftningen i och för sig är ägnad att leda till konkurrensbe­

gränsningar inom samhället, konsumenterna till nackdel, och att det därför

är angeläget att patentskyddet inte göres mera vidsträckt än som är nöd­

vändigt för att det med skyddet avsedda syftet inte skall äventyras eller

tör att Sverige skall kunna deltaga i ett mera allmänt internationellt patent­

arbete. Kollegium förutsätter att bestämmelserna om tvångslicens skall kun­

na tillämpas också i sådana fall där det enligt grunderna för 1953 års kon­

kurrensbegränsningslag framstår som önskvärt att dylik licens bör med­

delas. Nöringsfrihetsrådet instämmer i kommittéernas uttalande att stad­

gandets tvångslicensbestämmelse måste användas med betydande varsam­

het. Rådet utgår emellertid trån att ett sådant allmänt intresse som avses

i bestämmelsen måste anses föreligga, om en konkurrensbegränsning som

möjliggjorts genom ett patent tastslagits ha skadlig verkan och denna inte

kunnat undanröjas inom ramen för konkurrensbegränsningslagstiftningen.

I ett sådant fall bör alltså såsom ett yttersta medel tvångslicens kunna med­

delas enligt förevarande lagrum, förutsatt alt en sådan licens kan bidra till

att upphäva den skadliga verkan. Ombudsmannaämbete för näringsfrihets-

jrågor framhåller såsom mycket önskvärt, att förhållandet mellan konkur-

rensbegränsningslagstiftningen och patenträtten ytterligare penetreras före

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 dr 1 !)<>(>

tillkomsten av eu ny patentlag samt att motiven till förevarande paragraf

blir så utförliga och väl övervägda alt de kan tjäna till hasta tankbara

ledning för bedömande av uppkommande konfliktsituationer. Ett försök

att därvid i möjligaste mån bl. a. skapa överensstämmelse mellan konkur­

rensbegränsningslagens skadliglietskriterier samt förutsättningar för med­

delande av tvängslicens skulle enligt ämbetets mening vara värdefullt.

Vad angår näringslivets organisationer åberopar Sveriges industriförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonlorel ett av de nordiska indu-

striförbnnden gemensamt avgivet uttalande vari i första hand forordas att

stadgandet utgår. Som skäl härför anföres att främjandet av eu effektiv in­

dustriell forskning förutsätter så goda garantier som möjligt för att forsk-

ningskostnaderna skall kunna återvinnas, varvid den ensamratt som pa­

tentskyddet erbjuder är av avgörande betydelse. Det är av vikt att ett in­

dustriföretag på sedvanliga företagsekonomiska grunder skall kunna be­

räkna de ekonomiska risker som är förknippade med all investering i forsk­

ning. I denna kalkyl ingår en bedömning av ensamrättens omfång och be­

stånd såsom ett mycket väsentligt moment. Eu tvängslicens enligt bestäm­

melsens förutsättningar kan emellertid på ett ur företagets synpunkt helt

irrationellt sätt förrycka grunden för denna kalkyl. Betydelsen av uttrycket

»allmänt intresse av synnerlig vikt» är i hög grad obestämd och uppenbar­

ligen beroende av ändamålsenlighetshänsyn, vilket klart understryker svå­

righeten att på förhand bedöma stadgandets konsekvenser. Kommittéerna

har enligt industriförbundens mening ej heller påvisat att något behov av

stadgandet föreligger. Om stadgandet skulle bibehållas, bor enligt mdustn-

törbundens mening dess karaktär av undantagsbestämmelse framhållas i

själva lagtexten och det bör tillämpas med sträng restriktivitet. Härom an-

töres.

Organisationerna vill rikta en bestämd gensaga mot att kommittéerna sy­

nes avse, att stadgandet skall kunna användas för att motverka missbru

av en genom ett patent skapad monopolställning och detta galler i synner­

het påståendet, att under vissa omständigheter prissättningen på den patent-

skvddade produkten skall kunna föranleda att stadgandet tillampas. Orga­

nisationerna är övertvgade om att en sammanblandning av målsättningarna

för patentlagstiftningen och lagstiftningen for motverkande av skadliga kon­

kurrensbegränsningar leder till ohållbara konsekvenser. Patentlagstiftning­

ens tekniskt och företagsekonomiskt betingade uppgifter bor icke tillatas

bli påverkade av de helt andra uppgifter, vilkas förverkligande konkurrens-

begränsningslagstiftningen är avsedd att tjana och för vilka särskilda myn­

digheter med för dem utbildad speciell praxis förefinnes i samtliga lfraga-

kommande länder. Vad särskilt angår läkemedel ma vidare framhallas att

myndigheterna i samtliga nordiska länder även detta stadgande förutan har

möilighet att påverka priserna på dessa produkter.

Kommittéerna har understrukit att stadgandet skall tillampas med »be-

tvdelig varsomhed». Det synes dock organisationerna vara av vikt, att stad­

gandets karaktär av undantagsbestämmelse ges ett tydligare uttryck i sjalva

lagtexten genom ett framhållande av att det skall tillämpas endast under

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

extraordinära förhållanden. Ett missförhållande, som icke uppstått

OffVriltsphor Citnntir\M nl„__

____ ____ _____ o

i •.

_

_ ^

förevarande paragraf.

Nu nämnda remissinslanser åberopar jämväl ett av Sveriges kemiska

industrikontor avgivet yttrande, vari även understrykes att paragrafen bör

användas med betydande varsamhet. Kemikontoret framhåller särskilt att

det forhållandet att en tvångslicenssökande arbetar »utan vinstintresse»

eller loretrader »allmänna intressen» — respektive gör gällande att så för­

håller sig — under inga omständigheter får anses utgöra en tillräcklig för­

utsättning tor tillämpning av paragrafen. Den sökandes egna förhållanden

tar i detta sammanhang ej tillmätas betydelse, som också kommittéerna

framhåller. Avgörande skall endast vara omständigheter, som avser den

ifrågavarande patenterade produkten i relation till synpunkter, motsvarande

dem som anföres i betänkandet, alltså statens säkerhet, beredskapssynpunk-

For en restriktiv tillämpning av stadgandet uttalar sig vidare Läkeme­

delsindustriföreningen, som med tillfredsställelse konstaterar att kommit­

téerna understrukit att bestämmelsen måste tillämpas med största var­

samhet och att meddelande av tvångslicens förutsätter hänsyn till »allmänt

intresse av synnerlig vikt». Enligt föreningen torde nämnda uttryck vara

att förstå så, att det allmänna intressets tillgodoseende inte kan ske på annat

sätt än genom tvångslicensen. Föreningen framhåller med skärpa att det

under inga förhållanden får förekomma att en viss företagsform — även

om den är helt eller delvis statligt reglerad eller intager attityden att den­

samma är att betrakta såsom en social institution utan egentliga vinstin­

tressen tår bli gynnad på andra företagsformers bekostnad genom till­

delande av tvångsiicenser. I anslutning härtill erinrar föreningen om att

kommittéerna intagit den bestämda ståndpunkten, att patentlagstiftningen

inte tår utformas med sikte på att näringspolitiskt gynna landets egen

industri. Denna ståndpunkt understryker att man då ej heller får utnyttja

patentväsendet till att gynna viss företagsform eller viss kategori företa­

gare. Avslutningsvis framhåller föreningen att den omständigheten att ett

foretag är statligt ej heller bör utgöra ett skäl för tillämpning av paragra­

fen till förmån för företaget i fråga. RUFI, representantföreningen för ut-

[.andska farmacevtiska industrier ansluter sig till sistnämnda synpunkt och

i öreslår vidare att stadgandet inskränkes till vissa, i lagtexten uttryckligen

angivna undantagsfall, såsom större epidemier och avspärrning på grund

ler etc.

av krig.

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966

177

Några remssinstanser tar särskilt upp frågan om prissättningens

betydelse för stadgandets tillämplighet. Stötens pris- och kartellnämnd an­

ser att kommittéernas tolkning här är för snäv. Hur restriktivt kommitterade

önskar stadgandet tolkat framstår särskilt tydligt, fortsätter nämnden, dä

man berör det viktiga fallet att patentmonopolismen leder till alltför hög

prissättning. Kommitterade anser härvidlag att »en helt urimelig pris»

bör ha uttagits för att tvångslicens skall kunna medges. Med eu sådan tolk­

ning kommer stadgandet i detta sammanhang att förlora all praktisk be­

tydelse och endast kunna tillämpas i sällsyntaste undantagsfall. Enligt

nämndens mening borde det vara tillräckligt att kräva att ett pris uttagits,

som med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter är uppenbart

för högt (jfr konkurrensbegränsningslagen 21 §). Även med en sådan

modifiering av kraven torde det bli ganska svårt att ingripa mot för hög

prissättning vid försäljning av patenterade varor. Sneriges kemiska industri-

kontor invänder däremot med skärpa mot att paragrafen skulle tillämpas

som prisregulator. Det framhålles särskilt att dess användning för detta

ändamål — i motsats till vad kommittéerna synes mena — i vart fall måste

vara begränsad till områden, vilka inte är underkastade särskild prisöver­

vakning. Härigenom uteslutes dess tillämpning på exempelvis läkemedels­

sektorn, inom vilken medicinalstyrelsen gör en särskild granskning av-

priserna. Det får under inga omständigheter förekomma, att priser som av

en statlig myndighet prövats vara skäliga av en domstol befinnes helt orim­

liga vid ifrågasatt tillämpning av paragrafen. Även de nordiska industriför-

bunden tar avstånd från kommittéernas uppfattning att under vissa om­

ständigheter prissättningen skall kunna föranleda att stadgandet tillämpas.

Vad särskilt angår stadgandets tillämpning på patent avseende kemis­

ka föreningar samt livs- och läkemedel framhåller statens

pris- och kartellnämnd, att om undantagsbestämmelserna beträffande pa­

tenterbarheten inom dessa områden slopas och om de nya reglerna utfor­

mas så att en reell utvidgning av patenteringsmöjligheterna blir följden, det

är av särskild vikt att tvångslicensbestämmelserna får en sådan utformning

att de erbjuder ett verkligt skydd mot missbruk och inte endast drabbar

ytterlighetsfall av ringa praktisk betydelse. Sveriges kemiska industrikontor

motsätter sig å andra sidan bestämt att kommittéernas motiveringar till 1 §

och förevarande paragraf tas till intäkt för en liberal tillämpning av sist­

nämnda paragraf på uppfinningar inom här avsedda tre kategorier. Keini-

kontoret utgår från att när det beträffande läkemedel anföres, att patent-

havaren ej skall berövas sin ensamrätt när hans produkt har önskvärd kva­

litet och framställes i rimlig omfattning samt hans leveransvillkor ej ger

anledning till kritik, detta inte skall förstås så, att betingelserna för tvångs­

licens skall anses föreligga så snart någon av nämnda förutsättningar anses

brista. Då kommittéernas uttalande på denna punkt kan ge upphov till

missförstånd, måste emellertid kontoret kräva ett förtydligande. Vad

beträffar den påstådda särskilda praktiska betydelsen av paragrafen inom

de områden, som kemikontoret företräder, understryker kontoret vidare,

att kommittéerna i motiven till 1 § med rätta framhållit, att gällande un­

dantag för kemiska produkter, läkemedel och livsmedel i praktiken ej kun­

nat upprätthållas. Förhållandena inom dessa områden skulle sålunda ej te

sig väsentligt annorlunda efter införandet av ett produktpatentskydd. Nå­

got behov av en särskild möjlighet till tvångslicenser i det allmännas in­

tresse har för närvarande veterligen ej påvisats. Det synes ej rimligt att

göra gällande, att någon större praktisk ändring ej kommer att inträda

och samtidigt föreslå av de praktiska ändringarna motiverade långtgående

tvångslicensbestämmelser. Särskilt betänkligt är att en tvångslicens under

de allmänna förutsättningar som stadgas i 42 § kan komma att helt för­

rycka den kalkyl som ligger bakom ett uppfinnings-, utvecklings- och mark-

nadsföringsarbete. Även de nordiska industriörbunden inskärper vikten av

att läkemedelsbranschen inte underkastas någon särbehandling Aid tillämp­

ningen av stadgandet. Den stränga restriktivitet som organisationerna på­

yrkar bör alltså gälla generellt.

Departementschefen.

Den med patentet förenade ensamrätten ger patenl-

havaren en monopolställning med hänsyn till utnyttjande av den patente-

rade uppfinningen. Han äger sålunda i princip ensam bestämma t. ex. om

priset på patenterade produkter, formerna för deras avsättning, i vilken

utsträckning de får framställas av andra o. s. v. På grund av monopolställ­

ningen kan han principiellt helt kontrollera i vilken omfattning och pa

vilka villkor produkterna föres ut på marknaden. I vissa lägen kan allmän­

na hänsyn påkalla en inskränkning av denna rätt. I gällande patentförord­

ning tillgodoses detta behov endast genom vissa expropriationsbestämmel-

ser av begränsad räckvidd. Enligt kommittéernas mening bör det inforas

möjlighet att meddela tvångslicens i här avsedda fall. Det av kommittéerna

härom föreslagna stadgandet föreskriver att där hänsyn till allmant in­

tresse av synnerlig vikt så kräver, den som vill yrkesmässigt utnyttja upp­

finning, varå annan har patent, äger erhålla tvångslicens därtill. I motiven

har kommittéerna utvecklat vissa principer för hur stadgandet enligt deras

mening bör tillämpas.

Vid remissbehandlingen har olika meningar kommit till synes hos å ena

sidan särskilt de pris- och monopolkontrollerande myndigheterna, vilka till­

styrker förslaget och delvis anser att bestämmelserna bör skärpas eller i

varje fall tillämpas i större omfattning än kommittéerna förordat, och å

andra sidan näringslivets organisationer, vilka ställer sig mera kritiska och

understryker att bestämmelserna i allt fall måste användas med stor var­

samhet.

Frågan huruvida tvångslicensbestämmelser av förevarande slag bor in­

föras är av stor principiell räckvidd. Själva syttet med patentlagstittningen

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

17!)

är att y;e uppfinnarna och företagen eu tidsbegränsad ensamrätt att utnytt­

ja de patenterade uppfinningarna, varigenom man dels vill stimulera den för

den tekniska utvecklingen nödvändiga uppfinnarverksamheten och dels

uppnå att uppfinningarna offentliggörs så att de efter patenttidens ut­

gång kommer att stå till näringslivets fria förfogande. Tvångslicensbestäm-

melser av den generella karaktär som här diskuteras strider i viss mån mot

de principer som sålunda ligger till grund för patentlagstiftningen. Det

är emellertid tydligt att patenträttigheter i det enskilda fallet kan utnytt­

jas på ett sätt som kommer i strid mot fundamentala samhällsintressen och

att det i ett sådant läge måste finnas möjlighet för det allmänna att ingripa.

I vissa fall kan härvid rättelse åstadkommas genom tillämpning av lag-

stämmelser som mera allmänt är riktade mot osunda företeelser inom nä­

ringslivet, såsom bestämmelser rörande prisövervakning, förhindrande av

konkurrensbegränsning o. d. Patenträttens särskilda natur gör emellertid

att uppkomna konflikter i vissa fall kan bemästras endast genom att man

direkt begränsar den med patentet förenade ensamrätten. Jag delar därför

kommittéernas mening att möjlighet härtill bör införas och att detta lämp­

ligen sker i form av tvångslicensbestämmelser av den art kommittéerna fö­

reslagit.

Av vad jag anfört om grunden för stadgandet följer att, såsom kom­

mittéerna understrukit, detta måste tillämpas med betydande varsamhet.

Till en början bör fordras att den patenterade uppfinningen angår ett vik­

tigt samhällsintresse; jag hänvisar här till de av kommittéerna givna

exemplen, att uppfinningen angår statens säkerhet, befolkningens förseende

med medicinalvaror och livsmedel, kraftförsörjningen, kommunikations­

väsendet, beredskapssynpunkter och liknande samhällsviktiga funktioner.

1 fråga om uppfinningar av annat slag synes tvångslicens över huvud taget

inte böra komma i fråga. För tvångslicens bör vidare fordras att de villkor

under vilka den patenterade uppfinningen tillhandahålles marknaden uppen­

barligen strider mot vad som ur allmän synpunkt är godtagbart. Det bör

emellertid härvid tillika krävas att föreliggande missförhållanden inte

lämpligen låter sig rätta genom sådana åtgärder av mera allmän art som jag

förut berört. Har t. ex. patenthavaren i licensavtal uppställt villkor som är

oförenliga med lagstiftningen mot konkurrensbegränsning, bör det över­

vägas huruvida denna lagstiftning i första hand kan tillämpas för att un­

danröja villkoret. Endast då åtgärder av detta slag befinnes otillräckliga bör

tvångslicens kunna tillgripas. I det sagda ligger att tvångslicenssökandens

egna förhållanden inte kan beaktas. Att statliga företag eller annan speciell

företagsform principiellt ej bör tillerkännas någon särställning är sålunda

klart. Självfallet kan dock inom specialiserade branscher ett visst förelag

framstå som bärare av det allmänna intresse som är i fråga och därvid,

praktiskt sett, äga åberopa detta även för egen del.

Den av några remissinstanser särskilt diskuterade frågan om prissätt­

Kungl. Maj:Is proposition nr \() år 19(>6

180

ningens betydelse är delvis besvarad genom det anförda. I de fall då tvångs-

Jicensfrågan är beroende av det pris patenthavaren uttager, bör som villkor

för tvångslicens uppställas att priset med hänsyn till kostnaderna och öv­

riga omständigheter är uppenbart för högt; som kommittéerna anfört bör

emellertid härvid tagas hänsyn till kostnader för bakomliggande forsknings­

arbete och även kostnader för arbete som därvid varit förgäves.

48 §.

Paragrafen, som motsvarar 43 § i kommittéernas förslag, innehåller be­

stämmelser om tvångslicens på grund av tidigare utnyttjande av den pa-

tenterade uppfinningen.

Gällande rätt. I 21 § 2 mom. patentförordningen stadgas, att i fall då nå­

gon börjat utnyttja uppfinning inom riket eller vidtagit särskilda åtgärder

därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit meddelat eller sökt

och han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan kännedom, han må

på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl är därtill, berättigas att

under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning utnyttja upp­

finningen i den omfattning som domstolen bestämmer. Stadgandet infördes

vid 1944 års revision av förordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 43 § första punkten upptagit stadgan­

de att den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om patent blev

tillgängliga för envar, härstädes yrkesmässigt utnyttjade den patentsökta

uppfinningen äger, om ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens

till utnyttjandet, såframt synnerliga skäl är därtill samt han saknat känne­

dom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig sådan kän­

nedom. Enligt andra punkten skall rätt till tvångslicens som nu sagts under

motsvarande förutsättningar tillkomma även den som vidtagit väsentliga

åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande av uppfinningen här i riket. Kom­

mittéerna framhåller att hänsyn till ett stadgande i artikel 4 B Pariskonven­

tionen, som föreskriver att utövning under prioritetstid inte får leda till

uppkomsten av någon rätt för tredje man, medför att nu förevarande regler

i förslaget måste avfattas och tolkas restriktivt. I förhållande till stadgan­

det i 21 § 2 mom. patentförordningen har möjligheterna till tvångslicens

begränsats genom att endast utnyttjande som påbörjats före den tidpunkt

dä ansökningshandlingarna blev tillgängliga för envar kan grunda licens.

Liksom i nämnda stadgande fordras att sökanden varit i kvalificerat god tro.

Kommittéerna anför bl. a., att om patenthavaren i annons eller på annat

sätt angivit att uppfinningen patentsökts, den som söker tvångslicens haft

möjlighet att enligt 56 § skaffa sig kunskap om ansökningen; har han för­

summat detta kan han ej anses ha varit i den kvalificerade goda tro som

förevarande paragraf förutsätter.

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

181

Liksom det förut berörda stadgandet i patentförordningen kräver kom­

mittéernas förslag vidare att tvångslicenssökanden kan åberopa synnerliga

skäl. Som exempel anföres att han nedlagt så stort kapital, t. ex. i maskin­

park och liknande, att det inte blott kunde vara hårt för honom själv om

han skulle upphöra med sin verksamhet men att också nationalekonomiskt

betydelsefulla värden skulle gå till spillo.

1 fråga om licensens innehåll anmärker kommittéerna att licensen aldrig

bör ges ett vidare omfång än föranvändarrätten enligt 4 §. I allmänhet tor­

de i själva verket del intresse att undgå värdeförstörelse som ligger bakom

tvångslicensen kunna tillgodoses genom en väsentligt mera inskränkt rätt.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund framhåller att det i motiven

anmärkta förhållandet, att tvångslicens enligt föreliggande paragraf ej bör

ha vidare omfattning än föranvändarrätten, bör komma till uttryck i lag­

texten.

Advokatsamfundet framhåller vidare att orden »om ansökningen leder

till patent» synes ange att talan om tvångslicens enligt denna paragraf inte

skulle kunna anhängiggöras, förrän patent meddelats på den uppfinning

tvångslicensen skall avse. En sådan regel skulle göra värdet av bestämmelsen

i hög grad illusoriskt. Ett fortsatt utnyttjande av uppfinningen skulle —

förutsatt att patentet senare beviljas — innebära patentintrång ända till dess

tvångslicensen beviljats av domstol. Under den tid, som skulle komma att

förflyta från det patentet meddelades till dess tvångslicens beviljades, skulle

det till och med kunna vara fråga om uppsåtligt intrång, för vilket straff­

ansvar skulle kunna utdömas. Enligt samfundets mening bör det finnas

möjlighet för den, som får insikt om att han utnyttjar respektive vidtagit

väsentliga åtgärder för att utnyttja en uppfinning, varå honom ovetande an­

nan tidigare sökt patent, att redan under ansökningstiden anhängiggöra ta­

lan om tvångslicens med avseende på det patent som senare må komma att

beviljas på grund av ansökningen. I dom som eventuellt kunde komma att

meddelas innan patent beviljades fick givetvis vid fastställandet av villko­

ren för tvångslicensen hänsyn tagas till den möjligheten att patent inte kom-

me att beviljas. Samfundet påpekar även att formuleringen av 21 § 2 mom.

i nu gällande patentförordning inte utesluter möjligheten att talan enligt

sagda lagrum anhängiggöres före patentets beviljande samt att gällande rätt

inte torde utesluta möjligheten av retroaktiv verkan av domstolens beslut

om tvångslicens. Den föreslagna bestämmelsen i 43 § synes däremot utgöra

hinder för sådan retroaktiv verkan. Liknande synpunkter anföres av Stock­

holms rådhusrätt.

Departementschefen. Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om

tvångslicens på grund av tidigare i god tro påbörjat utnyttjande av den pa-

tenterade uppfinningen överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Me­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 dr 1060

182

dan det för närvarande inte krävs att utnyttjandet har påbörjats före viss

tidpunkt, fordras emellertid enligt förslaget att utnyttjandet har påbör­

jats redan före den tidpunkt när ansökningshandlingarna blev offentliga.

Det föreslagna stadgandet har inte föranlett principiella erinringar vid re­

missbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

Enligt stadgandet skall tvångslicens kunna meddelas »till utnyttjandet».

Stadgandet innebär att licensen inte får gå utöver det utnyttjande som re­

dan ägt rum. Stadgandet får här anses äga samma innebörd som bestäm­

melserna i 4 § rörande den s. k. föranvändarrätten. Domstolens allmänna

befogenhet enligt 50 § att bestämma licensens omfattning måste alltså ut­

övas inom denna ram.

Med anledning av vad ett par remissinstanser anfört vill jag framhålla

att talan om tvångslicens bör kunna anhängiggöras redan innan patent med­

delas men att talan inte kan avgöras förrän så skett. Bifalles talan, torde

licens som meddelas kunna avse även utnyttjande som redan ägt rum. Här­

igenom undvikes afl, på sätt remissinstanserna befarat, detta utnyttjande

skulle kunna medföra intrångspåföljd.

49 §.

Paragrafen, som motsvarar 44 § i kommittéernas förslag, innehåller vissa

allmänna villkor för erhållande och utnyttjande av tvångslicens. Bestäm­

melserna saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

Kommittéerna. Kommittéerna har i 44 § första stycket upptagit stadgande

att tvångslicens inte må meddelas annan än den som kan antagas äga förut­

sättningar att utnyttja uppfinningen på godtagbart sätt och i överensstämmel­

se med licensen. I motiven framhålles att sökanden alltså bör vara i stånd att,

antingen själv eller genom de i hans företag anställda, utöva uppfinningen.

Häri ligger dock inte, att han inte skulle vara berättigad att för utövandet

i viss omfattning utnyttja andra företag, men utövandet måste ske i eller

iör hans egen verksamhet. Kommittéerna framhåller vidare att det för pa-

tenthavaren kan vara av stor betydelse att tvångslicenshavarens produktion

uppfyller erforderliga krav i fråga om kvalitet. Föres undermåliga varor ut

på marknaden, kan detta skada uppfinningens anseende hos allmänheten.

Även patenthavarens intresse i denna del kan tillgodoses med stöd av stad­

gandet.

1 andra stycket föreskrives att tvångslicens ej utgör hinder för patent-

havaren att själv utnyttja uppfinningen eller att upplåta licens samt att

tvångslicens må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse vari den

utnyttjas. Bestämmelserna återgår delvis på vissa vid 1958 års Lissabon-

konferens i artikel 5 A (4) Pariskonventionen nyinförda bestämmelser.

183

Departementschefen. Jag tillstyrker de av kommittéerna föreslagna be-

slämmelserna, som ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

50

§.

Paragrafen, som motsvarar 45 § i kommittéernas förslag, ger vissa be­

stämmelser om sättet för meddelande av tvångslicens och om upphävande

av tvångslicens.

Gällande rätt. Enligt den vid 45 § departementsförslaget berörda regeln

i 15 § andra punkten patentförordningen skall tvångslicens som där avses

meddelas av domstol. Domstolen skall därvid, efter ty skäligt prövas, före­

skriva under vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersättning

uppfinningen må utövas av käranden.

Kommittéerna. 1 45 § har kommittéerna upptagit bestämmelser att tvångs­

licens meddelas av rätten, att rätten bestämmer i vilken omfattning uppfin­

ningen må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för li­

censen ävensom att, där väsentligt ändrade förhållanden så påkallar, på

talan av endera parten licensen må upphävas, nya villkor fastställas eller

fastställda villkor ändras. Förslaget innebär att de nu gällande reglerna i

15 § patentförordningen om domstols funktioner rörande tvångslicens som

där avses utvidgas till att gälla även de nya former för tvångslicens som be­

handlas i förslaget.

I fråga om vederlaget framhåller kommittéerna att detta kan fastställas

till ett belopp en gång för alla eller till en löpande licensavgift. Denna kan

fastställas i förhållande till produktionen av den patenterade varan eller i

övrigt på det sätt och i de terminer, som i det enskilda fallet må finnas rim­

ligt och naturligt. Som villkor för tvångslicensens utövande kan ifrågakom-

ma ställande av säkerhet för betalning av vederlaget eller andra särskilda

förpliktelser för tvångslicenshavaren, t. ex. särskild märkning av den fram­

ställda varan.

Beträffande möjligheten att upphäva tvångslicens framhålles att denna

bl. a. kan utnyttjas om tvångslicensen övergått på annan med stöd av sista

punkten av 44 § (49 § i departementsförslaget) och denne inte uppfyller

villkoren i nämnda paragraf.

Remissyttrandena. Statens pris- och kartellnämnd anför att den bedöm­

ning av priser på patenterade produkter som kan bli aktuell vid prövning

av tvångslicens enligt 42 § (47 § i departementsförslaget) bär förläggas till

ett organ med tillgång till särskild sakkunskap på området och inte till

allmän domstol.

Sveriges advokatsamfund önskar att motiven kompletteras i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

är 1966

184

exemplifieringen av de villkor för utövandet av tvångslicens, som dom­

stolen kan bestämma. Bland dessa exempel borde särskilt nämnas regler för

patenthavarens kontroll av licenstagarens redovisningar i sådana fall, där

vederlaget skall utgå i form av royalty. Det är för båda parter viktigt, att

kontrollfrågan är reglerad i den dom, genom vilken tvångslicensen medde­

las. Ett annat villkor, som kan tänkas förekomma och bör nämnas i moti­

ven, är att tvångslicenshavaren inte skall äga utan patenthavarens med­

givande anhängiggöra talan om intrång i det patent tvångslicensen avser.

Enligt Stockholms rådhusrätts mening bör i paragrafen införas en bestäm­

melse om att på begäran skall göras anteckning i patentregist­

ret om beslut som avses i paragrafen.

Departementschefen. Kommittéernas förslag att tvångslicens skall med­

delas av rätten, som därvid skall bestämma i vilken omfattning uppfinning

må utnyttjas samt fastställa vederlaget och övriga villkor för licensen har i

princip lämnats utan invändningar vid remissbehandlingen och föranleder

ej heller från min sida några erinringar.

En remissinstans har framfört önskemål om att prisfrågor som är ak­

tuella vid meddelande av tvångslicens enligt 47 § skulle föreläggas organ

med tillgång till särskild sakkunskap. Med anledning härav vill jag fram­

hålla att domstolen i frågor av denna art och överhuvud i frågor som krä­

ver särskild sakkunskap bör, i den omfattning som finnes lämpligt, infordra

utlåtanden från sakkunniga. Jag finner det sålunda utan uttryckligt stad­

gande självklart att domstol i mål om tvångslicens inhämtar yttrande från

sakkunnig myndighet på näringslagstiftningens område, om pris- eller mo­

nopollagstiftningen kan få betydelse för utgången.

I fråga om de villkor för licens som domstolen kan bestämma hänvisar

jag som exempel till vad kommittéerna och en remissinstans anfört därom.

I paragrafens andra punkt har kommittéerna föreslagit ett nytt stadgan­

de om befogenhet för rätten att när väsentligt ändrade förhållanden påkal­

lar det upphäva meddelad tvångslicens, fastställa nya villkor eller ändra

fastställda villkor. Detta stadgande har likaledes lämnats utan invändningar

vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra

upptagas i lagen.

I detta sammanhang vill jag framhålla att förslaget inte innehåller något

stadgande om befogenhet för rätten att jämka avtalsvillkor då det gäller

frivilliga licensupplåtelser. I flera nya lagar på förmögenhetsrättens område

har upptagits s. k. generalklausuler, som innebär att domstol kan jämka

avtalsvillkor, om tillämpning därav skulle uppenbarligen vara stridande mot

god sed eller eljest otillbörlig. Av särskilt intresse är att så skett i 1949 års

lag om rätten till arbetstagares uppfinningar och i upphovsrättslagen. Att

införa ett stadgande i denna riktning i förslaget till patentlag har emellertid

ansetts mindre lämpligt, eftersom detta förslag — med undantag för regeln

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

18f>

i 43 § — över huvud taget inte går in på avtalsförhållanden. Domstols rätt att

jämka otillbörliga avtalsvillkor torde emellertid anses vara uttryck för en

allmän rättsgrundsats och enligt min mening bör frånvaron av en uttrycklig

bestämmelse i ämnet i patentlagen inte utgöra hinder för domstolarna att

tillämpa denna grundsats även inom patenträttens område.

Frågan i vilken omfattning domar rörande tvångslicens bör antecknas i

patentregistret torde få behandlas i tillämpningsföreskrifterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1066

7 KAP.

Patents upphörande m. m.

Öl §•

ParagTafen, som motsvarar 46 § kommittéernas förslag, behandlar påföljd

av försummelse att erlägga årsavgift.

Gällande rätt. Såsom berörts vid 41 och 42 §§ i departementsförslaget stad­

gas i 11 § första—fjärde styckena patentförordningen om årsavgifter. En­

ligt femte stycket är patent förfallet, om inbetalning av årsavgift, med för­

höjning som stadgas i fjärde stycket, inte fullgörs inom den där föreskrivna

respittiden av sex månader från förfallodagen. Stadgandet avgör inte från

vilken tidpunkt patentets bortfall räknas. I praxis anses bortfallet ske vid

respittidens utgång.

Kommittéerna. I 46 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande

att i fall då årsavgift inte erlägges enligt vad i 36 och 37 §§ i kommittéernas

förslag (41 och 42 §§ i departementsförslaget) stadgas, patentet är förfallet

från och med ingången av det patentår, för vilket avgiften inte erlagts.

Stadgandet innebär i förhållande till gällande svensk rätt ändring, såvitt

angår den tidpunkt från vilken bortfallet räknas; den nya regeln har häm­

tats från den danska patentlagen.

1 andra stycket har upptagits regler om s. k. återupprättande av förfallet

patent. Patent, som förfallit enligt första stycket, må av patentmyndigheten

återupprättas, därest patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin under­

låtenhet. Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patent­

myndigheten utan dröjsmål och senast sex månader från den dag då av­

giften senast skolat erläggas. Inom samma tid skall erläggas årsavgift med

den förhöjning, som må vara fastställd, samt fastställd återupprättnings-

avgift. Behörigen gjord ansökan skall kungöras. Regler av detta slag sak­

nas i den svenska patentförordningen men gäller i dansk, finsk och norsk

rätt; att regler om återupprättande skall kunna ges förutsätts även i artikel

5 bis Pariskonventionen. I motiven anför kommittéerna bl. a. att de nu

föreslagna reglerna betingas av att försummelse att erlägga årsavgift kan

ha berott på omständigheter, som inte kan tillräknas patenthavaren. Det

har visserligen påpekats att möjligheten till återupprättande av patent, som

redan förfallit, kan vara till besvär för näringslivet, som inte med säkerhet

kan veta huruvida ett bortfall kommer att bestå eller ej. Med beaktande av

att ansökningar om återupprättande i Danmark, Finland och Norge före­

kommit i rätt ringa antal (5—12 ansökningar per år) har kommittéerna

emellertid funnit billighetsskäl tala för att institutet införlivas med för­

slaget. En förutsättning för att förfallet patent skall kunna återupprättas

har dock ansetts böra vara, att patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin

underlåtenhet att i tid erlägga årsavgiften. Han kan t. ex. åberopa att någon,

t. cx. patentombud, ätagit sig att för hans räkning inbetala årsavgift och

att omständigheterna därvid varit sådana att han haft anledning förlita sig

på att åtagandet skulle fullgöras.

I motiven framhåller kommittéerna att patentets bortfall inte kan kon­

stateras förrän den i 37 § (42 § i departementsförslaget) föreskrivna betal­

ningsfristen utgått. Efter fristens utgång kan intrångstalan rörande tid då

patentet på grund av bortfallet ej var gällande ej bifallas. Har talan vid fris­

tens utgång redan bifallits och vunnit laga kraft, står domen emellertid fast

såvitt angår utdömt skadestånd; däremot är säkerhetsåtgärder enligt 53 §

(59 § i departementsförslaget) inte längre exigibla.

Enligt 46 § tredje stycket i kommittéernas förslag skall den, som efter det

patent förfallit men innan ansökan om återupprättande kungjorts börjat

här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga åt­

gärder därför, i fall då patentet återupprättas äga rätt som sägs i 4 §. I

motiven anföres att tredje man, som litat på att förfallet patent ej längre

utgör hinder att utnyttja den förut patenterade uppfinningen, skulle lida

oberättigad förlust om patenthavaren efter att ha fått patentet återupprät­

tat skulle kunna förbjuda honom att fortsätta med utnyttjandet.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket att patent förfaller,

om årsavgift inte rätteligen erlägges, avstyrkes av Kooperativa förbundet.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om man inte i lagen borde införa

en uttrycklig bestämmelse av den innebörden, att under sådan period, då det

på grund av underlåten årsavgiftsbetalning ännu är ovisst, om patentet för­

fallit eller inte, patenthavaren inte får anhängiggöra ansvars- eller skade­

ståndstalan på grund av sådant utnyttjande av uppfinningen, som ägt rum

under sagda period. En dylik regel skulle vara i överensstämmelse med re­

geln i den nuvarande patentförordningen 20 § tredje stycket, enligt vilken

talan på grund av intrång före patentets beviljande ej får väckas förrän pa­

tent meddelats genom lagakraftägande beslut. Samfundet anser att det inte

är tilltalande att det skulle kunna uppkomma fall, där en person skulle

186

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

187

kunna drabbas av straffansvar och skadeståndsskyldighet för intrång, som

han begått under en tidsperiod, under vilken enligt vad det senare klar-

lägges patentet skall anses ha varit förfallet i enlighet med regeln i första

stycket av förevarande paragraf.

Stockholms rådhusrätt instämmer i kommittéernas uttalande att laga-

kraftägande dom i mål om talan angående inträng på grund av handling,

begången under den tid patentet senare konstateras ej ha varit gällande,

måste stå fast såvitl gäller utdömt skadestånd. Rådhusrätten anser emeller­

tid att kommittéernas uttalande, att dom avseende åtgärder enligt 53 § (59 §

i departementsförslaget) efter patentets förfallande inte längre är exigibel,

inte torde vara riktigt för svensk rätts vidkommande.

Regeln i andra stycket om återupprättande av förfallet patent

avstyrkes av Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet. Advo­

katsamfundet framhåller att det i rättslivet inom olika områden finns be­

stämmelser om att innehavaren av viss rätt måste, för att rättigheten skall

vara bevarad, inom viss tid vidtaga viss bestämd åtgärd, eventuellt också

betala vissa avgifter. Det är mycket vanligt att man för dylik åtgärd och för

dylik betalning anlitar ombud av något slag. Såsom ett närliggande exem­

pel kan nämnas förnyelse av varumärke, vid vilken viss avgift skall betalas.

Ett annat exempel är försvarsavgifter, som måste betalas till förhindrande

av att rätt till gruva förverkas. Samfundet har svårt att förstå, att det i fråga

om patent skulle finnas mera vägande billighetsskäl än när det gäller

andra rättigheter för att man skulle medge ett återupprättande av rättig­

heten, när det visas att försummelsen att vidtaga den ifrågavarande åtgär­

den beror på omständighet, som inte kan tillräknas rättighetens innehavare.

Så mycket mindre anledning finns det att i nu angivet hänseende sätta patent-

havare i särskilt gynnad ställning som de föreslagna reglerna i 37 § tredje

stycket (42 tredje stycket i departementsförslaget) om förlängning av be­

talningsfristerna får anses tämligen generösa. Enligt samfundetes mening

kan man begära, att en patenthavare, som inte själv vill vidtaga den enkla

åtgärden att betala en förfallande årsavgift utan härför anlitar annan per­

son, ger denne uppdraget i så god tid, att patenthavaren åtminstone före

den förlängda betalningsfristens utgång kan kontrollera att uppdraget full­

gjorts. Gör han inte detta och har han valt ett ombud, som inte förmår er­

sätta honom den skada han lider genom försummelsen, bör han stå sitt eget

kast. Samfundet framhåller vidare att ett avgörande skäl för samfundet att

motsätta sig regeln om återupprättande av förfallna patent är den rätts­

osäkerhet, som en dylik regel ovillkorligen måste skapa, samt anför härom.

Det måste för allmänheten te sig egendomligt för att icke säga orimligt,

att sedan patentverket jämlikt förslagets 50 § kungjort, att ett patent för­

fallit, skulle man likväl behöva under viss tid framåt räkna med att paten­

tet kan återupprättas. För att vara riktigt säker på att ett förfallet patent

definitivt är borta, skulle man behöva vänta tills sex månader förflutit från

den dag patenthavaren senast skolat erlägga sin avgift, i vissa fall till och

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 är 1000

188

med ännu längre, nämligen där patenthavaren inom sexmånadersperioden

ingiver ansökan om patentets återupprättande men denna ansökan icke

hinner slutbehandlas i patentverket före sexmånadersperiodens utgång.

Regeln i 46 § tredje stycket om föranvändarrätt är icke någon garanti för

att ett tillstånd av rättsosäkerhet icke kommer att föreligga intill dess det

definitivt fastslagits, att något återupprättande av patentet icke kommer att

ske. Den som sedan kungörelse skett, att visst patent förfallit, vill börja

utnyttja den uppfinning patentet omfattat och härför börjar vidtaga åt­

gärder, riskerar att innan dessa åtgärder fått sådan omfattning, att de blir

att anse som »väsentliga», det kungöres att ansökan om patentets återupp­

rättande ingivits. Detta betyder, att såväl de redan vidtagna, såsom icke vä­

sentliga ansedda åtgärderna, som de fortsatta åtgärder vederbörande i god

tro vidtagit efter det kungörelsen skett men innan han fått kännedom om

densamma, blir till ingen nytta, detta även om de fortsatta åtgärderna i och

för sig varit väsentliga. Om den som vill utnyttja uppfinningen handlar så

snabbt, att utnyttjandet hunnit börja eller väsentliga åtgärder hunnit vid­

tagas, när kungörelsen införes, är han givetvis bättre ställd, i det att han

får fortsätta utnyttjandet. Att märka är dock, att hans rätt att utnyttja upp­

finningen begränsas av bestämmelsen i 4 §, att utnyttjandet får fortsättas

endast »med bibehållande av dess allmänna art».

Mot den föreslagna regeln anför samfundet vidare dels alt kommittéernas

redogörelse för dansk, finsk och norsk praxis visar att det sällan förekom­

mer behov av återupprättande och dels att innebörden av att patentet åter­

upprättas är oklar. 1 sistnämnda avseende anföres.

Man frågar sig vad det egentligen skulle innebära, att patentet återupprät­

tades. Skulle det innebära, att patentet med det undantag, som kan utläsas

ur 46 § tredje stycket, skulle återfå sin fulla rättskraft även för den tid,

som skulle förflyta mellan den dag patentet förfallit till dagen för beslutet

om återupprättande? Denna fråga kan ha betydelse exempelvis för sådana

icke ovanliga fall, där en licenstagare förbundit sig att betala royalty för

tillverkning och/eller försäljning av patentskyddade produkter under pa­

tentets giltighetstid.

I 46 § andra stycket anges, att »behörigen gjord ansökan» om återupp­

rättande skall kungöras, och i 50 § anges, att kungörelse också skall ut­

färdas, när ansökan om återupprättande av patent »avgjorts». Man frågar

sig, huruvida meningen med den första kungörelsen är att bereda allmän­

heten tillfälle att taga del av ansökningen och att yttra sig om densamma

< i vilket fall det väl borde anges viss tid, inom vilken yttrande skall ingi­

vas). Om så icke är fallet, frågar man sig, varför man skall ha två olika

kungörelser. Bör icke patenlverket samtidigt med sin prövning huruvida an­

sökningen är »behörigen gjord» kunna avgöra, huruvida ansökningen på

grund av den ingivna utredningen bör bifallas eller icke?

Avslutningsvis framhåller advokatsamfundet att det av betänkandet inte

framgår, huruvida den omständigheten, att patentverkets beslut om åter­

upprättande senare belinnes vara oriktigt, antingen därför att det inneburit

en felaktig bedömning från patentverkets sida eller därför att det grundats

på oriktiga uppgifter från patenthavaren, skulle kunna medföra patentets

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

189

ogiltigförklaring. Detta borde rimligen vara fallet, anser samfundet, men

bestämmelserna i 47 § i kommittéförslaget (52 § i departementsförslaget)

synes inte medge denna möjlighet till ogiltighetsförklaring, inte ens om

patenthavaren förfarit bedrägligt vid sin ansökan om patentets återupprät­

tande.

Svenska teknologföreningen hävdar att orden »godtagbar ursäkt» i andra

stycket första meningen av paragrafen bör ändras till »synnerliga skäl».

Hänsyn till rättssäkerheten kräver nämligen att extraordinära förhållanden

föreligger för att undantag från huvudregeln skall medges.

Departementschefen. Kommittéernas förslag att patent skall förfalla om

årsavgift inte erlägges står i principiell överensstämmelse med gällande

rätt. En ändring är att patentets bortfall inte såsom för närvarande sker i

praxis skall räknas från utgången av den för betalningen särskilt med­

givna fristen — se härom vid 42 § — utan från och med ingången av det

patentår, för vilket avgiften inte erlagts. Förslaget har i allmänhet inte

väckt erinringar vid remissbehandlingen och föranleder ej heller från min

sida några invändningar.

Det nya sättet för beräkning av tidpunkten för patentets bortfall med­

för att man i fall av utebliven betalning först vid betalningsfristens utgång

kan konstatera om patentet under fristen var gällande eller ej. Mål om in­

träng på grund av handling begången under denna tid, bör emellertid ej

avgöras förrän fristen utgått och visshet vunnits huruvida patentet bortfallit

eller ej; där så erfordras, bör målet förklaras vilande i avbidan härpå. Ut­

tryckligt stadgande om rätt för domstolen att förklara målet vilande synes

inte behöva upptagas.

I andra stycket har kommittéerna, efter mönster i dansk, finsk och norsk

lagstiftning, upptagit nya regler rörande s. k. återupprättande av förfallet

patent; patent, som förfallit enligt första stycket, må av patentmyndigheten

Återupprättas, därest patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlå­

tenhet. Förslaget har mött principiella erinringar hos Sveriges advokatsam­

fund och Kooperativa förbundet. Det framhålles, att det ej finns anledning

antaga att en ordning av detta slag, som eljest saknar motsvarighet, skulle

behövas just inom patenträtten och att systemet leder till rättsosäkerhet. För

egen del vill jag inte frånkänna dessa anmärkningar visst fog. Som jag

förut antytt finns systemet emellertid redan i Danmark, Finland och Norge,

och i dessa länder har man velat behålla det. Med hänsyn härtill och då

man i de nämnda länderna inte haft ogynnsamma erfarenheter av syste­

met, som för övrigt i praktiken endast tillämpas i sällsynta undantagsfall,

har jag inte velat motsätta mig att det upptages även i den svenska lagen.

Jag finner ej heller anledning att frångå kommittéernas förslag att villkoret

för återupprättande skall vara att patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin

underlåtenhet.

Kimtjl. Maj. ts proposition nr \0 år 19t><>

190

De av kommittéerna i övrigt rörande återupprättande föreslagna reglerna

i andra stycket torde böra godtagas.

Med anledning av advokatsamfundets yttrande vill jag framhålla att be­

slut om återupprättande innebär att patentet i andra sammanhang än som

beröres i tredje stycket får anses ha behållit sin giltighet under hela den

förflutna tiden och sålunda även under den period då dess bestånd tidigare

var ovisst. Avtalade royaltyavgifter skall alltså betalas även för denna pe­

riod.

Patentmyndighetens beslut rörande ansökan om återupprättande kan i

vanlig ordning överklagas enligt 72 §. Bifalles sådan ansökan, kan inte

■vid domstol föras talan om att patentet skulle vara ogiltigt på den grund alt

den administrativa prövningen förmenas ha varit oriktig.

I tredje stycket har kommittéerna föreslagit stadgande att den som efter

det patent förfallit men innan ansökan om återupprättande kungjorts bör­

jat här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga

åtgärder därför äger, om patentet återupprättas, rätt som sägs i 4 §. Stad­

gandet har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde böra

upptagas i lagen.

52 §.

Paragrafen motsvarar 47 § i kommittéernas förslag. Den behandlar ogil­

tigförklaring av patent.

Gällande rätt. Enligt 18 § patentförordningen må i fall, då patent blivit

meddelat i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, envar, som anser sin rätt

vara genom patentet förnärmad, så ock allmän åklagare, när det allmännas

fördel påkallar det, vid domstol föra talan om patentets ogillande.

Kommittéerna. I 47 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgan­

de, att om patent meddelats i strid mot 1 eller 2 §, rätten skall på därom

törd talan törklara patentet ogiltigt; dock må patent ej förklaras ogiltigt

på den grund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss

andel däri. Kommittéerna framhåller bl. a. att ogiltighetsgrunderna, liksom

för närvarande, bör begränsas till bristande uppfyllelse av de väsentliga

patenterbarhetsvillkoren och att någon tidsgräns för väckande av ogiltig-

hetstalan som huvudregel inte bör gälla. I motiven tar kommittéerna vidare

upp vissa tolkningsspörsmål och bl. a. frågan om ogiltighetsförklaring i fall

då patent beviljats på grund av patentkrav, som efter ändring kommit att

sakna motsvarighet i ansökningshandlingarna, utan att löpdagsförskjutning

skett. Enligt kommittéernas mening kan ogiltighetsförklaring erhållas på

grund av patenterbarhetshinder, som uppkommit mellan ansökningsdagen

och dagen för ändring av patentkravet.

Kommittéerna framhåller, att stadgandet, liksom 18 § patentförordning­

en, innebär att patent även kan förklaras delvis ogiltigt. Så kan bl. a. ske

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 11)66

19!

där patentet avser flera uppfinningar men patenthavaren inte har rätten till

dem alla. Patent kan även i andra fall omfatta flera patentkrav, av vilka

något eller några påstås vara ogiltiga. Domen kan då gå ut på att ifrågava­

rande patentkrav underkännes. Om det endast är vissa delar av kraven som

befinnes vara ogiltiga, kan skyddets omfattning inte bestämmas utan att

man i domen omformulerar kraven. Enligt kommittéernas mening bör en

sådan omformulering vara tillåten, men de omformulerade kraven niåste

ligga inom ramen för de tidigare. 1 de omformulerade kraven tår alltså inte

intagas något från beskrivningen som ej stått i de tidigare kraven.

Stadgandet i andra punkten, att patent ej må förklaras ogiltigt på den

grund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel, är

nytt. I motiven anföres att det med bestämmelsen avsedda fallet, att annan

visar sig på grund av meduppfinnarskap vara jämte patenthavaren berätti­

gad till patentet, inte kan lösas genom att patentet skulle förklaras delvis

ogiltigt. Att förklara det helt ogiltigt vore enligt kommittéernas mening att

gå för långt; medupphovsmannens rätt bör ej vara sä vidsträckt. Kommittéer­

na har därför stannat för att någon ogiltighetsförklaring inte skall kunna

utverkas på nu förevarande grund. Meduppfinnare får i stället anlita utvägen

att enligt 48 § (53 g i departementsförslaget) utverka delvis överföring av

patentet på sig.

1 47 § andra stycket bär upptagits huvudregler om talerätt. Talan skall,

med det undantag som stadgas i tredje stycket, kunna föras av envar, sä

ock då det allmännas fördel påkallar det, av myndighet som Kungl. Maj :t be­

stämmer. I fråga om enskilds talerätt har kommittéerna inte ansett sig böra

bibehålla den nuvarande begränsningen att talan endast får föras av den

som anser sin rätt vara förnärmad genom patentet. Kommittéerna fram­

håller att patentet riktar sig mot alla och envar och det är en naturlig följd

härav att man inte begränsar talerätten. Vad angår det allmännas talerätt,

har kommittéerna ansett att det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att be­

stämma vilken myndighet som skall utöva den.

I tredje stycket ges särskilda regler om talerätt i fall då talan grundas på

att patent meddelats annan än den enligt 1 § till patentet berättigade. Till en

början stadgas att sådan talan må föras allenast av den som påstår sig be­

rättigad till patentet. Till grund för denna begränsning anföres dels att det

är andra än parterna ovidkommande om ett i övrigt giltigt patent innehas av

den ene eller den andre, och dels att en rätt för utomstående att i dessa

fall få patentet ogiltigförklarat kunde medföra att den berättigade utestängs

från att få patentet överfört på sig enligt 48 § (53 § i departementsförslaget).

1 stadgandet ges vidare vissa frister för talans väckande. Talan skall väckas

inom ett år efter erhållen kännedom om de omständigheter, på vilka talan

grundas; dock må talan alltid väckas inom ett år efter patentets meddelan­

de. Var patenthavaren i god tro, må i intet fall talan väckas senare än tre

år efter patentets meddelande. De två första fristerna motiveras av att talan.

192

pa ett senare stadium kan få orimliga och nationalekonomiskt olyckliga

konsekvenser genom att dröjsmålet ökar förlusterna och möjliga biverk­

ningar, t. ex. uppsägning av personal, som engagerats för utnyttjande av pa­

tentet. Den absoluta tristen för fall då patenthavare är i god tro motiveras

hl. a. av hänsyn till patenthavaren och omsättningens intresse; här må i

övrigt hänvisas till betänkandet s. 316—317.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i remissvaren. Vissa påpekanden göres dock.

Vad angår första stycket tar Försvarets civilförvaltning upp kommittéer­

nas uttalande att, då patent beviljats på grund av patentkrav, som

efter ändring kommit att sakna motsvarighet i an­

sökningshandlingarna, utan att förskjutning av ansökningsdag

skett, ogiltigförklaring kan erhållas på grund av patenterbarhetshinder som

uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen för ändring av patentkravet.

Civilförvaltningen anser det vara av stor vikt att denna tolkning får ett

otvetydigt stöd i lagtexten. Denna torde därför böra kompletteras med en ny

bestämmelse av innehåll att patent, om det meddelats i strid mot 13 § och

uppfinningen, sådan den framstår efter ändring av ursprungshandlingarna,

är närliggande i förhållande till vad som blivit känt innan ändringen

gjordes eller enligt 14 § skall anses gjord, på därom förd talan av rätten

skall förklaras ogiltigt med avseende på vad som tillkommit genom ändring­

en. Liknande önskemål framställs av Svenska industriens patentingenjö­

rers förening, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Jernkontoret och Skånes handelskammare. Även en ledamot i Stockholms

rådhusrätt anser i särskilt yttrande att saken bör anges i lagtexten.

Patentverket opponerar sig mot kommittéernas uttalande att domstol i en

process skall kunna fastställa patentkrav av omformule­

rad lydelse. Verket kan inte finna annat än att ett fastställande av nya

patentkrav från domstolens sida måste medföra sådana praktiska och admi­

nistrativa problem att något sådant måste vara uteslutet. Finner domstolen

ett enskilt patentkrav vara behäftat med så allvarliga brister att det inte

med en rimlig tolkning kan tillåtas bestå, bör det enligt patentverkets be­

stämda uppfattning förklaras ogiltigt i sin helhet. Partiell ogiltighet av pa­

tent bör alltså under inga förhållanden få medföra att enskilda patentkrav

befinnes delvis giltiga och delvis ogiltiga. En ledamot i Stockholms rådhus­

rätt hemställer att spörsmålet regleras i lagtexten.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket anser Svea hovrätt att rätten

att föra talan om ogiltigförklaring inte bör såsom där föreslås tiller­

kännas »envar» utan begränsas i enlighet med vad som stadgas i nuvarande

patentförordning och enligt svensk rätt i allmänhet gäller för behörighet att

föra talan vid domstol. Nu avsedd talerätt bör således tillkomma endast

den vars rätt förnärmats genom patentet. Regeln kan avfattas med använ-

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

193

(lando av det numera brukliga uttrycket »förfång». Skulle uttrycket »en­

var» bibehållas i lagtexten, kan det ifrågasättas om bestämmelsen i samma

stycke om talerätt för myndighet har någon självständig betydelse och bör

bibehållas,

1 fråga om tredje stycket anför en ledamot i Stockholms rådhusrätt att,

om preskriptionstid som där stadgas är avsedd att börja löpa då beslutet

om meddelande av patent vunnit laga kraft, detta bör utsägas i lagtexten.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har kom­

mittéerna upptagit stadgande, att om patent meddelats i strid mot 1 eller

2 §, rätten skall på därom förd talan förklara patentet ogiltigt; dock må

patent ej förklaras ogiltigt på den grund att den som erhållit patentet varit

berättigad till blott viss andel däri. Stadgandet, vars första punkt motsvarar

gällande rätt och vars andra punkt överensstämmer med vad som för när­

varande torde få anses gälla utan uttryckligt stadgande, har inte föranlett

erinringar vid remissbehandlingen och jag tillstyrker att det upptages i

lagen.

Jag biträder kommittéernas i motiven gjorda uttalande att då patentet

beviljats på grund av patentkrav, som efter ändring kommit att sakna mot­

svarighet i ansökningshandlingarna, utan att löpdagsförskjutning skett, pa­

tentet bör kunna förklaras ogiltigt på grund av patenterbarhetshinder som

uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen för ändring av patentkra­

vet. Enligt min mening kan det knappast uppkomma någon tvekan om att

stadgandet skall tolkas på detta sätt.

Ett uttalande av kommittéerna, att domstol vid ogiltigförklaring bör kun­

na fastställa patentkrav av omformulerad lydelse, har föranlett erinringar

från patentverket, som ansett att ett fastställande av nya patentkrav måste

medföra sådana praktiska och administrativa problem att en möjlighet i

detta avseende måste anses utesluten. Även jag finner det tvivelaktigt

huruvida det kan vara lämpligt att omformuleringar av detta slag göres,

åtminstone om man frånser helt enkla fall. Ett närmare ståndpunktstagan-

de till dessa frågor torde emellertid få lämnas åt praxis.

I andra stycket har kommittéerna upptagit huvudbestämmelser om

talerätt. Talan skall, med det undantag som stadgas i tredje stycket, kunna

föras av envar, så ock då det allmännas fördel påkallar det, av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer. I fråga om enskilds talerätt innebär förslaget

den ändringen att den nuvarande begränsningen att talerätt endast tillkom­

mer enskild, som anser sin rätt vara förnärmad genom patentet, fått utgå.

För denna ståndpunkt talar att begränsningen i praktiken är av mycket liten

betydelse, eftersom det knappast finns något hinder att vem som helst på­

står sig förnärmad av ett patent. Av principiella skäl synes en begränsning

av detta slag emellertid, såsom yrkats i ett remissuttalande, böra kvarstå.

Den svenska texten kommer härvid att överensstämma med den finska men

7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 10

Kungl. Maj.ts proposition nr W ur 1966

skilja sig från den danska och den norska. Av skäl som nyss anförts blir

emellertid den praktiska skillnaden obetydlig. Vad angår det allmännas

talerätt biträder jag kommittéernas förslag att denna, som för närvarande

utövas av allmän åklagare, skall utövas av myndighet som Kungl. Maj:t be­

stämmer.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit särskilda regler rörande tale­

rätt i fall då talan grundas på att patent meddelats annan än den som är

berättigad till patentet enligt 1 §. Sådan talan skall bara få föras av den

som påstår sig berättigad till patentet. Talan skall väckas inom ett år efter

erhållen kännedom om de omständigheter, på vilka talan grundas; dock må

talan alltid väckas inom ett år efter patentets meddelande. Var patentha-

varen i god tro, må i intet fall talan väckas senare än tre år efter patentets

meddelande.

Reglerna har inte föranlett saklig erinran vid remissbehandlingen och

torde väsentligen böra godtagas. Huvudregeln rörande tiden för talans väc­

kande synes emellertid böra ändras. När i kommittéernas förslag stadgas

att den här förordade ettårsfristen skall räknas från det käranden erhöll

kännedom om de omständigheter, på vilka talan grundas, åsyftas sådana

omständigheter som käranden åberopar som grund för att han är berät­

tigad till patentet. Talan grundas emellertid jämväl på det förhållandet att

patent meddelats, och det synes skäligt att fristen räknas från den tidpunkt

då käranden fick kännedom om patentmeddelandet, i fall detta leder till

längre frist. Tiden bör därför räknas från det käranden fick kännedom om

patentets meddelande och de övriga omständigheter, på vilka talan grun­

das. I övrigt tillstyrker jag kommittéernas förslag.

Av 26 § framgår att patentet anses meddelat den dag patentansökningen

bifallits och beslutet vunnit laga kraft.

53 §.

Paragrafen, som motsvarar 48 § i kommittéernas förslag, upptager en ny

bestämmelse om överföring av patent.

Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att i fall, då patent meddelats

annan än den enligt 1 § berättigade, den sistnämndes intresse i gällande

svensk rätt endast är tillgodosett genom möjligheten att föra ogiltighetsta-

lan. Denna möjlighet är emellertid ej tillfyllest. Det offentliggörande av upp­

finningen som patentet medfört utgör hinder för den berättigade att själv

få patent på grund av ansökan som han inger efter offentliggörandet. För

att den berättigade skall kunna få ekonomiskt utbyte av uppfinningen bör

han därför, såsom enligt finsk och norsk rätt, erhålla en rätt att få patent

överfört på sig. En bestämmelse härom har upptagits i 48 § första stycket.

Enligt denna skall i fall då patent meddelats annan än den enligt 1 § till

194

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

år 1966

195

patentet berättigade, rätten på talan av den berättigade överföra patentet

på honom. De frister som enligt 47 § tredje stycket (52 § tredje stycket i

departementsförslaget) gäller i fråga om väckande av ogiltighetstalan har

ansetts böra äga motsvarande tillämpning beträffande talan om överföring;

bestämmelse härom har upptagits i 48 § andra stycket.

I fortsättningen framhåller kommittéerna att särskilda regler fordras till

skydd för godtroende patenthavare. Denne åtnjuter visst skydd mot att talan

väckes mot honom på grund av den särskilda fristen för godtrosfall i sista

punkten av 47 § tredje stycket. Skydd fordras emellertid också i det fall

att talan väckts och bifallits. Om den som frånhänts patentet börjat i god

tro här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga

åtgärder därför, bör han enligt kommittéernas mening mot skäligt vederlag

och på skäliga villkor i övrigt äga fortsätta det påbörjade eller igångsätta

det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. Under

samma förutsättningar bör innehavare av licens som var antecknad i pa­

tentregistret äga sådan rätt. Bestämmelser av detta innehåll har upptagits

i tredje stycket av förevarande paragraf. Kommittéerna framhåller att vill­

koret att uppfinningen yrkesmässigt utnyttjats här i riket eller att väsent­

liga åtgärder vidtagits därför är detsamma som gäller för föranvändarrätt

enligt 4 §. Utnyttjanderättens omfång är också begränsat på samma sätt

som i 4 §.

1 motiven anför kommittéerna vidare, att överföring får den verkan att

den på vilken patentet överförts framdeles kan hävda de till patentet knutna

rättigheterna. Vilken verkan överföringen får för den tid som redan gått

beror av omständigheterna. Någon generell regel härom går inte att upp­

ställa.

Remissyttrandena. Stadgandet har i remissvaren inte föranlett annat ytt­

rande än att Sveriges advokatsamfund funnit det erforderligt med en reg­

lering av frågan om överförings verkan på saklegitimatio­

nen vid en talan, som avser intrång under tiden innan beslutet om överfö­

ring vunnit laga kraft men som anhängiggöres efter denna tidpunkt eller

som anhängiggjorts tidigare men som inte hunnit slutligen avgöras, när

överföringsbeslutet vinner laga kraft. Utan fasta regler i detta hänseende

måste stor osäkerhet komma att uppstå, så snart bestämmelsen i föreva­

rande paragraf skall tillämpas. Att överförings verkan skulle, såsom kom­

mittéerna synes förmena, kunna bero på omständigheterna i de enskilda

fallen, kan samfundet inte anse vara riktigt. Enligt samfundets uppfattning

bör det inte kunna ifrågakomma, att den som får ett patent överfört på sig

skulle kunna med stöd av patentet gentemot tredje man göra gällande någ­

ra anspråk avseende tiden innan beslutet om patentets överföring vunnit

Jaga kraft. Detta bör gälla inte bara talan på grund av tidigare patent-

K ungt. Maj:ts proposition nr 'it) är ltttiti

196

inträng utan också anspråk mot sådan tredje man, som enligt tidigare av­

tal med förutvarande patenthavare utnyttjat uppfinningen. Den som fått

patentet överfört på sig bör inte ha någon rätt att inträda i den förutvaran­

de patcnthavarens ställe såsom part i ett av denne med tredje man träffat

licensavtal. Å andra sidan bör enligt samfundet gälla, att den som frånkänts

ett patent inte bör vara berättigad att efter det att beslutet om patentets

överföring vunnit laga kraft föra någon talan om påföljd på grund av in­

träng som skett före sagda tidpunkt. Detsamma bör gälla beträffande den

som innehaft licensrätt på grund av avtal med den som frånkänts patentet.

Om vid den tidpunkt, då beslutet om patentets överföring vinner laga kraft,

en rättegång om patentintrång pågår, måste den förutvarande patenthava-

rens respektive dennes licenstagares talan ogillas. Någon rätt för den nye

patenthavaren att inträda såsom part i rättegången bör inte medges. Följ­

den av en reglering i enlighet med vad nu sagts kommer visserligen att bli

den, att den som begått intrång i ett patent innan beslutet om dess över­

föring vunnit laga kraft kan komma att slippa påföljder härför, men ett

sådant resultat finner samfundet knappast stötande, eftersom resultatet

skulle ha blivit detsamma, om patentet jämlikt 47 § (52 § i departements-

förslaget) förklarats ogiltigt därför att det meddelats annan än den enligt

1 § berättigade.

Departementschefen. Om patent meddelats annan än den som materiellt är

berättigad till patentet, har den berättigade enligt gällande rätt endast möj­

lighet att få patentet ogiltigförklarat. Genom det av kommittéerna i första

stycket av förevarande paragraf föreslagna stadgandet, som har förebild i

gällande finsk och norsk rätt, erbjudes han den alternativa möjligheten att

få patentet överfört på sig. Genom en dylik överföring får han tillfälle att

i fortsättningen själv utnyttja patentet. Jag tillstyrker detta stadgande, som

inte föranlett principiella erinringar vid remissbehandlingen.

I andra stycket har kommittéerna upptagit vissa bestämmelser till skydd

för tidigare patenthavare och licenstagare, som var i god tro. Även dessa be­

stämmelser har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och synes böra

upptagas i lagen.

Ett spörsmål som inte löses i det föreslagna stadgandet är vem som efter

överföring äger göra gällande de till patentet knutna anspråk som uppkom­

mit före överföringen. Enligt kommittéernas mening får denna fråga av­

göras med hänsyn till omständigheterna. Sveriges advokatsamfund, som

ingående diskuterat frågan, anser däremot att man generellt bör kunna fast­

slå att den som fått patentet överfört på sig ej kan göra gällande anspråk

för tiden dessförinnan men att å andra sidan ej heller den förutvarande

patenthavaren eller dennes licenstagare äger göra gällande några anspråk.

Närmast till hands synes också ligga att i princip anse äldre avtal rörande

patentet som helt ogiltiga; i själva verket bygger bestämmelserna i andra

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966

197

stycket på denna uppfattning. Sedan patent överförts, synes dessa avtal allt­

så, som advokatsamfundet uttalat, inte kunna läggas till grund för anspråk

från någondera sidan. Frågan huruvida och i vilken omfattning förhållan­

det kan ge upphov till skadeståndsanspråk eller krav på återbäring av cr-

lagda prestationer torde få lösas enligt allmänna grundsatser om verkan av

avtals ogiltighet.

54 §.

Paragrafen, som motsvarar 49 § i kommittéernas förslag, behandlar pa­

tents upphörande på grund av att patenthavaren avstår från patentet.

Kungl. Mnj.ts proposition nr

40

år 1966

Gällande rätt. I 24 § patentförordningen stadgas bl. a. att i fall, då patent­

havaren hos patentmyndigheten anmält sig vilja avstå från patentet, pa­

tentmyndigheten skall avföra detsamma nr patentregistret.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 49 § törsta stycket, i anslutning till

gällande rätt, upptagit bestämmelse att i fall, då patenthavaren skriftligen

hos patentmyndigheten avstår från patentet, myndigheten skall förklara

patentet upphört. Kravet på skriftlighet har uppställts med hänsyn till de

viktiga konsekvenser avståendet har för patenthavaren.

Kommittéerna framhåller att förklaring om avstående kan göras endast av

den i patentregistret införde patenthavaren. Visar det sig efter patentets

upphörande att annan var materiellt berättigad, har denne inte möjlighet

att få patentet återupprättat utan blir hänvisad till att söka skadestånd hos

den registrerade patenthavaren.

Kommittéerna har övervägt huruvida det borde krävas att i registret an­

tecknad licenshavare ger sitt samtycke till avståendet men inte funnit till­

räckliga skäl föreligga för ett dylikt krav. Strider patenthavarens avstående

mot hans förpliktelser mot licenshavaren, kan hans åtgärd emellertid, fram-

hålles det, medföra skadeståndsskyldighet.

Enligt kommittéernas mening bör patenthavare kunna återkalla ett a\-

stående från patent intill dess patentmyndigheten utfärdat kungörelse om

att patentet förklarats upphört.

I andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande att i fall då patent

är utmätt eller tvist om överföring av patent är anhängig, patentet inte må

förklaras upphört så länge utmätningen består eller tvisten inte blivit slut­

ligt avgjord.

Remissyttrandena. I särskilt yttrande ställer en ledamot i Stockholms råd­

husrätt frågan om den som påstår sig vara den materiellt berättigade med

framgång hos patentverket kan väcka invändning mot att den for­

mellt legitimerade förklarar sig avstå från patentet. Om så inte skulle vara

lallet, kan detta leda till allvarlig rättsförlust för en materiellt berättigad.

1 yttrandet ifrågasättes ytterligare, om det är riktigt att återkallelse av ett

avslående från patent med verkan skall kunna ske efter patentmyndighetens

beslut om patentets upphörande men innan beslutet blivit kungjort.

Patentverket har inte någon erinran mot kommittéernas uttalande rörande

verkan av ett avstående, som göres utan samtycke av den som fått licens

tiil patentet, men erinrar om att motsvarande situation för varumärkesrät­

tens del föranlett en särskild föreskrift i 18 § andra stycket tillämpnings-

kungorelsen (SFS 1960: 648), enligt vilken licenstagaren skall erhålla med­

delande om varumärkeshavarens åtgärd och beredas skäligt rådrum för att

tillvarataga sina intressen i ärendet.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

Departementschefen. I anslutning till gällande rätt har kommittéerna i

forsta stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande att i fall då patent­

havaren skriftligen hos patentmyndigheten avstår från patentet, myndig­

heten skall förklara patentet upphört. Stadgandet, som ansluter sig till gäl­

lande rätt, har inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde

böra upptagas i lagen.

Kommittéerna har framhållit att förklaring om avstående kan göras en­

dast av den i patentregistret antecknade patenthavaren och att den som

senare visar sig vara materiellt berättigad ej har möjlighet att få patentet

återupprättat. I den i ett remissyttrande diskuterade situationen, att den

som anser sig materiellt berättigad gör invändning mot avståendet redan in­

nan patentmyndigheten förklarat patentet upphört, torde myndigheten få

förfara efter omständigheterna. Visas t. ex. att talan väckts rörande rätten

till patentet, skall ärendet rörande upphörandet förklaras vilande. I andra

tall torde inte kunna undgås att patentmyndigheten förklarar patentet upp­

hört. Den materiellt berättigade blir i sådant fall hänvisad att söka skade­

stånd av den antecknade patenthavaren.

Såsom kommittéerna anfört synes det knappast föreligga tillräckliga

skal föreskriva att licenstagare skall ge sitt samtycke till avstående. Såsom

skett inom varumärkeslagstiftningen bör emellertid i tillämpningsföre­

skrifterna stadgas att licenstagare skall underrättas i ärendet.

Det av kommittéerna i andra stycket föreslagna stadgandet om förbud

mot att törklara patent upphört så länge utmätning av patentet består eller

tvist om överföring av patentet är anhängig har lämnats utan erinran vid

remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

55 §.

Paragrafen, som motsvarar 50 § i kommittéernas förslag, innehåller be­

stämmelser om kungörande av vissa beslut rörande patent.

199

Gällande rätt. I 24 § patentförordningen stadgas att då patent upphört

att gälla, vare sig på grund av föreskrift i patentförordningen eller därige­

nom att patenthavaren hos patentmyndigheten anmält sig vilja avstå från

patentet, patentmyndigheten skall införa kungörelse därom i allmänna tid­

ningarna.

Kommittéerna. I anslutning till gällande rätt har kommittéerna i 50 §

upptagit stadgande att när patent förfallit, förklarats ogiltigt, överförts eller

förklarats upphört, patentmyndigheten skall utfärda kungörelse darom.

Enligt stadgandet skall kungörelse även utfärdas, när ansökan om åter­

upprättande av patent avgjorts.

Det är avsett att i tillämpningsföreskrifterna ange på vad sätt kungörande

skall äga rum. Kommittéerna har utgått från att kungörandet under alla

förhållanden skall göras i patentmyndigheternas officiella periodiska tid­

skrift, för Sveriges del Svensk tidskrift för industriellt rättsskydd.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen inte föranlett

annat yttrande än att Sveriges advokatsamfund ställt frågan om man, nar

ansökning om återupprättande av patent avslagits av patentmyndigheten,

skall kungöra detta så snart beslutet föreligger eller om man skall avvakta

att beslutet vunnit laga kraft.

Departementschefen. Utredningens förslag om i vilka fall kungöranden

rörande patent skall ske synes ej ge anledning till erinran. Kungörande bor

i princip ej ske förrän den åtgärd varom fråga är står fast. När patent för­

klarats ogiltigt eller blivit överfört, eller när ansökan om återupprättande

blivit avgjord, bör kungörande därför äga rum först då det föreligger dom

eller beslut som vunnit laga kraft. När patentmyndigheten konstaterar att

patent förfallit eller upphört, synes emellertid praktiska skal tala for att

kungörelse utfärdas omedelbart. Det är visserligen tänkbart att patentmyn­

digheten misstagit sig och att sökanden anför besvär, men detta ar en i

praktiken så sällsynt komplikation att man ej torde behöva taga hansyn där­

till vid bestämmande av ordningen för kungörande. Stadgandet torde böra

jämkas i enlighet med vad som nu anförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1966

200

Kungl. Maj.ts proposition nr A0 år 1966

8 KAP.

Uppgiftsskyldighet rörande patent

56 §.

Paragrafen, som motsvarar 56 § i kommittéernas förslag, innehåller be­

stämmelser om skyldighet att i vissa fall lämna uppgift om patents num-

Gallande rätt. I patentförordningen regleras hithörande frågor av bestäm­

melser i 22 §. Enligt första stycket är den, som genom meddelande på vara,

anslag eller skylt eller annorledes, utan att patentets eller ansökningens

nummer angivits, uppger att patentskydd, varom i 19 eller 20 § patent-

torordningen sägs, här i riket åtnjutes med avseende på alster eller förfa­

rande, skyldig att lämna den som därav kan ha olägenhet uppgift om num­

ret. Innehåller meddelandet ej bestämd uppgift, att patentskydd åtnjutes,

men kan av meddelandet framkallas den uppfattningen, att så är förhål­

landet, är den som lämnat sådant meddelande skyldig att till den som därav

kan ha olagenhet uppge, huruvida och i så fall på vad grund han anser sig

atnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.

Kommittéerna. Kommittéerna anser att även den nya lagen bör innehålla

regler svarande mot föreskrifterna i 22 § patentförordningen. En uppgifts­

skyldighet för patenthavare av förevarande slag är nödvändig för att ge

utomstående möjlighet att hos patentmyndigheten kontrollera räckvidden

av gjorda patentansökningar och meddelade patent i fall, då ansökning eller

patent aberopas på ett ofullständigt sätt och därigenom få tillfälle till säk­

rare underlag for planeringen av den egna verksamheten med hänsyn till

ansökningen eller patentet. Kommittéerna framhåller emellertid att kon­

troll hos patentmyndigheten då det gäller ansökningar kan ske endast om

ansökningshandlingarna hunnit bli offentliga. För fall då ansökningshand­

lingarna mte är offentliga, bör föreskrifterna kompletteras med ett stad­

gande som ålägger patentsökande att låta den utomstående taga del av hand­

lingarna. Kommittéerna har upptagit ett sådant stadgande i 56 § första

stycket; föreskrifter svarande mot de nu gällande har förts till andra och

tredje styckena.

Stadgandet i första stycket har fått utformningen att, när patentsökande

innan ansökningshandlingarna blivit tillgängliga för envar, åberopar ansök­

ningen gentemot annan, han är skyldig att på begäran låta denne taga del av­

handlingarna i ärendet. Kommittéerna framhåller att skyldigheten att till­

handahålla handlingarna begränsats till att gälla fall då patentsökanden

201

åberopat ansökningen gentemot annan, d. v. s. fall då sökanden gjort gällan­

de rätt på grund av ansökningen gentemot en eller flera bestämda personer.

Det är också endast dessa personer som kan begära att l'å taga del av

handlingarna.

Andra och tredje styckena stadgar att den som eljest, vare sig genom di­

rekt hänvändelse till annan eller i annons eller genom påskritt på vara eller

dess förpackning eller annorledes, utan uppgilt om patentets eller ansök­

ningens nummer anger att patent meddelats eller sökts i visst avseende, är

skyldig att ge den som begär det uppgift om numret. Innehåller meddelande

inte bestämd uppgift att patent meddelats eller sökts men är det ägnat att

framkalla uppfattningen att så är fallet, är den som lämnat meddelandet

skyldig att på begäran av envar uppge, huruvida patent meddelats eller

sökts. Nytt i förhållande till gällande rätt är att uppgiftsskyldigheten, som

i gällande rätt är begränsad att gälla mot personer som kan ha olägenhet av

det ofullständiga meddelandet, utvidgats att gälla mot envar.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna, som sakligt i stort

sett överensstämmer med gällande rätt, har inte föranlett erinran vid remiss­

behandlingen och torde böra upptagas i lagen. Vissa redaktionella jämk­

ningar bör dock vidtagas. Ordet »eljest» i andra stycket synes kunna föran­

leda missförståndet att uppgiftsskyldighet som där avses ej skulle föreligga

innan ansökningshandlingarna blivit offentliga och torde därför böra utgå.

Även orden »i visst avseende» synes böra utgå. Det synes sålunda ej böra

krävas att uppgiften om att patent sökts eller meddelats är mera preciserad;

avbildas t. ex. i en annons viss vara eller anordning, bör även ett allmänt

uttalande i annonsen att patent sökts eller meddelats kunna medföra upp­

giftsskyldighet. Slutligen bör till stadgandet överföras den enligt kommittéer­

nas förslag i 57 § upptagna bestämmelsen att uppgiftsskyldigheten skall

fullgöras utan dröjsmål.

Kanyl. Maj.ts proposition nr

40

är 1966

9 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

57 §.

Paragrafen, som motsvarar 51 § i kommittéernas förslag, behandlar an­

svar för patentintrång.

Gällande rätt. Enligt 19 § 4 mom. patentförordningen straffas den, som

uppsåtligen begår patentintrång, med dagsböter eller, där omständigheterna

är synnerligen försvårande, fängelse. Talan i anledning av patentintrång

må, enligt 1 mom. i samma paragraf, ej väckas av annan än patenthavaren.

7+ Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40

202

Kommittéerna. Kommittéerna har i 51 § första stycket upptagit stadgande

att om någon gör intrång i den ensamrätt som patent medför (patentin­

trång) och det sker uppsåtligen, han skall straffas med dagsböter eller med

fängelse i högst sex månader. Kommittéerna har övervägt om inte, såsom

i vissa utländska patentlagar, straffpåföljd för patentintrång skulle kunna

avskaffas. Vid uppsåtlig gärning är dock enligt kommittéernas mening så­

dan påföljd påkallad av hänsyn till allmänprevention och moralbildning.

Vid oaktsamhet bör, såsom för närvarande, straffpåföljd ej ifrågakomma.

Kommittéerna framhåller att allmänna stadganden om medverkan till brott

är tillämpliga också i fråga om patentintrång. Då dessa stadganden innebär

att medverkande bär självständigt ansvar, kan uppsåtlig medverkan för­

anleda straff även om den omedelbare gärningsmannen går fri från straff

därför att han förfarit endast oaktsamt eller var i god tro. Med hänsyn här­

till är det enligt kommittéernas mening inte behövligt att, såsom stundom

sker i utländsk lagstiftning och såsom föreslås i EEC-utkastet, upptaga

särskilda stratlstadganden om medelbart patentintrång.

Enligt paragrafens andra stycke må brott som avses i första stycket ej

åtalas av annan än målsäganden. Den svenska texten överensstämmer här

med den danska; i de finska och norska texterna föreslås brottet utgöra

angivelsebrott. Förslagen motsvarar i princip gällande rätt i de olika län­

derna. Den svenska kommittén anför att brott mot upphovsrätts- och va­

rumärkeslagarna i form av angivelsebrott ligger under allmänt åtal och har

övervägt huruvida samma reglering borde införas i patentlagen. Kommitttén

har emellertid ansett att läget beträffande patentintrång är ett annat än i

fråga om intrång i upphovsrätten eller varumärkesrätten. Utredningen i

frågor om patentintrång lämpar sig enligt kommitténs mening mindre väl

för handläggning av allmän åklagare. Bl. a. anföres att patenthavaren i all­

mänhet är ett företag, som ofta är bättre rustat än åklagaren att åstadkom­

ma en utredning och som ofta är ekonomiskt så starkt att det är mindre

tilltalande att det skall på det allmännas bekostnad kunna angripa mindre

näringsidkare. En utredning genom åklagarens försorg synes kunna vara

till förfång för näringslivet, med hänsyn till de särskilda tvångsmedel som

står till förfogande i brottmål även på utredningsstadiet. Att märka är även

att målsägandens åtalsrätt, om patentintrång göres till angivelsebrott, blir

subsidiär, så att han kan väcka åtal endast om han angivit brottet och

åklagaren därefter beslutat att inte åtala, önskar han yrka straffansvar,

måste han alltså avvakta åklagarens utredning.

Enligt kommittétörslaget skall var och en som materiellt är målsägande

kunna väcka talan. I jämförelse med gällande rätt, som endast tillerkänner

talerätt åt patenthavaren, innebär förslaget den utvidgningen att även licens-

tagare får talerätt. Den svenska texten överensstämmer här med de övriga

förslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr M år t966

203

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket om straff fö r p a-

tentintrång tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Sveriges advokatsamfund tar upp frågan om medverkan till pa­

tentintrång och beklagar att kommittéerna avvisat tanken att man

skulle anse medelbart intrång såsom en särskild form av uppfinningens ut­

nyttjande, varigenom självständigt ansvar skulle kunna utkrävas för det me­

delbara intrånget, således oberoende av ansvar för det direkta patentin­

trånget. Samfundet anser att det finns åtskilliga praktiskt viktiga tall, där

patenthavaren skulle önska att han i och för beivrande av intrång hade möj­

lighet att — även utan bevisning om uppsåt — vända sig mot den som indi­

rekt medverkat till intrånget i stället för mot den som gjort sig skyldig till

det direkta intrånget. Som exempel nämnes det fallet, att det finns ett patent­

skyddat förfarande, som går ut på att bekämpa ogräs eller skadliga insekter

genom besprutning med speciella kemikalier. I dylikt fall vill patenthavaren

naturligtvis hellre vända sig mot den som försäljer dessa kemikalier och

därigenom möjliggör patentintrången än mot de kanske tusentals jordbru­

kare som använder kemikalierna. Under hänvisning härtill föreslår samfun­

det att i den nya patentlagen skall intagas en regel, motsvarande artikel 66 i

den schweiziska patentlagen, där det anges att den som anstiftat, medverkat

till, befrämjat eller underlättat ett rättsstridigt utnyttjande av uppfinningen,

skall vara civil- och straffrättsligt ansvarig, varvid det civilrättsliga ansvaret

kan göras gällande även när den medverkande bara har handlat av oaktsam-

het (däremot ej när han handlat i god tro).

Stadgandet i andra stycket, varigenom patentintrång förklarats vara

målsägandebrott, föranleder viss tvekan hos statsåklagaren i

Stockholm. Statsåklagaren framhåller att förslaget här innebär en särreg­

lering på immaterialrättens område — i upphovsrätts- och varumärkesla­

garna är straffbestämmelserna utformade som angivelsebrott — och onek­

ligen i princip innebär en påtaglig försvagning av rättsskyddet vid patent­

intrång. Ä andra sidan finner statsåklagaren många skäl tala för kommit­

téernas ståndpunkt. Mål angående patentintrång har sålunda en påtaglig pri­

vaträttslig karaktär, vilket gör att det kan anses mindre påkallat att ådöma

straff i fall där förlikning skett. Därest patentintrång låg under allmänt

åtal (angivelsebrott), skulle möjligheterna att återkalla ansvarstalan sedan

åtal väckts i regel inte föreligga i de lägen, då parterna sedermera förlikts

och målsäganden i anledning därav återtagit sin åtalsangivelse, vilket i sin

tur skulle kunna försvåra förlikningsuppgörelser. Patentmålens privat­

rättsliga karaktär gör även att målsäganden många gånger torde ha större

möjligheter i processuellt avseende att föra talan än allmän åklagare. Reg­

lerna om målsägande^ subsidiära åtalsrätt vid angivelsebrott skulle med­

föra att målsäganden — oaktat att han är beredd och även finner det önsk­

värt att själv föra processen — måste avvakta åklagarens utredning och

avskrivningsbeslut, innan möjlighet därtill skulle föreligga, vilket många

K it ny I. Mnj:ts proposition nr hO år 11)66

204

gånger skulle betyda en avsevärd tidsutdräkt för målsägande^ Statsåklaga-

ren beaktar också att det många gånger skulle kunna te sig stötande om

statsverket åsamkades kostnader för offentlig försvarare i patentmål, där

ansvarstalan visserligen föres av allmän åklagare men där det reella intres­

set rör rätten till skadestånd. Avslutningsvis betonar statsåklagaren att en

inte alltför restriktiv tillämpning av möjligheten till fri rättshjälp synes

vara ägnad att i någon mån uppväga nackdelarna av stadgandet.

Den föreslagna regeln avstyrkes av riksåklagarämbetet, som hemställer

att patentintrång förklaras utgöra angivelsebrott. Ämbetet, som inte finner

de i betänkandet anförda skälen för en från upphovsrätts- och varumärkes­

lagarna avvikande regel beträffande patenträtt vara övertygande, anser det

svårt att påvisa någon avgörande olikhet mellan intrång i patent och in­

trång i upphovsrätt. Båda står förmögenhetsbrotten nära. Ämbetet hänvi­

sar till straffrättskommitténs uttalande (SOU 1940: 20 s. 37), att det torde

strida mot nutida åskådning, att staten beträffande något förmögenhets­

brott, av hur ringa beskaffenhet det vara må, skulle helt frånsäga sig möj­

ligheten att utkräva straffansvar och överlämna det till målsäganden en­

sam. Att, som i betänkandet uttalas, åklagares medverkan skulle fördröja

åtalet, har ämbetet svårt att föreställa sig. Förundersökningen kan ju be­

drivas i nära samarbete mellan åklagaren och målsäganden. Även Lands­

organisationen i Sverige, Statsverkens ingen jörsförbund, Svenska uppfinnar-

kontoret och Sveriges civilingenjörsförbund anser att patentintrång bör, i

form av angivelsebrott, ligga under allmänt åtal. Som skäl anföres bl. a.

de mycket betungande kostnaderna för en patentintrångsprocess.

Försvarets civilförvaltning finner anledning saknas att, som kommittéer­

na föreslagit, utvidga kretsen av dem som skall äga rätt att föra talan

om patentintrång att även omfatta licenstagare. Enligt civilförvalt­

ningens mening bör denna rätt vara förbehållen patenthavaren, som genom

anställande av intrångstalan också skyddar sina inkomster av upplåtna

licenser. Värdet av dessa är beroende av att patentet kan skyddas, men

det är ingalunda självklart att en licenstagare, även om han ur viss syn­

punkt lidit skada av intrånget, har lika stort intresse som patenthavaren

av att patentets okränkbarhet försvaras. För patenthavaren kan det därför

mänga gånger vara mer än tveksamt om han kan vara betjänt av att låta

patentet försvaras av licenstagare. Skall så ske torde det få avgöras från fall

till fall och bli beroende av överenskommelse i det särskilda fallet mellan

patenthavare och licenstagare. Därest patentet inte kan försvaras på till­

fredsställande sätt, riskerar patenthavaren bl. a. att gå förlustig sina i licens­

avtalen betingade ersättningar. I vilket fall som helst synes frågan om kon­

sekvenserna för licenstagarna av en intrångstalans ogillande helt och hållet

böra vara en intern affär mellan patenthavaren och dennes licenstagare. Ci­

vilförvaltningen har sig inte bekant att nuvarande ordning, enligt vilken en­

dast patenthavaren är befogad föra intrångstalan, medfört några olägenhe­

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

205

ter som kan motivera ett frångående av denna till förmån för den ordning

som kommittéerna föreslagit. Sistnämnda ordning synes vara betydligt mera

komplicerad än den som civillörvaltningen har förordat. Civilförvaltningen

avstyrker därför att annan än patenthavaren skall äga töra talan om er­

sättning för patentintrång.

Departementschefen. Det av kommittéerna i första stycket upptagna stad­

gandet om straff för patentintrång, enligt vilket för ansvar kräves uppsåt,

överensstämmer i princip med gällande rätt; strattskalan har dock jämkats

till vad som gäller enligt upphovsrätts- och varumärkeslagarna. Stadgandet

har ej mött erinringar vid remissbehandlingen och torde, med viss redak­

tionell jämkning, böra upptagas i lagen.

Såsom kommittéerna framhållit medför allmänna regler om medverkan

till brott att uppsåtlig medverkan till patentintrång kan föranleda straff

även om den omedelbare gärningsmannen går fri, därför att han hai förfarit

endast oaktsamt eller var i god tro. Jag anser att anledning saknas att, så­

som en remissinstans har yrkat, uppställa särskilda regler om medverkan till

patentintrång.

1 andra stycket föreslås stadgande rörande talerätt i fråga om patentin­

trång. För närvarande gäller att talan ej må väckas av annan än patent­

havaren. Den svenska kommittén har övervägt huruvida patentintrång,

liksom brott mot upphovsrätts- och varumärkeslagarna, i form av angivel­

sebrott borde läggas under allmänt åtal men har stannat för att talan allt­

jämt bär kunna väckas endast av enskild part; kommittén har dock ansett

att talerätt borde tillkomma inte bara patenthavare utan envar måls­

ägande. I enlighet härmed föreskrives i stadgandet att patentintrång ej må

åtalas av annan än målsäganden.

Förslaget att patentintrång sålunda alltjämt skall vara undandraget all­

mänt åtal har väckt delade meningar hos remissinstanserna; från flera

håll, bl. a. av riksåklagarämbetet, har förordats att man här i stället följer

regleringen i upphovsrätts- och varumärkeslagarna och gör brottet till angi­

velsebrott. Vilken lösning man här bör välja är enligt min mening i hög grad

tveksamt. För kommittéförslaget kan främst anföras att patentintrång ofta

är av säregen och komplicerad beskaffenhet och lämpar sig mindre väl för

handläggning av allmän åklagare. Göres patentintrång till angivelsebrott,

försvåras också en uppgörelse i godo mellan parterna. För att göra patent­

intrång till angivelsebrott talar emellertid principiella synpunkter. Patent­

intrång står, liksom intrång i varumärkesrätt, nära de egentliga förmögen-

hetsbrotten och bör åtnjuta det förhöjda skydd som ett läggande under

allmänt åtal medför. Det är även stötande att i fråga om ett så pass allvarligt

brott som patentintrång helt och hållet överlämna frågan om utkrävande

av ansvar åt målsäganden. Från praktisk synpunkt märkes att straffansvar

i regel torde aktualiseras endast i grövre och mera uppenbara fall. De mest

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 11)06

206

komplicerade målen torde i allmänhet handläggas som civila patentproces­

ser mellan större företag, där frågan om ansvar över huvud aldrig blir

aktuell. För egen del finner jag därför övervägande skäl tala för att patent­

intrång i form av angivelsebrott lägges under allmänt åtal, men att sam­

tidigt den begränsningen göres att allmänt åtal endast får ske om detta

av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. En motsvarande be­

gränsning torde även böra införas i 37 § varumärkeslagen. Däremot finner

jag ej anledning föreslå någon ändring i upphovsrättslagens åtalsregler.

Som jag förut nämnt innebär kommittéförslaget att talerätt, som för när­

varande tillkommer endast patenthavaren, skall kunna utövas även av annan

målsägande. Utvidgningen har betydelse dels för rätten att föra ansvars-

talan — enligt departementsförslaget blir här i första hand fråga om rätten

att ange patentintrång till åtal — och rätten att föra skadeståndstalan. I prak­

tiken innebär förslaget att även licenstagare tillerkännes befogenhet i dessa

hänseenden. Vid remissbehandlingen har förslaget kritiserats i ett yttrande,

vari bl. a. framhålles att licenstagares intresse att i fall då invändning fram-

töres om patentets ogiltighet försvara patentet många gånger är mindre än

patenthavarens. Att så kan vara fallet synes emellertid inte vara något skäl

emot förslaget. Detta öppnar endast möjlighet för dem som lidit skada ge­

nom patentintrång att samtliga föra talan därom. Självfallet finns inte nå­

got hinder att de avtalar om ett gemensamt uppträdande och fördelar kostna­

derna sinsemellan allt efter graden av det intresse de har i saken. Jag till­

styrker därför kommittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr i0 år 1966

58 §.

Paragrafen, som motsvarar 52 § i kommittéernas förslag, behandlar ska-

deståndsskyldighet vid patentintrång.

Gällande rätt. I patentförordningen regleras hithörande frågor i 19 § 2

mom. Enligt törsta stycket skall den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet

begar patentintrång, vara skyldig att utge skälig ersättning för utnyttjan­

det av uppfinningen så ock ersättning för den ytterligare skada intrånget

må ha medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, må ersättningen där­

efter jämkas. I andra stycket stadgas att om någon eljest begår patentin­

trång och härav uppkommit vinst för honom, han må, om och i den mån

det med avseende på omfattningen av och ändamålet med den verksamhet, i

vilken intrånget blivit begånget, hans tillgångar och övriga omständigheter

prövas skäligt, förpliktas att intill vinstens belopp utge ersättning efter vad

i första stycket sägs. Enligt tredje stycket skall talan om ersättning väckas

inom tre år från det patenthavaren fått vetskap om intrånget och den där­

för ans\aiige samt senast inom fem ar från det intrånget ägde rum. För­

summas det, är rätten till ersättning förlorad. Av betydelse för skadestånds­

talan är en presumtionsregel i 19 § 1 mom. andra stycket att där fråga är