Prop. 1966:40
('med förslag till patent\xad lag m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 dr 1966
1
Nr 40
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till patent
lag m. m.; given Stockholms slott den 11 februari 1966.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till 1) patentlag, 2) lag om ändring i lagen den 29 november 194-6 (nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret,
3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, 4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), 5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521),
6) lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen,
dels godkänna en i Strasbourg den 27 november 1963 undertecknad kon vention om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en total revision av den patenträttsliga lagstift ningen. Förslaget har tillkommit på initiativ av Nordiska rådet och det för beredande lagstiftningsarbetet på området har bedrivits i samverkan med ut redningar i Danmark, Finland och Norge.
Förslaget syftar till att allmänt modernisera lagstiftningen och tillgodo- föra den resultaten av det internationella konventionsarbetet på patentom rådet. I detta hänseende innebär förslaget att patentskyddet i vissa avseen den stärks. Samtidigt beaktas samhälleliga intressen, bl. a. genom att möjlig heterna att meddela tvångslicens vidgas och genom att regler införs som innebär ökad offentlighet i patenteringsförfarandet.
Vidare föreslås ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Systemet
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40
2
innebär, att den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna
vända sig med en patentansökan till endast ett av de nordiska patentverken,
som i stort sett ensamt behandlar ansökningen och meddelar patent även
för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för sig. Sådana
patent blir jämställda med patent som meddelas efter vanlig nationell an
sökan. Systemets tillämpning är beroende av att särskild överenskommelse
därom träffas mellan de nordiska länderna.
Systemet förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna för
enhetligas. De förslag till patentlagar som samtidigt läggs fram i Danmark,
Finland, Norge och Sverige är helt överensstämmande i fråga om reglerna
rörande beviljande av patent. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestäm
melser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande.
Nu gällande undantag från patenterbarhet för bl. a. kemiska föreningar
samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande livs- och läkemedel dock
först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfinningshöjd skärps något.
Förslaget inför ett krav på absolut eller generell nyhet. Enligt de nuvarande
nyhetsreglerna medför bara vissa särskilt angivna omständigheter att upp
finningen ej anses som ny.
De nuvarande bestämmelserna om patent- och registreringsverkets be-
svärsavdelning föreslås bilda en särskild lag. Vidare föreslås vissa följd
ändringar i försvarsuppfinningslagen, varumärkeslagen, namnlagen och ut-
sökningslagen.
I propositionen föreslås att Sverige i anslutning till den nya lagstiftningens
gnomförande tillträder en inom Europarådet år 1963 antagen konvention,
som syftar till att vissa delar av patentlagstiftningen i de olika länderna
skall förenhetligas. Detta gäller bl. a. patenterbarhet och undantag därifrån,
nyhet och uppfinningshöjd.
Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari
1967.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 dr 1066
3
Förslag
till
Patentlag
Härigenom förordnas som följer.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser
1 §•
Den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den till vilken uppfinnarens rätt övergått äger efter ansökan erhålla patent på uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkesmässigt ut nyttja uppfinningen enligt denna lag.
Patent meddelas icke på 1) uppfinning vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning,
2) växtsorter eller djur raser eller väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur; patent må dock meddelas på mikro biologiskt förfarande och alster av sådant förfarande.
2
§•
Patent meddelas endast på uppfinning som icke är närliggande i förhål lande till vad som blivit känt innan patentansökningen gjordes.
Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat sätt. Även innehållet i patentansökan som tidigare gjorts här i riket anses som känt, om denna ansökan blir allmänt tillgänglig enligt 22 §.
Patent må dock meddelas utan hinder av att uppfinningen inom sex må nader innan patentansökningen gjordes blivit allmänt tillgänglig
1) till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller nå gon från vilken denne härleder sin rätt eller
2) genom att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt förevisat uppfinningen på officiell eller officiellt erkänd internationell ut ställning.
3 §•
Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än patenthavaren ej må utan dennes lov utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom att använda patentskyddat förfarande, ge nom att tillverka, införa, använda eller till försäljning, uthyrning eller ut låning utbjuda patentskyddat alster eller på annat sätt.
4
Avser uppfinningen förfarande för tillverkning av alster, omfattar ensam
rätten även alster som tillverkats enligt förfarandet.
Ensamrätten omfattar icke utnyttjande av alster, som sålts här i riket
i butik eller på därmed jämförligt sätt i strid mot ensamrätten, om köparen
vid köpet icke ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten kränktes.
4
§•
Den som utnyttjade uppfinning yrkesmässigt här i riket när ansökan om
patent därå gjordes må utan hinder av patentet fortsätta utnyttjandet med
bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet icke innefattade uppen
bart missbruk i förhållande till patentsökanden eller någon från vilken
denne härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande tillkommer under mot
svarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga åtgärder för att
utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket.
Rätt enligt första stycket må övergå till annan endast tillsammans med
rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.
5 §.
Utan hinder av patent må uppfinningen utnyttjas på utländskt fartyg,
luftfartyg eller annat utländskt samfärdsmedel för dess behov, när det till
fälligt inkommer till riket vid regelbunden trafik eller eljest.
Konungen äger förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan
hinder av patent må införas till riket och användas här för reparation av
luftfartyg, hemmahörande i främmande stat i vilken motsvarande förmåner
medgivas för svenska luftfartyg.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
6 §•
Konungen äger förordna, att ansökan om patent på uppfinning, vilken
tidigare angivits i ansökan om skydd i främmande stat, skall vid tillämp
ning av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses gjord samtidigt med
ansökningen i den främmande staten om sökanden yrkar det.
I förordnande skola anges de närmare villkor, under vilka sådan kon-
ventionsprioritet må åtnjutas.
7
§■
Innehavare av patent äger erhålla tilläggspatent på utveckling av uppfin
ningen, om ansökan härom inkommit innan ansökningen om huvudpaten
tet blev allmänt tillgänglig enligt 22 §.
Tilläggspatent meddelas utan hinder av att villkoret enligt 2 § första styc
ket icke är uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökningen om huvud
patentet. Tilläggspatent upphör att gälla samtidigt med huvudpatentet, om
annat ej följer av tredje stycket, och må övergå till annan endast tillsam
mans med huvudpatentet.
Upphör huvudpatentet på grund av att patenthavaren avstår från paten
tet eller förklaras patentet ogiltigt, utgör tilläggspatentet självständigt pa
tent för återstoden av patenttiden. Finnas flera tilläggspatent till huvud
patentet, gäller det först meddelade tilläggspatentet som huvudpatent och
de övriga som tilläggspatent till detta.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1966
5
2 KAP.
Patentansökan och dess handläggning
8
§•
Patentmyndighet för Sverige är patent- och registreringsverket.
9 §•
Ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten. Ansökningen skall innehålla beskrivning av uppfinningen, innefattande även ritningar om sådana behövas, samt bestämd uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). Beskrivningen skall vara så tydlig, att en fackman med ledning därav kan utöva uppfinningen.
I ansökningen skall uppfinnarens namn anges. Sökes patent av annan än uppfinnaren, skall sökanden styrka sin rätt till uppfinningen.
Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.
10 §.
I samma ansökan må icke sökas patent pa två eller flera uppfinningar, som äro oberoende av varandra.
11
§•
Sökes patent på uppfinning som framgår av tidigare av sökanden ingiven patentansökan vilken icke slutligt avgjorts, skall den senare ansökningen på de villkor Konungen bestämmer anses gjord vid den tidpunkt då de hand lingar av vilka uppfinningen framgår inkommo till patentmyndigheten, om sökanden yrkar det.
12
§.
Sökande som ej har hemvist här i riket skall ha ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.
13 §.
Ansökan om patent må icke ändras så, att patent sökes på något som ej framgick av ansökningshandlingarna när ansökningen gjordes eller enligt 14 § skall anses gjord.
14 §.
Ändrar sökanden ansökningen inom sex månader från den dag då an sökningen gjordes, skall ansökningen anses gjord vid den tidpunkt då änd ringen vidtogs, om han yrkar det.
Yrkande enligt första stycket må framställas endast en gång och må ej återtagas.
15 §.
Har sökanden icke iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller fin ner patentmyndigheten annat hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidtaga rättelse.
Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, skall ansökningen avskrivas.
6
Underrättelse därom skall intagas i föreläggandet.
Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra månader efter
utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för
att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagnings-
avgift.
16 §.
Föreligger även efter det yttrande avgivits hinder för bifall till ansök
ningen och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall an
sökningen avslås, om anledning ej förekommer att ge sökanden nytt före
läggande.
17 §.
Påstår någon inför patentmyndigheten bättre rätt till uppfinningen än
sökanden och finnes saken tveksam, må patentmyndigheten förelägga ho
nom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid äventyr att påståendet
lämnas utan avseende vid patentansökningens fortsatta prövning.
Är tvist om bättre rätt till uppfinningen anhängig vid domstol, må patent
ansökningen förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.
18 §.
Visar någon inför patentmyndigheten att han äger bättre rätt till upp
finningen än sökanden, skall patentmyndigheten överföra ansökningen på
honom, om han yrkar det. Den som får patentansökan överförd på sig
skall erlägga ny ansökningsavgift.
Yrkas överföring, må ansökningen icke avskrivas, avslås eller bifallas förr
än yrkandet slutligt prövats.
19 §.
Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för patent
föreligga, skall ansökningen godkännas för utläggning enligt 21 §.
Sedan ansökningen godkänts för utläggning, må patentkraven icke ut-
\idgas eller yrkande enligt 14 § framställas.
20 §.
Inom två månader efter det ansökningen godkänts för utläggning skall
sökanden erlägga fastställd tryckningsavgift. Sker det ej, skall ansökningen
avskrivas. Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra måna
der efter utgången av sagda tid erlägger tryckningsavgiften jämte fastställd,
återupptagningsavgift.
Sökes patent av uppfinnaren och begär han befrielse från trycknings
avgiften inom två månader efter det att ansökningen godkänts för utlägg
ning, må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse, om han har
avsevärd svårighet att erlägga avgiften. Avslås framställningen, skall av
gift som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt tid.
21
§.
Sedan tryckningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse från trycknings
avgiften medgivits, skall patentmyndigheten utlägga ansökningen för att be
reda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.
Utläggningen skall kungöras.
Invändning göres skriftligen hos patentmyndigheten inom tre månader
från kungörelsedagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966
7
Från och med den dag då ansökningen utlägges skola tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav, med uppgift om sökanden och uppfinnaren, finnas att tillgå hos patentmyndigheten.
22
§.
Från och med den dag då ansökningen utlägges skola handlingarna i ärendet hållas tillgängliga för envar.
När aderton månader förflutit från den dag då patentansökningen gjor- des, eller, om konventionsprioritet yrkas, den dag från vilken prioriteten begäres, skola handlingarna hållas tillgängliga för envar, även om ansök ningen icke utlagts. Har beslut fattats om avskrivning eller avslag, skola handlingarna dock hållas tillgängliga endast om sökanden begär att ansök ningen återupptages eller anför besvär. ^ .......................
På framställning av sökanden skola handlingarna hallas tillgängliga tidi gare än som följer av första och andra styckena.
När handlingarna bli tillgängliga enligt andra eller tredje stycket, skall kungörelse därom utfärdas.
Innehåller handling företagshemlighet och rör den icke uppfinning vara patent sökes, äger patentmyndigheten, om särskilda skäl föreligga, pa yr kande förordna att handlingen icke må utlämnas. Har sådant yrkande fram ställts, må handlingen icke utlämnas förrän yrkandet ogillats genom beslut som vunnit laga kraft.
23 §.
Efter utgången av den i 21 § andra stycket föreskrivna tiden upptages an sökningen till fortsatt prövning för avgörande av frågan huruvida ansök ningen skall bifallas. Vid denna prövning äga 15—18 §§ tillämpning.
Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom och tillfälle beredas honom att yttra sig över invändningen.
24 §.
Talan mot slutligt beslut av patentmyndigheten på patentavdelningen i ärende angående ansökan om patent ma föras av sökanden, om det gått ho nom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning fram ställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligga.
Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 15 § tredje stycket eller 20 § första stycket avslagits eller yrkande om överföring en ligt 18 § bifallits, må talan föras av sökanden. Mot beslut, varigenom yr kande om överföring enligt 18 § avslagits, må talan föras av den som fram ställt yrkandet.
Mot beslut, varigenom yrkande om förordnande enligt 22 § femte stycket avslagits, må talan föras av sökanden eller den som eljest framställt yrkan det.
25 §.
Talan enligt 24 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill an föra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid på följd att besvären icke upptagas till prövning.
Mot beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det gått
Kungl. Maj:ts proposition nr 'iO år 1966
8
honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.
Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande tillämpning be
träffande handlingar som inkomma till Konungen.
26 §.
Patent är meddelat, när patentansökningen bifallits och beslutet vunnit
laga kraft. När patent meddelats, skall det kungöras och patentbrev ut
färdas. Har beskrivning eller patentkrav ändrats efter det de tryckts enligt
21 § tredje stycket, skola tryckta exemplar av handlingarna, med uppgift
om patenthavaren och uppfinnaren, i slutligt skick finnas att tillgå hos
patentmyndigheten.
Avskrives eller avslås ansökan, som blivit tillgänglig för envar, skall be
slutet kungöras när det vunnit laga kraft.
27 §.
Meddelat patent antecknas i patentregistret som föres av patentmyndig
heten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
3 KAP.
Nordisk patentansökan
28 §.
Konungen äger efter överenskommelse med Danmark, Finland och Norge
om att patent på uppfinning skall kunna erhållas för Sverige, Danmark,
Finland och Norge eller för tre av dessa stater efter ansökan om patenten i
en av de stater som ansökningen omfattar (nordisk patentansökan) förord
na, att bestämmelserna i 29—38 §§ skola lända till efterrättelse.
29 §.
Nordisk patentansökan här i riket skall avse patent, förutom för Sverige,
antingen för Danmark, Finland och Norge eller för två av dessa stater.
Sådan ansökan behandlas och prövas, med iakttagande av bestämmelserna
i detta kapitel, enligt vad som gäller för patentansökan i allmänhet. Pa
tent, som meddelats på grund av sådan ansökan, äger samma giltighet här
i riket som annat här meddelat patent.
Meddelas på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller
Norge patent för Sverige, gäller patentet här i riket som om det meddelats
här.
Föreligga i fråga om patent som meddelats i Finland beskrivning och
patentkrav på såväl svenska som finska språket och råder icke överens
stämmelse mellan texterna, omfattar patentskyddet här i riket endast vad
som framgår av båda texterna. Patentskyddet bestämmes dock enbart med
hänsyn till den svenska texten, om denna är avgörande i Finland.
3° §.
I fråga om nordisk patentansökan här i riket äger bestämmelsen i 2 §
andra stycket sista punkten motsvarande tillämpning med avseende på tidi
gare patentansökan i annan stat som omfattas av ansökningen. Beträffande
9
ansökan om patent enbart för Sverige äger nämnda bestämmelse motsva rande tillämpning med avseende på nordisk patentansökan som gjorts i an nan stat och som omfattar Sverige.
31 §.
Avser nordisk patentansökan här i riket även Finland, må patentansök ningen godkännas för utläggning endast om beskrivning och patentkrav föreligga även på finska språket.
32 §.
I fråga om nordisk patentansökan här i riket skola tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav som avses i 21 § tredje stycket innehålla upp gift om vilka stater ansökningen omfattar. När ansökningen godkännes för utläggning, skola sådana exemplar översändas till patentmyndigheterna i övriga stater som omfattas av ansökningen, för att i dessa hållas tillgäng liga för allmänheten enligt vad därom är stadgat.
33 §.
När nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, utlägges i den andra staten, skall den samtidigt utläggas hos pa tén tmyndigheten här i riket. Utläggningen skall kungöras.
Tryckta exemplar av beskrivning och patentkrav skola finnas att tillgå hos patentmyndigheten här i riket.
34 §.
Invändning mot nordisk patentansökan här i riket må göras, förutom hos patentmyndigheten här i riket, hos patentmyndigheten i annan stat som omfattas av ansökningen.
Inkommer till patentmyndigheten här i riket invändning mot nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, skall pa tentmyndigheten ofördröj ligen översända handlingen till patentmyndigheten i den andra staten. Därvid skall dagen då handlingen inkom anges.
35 §.
Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket och som omfattar Sverige, Danmark, Finland och Norge, må ändras till nordisk patentansökan för Sverige och två av de övriga staterna.
Nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, må ändras till särskild patentansökan för Sverige.
Företages ändring som avses i andra stycket eller återkallas ansökan hos patentmyndigheten här i riket, må sökanden enligt vad därom är stadgat fullfölja den som särskild ansökan i annan stat, som omfattas av ansök ningen. Vill sökanden sålunda fullfölja ansökningen, skall han samtidigt med ändringen eller återkallelsen avge förklaring därom till patentmyndig heten här i riket.
Hållas handlingarna i ansökningsärendet tillgängliga enligt 22 §, skall om ändring, återkallelse och förklaring som avses i första—tredje styckena ut färdas kungörelse. Förklaring skall även intagas i kungörelse enligt 21 § första stycket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
36 §.
Ändras nordisk patentansökan, som gjorts i annan stat och som omfattar Sverige, till ansökan för den staten eller återkallas ansökningen och har
lf Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40
10
sökanden enligt 35 § avgivit förklaring att han vill fullfölja ansökningen
som särskild patentansökan för Sverige, skall ansökningen upptagas och
prövningen fortsättas av patentmyndigheten här i riket, om sökanden gör
anmälan härom hos denna myndighet inom två månader från ändringen
eller återkallelsen. Hållas handlingarna i ärendet tillgängliga enligt 22 §,
skall anmälningen kungöras.
Ansökan som upptages enligt första stycket skall behandlas och prövas
som om den ursprungligen gjorts här i riket som patentansökan för Sve
rige. Sökanden skall dock erlägga fastställd ansökningsavgift här i riket,
även om han erlagt ansökningsavgift i den stat där ansökningen gjordes.
37 §.
Bifalles nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, skall patentbrevet
utvisa för vilka stater patent meddelats.
38 §.
Konungen äger, efter avtal därom med berörd stat, förordna, att nor
diska patentansökningar som göras här i riket skola överlämnas till pa
tentmyndigheten i annan stat, som omfattas av ansökningarna, enligt när
mare bestämmelser i förordnandet. Förordnande som nu sagts må icke avse
ansökan av den som är bosatt här i riket.
Konungen äger även, efter avtal därom med berörd stat, förordna att
nordiska patentansökningar, som gjorts i annan stat och som avser Sverige,
må överlämnas till patentmyndigheten här i riket. Ansökan, som överlämnas
enligt sådant förordnande, skall behandlas och prövas som om den ur
sprungligen gjorts här i riket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
4 KAP.
Patents omfattning och giltighetstid
39 §.
Patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven. För förståelse av
patentkraven må ledning hämtas från beskrivningen.
40 §.
Meddelat patent kan upprätthållas intill dess sjutton år förflutit från
den dag då patentansökningen gjordes.
Om upprätthållande av tilläggspatent stadgas i 7 §.
5 KAP.
Årsavgifter
41 §.
För patent, som icke är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den
dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift, om
annat icke bestämts med stöd av 73 §.
Har tilläggspatent övergått till självständigt patent enligt bestämmelserna
i 7 § tredje stycket, skall från och med närmast följande patentår erläggas
11
årsavgift med belopp, som skulle ha utgålt för huvudpatentet om det allt jämt varit gällande.
42 §.
Årsavgift förfaller till betalning första dagen av det patentår den avser. Årsavgift för patentår, som börjat innan patentet meddelats eller inom två månader därefter, förfaller dock först den dag då två månader förflutit efter patentets meddelande. Årsavgift må icke erläggas före patentets med delande och ej heller tidigare än sex månader före patehtårets början.
Innehas patentet av uppfinnaren och har han avsevärd svårighet att er lägga årsavgift, må patentmyndigheten medge honom anstånd under högst tre år från patentets meddelande, om han gör framställning därom se nast den dag då årsavgift första gången förfaller. Avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt lid.
Årsavgift må, med den förhöjning som må vara fastställd, erläggas inom sex månader efter patentårets ingång eller i fråga om patentår, som börjat innan patentet meddelats, efter sistnämnda tidpunkt. Årsavgift, med vars erläggande anstånd medgivits enligt andra stycket, må med samma för höjning erläggas inom sex månader efter den tidpunkt till vilken anstånd erhållits.
Kungl. Maj.ts proposition nr iO år JS66
6 KAP.
Licens, överlåtelse m. m.
43 §.
Har patenthavaren medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja upp finningen (licens), äger denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träf fats därom.
44 §.
Har patent övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran an teckning därom göras i patentregistret.
Visas att i registret antecknad licens upphört att gälla, skall anteckningen om licensen avföras.
Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämp ning beträffande tvångslicens och rätt som avses i 53 § andra stycket.
I mål eller ärende angående patent anses den som patenthavare, vilken senast blivit införd i patentregistret i sådan egenskap.
45 §.
Ha tre år förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökningen gjordes och utövas icke uppfinningen inom riket i skä ligt omfång, äger den som här i riket vill utöva denna erhålla tvångslicens därtill, om godtagbar anledning till underlåtenheten saknas.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vid tillämpning av första stycket utövning i främmande stat skall jämställas med utövning här i riket.
46 §.
Innehavare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av an nan tillhörigt patent, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den uppfinning
12
som skyddas därav, om detta är skäligt på grund av den förstnämnda upp
finningens betydelse eller eljest särskilda skäl föreligga.
Innehavare av patent, till vilket tvångslicens åtnjutes enligt första styc
ket, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, om det
icke föreligger särskilda skäl däremot.
47 §.
Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, äger den
som vill yrkesmässigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, erhålla
tvångslicens därtill.
48 §.
Den som utnyttjade patentsökt uppfinning yrkesmässigt här i riket när
handlingarna i ansökningsärendet blevo tillgängliga enligt 22 § äger, om
ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens till utnyttjandet, om syn
nerliga skäl föreligga samt han saknade kännedom om ansökningen och ej
heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Sådan rätt tillkom
mer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket. Tvångs
licens kan avse även tid innan patentet meddelades.
49 §.
Tvångslicens må icke meddelas annan än den soin kan antagas äga för
utsättningar att utnyttja uppfinningen på godtagbart sätt och i överens
stämmelse med licensen.
Tvångslicens utgör ej hinder för patenthavaren att själv utnyttja upp
finningen eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan en
dast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts
skola ske.
50 §.
Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfatt
ning uppfinningen må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga vill
kor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger
rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.
Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966
7 KAP.
Patents upphörande m. m.
51
§.
Erlägges icke årsavgift enligt föreskrifterna i 41 och 42 §§, är patentet
förfallet från och med ingången av det patentår för vilket avgiften icke er
lagts.
Patent, som förfallit enligt första stycket, må återupprättas av patent
myndigheten, om patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlåten
het. Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patentmyn
digheten senast sex månader från den dag, då avgiften senast skolat erläg
gas. Inom samma tid skall årsavgiften med den förhöjning, som må vara
bestämd, och fastställd återupprättningsavgift erläggas. Behörigen gjord
ansökan skall kungöras.
13
Den som efter det att patent förfallit men innan ansökan om återupprät tande kungjorts börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt har i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför äger den rätt som anges i §, P tentet återupprättas.
52 §.
Har patent meddelats i strid mot 1 eller 2 §, skall rätten förklara patentet ogiltigt om talan föres därom. Patent må dock ej förklaras ogiltigt på den «rund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel dan. ° Utom i fall som avses i tredje stycket må talan foras av envar som lider förfång av patentet och, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, av myndighet som Konungen bestämmer.
Talan, som grundas på att patent meddelats annan an den som artoataj gad till patentet enligt 1 §, må föras endast av den som påstår sig berättigad till patentet. Talan skall väckas inom ett ar efter erhållen kännedom om pa tentets meddelande och de övriga omständigheter på vilka falan grundas. Var patenthavaren i god tro när patentet meddelades eller nar det °^ergic på honom, må talan ej väckas senare än tre ar efter patentets meddelande.
53 §.
Har patent meddelats annan än den som är berättigad till patentet en ligt 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överfora patentet pa honom. I fråga om den tid inom vilken talan skall väckas äga bestämmelserna i 52 § tredje stycket tillämpning. .............
Har den som frånkännes patentet i god tro borjåt utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder darfor, ager■han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsatta det paborjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess all männa art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar aven innehavare av licens som är antecknad i patentregistret.
Rätt enligt andra stycket må övergå till annan endast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.
Kungl. Maj:Is proposition nr AO år 1006
54 §.
Avstår patenthavaren skriftligen hos patentmyndigheten från patentet,
skall
myndigheten förklara patentet upphört.
.
År patent utmätt eller är tvist om överföring av patent anhangig, må pa tentet icke förklaras upphört så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.
55 §.
Har patent förfallit eller förklarats upphört eller har genom lagakraft- vunnen dom patent förklarats ogiltigt eller blivit överfört, skall patentmyn digheten utfärda kungörelse därom. Kungörelse skall aven utfardas, nar an sökan om återupprättande blivit prövad genom lagakraftvunnet beslut.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
8 KAP.
Uppgiftsskyldighet
56 §.
Åberopar patentsökande ansökningen gentemot annan innan handling
arna i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, är han skyldig att på
begäran lämna sitt samtycke till att denne får taga del av handlingarna.
Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom
påskrift på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att pa
tent sökts eller meddelats utan att samtidigt lämna upplysning om ansök
ningens eller patentets nummer, är skyldig att på begäran utan dröjsmål
lämna sådan upplysning. Anges icke uttryckligen att patent sökts eller
meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla uppfattningen
att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upplysning huruvida
patent sökts eller meddelats.
9 KAP.
Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.
57 §-
Gör någon intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång)
och sker det uppsåtligen, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande anger det
till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
58 §.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skall utge
skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den
ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsam
het, må ersättningen jämkas.
Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån det finnes
skäligt.
Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de
fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan
är rätten till ersättning förlorad.
59 §.
På yrkande av den som lidit patentintrång äger rätten efter vad som är
skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att patentskyddat
alster, som tillverkats utan patenthavarens lov, eller föremål, vars använ
dande skulle innebära patentintrång, skall på visst sätt ändras eller sättas
i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras eller, i fråga om patent
skyddat alster, mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget. Vad nu
sagts gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild
rätt därtill och själv icke begått patentintrång.
15
Egendom som avses i första stycket må lagas i beslag, om brott som an
ges i 57 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag
i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket må ratten, om synnerliga
skäl föreligga, på yrkande förordna att innehavare av egendom som avses i
första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av patent
tiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skaliga villkor i ovngt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1066
60 §.
Utnvttiar någon yrkesmässigt patentsökt uppfinning efter det handling
arna i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, äger vad som sags
om patentintrång motsvarande tillämpning i den mån ansökningen le er
till patent. Till straff må dock ej dömas och ersättning för skada på
grund av utnyttjande som sker innan utläggning av patentansökningen kun
gjorts enligt 21 § må bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.
Bestämmelserna i 58 § tredje stycket äga ej tillämpning, om ersättnings
talan väckes senast ett år efter patentets meddelande.
61 §•
Har patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga kraft, må
ej enligt 57—60 §§ dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd.
Föres talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan fores
gällande att patentet är ogiltigt, skall rätten på hans yrkande förklara
målet vilande i avbidan på att frågan om patentets giltighet slutligt pro
vas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med yilandeforkla-
ringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall vackas.
62 §.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt 56 § dömes till dagsböter.
Sådan påföljd skall även ådömas den som i fall som avses i namnda pa
ragraf lämnar felaktig upplysning, om för gärningen ej ar stadgat stratt
i brottsbalken.
...
„ -
„
Brott som avses i första och andra styckena ma atalas av allmän åklagare
endast om målsägande anger det till åtal och åtal av särskilda skäl fin
nes påkallat ur allmän synpunkt.
63
§.
Patenthavare eller den som på grund av licens äger utnyttja uppfin
ningen må föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patentet
åtnjuter skydd gentemot annan, om ovisshet råder om förhållandet och
denna länder honom till förfång.
Den som driver eller avser att driva verksamhet ager, under samma vill
kor, föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder mot
verksamheten föreligger på grund av visst patent.
Göres i mål som avses i första stycket gällande att patentet ar ogiltigt,
äga bestämmelserna i 61 § andra stycket motsvarande tillämpning.
64 §.
Den som vill väcka talan om patents ogiltighet, överföring av patent
eller meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till patentmyndigheten
samt underrätta envar som enligt patentregistret innehar licens till patentet.
16
yjH i*5ens*a^are väcka talan om intrång i patent eller om fastställelse enligt
63 § första stycket, skall han underrätta patenthavaren därom.
Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när under
rättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som
antecknats i patentregistret.
Visas ej, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt
föreskrifterna i första stycket, skall käranden givas tid därtill. Försitter han
denna tid, må hans talan icke upptagas till prövning.
65 §.
Stockholms rådhusrätt är rätt domstol i mål som gäller
1. bättre rätt till patentsökt uppfinning,
2. patents ogiltighet eller överföring av patent,
3. meddelande av tvångslicens, fastställande av nya villkor för eller upp
hävande av sådan licens eller rätt som avses i 53 § andra stycket,
4. patentintrång,
5. fastställelse enligt 63 § eller
6. bestämmande av ersättning enligt 75 §.
66
§.
I mål som anges i 65 § består rådhusrätten, utom i fall som avses i andra
stycket nedan, av sex ledamöter, av vilka tre skola vara lagfarna och tre
tekniskt sakkunniga. Har förfall uppkommit för en av ledamöterna sedan
huvudförhandling påbörjats, är rätten dock domför med övriga fem leda
möter. En av de lagfarna ledamöterna är rättens ordförande.
Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid handläggning, som ei
sker vid huvudförhandling eller syn på stället, består rådhusrätten av en
agiaren ledamot eller, om så är lämpligt, av en lagfaren och en tekniskt
sakkunnig ledamot, varvid den lagfarna ledamoten är rättens ordförande.
67 §.
Hovrätten är i mål, i vars avgörande i rådhusrätten tekniskt sakkunnig
ledamot deltagit, domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga
ledamöter. Flera än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter
må ej sitta i rätten.
68
§.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar för tre
år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga
ledamöter i rådhusrätten och hovrätten. Under treårsperiod äger Konungen
vid behov för återstående del av perioden förordna ytterligare personer för
sadan tjänstgöring.
Rättens ordförande utser bland de sålunda förordnade, med hänsyn till
onskvurd teknisk sakkunskap och Övriga förhållanden, för varje särskilt
mål dem som skola inträda i rätten. Tekniskt sakkunnig ledamot som av-
gatt ar skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars hand
läggning han förut deltagit.
69 §>
I mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från patent- och registre
ringsverkets besvärsavdelning, om det finnes erforderligt.
70 §.
Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 65 § skall sändas
till patentmyndigheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
17
10 KAP.
Särskilda bestämmelser
71 §.
Patenthavare, som ej har hemvist här i riket, skall ha ett här bosatt om bud, som äger för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande patentet med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till patentregistret och antecknas däri.
Har patenthav&ren ej anmält ombud som avses i första stycket, må delgiv ning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till ho nom med posten i betalt brev under hans i patentregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom att handlingen anslås i patentmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestäm melserna i första och andra styckena icke skola äga tillämpning i fråga om patenthavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till patentregistret här i riket och äger behörighet som anges i första stycket.
72 §.
Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i 24 §, föres genom besvär hos patent- och registreringsver kets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd att besvären icke upptagas till prövning.
Mot besvärsavdelningens beslut föres talan genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.
73 §.
Avgifter enligt denna lag fastställas av Konungen. Därvid äger Konungen, såvitt avser årsavgifter, förordna att ett eller flera av de första patentåren skola vara avgiftsfria.
74 §.
Närmare bestämmelser angående ansökan om patent, kungörelser i pa tentärende, tryckning av ansökningshandlingarna, patentregistret och dess förande samt patentmyndigheten utfärdas av Konungen eller i den omfatt ning Konungen bestämmer av patentmyndigheten. Diarier hos patentmyn digheten skola vara tillgängliga för allmänheten i den utsträckning Konung en bestämmer.
Konungen äger förordna, att handlingar i ärenden angående ansökan om patent må utlämnas till myndighet i annan stat.
Konungen äger även förordna att granskning av ansökningar om patent, efter framställning av patentmyndigheten, må äga rum hos myndighet i annan stat eller hos internationell institution samt att den som söker patent på uppfinning, varå han tidigare sökt patent i annan stat, skall vara skyl dig att redovisa vad patentmyndigheten i den staten delgivit honom röran de prövningen av uppfinningens patenterbarhet.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
75 §.
Befinner sig riket i krig eller krigsfara äger Konungen, om det finnes
nödvändigt ur allmän synpunkt, förordna, att rätt till viss uppfinning skall
avstås till staten eller till annan som Konungen bestämmer. För rätt till upp
finning, som sålunda tages i anspråk, skall skälig ersättning utges. Träffas
icke överenskommelse om ersättningen med den ersättningsberättigade, be
stämmes ersättningen av rätten.
Har rätt till uppfinning tagits i anspråk av annan än staten till följd av
förordnande enligt första stycket och fullgör denne icke sin ersättningsskyl
dighet, är staten pliktig att på ansökan av den ersättningsberättigade ge
nast utge ersättningen.
76 §.
Om uppfinningar av betydelse för rikets försvar gälla särskilda bestäm
melser.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent upphör att gälla. Avser uppfinning livs-
eller läkemedel må dock, intill dess Konungen förordnar annat, patent icke
meddelas på själva alstret.
2. Den nya lagen äger tillämpning även på patent som meddelats före
lagens ikraftträdande eller som meddelas på grund av ansökan som ingi
vits dessförinnan i den mån annat ej följer av vad som stadgas nedan.
Bestämmelserna i 16 § första stycket förordningen angående patent äga
fortfarande tillämpning i fråga om patent som meddelats eller meddelas på
grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande eller som enligt
bestämmelserna i 6 § den nya lagen skall anses gjord före denna tidpunkt.
3. Fråga om ogiltigförklaring av patent, som meddelats enligt förord
ningen angående patent, och om rätt att väcka talan om sådan ogiltigför
klaring bedömes enligt nämnda förordning. I fråga om ersättning för pa
tentintrång, som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, och om rätt
att väcka talan härom äger förordningen angående patent alltjämt till-
lämpning.
4. Den som vid den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkesmässigt
utnyttjade uppfinning, varå patent icke kunnat meddelas enligt förord
ningen angående patent, eller vidtagit väsentliga åtgärder härför äger utan
hinder av att patent sedermera meddelas på uppfinningen den rätt som
sägs i 4 § den nya lagen, oaktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åt
gärder härför efter det ansökningen gjordes.
5. Har före den nya lagens ikraftträdande uppfinning blivit allmänt
tillgänglig till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från
vilken denne härleder sin rätt, och har patentansökningen ingivits före
den 1 juli 1967, skall vid bedömningen huruvida till följd därav hinder
föreligger mot meddelande av patent eller patent skall förklaras ogiltigt 3 §
förordningen angående patent äga tillämpning.
6. Patentansökan, som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängig
hos patentmyndigheten, skall behandlas och avgöras enligt förordningen
angående patent, om patentmyndigheten före ikraftträdandet givit sökan
den underrättelse enligt 7 § första stycket nämnda förordning.
19
7. Ansökan om patent, som ingivits före den nya lagens ikraftträdande,
skall icke hållas tillgänglig enligt 22 § den nya lagen före den 1 juli 1967,
om ansökningen icke dessförinnan utlägges eller sökanden begär att ansök
ningen skall hållas tillgänglig.
8. I fråga om årsavgift för patentår som börjar före den 1 juli 1967 gälla
bestämmelserna i 11 § förordningen angående patent.
9. Vad i förordningen angående patent är särskilt stadgat om tilläggs-
patent äger, i stället för 7 § andra stycket andra punkten och tredje stycket
samt 41 § andra stycket den nya lagen, tillämpning på tilläggspatent som
meddelats före lagens ikraftträdande.
10. Bestämmelserna i 61 § andra stycket och 63 § tredje stycket den nya
lagen äga icke tillämpning i fråga om patentmål, som anhängiggjorts före
lagens ikraftträdande. För sådana mål skall i stället äldre lag tillämpas.
Bestämmelserna i 67 § den nya lagen äga icke tillämpning i fråga om pa
tentmål som avgjorts av rådhusrätten före lagens ikraftträdande.
Kungl. Maj.ts proposition nr \0 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestäm
melser om uppfinningar av betydelse för försvaret
Härigenom förordnas, att 5, 8, 9 och 10 §§ lagen den 29 november 1946
med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
5
Så länge förbudet är gällande skall
ansökning om patent d uppfinningen
icke offentliggöras enligt 7 § första
stycket eller 20 § andra stycket för
ordningen angående patent.
8
Är uppfinning som i 1 § sägs av
särskild betydelse för försvaret, äger
Konungen föreskriva, att 7 § förord
ningen angående patent ej skall till-
lämpas på ansökningen.
Äro ansökningshandlingarna full
ständiga och har anledning ej före
kommit att, efter vad i 6 § förord
ningen angående patent sägs, avslå
ansökningen, varde hemligt patent
(Föreslagen lydelse)
§•
Så länge förbudet är gällande
skall ansökning om patent på upp
finningen icke offentliggöras enligt
21 och 22 §§ patentlagen.
§•
Är uppfinning som sägs i 1 § av
särskild betydelse för försvaret, äger
Konungen föreskriva, att 19—-23,
26 och 27 §§ patentlagen ej skola
tillämpas på ansökningen.
Äro ansökningshandlingarna full
ständiga och har anledning ej före
kommit att avslå ansökningen efter
vad som sägs i 16 § patentlagen, skall
hemligt patent meddelas samt bevis
1 Senaste lydelse av 8 och 9 §§, se SFS 1962: 624.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 ar 1966
(Nuvarande lydelse)
meddelat samt bevis därom utfär
dat; och må förty de till ärendet hö
rande handlingarna icke utan gransk-
ningsmyndighetens tillstånd utläm
nas till annan än patenthavaren eller
något yppas om dem.
Patentmyndigheten skall------------
9
Upphäves föreskrift som i 8 §
sägs, skall alltjämt anhängig ansö
kan i fortsättningen handläggas en
ligt 7 § förordningen angående pa
tent. Är patent meddelat, skall an
teckning därom göras i det allmän
na patentregistret samt kungörande
och offenliggörande i övrigt ske i
enlighet med sjätte stycket i samma
paragraf.
(Föreslagen lydelse)
därom utfärdas. De till ärendet hö
rande handlingarna må icke utan
granskningsmyndighetens tillstånd
utlämnas till annan än patenthava
ren och ej heller må något yppas om
dem.
för allmänheten.
§•
Upphäves föreskrift som sägs i 8 §,
skall alltjämt anhängig ansökan i
fortsättningen handläggas enligt
19—23, 26 och 27 §§ patentlagen. Är
patent meddelat, skall anteckning
därom göras i det allmänna patent
registret samt kungörande och of
fentliggörande i övrigt ske i enlighet
med 26 § patentlagen.
10
Meddelas enligt —---------------- ------
Talan om ersättning prövas av
Stockholms rådhusrätt i den sam
mansättning som angives i 23 § för
ordningen angående patent.
§.
- ------------ därigenom sker.
Talan om ersättning prövas av
Stockholms rådhusrätt i den sam
mansättning som angives i 66 § pa
tentlagen. Angående hovrättens sam
mansättning i mål som här avses
äger 67 § patentlagen motsvarande
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
Vad som sägs i 10 § om hovrättens sammansättning äger icke tillämpning
i mål som avgjorts av rådhusrätten före nämnda dag.
Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966
21
Förslag
till
Lag
om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Inom patent- och registreringsverket skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande patent och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.
Besvärsavdelningen består av ämbetsverkets chef som ordförande, minst fem av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter och minst tre av Konungen utsedda lagkunniga ledamöter.
Besvärsavdelningen må arbeta på avdelningar. Ordförande på avdelning förordnas av Konungen.
2
§.
Besvärsavdelningen är vid handläggning av patentärenden beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara tekniskt kunniga. Om patent ärendes beskaffenhet fordrar det, skall lagkunnig ledamot deltaga.
Vid handläggning av varumärkes- och namnärenden är besvärsavdel ningen beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara lagkun niga.
3 §•
Som besvärsavdelningens beslut gäller den mening, varom flertalet för enar sig, eller vid lika röstetal den mening som ordföranden biträder.
4 §-
Besvärsavdelningen äger låta höra vittne vid allmän domstol till utred ning i ärende som ankommer på dess prövning.
5 §.
Närmare bestämmelser om besvärsavdelningens verksamhet utfärdas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)
Härigenom förordnas, att 37, 47 och 48 §§ varumärkeslagen den 2 decem
ber 19601 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
37
Gör någon---------------------------- — -
Brottet må åtalas av allmän åkla
gare endast om det av målsägande
angives till åtal.
47
Klagan över slutligt beslut av pa
tent- och registreringsverket å varu-
märkesbyrån enligt denna lag må fö
ras av sökanden ävensom, i fall då
ansökan om registrering av varu
märke bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning, av den
som gjort invändningen. Klagan fö
res genom besvär hos verkets be-
svärsavdelning inom två månader
från beslutets dag.
Över besvärsavdelningens beslut
må klagan föras allenast av sökan
den. Klagan föres genom besvär hos
Konungen inom två månader från
beslutets dag.
48
Det ankommer på Konungen att
meddela närmare föreskrifter om
vad sökanden i registreringsärende
har att iakttaga, om kungörande som
sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest
1 Senaste lydelse av 47 § se SFS 1962:145.
(Föreslagen lydelse)
- —- sex månader.
Brottet må åtalas av allmän åkla
gare endast om målsägande angiver
det till åtal och åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän synpunkt.
§•
Talan mot slutligt beslut av re
gistrerings myndigheten enligt denna
lag må föras av sökanden, om det
gått honom emot. Mot beslut, varige
nom ansökan bifallits oaktat invänd
ning framställts i behörig ordning,
må talan föras av den som gjort in
vändningen. Återkallar invändaren
sin talan, må denna likväl prövas,
om särskilda skäl föreligga.
Talan föres genom besvär hos pa
tent- och registreringsverkets be-
svärsavdelning inom två månader
från beslutets dag.
Mot besvärsavdelningens beslut
må talan föras av sökanden, om det
gått honom emot. Talan föres genom
besvär hos Konungen inom två må
nader från beslutets dag.
§•
Det ankommer på Konungen eller
i den omfattning Konungen bestäm
mer på registreringsmyndigheten att
meddela närmare föreskrifter om
vad sökanden i registreringsärende
23
Kungl. Maj:ts proposition nr hO år 1066
(Nuvarande lijdelse)
om förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
och om sammansättningen av pa
tent- och registreringsverkets be-
svärsavdelning vid prövning av dit
fullföljda varumärkesärenden även
som om varumärkesregistrets föran
de.
Vid ansökan —------------------------
(Föreslagen lydelse)
har att iakttaga, om kungörande som
sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest
om förfarandet i dessa ärenden, om
förfarandet vid besvär enligt 47 §
ävensom om varumärkesregistrets
förande.
registreringsperiodens utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)
Härigenom förordnas, att 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
35
Klagan över namnmyndighetens
slutliga beslut i ansökningsärende
må föras av sökanden ävensom, i
fall då ansökan bifallits oaktat in
vändning framställts i behörig ord
ning, av den som gjort invändning
en. Klagan föres genom besvär, som
skola hava inkommit till namnmyn
digheten inom en månad från beslu
tets dag.
För prövning av besvär skall hos
namnmyndigheten finnas särskild
besvär savdelning. Avdelningen är
beslutför med tre ledamöter, av vil
ka minst två skola vara rättskun-
niga.
över besvärsavdelningens beslut
må klagan icke föras.
(Föreslagen lydelse)
§•
Talan mot slutligt beslut av namn
myndigheten må föras av sökanden,
om det gått honom emot. Mot beslut,
varigenom ansökan bifallits oaktat
invändning framställts i behörig ord
ning, må talan föras av den som
gjort invändningen. Återkallar in-
vändaren sin talan, må denna likväl
prövas, om särskilda skäl föreligga.
Talan föres genom besvär hos pa
tent- och registreringsverkets be-
svärsavdelning inom en månad från
beslutets dag.
Mot besvärsavdelningens beslut
må talan icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen
Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad ly
delse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
När fast----------- ----------
Då fast-----------------------
Utmätes fartyg------- —■
Gäller utmätningen-----
Myndighet, vilken-------
Har domstol---------------
Sker utmätning-----------
(Föreslagen lydelse)
85 §.
-----------hos överexekutor.
---------- utmätningen skett.
-------------------- urskiljande erfordras.
-------------------- ---------rörande luftfartyg.
-------------------------är sagt.
----------------till överexekutor.
-------------------- till kommerskollegium.
Utmätes patent, skall utmätnings
mannen ofördröjligen till patent
myndigheten sända bevis om ut
mätningen med angivande av pa
tentets nummer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.
Senaste lydelse se SFS 1964: 446.
Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966
25
Utdrag av protokollet över justitiedepurtementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stock
holms slott den 15 september 1965.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, statsråden
S
träng
, L
indström
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
,
J
ohansson
, H
ermansson
, H
olmqvist
, L
undkvist
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ng nordisk pa
tentlagstiftning samt anför.
På initiativ av det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt sam
arbete tillsattes under åren 1949—50 en nordisk kommitté med uppdrag att
verkställa en förberedande utredning angående möjligheterna till nordisk
patentgemenskap. Kommittén, som var sammansatt av danska, norska och
svenska delegerade, slutförde sitt arbete under senare delen av år 1952, då
likalydande betänkanden avgavs till vederbörande myndigheter i Danmark,
Norge och Sverige (SOU 1952: 43).
Kommittén lade huvudvikten vid att undersöka möjligheterna för en
nordisk patentgemenskap på det administrativa området och redovisade i
sina betänkanden olika tänkbara lösningar. I första hand förordades ett
system med nordiska patent till närmare utredning.
Sedan kommitténs betänkande remissbehandlats i vanlig ordning, be
handlades frågan om en nordisk patentgemenskap vid Nordiska rådets
andra session i Oslo 1954 med resultat att rådet hemställde hos regering
arna i Danmark, Island, Norge och Sverige att snarast söka genomföra ett
system med nordiska patent. Finland var vid nämnda tid ej representerat i
rådet men inbjöds sedermera att deltaga i det utredningsarbete som kom
till stånd med anledning av rådets hemställan.
Härefter utsågs i Danmark, Finland, Norge och Sverige sakkunniga för
fortsatt utredning rörande frågan om nordiska patent. De sakkunniga an
tog som benämningar respektive danska, finska, norska och svenska kom
mittén för nordiska patent.
Island har inte deltagit i utredningen men den isländska regeringen har
under arbetets gång av den danska kommittén hållits underrättad om detta.
I mars 1962 framlade kommittéerna ett gemensamt preliminärt betän
kande som remissbehandlades i samtliga länder.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr £0 år 1966
Kommittéerna har därefter i början av år 1964 avgivit ett i december 1963
dagtecknat slutligt betänkande (Nordisk utredningsserie 1963:6) med för
slag till nya patentlagar för Danmark, Finland, Norge och Sverige, utkast
till överenskommelse rörande nordisk patentansökan samt utkast till till-
lämpningsföreskrifter i anledning av den nya lagstiftningen.1 Den svenska
kommittén har därjämte avgivit promemoria (stencilerad) med förslag till
lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning m. m.
Betänkandet har remissbehandlats i samtliga länder. Den nämnda pro
memorian har remissbehandlats i Sverige. I Sverige har yttranden avgivits
av Svea hovrätt, riksåklagarämbetet, som bifogat yttrande av statsåklaga-
ren i Stockholm, försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, statens far-
macevtiska laboratorium, telestyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat yttran
den av Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes han
delskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Gefle samt
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, patent- och registre
ringsverket, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet för näringsfrihets-
frågor, statens pris- och kartellnämnd, statens tekniska forskningsråd, över-
ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands län, Göte
borgs och Bohus län, Hallands län samt Västernorrlands län, besvärssak-
kunniga, mönsterskyddsutredningen, förvaltningsdomstolskommittén, växt-
förädlingsskyddsutredningen, Stockholms rådhusrätt, Apotekarsocieteten,
Ingeniörsvetenskapsakademien, Jernkontoret, Svenska arbetsgivareförening
en, Sveriges industriförbund, Läkemedelsindustriföreningen, RUFI, Repre
sentantföreningen för utländska farmacevtiska industrier, Sveriges hant
verks- och industriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges lant-
bruksförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjäns
temännens centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund;
Svenska teknologföreningen, Sveriges juristförbund, Tekniska läroverkens
ingenjörsförbund, Statsverkens ingenjörsförbund, Sveriges advokatsam
fund, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska uppfinnar-
kontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska industriens patentingen
jörers förening samt Svenska patentombudsföreningen.
Sveriges industriförbund åberopar i sitt yttrande ett av industriförbun
den i de nordiska länderna gemensamt avgivet utlåtande ävensom ett av
Sveriges kemiska industrikontor avgivet utlåtande.
1 Betänkandet är från svensk sida undertecknat av justitieombudsmannen Alfred Bexelius,
ordförande, expeditionschefen Göran Borggård, f. d. byråchefen Gunnar Reiland, direktören
Gustaf Settergren och generaldirektören Åke von Zweigbergk ävensom överingenjören Saul Le-
win, sekreterare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066
27
I. HUVUDDRAGEN I LAGSTIFTNINGEN
Gällande rätt
De grundläggande patenträttsliga bestämmelserna är givna i förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Ändringar i denna har skett bl. a.
genom lagar den 11 maj 1928 (nr 99), den 5 juni 1931 (nr 192), den 23 inars
1934 (nr 60), den 22 juni 1944 (nr 357), den 21 december 1949 (nr 667), den
20 mars 1953 (nr 85), den 27 mars 1953 (nr 103), den 28 juli 1958 (nr 423)
och den 11 maj 1962 (nr 144). Lagen den 22 juni 1944 innebar tämligen
omfattande ändringar, särskilt rörande reglerna om förfarandet i patent-
ansökningsärenden och om patentintrång.
I fråga om patenträttens föremål stadgas i 1 § första stycket att
patent må meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfarande
och kan utnyttjas i industriell verksamhet. Sistnämnda begrepp har i praxis
givits en mycket vidsträckt innebörd så att även uppfinningar inom lant
bruk, skogsbruk m. m. anses kunna skyddas.
I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Patent
må ej meddelas på uppfinning vars utövning skulle strida mot lag eller
goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,
må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande
för dess framställning.
Berättigad att erhålla patent är enligt 1 § andra stycket endast upp
finnare, svensk eller främmande, eller uppfinnares rättsinnehavare. Till
skydd för uppfinnarens personliga intresse krävs att uppfinnaren anges
i patentansökningen. Uppfinnarens namn upptages även i den tryckta pa
tentskriften och i patentregistret.
I 3 § utläggs den närmare innebörden av n y h e t s k r a v e t. Enligt förs
ta stycket må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om
patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i all
mänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person
kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen,
eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande,
som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån stadgas i andra
stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställningsskydd i Paris
konventionens artikel 11, att i fall då uppfinning blivit förevisad på interna
tionell utställning, den omständigheten, att uppfinningen därvid eller seder
mera blivit känd genom tryckt skrift eller genom uppfinningens utövning,
28
dock inte må utgöra hinder för patents meddelande, om ansökan därom in
kommer inom sex månader efter det uppfinningen utställdes.
Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 §. Enligt
detta skall i fall då flera anmäler sig för erhållande av patent på samma
eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde, som först inkom till pa
tentmyndigheten med så beskaffade ansökningshandlingar, att ansökning
ens föremål därav tydligt framgår.
Patenträttens innehåll anges endast indirekt genom bestäm
melser om vad som skall anses som patentintrång. Enligt 19 § 1 mom.
första stycket föreligger patentintrång, om någon olovligen inom riket yr
kesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyd
dat alster eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa,
använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster el
ler alster, som framställts medelst patentskyddat förfarande. I andra stycket
stadgas att när fråga är om intrång i patent, som avser förfarande för fram
ställning av visst nytt ämne, skall, utom såvitt angår straffansvar, sådant
ämne anses ha framställts medelst det patentskyddade förfarandet, om ej
annat visas.
Beträffande patentförfarandet stadgas i 4 § att patent sökes
skriftligen hos patentmyndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om
sökandens namn och adress samt uppfinningens benämning. Vid ansök
ningen skall fogas ritningar och så tydlig och fullständig beskrivning att
sakkunnig person med ledning därav kan utöva uppfinningen. Beskrivning
en skall avslutas med patentanspråk som innehåller bestämd uppgift om
vad som kännetecknar uppfinningen och sökes skyddat genom patentet.
Har sökanden uppgivit annan som uppfinnare, skall han inge handling som
visar att han är uppfinnarens rättsinnehavare. Därjämte åligger det sökan
den att inbetala viss ansökningsavgift. Sökes patent på flera uppfinningar,
skall särskilda ansökningshandlingar inges för varje uppfinning. Är sökan
den inte boende inom riket, skall han vid ansökningen foga fullmakt för ett
inom riket bosatt ombud.
Inkomna patentansökningar underkastas i patentverket granskning
såväl i formellt hänseende som med avseende på uppfinningens nyhet och
patenterbarhet i övrigt (5—6 §§). Granskningen sker till en början internt
inom patentverket och ansökningshandlingarna är under denna tid i regel
hemliga. Finnes ansökningen behäftad med brist, skall sökanden underrät
tas härom och föreläggas att yttra sig över anmärkningen eller avhjälpa
bristen. Underlåter sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet,
skall patentmyndigheten avföra ansökningen. Sökanden äger dock åter
uppliva denna genom att inom fyra månader från utgången av den före
skrivna tiden till patentmyndigheten inkomma med yttrande och återupp-
livningsavgift. Om sökanden avger yttrande i anledning av föreläggandet
men underlåter att inom den föreskrivna tiden avhjälpa anmärkt brist, är
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
Kiinyl. Maj. ts proposition nr HD år 1966
29
förfarandet olika allteftersom bristen är av formell eller materiell natur.
Rör bristen det formella, äger patentmyndigheten förklara ansökningen för
fallen. Om uppfinningen inte är patenterbar eller sökanden inte visat att
han är uppfinnarens rättsinnehavare eller ansökningsavgiften ej erlagts,
skall ansökningen däremot avslås.
Över sådant beslut kan sökanden enligt 8 § första stycket inom två må
nader anföra besvär hos patentmyndighetens besvärsavdelning. Skulle även
detta beslut gå sökanden emot, kan han enligt 8 § fjärde stycket inom sam
ma lid fullfölja talan till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).
Om patentmyndigheten finner ansökningen kunna bifallas, skall ansök
ningen jämlikt 7 § kungöras och utläggas till allmänhetens granskning.
Från denna tidpunkt är i regel ansökningshandlingarna offentliga. Häref
ter står det envar öppet att inom två månader inkomma med skriftlig i n-
vändning till patentmyndigheten. Sökanden har att inom samma tid
erlägga viss utfärdningsavgift. Underlåter sökanden detta — och har be
frielse från avgiften ej heller medgivits —- avförs ansökningen som åter
tagen. Har avgift erlagts — eller befrielse medgivits — och invändning ej
inkommit, meddelas patent. Om invändning gjorts, upptages ärendet där
emot till ny behandling. Finner patentmyndigheten att ansökningen trots
invändningen bör bifallas, kan invändaren enligt 8 § andra stycket inom två
månader överklaga beslutet hos besvärsavdelningen. Däremot kan invän-
dare ej föra saken vidare till regeringsrätten.
När beslut om meddelande av patent vunnit laga kraft, skall patentmyn
digheten utfärda patentbrev. Patentmyndigheten skall även göra anteck
ning rörande patentet i ett för sådant ändamål upprättat register och in
föra kungörelse därom i allmänna tidningarna ävensom på lämpligt sätt
genom tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i hu
vudsakliga delar.
Patenttiden är enligt 10 § första stycket sjutton år, räknat från
den dag då ansökningen inkom. För att patenträtten skall bestå fordras
dock enligt 11 § att vissa i detta stadgande fastställda årsavgifter erlägges.
Den som erhållit patent kan jämlikt 10 § andra stycket få tilläggspa-
t e n t på förbättring av uppfinningen. För tilläggspatent utgår ej årsav
gifter men det gäller å andra sidan ej längre än huvudpatentet.
Överlåtelse av patent skall jämlikt 12 § anmälas till patentmyndig
heten, hos vilken överlåtelsehandlingen också skall företes. Intill dess detta
skett betraktas i patentavseende den såsom patenthavare, vilken senast
finns i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten.
I fråga om intrång i patent ges straff- och skadeståndsregler
m. m. i 19 § 1—4 mom. och 21 § 1 mom. Straffansvar inträder endast vid
uppsålligt intrång i beviljat patent; straffet är dagsböter eller, där omstän
digheterna är synnerligen försvårande, fängelse. Ersättningsskyldighet
uppkommer även vid intrång av oaktsamhet. Föreligger endast ringa oakt-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
samhet, kan ersättningen jämkas. Även den som begått intrång i god tro
kan förpliktas utge ersättning om och i den mån domstolen prövar skäligt
och högst intill beloppet av den uppkomna vinsten. För ersättningstalan
gäller vissa särskilda preskriptionsbestämmelser. Beträffande olagligen
framställda alster föreligger skyldighet att mot lösen avstå dem till patent-
havaren m. m. Talan i anledning av patentintrång får endast väckas av pa
tenthavaren. I 20 § ges regler om visst intrångsskydd för patentsökt upp
finning redan före patentbeviljandet.
Enligt 19 § 6 mom. äger patenthavaren föra talan om faststäl
le 1 s e, huruvida han på grund av patentet åtnjuter skydd gentemot an
nan. En förutsättning är dock att ovisshet råder härom och att denna län
der patenthavaren till förfång. Den som utnyttjar eller avser att utnyttja
uppfinning äger under motsvarande villkor föra talan mot patenthavare
om fastställelse, huruvida hinder däremot föreligger på grund av visst pa
tent.
Tvångslicens kan meddelas i två fall. Enligt 15 § kan sådan licens
beviljas om den patenterade uppfinningen ej utövas inom riket i tillfreds
ställande omfång sedan tre år förflutit från patentbeviljandet och giltig an
ledning till underlåtenheten att utöva uppfinningen ej visas. Om synnerli
ga skäl föreligger, kan jämlikt 21 § 2 mom. tvångslicens vidare tillerkän
nas den som inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt upp
finning eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Förutsättningen är att ve
derbörande saknat kännedom om att patent blivit meddelat eller sökt och
att han ej heller skäligen kunnat skaffa sig sådan kännedom. Tvångslicens
meddelas av rätten, som även fastställer vilken ersättning som skall utgå.
Enligt 16 § är patent ej gällande mot den som inom riket utövade upp
finningen eller hade vidtagit väsentliga åtgärder härför, när patentansök
ningen ingavs, s. k. föranvändarrätt. Utan hinder av patent får
uppfinning även utnyttjas på fartyg eller annat transportmedel för dess
behov, när transportmedlet utan att vara hemmahörande i Sverige vid re
gelbunden trafik eller eljest tillfälligt inkommer hit.
I 17 § stadgas att patenterad uppfinning kan genom expropriation
upplåtas för statens räkning eller allmänhetens fria begagnande. Patent
havaren skall härvid tillerkännas full ersättning.
Om patent har meddelats i strid mot någon av de allmänna patenterbar-
hetsförutsättningarna i 1—3 §§, kan jämlikt 18 § envar som anser sin rätt
vara förnärmad genom patentet väcka talan vid domstol om ogiltig
förklaring av patentet. Sådan talan kan även väckas av allmän
åklagare. Fråga om patents ogiltighet kan även prövas i intrångsmål. Fin
nes härvid att patentet bör anses ogillt, inträder jämlikt 19 § 5 mom. ej
någon intrångspåföljd.
Rättegång i patentmål skall enligt 23 § föras vid Stockholms
rådhusrätt, som härvid har särskild sammansättning. Utöver tre lagfarna
ledamöter sitter det nämligen tre i tekniska förhållanden kunniga perso
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1006
31
ner i rälten. överinstanser är Svea hovrätt och högsta domstolen med van
lig sammansättning.
I 22 § ges bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet rörande
patent och patentansökan. Bl. a. gäller att den som genom meddelande på
vara, anslag o. d. uppger, att patentskydd åtnjutes här i riket med avseen
de på alster eller förfarande, utan att därvid ange patentets eller ansökning
ens nummer, är skyldig att lämna den, som kan ha olägenhet därav, upp
gift om numret. För underlåtenhet att uppfylla denna uppgiftsskyldighet
stadgas straff och skadeståndsansvar.
I internationellt hänseende gäller att in- och utlänningar
enligt 1 § är i lika mån berättigade att söka patent här i riket. I förhållan
de till de stater som är anslutna till 1883 års Pariskonvention för skydd av
den industriella äganderätten gäller dessutom enligt 25 § patentförordning
en och 1 § kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i
fråga om skgdd för vissa främmande patent, mönster och varumärken, att
den som tidigare sökt skydd för uppfinning i annan konventionsstat får
räkna viss prioritet från denna ansökning, om han söker patent i Sverige
inom ett år från den första ansökningen. Den svenska ansökningen betrak
tas då som om den inkommit samtidigt med att skydd söktes i den främ
mande staten, såvitt gäller nyhetshinder och förhållandet till andra ansök
ningar. Härvid kan ej heller föranvändarrätt för annan uppstå på grund av
utövning, som påbörjats under prioritetstiden.
Lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om
uppfinningar av betydelse för försvaret innehåller specialföreskrifter rö
rande patent på uppfinningar som har särskilt avseende på krigsmateriel
m. m.
Lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares uppfinning
ar ger särskilda regler om rätten till patenterbara uppfinningar av arbets
tagare i allmän eller enskild tjänst.
Internationella överenskommelser
Pariskonventionen. Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till
1883 års Pariskonvention för skydd av den industriella äganderätten och
därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige bl. a.
åtagit sig att i viss i konventionen angiven omfattning bereda patenträtts-
ligt skydd åt medborgare och företag i andra unionsländer.
Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferen-
ser. Sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925, i
London 1934 och i Lissabon 1958.
Den 1 juli 1965 var 68 länder medlemmar i Parisunionen.
Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anled
ning av denna anslutning har tillämpningsföreskrifter utfärdats i kungö
32
relse den 22 maj 1953. Kungörelsen har med anledning av den år 1960
genomförda revisionen av varumärkeslagstiftningen ersatts av den förut
nämnda kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i
fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster och varumärken.
Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål
patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),
fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteck-
ningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Kon
ventionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är med
borgare eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unions-
länder skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rätts
skyddet som landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är
att ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de enligt konven
tionen berättigade, även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsva
rande rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—11.
För patentens del innefattar Pariskonventionens minimiregler i första
hand skydd för viss prioritet; den som i ett av unionsländerna i behörig
ordning gjort ansökan om patent skall för en motsvarande ansökan i de
övriga länderna äga prioritetsrätt intill tolv månader efter det den ur
sprungliga ansökningen gjordes (artikel 4). Prioritetstiden skall ej inverka
på patenttidens längd (artikel 4 bis). Uppfinnaren har vidare rätt att om
nämnas som sådan i patentet (artikel 4 ter). Patent får ej förvägras eller
förklaras ogiltigt på grund av att i den inhemska lagstiftningen stadgas
förbud för eller begränsningar i fråga om försäljningen av den patenterade
produkten eller produkt som erhållits medelst det patenterade förfarandet
(artikel 4 quater). Vissa regler ges om vad som i de nationella lagstiftning
arna får stadgas rörande förverkande av patent eller meddelande av tvångs-
licens (artikel 5). Provisoriskt skydd skall meddelas åt uppfinningar av
seende varor, som utställes på internationella, officiella eller officiellt er
kända utställningar (artikel 11). Slutligen ges bestämmelser om undantag
i patentskyddet för användande av patenterade anordningar på annat
unionsland tillhörande samfärdsmedel, som tillfälligtvis eller tidvis inkom
mer i unionsland (artikel 5 ter), och om tidsfrister i samband med åbero
pande av konventionsprioritet (artikel 4), meddelande av tvångslicens (ar
tikel 5) och erläggande av avgifter (artikel 5 bis).
I betänkandet lämnas närmare redogörelse för nu berörda bestämmelser
vid motsvarande stadganden i förslaget.
Europarådskonventioner. Lagkonventionen. Inom Europarådet har den 27
november 1963 antagits en av rådets patentkommitté1 utarbetad konvention
om förenhetligande av vissa delar av patenträtten. Konventionen underteck-
1 Svenska representanter i kommittén är generaldirektören Åke von Zweigbergk och över
ingenjören Saul Lewin.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
33
nades nämnda dag av Danmark, Frankrike, Italien, Schweiz, Storbritan
nien, Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland. Sedermera har den även
undertecknats av Belgien, Irland och Nederländerna.
Konventionen träder i kraft sedan den ratificerats eller godkänts av åtta
stater. Hittills har ingen av signatärstaterna ratificerat eller godkänt kon
ventionen men sådana åtgärder är under förberedande i flera av staterna.
Konventionen upptager vissa regler om patenterbarhet och undantag
från huvudregeln härom, om nyhet och äldre rätt, om uppfinningshöjd samt
om patentkrav. I betänkandet lämnas dels en allmän redogörelse för kon
ventionen på s. 72—73 och dels redogörelse för de särskilda artiklarna i mo
tiveringen för motsvarande paragrafer i lagförslaget.
Konventionen är avfattad på engelska och franska. Texten jämte svensk
översättning torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi
laga l.
Europarådets patentkommitté fortsätter arbetet på att förenhetliga pa
tentlagstiftningen och undersöker för närvarande bl. a. möjligheterna att
uppnå en enhetlig skyddstid i Europarådets medlemsstater samt enhetliga
bestämmelser om föranvändarrätt och om tidsbegränsning av patentansök
ningars hemlighållande.
Formalitetskonventionen och klassificeringskonventionen. Inom Europa
rådet har även antagits två andra av patentkommittén utarbetade konven
tioner, nämligen 1953 års europeiska konvention angående patentformali
teter och 1954 års europeiska konvention angående internationell patent-
klassificering. Formalitetskonventionen anger de formaliteter, som med
lemsstaterna maximalt får kräva rörande ansökningshandlingarnas beskaf
fenhet m. m. Klassificeringskonventionen anger bl. a. klasser och subklasser
i ett enhetligt internationellt system. Sverige har anslutit sig till dessa kon
ventioner, som även tillträtts av bl. a. Danmark och Norge. Reglerna i kon
ventionerna iakttas också i Finland. Arbete med utbyggnad av klassifice
ringskonventionen pågår och närmar sig slutet. Arbete på en revision av
formalitetskonventionen har påbörjats.
Samarbete rörande förprövning. Inom en särskild arbetsgemenskap av
västeuropeiska länder med förprövning har utarbetats ett utkast till kon
vention, som avser att minska dubbelarbete för patentverk med förpröv
ning genom att möjliggöra att utnyttja resultatet av nyhetsgranskning av
patentmyndigheten i det första ansökningslandet eller av det genom ett avtal
år 1947 mellan Beneluxländerna och Frankrike inrättade Internationella
patentinstitutet i Haag. Utkastet har underställts Europarådets patentkom
mitté, som emellertid inte ansett sig kunna förorda att det genomförs för
närvarande. Andra strävanden att lätta förprövningsbördan har i stället
kommit i förgrunden. Inom den på amerikanskt initiativ tillkomna inter-
2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. Nr 40
Kungl. Maj.ts proposition nr hti år 19G6
34
nationella organisationen ICIREPAT1 söker man finna lämpliga metoder för
mekanisk granskning av patentansökningar. ICIREPAT samarbetar därvid
i vissa frågor med BIRPI (den för Parisunionen och den upphovsrättsliga
Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve). Arbete fortgår
också med bilaterala avtal om utbyte av granskningsresultat.
EEC-utkastet. De till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) anslut
na länderna beslöt i slutet av år 1959 att upptaga ett omfattande arbete på
det industriella rättsskyddets område. En serie kommittéer tillsattes i detta
syfte, däribland en för patentfrågor. Sedan denna kommitté uppdragit vissa
riktlinjer för verksamheten och fått dessa godkända, påbörjades detaljar
betet under år 1961. Redan på senhösten 1962 publicerade denna kommitté
ett utförligt preliminärt utkast till patentkonvention. Utkastet har sederme
ra överarbetats med hänsyn till inkomna remissyttranden. Det överarbe
tade utkastet föreligger sedan januari 1965 men har inte publicerats.
EEC-utkastet innehåller en fullständig patentlag avsedd att reglera för
konventionsländerna gemensamma (»europeiska») patentansökningar och
patent. Hela konventionsterritoriet betraktas enligt utkastet som en enhet i
patentavseende med en gemensam patenträtt (artikel 1). De europeiska
patenten uttalas vara »enhetliga och autonoma». Enhetligheten består däri,
att ett europeiskt patent har verkan i alla fördragsstaters territorium och
kan överlåtas eller upphävas endast för hela området som en enhet. Med
att ett europeiskt patent är autonomt menas att det är underkastat endast
bestämmelserna i konventionen (artikel 2). För de europeiska patentansök
ningarna och patenten tillskapas särskilda för konventionsländerna gemen
samma institutioner, nämligen ett europeiskt patentverk (artikel 3) och en
europeisk patentdomstol, som i sista instans avgör vissa mål angående
europeiska patent (artikel 4). Till dessa hör främst mål om ogiltigförklaring
av sådant patent samt om meddelande av tvångslicens. Talan om intrång i
europeiskt patent föres däremot vid de nationella domstolarna. Vid sidan
av den europeiska patentlagen bibehålies de nationella patentlagarna som
reglerar nationella patentansökningar och patent. Nationella patentansök
ningar skall alltjämt handläggas av de nuvarande patentverken (artikel 6).
Europeisk patentansökan skall kunna omvandlas till nationella ansök
ningar i de olika länderna (artiklarna 114—118).
Prövningen av europeisk patentansökan skall enligt utkastet ske i två
stadier. Det första utmynnar i meddelande av s. k. provisoriskt patent. På
detta stadium sker endast en formell granskning vid det europeiska patent
verket. Samtidigt sker nyhetsgranskning vid det förut nämnda Haaginstitu-
tet. Provisoriskt patent beräknas normalt kunna meddelas inom 18 måna
der från ansökningsdagen. Medan provisoriskt patent gäller får intrångs-
1 Ad hoc Committee for International Cooperation in Information Retrieval among Exami-
ning Patent Offices.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
35
mål väl anhängiggöras men, i den mån det provisoriska patentets giltighet
bestrides, inte avgöras förrän slutlig prövning skett (artikel 170). Om pro
visoriskt patent inte begärts fastställt som slutligt europeiskt patent inom
fem år från meddelandet, utslocknar det provisoriska patentet.
Det slutliga patentet fastställes efter egentlig förprövning, d. v. s. sedan
patentverket bedömt uppfinningshöjd och patenterbarhet i övrigt. Sådan
prövning göres först efter hemställan antingen av sökanden eller någon
utomstående.
Frågan i vilken utsträckning EEC-konventionen bör stå öppen för andra
än EEC-länder är föremål för delade meningar. Enligt en uppfattning bör
medlemskap i konventionen reserveras för EEC-länderna men utomstående
länder erbjudas möjlighet till associering. Denna s. k. EEC-lösning för
ordas av Frankrike, Italien, Luxemburg och Förbundsrepubliken Tyskland.
Enligt en annan uppfattning bör utomstående stater erbjudas möjlighet till
fullt medlemskap. För denna s. k. internationella linje har Nederländerna
och i viss mån Belgien uttalat sig. Utformningen av åtskilliga bestämmelser
i konventionen blir beroende av vilken väg man här slutligen väljer. En an
nan svävande fråga som är av stor betydelse är om europeiskt patent skall
kunna förvärvas även av den som inte tillhör konventionsland (accessibi-
litet).
Konventionsarbetet väntas inte bli avslutat under den närmaste tiden. För
EEC-ländernas ratifikationer anses därefter krävas ytterligare minst två år.
Härtill kommer att EEC-systemet föreslås träda i kraft successivt med bör
jan inom vissa avgränsade industriområden. Systemet torde därför komma
att tillämpas fullt ut först efter en mångårig övergångstid.
EFTA. Också inom den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
har bildats en arbetsgrupp för patentfrågor. Denna har till uppgift att stu
dera verkningarna av en EEC-konvention för EF3 A-länderna och Finland
och att därvid verka för en samordning av patentfrågorna inom EFTA och
mellan marknadsgrupperna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1006
Kommittéerna
Kommittéerna för nordiska patent erhöll vid tillsättningen direktiv att
fullfölja det arbete med att skapa en nordisk patentgemenskap, som påbör
jats genom den förberedande utredningen. Kommittéernas förslag är grun
dat på ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Då detta system
förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna i väsentliga de
lar förenhetligas, har kommittéerna upptagit patentlagstiftningen i dess
helhet till översyn, vilket ansetts nödvändigt även med tanke på den ut
veckling som skett sedan de nuvarande nordiska patentlagarna antogs. Det
36
framlagda betänkandet innefattar förslag till nya patentlagar för Danmark,
Finland, Norge och Sverige, avsedda att ersätta nu gällande patentlagstift
ning i dessa länder. För att systemet med nordiska patentansökningar skall
kunna fungera på avsett sätt måste de nya patentlagarna vara helt överens
stämmande i allt som gäller patentbeviljandet och i denna del är också
förslagen helt likformiga. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestämmel
ser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande inte bara till sakinne
hållet utan även till avfattningen. Straff- och processrättsliga regler har
däremot inte kunnat förenhetligas i samma grad med hänsyn till de skilj
aktigheter som råder mellan de straff- och processrättsliga systemen i de
olika länderna.
Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar, som saknar
motstycke såväl i andra länders patentlagstiftning som inom andra rätts
områden, innebär att den, som vill erhålla patent på en och samma upp
finning i alla de av samarbetet omfattade länderna, kan göra en ansökan
därom i endast ett av länderna, primärlandet. På grundval av denna an
sökan beviljas i primärlandet patent inte bara för detta land utan även
för övriga länder, sekundärländerna. De för varje land särskilt meddelade
patenten är jämställda med vanliga nationella patent och alltså lika obe
roende av varandra som om de meddelats efter särskilda ansökningar i var
je land. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patentansökningar,
den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige, den andra till
patent i dessa länder och Finland. Vid den första typen räcker det att be
skrivning och patentkrav avfattas på primärlandets språk. Då patent skall
meddelas även för Finland, måste beskrivning och patentkrav föreligga
även på finska, om Danmark, Norge eller Sverige är primärland. Är Fin
land primärland måste texten föreligga på finska och svenska. Systemet
med nordiska patentansökningar beräknas medföra dels avsevärd arbets-
besparing för patentverken, som för närvarande belastas av ständigt sti
gande balanser av oavgjorda ärenden, och dels kostnadsminskning för de
patentsökande. Kommittéerna framhåller emellertid att balansen av oav
gjorda ärenden hos patentmyndigheterna för närvarande är så stor att den
arbetsbesparing som uppnås ej kan leda till personalbesparingar. Vinsten
kommer att bestå i att man kan minska nyrekryteringen av personal.
Kommittéerna har gjort vissa beräkningar rörande den minskning av
antalet patentansökningar som systemet med nordiska patentansökningar
väntas medföra i jämförelse med nuvarande system. År 1965 skulle denna
minskning uppgå för Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge
till 26 % och för Sverige till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen
vara 34 %.
Det är avsett att tillämpningen av systemet med nordiska patentansök-
ningar skall regleras av en särskild överenskommelse mellan de nordiska
länderna. Kommittéerna har framlagt utkast till sådan överenskommelse.
Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1966
37
Kommittéerna framhåller att på längre sikt utbildandet och säkerstäl
landet av eu enhetlig praxis i de olika länderna vid tillämpningen av de
nya patentlagarna kan komma att kräva vissa gemensamma institutioner.
Redan det av kommittéerna utarbetade utkastet till överenskommelse rö
rande nordisk patentansökan förutser att en gemensam kommission tillsät
tes, som bl. a. har att följa tillämpningen av den nya lagstiftningen. Utöver
en sådan allmän övervakning bör enligt kommittéernas mening i första
hand inrättas en gemensam nordisk besvärsinstans för patentansöknings-
ärenden. Kommittéerna föreslår att denna fråga utreds särskilt.
Enligt kommittéernas förslag skall vid sidan av de nordiska patentan
sökningarna fortfarande kvarstå möjligheten att söka nationella patent. I
princip skall båda typerna av ansökningar behandlas på samma sätt. De fö
reskrifter som gäller för nationella patent och patentansökningar har där
för gjorts tillämpliga även på de nordiska ansökningarna.
Reglerna rörande nordisk patentansökan har införts som ett särskilt ka
pitel i de föreslagna patentlagarna. I det följande lämnas en sammanfat
tande redogörelse för förslaget till svensk patentlag.
Förslaget är uppdelat på nio kapitel, vartill kommer ett avsnitt med
övergångsbestämmelser. I 1 kap. upptages allmänna bestämmelser, i 2 kap.
föreskrifter om patentansökan och dess handläggning m. m., i 3 kap. spe
cialreglerna rörande nordisk patentansökan. I 4 kap. behandlas årsavgif
ter, i 5 kap. överlåtelse, licens in. m. och i 6 kap. patentets upphörande
m. m. Till 7 kap. har förts bestämmelser till skydd för patenträtt, till 8 kap.
särskilda bestämmelser och till 9 kap. bestämmelser om rättegång i patent
mål.
De allmänna bestämmelserna i 1 kap. inleds med grundläggande före
skrifter om patenträttens föremål il och 2 §§. I överensstäm
melse med gällande rätt anges i 1 § som huvudregel att patent skall kunna
meddelas på uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt. Från patenter
barhet undantages, i anslutning till gällande rätt, uppfinning vars utnytt
jande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Vidare görs ut
tryckligt undantag för växtsorter eller djurarter.
En nyhet av stor principiell vikt är att förslaget inte bibehåller nu gäl
lande undantag rörande s. k. produktpatent på uppfinningar avseende livs-
eller läkemedel eller kemisk förening. Enligt förslaget skall alltså produkt
patent kunna meddelas på dylika uppfinningar. I fråga om livs- och läke
medel skall dock upphävandet av det gällande undantaget inte träda i kraft
samtidigt med lagen i övrigt utan först efter särskilt förordnande av Kungl.
Maj :t.
Det för patenträtten grundläggande nyhetskravet kommer i 2 §
till uttryck genom bestämmelse att patent meddelas endast på uppfinning
som inte är närliggande i förhållande till vad som blivit känt innan paten
tet söktes. Såsom känt skall därvid anses allt som blivit allmänt tillgäng-
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1 !)(>(>
38
iigt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat
sätt. Att sålunda varje omständighet som blivit allmänt tillgänglig, oav
sett hur detta skett, kan vara nyhetsskadlig innefattar en principiell ut
vidgning av nyhetsregeln i gällande rätt, som endast beaktar vissa former
av offentliggörande.
I samband med nyhetsregeln har kommittéerna även behandlat frågan
om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller
liknande uppfinning. En betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att in
nehållet i en tidigare här i riket ingiven patentansökan anses som känt,
därest denna ansökan sedermera blir allmänt tillgänglig enligt vissa före
skrifter i 22 §. Allmänheten får härigenom bättre skydd mot att det ges pa
tent på uppfinningar som ur patenterbarhetssynpunkt är likartade.
Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har upptagits dels det
s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en
ny bestämmelse, som gör det möjligt för sökanden att under viss tid få pa
tent även om uppfinningen blivit allmänt tillgänglig, under förutsättning
att detta skett till följd av att kännedom om uppfinningen uppenbart miss
brukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.
Kommittéerna anser det önskvärt att kravet på s. k. uppfinningshöjd
något skärpes genom en ändring av praxis vid patenterbarhetsbedömningen.
Patenträttens innehåll behandlas i 3 §. Den genom patent
förvärvade ensamrätten förklaras innebära att annan än patenthavaren inte
må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. Härvid anges vis
sa exempel på här avsedda utnyttjanden — tillverkning m. m. —- men i
princip faller alla slags yrkesmässiga utnyttjanden under ensamrätten. Den
valda generella formuleringen utgör en principiell utvidgning av ensamrät
ten i förhållande till gällande rätt, som endast låter denna omfatta vissa
angivna utnyttjandeformer.
Liksom för närvarande skall s. k. förfarandepatent även omfatta alster
som tillverkats enligt det patenterade förfarandet.
Eu ny regel inskränker på visst sätt ensamrätten beträffande patentera
de varor som sålts i butik till godtroende köpare.
I 4—6 §§ upptages regler om s. k. föranvändarrätt, rätt att i
vissa fall nyttja patenterad uppfinning på samt ärdsmedel och s. k.
konvention sprioritet. Dessa regler överensstämmer i stort sett
med gällande rätt.
I 7 § föreslås som en betydelsefull nyhet att patenttiden förlänges
från nuvarande 17 till 20 år.
Reglerna om tilläggspatent i 8 § skiljer sig avsevärt från gällande
rätt. Bl. a. inskränkes möjligheten att erhålla sådant patent till tiden, då
ansökningen om huvudpatentet är hemlig. Tilläggspatent skall vidare kun
na meddelas på en uppfinning även om den kan anses närliggande i förhål-
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966
39
lande till vad som blir känt genom innehållet i ansökningen om huvudpa
tentet.
Bestämmelserna i 2 kap. om patent ansök an och dess hand
läggning in. in. ansluter i princip till patentförordningen och den praxis
som utbildats på grundval av denna. Eu rad praktiskt betydelsefulla nyhe
ter föreslås dock. Uttryckliga bestämmelser om patentkraven och deras be
tydelse har upptagits (10 §). Om sökande ändrar sin ansökan inom viss
kortare tid, skall ansökningen på hans begäran anses gjord då ändringen
vidtogs, s. k. löpdagsförskjutning (14 §). Särskilda regler föreslås för fall
då någon påstår bättre rätt till uppfinningen (17—18 §§). Patentkraven skall
ej få utvidgas sedan beslut fattats om utläggning (19 §). Ansöknings
handlingarna tryckes redan i och för utläggningen (21 §); för närva
rande trycks de först i samband med att patent meddelas. En annan
viktig nyhet innehålles i 22 §, som behandlar offentliggörande av ansök
ningshandlingarna. För närvarande blir handlingarna normalt offentliga
först i och med utläggningen men enligt förslaget skall de bli offentliga se
dan 18 månader förflutit från ansökningsdagen eller tidigare prioritetsdag,
även om tiden för utläggning ännu ej är inne.
Om besvär i patentärende stadgas i 24—25 §§. Liksom för närvarande
skall patentmyndighetens beslut kunna överklagas till patent- och registre
ringsverkets besvärsavdelning, mot vars beslut talan skall kunna föras hos
Kungl. Maj it (regeringsrätten). En betydelsefull nyhet är att även invändare
tillerkännes rätt att föra talan hos Kungl. Maj :t.
Reglerna om nordisk patent an sökan i 3 kap. inleds i 28 § med
en fullmakt för Kungl. Maj :t att med Danmark, Finland och Norge ingå
överenskommelse om att införa den ordning som här avses. Under tid, när
sådan överenskommelse är i kraft, skall övriga stadganden i kapitlet gälla.
I 29—33 §§ och 35 § ges närmare regler om förfarandet i hithörande ären
den.
Systemet med nordiska patentansökningar förutsätter att sådana ansök
ningar i skälig grad fördelar sig på de olika patentverken. Då någon garanti
härför ej finns och alltså en snedbelastning kan uppstå, ingår i systemet att
ansökningar som görs i ett land skall kunna överlämnas till ett annat land.
Fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela förordnande härom har upptagits
i 34 §.
Föreskrifterna om årsavgifter i 4 kap. innebär bl. a. nyheten att
avgifterna inte längre är fastställda i lagen; de skall, liksom andra avgifter
enligt lagen, fastställas av Kungl. Maj:t (59 §) som även skall bestämma
om ett eller flera av de första patentåren skall vara avgiftsfria (36 §).
Vidare har fristerna för betalning ändrats.
Liksom patentförordningen innehåller förslaget inte närmare regler om
avtal rörande överlåtelse eller upplåtelse av licens till uppfinning. 5 kap.,
40
med rubriken överlåtelse, licens ni. in., behandlar i huvudsak registeranteck
ningar rörande överlåtelse och licens varjämte kapitlet innehåller regler om
tvångslicens. Endast den inledande bestämmelsen (39 §) är av avtalsrätts-
lig art; här stadgas att vidareöverlåtelse av licens endast får
äga rum när avtal träffats därom.
Stadgandet rörande registeranteckningar i 39 § innehåller bl. a.
eu ny regel enligt vilken registeranteckning grundar möjlighet till godtros
förvärv av patent eller licens.
Enligt patentförordningen kan tvångslicens meddelas i två fall,
nämligen vid underlåten utövning från patenthavarens sida och i vissa fall
då någon i god tro inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt
uppfinning eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Bestämmelserna härom
bibehålls i förslaget väsentligen oförändrade (40 och 43 §§). För sistnämn
da fall uppställes dock begränsningen att utnyttjandet skedde innan hand-
lingarna i patentansökningsärendet offentliggjordes. Härutöver föreslås be
stämmelser om tvångslicens i ytterligare två fall. I 41 § föreslås att inneha
vare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan till
hörigt patent, äger erhalla tvångslicens att utnyttja den uppfinning som
skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den förstnämnda
uppfinningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. Normalt skall
dämd innehavaren av det patent, till vilket tvångslicens meddelats, i sin tur
kunna få tvångslicens på beroendepatentet. Vidare föreslås i 42 § att om hän
syn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, den som vill yrkesmäs
sigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, äger erhålla tvångslicens
därtill. Denna tvångslicens är avsedd att utnyttjas för tillgodoseende av vik
tiga samhälleliga intressen, såsom beredskap, kraftförsörjning in. m.
Vissa gemensamma bestämmelser om förutsättningar för att erhålla
tvångslicens m. m. upptages i 44 §. Liksom för närvarande skall tvångslicens
meddelas av rätten. Närmare föreskrifter om rättens befattning med hithö
rande mål ges i 45 §.
Bestämmelserna i 6 kap. om patentets upphörande m. in. inleds
med ett stadgande i 46 § om patentets bortfall vid underlåtenhet att erlägga
årsavgift; gällande bestämmelse har här underkastats vissa jämkningar. I
47 § behandlas ogiltighetstalan. En nyhet är bl. a. att talan som grundas på
att patentet meddelats oberättigad endast kan föras av den som påstår sig
vara berättigad. I 48 § upptages en likaledes ny bestämmelse att rätten i sist
avsedda fall kan överföra patentet på den berättigade i stället för att för
klara det ogiltigt. Bestämmelserna i 49 § behandlar avstående från patent
m. m. I 50 § ges vissa regler om kungörande.
Straff- och ansvarsbestämmelser har förts till 7 kap., som
även innehåller vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande patent. Straffet
för patentintrång har i 51 § bestämts till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Patentintrång skall alltjämt utgöra målsägandebrott. Regler
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
41
na om skadestånd i 52 § överensstämmer i huvudsak med gällande rätt;
dock föreslås vissa jämkningar i de särskilda preskriptionsbestämmelser
som gäller för talan om sådant skadestånd. I 53 § upptages regler om säker
hetsåtgärder beträffande olovligen framställda patentskyddade alster in. in.,
som i högre grad än gällande stadganden ger domstolen möjlighet att för
fara efter skälighet. I 54 § ges föreskrifter om visst skydd för patentsökt
uppfinning även under tiden före patentets meddelande. Delta skydd har
förstärkts på ett par punkter.
En nyhet av principiell betydelse föreslås beträffande förfarandet då i mål
om patentintrång invänds att patentet bör anses ogiltigt. För närvaran
de gäller att om rätten finner patentet böra anses som ogiltigt, ansvars- och
skadeståndsskyldighet för intrånget bortfaller. Själva patentet består emel
lertid alltjämt. Enligt förslaget föreslås till en början den begränsningen
i möjligheten att framställa invändning om patentets giltighet, att sådan in
vändning endast skall få upptagas till prövning, om patenthavaren är part
i målet. Föres talan av licenshavare, måste den mot vilken talan föres alltså
i målet särskilt instämma patenthavaren. Bifalles invändning, skall enligt
förslaget ansvar och skadeståndsskyldighet bortfalla men dessutom har
skyldighet ålagts rätten att förklara patentet ogiltigt.
I 56 och 57 §§ har upptagits nuvarande bestämmelser om skyldighet att
i vissa fall, då patent eller patentansökan påstås föreligga, lämna upp
gift om patentets eller ansökningens nummer. Bestäm
melserna bär i vissa avseenden förtydligats.
De särskilda bestämmelserna i8 kap. behandlar skilda frågor.
En principiellt och praktiskt viktig nyhet är här att Kungl. Maj :t utrustats
med vissa fullmakter, som avser att möjliggöra samarbete med patentmyn
digheter i andra länder och med internationella institutioner på området
(60 §). I övrigt stadgas i kapitlet om skyldighet för utländsk patenthavare
att hålla ombud (58 §), om rätt för Kungl. Maj :t att fastställa avgifter
(59 §) och utfärda tillämpningsföreskrifter (60 §), om expropriation av
patent (61 §) och om talan mot vissa beslut av patentmyndigheten (63 §).
Rörande försvarsuppfinningar hänvisas till vad därom är särskilt stadgat
(62 §).
Bestämmelserna om rättegång i patentmål i 9 kap. överensstäm
mer i huvudsak med nu gällande, vid 1944 års revision i patentförordningen
införda föreskrifter. Som en viktig nyhet föreslås dock i 67 § att tekniskt
sakkunniga ledamöter, som för närvarande blott ingår i rätten i första in
stans (Stockholms rådhusrätt), även skall ingå i andra instans (Svea hov
rätt). I övrigt meddelas i kapitlet stadganden om att Stockholms rådhus
rätt är exklusivt forum för patentmål (64 §), om fastställelsetalan (65 §),
om tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten (66 §), om sättet för ut
seende av tekniskt sakkunniga ledamöter (68 §), om viss underrättelseskyl
dighet i samband med väckande av talan i vissa patentmål (69 §), om skyl-
2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 19(>C>
42
dighet för rätten att inhämta yttrande från patentmyndighetens besvärs-
avdelning i vissa mål m. m. (70 §) och om expedition av dom i patentmål
(71 §).
Kommittéerna har berört frågan om skydd bör införas för s. k. nyttighets-
modeller (Gebrauchsmuster) men stannat för att inte taga upp denna fråga
till närmare övervägande. En sådan skyddsform har enligt kommittéernas
mening i varje fall inte sin plats inom patentlagstiftningens ram.
Förslaget föranleder följdändringar i lagen den 29 november 1946 (nr
722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försva
ret. Särskilt förslag härom framlägges.
Förslaget till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
innebär att de nuvarande bestämmelserna om patentverkets besvärsavdel
ning i patentförordningen, varumärkeslagen och namnlagen utbryts och
sammanförs i en särskild författning. I denna upptages emellertid endast
grundläggande bestämmelser. Liksom hittills är det avsett att ge närmare
bestämmelser om förfarandet i administrativ ordning.
I anslutning till nu nämnda lagförslag framläggs förslag om ändringar i
varumärkeslagen och namnlagen.
Utkastet till överenskommelse rörande nordisk patentansökan inleds med
en bestämmelse i artikel 1 att de fördragsslutande staterna åtager sig att
införa en ordning med nordiska patentansökningar i enlighet med bestäm
melserna i kapitel 3 av de nordiska patentlagarna. Enligt artikel 2 må i de
fördragsslutande staternas patentlagar och med stöd av dessa givna före
skrifter ändring av betydelse för ordningen med nordiska patentansökning
ar företagas endast efter föregående överläggning med övriga fördragsslu
tande stater. De fördragsslutande staterna förbinder sig att inte låta såda
na ändringar, om vilka inte alla stater är eniga, träda i kraft förrän 18
månader förflutit från det övriga stater skriftligen underrättats därom. I
artikel 3 stadgas att förordnande enligt 6 § i patentlagarna — d. v. s. för
ordnande angående s. k. konventionsprioritet — må avse endast ansökan i
främmande land, som omfattas av motsvarande förordnande i alla de för
dragsslutande staterna. Enligt artikel 4 skall de fördragsslutande staterna,
för att främja en enhetlig nordisk praxis vid behandlingen av patentären
den, tillsätta en gemensam kommission med uppgift att följa tillämpningen
av den nya lagstiftningen, medverka i utbytet av erfarenheter av denna samt
i övrigt behandla frågor av gemensamt intresse på patentområdet. Artiklar
na 5 och 6 innehåller slutbestämmelser.
Kommittéernas förslag står i överensstämmelse med Europarådets lag
konvention och möjliggör sålunda för de nordiska länderna att ansluta sig
till denna konvention. Det möjliggör även anslutning till Pariskonventio
nen i dess år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens
bestämmelser om patentskydd.
Förslaget står vidare i överensstämmelse med Europarådets formalitets-
konvention, som redan förut tillträtts av Danmark, Norge och Sverige.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kommittéerna liar eftersträvat att nå överensstämmelse med EEC-utkas-
tct i det skick detta förelåg vid tiden för kommittéernas slutliga prövning
av lagstiftningsärendet. 1 fråga om de materiellrättsliga bestämmelserna
har också en sådan överensstämmelse kunnat uppnås i det väsentliga. Där
emot har det inte ansetts att eu motsvarighet bort upptagas till EEC-syste-
mets anordning med s. k. provisoriska patent. Kommittéerna framhåller
bl. a. att detta skulle fordrat en ganska omfattande omarbetning av det pre
liminära förslag, som kommittéerna avgav 1962. Eu sådan omarbetning skulle
ha medfört en ovälkommen fördröjning av genomförandet av det nordiska
patentsamarbetet, vilket kommittéerna bedömer som det viktigaste medlet
att omedelbart åstadkomma en avlastning av de nordiska patentverkens
nuvarande arbetsbörda.
Den svenska kommittén har i en särskild promemoria behandlat de änd
ringar i lagförslaget som skulle erfordras om ett system med provisoriska
patent, svarande mot EEC-utkastets regler i detta hänseende, skulle anses
böra upptagas i den nordiska patentlagstiftningen.
Europarådets förut nämnda klassificeringskonvention saknar direkt be
tydelse för lagförslaget. Om den konvention om samarbete rörande för
prövning, som för närvarande är under förberedande inom Europarådet,
framdeles skulle komma till stånd, öppnar lagförslaget (60 § i den svenska
texten) möjlighet för de nordiska länderna att deltaga i sådant samarbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
43
Remissyttrandena
Kommittéernas förslag har i huvudsak fått ett mycket gynnsamt motta
gande i remissyttrandena och i allmänhet uttalas det helhetsomdö
met att detta är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Uttalan
den i denna riktning göres bl. a. av patentverket, som även framhåller att
den bearbetning av förslaget som ägt rum efter remissbehandlingen av det
preliminära betänkandet i det väsentliga innebär en utveckling i gynnsam
riktning.
Sveriges industriförbund uttalar sin tillfredsställelse över att den svenska
patentlagstiftningen nu gjorts till föremål för en fullständig och samlad
översyn. Det är vidare glädjande att denna skett i nordiskt samarbete och
resulterat i ett förslag om en modern och i stort sett enhetlig nordisk patent
lagstiftning. Sveriges advokatsamfund finner förslaget vara resultatet av
ett omsorgsfullt och kunnigt arbete och finner det, efter den överarbetning
som skett, väl ägnat att läggas till grund för en ny patentlagstiftning. Ko
operativa förbundet framhåller att betänkandet innefattar många betydel
sefulla förbättringar beträffande nu gällande lagstiftning. Det får enligt
förbundets uppfattning anses vara ett mycket gott resultat av ett omfattan
de, grundligt och sakkunnigt utredningsarbete. Svenska föreningen för in
dustriellt rättsskgdd uttrycker sin uppskattning av de i betänkandet på
44
flera ställen redovisade strävandena att utforma den nya lagstiftningen så
att ett snabbare, enklare och billigare patenteringsförfarande skall kunna
genomföras.
Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patent
ansökningar har detta rönt ett positivt mottagande och anses vara
väl ägnat att förkorta de nuvarande långa behandlingstiderna för patent
ansökningar. Man understryker därvid behovet av en enhetlig pra
xis i de nordiska patentverken och nödvändigheten av att en gemen
sam nordisk besvärsinstans snabbt inrättas.
Patentverket framhåller sålunda, att systemet med nordiska patentan
sökningar förutsätter inte bara en överensstämmelse i fråga om de i lag
och tillämpningsföreskrifter uppställda patenterbarhetskraven och regler
na beträffande handläggningen av patentansökningar utan även en vittgå
ende överensstämmelse beträffande praxis vid patenterbarhetsbedömning-
en och handläggningen i övrigt av ärendena. För att säkerställa en sådan
enhetlig nordisk praxis bör enligt patentverkets bestämda mening finnas
en gemensam nordisk besvärsinstans. Behovet av en sådan besvärsinstans
är särskilt påtagligt i inledningsskedet, varför förslag härom helst borde
framläggas samtidigt med förslaget om ny patentlagstiftning. Liknande
synpunkter anlägges bl. a. av Sveriges industriförbund, som särskilt fram
håller angelägenheten av att en nordisk besvärsinstans kan börja fungera
samtidigt med att de nya bestämmelserna börjar tillämpas.
Patentverket granskar kritiskt kommittéernas utredning om vilken a r-
betsbesparing som kan väntas bli uppnådd om systemet med nor
diska patentansökningar genomförs. Enligt verket bygger denna utredning
i flera hänseenden på osäkra antaganden. Efter en ingående prövning av
frågan förklarar verket sig emellertid dela kommittéernas förmodan att en
arbetsbesparing kan erhållas genom det föreslagna systemet, även om det
är ovisst om besparingen kan uppgå till den av kommittéerna beräknade
storleken. Patentverket anser sig däremot inte kunna godtaga kommittéer
nas uppfattning att arbetsbesparingen kan föranleda minskad rekrytering
av personal. Med hänsyn till föreliggande brist på personal inom de nordis
ka patentverken måste i stället nyrekryteringen ytterligare intensifieras.
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-
ret framhåller, att även om de i betänkandet redovisade beräkningarna av
den möjliga arbetsbesparingen enligt sakens natur är i viss mån osäkra,
man kan utgå från att systemet med nordiska palentansökningar skall
medföra en betydande total arbetsbesparing. Viktigt är dock att också en
skälig fördelning av granskningsarbetet mellan de olika patentverken upp
nås. Sveriges juristförbund framhåller att även om det föreslagna systemet
kan medföra en arbetsbesparing för den tekniska personalen, arbetsbördan
för juristpersonalen däremot snarare torde komma att öka.
Patentverket tar i detta sammanhang även upp andra spörsmål rörande
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
45
vidgat nordiskt patentsamarbetc. Till en början behandlas
frågan om den särskilda k o in in i s s i o n, som inom ramen för den före
slagna nordiska konventionen skall tillsättas för att behandla frågor a\ ge
mensamt intresse. Patentverket tillstyrker livligt att en sådan kommission
tillsättes och får de uppgifter som anges i konventionsförslaget. Enligt ver
ket bör denna kommission hl. a. kunna övertaga de arbetsuppgifter som ett
redan nu fungerande »sainarbetsorgan» för de nordiska patentverken har att
utföra. Med hänsyn till att det föreslagna systemet med nordiska patentan
sökningar —- inte minst i initialskedet — medför ett stort antal problem
av ekonomisk och administrativ natur, som kommittéerna inte närmare be
handlat i sitt betänkande och som måste lösas i samförstånd, anser verket
ofrånkomligt att kommissionen snarast utses interimistiskt, så att den kan
börja sitt arbete redan innan den nya lagen träder i kraft. Som exempel
anföres bl. a. att kommissionen i god tid bör behandla de praktiska problem
som tryckningen av utläggningsskrifter i en gemensam serie medför. När
mare föreskrifter om hur handlingar i patentärenden skall vara beskaffade,
om ärendenas handläggning samt om verkets granskning av patentansök
ningar måste även utarbetas i samarbete med de övriga nordiska länderna.
Kommissionen torde vidare i förväg böra närmare överväga de problem som
kan uppstå vid snedbelastning av de olika patentverken samt hur dessa
lämpligen bör lösas. Patentverket berör också frågan om de nuvarande p a-
tentverksmötena, varvid patentmyndigheternas chefer och viss per
sonal vid myndigheterna sammanträffar. Enligt verkets mening har dessa
möten hittills visat sig värdefulla. I flera av de frågor, som behandlats vid
mötena, har sålunda likformiga bestämmelser i de nordiska länderna utar
betats. Med hänsyn till att större krav än hittills torde komma att ställas
på både enhetliga och snabba lösningar av aktuella frågor kan det emeller
tid visa sig bli mera rationellt att direkt tillsätta mindre, nordiska arbets
grupper som av kommissionen får till uppgift att lösa olika problem eller
föreslå enhetliga bestämmelser i särskilda ämnen. Dessa frågor torde enligt
verket få behandlas av den förut nämnda kommissionen. Slutligen framhål
ler patentverket alt även ytterligare åtgärder måste vidtagas för
att den av kommittéerna önskade — och enligt verkets mening alldeles nöd
vändiga — vittgående överensstämmelsen beträffande praxis och handlägg
ning skall kunna uppnås. Likformig, samordnad utbildning av såväl nyan
ställd teknisk personal som redan anställda granskare torde erfordras. Möj
lighet bör även beredas den tekniska personalen, eventuellt på utbytesbasis,
att tjänstgöra i annat nordiskt patentverk. Regelbunden information och
kommunikation av avgöranden mellan de olika patentverken bör även upp
tagas i detta syfte.
Även försvarets civilförvaltning behandlar patentverksmötena och fram
håller att i den mån avsikten är att vid sådana sammanträffanden behandla
jämväl praxis i fråga om beviljande av patent synes i konsultationerna böra
Kungl. Maj.ts proposition nr 'iO år WtiC>
46
deltaga befattningshavare som beslutar eller medverkar i beslut i patent
frågor. Ur effektivitetssynpunkt synes det emellertid vara angeläget att
kretsen av deltagande representanter från de olika länderna vid varje sär
skilt tillfälle hålles relativt snäv. Blir kretsen av sådana befattningshavare
alltför stor, riskeras att konferenserna inte kan hli det värdefulla instru
ment för skapande av likformighet som kommittéerna åsyftat.
Särskilt intresse tilldrager sig det nordiska förslagets relation till det nu
pågående internationella arbetet på patentområdet, särskilt ar
betet inom EEC. Allmänt framhålles att resultatet av detta arbete i största
möjliga utsträckning bör beaktas men att dröjsmålet med EEC-konventio-
nen inte får leda till uppskov med genomförandet av den föreslagna nor
diska gemenskapen.
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-
ret framhåller sålunda vikten av internationell enhetlighet på patentlagstift-
ningsområdet. Det är därför angeläget att den nordiska lagstiftningen så
långt som möjligt anpassas till Europarådets lagkonvention och den blivande
EEC-konventionen. Instanserna har med tillfredsställelse konstaterat att
kommittéerna beaktat dessa synpunkter i det nu framlagda förslaget. Vad
angår EEC-konventionen är en anpassning önskvärd även ur den synpunk
ten att det är angeläget att en eventuell framtida anslutning från svensk sida
till denna patentgemenskap ej försvåras. Det nordiska lagförslaget torde
emellertid i huvudsak vara så utformat, att det ej skulle hindra en sådan
anslutning. Även under det fortsatta lagstiftningsarbetet bör emellertid ut
vecklingen inom EEC på detta område beaktas. Vad beträffar tidpunkten
för genomförandet av EEC-konventionen bär de beräkningar därom, som
gjordes i det förberedande skedet, ej hållit streck och det är ovisst när ett
ikraftträdande kan komma till stånd. Önskemålen att för svenskt vidkom
mande nå enhetlighet med EEC-konventionen får emellertid ej tagas till
intäkt för att man låter anstå med införandet av det nordiska förslaget. Det
är tvärtom för svensk industri angeläget att den revidering av svensk pa
tentlagstiftning som föreslagits snarast genomföres.
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Smålands
och Blekinge samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare
framhåller att det givetvis i och för sig är önskvärt att lagstiftningen i de
nordiska länderna inte onödigtvis avviker från vad som gäller på den euro
peiska kontinenten. Intresset av att den nordiska lagstiftningen bringas i
överensstämmelse med lagstiftningen i EEC-länderna bör emellertid inte
få leda därhän att man i valet mellan olika tänkbara lösningar stannar för
den som föreslagits i EEC-utkastet även i sådana fall då denna från andra
synpunkter framstår som olämplig. Det är för närvarande ovisst såväl när
det i EEC-utkastet föreslagna systemet kan träda i kraft som vilka änd-
ringar som dessförinnan kan komma att vidtas däri, och med hänsvn här
till synes viss försiktighet böra iakttas då det gäller att i de nordiska In-
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
47
garna införa nya regler som föreslagits i nämnda utkast. Liknande synpunk
ter framföres av handelskammaren i Gefle. Även Svenska uppfinnarkontoret
framhåller att man inte på varje punkt behöver ansluta sig till EEC-ut-
kastet.
Patentverket erinrar om att det i EEC-utkastet upptagits ett system med
provisoriska patent och ifrågasätter om en framtida anslutning till
den europeiska patentgemenskapen i praktiken verkligen kan ske utan att
ett motsvarande system införes också hos oss. I varje fall borde erforderliga
fullmaktsbestämmelser finnas, som lägger i Kungl. Maj :ts hand att utfärda
de föreskrifter om ändringar i handläggningen av patentärenden som för
detta ändamål kan erfordras. Några sådana har emellertid inte intagits
i förslaget. I stället framgår det mera tydligt av det slutliga betänkandet,
att de nordiska patentlagarna----om en anslutning till EEC:s patentgemen
skap skall kunna ske — erfordrar en ganska omfattande omarbetning. Pa
tentverket har förståelse för kommittéernas obenägenhet att nu medan
EEC-systemet blott föreligger såsom ett preliminärt förslag som dessutom
dragit på sig kritik från inflytelserika kretsar — framlägga ett definitivt
förslag till hur samordningen mellan de nordiska patentlagarna och EEC-
konventionen bör utformas. Det hade dock varit värdefullt om kommittéer
na något närmare velat redovisa de undersökningar i detta stycke som kom
mittéerna vidtagit.
Beträffande s. k. Gebrauchsmuster noterar mönsterskyddsutred-
ningen att kommittéerna i slutbetänkandet redovisat en i huvudsak negativ
inställning. Detta överensstämmer med den uppfattning som, med en enda
dissens, råder inom utredningen och som f. ö. är rådande även inom de
Övriga nordiska mönsterrättskommittéerna. Utredningen nämner, att dess
förslag till lag om mönster kommer att omfatta inte bara vad som brukar
kallas för prydnadsmönster utan även mönster med praktiskt syfte, en
mönsterkategori som utredningen valt att kalla för nyttomönster. Genom
att bereda skydd också för nyttomönster anser sig utredningen tillgodose
ett visst mått av det skyddsbehov beträffande Gebrauchsmuster, som emel
lanåt gör sig gällande.
Sveriges hantverks- och industriorganisation beklagar däremot att kom
mittéerna inte ansett sig böra föreslå införande av regler i detta hänseende
och framhåller att om utredningen inte kompletteras härvidlag, denna vik
tiga fråga torde förbli olöst under överskådlig framtid. Även Svenska tekno-
logföreningen föreslår att frågan utredes närmare.
Några instanser anser att förslaget inte tagit tillräcklig hänsyn till upp
finnarverksamhetens förväntade framtida utveckling och framställer i an
ledning härav vissa önskemål om kompletteringar.
Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller sålunda att ut
vecklingen torde leda till ökade insatser från olika exploateringsorgan för
att tillvarata och nyttiggöra uppfinningar av skilda slag. Med hansyn till
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1900
48
att en betydande andel av de objekt som patentsöks inte exploateras finner
organisationen det önskvärt, att det föreslagna patentinstitutet komplette
ras med en form av tillfälligt skydd, gällande under den tid utred
ning om exploateringsmöjligheterna pågår. Möjligheterna att meddela ett
sådant tillfälligt skydd kan förväntas medföra en kraftig minskning av pa
tentmyndighetens administrativa arbetsbörda.
Liknande önskemål framställes av Svenska uppfinnarkontoret, som även
tar upp frågan om en särskild skyddsf orm för enklare upp
finningar. Kontoret framhåller att behov härav framträtt med hänsyn
till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar av konstruktions-
eller förbättringstyp.
Åtskilliga remissorgan har framhållit, att de inskränkt granskningen till
frågor som berör vederbörande remissorgans verksamhetsområde. Även av
andra remissyttranden framgår, att granskningen inskränkts på nu angi
vet sätt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Departementschefen
Tanken på ett nordiskt patentsamarbete är mycket gammal. Så tidigt
som år 1881 diskuterades vid ett nordiskt juristmöte i Köpenhamn möjlig
heten att införa överensstämmande patentlagar i de nordiska länderna. I
olika former har därefter nordiska överläggningar ägt rum i frågan. Ett
mera omfattande samarbete har emellertid kommit till stånd först sedan
Nordiska rådet i en rekommendation år 1954, i anslutning till ett av en
dansk-norsk-svensk kommitté dessförinnan framlagt principförslag, hem
ställt att regeringarna snarast ville söka genomföra ett system med nordis
ka patent. Med anledning av rekommendationen tillsattes sakkunniga för
fortsatt utredning av denna fråga. De sakkunniga, vilka som benämningar
antagit respektive danska, finska, norska och svenska kommittén för nor
diska patent, har efter omfattande utredningsarbete i början av år 1964
framlagt ett betänkande med förslag till gemensam nordisk patentlagstift
ning. Arbetet ingår därvid som ett led i det pågående nordiska lagstiftnings-
samarbetet pa immaterialrättens område som bl. a. lett till de nya varumär
kes- och upphovsrättslagarna.
Den svenska kommittén har lagt fram särskilda lagförslag om patent-
och registreringsverkets besvärsavdelning och om följdändringar i för-
svarsuppfinningslagen, varumärkeslagen och namnlagen.
För svensk rätts del innebär kommittéernas förslag en total revision av
den för patent i allmänhet gällande lagstiftningen, som innefattas i för
ordningen den 16 maj 1884 angående patent. Speciallagstiftningen om ar
betstagares uppfinningar och om försvarsuppfinningar har lämnats utanför.
En sådan allmän revision av patenträtten har sedan länge varit ett önske
49
mål. Förslag därtill har utarbetats vid olika tillfällen — främst märkes ett
år 1919 av palentlagstiftningskommittén avgivet betänkande med förslag
till lag om patent m. m. — men har inte lett till resultat. Vissa partiella
reformer har dock ägt rum. Viktigast är en år 1944 genomförd lag om änd
ring i patentförordningen, vilken grundades på ett av 1938 års patentut
redning år 1942 avgivet betänkande.
Det nu avgivna förslaget har ett dubbelt syfte: det avser dels att vid si
dan av de vanliga nationella patentansökningarna införa ett system med
s. k. nordiska patentansökningar och i samband därmed åstadkomma så
vitt möjligt enhetliga nordiska patentlagar och dels att allmänt moderni
sera lagstiftningen och tillgodoföra den resultaten av det internationella
konventionsarbetet på patentområdet.
Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar innebär, att
den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna vända sig
med en patentansökan, s. k. nordisk patentansökan, till endast ett av de
nordiska patentverken, som därvid i stort sett ensamt behandlar ansökning
en enligt samma regler som gäller för nationell ansökan och meddelar pa
tent även för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för
sig. Sådana patent är i allt jämställda med patent som meddelas efter van
lig nationell ansökan. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patent
ansökningar, den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige,
den andra till patent i dessa länder och Finland. Systemet med nordiska pa
tentansökningar beräknas medföra avsevärd rationalisering av arbetet vid
de nordiska patentverken, som för närvarande belastas av stigande balan
ser av oavgjorda ärenden.
Systemet förutsätter ett förenhetligande av patentlagstiftningen i de nor
diska länderna. Kommittéerna har därför upptagit patentlagstiftningen i
dess helhet till översyn, vilket ansetts påkallat även med tanke på den ut
veckling som skett på området sedan de nuvarande patentlagarna antogs.
Som resultat av kommittéernas arbete framlägges förslag till nya patentla
gar för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Förslagen är helt överens
stämmande i fråga om patentbeviljandet. Även i vad avser övriga civilrätts
liga bestämmelser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande. Straff-
och processrättsliga regler har däremot inte kunnat förenhetligas i samma
grad, med hänsyn till de skiljaktigheter som råder mellan de straff- och
processrättsliga systemen i de olika länderna.
Reglerna rörande nordiska patentansökningar har upptagits i ett särskilt
kapitel i de nya patentlagarna. Bland de viktigaste nyheterna i övrigt i för
slaget må nämnas följande. Nu gällande undantag från patenterbarhet för
bl. a. kemiska föreningar samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande
livs- och läkemedel dock först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfin-
ningshöjd, d. v. s. att uppfinningen inte kan betraktas som närliggande för
en genomsnittsfackman, är avsett att något skärpas. Vid bedömningen av
Kungl. Mtij:ts proposition nr 'iO är 1966
50
uppfinningshöjden måste hänsyn tagas till vad som blivit känt innan pa
tentet söktes. Som känt skall enligt förslaget anses allt som blivit allmänt
tillgängligt samt dessutom tidigare ingivna patentansökningar i den mån
dessa blir offentliga. Förslaget inför alltså ett krav på absolut eller generell
nyhet till skillnad från vad som är fallet enligt de nuvarande nordiska ny
hetsreglerna, vilka blott anger vissa omständigheter såsom medförande att
uppfinningen ej får anses som ny. Handläggningen av patentansökningsären-
den sker för närvarande i stort sett under sekretess fram till dess ansök
ningen utlägges för allmänheten efter verkställd granskning. Kommittéerna
föreslår en väsentligt utökad offentlighet. Sekretessen skall kunna bibehål
las under högst 18 månader från ansökningsdagen, respektive den dag från
vilken sökanden åtnjuter prioritet från en utomlands gjord ansökan på
samma uppfinning. Möjligheterna att erhålla tvångslicens utvidgas. Bl. a.
skall tvångslicens kunna meddelas om hänsyn till allmänt intresse av syn
nerlig vikt så kräver.
Vid remissbehandlingen har kommittéernas förslag genomgående fått ett
gynnsamt mottagande och det anses väl ägnat att läggas till grund för lag
stiftning. Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patent
ansökningar är det en allmän uppfattning hos remissinstanserna att detta
kommer att medföra en rationalisering av de nordiska patentverkens arbete
och därmed medföra en förkortning av de nuvarande långa behandlingsti
derna för patentansökningar.
Efter remissbehandlingen har hållits fortsatta nordiska överläggningar i
ämnet mellan berörda departement och ministerier i Stockholm den 19—
20 augusti 1964, i Helsingfors den 23—26 november 1964, i Köpenhamn den
8—10 februari 1965 och i Oslo den 12—13 april 1965.1 Vid överläggningar
na har kommittéernas förslag överarbetats under hänsynstagande till de
synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen i de olika länderna.
I fråga om systemet med nordiska patentansökningar har därvid på finskt
förslag i princip förordats den principiellt betydelsefulla modifikationen,
att nordisk patentansökan skall kunna omfatta antingen de fyra nordiska
länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige eller blott tre av dessa län
der. Finland skall alltså — i motsats till vad kommittéerna föreslog —
kunna medtagas i ansökning avseende endast tre länder.
Med anledning av ett från svensk sida framlagt regeringsförslag har kom
mittéernas förslag behandlats vid Nordiska rådets 13:e session i Reykja
vik i februari 1965. Rådet beslöt därvid rekommendera regeringarna att
söka genomföra förslaget. Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige har därefter under hand träffats överenskommelse om att be
driva arbetet så att propositioner i ämnet skall kunna framläggas för folk
representationerna i början av år 1966.
Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1966
1 Från svensk sida deltog jnstitierådet Tonvald Hesser, ordförande, expeditionschefen
Göran Borggård, generaldirektören Åke von Zweigbergk, överingenjören Saul Lewin och hov
rättsassessorn Eric Essén.
Kungl. Maj.ts proposition nr ’t() är 1966
51
I enlighet härmed vill jag nu förorda att lagstiftning genomföres i prin
cipiell överensstämmelse med kommittéernas förslag. Såsom jag uttalade
i samband med alt jag anmälde frågan om avlåtande till Nordiska rådet av
del förut nämnda regeringsförslaget framstår ett system med nordiska pa-
tentansökningar i dagens läge som enda vägen att snabbt genomföra den
rationalisering av arbetsförhållandena vid de nordiska patentverken, som
visat sig alltmera angelägen. En sådan rationalisering skulle komma de pa
tentsökande till godo i form av väsentligt minskade behandlingstider och
ett billigare förfarande. För patentverken skulle den leda till en betydande
minskning i den nuvarande synnerligen betungande arbetsbelastningen. En
ligt kommittéernas beräkningar skulle minskningen för år 1965 uppgå för
Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge till 26 % och för Sve
rige till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen bli 34 %. Även om
dessa siffror får betraktas som osäkra finns grundad anledning antaga att
kommittéernas förslag' skulle medföra en påtaglig minskning av patentver
kens arbetsbelastning och därmed innebära betydande besparingar för det
allmänna och även vinster i nationalekonomiskt avseende. På grund av de
ytterligt ansträngda arbetsförhållandena vid det svenska patentverket torde
systemet med nordiska patentansökningar visserligen för närvarande inte
kunna leda till att personal friställes men klart är att patentverkets anspråk
på teknisk personal blir väsentligt mindre än det eljest skulle vara.
Även i vad angår patentlagstiftningen i allmänhet innefattar kommitté
ernas förslag enligt min mening i stort sett lämpliga lösningar av de ofta
komplicerade frågor som möter inom detta område. Förslaget innebär här
att patentskyddet i vissa avseenden stärkts men beaktar samtidigt samhäl
leliga intressen på området, bl. a. genom vidgade möjligheter att meddela
tvångslicens och genom regler som innebär ökad offentlighet i patenterings-
förfarandet. Jag finner den avvägning som sålunda skett i det väsentliga
ändamålsenlig.
Även om alltså huvudlinjerna i kommittéernas förslag bör följas, har den
granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrande
na verkställts vid de nordiska departementsöverläggningarna visat att en
del jämkningar är påkallade. Vid det fortsatta arbetet inom justitiedeparte
mentet har jag sökt att så långt som möjligt taga hänsyn till resultatet av
dessa överläggningar.
Som jag förut anfört har de delegerade i fråga om systemet med nordiska
patentansökningar framlagt ett ändringsförslag av mera principiell betydel
se, som går ut på att införa möjlighet att i nordisk patentansökan, som av
ser endast tre länder, medtaga även Finland. Jag vill för min del tillstyrka
delta förslag.
Till övriga ändringsförslag av de delegerade återkommer jag i det följande.
I internationellt hänseende har kommittéerna vid utformandet av sitt
förslag tagit hänsyn till den inom Europarådet utarbetade konventionen
den 27 november 1963 om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.
Med förslagets genomförande kan alltså denna konvention ratificeras från
svensk sida.
Kommittéerna har vidare eftersträvat att i största möjliga utsträckning
beakta det utkast till en konvention rörande patentgemenskap mellan EEC-
länderna som är under utarbetande. Detta arbete har dragit ut på liden
och det torde för närvarande vara svårt att bedöma när konventionen kom
mer till stånd. Ett beslut att nu genomföra kommittéernas förslag innebär
att man inte avvaktar resultatet av EEC-arbetet. I den nordiska diskussio
nen har också i stort sett rått enighet om att dröjsmålet med arbetet på
EEC-konventionen inte får leda till uppskov med genomförandet av den
nordiska patentgemenskapen. Frågan om en samordning mellan det nor
diska systemet och EEC-konventionen får upptagas längre fram sedan den
na konvention genomförts. Härvid får också prövas den av patentverket vid
remissbehandlingen av kommittéernas förslag väckta frågan om införande
av s. k. provisoriska patent.
Den av några remissinstanser diskuterade frågan om skydd för s. k. Ge-
brauchsmuster torde få upptagas i samband med revisionen av mönster
lagstiftningen.
Ett par remissinstanser har framställt önskemål om särskilda regler för
skydd av uppfinning under tid då utredning om exploateringsmöjligheter
pågår och om en särskild skyddsform för enklare uppfinningar. Något stör
re praktiskt behov av sådana specialregler torde emellertid inte föreligga
och jag är inte beredd att framlägga några förslag härom.
Det förenhetligande av den nordiska patenträtten, som det framlagda
förslaget åsyftar, aktualiserar frågan om en samordning av prövningen av
besvär över beslut i patentärenden. I sitt betänkande har kommittéerna
framhållit önskvärdheten av att en gemensam nordisk besvärsinstans för
patentärenden inrättas och förordat att denna fråga snarast måtte utredas.
Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige har sedermera
under hand träffats överenskommelse att verkställa en sådan utredning.
I Sverige har sakkunniga för ändamålet tillkallats med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 26 maj 1965.
I detta sammanhang har bl. a. patentverket i sitt remissyttrande fram
hållit att det nordiska patentsamarbetet bör vidgas även på det administra
tiva planet. Jag vill för min del ansluta mig till denna uppfattning.
Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till
1) patentlag;
2) lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret;
3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning;
4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644); och
5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).
Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 2.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
53
II. DE SÄRSKILDA LAGFÖRSLAGEN
Förslaget till patentlag
Departementschefen. Kommittéerna har föreslagit att den nya lagen rubri
ceras patentlag. Jag tillstyrker detta förslag.
Vad angår lagens disposition har kommittéerna i 1 kap. upptagit allmän
na bestämmelser. I 2 kap. har behandlats patentansökan och dess hand
läggning m. in., i 3 kap. nordisk patentansökan, i 4 kap. årsavgifter, i 5 kap.
överlåtelse, licens m. m. och i 6 kap. patentets upphörande m. m. I 7 kap.
har upptagits sanktionsbestämmelser m. m. och i 8 kap. vissa särskilda be
stämmelser. 9 kap. innehåller slutligen bestämmelser om rättegång i pa
tentmål.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats aft de enligt
kommittéernas förslag i 7 § och 10 § första stycket tredje och fjärde punk
terna upptagna bestämmelser om patents giltighetstid och omfattning upp
tages i ett särskilt kapitel, som placeras omedelbart efter 3 kap. i kommit
téernas förslag. Vidare föreslås att bestämmelserna i 56 § i kommittéernas
förslag om viss uppgiftsskyldighet rörande patent m. m. utbrytes och place
ras i ett nytt kapitel, som inskjutes omedelbart efter 6 kap. i kommittéernas
förslag. Sanktionsbestämmelserna i 7 kap. föreslås överförda till 9 kap., som
därvid åsättes den nya rubriken Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.
Slutligen förordas att de särskilda bestämmelserna i 8 kap. överförs till sista
kapitlet. De nu nämnda ändringarna föranleder omnumrering av 4—8 kap.
i kommittéernas förslag.
Jag biträder de delegerades förslag.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser
1 §•
I förevar ande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är
likalydande med 1 § i kommittéförslaget, behandlas patenträttens föremål
och subjekt.
Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket patentförordningen må patent
meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfaranden och kan
utnyttjas i industriell verksamhet. Berättigad att erhålla patent är enligt
54
andra stycket endast uppfinnare, svensk eller främmande, eller uppfinna
res rättsinnehavare. I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Pa
tent må ej meddelas på uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag
eller goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,
må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande
för dess framställning.
I fråga om livs- och läkemedel samt kemisk förening må framhållas att
patent på förfarande för framställning härav på grund av den under 3 §
i förslaget berörda regeln i 19 § 1 mom. patentförordningen om s. k. indi
rekt produktskydd ger skydd även åt det framställda alstret såsom pro
dukt av just det patenterade förfarandet.
Kommittéerna. Kommittéerna föreslår att patentlagen inledes med stad
gande att den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt,
eller den till vilken uppfinnarens rätt övergått enligt vad i patentlagen stad
gas efter ansökan äger erhålla patent på uppfinningen och därigenom förvär
va ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja denna. I motiven frainhålles att i
nordisk och främmande rätt, genom domstolars och myndigheters praxis
och diskussionen inom doktrinen, ett tämligen fast patenträttsligt uppfin-
ningsbegrepp utbildat sig. Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för
att det skall föreligga en uppfinning i patenträttslig mening. Bl. a. måste
uppfinningen ha teknisk karaktär och teknisk effekt och den måste vara
reproducerbar; rörande kommitténs utläggning av dessa villkor hänvisas
till betänkandet s. 96—99. Kommittéerna framhåller att det knappast är
möjligt att i lagtext ange vad som här avses. Med hänsyn till att önskemål
härom likväl framkommit i diskussionen rörande det preliminära betän
kandet föreslår kommittéerna emellertid att nu berörda krav — såsom i
den gällande svenska patentförordningen — antydes genom att i lagtexten
anges att uppfinning, för att kunna patenteras, skall kunna tillgodogöras in
dustriellt. Kommittéerna anför att förslaget här står i överensstämmelse
med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Kommittéerna fram
håller att uttrycket industriellt främst åsyftar kravet att uppfinningen skall
äga teknisk karaktär samt tillägger att övriga här avsedda krav ligger i
själva ordet uppfinning.
Kommittéerna har inte ansett det lämpligt att, såsom i den gällande
svenska patentförordningen, uppställa krav att uppfinningen avser alster
eller förfarande; vissa uppfinningar kan inte enligt allmänt språkbruk fö
ras till dessa två kategorier men bör ändå kunna patenteras, t. ex. uppfin
ningar som består i att använda kända medel för nya ändamål.
I andra stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från patenter
barhet. Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte
kan meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder
eller allmän ordning. Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj. ts proposition nr AO år 1966
55
patent ej må meddelas på växtsorter eller djurarter. Del framhålles att kon
ventionen den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter före
skriver att skydd för dylika produkter inte får beviljas enligt såväl nämnda
konvention som patenllagstiltningen. Undantaget omfattar inte mikrobio
logiska förfaranden eller produkter av sådana förfaranden. Kommittéerna
anför vidare att rätt att göra undantag enligt 2) upptagits i Europarådets
lagkonvention och i EEC-utkastet.
Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till den nu gällande
specialbestämmelsen rörande livs- och läkemedel samt kemisk förening, en
ligt vilken patent ej må meddelas på själva alstret utan endast på särskilt
förfarande för dess framställning; förslaget innebär alltså att patent även
då det gäller livs- eller läkemedel eller kemisk förening skall kunna med
delas på själva den produkt det gäller. Till stöd för denna ståndpunkt anför
kommittéerna bl. a. att man med undantaget för kemiska föreningar torde
ha avsett att gynna hemmaindustrin på bekostnad av de utländska indu
strierna. Patentlagstiftningen bör emellertid enligt kommittéernas mening
inte användas för detta ändamål. Anses en hemmaindustri i behov av sär
skilt skydd, bör sådant anordnas på andra vägar. Beträffande undantaget
för läkemedel och livsmedel har tidigare anförts sociala skäl; det har an
setts att patentering här många gånger skulle onödigt fördyra dessa för all
mänheten nödvändiga eller värdefulla produkter. Numera kan man emel
lertid här säkra sig mot otillbörliga utnyttjanden av patent, t. ex. genom
social lagstiftning, lagstiftning rörande apoteksvaror och kontroll av så
dana varor, prislagstiftning och monopollagstiftning. De skäl som tidigare
anförts för undantagen är alltså enligt kommittéernas mening ej längre
hållbara. I praxis har undantagen också i viss mån kringgåtts. Redan en
ligt gällande lag kan patent erhållas för förfaranden för framställning av
kemiska föreningar och skyddet omfattar här, enligt reglerna om s. k. in
direkt produktskydd, även det framställda kemiska ämnet såsom produkt av
just det patenterade förfarandet. Praxis har utvidgat denna möjlighet till
indirekt skydd för kemisk förening genom att patent beviljats på förfaranden
för framställning av nya kemiska föreningar även om förfarandet endast
inneburit utnyttjande av ett arbetssätt som i princip är förut känt vid fram
ställning av andra kemiska föreningar. Vad som motiverat patent i dessa
fall har då i själva verket varit nyheten hos den kemiska föreningen som
sådan och dess värdefulla egenskaper.
Enligt kommittéernas mening bör man nu ta steget fullt ut och införa
möjlighet till patentering av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel.
Till stöd härför anföres.
De grunde, der ligger bag patentinstitutet som sådan — nemlig åt op-
finderen kan få en vis eneret til udnyttelsen af sin opfindelse, således åt
den opfinderiske virksomhed derved opmuntres og fremmes, og åt hele sam
fundet gennem den offentliggprelse af opfindelsen, som patenteringen med-
56
f0rer, får adgang til efter patenttidens udl0b frit åt tilgodeg0re sig de ånde-
Uge nyskabelser — g0r sig gaeldende på disse områder med samme vaegt
som på de 0vrige tekniske områder. Man kan vel endog sige, åt netop disse
områder er i saerlig grad vigtige, de kemiske förbindelser på grund af de
saerlig rige muligheder, nyskabelser her byder på, lsege- og naeringsmidler
på grund af den overordentlige betydning, disse saerlige områder har. En
lremme af opfindelselsesvirksomheden indenfor disse grupper må derfor
anses for i ganske saerlig grad betydningsfuld. Det er komitéernes opfattelse,
åt forskningsarbejdet, f. eks. indenfor levnedsmiddelbranchen, vil kunne
haemmes af de gaeldende regler, og der er en nserliggende mulighed for, åt
opfindelser af naeringsmidler ikke bliver realiseret, fordi risikoen for efter-
ligninger og deraf f0lgende Överproduktion g0r det for 0konomisk risikabelt
åt saette en produktion igång.
I detta sammanhang anför kommittéerna att det även i utländsk patent
lagstiftning finns en tendens att upphäva tidigare gällande undantag för
patenterbarhet av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Undantag
beträffande kemiska föreningar är ej tillåtna enligt Europarådets lagkon
vention eller EEC-utkastet. Vad angår livs- och läkemedel medger lagkon
ventionen endast att gällande undantag bibehålies under en tioårsperiod och
i EEC-utkastet är undantag över huvud taget ej tillåtna.
På grund av det anförda anser kommittéerna att man i princip bör in
föra möjlighet att patentera kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel
enligt vanliga regler.
I fortsättningen tar kommittéerna upp frågan huruvida skyddet för ke
miska föreningar samt livs- och läkemedel bör utformas som ett s. k. obe
gränsat produktskydd, d. v. s. ett skydd som omfattar det patenterade ämnet
i och för sig oberoende av vilken användning det är fråga om, eller om
patentet bör begränsas till att omfatta användning av ämnet för sådana om
råden som patentsökanden angivit i ansökningen. Kommittéerna anför att
de i det preliminära betänkandet förordat att skyddet begränsades på detta
sätt. I utlåtandena över betänkandet hade denna ståndpunkt emellertid över
vägande kritiserats. Kommittéerna har i det slutliga betänkandet omprövat
sin ståndpunkt och föreslår nu att skyddet göres obegränsat. Härom an-
föres.
Det må erkendes, åt en så snaever begraensning av beskyttelsesområdet
vil kunne volde betydelige, praktiske vanskeligheder. Dels vil det ofte vaere
vanskeligt åt fastlaegge en rimelig afgraensning — og for så vidt angår laege-
midler, hvor årsagerne til en konstateret terapeutisk virkning ikke altid vil
kunne påvises, kan dette eventuelt vsere umuligt — dels vil man let kunne
komme i den situation, åt patenthavaren ikke vil kunne gennemf0re sin
patentret på grund af usikkerheden ved konstateringen af, til hvilket an-
vendelsesformål stoffet i givet fald saelges. Når dertil kommer, åt det vil
vaere relativt sjaeldent, åt et stof viser sig praktisk anvendeligt på vidt for-
skellige områder, har man fundet det rigtigst og ikke förbundet med vaesent-
lige betaenkeligheder, åt der gives adgang til en patentering af selve stoffet,
hvilket harmonerer med den praksis, der er gennemf0rt i England og USA,
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
57
og som må forventes også åt blive gennemf0rt for det europauske patents
vedkommende. En opfindelse, der gar ud på en ny ikke forudset og ikke
naerliggende anvendelse af det pågaeldende stof, vil herefler kun kunne f0rc
til et afhamgigt patent.
Kommittéerna framhåller alt ett införande av möjlighet till patentering
av kemiska föreningar hör medföra den ändringen i gällande praxis att pa
tent på förfarande för framställning av kemisk förening meddelas endast
om förfarandet i sig självt uppfyller samtliga villkor för patenterbarhet. 1
detta sammanhang anför kommittéerna att det för patentering av ett ämne
måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt flera närbesläktade
ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska effekten. Det blir alltså
inte — som hittills vid patentering av förfaranden — möjligt att skydda en
grupp av ämnen, bestämd endast genom en omfattande kemisk formel, i
vilken en eller flera variabla grupper ingår.
Från kommittéernas mening att skyddet för kemiska föreningar samt
livs- och läkemedel bör utformas som obegränsat produktskydd är en med
lem av den norska kommittén skiljaktig. Enligt reservantens mening bör
skyddet, såsom anförts i det preliminära betänkandet, begränsas till att
avse ämnets användning inom ett eller flera av patentsökanden angivna
användningsområden; jfr härom betänkandet s. 114—116.
Enligt kommittéerna bör den ändring rörande patenterbarhet för livs-
och läkemedel som följer av förslaget inte genomföras samtidigt med för
slaget i övrigt utan först vid en senare tidpunkt. Enligt punkt 1 i övergångs
bestämmelserna har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att bestämma när
detta skall ske.
I frågan vem som skall kunna erhålla patent innebär förslaget att man
bibehåller nuvarande huvudregel i patentförordningen, att endast uppfin
naren eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Spörsmålet om ar
betstagares uppfinningar bör enligt kommittéernas mening inte behandlas i
själva patentlagen.
Här må anmärkas att kommittéerna i sitt preliminära förslag (7 §) upp
tog en bestämmelse om s. k. företagsuppfinning av innebörd att om uppfin
ning tillkommit genom samarbete mellan flera inom ett företag på sådant
sätt att man inte kunde ange bestämd person eller bestämda personer som
uppfinnare, ägde likväl företaget eller den till vilken dess rätt övergått er
hålla patent. Av hänsyn till den kritik som vid remissbehandlingen av det
preliminära förslaget riktades mot sistnämnda stadgande och med beaktan
de av att bestämmelser av detta slag i allmänhet inte återfinns i patentlag
stiftningen och inte heller upptagits i EEC-utkastet har kommittéerna inte
medtagit stadgandet i det slutliga förslaget. Även föreskriften att uppfinna
ren skulle anges har slopats. Kommittéerna framhåller att detta inte inne
bär att man godkänner tanken på företagsuppfinningar, d. v. s. att en juri
disk person skulle kunna anses som uppfinnare.
Kimgl. Maj:Is proposition nr 40 år 1900
58
Rörande bestämmelsen att patentet innebär ensamrätt att yrkesmässigt
utnyttja uppfinningen hänvisas till 3 §.
Remissyttrandena. Vad kommittéerna anfört rörande patenträttens
föremål lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Den föreslagna
bestämningen att uppfinning, för att vara patenterbar, skall kunna tillgodo
göras »industriellt» tillstyrkes av flera remissinstanser, bl. a. kommers-
kollegium, Sveriges industriförbund och Kooperativa förbundet.
Patentverket anser att bestämningen knappast utgör någon förbättring,
eftersom ordet »industriell» på svenska normalt har en mera begränsad
innebörd än den som åsyftas enligt motiven och väl även får anses obliga
torisk enligt artikel 1 (3) Pariskonventionen. Sannolikt har ordet både på
engelska och franska en vidsträcktare innebörd, som närmast torde svara
mot det vidare svenska ordet »näringsverksamhet». Patentverket vill emel
lertid inte motsätta sig den föreslagna utformningen av bestämmelsen.
Sveriges hantverks- och industriorganisation är mera tveksam och anföi
att även om bestämmelsen ansluter sig till Europarådets lagkonvention,
den principiella lämpligheten därav synes kunna ifrågasättas.
Flera remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund, understryker vad
i betänkandet anföres om att uttrycket »industriell» bör tagas i ordets vi
daste betydelse.
Vad härefter angår bestämmelserna i 1 § andra stycket om vissa undan
tag från patenterbarhet, har undantaget för vad som strider mot goda
seder eller allmän ordning inte föranlett erinran vid remiss
behandlingen.
Även undantaget beträtffande växtsorter och djurarter god-
tages i allmänhet i remissvaren och tillstyrkes uttryckligen av patentverket,
kommerskollegium, statens centrala frökontrollanstalt och växtförädlings-
skyddsutredningen. Sistnämnda utredning framhåller att växtförädlarens
möjlighet att enligt gällande rätt erhålla rättsligt skydd för sitt arbetsre
sultat genom patent är synnerligen begränsad. Patent kan visserligen i prin
cip erhållas på en metod eller ett förfarande, varigenom en ny växtsort fram-
ställes, men på grund av det för erhållande av patent uppställda kravet på
reproducerbarliet finns i allmänhet inte praktiska möjligheter för föräd-
laren att erhålla patent. Det är uppenbart, att patentlagstiftningen inte ut
formats med tanke på växtförädlingens problem. Lagstiftningen har också
i vårt land kommit att i det närmaste sakna praktisk betydelse på ifråga
varande område. Endast i ett begränsat antal fall har patent beviljats på
speciella metoder inom detta område. Det har då närmast rört sig om för
öknings- och planteringsmetoder samt metoder eller medel som påvei’kar
ett växtexemplars egenskaper, men däremot har patent inte beviljats direkt
på en framställd ny växtsort. Utredningen erinrar om att enligt konventio
nen den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter unionsstat
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1960
59
bl. a. skall meddela förädlare från annan unionsslat en ensamrätt till sin
produkt. Denna ensamrätt kan tillerkännas förädlaren antingen genom en
särskild skyddsform, reglerad genom konventionen, eller genom patent.
Hinder föreligger inte för unionsstat att i sin nationella lagstiftning medge
skydd under båda dessa former, men endast endera av formerna får till-
lämpas på samma växtsläkte eller växtart. Utredningen framhåller i fortsätt
ningen att dess arbete bl. a. syftar till att utreda den för svenska förhållan
den lämpligaste utformningen av ett system, som kan möjliggöra för vårt
land att tillträda konventionen. Under utredningsarbetet har i främsta
rummet övervägts ett system, enligt vilket förädlaren skulle beträffande
en av honom framställd ny sort beredas en ensamrätt av upphovsrättslig
karaktär genom en särskild skyddsform, s. k. sortskydd.. Delta system skulle
ligga inom ramen för de regler som upptagits i konventionen. På grund av
de begränsade möjligheterna att tillämpa patentlagstiftningen på ifrågava
rande område, särskilt såvitt gäller den av förädlaren framställda växtsorten,
har utredningen ansett sig redan nu kunna fastslå, att vid införande av
rättsskydd för förädlingsprodukter patent lämpligen ej bör användas som
skyddsform. Utredningen har därför inte någon erinran mot den i patent
lagförslaget intagna undantagsbestämmelsen beträffande växtsorter. Ut
redningen framhåller att efter genomförandet av en dylik bestämmelse möj
ligheten alltjämt kvarstår att erhålla patent exempelvis på föröknings- och
planteringsmetoder samt på metoder eller medel, som påverkar en växts
egenskaper.
En ledamot av utredningen har ansett att utredningen bort avstyrka un
dantaget.
I redaktionellt hänseende föreslår statens centrala frökontrollanstalt att
ordet »djurarter»» utbytes mot »djurraser», då raser inom djurriket när
mast motsvarar sorter inom växtriket och då utredningens överväganden och
förslag torde gälla raser och ej hela djurarter. I samma riktning uttalar sig
patentverket, som anser det uppenbart orimligt att en djurart, t. ex. hästen
eller kon, skulle kunna patenteras; på sin höjd är patent tänkbart beträf
fande en ny ras inom en djurart.
Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för k e-
miska föreningar tillstyrkes av flertalet remissinstanser och möter
i allmänhet inte principiella invändningar. I avstyrkande riktning uttalar
sig emellertid kommerskollegium, som anser att övervägande skäl talar för
att bibehålla gällande undantag. Enligt ämbetsverkets mening bör i vart fall
det slutliga ställningstagandet i denna fråga anstå tills det blir aktuellt för
vårt. land att ansluta sig till ett mera vidsträckt internationellt samarbete
på patenträttens område, där ett slopande av undantagsbestämmelserna ut
gör eu förutsättning för en anslutning. Med hänsyn härtill bör beträffande
kemiska föreningar upptagas samma övergångsbestämmelser som i fråga
om livs- och läkemedel.
60
Vad angår skyddets närmare utformning uttalar sig försvarets civilför
valtning, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivarföreningen och Jcrn-
kontoret mot att det såsom kommittéerna föreslår införes ett obegrän
sat produktskydd och förordar i stället, i anslutning till kommit
téernas preliminära förslag, ett system med ett till användningsområdet be
gränsat produktpatent. Även kommerskollegium anser att skyddet bör be
gränsas på detta sätt, om ett skydd på området över huvud skall införas.
Försvarets civilförvaltning ansluter sig i denna fråga till den reservation,
som avgivits av en ledamot av den norska kommittén, samt anför.
Kommittéerna har icke gjort någon verklig jämförelse och därpå grun
dad analys av verkningarna mellan ett system med oinskränkt produktskydd
och ett system med ändamålsbundet produktskydd. Både kommittéerna och
vissa remissinstanser har emellertid berört frågan om vilket bidrag som har
största betydelse, avslöjandet av en ny produkt t. ex. ett nytt kemiskt ämne
eller avslöjandet av denna produkts användbarhet. Frågan torde icke kun
na besvaras på ett enhetligt sätt. I vissa fall kan avslöjandet av en ny ke
misk förening innebära en mycket stor prestation medan användbarheten
av produkten, sedan den väl upptäckts, ger sig själv. I andra fall — och de
torde vara många — kan det vara svårare att finna ett lämpligt använd
ningssätt. Det kan då föreligga risk att den som upptäckt en förut icke känd
kemisk förening söker utverka oinskränkt produktskydd på föreningen för
att sedan dra fördel av andras uppfinningsrikedom när det gäller att finna
användning för den upptäckta föreningen. Åstadkommandet av den förut
icke kända kemiska föreningen torde därför böra jämställas med upptäckten
av en ny naturlag och således icke innebära uppfinning. Uppfinning och pa-
tentering synes endast kunna avse den upptäckta föreningens användbarhet
och naturligtvis olika metoder att åstadkomma föreningen.
Civilförvaltningen vill fästa uppmärksamheten även på en annan sida
av problemet. Väljes systemet med ändamålsbundet produktskydd förenk
las arbetet för patentmyndigheten. Den patenterbarhetsbedömning som skall
ske där blir nämligen oberoende av om den kemiska föreningen (produkten')
är förut känd eller icke. Väljes däremot system med obegränsat produkt
skydd har patentmyndigheten även att ta ställning till den mycket svårbe
dömbara frågan om den i en aktuell ansökning avsedda produkten, ehuru
ny i betydelsen icke förut känd, är så närliggande andra kända produkter
att patenterbarhet uteslutes. Med sistnämnda system införes således en ny
bedömningsgrund som torde ställa mycket höga krav på vederbörande grans
kares insikt i det speciella område, som patentansökningen avser.
Om obegränsat produktskydd för kemiska föreningar införes, torde det i
många fall bli nödvändigt att utnyttja bestämmelsen om tvångslicens i 41 §..
I sådana mål kan svåra avvägningsproblem uppkomma då det gäller att fast
ställa vederlaget för licensen. Patent på en kemisk förening som sådan kan
i sådant sammanhang verka hämmande på tillkomsten av för allmänheten
nyttiga produkter i vilka föreningen ingår som utgångsmaterial. Här skulle
med andra ord ett patent på produkten utan att den hänförde sig till något
därav framställt alster kunna motverka sitt eget syfte att främja utveck
lingen.
Som stöd för förslaget har bl. a. åberopats anglosaxisk praxis. Man bör
emellertid vara försiktig med att draga några bestämda slutsatser av en
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 År 1966
61
jämförelse mellan det produktskydd som medgives enligt nämnda praxis och
ett ändamålsbundet produktskydd. I Amerika tillämpas t. ex. system med
obegränsat produktskydd. Verkningarna härav torde emellertid i viss
män motverkas av där gällande bestämmelser och praxis beträffande miss
bruk av patent.
Man har vidare hänvisat till att EEC sannolikt kommer att gå in för ett
obegränsat produktskydd med avseende på kemiska föreningar. Med an
ledning härav erinras om att det ännu kan dröja länge innan något slutligt
resultat av EEC:s arbete på patentområdet föreligger. Det torde därför vara
omöjligt att nu med någon grad av säkerhet kunna förutsäga vilket system
EEC kommer att stanna för. Det kanske icke är orealistiskt att tänka sig
att EEC, om man inom den nordiska patentgemenskapen väljer systemet
med ändamålsbundet produktskydd och lar goda erfarenheter därav, också
väljer detta system.
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkon-
toret åberopar ett gemensamt uttalande av de nordiska industriförbunden,
vilka, likaledes i anslutning till den reservation som avgivits av en ledamot
av den norska kommittén, förordar ett system med ett till användningsom
rådet begränsat produktpatent. I nämnda uttalande tillägger de nordiska
industriförbunden, »åt det trods ubestridlige internationale tendenser i ret
ning af et mere absolut stofpatent, i hvert fald indtil denne tendens har givet
sig tydeligere udtryk i lovgivningerne uden for U.S.A. og England, må vsere
bedst i overensstemmelse med den rigtige linie åt indskraenke stofpatenters
beskyttelse til det, der fremgår av patentkravets angivelse af anvendelse(r).
Industriforbundene bemaerker i denne förbindelse, åt den anbefalede skser-
pelse af kravene til opfindelsehpjden efter organisationernes mening med-
fprer, åt patentbeskyttelsens omfång, for så vidt angår anvendelseområdet,
bliver videre end hvad de hidlil gaeldene krav ville fpre til».
Nu nämnda remissinstanser hänför sig vidare till ett av Sveriges kemiska
industrikontor avgivet yttrande, vari kontoret kritiserar kommittéernas skäl
att ej längre vidhålla det preliminära förslaget om ett till användningsområdet
begränsat produktpatent. Iveinikontoret anför.
De praktiska invändningar som rests mot det preliminära förslaget synes i
huvudsak vara tre. Dels har det gjorts gällande, att det relativt sällan före
kommer, att ett ämne visar sig praktiskt användbart på flera olika områden,
dels skulle man — vid ett till användningsområdet begränsat produktpatent
■— lätt kunna komma i den situationen att patenthavaren ej skulle kunna häv
da sin patenträtt på grund av osäkerhet om för vilket ändamål det patente-
rade ämnet i ett givet fall saluföres, och dels skulle, slutligen, ett fastläggan
de av avgränsningen innebära betydande svårigheter.
Mot det första av dessa påståenden måste emellertid från svensk kemisk
industris sida inläggas en gensaga. Många exempel kan anföras, där en ke
misk förening kan finna användning inom vitt skilda områden. Sålunda
kan en viss kväveförening — urea — användas som en väsentlig beståndsdel
i olika gödselmedel, i både plast- och textilprodukter och som karieshäm-
mande medel i halstabletter. En etylenoxidprodukt av särskild typ använ
des dels som tvättmedel och dels för att förhindra uppkomsten av statisk
62
elektricitet hos textilier. Antalet fall av vitt skilda användningar för en och
samma kemiska förening är ej så fåtaliga, att icke en begränsning av patent
skyddet till användningsområden sknlle vara av praktisk betydelse
Den andra invändningen tar sikte på förmodade svårigheter för en patent-
havare att bevaka sin rätt. Till denna må anmärkas, att praktiska erfaren
heter av likartade förhållanden faktiskt föreligger. I praktiken meddelas
redan metodpatent, som i realiteten ntgör användningspatent, och det
dansk-norska »middelpatentet» är i själva verket just ett till användnings
område begränsat produktpatent. Från svensk kemisk industris sida har
man emellertid ej erfarenhet av nämnvärda praktiska svårigheter av den art
kommittéerna anfört. Enligt uppgift förekommer sådana svårigheter icke
heller i Danmark.
De praktiska svårigheterna att göra lämpliga avgränsningar av patent
skyddet har ej redovisats av utredningen. Kemikontoret är emellertid med
vetet om att dessa kan te sig betydande. Problemet finns dock redan för när
varande, då patent meddelas, som i praktiken är användningspatent; veter
ligen har man i praktiken inga svårigheter att bemästra de problem som
avgränsningarna innebär. Enligt uppgift föreligger ej heller från Danmark
erfarenheter som stöder kommittéernas uppfattning att avgränsningssvårig-
heterna skulle vara oöverkomliga. Härtill kommer, att samma svårigheter i
stor utsträckning måste komma att kvarstå även enligt det definitiva för
slaget, i och med att särskilda (beroende) patent skall kunna meddelas för
nya användningar av en redan patenterad produkt. Även i detta fall måste
rimligen avgörandet avse vilka användningsområden som är konsumerade
av det primära patentet. Samma avgränsningsproblem uppstår f. ö. också
om någon — trots möjlighet att erhålla »obegränsat» patent — t. ex. för att
undvika alltför många invändningar eller av misstag begränsar sig till att
söka produktpatent allenast för visst eller vissa uppgivna ändamål. Kemikon
toret kan därför icke biträda uppfattningen att avgränsningssvårigheterna
kan åberopas som ett avgörande skäl mot att produktpatentskyddet be
gränsas till användningsområde(n).
De av kommittéerna anförda praktiska betänkligheterna synes således ej
vara av sådan tyngd att de föranleder Kemikontoret att frångå sin prin
cipiella uppfattning, enligt vilken patentskyddet för kemiska föreningar icke
bör sträckas utöver det (eller de) praktiska användningsområde(n) som
angivits av sökanden (och näraliggande). I
I sitt yttrande anger emellertid Kemikontoret också att vissa av organisa
tionens medlemmar anser att den industriella utvecklingen bland såväl stör
re som mindre företag inom den kemiska branschen skulle främjas av ett
patentskydd, utformat enligt kommittéernas definitiva förslag. Därvid
tramhålles särskilt de positiva erfarenheter man haft av det oinskränkta
produktskyddet på kemiska föreningar i länder som USA, Canada, Eng
land, Frankrike, Belgien, Japan och Sydafrika.
Kemikontorets yttrande åberopas även av kommerskollegium.
En tveksam hållning beträffande frågan om obegränsat produktskydd
för kemiska föreningar intages av Skånes handelskammare. Handelskam
maren är närmast böjd för att förorda kommittéernas ursprungliga förslag
med ett till användningsområdet begränsat produktskydd. Om emellertid -
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966
Knngl. Maj.ts proposition nr 'iO år 1906
63
vilket vill synas sannolikt — den internationella utvecklingen mera bestämt
kommer att gå i riktning mot erkännande av ett obegränsat produktskydd,
kan handelskammaren acceptera den föreslagna ordningen. Handelskam
maren ifrågasätter dock om inte frågan om införande av det obegränsade
produktskyddet bör få anstå under den övergångstid som avses i punkt 1 i
övergångsbestämmelserna.
I redaktionellt avseende uttalar Lukemedelsföreningen starka betänklig
heter mot att frågan huruvida den föreslagna patentlagens uppfinningsbe-
grepp avser obegränsat produktskydd inte lösts i lagtexten eller tillämp-
ningsförfattning. Om erforderliga bestämmelser inte lämpligen kan infogas
i själva lagtexten, måste ett otvetydigt klarläggande lämnas i en tillämp-
ningsförfattning.
f frågan rörande patenterbarhet av kemiska föreningar tar patentverket
upp en tillä mpningsfråga och anför.
Kommittéerna har i detta sammanhang anfört (s. 111) att det för paten-
tering av ett ämne måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt
flera närbesläktade ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska
verkan. Det skulle således icke — som hittills vid patentering av förfaran
den — vara möjligt att skydda en grupp av ämnen, bestämd genom en om
fattande kemisk formel, i vilken en eller flera variabler ingår. Verket vill
emellertid för sin del tillstyrka en liberalare praxis än den kommittéerna
här utan närmare motivering synes förorda. Skydd för en grupp av för
eningar, bestämd genom en kemisk formel, i vilken en eller flera variabla
grupper ingår, bör sålunda kunna godtagas, förutsatt att erforderligt tek
niskt underlag finnes i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet
är uppfyllt.
Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för
livs- och läkemedel tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det
övervägande antalet remissinstanser. Patentverket anför i sitt tillstyrkande
yttrande att dessa undantag enligt verkets mening vilat på oriktiga och nu
mera förlegade uppfattningar om patentsystemets verkningar. Med det mera
moderna betraktelsesättet, enligt vilket man ser patentväsendet såsom en
grundläggande förutsättning och stimulans för sådan forskning och in
vestering som är nödvändig för det tekniska och ekonomiska framåtskri
dandet, finnes inte några skäl att undantaga vissa områden av tekniken.
Gör man sådana undantag — och gör man dem effektiva —- kan detta inte
undgå att få en retarderande verkan på framstegstakten just på de undan
tagna områdena. Att något sådant skulle kunna vara motiverat av sociala
skäl är uppenbarligen orimligt. Sådana skäl kan däremot väl motivera olika
ingrepp mot missbruk av patenträtten. Inom själva patenträtten erbjuder
här reglerna om tvångslicens det närmast liggande korrektivet. Näringsfri-
hetsråciet framhåller att man visserligen kan hysa betänkligheter beträf
fande lämpligheten av att införa möjlighet att patentera livs- och läkemedel.
Enligt rådets mening är emellertid förslaget om uppskov med ikraftträdan
64
det av de nya reglerna på detta område ägnat att minska sådana betänklig
heter. Frågan om patentering av livs- och läkemedel måste även bedömas
mot bakgrunden av kommittéernas förslag om skärpning av kravet på upp-
finningshöjd och av de föreslagna reglerna i 41 och 42 §§ (46 och 47 §§ i
departementsförslaget) om tvångslicens vid beroendepatent och på grund
av allmänt intresse av synnerlig vikt. Med beaktande härav har näringsfri-
hetsrådet kommit till den slutsatsen, att det ej finns skäl att göra invänd
ning mot kommittéernas slutliga förslag i nu ifrågavarande avseende.
Liknande synpunkter framförs av medicinalstyrelsen och Kooperativa
förbundet, vilka dessutom åberopar den klara tendensen inom det interna
tionella patentsamarbetet att slopa ifrågavarande undantagsbestämmelser.
Även länsstyrelsen i Hallands län godtager kommittéernas förslag men
framhåller att ett utvidgat patentskydd för läkemedel kan komma att med
föra vissa olägenheter ur social och medicinsk synpunkt, särskilt som det
föreslagna systemet med tvångslicenser endast torde kunna tillgripas i mera
extrema fall.
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkon-
toret åberopar ett yttrande av Sveriges kemiska industrikontor, vilket god
tager kommittéernas förslag, beträffande livsmedel dock endast under för
utsättning att en övergångstid fastställes och att stränga krav på uppfin-
ningshöjd vidmakthålles.
I avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, som anser över
vägande skäl tala för att undantaget för livs- och läkemedel bibehålies. I
vart fall bör man, såsom kommittéerna föreslagit, bibehålla undantaget un
der en övergångstid tills det blir aktuellt för vårt land att ansluta sig till ett
mera vidsträckt internationellt samarbete på patenträttens område, där ett
slopande av undantagsbestämmelserna utgör en förutsättning för en anslut
ning.
Några remissinstanser yttrar sig särskilt beträffande läkemedel.
RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier häl
sar med tillfredsställelse att nuvarande undantag från patenterbarhet för
dessa produkter avskaffas.
I avstyrkande riktning uttalar sig däremot Apotekarsocieteten, försvarets
civilförvaltning och statens farmacevtiska laboratorium. Försvarets civilför
valtning framhåller att kommittéerna endast anfört patentmonopolets be
tydelse för den forskning och det utvecklingsarbete som bedrives inom läke
medelsindustrien. I betänkandet har däremot inte berörts det mycket om
fattande forsknings- och utvecklingsarbete som på här ifrågavarande om
råde utan tanke på vinst bedrives vid olika samhälleliga institutioner. Äm
betsverket fortsätter.
För sådant arbete anslås årligen stora belopp av allmänna medel. Även
betydande donationer har gjorts för att främja sådan forskning. Sådan verk
samhet som här berörts leder ofta till mycket betydelsefulla resultat, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
K it ii
(/I. Mnj: Is proposition nr i It år 1 !)(><>
65
ulan annan tanke än alt främja folkhälsan ställs till allmänhetens törlo-
gande. Om undantagsbestämmelser beträffande läkemedel slopades skulle
säkerligen antalet patenttvister inom det medicinska området komma att
öka. Patenlrätbegångar berörande här avsedda samhälleliga institutioners ar
hetsområden måste inverka i hög grad störande på det vetenskapliga arbetet,
då de vetenskapsmän som är avdelade för forskningsarbetet på grund av sin
sakkunskap måste i stor utsträckning biträda med arbetet för rättegången.
Man frågar sig om vårt land med sina begränsade resurser har råd till detta.
I anslutning härtill vill civilförvaltningen framhålla att ett slopande av nu
gällande undantagsbestämmelser för läkemedel otvivelaktigt skulle aktuali
sera frågan huruvida vissa statliga institutioner, som sysslar med forskning
på läkemedelsområdet och framställning av läkemedel, hör införa eu aktiv
patentpolitik för att i största möjliga utsträckning ekonomiskt tillgodogöra
sig sina arbetsresultat i den mån dessa bedömas patenterbara. Härmed sam
manhänger också vilken inverkan förslagets genomförande kommer att ha
för den vetenskapliga friheten. Gränsen mellan grundforskning och mål-
forskning torde på här berörda område vara svår att upprätthålla.
Statens farmacevtiska laboratorium anför.
Patentlagstiftningen är av näringspolitisk och ekonomisk natur och bär
tillkommit för att stimulera företagsamhet och uppfinningsförmåga genom
att bevara frukterna av arbetet åt dem som utfört det. Möjligheten att di
rekt eller indirekt patentera en uppfinning har säkert stor betydelse som
drivfjäder för utvecklingen på läkemedelsområdet. Tyvärr måste patenter
barhet medföra en monopolställning och en sådan kan brukas så att olä
genheter uppstår för konsumenten. Det gäller alltså här att väga fördelar
och nackdelar mot varandra.
Den mest påtagliga olägenheten av monopolställningen är de höga pri
serna men därtill kommer en fara för kvardröjande av onödigt låga kvalite
ter. På de flesta områden är man beredd att finna sig i olägenheterna fram
förallt därför att konsumenten har möjlighet avstå från varan, om han
t. ex. finner den för dyr. Så är icke förhållandet, då det gäller läkemedel.
EU sådant skall vara möjligt att anskaffa för var och en, som behöver det,
och det skall finnas i en tillfredsställande kvalitet. Av dessa skäl har man
icke tidigare velat gå med på att med patent skydda läkemedel lika starkt
som uppfinningar på de flesta andra områden.
1 ett avseende råder emellertid nu en betydande skillnad mot förhållan
dena för endast ett fåtal år sedan. Genom sociallagstiftning har i betydande
omfattning den direkta utgiften för läkemedlen överflyttats från den en
skilde till samhället. Något ekonomiskt hinder torde därför numera sällan
föreligga för den enskilde att erhålla behövlig medicin, även om med nuva
rande utformning av läkemedelsrabatteringen dyrare läkemedel fortfarande
kan bli betungande för den sjukes ekonomi. Frågan är nu i stället om man
skall tolerera att samhället skattevägen åt företagen tar ut de i en del fall
sannolikt onödigt höga priser på patentskyddade läkemedel, som man velat
skydda den enskilde sjuke mot. Laboratoriet har svårt acceptera den tan
ken. I motsats till vad kommittéerna antyder har vi den uppfattningen, att
det knappast finns något annat effektivt, för samhället tillgängligt vapen
mot för höga priser på nya läkemedel än inskränkning i patenträtten. I
varje fall har de olika former av prisgranskning, som tillämpats för farma
cevtiska specialiteter i Sverige visat sig ineffektiva i avseende å nya läke
medel.
3 Bihang titt riksdagens protokoll t966. 1 samt. Yr 40
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Vad angår skyddets utformning hälsas kommittéernas förslag, att även
för läkemedel införes obegränsat produktskydd avseende va
rans användning inom hela läkemedelsområdet, med tillfredsställelse av
RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.
Även Sveriges kemiska industrikontor godtager det föreslagna obegrän
sade produktskyddet samt anför..
Kommittéerna anförde i det preliminära betänkandet att ett ämne ej
skulle kunna patenteras som läkemedel i allmänhet. Den som påvisade att
det patenterade ämnet hade i patentet ej nämnda egenskaper med annan
terapeutisk verkan skulle vara berättigad till ett självständigt patent. Det
framgår ej av det definitiva betänkandet huruvida kommittéerna avsett
att denna tolkning skall vara vägledande för beviljandet av (beroende) an-
vädningspatent för det fall att det »obegränsade» produktskyddet införes.
Kemikontoret utgår från att så icke är fallet. Från läkemedelsindustrien
framfördes i särskilt yttrande över det preliminära betänkandet en — en
ligt Kemikontorets uppfattning -— övertygande bevisning för att en sådan
ytterligt snäv tolkning av läkemedelspatentet ej kunde upprätthållas. Bort
sett från de praktiska svårigheter som anfördes, förtjänar att understrykas
de tekniska synpunkter som utvecklades i yttrandet. Dessa utvisade, sam
manfattningsvis, att det utvecklingsarbete, som föregår en substans’ intro
duktion som läkemedel icke blott har avseende på de egenskaper och in
dikationer, som närmast är aktuella, utan är av fundamental betydelse för
användningen som läkemedel över huvud. Den som påvisar en ny terapeu
tisk effekt hos ett redan känt läkemedel kan därför ej anses ha gjort en
uppfinning som i avgörande grad skiljer sig från den tidigare. Om en pro
dukt patenterats såsom läkemedel — antingen självständigt eller som be
roende användningspatent enligt det definitiva förslaget — måste följakt
ligen skyddet omfatta hela läkemedelsområdet. Det synes då också rimligt
att detta förhållande får komma till uttryck redan i patentkravet. Med
hänsyn till betänkandets tystnad på denna punkt och till att problemet har
aktualitet även för det fall det »obegränsade» produktskyddet införes vill
Kemikontoret yrka på att ett auktoritativt uttalande av denna innebörd om
rättstillämpningen på ifrågavarande område ges.
Ä andra sidan anser kommerskollegium att skyddet för läkemedel bör
begränsas till visst användningsområde. Försvarets civilförvaltning uttalar
att det skulle vara olyckligt att ge ett obegränsat produktskydd åt läkemedel.
Läkemedelsindustriföreningen och flera handelskammare finner betän
kandets mening vara att den som påvisar ett nytt indikationsområde för ett
patentskyddat läkemedel ej skall kunna erhålla beroendepatent på grund
därav. Då det emellertid inte klart framgår av kommittéernas motiv att
förslaget har denna innebörd hemställer dessa instanser om ett klarläggande
härutinnan.
1 lörevarande sammanhang diskuterar ett par remissinstanser frågan om
vilken dokumentation av en uppfinnings tekniska effekt som bör
krävas för patenterbarhet, närmast på läkemedelsområdet. RUFI, Represen-
Knngl. Maj:Is proposition nr 40 år !!)<>(>
<>7
tantföreningen för utländska farmacevtiska industrier delar komittéernas
uppfattning, att man inte kan uppställa någon allmängiltig regel härom.
Det bör i stället avgöras i varje särskilt fall, huruvida en klinisk dokumen
tation är erforderlig eller om experimentalbiologisk dokumentation med
hänsyn till uppfinningens art är tillräcklig. RUFI understryker att eu kli
nisk prövning av ett läkemedel inte får medföra att uppfinningens nyhet
bortfaller, även om prövningen måste företagas så att flera läkare lär känna
läkemedlet i fråga innan patentansökningen inges. Även patentverket har
tagit fasta på kommittéernas uttalande att man inte kan ge någon allmän
regel om vilken dokumentation för den tekniska effekten som skall krävas.
I fråga om läkemedel bör sålunda sökandens uppgift om terapeutisk verkan
normalt kunna godtagas utan särskild dokumentation.
I frågan v em som kan erhålla patent konstaterar flera instan
ser, nämligen försvarets civilförvaltning, mönsterskyddsutredningen, In-
geniörsvetenskapsakademien, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemän
nens centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska
teknologföreningen, Tekniska läroverkens ingenjörsförbnnd, Statsverkens
ingenjörs förbund och Svenska uppfinnareföreningen med tillfredsställelse
att det preliminära förslagets bestämmelser om företagsup p fin ning
utgått. Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller härom.
Den inom industriföretag icke ovanliga företeelsen, att en uppfinning
tillkommer genom samverkan av flera personer under arbete i företagets
laboratorier, försvårar ibland identifiering av vederbörande uppfinnare.
Härav har frammanats tanken, att företag borde kunna beredas möjlighet
att i eget namn söka och erhålla patent, varvid orättmätigt förbigången per
son skulle hänvisas till domstol för att vinna rättelse. Mot detta resonemang
kan anföras, att rätten till en uppfinning icke kan göras beroende av den
miljö, i vilken uppfinningen tillkommit, och att ett företags berättigade in
tressen i avseende på anställdas uppfinningar bäst torde tillgodoses genom
förpliktelsen, att dessa i första rummet skall hembjudas till företaget. Det
bör vidare uppmärksammas, att det alltid är svårt för enskild person att
föra talan emot ett ekonomiskt starkt företag, och att den enskilde ogärna
angriper företag, av vilket han är beroende. Tillkomsten av »företagspatent»
skulle följaktligen medföra en för uppfinnarna allvarlig, mot grundtanken
i patentlagstiftningen stridande rättsförlust.
Andra instanser beklagar frånvaron av bestämmelser om företagsuppfin-
ning. Hil hör handelskammaren i Gefle, Sveriges industriförbund, Svenska
arbetsgivareföreningen, Jernkontoret, Läkemedelsindustriföreningen och
Sveriges lantbruksförbund. Sveriges industriförbund åberopar det gemen
samma yttrandet av de nordiska industriförbunden, vari framhålls att för
slaget om företagsuppfinning täckte ett reellt behov, som i framtiden torde
göra sig än mera gällande, eftersom forskningen inom företagen mer och
68
mer organiseras på kollektiv basis. Sveriges lantbruksförbund anför att sär
skilt producentkooperationen med sina speciella relationer mellan medlem
mar och företag samt det tekniska servicesamarbetet dem emellan torde ha
behov av att företaget anses som uppfinnare, när tekniska lösningar växer
fram under kontakterna mellan föreningen och flera av dess medlemmar.
Departementschefen. Kommittéerna har i 1 § upptagit grundläggande
bestämmelser om patenträttens föremål och subjekt. Som inledande huvud
bestämmelse i första stycket har föreslagits stadgande att den som gjort en
uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den till vilken uppfin
narens rätt övergått enligt vad i patentlagen stadgas efter ansökan äger er
hålla patent på uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkes
mässigt utnyttja denna. Förslaget, som sakligt står i överensstämmelse med
gällande rätt, har i princip godtagits vid remissbehandlingen. I ett par re
missvar ifrågasättes huruvida formuleringen, att uppfinning för att vara
patenterbar skall kunna »tillgodogöras industriellt», är alltför begränsad.
Man åsyftar här en mycket vid betydelse av ordet industriell, som avser ej
endast industri i egentlig mening utan även andra näringsgrenar. Även jag
tinner det vara något tveksamt om denna vida betydelse verkligen framgår
av den föreslagna lydelsen. Att, såsom bl. a. diskuterats vid 1944 års revi
sion, i stället ange att uppfinning för att kunna patentskyddas skall kunna
utnyttjas i näringsverksamhet, vill jag dock inte förorda. Mot en dylik be
stämning kan bl. a. anmärkas att den ur vissa synpunkter är för snäv,
eftersom den kan tänkas ange att vissa offentliga funktioner, t. ex. för-
svarsväsendet, ej omfattas. Termen »industriell» har fördelen att antyda
att uppiinningen, för att vara patenterbar, skall ha teknisk karaktär. Med
hänsyn härtill och då termen har gammal hävd inom patenträtten — den
användes med den här avsedda innebörden i Pariskonventionen och i den
gällande svenska patentförordningen — bör den enligt min mening godta
gas. Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.
I andra stycket har upptagits vissa undantag från patenterbarhet.
Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte kan
meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller
allmän ordning. Stadgandet har inte föranlett erinringar vid remissbehand
lingen och torde böra upptagas i lagen.
Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken patent ej må med
delas på växtsorter eller djurarter. Förslaget har i allmänhet godtagits i re
missvaren. I fråga om skydd för växtsorter undersökes inom växtföräd-
lingsskyddsutredningen behovet av särskild lagstiftning, varvid även prövas
frågan om svensk anslutning till konventionen den 2 december 1961 om
skydd för växtförädlingsprodukter. Enligt konventionen får skydd för växt-
sorter inte beviljas enligt både konventionen och patentlagstiftningen. Även
om det för närvarande inte kan bedömas huruvida Sverige bör ansluta sig
D
O
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1 !)(>(>
(i!)
till konventionen, finner ja}*, lika med bl. a. patentverkel och växttöräd-
lingsskyddsutredningen, patent i allt fall inte utgöra lämplig skyddsform
för växtsorter. Denna synpunkt gäller även produkter av djuravel in. in.
Jag tillstyrker därför i princip kommittéernas förslag.
1 redaktionellt avseende vill jag förorda dels, av skäl som ett par remiss
instanser anfört, alt ordet djurarter utbytes mot djurraser och dels att i lag
texten, såsom skett i Europarådets lagkonvention, intages uttrycklig töre-
skrift att undantaget även gäller väsentligen biologiskt förfarande för fram
ställning av växter och djur; i sistnämnda avseende bör dock, i enlighet med
vad som skett i Europarådskonventioner möjlighet till patent medges för
mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande.
Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till det i patentförord
ningen gällande förbudet mot patentering av kemisk förening och inne
bär således att sådan förening skall kunna patenteras. Förslaget har i prin
cip tillstyrkts eller godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Även
jag finner för min del — med beaktande av den principiella räckvidd av
patent på kemiska föreningar och liknande produkter som jag kommer att
förorda i det följande — rimligt att man inför denna möjlighet. Det prak
tiska behovet av patentskydd för kemiska föreningar är redan i viss mån
erkänt i gällande rätt som medger patent på särskilt förfarande för fram
ställning av sådana föreningar. Denna möjlighet har emellertid visat sig
otillräcklig och man har i praxis sökt utvidga skyddsområdet genom med
delande av patent på s. k. analogiförfarande och på annat sätt. Det är emel
lertid mer naturligt att direkt medge patenterbarhet av kemiska föreningar
som sådana.
Ett genomförande av patenterbarhet för kemiska föreningar innebär att
den nuvarande liberala praxis rörande patentering av förfaranden för fram
ställning av kemiska föreningar bör skärpas, så att sedvanliga krav på ny
het och uppfinningshöjd här kommer att tillämpas. Å andra sidan bör en
ligt min mening patent, liksom hittills i fråga om förfaranden, kunna med
delas på en grupp av föreningar, bestämd genom en kemisk formel, i vilken
en eller flera variabla grupper ingår, förutsatt att erforderligt tekniskt un
derlag finns i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet är upp
fyllt/
Kommittéernas förslag upptager ej heller motsvarighet till det nu gäl
lande förbudet mot patentering av livs- och läkemedel och innebär alltså att
även sådana produkter skall kunna patenleras. I denna del har förslaget
emellertid ej ansetts böra genomföras förrän efter en övergångstid; jag-
hänvisar här till punkt 1 i övergångsbestämmelserna.
Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.
Bl. a. har näringsfrihetsrådet, efter vägande av skälen för och emot samt
under åberopande bl. a. av de föreslagna övergångsbestämmelserna och de
enligt förslaget föreliggande möjligheterna till tvångslicens kommit till
70
slutsatsen att det ej finns skäl att göra invändning mot förslaget. Liknande
synpunkter har framförts av medicinalstyrelsen. Beträffande läkemedel
liar emellertid några remissinstanser uttalat sig i avstyrkande riktning.
Dessa instanser har bl. a. framhållit att patentskydd här medför risk för
höga priser som med nuvarande sociallagstiftning ytterst drabbar samhäl
let. Det har även framhållits att patentskydd på olika sätt skulle inverka
störande på det omfattande forsknings- och utvecklingsarbete på läkemedels
området som bedrives vid olika samhälleliga institutioner.
För egen del vill jag framhålla att frågan om patenterbarhet av livs- och
läkemedel i praktiskt avseende inte torde ha den betydelse som man ofta
tillmäter den i diskussionen. Vad till en början angår livsmedel är det i
själva verket knappast tänkbart att det kan göras några patenterbara upp
finningar i fråga om den stora mängden av våra vanliga födoämnen som
har verklig betydelse för folkhushållet. Vad som kan komma i fråga är pa
tent på speciella och avgränsade områden utan någon större vikt i försörj-
ningsmässigt eller nationalekonomiskt avseende. Uppfattningen att det
från samhällelig synpunkt skulle föreligga behov av ett förbud mot patente-
ring av livsmedel är därför enligt min mening inte hållbar. I fråga om läke
medel är möjligheterna att göra nya och betydelsefulla uppfinningar större.
Det bör emellertid uppmärksammas att redan gällande rätt här ger vid
sträckt utrymme för patentering. Visserligen kan ett läkemedel inte patente
ras i och för sig, men som framgår av det jag har sagt förut är det möjligt
att patentera särskilt förfarande för framställning av ämnet. Erhålles så
dant patent omfattar det också de läkemedelsprodukter som framställs en
ligt förfarandet. Genom att praxis här utsträckt skyddet till att avse även
s. k. analogiförfaranden har man i själva verket kommit mycket nära ett
rent produktskydd och det gällande undantaget för patentering av läkeme
del har därför i praktiken inte hindrat en mycket omfattande patentering
på läkemedelsområdet. Något hållbart skäl varför det i detta läge från
samhällelig synpunkt skulle vara nödvändigt eller lämpligt med ett förbud
mot patentering av själva produkterna kan enligt min mening inte anföras.
Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att tendensen internatio
nellt går mot att upphäva undantag från patenterbarhet som tidigare gällt
för livs- och läkemedel. Sådana undantag är ej tillåtna enligt EEC-ulkastet
och i princip ej heller enligt Europarådets lagkonvention; enligt sistnämn
da konvention får gällande undantag behållas endast efter uttrycklig reser
vation och endast för en tid av tio år.
Av anförda skäl vill jag i princip tillstyrka kommittéernas förslag att
man upphäver det nuvarande undantaget från möjligheten till patentskydd
för livs- och läkemedel. Som kommittéerna föreslagit och åtskilliga remiss
instanser förordat bör emellertid undantaget bibehållas under en övergångs
tid, till dess motsvarande ändring allmänt har genomförts i andra industri
länder. Jag återkommer till denna fråga vid övergångsbestämmelserna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 'i0 år 1966
71
Av eu om det såvitt nu kan bedömas knappast kan befaras att ett mfo-
riiiule av patenteringsmöjligheter för livs- och läkemedel skall lä ogynn
samma verkningar, kan man inte förbise att vissa risker i detta avseende
kan komma alt uppstå. Det är därför anledning alt med uppmärksamhet
följa utvecklingen på området. Skulle tendenser till missbruk framträda i
något avseende, får självfallet vidtagas etfektiva motåtgärder.
Departementsförslaget innebär alltså att patent skall kunna meddelas pa
kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Kommittéerna har till in
gående diskussion tagit upp frågan vilken principiell räckvidd man bör
tillägga patent på sådana produkter. Frågan har varit föremål för delade
meningar både inom kommittéerna och bland remissinstanserna. Kommit
téernas majoritet har förordat att patent inom förevarande områden skall
anses medföra skydd för varje tänkbar användning, s. k. obegränsat pro
duktskydd, medan en ledamot reserverat sig till förmån för betraktelsesättet
att patentet medför skydd endast för det eller de användningsområden som
uppfinnaren anger. Sistnämnda mening har vid remissbehandlingen i viss
utsträckning fått stöd från bl. a. de nordiska industriförbunden.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har frågan tagits upp till
förnyade överväganden. De delegerade har därvid, med visst beaktande
bl. a. av kritiken från industrihåll, stannat för att man inte helt kan ansluta
sig till den av kommittéernas majoritet hävdade uppfattningen. Enligt de
delegerades mening leder förslagets allmänna patenterbarhetsvillkor till att
ett patent på en kemisk förening kan gälla endast inom de områden, som
uppfinnaren själv angivit i patentkraven, och andra områden, som för
fackmannen kan anses närliggande i förhållande till dessa. Det är alltså
inte uteslutet att annan kan påvisa nya användningsområden och erhålla
självständigt patent på användning av ämnet inom dessa. Vid bestämmande
av sränserna för vilka användningsområden som kan anses täckta av pa
tenten bör emellertid inte anläggas ett alltför snävt betraktelsesätt, utan
man bör ge den som uppfunnit ämnet och påvisat dess praktiska nytta en
rimlig marginal.. I fråga om hithörande ämnen bör det dessutom vara till-
lätet att ange flera olika användningsområden utan att uppfinningen dar
med anses oenhetlig. De delegerade har vidare anfört att frågan far en
speciell karaktär i fråga om läkemedel. Här kan förhållandet ofta vara det,
afl man i fråga om det nya ämnet konstaterat en terapevtisk verkan som
grundar patent, men att man ej vet orsaken till denna verkan eller vilka
egenskaper hos ämnet som betingar den. Om andra anser sig kunna konsta
tera att ämnet har terapevtisk verkan i andra avseenden än som angivits i
patentbeskrivningen, kan det — även om det gäller ämnets användning på
ett helt annat sätt — vara osäkert om det inte i själva verket är fråga om
samma terapevtiska verkan. Det kan då synas berättigat, att för begräns
ning av patentskyddet ange att ämnet kan användas som läkemedel. Även
här kan emellertid påvisande av en ny biologisk verkan representera en så
Kungl. Muj:ts proposition nr 'tO år
72
dan npplinningshöjd i förhållande till vad man, även med god vilja, kan
utläsa av patentet, att ett nytt, självständigt patent bör kunna beviljas. De
delegerade har slutligen anfört att användningsområdet skall anges i patent
kraven. Om angivandet skett i alltför generella termer, kan patent endast
uppnås om kravet i erforderlig mån preciseras.
Jag vill för egen del ansluta mig till vad de delegerade sålunda anfört om
patentskyddets principiella begränsning på nu förevarande områden. Jag
vin tillägga att det får ankomma på praxis att, med ledning av de delege
rades uttalanden, ytterligare precisera gränserna. Någon närmare reglering
i lagtexten av frågan synes knappast lämplig eller möjlig.
En fråga av stor praktisk betydelse, som har särskild vikt inom läkeme
delsområdet, är vilken dokumentation av den tekniska effekten som bör
krävas för patenterbarhet. Såsom kommittéerna och ett par remissinstanser
uttalat torde man inte kunna ge någon generell regel härom. I fråga om lä
kemedel bör sålunda sökandens uppgift om terapevtisk verkan ofta kunna
godtagas utan särskild dokumentation.
2
§.
I paragrafen, som motsvarar 2 § i kommittéernas förslag, behandlas kra
ven på nyhet och uppfinningshöjd och i samband därmed frågan om kolli
sion med äldre anspråk.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
Gällande rätt. Den inom patenträtten gällande grundsatsen, att uppfin
ning, för att vara patenterbar, skall vara ny, kommer i gällande patentför
ordning till uttryck redan i den förut återgivna inledande bestämmelsen i
1 §. Den närmare innebörden av nyhetskravet utlägges i 3 § första stycket.
Enligt denna bestämmelse må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan
ansökan om patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så
beskriven i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sak
kunnig person kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva
uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster
eller förfarande, som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån
stadgas i 3 § andra stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställ-
ningsskydd i Pariskonventionens artikel It, att i fall då uppfinning blivit
förevisad på internationell utställning, den omständigheten, att uppfin
ningen därvid eller sedermera blivit känd genom tryckt skrift eller genom
uppfinningens utövning, dock inte må utgöra hinder för patents medde
lande, såframt ansökan därom inkommer inom sex månader efter det upp
finningen utställdes.
Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 § patent
förordningen. Enligt detta skall i fall, då flera anmäler sig för erhållande
av patent på samma eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde,
73
som först inkom till patentmyndigheten med sä beskaffade ansöknings
handlingar, att ansökningens föremål därav tydligt framgår.
Kommittéerna. I 2 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande,
alt patent meddelas bara på uppfinning som inte är närliggande i förhål
lande till vad som blivit känt innan patentet söktes. Enligt andra stycket
första punkten skall därvid såsom känt anses allt som blivit allmänt till
gängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på an
nat sätt.
Kommittéernas förslag innebär i förhållande till gällande rätt en ut
vidgning av de omständigheter som räknas som nyhetshinder. I motiven
framhålles, att de hänsyn, soin ligger till grund för patenträtten — såväl
den synpunkten, att patentet är ett slags vederlag, som samhället skänker
den, som tillför den tekniska utvecklingen något nytt, som den synpunkten,
att samhället vill främja andligt nyskapande genom att ge upphovsmannen
ett sådant skydd, att han kan njuta frukterna av sin verksamhet utan att
befara ingrepp från annat håll —- talar för att gå långt i kraven på ny
het; det kan inte föreligga något samhälleligt intresse av att tillgodose den,
som har frambringat något som sakkunniga redan känner till eller har
kunnat skaffa sig kännedom om. Patenträttens ändamål talar således i och
för sig för att anse varje omständighet, som har möjliggjort kännedom om
uppfinningen, som nyhetshindrande. Kommittéerna anför att praktiska hän
syn väl i någon mån talar emot denna stränga ståndpunkt. Det ligger ett
inte oväsentligt intresse i att man i sådan grad begränsar kretsen av nyhets
hindrande omständigheter, att den förprövning som företages innan patent
meddelas blir praktiskt genomförbar och ger patenthavaren en rimlig garan
ti att patentet kommer att bestå. Detta är av betydelse inte blott för patent
havaren utan även för dem, med vilka denne träder i kontraktsförhållande,
t. ex. licenshavare och andra, som erhåller rättigheter till patentet. Det är
likaledes av betydelse — om än i motsatt riktning — för dem som i sin verk
samhet måste ta hänsyn till patentets existens. Kommittéerna framhåller
emellertid att mot dessa hänsyn till rättssäkerheten står hänsynen till all
mänheten; ett patent berövar allmänheten möjligheten att utöva uppfin
ningen.
Vad särskilt angår skrifter såsom nyhetshinder framhåller kommittéerna,
att de inte funnit någon rimlig grund för den nuvarande begränsningen i
svensk och dansk rätt att hänsyn endast tages till tryckta skrifter. Ett krav
på mångfaldigande kan knappast motiveras. Det avgörande torde vara, att
skriften varit allmänt tillgänglig. Kommittéerna framhåller vidare bl. a. att
man varit enig om att även offentliga föredrag, utställningar och förevis
ningar bör vara hinder för patentering.
Enligt kommittéerna är det en naturlig följd av de anförda synpunkterna,
att man slopar hittillsvarande uppräkning av särskilda nyhetshindrande om-
3
| Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 40
Kiuujl. Maj:ts proposition nr Mt år
Uttiti
74
ständigheter. Har patent meddelats på en uppfinning som var känd, är det
löga rimligt att låta spörsmålet om giltigheten av patentet vara beroende av-
om kännedomen om uppfinningen härrörde från en omständighet eller från
en annan. I stället föreslår kommittéerna en generell nyhetsregel; allt som
blivit allmänt tillgängligt skall anses som känt. Härtill har ansetts böra fo
gas en exemplifiering av de vanligaste sätten att göra nyhetshindrande om
ständigheter kända för allmänheten; som exempel nämnes skrift, föredra"
och utnyttjande.
Kommittéerna framhåller, att eu omständighet anses ha blivit allmänt
tillgänglig om en större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att få
del av den; undantag får dock göras för fall där de personer det gäller står i
ett särskilt förhållande till uppfinnaren. I detta sammanhang ger kommit
téerna flera exempel på vad som här avses; se härom betänkandet s. 123__
124.
Kommittéernas förslag att uppfinning, för att kunna patentskyddas, inte
far vara »närliggandes, i förhållande till vad som principiellt kan åberopas
som nyhetshindrande omständigheter ersätter patentförordningens krav att
»sakkunnig person» inte skall kunna utöva uppfinningen med ledning av
sådana omständigheter eller att uppfinningens föremål skall väsentligen
skdja sig från alster eller förfarande som förut blivit känt på visst sätt I
det preliminära betänkandet hade kommittéerna för det sålunda uppställ
da kravet på s. k. uppfinningshöjd använt uttrycket att patent endast med
delas på uppfinning som »väsentligen skiljer sig från» vad som förut bli
vit känt. Kommittéerna framhåller att den nya formuleringen har sin ’mot
svarighet i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet. Även den nya
formuleringen innebär, att en uppfinning måste skilja sig väsentligt från
vad som är förut känt. Den får alltså inte betraktas som närliggande för
en fackman inom ifrågavarande område, d. v. s. för en person som inte be
sitter särskild uppfinningsförmåga men som å andra sidan har fullständig
kännedom om teknikens ståndpunkt och har förmåga att utnyttja allt känt
material på ett fackmannamässigt sätt; hit hör också att företaga närlig
gande konstruktioner. Rörande innebörden av kommittéernas förslag i öv
rigt hänvisas till betänkandet s. 127 ff.
I detta sammanhang behandlar kommittéerna även frågan huruvida ad
ministrativa myndigheter, å ena, och domstolar, å andra sidan, anlägger
olika måttstock vid bedömandet av kravet på uppfinningshöjd. Vad särskilt
angår Sverige ar, enligt kommittéernas mening, tendensen att domstolarna
har staller strangare krav än de administrativa myndigheterna och därvid
stundom går längre än som är lämpligt. Enligt kommittéernas mening bör
vid tillämpning av den nya lagen de administrativa myndigheterna något
skärpa kraven på uppfinningshöjd medan domstolarna bör iakttaga att de
inte driver kraven utöver vad som enligt del förut anförda bör vara lagens
ståndpunkt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
75
I 11 § andra stycket andra punkten i kommittéernas förslag behandlas
frågan om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma
eller liknande uppfinning. Kommittéerna framhåller att enligt gällande rätt
i alla nordiska länderna den äldre sökanden äger företräde att få patent;
patentförordningens hithörande stadgande i 9 § och motsvarande bestämmel
ser i övriga lagar tolkas så att den yngre sökanden får patent på sin upp
finning endast om denna uppvisar eu »rimlig teknisk skillnad» i förhållande
till den uppfinning som avses med den äldre ansökningen. Å andra sidan be
höver den inte uppfylla eljest gällande krav på nyhet och uppfinningshöjd
i förhållande till den förut patentsökta uppfinningen. Vid bedömande av vad
som skall anses vara »en rimlig teknisk skillnad» är praxis emellertid vack
lande. Kommittéerna anser också att detta kriterium på grund av sin vaghet
föranleder vanskligheter i tillämpningen och inte är lämpat att användas
i den nya lagstiftningen. Enligt kommittéernas mening bör man därför här
finna en annan lösning. Kommittéerna har därvid övervägt att införa möjlig
het till patentering av den senare patentsökta uppfinningen, oavsett alt den
är lik den tidigare patentsökta. En sådan s. k. dubbelpatentering anses dock
av kommittéerna vara förbunden med stora betänkligheter och svårigheter.
Kommittéerna anser att man tvärtom bör något skärpa kravet på skillnad
mellan uppfinningarna och ställa den fordran att den senare patentsökta
uppfinningen uppfyller lagens allmänna nyhetskrav också i förhållande till
den tidigare patentsökta. Enligt kommittéernas mening bör därför den äldre
ansökningen principiellt betraktas som nyhetshinder för den yngre, dock
under förutsättning att den tidigare ansökningen offentliggöres enligt 22 §.
Kommittéerna framhåller att denna effekt under alla förhållanden inträder
då den äldre ansökningen blir offentlig enligt 22 §. Den bör emellertid ut
göra nyhetshinder även för tiden dessförinnan.
I fråga om den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet töreslog
kommittéerna i det preliminära betänkandet att den äldre ansökningen
skulle äga nyhetshindrande verkan endast om den visade sig leda till patent.
Denna ståndpunkt innebar även att omfattningen av den nyhetshindrande
effekten hos den äldre ansökningen skulle bedömas enbart med hänsyn till
de i ansökningen ställda patentkraven. Sedermera har emellertid i Europa
rådets lagkonvention upptagits stadgande, att konventionsländerna äger till-
lägga den äldre ansökningen nyhetshindrande effekt oavsett om den leder
till patent; regeln avser inte blott patentkraven utan även innehållet i öv
rigt i ansökningen. Regeln är visserligen inte obligatorisk, men kommittéer
na anser att man kan utgå från att övriga konventionsländer kommer all
tillämpa den; den har i varje fall i viss form upptagits i EEC-utkastet. Med
hänsyn till önskvärdheten av att uppnå största möjliga europeiska enhet
lighet på området förordar kommittéerna därför att innehållet i en tidigare
här i riket ingiven patentansökan skall anses som känt, därest ansökningen
blir allmänt tillgänglig enligt 22 §.
Kungl. Maj.ls proposition nr '/<) dr 1 !)<>(>
76
Rörande den föreslagna regeln framhåller kommittéerna bl. a. att den
även gäller fall där båda ansökningarna inges av samma sökande. Det är
alltsa inte möjligt att i form av vanligt patent få skydd för en vidareutveck
ling av uppfinningen, därest denna inte uppfyller eljest gällande krav på
nyhet och uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen. Kommit
téerna hänvisar emellertid till möjligheten att erhålla tilläggspatent, se 7 §
i departementsförslaget. Vidare framhålles att det är avsett att utforma till-
lämpningsbestämmelserna så att en sökande skall kunna inge flera ansök-
ningar samtidigt utan att de sinsemellan utgör nyhetshinder. Har däremot
olika sökande samtidigt ingivit patentansökningar, skall en ansökning med
lägre ansökningsnummer anses vara gjord tidigare än en ansökning med
högre ansökningsnummer.
Två av ledamöterna i den norska kommittén är skiljaktiga och anser att
kommittéerna bort vidhålla det preliminära förslagets ståndpunkt.
I tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhets
kravet. Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfin
ningen inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig
till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt
utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning
eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gentemot
sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget un
der 1) rörande internationella utställningar motsvarar regeln i 3 § andra
stycket patentförordningen men har något begränsats genom att det endast
hänvisar till sådana internationella utställningar som är officiella eller offi
ciellt erkända. Kommittéerna har ansett denna begränsning motiverad med
hänsyn till regelns ringa betydelse i praktiken och till att regeln medför en
viss risk för uppfinnarna; dessa kan av regeln föranledas att utställa sina
uppfinningar, med den påföljd att förevisningen av ett eller annat skäl blir
att betrakta som nyhetshinder i andra länder. Enligt kommittéernas me
ning innebär begränsningen att regeln endast omfattar utställningar, som
avses i konventionen den 22 november 1928 angående internationella ut
ställningar (SÖ 1932:27) ändrad genom protokoll den 10 maj 1948 (SÖ
1950:34). Förslaget står här i överensstämmelse med Europarådets lag
konvention och EEC-utkastet, vilka uttryckligen begränsar regeln till ut
ställningar som avses i nämnda konvention.
Undantaget under 2) är nytt. Kommittéerna framhåller att det i fall då
ett offentliggörande äger rum utan uppfinnarens vilja synes rimligt att i
viss omfattning skydda honom mot att offentliggörandet får menliga verk
ningar i patenthänseende. Enligt kommittéerna bör man begränsa skyddet
till fall då offentliggörandet beror på att kännedom om uppfinningen up
penbart missbrukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne här
leder sin rätt. Därjämte bör, liksom beträffande utställningsskyddet, krä
vas att patentansökan inges inom sex månader efter publiceringen. För att
Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1966
77
missbruk skall föreligga kräves enligt kommittéerna dels att sökanden eller
någon från vilken han härleder sin rätt inte själv medverkat till offentlig
görandet och dels att den som direkt eller indirekt är ansvarig för offent
liggörandet uppträtt otillbörligt gentemot sökanden eller annan som tidi
gare innehaft uppfinningen, t. ex. genom att han skaffat sig upplysningar
om uppfinningen på rättsstridigt sätt eller genom att han vidarebefordrat
sådana upplysningar under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Kom
mittéerna tillägger att en liknande undantagsregel upptagits i Europarå
dets lagkonvention och i EEC-ulkastet.
I motiven diskuterar kommittéerna även huruvida det bör införas undan
tag från nvhetskravet i fall då uppfinnaren själv föranstaltat om förpubli
cering, t. ex. genom föredrag inför ett vetenskapligt torum före det egent
liga offentliggörandet. Kommittéerna anser dock att det i allmänhet inte
bör vålla uppfinnaren större olägenheter eller kostnader att skydda sig ge
nom att i vanlig ordning söka patent före förpubliceringen och har därför
inte upptagit någon regel i ämnet.
Remissyttrandena.
Förslaget i 2 § första stycket och andra stycket första
punkten om en utvidgad allmän nyhetsregel lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Försvarets civilförvaltning framhåller
att förslaget är välmotiverat och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser det innebära en fördel i förhållande till nuvarande regler. Även pa
tentverket och handelskammaren i Gefle godtar förslaget.
I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges hantverks- och industriorga
nisation, som anser att den föreslagna regeln är alltför vidsträckt med hän
syn till den omfattande informationsverksamhet som forskarna i vårt land
traditionellt utövar beträffande sina forskningsresultat. Enligt organisatio
nens förmenande bör enbart det förhållandet att en uppfinnare exempelvis
i ett föredrag lämnat relativt utförliga upplysningar om en viss uppfinning
i praktiken ej leda till att denna ej kan patenteras.
Statens tekniska forskningsråd avstyrker bestämt förslaget i vad det in
nebär att offentlig handling skall kunna användas som nyhetshinder. För
slaget innefattar här en skärpning i förhållande till gällande rätt i så matto
att ansökningar, remisser, rapporter och andra handlingar som inkommer
till forskningsråd kan utgöra hinder för patentering. Ett genomförande av
förslaget skulle följaktligen få allvarliga konsekvenser beträffande forsk
ningens nyttiggörande. Skulle det likväl genomföras maste möjligheter ska
pas för att sekretessbelägga till forskningsråd inkommande handlingar. Till
närmare belysning av förslagets konsekvenser anför rådet.
Ansökan till forskningsråd eller därmed jämförbara handlingar är för
närvarande, trots att den är offentlig handling, ej att betrakta som nyhets
hinder. Detta är av väsentlig betydelse då forskaren, vid tidpunkten för an
sökans inlämnande, i regel inte med säkerhet vet om ifrågavarande projekt
kommer att leda till praktiskt användbara resultat. Han är emellertid, for
Kungl. Maj:ts proposition nr it) år I())>(>
78
att möjliggöra en bedömning av projektets förutsättningar och betydelse,
tvungen att lämna en så utförlig beskrivning att möjligheter, arbetsplan
och tankbara tillämpningar klart framstår. Härvid kan, om det nya lag
förslaget genomföres, utan tvekan ansökan i många fall komma att använ
das som nyhetshinder vid senare patentering. Teoretiskt kan denna möj
lighet förebyggas genom att forskaren, innan ansökan om forskningsan
slag inlämnas, ansöker om patent. Detta kommer i praktiken endast un
dantagsvis att ske eftersom förfarandet gör önskvärt att de resultat redan
föreligger vilka man avser att nå genom det föreslagna projektet och efter
som forskaren i allmänhet varken förfogar över ekonomiska medel för ett
dylikt patenteringsförfarande eller är tillräckligt hemmastadd i detta ar
betssätt för att begagna det. Även om dessa båda senare förutsättningar fö
relåg skulle det ändå medföra en komplicering av ansökningsförfarandet
och orsaka osäkerhet och oro bland forskarna beträffande ansökningar till
forskningsråd och därvid försvåra det förtroendefulla samarbete mellan
forskare och råd som i dag utgör en väsentlig förutsättning för rådsverk
samheten. Det är vidare uppenbart att ett dylikt förfarande skulle medföra
ett antal patentansökningar som senare visar sig inte vara motiverade ur
nyttosynpunkt.
I detta sammanhang vill rådet även erinra om att ansökningar till exem
pelvis Malmfonden inte på samma sätt som ansökningar till TFR kommer
att vara offentliga handlingar. I Malmfondens instruktion har emellertid fö
reskrivits att projekt gällande teknisk forskning skall remitteras till TFR.
Genom det således föreskrivna remissförfarandet kommer även dessa hand
lingar att bli offentliga.
Liknande synpunkter framförs av Ingeniörsvetenskapsakademien.
Beträffande tolkningen av orden »allmänt tillgänglig» framhåller Väster-
norrlands och Jämtlands läns handelskammare, till vilken länsstyrelsen i
Västcrnorrlands län ansluter sig, att det inte framgår av förslaget huru
vida ett studiebesök skall anses göra en därvid demonstrerad uppfinning
allmänt tillgänglig och därmed inte patenterbar. Handelskammaren anser
det därför betydelsefullt, att frågan klargöres och framhåller att det vore
beklagligt, om den föreslagna skärpningen av den ifrågavarande nvhetsre-
geln skulle försvåra eller förhindra studiebesök.
Flertalet remissinstanser godtar kommittéernas uttalanden att en viss
skärpning av kravet på uppfinningshöjd bör åstadkommas i admi
nistrativ praxis. I vissa yttranden framhålles önskvärdheten av att patent
myndigheternas krav på uppfinningshöjd bringas i höjd med de krav som
nu tillämpas av de svenska domstolarna.
Svensk industriförening anser att kravet på uppfinningshöjd bör diffe
rentieras. Det synes vara motiverat med höga krav på uppfinningshöjd in
om vissa speciella tekniska områden, men inom andra områden, särskilt
sådana som företrädes av småindustrien, bör kraven vara mildare. Enligt
föreningens mening bör därför någon generell skärpning av patentmyndig
heternas krav på uppfinningshöjd inte genomföras. Den olikhet som nu
föreligger mellan patentverkets och domstolarnas praxis bör givetvis elimi
neras, men detta bör ske genom en skärpning av patentverkets praxis inom
Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966
79
vissa speciella tekniska områden och en mildring av domstolarnas praxis
inom vissa andra områden.
I redaktionellt hänseende framhåller åtskilliga remissinstanser alt det
preliminära förslagets formulering »väsentligen skiljer sig från» ger bättre
uttryck åt det skärpta kravet på uppfinningshöjd än det slutliga förslagets
avfattning »icke är närliggande i förhållande till».
Förslaget i 2 § andra stycket andra punkten att äldre rätt skall jäm
ställas med nyhetshinder biträdes uttryckligen av mönsterskyddsutredning-
cn och lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Åtskilliga remissinstanser
ställer sig emellertid tveksamma till eller avstyrker förslaget.
Tveksamhet inför förslaget uttalas av försvarets civilförvaltning, Sveriges
industriförbund, Skånes handelskammare och patentverket. Sveriges indu
striförbund framhåller, att kommittéerna som ett stöd för de föreslagna reg
lerna anfört att dessa upptagits i EEC-utkastet. Detta utkast har dock på
denna punkt utsatts för stark kritik från vissa industriorganisationer. Där
est man inom EEC skulle frångå det preliminära förslaget om utformningen
av dessa regler och i stället förorda en annan lösning föreligger enligt för
bundets mening inga skäl att ändra gällande svensk rätt i förevarande av
seende. Förbundet erinrar vidare om att den föreslagna regleringen enligt
kommittéerna skall äga tillämpning även i fråga om flera ansökningar från
en och samma sökande. Kommittéerna har här framhållit att sökanden i
vissa fall kan söka tilläggspatent på den senare uppfinningen. Förbundet
vill framhålla att denna möjlighet är i vissa avseenden begränsad; kravet på
enhetlighet måste nämligen upprätthållas, vilket innebär att tilläggspatent-
ansökan bör ha kunnat göras till föremål för underanspråk i huvudpatent-
ansökan.
Skånes handelskammare anser det angeläget, att de nordiska länderna
inte blir ensamma om den föreslagna regleringen och ifrågasätter därför om
inte gällande ordning borde provisoriskt bibehållas i avvaktan på den inter
nationella utvecklingen.
Patentverket vill, med hänsyn till önskvärdheten av att uppnå likformig
het med vad som kan komma att bli internationellt accepterat, inte direkt
avstyrka den föreslagna regeln om äldre rätt men skulle helst ha sett att
regeln utgått. Verket framhåller att särskilda bestämmelser om äldre rätt
såsom patenthinder i allmänhet motiverats av en önskan att undvika dub-
belpatentering, d. v. s. att två eller flera var för sig får patent på samma
uppfinning eller mycket snarlika sådana. Vissa betänkligheter är onekligen
förbundna med dubbelpatentering. För någon som begår intrång kan det
sålunda hända att han måste svara i flera processer, eventuellt utgiva ska
destånd till flera berättigade o. s. v. Patentverket framhåller emellertid att
man mot olägenheterna av dubbelpatentering bör väga de nackdelar som
särskilda regler om äldre rätt å sin sida medför. Endast om de förra anses
väga tyngre än de senare kan det vara befogat att införa regler om äldre
Kungl. Maj:ts proposition nr M) år 1966
80
rätt. Kommittéerna har inte redovisat någon sådan avvägning utan endast
uttalat, att dubbelpatentering är förbunden med stora betänkligheter och
svårigheter. Patentverket tror att kommittéerna överskattat betänkligheter
na. I själva verket kunde det vara värt att överväga om inte den föreslagna
regeln om utsträckt nyhetshinder — både sådan den presenterades i det pre
liminära betänkandet och i den nuvarande i och för sig mer acceptabla ly
delsen — medför större betänkligheter och svårigheter än den dubbelpaten
tering den tjänar att undvika. Någon uttömmande granskning ex officio av
det svåröverskådliga nyhetsmaterial som den föreslagna regeln framskapar
kan naturligtvis över huvud taget inte ifrågakomma. Däremot får man räk
na med att nyhetshinder av detta slag kommer att framföras genom invänd
ning. Det får då prövas av patentmyndigheten i vanlig ordning. Häremot har
verket intet att erinra. Emellertid är det uppenbart att bevakningen av detta
material från potentiella invändares sida inte kan bli ens tillnärmelsevis
fullständig, därtill är det alltför svårtillgängligt. Effekten av den föreslagna
regeln kan därför enligt ämbetsverkets åsikt knappast undgå att bli en ök-
ning av antalet patent vilkas hållbarhet efter beviljandet kan dragas i tvi-
velsmål.
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Smålands
och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handels
kammare, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska uppfinnarkontoret och
Svenska patentombudsföreningen anser, att äldrerättsregeln bort erhålla
den avfattning som kommittéerna föreslog i det preliminära betänkandet.
Svenska uppfinnareföreningen anför i detta sammanhang att den finner den
föreslagna äldrerättsregeln stridande mot rättsmedvetandet, eftersom pa
tentansökningen dock faktiskt under den ifrågavarande perioden fram till
offentliggörandet enligt 22 § varit hemlig. Svenska uppfinnarkontoret fram
håller, att innehållet i den äldre patentansökningen inte kommer att finnas
tillgängligt i tryckt skrift i fall då ansökningen ej leder till patent. Med hän
syn till att dessa fall representerar mer än hälften av antalet patentansök
ningar skulle kommittéernas förslag medföra att man inom kort tid skulle
få ett mycket stort material av nyhetshinder som inte på vanligt sätt är åt
komligt i tryckta skrifter. Kommittéernas motivering att största möjliga
anslutning till EEC-utkastet har eftersträvats finner kontoret i detta fall
inte tillräckligt bärande. Svenska patentombudsf öreningen motsätter sig
äldre rätt som nyhetshinder dels då det gäller egen äldre rätt, dels då den
äldre rätten inte manifesterar sig i en patenträtt, d. v. s. inte blir föremål
för patentkrav i ett patent eller åtminstone i en tryckt skrift enligt 21 §. Be
träffande kommittéernas hänvisning till Europarådets lagkonvention och
EEC-utkastet framhålles, att lagkonventionen i förevarande del inte är ob
ligatorisk och att EEC-utkastet endast låter innehållet i äldre ansökan ut
göra nyhetshinder i fall da tryckt skrift till provisoriskt patent utkommer.
Enligt EEC-utkastet finns alltså ett för granskning lättillgängligt »nyhets»-
Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kunijl. Maj:ts proposition nr it) år 1966
81
dokument till ledning vid framtida bedömande av annat patents eller annan
patentansökans värde, och ovissheten blir i praktiken inte sä utpräglad
som enligt kommittéernas förslag. Även patentombudsföreningen anför att
kommittéernas förslag leder till att man vid all framtida nyhetsgranskning
kommer att behöva ta hänsyn till ett ständigt växande antal av enligt 22 g
offentliggjorda beskrivningar, som blott finns tillgängliga i patentmyndig
heternas arkiv; detta gör inte blott bedömningen av patents giltighet allt
ovissare utan lägger även en ytterligare svår börda på såväl patentmyndig
heternas som allmänhetens nyhetsgranskare. Det framhålles att förhållan
det har en inte oväsentlig betydelse i fråga om nordiska patentansökningar,
där dylikt patenthindrande material tydligen kan ligga även i arkiven hos
andra nordiska länders patentmyndigheter, praktiskt taget oåtkomligt. Pa
tentombudsföreningen ställer också frågor rörande förslagets innebörd och
anför.
Betydande andra komplikationer torde också vara att förvänta av den
föreslagna lydelsen. Hur skall man exempelvis förfara i det fall, som inga
lunda är sällsynt, att två (eller flera) patentansökningar har identiskt lika
beskrivningar av med varandra förknippade, samverkande uppfinningar,
vardera i och för sig patenterbar, och skydd sökes i den ena med huvudvikt
på ena uppfinningen och i den andra med huvudvikt på andra uppfin
ningen. Måste dessa ansökningar ingivas samtidigt för att icke eljest den
först ingivna skall bli nyhetshinder för den senare? Ansökningarna står ju
icke i tilläggsförhållande till varandra, varför möjligheten med tilläggspa-
tent är utesluten. Skall det, om ansökningarna icke kan inlämnas sam
tidigt, bli nödvändigt att avdela den senare ur den förra? Blir det, ifall vissa
kompletteringar eller generaliseringar erfordras, därvid nödvändigt att in
giva tilläggsansökan? Hur ställer det sig i detta fall i fråga om två eller
flera ansökningar här i landet, i vilka prioritet åberopas från olika dagar
(som enligt 6 § i detta hänseende är att räkna som ansökningsdag här i
riket); och hur ställer det sig om prioritet åberopas från flera ansökningar
i en och samma ansökan här i riket?
Det är icke nödvändigt, att beskrivningarna skall vara lika för att kompli
kationer skall inträffa. I en första ansökan kan en sekundäruppfinning
behöva beskrivas t. ex. för en särskild utföringsform av primäruppfinningen.
Sekundäruppfinningen är emellertid för sig patenterbar i betydligt vidare
omfattning. En andra ansökan på den betydligt vidgade sekundäruppfin
ningen blir emellertid hindrad av den förra, som ju är »nyhetshinder» mot
den genom vad som är uppenbarat där om sekundäruppfinningen, och
tilläggsansökan kan ju icke ifrågakomma, för så vitt man icke först gör en
avdelning från den första ansökan och sedan ett tillägg till avdelningsansö-
kan.
Den föreslagna äldrerättsregeln avstyrkes lielt av Svenska industriens pa
tentingenjörers förening, Svenska teknologföreningen och Läkemedelsindu-
striföreningen. Svenska industriens patentingenjörers förening hemställer
att den hittillsvarande äldrerättsregeln bibehålies. Att såsom i betänkandet
föreslagits betrakta i de olika nordiska ländernas och prioritetsländernas
82
patentverksarkiv befintliga hemliga informationer såsom om de vore kän
da 18 månader innan de enligt 22 § andra stycket verkligen blir tillgängliga
för allmänheten, finner föreningen stötande för rättsmedvetandet. Förening
en kan ej heller finna något direkt behov av alt skapa ett dylikt oegentligt
nyhetshindersbegrepp. Den patentsökande, som särskilt önskar att inne
hållet i hans patentansökan skall behandlas såsom nyhetshinder gentemot
senare inkomna patentansökningar, har möjlighet att enligt 22 § tredje
stycket begära att handlingarna göres allmänt tillgängliga, så att de enligt
2 § andra stycket första punkten får karaktären av verkliga nyhetshinder.
Föreningen anser vidare, att det står i bättre samklang med det av kommit
téerna i 10 § första stycket tredje punkten (39 § första punkten i departe-
mentsförslaget) föreslagna stadgandet om patentkravens betydelse, att den
äldre ansökningens nyhetshindrande effekt endast bestämnres av däri fram
förda patentkrav, ej av ansökningens innehåll i övrigt. Svenska teknologföre
ningen anser förslaget att hela innehållet i äldrerättsansökan skall utgöra
nyhetshinder allför långtgående och förordar bibehållande av hittillsvarande
praxis. Föreningen framhåller att om de föreslagna bestämmelserna genom
fördes, betydande svårigheter skulle uppstå vid patentansökan rörande stör
re uppfinningskomplex, omfattande flera inbördes oberoende uppfinningar,
eftersom det för varje dylik uppfinning ofta kan vara svårt att ur dess an
sökningshandlingar exkludera delar av övriga uppfinningar inom kom
plexet.
Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om kollision mellan en tidi
gare hemlig och en senare patentansökan samt anför.
Ansökningsföremålet i den hemliga ansökningen kan avse en speciell mi
litär tillämpning av en mer generell i och för sig icke hemlig problemlös
ning som sökes skyddad i den senare ansökningen. Ett sådant kollisions-
fall är icke löst i förslaget. Problemet var icke aktuellt i kommittéernas
preliminära förslag där frågan om den äldre patentansökningens inverkan
gjordes beroende av om den ledde till patent eller ej. Så som det defi
nitiva förslaget utformats skulle den senare patentansökan kunna leda till
patent trots att uppfinningen redan beskrivits i en äldre ingiven hemlig
patentansökan som aldrig blivit allmänt tillgänglig i enlighet med vad i
22 § stadgas. Ett sådant resultat kan icke godtagas, enär i så fall patentskyd
det för en hemlig uppfinning skulle bli illusoriskt.
Ett särskilt problem uppstår under alla förhållanden som följd av in
förandet av nordiska patentansökningar. En patentansökan i ett nordiskt
(and kan nämligen komma i kollision med en tidigare där ingiven hemlig
patentansökan och sålunda komma att behandlas på annat sätt än om den
ingivits i ett annat nordiskt land där patentansökan motsvarande den hem
liga icke finnes.
Sveriges industriförbund framhåller att enligt förslaget en tidigare ansö
kan utgör nyhetshinder endast om den blir allmänt tillgänglig i enlighet med
bestämmelserna i 22 §. På grund härav anser förbundet att en hemlig pa
tentansökan över huvud taget ej torde kunna åberopas som nyhetshinder.
De i 2 § tredje stycket föreslagna undantagen från den al1-
Kiuigl. Maj:ts proposition nr iO år
Kunyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000
83
m it n n a n y h e t s r e g c 1 n lämnas allmän) utan erinran av remissinstan
serna.
Beträffande undantaget för offentliggörande till följd av uppenbart
missbruk gentemot patenthavaren anser dock länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att ordet »uppenbart» bör utgå. Det bör räcka med att miss
bruk kunnat bevisas, även om missbruket inte ligger i öppen dag. Länssty
relsen vill även ifrågasätta om inte varje form av uppfinningens bekant
görande före patentansökningen bör medföra rätt till samma tidsfrist som
i stadgandet föreslagits endast för två särskilt angivna fall. Statens tekniska
forskningsråd framhåller önskvärdheten av att man, på liknande sätt som i
Amerikas förenta stater, säkerställer rätten för uppfinnare att inom ett år
efter resultatens publicerande utan nyhetshinder kunna söka patent. Som
publicering bör därvid räknas utgivande i tryck eller i duplicerad skrift,
föredrag eller utställning, varvid åtskillnad ej bör göras mellan internatio
nell och nationell utställning.
1 redaktionellt hänseende föreslår patentverket att stadgandet förtydligas
genom att uttrycket »patentansökningen» ersättes med »patentansökningens
ingivningsdag», varigenom även samma uttryckssätt erhålles som i de dan
ska och norska lagtexterna.
Departementschefen. Den i patenträtten gällande grundsatsen, att uppfin
ning för att kunna patentskyddas skall vara ny, är i patentförordningen
begränsad genom att endast vissa former för framläggande av nyhetshind-
rande omständigheter beaktas, nämligen beskrivning i allmänt tillgänglig
tryckt skrift och öppen utövning. 2 § första stycket i kommittéernas förslag
innebär att denna begränsning upphäves och att allt som är allmänt känt
i princip blir av betydelse för bedömningen av uppfinningens nyhet. Försla
get har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstan
ser har dock uttalat sig i avstyrkande riktning. För egen del finner jag
principiella synpunkter tala för kommittéernas förslag. Till förmån för detta
kan även åberopas samhällets intresse att patent inte meddelas på sådant
som gjorts tillgängligt för allmänheten, låt vara att kännedomen ännu
faktiskt är begränsad till en mindre grupp personer. Jag tillstyrker därför
kommittéernas förslag.
I 2 § andra stycket har kommittéerna upptagit en bestämning av uttrycket
»vad som blivit allmänt känt»; härmed skall förstås allt som blivit allmänt
tillgängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på
annat sätt. Stadgandet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och
föranleder ej heller från min sida några erinringar. Ett par remissinstan
ser framhåller, att stadgandet innebär att alla offentliga handlingar kommer
att utgöra nyhetshinder och att det alltså kommer att medföra den inte
önskvärda konsekvensen att även handling som forskare inger till statligt
forskningsråd blir nyhetshinder för forskaren själv om denne senare vill
söka patent på i handlingen beskrivna projekt. Enligt min mening kan nu
84
anmärkta förhållande dock inte föranleda att man skulle göra avsteg från
principen att allt som blivit känt skall utgöra nyhetshinder. Spörsmålet tor
de emellertid böra beaktas vid utformningen av sekretesskyddet för ifråga
varande handlingar. Ej heller anser jag att man, på sätt en annan remiss
instans yrkat, kan införa rätt för forskare att söka patent inom ett år efter
det han publicerat sina resultat.
Såsom kommittéerna anfört bör en omständighet anses ha blivit allmänt
tillgänglig om eu större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att
fä del av den, varvid undantag dock får göras för fall där de personer det
fäller står i ett särskilt förhållande till uppfinnaren. Den av ett par remissin
stanser ställda frågan, huruvida ett studiebesök skulle anses göra en därvid
demonstrerad uppfinning allmänt tillgänglig och därmed inte patenter
bar, synes kunna besvaras med utgångspunkt härifrån.
Det för patentskydd gällande kravet på s. k. uppfinningshöjd kommer i
kommittéernas förslag till uttryck genom formuleringen alt uppfinning,
för att kunna patenteras, ej får vara närliggande i förhållande till vad som
principiellt kan åberopas som nyhetshindrande omständigheter. Formule
ringen, som är avsedd att äga samma innebörd som det i kommittéernas pre
liminära betänkande valda uttryckssättet, att uppfinningen måste väsent
ligen skilja sig från vad som förut blivit känt, har valts för att vinna över
ensstämmelse med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Jag har
inte någon erinran mot detta förslag.
Såsom kommittéerna yttrat i denna del är det självfallet ett önskemål
att nuvarande något olikformiga praxis vid administrativa myndigheter och
domstolar vid bedömning av kraven på uppfinningshöjd samordnas.
1 förevarande sammanhang har kommittéerna även tagit upp frågan om
kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller lik
nande uppfinning. Enligt patentförordningen äger den äldre sökanden bär
företräde om uppfinningarna är lika eller väsentligen lika. I praxis tilläm
pas detta så, att den yngre får patent på sin uppfinning om den uppvisar en
rimlig teknisk skillnad i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.
Detta innebär att den inte behöver uppfylla eljest gällande krav på nyhet
och uppfinningshöjd i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.
Kommittéerna framhåller att denna ordning visat sig medföra vissa vansk
ligheter i tillämpningen och har här sökt en annan lösning. Efter att ha
diskuterat och avvisat tanken att införa möjlighet till s. k. dubbelpatente-
ring, har kommittéerna i anslutning till vissa bestämmelser i Europarådets
lagkonvention och EEC-utkastet föreslagit, att man ger den äldre sökan
den ett absolut företräde och betraktar hans ansökan som nyhetshinder för
den yngre, dock under förutsättning att den äldre ansökningen offentliggöres
enligt 22 §.
Förslaget har i remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar.
Det har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet instanser, men åt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
8f)
sl<i)liga instanser har ställt sig tveksamma eller direkt avvisande. I kritiken
har bl. a. gjorts gällande att det vore stötande alt äldre ansökningar skulle
kunna utgöra nyhetshinder under en period då de faktiskt är hemliga och
inle åtkomliga för allmänheten.
För egen del vill jag till eu början biträda kommittéernas mening alt man
inte bör bibehålla nuvarande praxis, enligt vilken det är tillräckligt för den
yngre sökandens rätt att erhålla patent att det föreligger en rimlig teknisk
skillnad mellan hans uppfinning och den äldre sökandens. Såsom kommit
téerna anfört måste det vara förenat med betydande olägenheter att i till-
lämpningen arbeta med ett så vagt kriterium. Man riskerar också att praxis
kan komma att utveckla sig olika vid de skilda nordiska patentverken. Då
det gäller att finna en annan lösning har patentverket ifrågasatt om man
inte borde undersöka huruvida man kan införa möjlighet till dubbelpaten-
tering. Liksom kommittéerna vill jag emellertid avböja denna tanke. Även
dubbelpatentering medför i tillämpningen åtskilliga svårigheter, bl. a. vid li-
censgivning och intrångstalan. Enligt min mening är däremot åtskilliga för
delar förenade med den av kommittéerna föreslagna lösningen, att absolut
företräde tillerkännes den äldre sökanden under förutsättning att hans an
sökan blir allmänt tillgänglig enligt 22 §, och att ansökningen alltså, under
nämnda förutsättning, betraktas som nyhetshinder i vanlig mening. Allmän
heten får härigenom bättre skydd mot att det ges patent på uppfinningar
som ur patenterbar hetssynpunkt är likartade. För praxis innebär denna ord
ning en fast och principiellt enkel regel. Mot invändningen, att det vore
principiellt otillfredsställande att en inte offentliggjord omständighet kan
betraktas som nyhetshinder, bör framhållas att den äldre sökanden enligt
22 § äger när som helst begära offentliggörande och att den yngre sökanden
knappast bör kunna påräkna ett bättre skydd än om sådant offentliggörande
begärts. Härtill kommer att regeln upptagits i Europarådets lagkonvention,
låt vara i fakultativ form, och i EEC-utkastet. Av anförda skäl tillstyrker jag
kommittéernas förslag.
Regeln kan möjligen synas medföra vissa komplikationer i fall då den
äldre och yngre ansökningen inges av samma sökande. Såsom kommit
téerna framhållit bör dock i de flesta fall möjligheterna till tilläggspatent
vara tillfyllest för att bereda sökanden det skydd han behöver. Med an
ledning av ett remissyttrande vill jag framhålla, att om patent sökes på sam
verkande uppfinningar o. d., man synes kunna begära att sökanden inger
ansökningarna samtidigt.
Med anledning av vad som yttrats därom i remissdiskussionen vill jag
framhålla att en hemlig patentansökan ej kan åberopas som nyhetshinder,
eftersom en sådan ej blir tillgänglig enligt 22 §. Spörsmålet i vad mån ett
hemligt patent skall anses utgöra nyhetshinder torde få prövas i samband
med den kommande revisionen av försvarsuppfinningslagen.
1 tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhets
Kungl. Ma j. ts proposition nr iO år 1 UHii
kravet. Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfin
ningen inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig
till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt
utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställ
ning eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gent
emot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget
under 1), som återgår på ett stadgande i Pariskonventionen, finns redan i
gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseenden. Stadgandets
nya redaktion har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde,
med en smärre jämkning, böra godtagas. Undantaget under 2) är nytt och
motiveras av att uppfinnaren i viss omfattning bör vara skyddad mot of
fentliggörande av uppfinningen som sker utan hans vilja. Liknande be
stämmelser har upptagits i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet.
Även detta stadgande har i allmänhet lämnats utan erinringar vid remiss
behandlingen och jag tillstyrker att det upptages i lagen. Angående frågan
vad som menas med missbruk i förevarande avseende biträder jag vad kom
mittéerna uttalat därom. Såsom kommittéerna föreslagit bör stadgandet vara
tillämpligt endast i fall då missbruket är uppenbart och jag finner ej
skäl att, som en remissinstans yrkat, låta detta krav utgå. Jag finner ej
heller skäl att, som jämväl yrkats vid remissbehandlingen, införa ett undan
tag från nyhetskravet för fall då uppfinnaren själv föranstaltat om för
publicering. Såsom kommittéerna anfört synes i allmänhet inte föreligga
svårigheter för uppfinnaren att skydda sig genom att inge patentansökan
före publiceringen.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966
3 §•
I förevarande paragraf, som motsvarar 3 § kommittéernas förslag, behand
las patenträttens innehåll.
Gällande rätt. I patentförordningen anges patenträttens innehåll endast
indirekt genom bestämmelser om vad som skall anses som patentintrång.
Enligt 19 § 1 mom. första stycket föreligger patentintrång, om någon olov
ligen inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att
tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat förfarande eller
genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patent
skyddat alster eller alster, som framställts medelst patentskyddat förfaran
de.
Kommittéerna. Kommittéerna har i första stycket av förevarande para
graf upptagit stadgande att den genom patent förvärvade ensamrätten in
nebär att, med de undantag som i patentlagen stadgas, annan än patentha-
varen inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen genom
87
tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållande, överlåtande,
111
»plåtande eller annorledes. 1 motiven 1'ramhålles bl. a. alt det synts önskvärt
alt ange patenträttens innehåll i ett från bestämmelserna om patentintrång
fristående stadgande. Patentet har härvid förklarats medföra en ensamrätt.
Genom patentet erhålles nämligen eu av rättsordningen tryggad ensamrätt
till uppfinningens utnyttjande till skillnad från den endast faktiska en
samrätt som uppfinnaren kan tillvinna sig t. ex. genom hemlighållande av
uppfinningen. I valet mellan eu positiv och en negativ formulering av en
samrättens innehåll har man stannat för en negativ; avgörande har härvid
särskilt varit det förhållandet, att patenten ofta kan vara beroende av var
andra, så att en patentskyddad uppfinning inte kan utnyttjas ulan att in
trång göres i annat företrädesberättigat patent. Dessutom har beaktats, att
hinder för uppfinningens tillgodogörande kan föreligga på grund av annan
lagstiftning, t. ex. tekniska föreskrifter på grund av byggnadsstadga, arbetar
skyddslag etc. Det synes därför värdefullt att understryka att patenthavaren
inte genom patentet erhåller en ovillkorlig rätt att utnyttja uppfinningen.
Då i förslaget anges att ensamrätten hänför sig till möjligheten att »ut
nyttja» uppfinningen åsyftas att ensamrätten avser tillgodogörandet av upp
finningens ekonomiska värde; rörande den begränsning som detta innebär
hänvisas till betänkandet s. 145. Ensamrätten avser endast »yrkesmässigt»
utnyttjande. Härmed uteslutes från ensamrätten uppfinningens tillgodo
görande för tillfredsställande av personliga behov. Uttrycket innebär där
emot inte att den verksamhet, i vilken uppfinningen utnyttjas, behöver
vara av ekonomisk art. Utnyttjande av uppfinning inom t. ex. statlig eller
kommunal förvaltning är således att betrakta som yrkesmässigt. Även verk
samhet som bedrives i välgörande eller ideellt syfte omfattas.
Beträffande de former för utnyttjande, som faller in under patenträtten,
har kommittéerna ansett det principiellt riktigast att allt yrkesmässigt ut
nyttjande av uppfinningen förbehålles åt patenthavaren. Skyddet bör inte
kunna kringgås genom att lagstiftaren inte kunnat förutse någon speciell
form för utnyttjande. Kravet på yrkesmässighet torde i och för sig innefat
ta en avgränsning som är tillräckligt betryggande ur rättssäkerhetssynpunk
ter. Enligt kommittéernas mening bör dock vissa vanligen förekommande
former för utnyttjande anges som exempel. Att ensamrätten i princip är
generell framgår i den föreslagna lagtexten av att efter exemplifieringen
tillagts orden »eller annorledes».
1 motiven behandlas vidare den närmare innebörden av patenträtten i
fråga om de olika utnyttjandeformerna; härom hänvisas till betänkandet s.
148—150. Här må endast anmärkas att kommittéerna bl. a. tagit upp pro
blemet huruvida ensamrätten omfattar offert av varor som sker under pa
tenttiden men avser leverans först efter patenttidens slut. Enligt kommit
téerna bör så inte anses vara fallet. Upplysningen att patentskyddet utlöper
vid viss tidpunkt framgår redan av patentet och offerten innebär inte annat
Knmjl. Mnj:ts proposition nr 40 <ir 1000
88
än att denna upplysning vidarebefordras i samband med ett erbjudande att
leverera varor när patentskyddet inte längre hindrar sådan leverans.
1 andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit elt
stadgande om s. k. indirekt produktskydd. Enligt stadgandet skall i fall,
då patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, ensamrätten omfatta
jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven framhålles att frå
gan huruvida indirekt produktskydd bör medges uppkommer vid alla de
tre huvudkategorier av uppfinningar som förekommer i praktiken, nämligen
uppfinning av alster, av förfarande och av användning, och som enligt kom
mittéernas mening bör användas vid kategoriindelningen av uppfinningar i
administrativt avseende. Det indirekta produktskyddet bör inte gälla för pro
dukter, som tillverkats med utnyttjande av patentskyddade alster. Ett så
dant skydd skulle föra för långt och bli alltför svåröverskådligt. Ej heller bör
alla slags patenterade förfaranden omfattas; endast förfaranden för ti 11-
vcrkning av alster bör medföra indirekt produktskydd. I fråga om uppfin
ningar rörande användning framhålles att sådana ligger nära uppfinningar
av förfaranden och att det inte sällan är likgiltigt för resultatet vilken av
dessa kategorier man väljer för beskrivning av uppfinningen. Vid använd
ning bör, liksom vid förfarande, gälla att indirekt produktskydd i allmänhet
bör åtnjutas endast där fråga är om direkt tillverkning av ett alster. Indirekt
produktskydd bör åtnjutas när uppfinningen avser användning av nya ut
gångsmaterial vid ett till sina handlingsmoment redan känt förfarande.
I frågan huruvida det indirekta produktskyddet omfattar endast det als
ter som omedelbart utgår ur tillverkningsprocessen eller även mer eller
mindre bearbetade former därav anföres i motiven att det redan i bestäm
ningen att produkten skall ha tillverkats genom förfarandet får anses ligga,
att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom det paten
terade förfarandet och att produkten inte skall ha förlorat sin identitet på
grund av ytterligare tillverkningsmoment. När det t. ex. gäller ett förfaran
de för framställning av ett färgämne bör det indirekta produktskyddet inte
gälla för textilier som färgats med detta ämne. Inte heller bör t. ex. ett pa
tent på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara täcka alle
handa av detta material förfärdigade artiklar. Å andra sidan är det klart att
förfarandet kan syfta på sådana moment som är så dominerande för slut
produktens karaktär, att denna bör erhålla indirekt produktskydd. Som ex
empel nämnes att en glödlampa bör kunna skyddas genom patent på förfa
rande för framställning av glödtråd. Kommittéerna åsyftar inte en så stel
rättstillämpning att det indirekta produktskyddet omfattar endast alster i
det skick de föreligger, när tillverkningsproceduren enligt patentet avslu
tats. Uppenbart är att tillverkningsmoment kan tillkomma utan att föränd
ra produktens väsentliga karaktär, t. ex. inslipning eller polering av maskin
detaljer som tillverkats genom palenterat förfarande.
I tredje stycket av förevar ande paragraf har upptagits bestämmelse att
Kungi. Maj ds proposition nr it) år 1966
Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966
89
ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan
föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om kö
paren vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten
kränkts. I motiven till bestämmelsen, som införts på danskt initiativ, anfö-
res bl. a. att ensamrätten enligt första stycket är absolut och i princip även
gäller mot godtroende köpare av patentskyddat alster; använder denne alst
ret gör han sig i princip skyldig till patentintrång. Med hänsyn till utform
ningen av sanktionsreglerna saknar detta större betydelse då det gäller kon
sumtionsvaror. I fråga om produktionsmedel och andra kapitalvaror, såsom
lantbruksmaskiner, lantbruksredskap, verktygsmaskiner och redskap för
hantverk och industri, är förhållandet ett annat. Här skulle patenthavaren
kunna förbjuda köparen att använda varorna eller genom hot om sådant
förbud avpressa köparen licensavgifter för varornas utnyttjande i köparnas
förvärvsverksamhet. Detta vore emellertid orimligt i fall då varorna sålts i
butik eller liknande; lantbrukare, hantverkare m. fl. saknar förutsättningar
att bedöma tekniska detaljer i redskap som de köper och möjligheten av att
dessa detaljer är skyddade utan förutsätter som självklart, att de efter kö
pet har rätt att utnyttja varorna utan risk för inskridande från patenthava-
res sida.
Regeln har begränsats till detaljhandeln, d. v. s. till inköp som sker i bu
tik eller på därmed jämförligt sätt; det har synts rimligt att en handlande,
som köper varor för vidareförsäljning har skyldighet att kontrollera att det
ej sker patentintrång i hans försäljningsverksamhet.
Remissyttrandena. Den allmänna bestämmelsen i första stycket om p a-
tenträttens innehåll lämnas i huvudsak utan erinran av remiss
instanserna.
Sveriges advokatsamfund diskuterar innebörden av begreppen »saluhål
lande», »överlåtande» och »upplåtande», särskilt med hänsyn till tidpunk
ten för leveransen, och ställer frågan huruvida förslaget innebär, att patent
intrång inte skall anses föreligga, om någon i en butik utställer och saluhål-
ler patentskyddade produkter under angivande att leveransen kommer att
ske först efter patenttidens utgång. Samfundet undrar också, om förslaget
innebär, att man skall gå ännu längre, så att man i orden överlåtelse och
upplåtelse inlägger ett krav på att en besittningsövergång skall ha ägt rum,
vilket skulle innebära, att något patentintrång genom överlåtelse eller upp
låtelse inte skulle anses föreligga förrän leverans skett. Samfundet finner
starka skäl tala för att man bör ge 3 § första stycket den innebörden, att
varje olovligt yrkesmässigt utbjudande, saluhållande, överlåtande och upp
låtande, som äger rum före utgången av patenttiden, skall anses innebära
patentintrång, även om avsikten är att leveransen skall ske efter patentti
dens utgång. En sådan tolkning skulle stå i överensstämmelse med vad som
gäller enligt schweizisk rätt.
90
Bestämmelsen i andra stycket om indirekt produktskydd har
i allmänhet lämnats utan erinran. Kommittéernas motivering för bestäm
melsen har emellertid väckt invändningar på flera håll.
Patentverket framhåller sålunda att det inte är fullt klart i motiven i vil
ka fall indirekt produktskydd skall gälla. Enligt ämbetsverkets uppfattning
bör rättsverkan i detta avseende vara densamma, vare sig uppfinningen an
ges som ett förfarande eller som en användning. Vidare bör enligt verkets
mening bestämmelserna i detta avseende kompletteras med motsvarighet
till presumtionsregeln i 19 § 1 mom. andra stycket i nuvarande patentför
ordning.
Svenska patentombudsföreningen anser, att eu patenthavare skall i full
utsträckning åtnjuta det honom beviljade skyddet, även när detta avser ett
förfarande och därmed likvärdig användning. Skyddet skall ej kunna kring
gås genom att förfarandet utövas utrikes; det bör ej ifrågakomma att fruk
terna av det åtnjuts här i landet utan hinder av patentet, endast därför att
förfarandet inte är ett påtagligt tillverkningsförfarande eller därför att pro
dukten, som direkt erhållits genom förfarandet, givits en viss form, t. ex. en
kniv av stål eller bägare av plast, eller direkt applicerats i enlighet med sin
bestämmelse på ett i patentavseende neutralt föremål, såsom ett färgämne
i en textilvara. Föreningen anser den i betänkandet, delvis med exempel,
gjorda gränsdragningen olycklig och vill förorda, att det i stället måtte kom
ma till uttryck, att det väsentliga är, huruvida det kan bevisas, att det här i
riket patenterade förfarandet kommit till användning utrikes och lett till
vinning här i landet mot patenthavarens intressen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befarar att viss oklarhet kan
uppstå i tillämpningen av bestämmelsen. I denna har den av patent på visst
förfarande följande ensamrätten förklarats omfatta jämväl alster, som till
verkats genom detta förfarande. Om emellertid en i förhållande till nyss
nämnda alster närliggande produkt tillverkats enligt ett annat inte närlig
gande förfarande, torde ensamrätten inte utgöra hinder mot patent på sådan
närliggande produkt. Två arter av produktpatent kommer härigenom att
finnas, framhåller länsstyrelsen, den ena utgörande nyhetshinder mot när
liggande alster och den andra inte utgörande sådant hinder.
Sveriges industriförbund fruktar att det indirekta produktskyddet enligt
förslaget blir snävare än enligt gällande rätt samt anför.
För att bli effektivt behöver det direkta patentskyddet för tillverknings-
förfaranden kombineras med ett indirekt produktskydd; först härigenom
erhåller patenthavaren ett importskydd för uppfinningen. Praktiskt sett är
det här fråga om samma skyddsbehov som föranlett importskyddet för pa
tenterade alster. Visserligen möjliggör slopandet av de nuvarande patenter-
barhetsundantagen ett direkt produktskydd i de fall då produkten är ny,
men ofta är detta ej fallet.
Kommittéerna har i sitt slutliga betänkande föreslagit en regel om indi
rekt produktskydd av samma lydelse som i det preliminära betänkandet. I
Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1966
Kiuujl. Mnj:ls proposition nr U> år 1 !)(>(>
*.)1
lagtexten har detta skydd uttryckligen begränsats till »sätt att tillverka als
ter» (----------- ).
1 motiven (s. 148) har emellertid kommittéerna uttalat att de jämkat sin
ständpunkt i förhållande till det preliminära betänkandet vad beträffar val
av nya utgångsmaterial vid ett till sina handlingsmoinent redan känt förfa
rande. Där framställningen av eu produkt på sådant sätt anses utgöra eu
patenterbar uppfinning, bör enligt kommittéerna denna, oberoende av om
den betecknas som användning eller förfarande, åtnjuta indirekt produkt
skydd. I kommentaren till 10 § uttalar kommittéerna (s. 188) vidare, att så
väl användning som förfarande i allmänhet ej medför indirekt produkt
skydd om de icke avser direkt tillverkning av ett alster. Tidigare (s. 187)
uttalar emellertid kommittéerna, att det indirekta produktskyddet är knu
tet till en bestämd uppfinningskategori, nämligen förfarande för framställ
ning av ett alster.
Dessa olika uttalanden är ej ägnade att klargöra, huruvida lagtexten »sätt
att tillverka» endast omfattar förfarande i trängre mening eller även an
vändning i vissa fall. Med hänsyn till de dansk-norska lagtexternas otvety
diga formulering samt det förhållandet att den svenska lagtexten bibehål
lits oförändrad från det preliminära betänkandet, torde det vara tveksamt
om ett patentanspråk angivande användningen av nya utgångsmaterial vid
ett känt förfarande och betecknande uppfinningen såsom tillhörande kate
gorin användning trots vissa motivuttalanden kan tillerkännas indirekt pro
dukt skydd.
En uppfinning avseende en användning torde emellertid alltid kunna be
skrivas såsom ett förfarande. Därest full frihet för patentsökande att be
skriva ifrågavarande uppfinningar såsom förfarande råder, torde sålunda
en förtänksam patentsökande alltid kunna tillförsäkra sig indirekt pro
duktskydd. Bortsett från att det kan synas mindre rationellt att knyta så
väsentligt olika rättsverkningar till olika formuleringar av materiellt sett
samma sak och därmed tvinga patentsökandena att underlåta att använda
det kanske naturligaste uttryckssättet, är det dock tveksamt om en sådan
frihet avsetts och kan förväntas bli tillämpad. I det preliminära betänkan
det hade kommittéerna i tillämpningsbestämmelserna infört för patentsö
kandena tvingande bestämmelser om indelningen i de olika uppfinningska-
tegorierna. Redan det förhållandet, att sådana bestämmelser ej återfinnes
i det slutliga betänkandet, talar onekligen för att frihet för patentsökanden
på denna punkt skall råda. Med hänsyn bl. a. till kommittéernas uttalanden
om indelningen i de olika kategorierna kan emellertid patentmyndigheterna
i praxis eventuellt komma att kräva, att viss uppfinning betecknas med viss
bestämd kategori för att uppnå klarast möjliga definition av uppfinningen.
Bibehålies de olika rättsverkningarna av kategorierna förfarande och an
vändning bör därför otvetydigt fastslås att patentsökanden äger välja vilken
kategori han finner lämpligast.
Som framgår av det ovan anförda torde kommittéerna ha avsett, att in
direkt produktskydd skall föreligga för uppfinningar avseende användning
av nya utgångsmaterial vid kända förfaranden. Förbundet vill emellertid
framhålla, att samma skyddsbehov föreligger jämväl i fråga om uppfinning
ar avseende t. ex. användning av eu ny katalysator eller ett nytt reduktions
medel vid ett till sina handlingsmoment känt förfarande. För närvarande
torde sådana uppfinningar patenteras såsom förfaranden. Uppenbarligen fö
religger sålunda även beträffande nu berörda uppfinningar särskilt inom
92
Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1966
kemisk industri ett behov av importskydd. Som förbundet tidigare uttalat,
torde några olägenheter ej ha uppkommit av den nuvarande omfattningen
av det indirekta produktskyddet, vilket därför synes böra bibehållas för alla
uppfinningar som för närvarande åtnjuter sådant skydd.
Sveriges advokatsamfund hemställer att frågan om det indirekta pro
duktskyddet blir föremål för nya överväganden samt anför.
De motivuttalanden, som kommittéerna gjorde i sitt preliminära betän
kande (s. 126—128) i anslutning till bestämmelsen i andra stycket av 3 §
om det indirekta produktskyddet, blev föremål för kritik från flera remiss
instanser. I anledning av denna kritik har de ifrågavarande motivuttalan
dena underkastats en viss omarbetning (s. 147—148), som innebär åtmins
tone i ett avseende en utvidgning av det omfång för det indirekta patent
skyddet, som enligt kommittéerna borde gälla. Någon ändring av lagbestäm
melsens formulering har kommittéerna emellertid därvid icke vidtagit. Den
omständigheten, att kommittéerna själva i den av dem föreslagna bestäm
melsen inlagt olika innebörd vid olika tidpunkter, visar med all önskvärd
tydlighet, att bestämmelsen icke fått en tillfredsställande utformning. De
ändrade motivuttalandena ger heller icke i och för sig någon klarhet om
bestämmelsens innebörd. Så mycket synes dock kunna fastställas, att kom
mittéerna tager avstånd från tanken, att det indirekta produktskyddet en
dast skulle omfatta den omedelbara, oförändrade produkten av det patente-
rade förfarandet och att kommittéerna å andra sidan icke är benägna att
låta det indirekta produktskyddet omfatta alla produkter, vid vilkas till
verkning i något från slutprodukten mer eller mindre avlägset led det pa-
tenterade förfarandet kommit till användning. Om var mellan dessa båda
ytterligheter gränsen för det indirekta produktskyddet skall gå, giver kom
mittéernas motivuttalanden icke heller i sin ändrade utformning något klart
besked. Man uppställer visserligen det kravet för det indirekta produkt
skyddet, »att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom
det patenterade förfarandet och att produkten icke skall ha förlorat sin
identitet på grund av ytterligare tillverkningsmoment», men en regel av
denna innebörd är obestämd. De exempel, som valts för att belysa denna
regel, är knappast övertygande och ger ingen säker ledning vid bedömandet
av gränserna för det indirekta produktskyddet. Man frågar sig, varför ett
patent på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara icke
skulle kunna anses täcka av detta material förfärdigade artiklar. Den form
givning, som vid artiklarnas förfärdigande sker, kan icke sägas beröva ar
tiklarna de väsentliga egenskaper, som plastmaterialet fått genom det pa
tenterade förfarandet, och detta plastmaterial kan icke sägas förlora sin
»identitet» genom en sådan formgivning. Vill man hävda en motsatt upp
fattning, borde samma betraktelsesätt gälla i det av kommittéerna åberopa
de exemplet med glödlampan. Även där är det ju fråga om viss formgivning
av ett material — i detta fall av glödtråd — som framställts genom ett pa-
tenterat förfarande, vartill kommer glödtrådens inpassning i den större en
het, som glödlampan representerar. Skillnaden mellan det fallet, att man
har ett plastmaterial som utgångsmaterial och det fallet, där man har en
glödtråd som utgångsmaterial, måste anses vara hårfin.
Kommittéerna säger sig icke ha velat åstadkomma »någon ändring i för
hållande till nu gällande nordisk lagstiftning eller praxis». I anledning här
av bör anmärkas, att någon säker praxis i nu förevarande avseende bär icke
Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966
93
utbildat sig, i varje fält icke i Sverige. Tvärtom råder här för närvarande
stor ovisshet om gränserna för det indirekta produktskyddet. Just därför
har vi i rättssäkerhetens intresse hoppats, att den nya lagstiftningen skulle
skapa full klarhet i detta i praktiken viktiga hänseende.
Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att patentets
skyddsomfång, som ju enligt 10 § första stycket tredje punkten skall be
stämmas av patentkraven, klarare torde framgå om i patentansökan jämte
förfaringssättskraven medtages ett patentkrav avseende alster framställt en
ligt något av förfaringssättskraven. Föreningen ifrågasätter därför om inte
3 § andra stycket kunde utgå och i stället 11 § kompletteras med ett tillägg
av ungefär följande lydelse: »Avser patentet uppfinning av sätt att tillverka
alster, må ensamrätten, därest skydd därför sökes i patentet, jämväl omfat
ta alster som tillverkats enligt detta sätt.»
I redaktionellt hänseende framhåller patentverket att 3 § andra
stycket nämner »uppfinning av sätt att tillverka» medan det i motiven (s.
148, 188) framhålles att indirekt produktskydd kan åtnjutas även vid upp
finningar, som avser användning av speciella utgångsmaterial vid en till
verkning. Lagtextens uttryck inkluderar således både förfarande i trängre
mening och användning. Detta måste anses mindre lämpligt. Patentverket
föreslår därför att bestämmelsen omredigeras och erhåller förslagsvis föl
jande lydelse: »Avser patentet tillverkning av alster, omfattar ensamrätten
jämväl sålunda tillverkat alster.»
Bestämmelsen i tredje stycket om undantag från ensamrätten i fråga om
butiks varor hälsas med tillfredsställelse av Kooperativa förbundet
medan en del andra remissinstanser uttalar viss kritik.
Svenska teknologföreningen anser sålunda att bestämmelsen bör formu
leras klarare och Svenska industriens patentingenjörers förening menar att
om en sådan undantagsbestämmelse över huvud befinnes erforderlig den bör
överföras till 7 kapitlet, där frågan om ansvaret vid intrång i god tro i öv
rigt regleras. Föreningen diskuterar vad som säges i betänkandet på s. 150
om lantbrukares och hantverkares bristande förutsättningar att bedöma tek
niska detaljer i inköpta redskap och framhåller, att detta synes ej äga
mindre giltighet i fråga om t. ex. en bank eller ett försäkringsbolag som kö
per en elektronisk databehandlingsanläggning. När det gäller om säljaren
eller köparen har störst förutsättningar att bedöma intrångsfrågan, torde
det avgörande vara, huruvida det rör sig om en av säljaren till andra utbju
den standardvara eller om ett efter köparens anvisningar tillverkat föremål.
Svenska patentombudsföreningen anser att hänsyn till den allmänhet, som
ej kan beräknas känna till patent, inte skall tagas genom inskränkning av
ensamrätten, utan i den mån patentlagen över huvud taget skall innefatta
bestämmelser därom, genom förbehåll i 52 eller 53 §§ (58 eller 59 §§ i de-
partementsförslaget).
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att i bestämmelsen
94
omförmält utnyttjande knappast torde vara hänförligt till i 3 § första styc
ket avsett yrkesmässigt utnyttjande. Oavsett hur härmed förhåller sig, fin
ner länsstyrelsen bestämmelsen böra utgå.
Departementschefen. Innehållet av den genom patent förvärvade ensam
rätten beskrives i gällande patentförordning endast indirekt genom angivan
de av vilka handlingar som utgör patentintrång; som patentintrång anses,
om någon olovligen inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfin
ning genom att tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat
förfarande eller genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller
upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts medelst patent
skyddat förfarande. Kommittéerna har ansett det önskvärt att denna vikti
ga fråga i den nya lagen behandlas i självständiga bestämmelser som place
ras hland lagens inledande stadganden. Enligt första stycket av förevarande
paragraf i förslaget skall som huvudregel gälla att den genom patent förvär
vade ensamrätten innebär att, med de undantag som i patentlagen stadgas,
annan än patenthavaren inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja upp
finningen genom tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållan
de, överlåtande, upplåtande eller annorledes. Bestämmelsen innebär att en
samrätten i förhållande till gällande rätt utvidgats och gjorts generell. I
princip omfattar den alla tänkbara former av yrkesmässigt utnvttjande; de
särskilt nämnda formerna utgör endast exempel.
Förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även jag anser att ett stadgande av förevarande innehåll bör upptagas i la
gen med den placering som kommittéerna föreslagit. I fråga om stadgandets
redaktion vill jag, i anslutning till ett förslag av de nordiska departeinents-
delegerade, förorda att man grupperar de särskilt nämnda utnyttjandefor
merna med hänsyn till de i praktiken viktiga uppfinningskategorierna för
farande och alster. Jag vill vidare förorda att de till alster hänförliga for
merna utbjudande, saluhållande, överlåtande och upplåtande, beskrives som
en rätt att utnyttja uppfinningen genom att patentskyddat alster utbjudes
till försäljning, uthyrning eller utlåning. Bl. a. vinner man härmed överens
stämmelse med upphovsrättslagens motsvarande bestämmelse.
Med anledning av ett remissyttrande vill jag som min mening framhålla
att varje utbjudande under patenttiden omfattas av ensamrätten och alltså
även utbjudande som avser leverans först efter patenttidens utgång. Ensam
rätten skulle kunna betänkligt försvagas, särskilt under slutet av patentti
den, om patenthavaren vore tvungen att tåla utbud från konkurrenter i nu
avsedda fall.
I andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit ett
stadgande om s. k. indirekt produktskydd, svarande mot sista punkten i den
förut återgivna regeln om patentintrång i patentförordningen. Enligt stad
gandet skall, om patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, en
samrätten omfatta jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
liungl. Moj.ts proposition nr 40 år 1900
95
framhåller kommittéerna hl. a. att stadgandet normalt avser uppfinning av
förfarande för tillverkning av alster. Det bör emellertid även avse använd
ning av nya utgångsmateriel för ett känt förfarande att tillverka alster.
Vid remissbehandlingen har förslaget väckt viss kritik. Bl. a. har framhål
lits att kommittéernas uppfattning alt det indirekta produktskyddet skall
åtnjutas även för den av kommittéerna angivna formen av användning inte
klart framgår av den av kommittéerna valda formuleringen. Vidare har an
förts att indirekt produktskydd bör åtnjutas även vid vissa andra former av
användning. Som exempel har anförts uppfinningar avseende användning av
eu ny katalysator eller elt nytt reduktionsmedel vid ett till sina handlings-
moment känt förfarande.
Enligt min mening torde man i diskussionen vara tämligen ense om att in
direkt produktskydd bör åtnjutas för alla uppfinningar som i realiteten av
ser förfaranden för tillverkning av alster men inte för andra uppfinningar.
Vad som vållar svårigheter är att dylika uppfinningar inte alltid betecknas
som förfarande vid den indelning av uppfinningar i olika kategorier, som
sker inom patentverket för att underlätta behandlingen av patentärende
na. Det indirekta produktskyddet bör alltså erkännas även för vissa upp
finningar som i nämnda indelning betecknas som användning. Indelningen
i fråga har emellertid inte någon materiellrättslig betydelse. Det synes mig
därför inte föreligga hinder att det indirekta produktskyddet i lagen förkla
ras uteslutande tillkomma uppfinning som avser förfarande för tillverkning
av alster, varvid frågan huruvida en uppfinning bör anses som sådant för
farande får bedömas enbart med hänsyn till uppfinningens egen natur och
alltså oberoende av den beteckning som åsatts den för behandlingen inom
patentverket. Med denna lösning torde de förut åsyftade fallen av använd
ning i regel inbegripas under det indirekta produktskyddet. Den föreslagna
formuleringen av stadgandet överensstämmer med de danska och norska
förslagen.
Jag finner ej anledning föreligga att det indirekta produktskyddet, såsom
yrkats i ett remissutlåtande, skulle göras beroende av att krav därpå fram
ställts i patentanspråken.
En annan fråga i detta sammanhang är huruvida det indirekta produkt
skyddet omfattar endast det alster som omedelbart utgår ur tillverknings
processen eller även mer eller mindre bearbetade former därav. Kommittéer
nas uttalanden i denna del har i ett remissvar kritiserats som alltför vaga
och bestämda regler i ämnet har efterlysts. Det ligger dock i sakens natur
att frågor av denna art ej kan lösas enligt generella regler utan i viss mån
får bero av uppfinningens beskaffenhet. Enligt min mening bör kommitté
ernas uttalanden kunna läggas till grund för en rimlig praxis.
I tredje stycket av förevarande paragraf har upptagits bestämmelse att
ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan
föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om kö
paren vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten
96
kränkts. Bestämmelsen innebär att godtroende köpares förvärv av patent
skyddat föremål avskär ensamrätten, såvitt avser senare åtgärder med före
målet. Sådana åtgärder omfattas alltså inte — även om de sker i ond tro —
av ensamrätten vare sig de företages av förvärvaren eller av personer till
vilka föremålet sedermera övergår. Bestämmelserna har i allmänhet godta
gits vid remissbehandlingen och torde med viss redaktionell jämkning böra
upptagas i lagen. Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla
att bestämmelsen bör upptagas i 3 § och inte bland sanktionsbestämmelser-
na. Som framgår av vad jag anfört innebär den nämligen en principiell be
gränsning av ensamrätten, vilken sedan den en gång inträtt blir gällande
oavsett föreliggande subjektiva omständigheter hos senare utnyttjare.
4 §•
I paragrafen, som motsvarar i 4 § i kommittéernas förslag, behandlas den
s. k. föranvändarrätten.
Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket är patent ej gällande mot någon,
som vid den tid, då ansökningen därom inkom, inom riket var i utövning
av den patenterade uppfinningen eller där vidtagit väsentliga åtgärder för
sådan utövning.
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att de inte funnit det under
kastat något tvivel att föranvändarrätten bör bibehållas i den nya lagen.
Kommittéernas överväganden har huvudsakligen gällt de villkor som bör
clällas för rätten och det omfång den bör ha. Stadgandet härom, upptaget i
första stycket av förevarande paragraf, har fått utformningen att den som,
när patentansökningen gjordes, här i riket yrkesmässigt utnyttjade upp
finningen må utan hinder av patent fortsätta utnyttjandet med bibehållan
de av dess allmänna art, såframt utnyttjandet inte gentemot patentsökan
den eller någon från vilken denne härleder sin rätt utgjorde uppenbart
missbruk av kännedom om uppfinningen. Föranvändarrätt som nu sagts
skall enligt stadgandet under motsvarande förutsättningar tillkomma även
den som vidtagit väsentliga åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande här i riket
av uppfinningen. I förhållande till nuvarande svenska regler innebär för
slaget preciseringar i tre hänseenden. För det första stadgas att det utnytt
jande som utgör grund för föranvändarrätten inte får gentemot patentsö
kanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha utgjort ett
uppenbart missbruk av uppfinningen. Däremot är det inte något hinder att
föranvändaren erhållit kännedom från dubbeluppfinnare. Uttrycket »uppen
bart missbruk av uppfinningen» är avsett att ha samma betydelse som i
2 § tredje stycket under 2). För det andra har uttryckligen angivits att ut
nyttjandet måste vara yrkesmässigt. Vilken yrkesmässig utnyttjande-
tcrm som helst kan bilda grundval för rätten, alltså även t. ex. import. Ut-
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
97
nyttjandets omfattning spelar inte någon roll. Endast utnyttjande inom riket
räknas och utnyttjandet måste principiellt pågå vid tiden för patentansök
ningen. För det tredje har stadgats, att föranvändarrätten består i en rätt
att fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna karaktär. Häri
ligger att föranvändaren måste hålla sig inom ramen för den utnyttjande
form som använts. Har utnyttjandet bestått i tillverkning av de patenterade
alstren, omfattar föranvändarrätten endast tillverkning och inte t. ex. im
port. Däremot gäller inte några begränsningar i rättens omfång. Ett ut
nyttjande i eu mindre verkstad, som växer till eu stor rörelse, tår i samma
män utvidgas. Utnyttjandet får dock endast ske i egen verksamhet. Utnytt
jande i främmande verkstäder får ske endast i den utsträckning detta är
nödvändigt för den egna verksamheten. Att väsentliga åtgärder för utnytt
jande jämställes med utnyttjande överensstämmer med patentförordningen.
Liksom enligt denna måste åtgärderna ha syftat till ett utnyttjande i riket;
däremot behöver åtgärderna själva inte ha vidtagits i riket.
I paragrafens andra stycke har upptagits stadgande att föranvändarrätt
må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse, vari den uppkom
mit eller utnyttjandet avsetts skola ske. I motiven till bestämmelsen, som
saknar motsvarighet i patentförordningen, anföres att föranvändarrätten
utan denna begränsning skulle få alltför stark prägel av en med patentha-
varens rätt konkurrerande befogenhet. Också vid övergång genom arv eller
i exekutiv ordning måste föranvändarrätten följa verksamheten. Någon
uppdelning av rätten får inte heller äga rum. Begränsningen innebär dock
inte att hela den rörelse som verksamheten knyter sig till måste överlåtas.
Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet godtagits i remissvaren.
Ett fåtal mindre anmärkningar har dock framställts.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det i törsta stycket
första punkten upptagna ordet »uppenbart» bör utgå ur förslaget. Sveriges
advokatsamfund framhåller önskvärdheten av att det i motiven klarlägges,
huruvida föranvändarrätt skall kunna uppkomma för den, som i god tro
utnyttjar en uppfinning, varom han direkt eller indirekt fått kännedom från
någon, som förvärvat sin kännedom om uppfinningen genom missbruk gent
emot den, som söker patent på uppfinningen, eller någon, från vilken denne
härleder sin rätt.
Försvarets civilförvaltning erinrar om att ett före patentansökningen på
börjat amatörmässigt utnyttjande av en uppfinning senare skulle kunna
övergå i ett yrkesmässigt. Detta blir enligt förslaget inte tillåtet, vilket en
ligt ämbetsverket någon gång kan komma att te sig obilligt mot den som
verkligen varit före i utövningen, låt vara inte yrkesmässigt. Ämbetsverket
framhåller att här givetvis också kan uppkomma tvister huruvida det tidi
gare utövandet varit yrkesmässigt eller innefattat väsentliga åtgärder för
yrkesmässigt utnyttjande här i riket av uppfinningen. Den gräns som koin-
4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000
98
mittéerna här velat uppdraga mellan yrkesmässig och amatörmässig verk
samhet lär i praktiken inte alltid vara lätt att upprätthålla.
Sveriges industriförbund framhåller att, även om någon vägledning för
tolkningen av uttrycket »väsentliga åtgärder» — som övertagits från gäl
lande rätt — kan hämtas från rättspraxis, det skulle vara önskvärt med
en närmare precisering och exemplifiering av detta rekvisit.
Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att tillämp
ningen av töranvändarrätten i praktiken kan medföra vissa svårigheter för
patenthavaren, emedan han inte utan att tillgripa rättegång kan förvissa sig
om det berättigade i ett från utnyttjaren inkommet obestyrkt påstående om
att utnyttjande eller väsentliga åtgärder därför vidtagits redan vid tidpunk
ten för patentansökningens ingivande. Föreningen finner det därför skäligt
att den som i intrångs- eller fastställelsetalan tillerkännes föranvändarrätt
på basis av underlag, som han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit
att på begäran låta patenthavaren taga del av före rättegången, regelmässigt
ådömes även motpartens rättegångskostnader, om dennes talan i övrigt är
berättigad.
Departementschefen. Kommittéernas förslag i förevarande paragraf om
s. k. föranvändarrätt överensstämmer väsentligen med motsvarande bestäm
melser i patentförordningen. Vissa preciseringar har dock gjorts. Förslaget
har i allmänhet godtagits i remissvaren och synes väsentligen ej föranleda
erinran. Enligt min mening är det dock onödigt att belasta lagtexten med
själva den tekniska termen föranvändarrätt; termen återkommer inte i nå
gon av de följande paragraferna och torde även här kunna utgå.
Enligt törslaget lår utnyttjande för att grunda föranvändarrätt inte gent
emot patentsökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha ut
gjort ett uppenbart missbruk av uppfinningen. Rörande den närmare inne
börden av uttrycket »missbruk» i förevarande sammanhang kan jag hän
visa till vad jag anfört därom vid 2 §. Med anledning av ett remissyttrande
vill jag framhålla att avsikten med den föreslagna texten är att föranvän
darrätt skall kunna uppkomma för den som i god tro utnyttjar en uppfin
ning, även om hans kännedom om uppfinningen härrör från någon som
förvärvat sin kunskap om uppfinningen genom sådant missbruk varom nu
är tal.
Förslaget innebär vidare att endast yrkesmässigt utnyttjande kan grunda
föranvändarrätt. En remissinstans har funnit denna begränsning, som sak
nar motsvarighet i patentförordningen, någon gång kunna leda till obilliga
resultat. Jag delar emellertid kommittéernas mening att den som endast
utnyttjat uppfinning i amatörmässiga eller eljest inte yrkesmässiga former
ej har grundat anspråk på att med stöd av föranvändarrätt övergå till yrkes
mässigt utnyttjande.
Liksom enligt patentförordningen skall även väsentliga åtgärder för yr-
Kiingl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1006
99
kesmässigt utnyttjande kunna grunda föranvändarrätt. Med anledning av
ett remissuttalande vill jag framhålla att frågan huruvida eu åtgärd är vä
sentlig i regel torde få bedömas med hänsyn till vad som sammantaget foid-
ras för att igångsätta utnyttjandet. Åtgärder som i sammanhanget är obe
tydliga kan ej grunda föranvändarrätt, även om t. ex. kostnaderna för dem
i absoluta tal räknat är tämligen höga.
En remissinstans har hemställt om särskilda regler rörande rättegångs
kostnad i mål om föranvändarrätt. Rättegångsbalkens föreskrifter torde
emellertid här vara tillfyllest för uppnående av rimliga resultat.
5 §•
Paragrafen, som motsvarar 5 § i kommittéernas förslag, upptager vissa
undantagsregler rörande uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel.
Gällande rätt. Enligt 16 § andra stycket patentförordningen må utan hin
der av patent på fartyg eller annat transportmedel, som utan att vara hemma
hörande i riket vid regelbunden trafik eller eljest dit tillfälligt inkommer,
den patenterade uppfinningen utövas för transportmedlets behov. Bestäm
melsen svarar mot artikel 5 ter i Pariskonventionen.
Kommittéerna. I första stycket förevarande paragraf har kommittéerna
upptagit stadgande, att utan hinder av patent uppfinning må utnyttjas på
fartyg, luftfartyg eller fordon för dess behov när sådant samfärdsmedel utan
att vara hemmahörande här i riket vid regelbunden trafik eller eljest tillfäl
ligt inkommer hit. I förhållande till den gällande svenska föreskriften inne
fattar förslaget endast den ändringen att stadgandet begränsats till att gälla
»samfärdsmedel». Därmed avses endast sådana transportmedel, som kan ut
nyttjas i och för den internationella samfärdseln; hit hör alltså inte trans
portmedel som genom sin förflyttning åstadkommer ett visst produktions
arbete och alltså snarare är att betrakta som arbetsredskap eller dylikt, t. ex.
transportband och vägmaskiner.
I paragrafens andra stycke har upptagits fullmakt för Kungl. Maj :t att
förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg må utan hinder av pa
tent införas till riket och användas här för reparation av luftfartyg, hemma
hörande i visst främmande land i vilket motsvarande förmåner medges för
svenska luftfartyg. I motiven framhålles att stadgandet föranletts av artikel
27 i konventionen den 7 december 1944 angående internationell civil luft
fart (SO 1946: 2). Under a) förbjudes här kvarstad m. m. av luftfartyg, som
nyttjas i internationell luftfart, eller ingripande mot dess ägare eller förare
under påstående att fartygets konstruktion, utrustning m. in. innebär in
trång i rätt till patent, mönster eller modell gällande i territorium vartill
fartyget ankommit. Enligt b) skall dessa bestämmelser äga tillämpning jäm
väl på lagrade reservdelar och reservutrustning för luftfartyget samt på rätt
att begagna och inmontera desamma vid reparation av en fördragsslutande
100
stats luftfartyg inom en annan fördragsslutande stats territorium, under
förutsättning att inte någon patenterad del eller något tillbehör, som lagrats
på nämnda sätt, säljes eller distribueras inom landet eller exporteras i kom
mersiellt syfte från den fördragsslutande stat, till vilken luftfartyget an
kommit. Kommittéerna anför, att stadgandet under a) täckes av den i första
stycket av förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen. Stadgandet under
b) fordrar däremot en särskild föreskrift i patentlagen. På grund av bestäm
melsens speciella natur har krav på reciprocitet ansetts böra uppställas. Rö
rande stadgandets tolkning framhåller kommittéerna att här avsedda före
mål får införas oberoende av luftfartygen och här lagras för reparationstill-
fällen som senare kan uppkomma. Lagrade föremål får emellertid inte utan
iakttagande av gällande patentskydd säljas från lagret eller distribueras in
om landet eller exporteras härifrån i kommersiellt syfte.
Departementschefen. De här föreslagna reglerna om undantag i patent
skyddet vid uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel i vissa fall har inte
föranlett erinringar och torde, med vissa redaktionella jämkningar, böra
upptagas i lagen.
6 §•
Paragrafen, som motsvarar 6 § kommittéernas förslag, innehåller regler
om s. k. konventionsprioritet.
Gällande rätt. I 25 § patentförordningen ges fullmakt för Kungl. Maj:t
att utfärda vissa förordnanden med avseende på uppfinning, skyddad i stat,
som for här i riket patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande. En
ligt 1) må förordnande avse att, om någon här i riket sökt patent på en upp
finning, varå han tidigare sökt skydd i den främmande staten, då må först-
berörda ansökning i förhållande till andra ansökningar ävensom med hän
syn till sådant hinder mot patents meddelande, som sägs i 3 § — patentför
ordningens bestämmelser rörande nyhetskravet — betraktas så, som vore
den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, om ansök
ningen här i riket har skett före utgången av viss tid, som kan i förordnan
det bestämmas antingen till högst tolv månader från det skyddet söktes i den
främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myn
dighet där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos patentmyn
digheten här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och
på sätt, som av Kungl. Maj:t i förordnandet bestämmes. Enligt 3) må för
ordnande avse att, om här i riket har meddelats patent åt sökande med så
dan företrädesrätt, som sägs under 1), vid tillämpning av 16 § första stycket
— patentförordningens stadgande om s. k. föranvändarrätt — skall så anses,
som vore patentansökningen gjord samtidigt med att skydd söktes i den
främmande staten. Bestämmelserna återgår på artiklarna 4 och 4 bis i Paris
konventionen.
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
Kungl. Maj:ts proposition nr hö år llHUi
101
Kommittéerna. 1 första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna
upptagit fullmakt för Kungl. Maj:t att förordna, att ansökan om patent på
uppfinning, vilken tidigare angivits i ansökan om skydd i visst främmande
land, skall vid tillämpning av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses
gjord samtidigt som ansökningen i det främmande landet (konventionsprio-
ritet). Enligt andra stycket skall i förordnande anges de närmare villkor,
under vilka konventionsprioritet må åtnjutas. Stadgandet motsvarar i sak
de nuvarande svenska bestämmelserna. I motiven anföres bl. a. att uttrycket
»ansökan om skydd» täcker alla situationer, då prioritetsrätt från ansökan i
främmande land skall kunna åberopas, d. v. s. inte blott ansökan om patent
utan även ansökan om s. k. Gebrauchsmuster (nyttighetsmodell), varom lag
stiftning finnes i vissa länder. Däremot torde stadgandet ej vara tillämpligt i
fråga om ansökan om registrering av mönster eller modell där fråga enbart
är om skydd för den yttre utformningen. Stadgandet är främst avsett att an
vändas i förhållande till andra medlemsstater i Parisunionen, men även and
ra internationella överenskommelser om här avsedd prioritetsrätt förutsättes
kunna ingås. Nu gällande krav på ömsesidighet har ansetts kunna utgå.
Remissyttrandena. Bestämmelsen har vid remissbehandlingen inte föran
lett annat uttalande än att Svenska uppfinnareföreningen finner det angelä
get att i paragrafen stadgad prioritetsrätt får åtnjutas vid tillämpning även
av 2 § tredje stycket.
Departementschefen. Förevarande bestämmelser om fullmakt för Kungl.
Maj :t att utfärda förordnande om s. k. konventionsprioritet överensstämmer
i sak med motsvarande stadganden i patentförordningen; nu gällande krav
på ömsesidighet har dock fått utgå. I ett remissvar har framställts ett yrkan
de av innebörd att reglerna om utställningsskydd i 2 § tredje stycket skall
kunna tillämpas i förhållande till den för prioritet åberopade ansökningsda-
gen. Detta är emellertid ej tillåtet enligt Pariskonventionen. I övrigt har
stadgandet ej föranlett erinringar och torde böra upptagas i lagen. Den tek
niska termen »konventionsprioritet» synes kunna begagnas ehuru det är av
sett att paragrafen skall kunna användas även i förhållande till länder utan
för Pariskonventionen.
7 §■
Paragrafen, som motsvarar 8 § i kommitténs förslag, innehåller regler
om s. k. tilläggspatent.
Gällande rätt. I 10 § andra stycket patentförordningen stadgas, att om
någon, utan att söka nytt patent, vill undfå tilläggspatent på förbättring av
en för hans räkning patenterad uppfinning, må sådant under i övrigt stad
gade villkor beviljas, dock ej för längre tid än den, under vilken det förra
102
patentet förblir gällande. Enligt särskild föreskrift i 11 § utgår inte årsav
gifter för tilläggspatent.
Kommittéerna. Kommittéerna anför att de i sitt preliminära utkast före
slagit att ordningen med tilläggspatent skulle upphävas, eftersom förde
larna därav knappast synes uppväga olägenheterna i form av eu avsevärd
komplikation av patentsystemet och därmed ökad belastning på patentverk
och patentombud. Efter ingående överväganden har kommittéerna emeller
tid stannat för att en ordning med tilläggspatent dock bör bibehållas för
den period ansökningen om huvudpatentet är hemlig. En på detta sätt be
gränsad möjlighet att erhålla tilläggspatent har tett sig som motiverad
främst med hänsyn till den stränga regel om äldre rätt som föreslagits i 2 §.
Nämnda regel innebär nämligen i och för sig att huvudpatentet anses utgöra
hinder även för tilläggsansökan beträffande vidareutveckling av samma
uppfinning. Enligt kommittéerna bör sökande emellertid under period då
hans ansökan är hemlig äga inge tilläggsansökningar på vidareutvecklingar
av uppfinningen utan att huvudansökningens innehåll skall kunna anses
som nyhetshinder i förhållande till tilläggsansökningen. En dylik ordning
har föreslagits i EEC-utkastet.
På grundval av dessa överväganden föreslår kommittéerna i första
stycket av förevarande paragraf att innehavare av patent må erhålla till-
läggspatent på utveckling av uppfinningen, såframt ansökan härom inkom
innan ansökningen om huvudpatentet blivit allmänt tillgänglig enligt vad i
22 § stadgas. Enligt andra stycket första punkten må tilläggspatent medde
las på uppfinning utan hinder av att kravet enligt 2 § första stycket inte är
uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökan om huvudpatentet.
Huvudstadgandet om tilläggspatentets förhållande till huvudpatentet upp
tages i andra stycket andra punkten. Här stadgas att tilläggspatent upphör
med de undantag som i lagen stadgas att gälla samtidigt med huvudpaten
tet och må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.
Kommittéerna framhåller att förslaget om att tilläggspatent sålunda skall
vara beroende av huvudpatentet inte har ansetts böra vara undantagsfri. Om
huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från patentet
eller om patentet förklaras ogiltigt bör tilläggspatentet behandlas som själv
ständigt patent för återstoden av patenttiden. Finns flera tilläggspatent till
huvudpatentet bör därvid det först meddelade tilläggspatentet gälla som
huvudpatent och de övriga som tilläggspatent till detta. Regler härom har
upptagits i paragrafens tredje stycke.
Remissyttrandena. Stadgandet har allmänt tillstyrkts eller lämnats ulan
erinran av remissinstanserna.
Några av de instanser som godtagit förslaget har anmält vissa reservatio
ner. Svenska industriens patentingenjörers förening finner det sålunda inte
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
1U3
av bestämmelsens första stycke entydigt framgå, vad som kan göras till
f ö r e in å 1 för tilläggspatent och vad som avses med dylikt patent.
Beträffande tredje stycket framhåller Svenska industriens patentingenjö
rers förening att frågan om vilket av t 1 e r a tilläggspatent som i
där avsedda fall skall gälla som huvudpatent inte alltid bör avgöras med
hänsyn till i vilken ordning patenten meddelats. Dagen för meddelande är
nämligen i viss mån beroende av behandlingstidens längd i patentverket.
Det svnes därför föreningen lämpligt att den föreslagna regeln får gälla en
dast om patenthavaren ej framställt annan önskan till patentmyndigheten.
Rörande stadgandets tillämpning framhåller Svenska patentombudsför
eningen att bestämmelserna gäller i lika mån för utlänning som för
svensk medborgare och alt de kritiska data då är respektive prioritetsdagar.
Med stöd av 6 § bör tilläggspatent sålunda kunna meddelas även på en an
sökan som inges här i landet efter det att huvudansökan blivit tillgänglig
enligt 22 §, bara den äger prioritet från ett tidigare datum.
Departementschefen. Patentförordningen innehåller vissa bestämmelser
om s. k. tilläggspatent, d. v. s. patent på förbättring av huvuduppfinningen.
Ansökan härom kan göras när som helst under huvuduppfinningens giltig
hetstid och för prövningen av patenterbarheten gäller samma regler som
eljest. I fråga om nyhetskravet gäller i princip kravet på uppfinningshöjd
även i förhållande till huvuduppfinningen sedan denna blivit nyhetshind-
rande i allmänhet. I praxis har dock framträtt en tendens till mildare be
dömande i detta hänseende. Tilläggspatent beviljas för den tid, under vilken
huvudpatentet förblir gällande, och är ej underkastat årsavgift.
Kommittéerna har övervägt huruvida detta system, som ansetts med
föra avsevärda komplikationer av patentärendena, skulle kunna upphävas.
Med hänsyn till den stränga äldrerättsregeln som föreslås i 2 § andra
stycket har det emellertid, i anslutning till en motsvarande regel i EEC-ut-
kastet, ansetts rimligt att behålla möjligheten till tilläggspatent under den
tid då ansökningen om huvudpatentet är hemlig; tilläggspatent skall därvid
kunna meddelas utan hinder av att det enligt äldrerättsregeln eljest gäl
lande kravet på uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen inte
är uppfyllt. Den nuvarande regeln att tilläggspatent upphör att gälla sam
tidigt som huvudpatentet bibehålies i princip. Vissa modifikationer föreslås
dock. Om huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från
patentet eller om patentet förklaras ogiltigt, skall tilläggspatentet behand
las som självständigt patent för återstoden av patenttiden. Finns flera till-
läggspatent, skall därvid det först meddelade gälla som huvudpatent och
de övriga som tilläggspatent till detta. Slutligen föreslås en regel att till-
läggspatent må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.
De sålunda föreslagna bestämmelserna har i princip godtagits vid re
missbehandlingen och innefattar även enligt min mening ett lämpligt sätt
Kungl. Mnj:ls proposition nr M) år WHO
104
att tillgodose uppfinnarens intresse av att kunna erhålla patent på vidare
utveckling av uppfinningen, trots att hans egen ansökan om patent på den
na principiellt utgör nyhetshinder. De föreslagna bestämmelserna torde där
för böra upptagas i lagen. Vissa redaktionella jämkningar bör dock göras.
I ett par detalj spörsmål har framställts vissa erinringar. En remissin
stans anser att det inte tillräckligt klargjorts vad som kan göras till föremål
för tilläggspatent. Enligt min mening beskrives föremålet emellertid väl av
den av kommittéerna valda termen »utveckling» av uppfinningen. Avgöran
de för vad som skall kunna upptagas i en ansökan om tilläggspatent blir
om patentkraven i denna hade kunnat upptagas som patentkrav i ansök
ningen om huvudpatent. I ett annat remissvar har yrkats att innehavare av
flera tilläggspatent i fall då huvudpatentet upphör skall äga bestämma vilket
av dem som skall utgöra huvudpatent. Enligt min mening fordras dock i
detta hänseende en fast regel och jag godtager kommittéernas förslag att
man följer den ordning i vilken tilläggspatenten meddelats.
Beträffande det i första stycket upptagna villkoret att ansökan om till-
läggspatent skall ha inkommit innan ansökningen om huvudpatent blev
allmänt tillgänglig vill jag framhålla, att en ansökan principiellt skall på
begäran behandlas såsom avseende tilläggspatent, även om den från början
avsåg självständigt patent. Kravet på att ansökningen skall ha inkommit
före offentliggörandet av ansökningen om huvudpatentet hänför sig härvid
till den ursprungliga inkomstdagen.
I anledning av vad som uttalats i ett remissyttrande vill jag framhålla att
reglerna i 6 § om konventionsprioritet inte inverkar på kravet att ansökan
om tilläggspatent måste inges här i riket innan ansökningen om huvudpa
tentet här blivit allmänt tillgänglig enligt 22 §. Av allmänna regler följer
även att ett offentliggörande av huvuduppfinningen i annat land medför att
denna blir vanligt nyhetshinder i förhållande till ansökan om tilläggspatent,
som har prioritet efter huvudansökningen, även om ansökningshandling
arna rörande huvuduppfinningen ännu inte blivit allmänt tillgängliga här i
riket enligt 22 §.
Till frågan om årsavgifter för tilläggspatent återkommer jag vid 41 §.
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
Kunr/l. Maj:ts proposition nr >,YO är 1966
105
2 KAP.
Patcntansökan och dess handläggning
8
§.
Paragrafen, som motsvarar 9 § i kommittéernas förslag, innehåller stad
gande om patentmyndigheten.
Gällande rätt. I patentförordningen finns inte någon bestämmelse om vil
ken myndighet som är patentmyndighet. Enligt 2 § instruktionen den 25 maj
1962 (nr 365) för patent- och registreringsverket är verket central stats
myndighet för ärenden angående bl. a. patent. Enligt 6 § skall inom patent
verket finnas bl. a. patentavdelningen och besvärsavdelningen. Patentavdel
ningens verksamhet regleras av bestämmelser i 1962 års instruktion och i
särkilda av patentverket internt utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsav-
delningens sammansättning finns vissa allmänna bestämmelser i 8 § tredje
stycket patentförordningen, som också innehåller regler om avdelningens be
slutförhet och om omröstning inom avdelningen. Närmare bestämmelser om
besvärsavdelningen finns i 1962 års instruktion.
Kommittéerna. I 9 § första punkten förslaget har upptagits stadgande att
patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. I andra punk
ten anges, att inom patent- och registreringsverket finns en besvärsavdel-
ning, om vilken är särskilt stadgat. Rörande besvärsavdelningen framhålles
i kommittéernas förslag att närmare regler om avdelningens sammansätt
ning och verksamhet bör ges i särskild lag, eftersom avdelningen har befatt
ning inte endast med patentärenden utan även med varumärkes- och namn-
ärenden. Särskilt förslag om sådan lag har avgivits av den svenska kommit
tén.
Remissyttrandena. Till andra punkten framhåller patentverket att verket i
och för sig inte har något att invända mot att besvärsavdelningen om-
nämnes men att i så fall även bör upptagas stadgande om första instansen,
patentavdelningen. Om så inte anses böra ske, bör besvärsavdelningen näm
nas endast i form av en hänvisning till den särskilda lagen därom.
Departementschefen. Enligt min mening är det tillräckligt att i patentlagen
ange att patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. När
mare bestämmelser om de i detta ämbetsverk ingående patent- och besvärs-
avdelningarna ges i 1962 års instruktion för patentverket och vissa med
stöd därav utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsavdelningen får jag vi-
4f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40
106
dare hänvisa till det särskilda förslaget till lag om patent- och registrerings
verkets besvärsavdelning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
9 §.
I denna paragraf, som motsvarar 10 § i kommittéernas förslag, ges före
skrifter om innehållet i patentansökan.
Gällande rätt. Om patentansökans innehåll stadgas för närvarande i 4 §
patentförordningen. Enligt bestämmelserna i 1 mom. första—tredje styc
kena skall den, som vill erhålla patent, till patentmyndigheten inge eller i
betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga beskrivning i tre
exemplar över uppfinningen och de ritningar, som erfordras för att tydlig
göra beskrivningen, jämväl i tre exemplar, ävensom, där sådant behövs,
modeller, varuprov och dylikt. Ansökningen skall innehålla uppgift om sö
kandens namn, yrke och postadress samt uppfinningens benämning. Be
skrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person bör
kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall avslutas
med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som känneteck
nar uppfinningen och sökcs skyddat genom patent. Enligt 3 mom. åligger
det därjämte sökanden att bifoga en ansökningsavgift av tvåhundra kronor.
För övriga bestämmelser i 4 § patentförordningen redogöres vid 10—12 §§
i departementsförslaget.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 10 § första stycket upptagit stadgande
att ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten. Ansök
ningen skall innehålla så tydlig beskrivning av uppfinningen att eu fack
man med ledning därav kan utöva denna samt bestämd uppgift om vad
som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). Vidare stadgas att patent
skyddets omfattning bestämmes av patentkraven samt att för förståelse av
patentkraven ledning må hämtas från beskrivningen. I andra stycket före-
skrives att sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift. I motiven fram
håller kommittéerna inledningsvis att i lagtexten endast intagits de grund
läggande uppgifterna om patentansökans innehåll. Övriga bestämmelser har
ansetts böra intagas i tillämpningsföreskrifterna. I förhållande till patent
förordningen innebär förslaget — utom att en del detalj föreskrifter sålun
da uteslutits ur lagtexten — ett par smärre redaktionella jämkningar. 1
andra punkten har uttrycket »fackman» ansetts mera adekvat än den för
närvarande både i patentförordningen och övriga nordiska patentlagar bru
kade termen »sakkunnig». Vidare saknas motsvarighet till det i patentför
ordningen upptagna kravet på alt beskrivningen skall vara, förutom tydlig,
även fullständig. Ett dylikt fullständighetskrav har kommittéerna ansett
vara innefattat i föreskriften afl en fackman med ledning av beskrivningen
skall kunna utöva uppfinningen. Den av kommittéerna föreslagna defini
107
tionen av »patentkrav» är kortare än bestämningen i patentförordningen
men är avsedd att äga samma innebörd. I denna del hänvisas till 30 § i
departementsförslaget.
1 motiven har kommittéerna behandlat frågan huruvida uppfinnarens
namn bör anges och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Kommittéer
na anför att de i sitt preliminära förslag i 9 § föreskrivit att uppfinnaren
skulle anges i ansökningen och i It § att om patent söktes av annan än upp
finnaren, sökanden skulle styrka sin rätt till uppfinningen. Samtidigt hade
i 7 § upptagits eu bestämmelse om s. k. företagsuppfinning. Såsom har an
förts vid 1 § har sistnämnda bestämmelse emellertid ej medtagits i det slut
liga betänkandet. I samband härmed har även föreskriften om angivande av
uppfinnaren slopats. Därmed vinnes den fördelen, att prövningen av frågan
om sökandens rätt kan begränsas till de fall, då hans rätt verkligen har bli
vit bestridd, vilket medför en väsentlig rationalisering av patentmyndighe
tens arbete. Kommittéerna har även slopat bestämmelsen i It § i preliminär
förslaget om att en sökande, som inte själv har gjort uppfinningen, alltid
skall vara förpliktad att styrka sin rätt till uppfinningen. Detta betyder
dock inte att patentmyndigheten skulle sakna möjlighet att i de fall, då den
finner skäl därtill, fordra att sökanden styrker sin rätt. Tillbörlig hänsyn
till »uppfinnaräran» tas i 26 §, där det stadgas att uppfinnaren äger på
fordra att han nämnes som uppfinnare i patentet.
Kommittéernas uttalande i denna del är inte enhälligt. Två ledamöter av
den svenska kommittén, herrar Reiland och von Zweigbergk, har under åbe
ropande av principiella och praktiska skäl reserverat sig för bibehållande
av bestämmelserna i 9 och 11 §§ i preliminärförslaget.
Kommittéerna anser att man alltjämt, liksom i flertalet andra länder
med förprövningssystem, bör täcka patentverkens omkostnader genom av
gifter från patentsökandena och patenthavarna. I överensstämmelse med
gällande rätt bör dessa kostnader fördelas på olika avgifter. Om ansök-
ningsavgift stadgas i förevarande paragraf. Rörande övriga avgifter hänvisas
till 15, 20, 25, 41, 42 och 51 §§ i departementsförslaget. Avgifterna skall en
ligt förslaget fastställas i administrativ ordning, jämför 73 g i departements
förslaget.
Remissyttrandena. Kommittéernas beslut att ur det definitiva förslaget
utesluta preliminärförslagets bestämmelser om att uppfinnarens
n a in n skall anges och att — därest patent sökes av annan än uppfinnaren
__ sökanden skall styrka sin rätt till uppfinningen har väckt bestämda in
vändningar från det övervägande antalet remissinstanser, vilka helt ansluter
sig till vad reservanterna Reiland och von Zweigbergk anfört. Flera instan
ser, nämligen Landsorganisationen, Statsverkens ingenjörsförbnnd, Svenska
industritjänstemannaförbundet, Svenska uppfinnaref öreningen, Svenska
uppfinnarkontoret, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civil
Kungl. Maj:ts proposition nr 'i0 dr l!)6(i
108
ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund och Tjänstemän
nens centralorganisation, förklarar denna fråga vara av så stor betydelse att
den är avgörande för huruvida förslaget i dess helhet kan godtagas eller ej.
I förevarande sammanhang förordar Statsverkens ingenjörsförbund och
Tjänstemännens centralorganisation ett stadgande om viss underrät
telseplikt för p a t e n t v e r k e t. Då det kan förflyta lång tid innan
en rättsinnehavare, på vilken en uppfinning överlåtits, föranstaltar om an
sökan om patent, är det önskvärt att patentverket ålägges att i god tid un
derrätta den i patenthandlingarna angivne uppfinnaren om att patent sökts.
Därest rättsinnehavaren underlåter att ansöka om patent i andra länder och
ansökningen publiceras, kan uppfinnaren eljest komma att utsättas för eko
nomisk skada.
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
Departementschefen. De av kommittéerna i förevarande paragraf upptagna
bestämmelserna om innehållet i patentansökan synes väsentligen ej ge an
ledning till erinran. I första stycket torde dock i anslutning till artikel 8 i
Europarådets lagkonvention böra intagas bestämmelse att beskrivningen av
uppfinningen skall innefatta jämväl ritningar, om sådana erfordras. Be
stämmelserna rörande patentkravens rättsverkan har i departementsför-
slaget överförts till 39 §.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats att i lagen
upptages bestämmelser om att uppfinnaren skall anges och att, därest pa
tent sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styrka sin rätt till upp
finningen. Jag biträder detta förslag, som tillgodoser en av åtskilliga svenska
remissinstanser uttalad uppfattning. Föreskrift om att uppfinnaren skall an
ges torde böra upptagas i förevarande paragraf. Bestämmelse om att sökan
den skall styrka sin rätt till uppfinningen, därest patent sökes av annan än
uppfinnaren, synes böra intagas i en följande paragraf.
Några remissinstanser har ifrågasatt om inte patentverket borde åläggas
skyldighet att, då patent sökes av annan än uppfinnaren, underrätta denne
om att patent sökts. Enligt min mening finns det knappast anledning härtill.
I samband med överlåtelse av uppfinningen har uppfinnaren möjlighet att
utverka åtagande av förvärvaren att denne själv underrättar uppfinnaren om
patentansökningen.
10
§.
Paragrafen, som är likalydande med 11 § i kommittéernas förslag, be
handlar det s. k. enhetskravet.
Gällande rätt. Enligt 4 § 1 mom. sista stycket patentförordningen skall, om
patent sökes på flera uppfinningar, särskilda ansökningshandlingar inges
för vardera.
109
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller alt kravet att endast eu uppfin
ning får upptagas i varje ansökan — enhelskravet — i första hand grundas
på administrativa hänsyn. Om flera av varandra oberoende uppfinningar
fick medtagas i en ansökan, skulle handläggningen kompliceras och klassi
ficeringen försvåras. Även fiskaliska skäl anförs; man bör inte för en och
samma avgift kunna få handläggning och skydd avseende flera uppfin
ningar.
Kommittéernas förslag till stadgande i ämnet, som upptagits i förevaran
de paragraf, har fått utformningen, att i samma ansökan inte må sökas pa
tent på två eller flera av varandra oberoende uppfinningar. Frågan i vad
mån uppfinningar som är beroende av varandra får upptagas i samma an
sökan behandlas ej i stadgandet. Föreligger emellertid ett tekniskt samband
mellan uppfinningarna måste det enligt kommittéerna anses praktiskt och
rimligt att de medtages i samma ansökan. Närmare bestämmelser rörande
tillämpningen av stadgandet har ansetts böra ges i administrativ ordning.
Departementschefen.
Jag tillstyrker kommittéernas förslag, som inte för
anlett erinringar vid remissbehandlingen.
11
§■
Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéernas förslag.
Departementschefen. I 4 § 2 mom. patentförordningen föreskrives, att om
sökanden uppger annan såsom uppfinnare, sökanden skall förete hand
ling, som visar att han är dennes rättsinnehavare. Såsom jag uttalat vid
behandlingen av 9 § bör en liknande föreskrift upptagas i den nya lagen.
Stadgandet, som lämpligen bör placeras som 11 §, torde böra få utform
ningen, att om patent sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styr
ka sin rätt till uppfinningen.
12
§.
I denna paragraf, som överensstämmer med 12 § i kommittéernas förslag,
har intagits bestämmelse om ombud för sökande, som inte har hemvist i
Sverige.
Gällande rätt. I 4 § 1 mom. fjärde stycket patentförordningen föreskrives,
att om sökanden ej är boende inom riket, skall han vid ansökningen foga
fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår
svara för honom.
Kommittéerna. Kommittéerna har här i anslutning till gällande rätt upp
tagit stadgande, att om patentsökanden saknar hemvist här i riket, han
skall ha ett härstädes bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som
rör ansökningen. Ett motsvarande stadgande om ombudsplikt på patent
stadiet har intagits i 58 § i kommittéernas förslag (71 § i departementsför-
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år l!)6(i
slaget). I motiven framhålles att föreskriften är motiverad av praktiska
skäl. Som exempel nämnes bl. a. att de förhandlingar, som äger rum mellan
patentsökanden och patentmyndigheten, kan förmodas bli betydligt för
svårade, om myndigheten måste stå i direkt kontakt med en sökande, som
hor utomlands och som därför måste antas sakna nödig kunskap om språk
och förhållanden här i landet.
HO
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet för patentsö
kande, vilken inte har hemvist i Sverige, att ha ett här bosatt ombud, över
ensstämmer i sak med gällande rätt. Det har ej föranlett erinran vid re
missbehandlingen och torde med en mindre redaktionell jämkning böra
upptagas i lagen.
13 §.
I denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommittéernas förslag, behandlas
möjligheten att ändra patentansökan.
Gällande rätt. I patentförordningen saknas särskilda bestämmelser om änd
ring i ansökans innehåll. Möjligheten härtill måste dock anses vara förut
satt i 5 §, som ålägger patentmyndigheten skyldighet att utfärda föreläggan
de för att bereda sökanden tillfälle till rättelser. Enligt praxis får ansökan
emellertid inte ändras till att avse sådant som saknar motsvarighet i de
handlingar, som förelåg då ansökningen gjordes eller som enligt särskilda
föreskrifter kan anses ha förelegat vid detta tillfälle.
Kommittéerna. Kommittéerna har här upptagit stadgande att ansökan om
Patent inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av an
sökningen när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt
14 § skall anses gjord. I motiven anför kommittéerna att bestämmelserna om
patentansökningens innehåll uppställer vissa fordringar på beskrivningens
tydlighet och patentkravens innehåll och bestämdhet. Vid patentmyndighe
tens granskning kan det visa sig att sökanden inte uppfyllt dessa fordringar,
och han bör då ha tillfälle att rätta anmärkta brister. Han bör också ha rätt
att självmant göra ändringar av detta slag. Det kan även hända att det un
der handläggningen befinnes att sökanden inte är berättigad till ett så om
fattande skydd som han begärt. I detta fall bör sökanden ha rätt att in
skränka patentkraven. Vad angår den omfattning i vilken ändringar får gö
ras bör i princip endast sådana ändringar godtagas som har motsvarighet i
ansökningshandlingarna sådana dessa förelåg ansökningsdagen. Har ansök-
ningsdagen framflyttats enligt 14 §, bör dock i stället hänsyn tagas till an
sökningshandlingarna sådana de förelåg vid den tidpunkt då ansökningen
enligt nämnda paragraf skall anses gjord.
in
Remissyttrandena. Stadgandet Ivar inte föranlett annat yttrande än att en
ledamot i Stockholms rådhusrätt i särskilt yttrande föreslagit, att uttrycket
»ansökningen» utbytes mot »ansökningshandlingarna» eller »ansökningens
grundhandlingar».
Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna i överens
stämmelse med gällande praxis upptagit stadgande att ansökan om patent
inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av ansökning
en när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt 14 § skall
anses gjord. Jag tillstyrker stadgandet, som inte föranlett någon saklig erin
ran vid remissbehandlingen. Vissa redaktionella jämkningar torde dock böra
vidtagas; bl. a. bör, såsom föreslagits i ett remissyttrande, uttrycket »ansök
ningen» utbytas mot »ansökningshandlingarna».
14 §.
I denna paragraf, som motsvarar 14 § i kommittéernas förslag, behandlas
frågan om rätt för sökanden att vid ändring av ansökan få åberopa dagen
för ändringen som ny ansökningsdag (s. k. löpdagsförskjutning). Stadgan
det saknar motsvarighet i patentförordningen.
Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att det av 13 § framgår att pa
tentkrav får avse endast vad som innehålles i de ursprungliga ansöknings
handlingarna. Om dessa inte är tillräckligt fullständiga för att grunda det
patentskydd sökanden önskar, finns enligt gällande svensk och dansk rätt
inte möjlighet att i efterhand vidtaga erforderlig komplettering utan sökan
den är hänvisad till att göra ny ansökan. I de finska och norska patentlagar
na erbjudes emellertid i stället möjlighet för sökanden att vidhålla den ur
sprungliga ansökningen men begära att denna skall anses gjord vid den tid
punkt då kompletteringen vidtages, s. k. löpdagsförskjutning. Enligt kom
mittéernas mening bör detta system upptagas i den nya lagstiftningen. Löp
dagsförskjutning bör dock enligt kommittéerna kunna påkallas endast inom
viss tid från den ursprungliga ansökningsdagen; som lämplig tid föreslås
sex månader. Det har också synts rimligt att förmånen av löpdagsförskjut
ning får utnyttjas endast en gång i varje ärende. I enlighet med det anförda
föreslår kommittéerna i första stycket av förevarande paragraf stadgande,
att om sökanden inom sex månader från ansökningsdagen vidtager ändring
i ansökningen, ansökningen skall, där han så begär, anses gjord vid den
tidpunkt, då ändringen gjordes; i andra stycket föreslås, att framställning
som avses i första stycket inte må göras mera än en gång och ej må åter
tagas.
Kommittéerna framhåller att löpdagsförskjutning kan begäras även i frå
ga om ansökan, beträffande vilken åberopas prioritet enligt 6 §. Löpdagsför
skjutning medför dock inte någon förlängning av prioritetstiden. Om den
Kanyl. Muj.ts proposition nr 'it) år t it (it>
112
dag, som skall anses som ny ansökningsdag, infaller efter prioritetstidens
utgång, går alltså prioriteten förlorad.
I motiven behandlar kommittéerna även frågan vilken betydelse en löp-
dagsförskjutning har, om ansökningen sedermera åberopas som prioritets-
grundande vid ansökan om patent i annat land inom Parisunionen. Enligt
kommittéernas mening bör frågan besvaras med hänsynstagande till ett vM
Lissabonkonferensen i artikel 4 C (4) Pariskonventionen nyinfört stadgande
om rätt att under vissa villkor åberopa förnyad ansökan rörande samma
uppfinning som prioritetsgrundande. Kommittéerna utgår från att sökan
den, med tillämpning av denna artikel, kommer att tillerkännas valrätt mel
lan att räkna prioriteten från den ursprungliga ansökningsdagen eller från
den dag som skall anses som ny ansökningsdag.
Remissyttrandena. Det föreslagna systemet med löpdagsförskjutning bär
i allmänhet inte föranlett erinran vid remissbehandlingen.
Patentverket känner dock viss tvekan inför förslaget. Även om systemet
skulle ha vissa fördelar för patentmyndigheten, innebär det risk för priori
tet sfor lus t utomlands. Vad som i anslutning härtill anföres i betänkandet
om tillämpningen av artikel 4 C (4) Pariskonventionen kan komma att visa
sig oriktigt. I 14 § är ju inte, såsom i nämnda artikel, fråga om flera ansök
ningar utan om en ansökan med förskjuten löpdag. En ledamot är skiljaktig
och tillstyrker utan förbehåll det föreslagna systemet.
Departementschefen. Såväl i gällande patentförordning som i förslaget är
det en grundläggande princip att patentkraven inte får gå utöver vad som
innehålles i de ursprungliga ansökningshandlingarna. Är dessa inte tillräck
ligt fullständiga för att grunda de krav sökanden önskar ställa, går det alltså
i princip inte alt i efterhand komplettera dessa utan ny ansökan måste gö
ras. I anslutning till finsk och norsk rätt öppnar förslaget här möjlighet för
sökanden att göra komplettering under vidhållande av ansökningen och be
gära att denna skall anses gjord vid den tidpunkt då kompletteringen vid
tages. Enligt förslaget skall begäran om löpdagsförskjutning göras inom sex
månader från ansökningsdagen. Sådan begäran skall inte få göras mer än en
gang och skall ej få återtagas. Bestämmelserna har inte föranlett erinran
vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra
upptagas i lagen.
Såsom kommittéerna framhållit inverkar begäran om löpdagsförskjutning
inte på beräkning av prioritetstid som enligt 6 § räknas från en tidigare i ut
landet gjord ansökan. Om den dag, som skall anses som ny ansökningsdag
infaller efter prioritetstidens utgång, går alltså prioriteten förlorad.
Kommittéerna har även behandlat frågan vilken betydelse löpdagsför
skjutning har i fall, då ansökningen sedermera åberopas som prioritetsgrun-
dande vid ansökan om patent i annat land. Enligt min mening är det svårt
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
113
att göra något uttalande härom, eftersom frågan beror av lagstiftningen i det
land där ansökningen göres. Som patentverket antytt bör emellertid en pa
tentsökande, som framdeles ämnar söka patent utomlands, beakta att en bär
gjord löpdagsförskjutning vid prövning i annat land kan anses medföra en
förskjutning av prioritetstiden i förhållande till vad som skulle gälla om
sökanden i stället gjort ny ansökan.
Iiiingl. Maj. ts proposition nr
40
år W60
15 §.
I paragrafen, som motsvarar 15 § i kommittéernas förslag, ges regler om
behandlingen av patentansökan då patenthinder anses föreligga.
Gällande rätt. I 5 § första och andra styckena patentförordningen före-
skrives, att om patentmyndigheten finner att sökanden ej fullgjort vad en
ligt 4 § 1 mom. ålegat honom — se härom vid 9, 10 och 12 §§ i departe-
mentsförslaget — patentmyndigheten skall hålla sökanden till handa eller,
om fullständig adress uppgivits, med posten till honom översända skriftlig
underrättelse därom med föreläggande för honom att inom viss tid skrift
ligen yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter
sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, skall patentmyndig
heten avföra ansökningen. Sökanden äger dock att återuppliva denna ge
nom att inom fyra månader från utgången av förenämnda tid till patent
myndigheten inkomma med yttrande och viss avgift (återupplivningsav-
gift).
I 6 § första och andra styckena stadgas, att om patentmyndigheten fin
ner att uppfinningens föremål inte är av sådan beskaffenhet att patent må
meddelas därå, eller att uppfinningen uppenbarligen inte är ny, eller att
sökande, vilken uppgivit annan såsom uppfinnare, ej visat att han är dennes
rättsinnehavare, eller att sökande underlåtit att erlägga ansökningsavgift,
patentmyndigheten skall på sätt i 5 § sägs lämna sökanden skriftlig un
derrättelse därom med föreläggande för honom att inom viss tid skriftligen
yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter sö
kanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, äger vad i 5 § stadgas
om avförande av ansökningen och om återupplivning motsvarande tillämp
ning.
Kommittéerna. Kommittéerna anser att reglerna rörande handläggning av
bristfällig ansökan bör vara desamma, vare sig fråga är om formella eller
materiella brister. I 15 § första stycket har upptagits ett för båda fallen ge
mensamt stadgande, att om sökanden inte iakttagit vad om ansökan är
föreskrivet eller patentmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall
till ansökningen, sökanden skall föreläggas att inom viss tid avge yttrande
eller vidtaga rättelse. Det har inte funnits påkallat att i lagtexten bestämma
på vilket sätt delgivning av föreläggande skall ske.
114
I andra stycket stadgas att om sökanden underlåter att inom förelagd tid
inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist,
skall ansökningen avskrivas. Bestämmelsen motsvarar nuvarande regel om
avförande av ansökan.
I anslutning till gällande rätt ges i tredje stycket en regel om återupptag*
nmg. Det stadgas sålunda, att prövningen av ansökningen återupptages, dä
rest sökanden inom fyra månader efter utgången av den förelagda tiden in
kommer med yttrande eller vidtager åtgärd för att avhjälpa brist och inom
samma tid erlägger fastställd återupplivningsavgift.
Remissyttrandena. Bestämmelsen har föranlett yttrande endast av Svenska
patentombudsf öreningen, som anser att för sent erläggande av återupp
livningsavgift bör kunna avhjälpas i efterhand. De olägenheter som
befaras av en sådan ordning, särskilt att den kunde användas i uppehållan
de syfte, synes föreningen vara överdrivna och kan för övrigt motverkas ge
nom att man stipulerar en mycket kort frist för avhjälpandet och hög straff
avgift.
Departementschefen. De föreslagna reglerna rörande förfarandet då an
sökan är bristfällig synes väsentligen ej ge anledning till erinran. I andra
stycket torde dock av praktiska skäl böra tilläggas föreskrift om att under
rättelse rörande sådan påföljd som avses i stycket skall intagas i föreläg
gandet. I tredje stycket torde termen »återupplivningsavgift» böra ersättas
med »återupptagningsavgift». Därjämte torde vissa redaktionella jämk
ningar böra vidtagas.
Svenska patentombudsföreningens förslag att för sent erläggande av
återupptagningsavgift bör kunna avhjälpas i efterhand är förenat med
olägenheter och synes för övrigt onödigt med hänsyn till den väl tilltagna
återupptagningsfristen. Jag kan därför inte biträda förslaget.
16 §.
I paragrafen, som motsvarar 16 § i kommittéernas förslag, regleras hand
läggningen sedan sökanden avgivit yttrande i anledning av föreläggande.
Gällande rätt. I 5 § tredje stycket patentförordningen stadgas att om sö
kanden inom förelagd tid inkommer med yttrande rörande sådana brister
som avses i paragrafen — se härom vid 15 § i departementsförslaget — eller
inom fyra månader från utgången av sagda tid inkommer med yttrande och
återupplivningsavgift, men underlåter att inom föreskriven tid avhjälpa an
märkt brist, patentmyndigheten äger förklara ansökningen förfallen. Be
träffande brister som avses i 6 § patentförordningen finns ett motsvarande
stadgande i tredje stycket av denna paragraf; påföljden är dock här att an
sökningen avslås.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
115
Kommittéerna. Kommittéerna har i paragrafen upptagit stadgande att om
liinder för bifall till ansökningen föreligger även efter det yttrande inkom
mit och sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, ansökningen skall
avslås, där ej anledning förekommer att ånyo ge sökanden föreläggande.
Regeln motsvarar gällande rätt med det undantaget att den nuvarande
skillnaden mellan förfallo- och avslagsbeslut ansetts ej böra bibehållas.
Remissyttrandena. Patentverket anser det vara en förtjänst hos förslaget
att motsvarighet till den nuvarande patentförordningens uppspaltning på
förfallobeslut vid formella brister och avslagsbeslut vid hinder av materiell
innebörd inte upptagits i förslaget. Den nuvarande ordningen har nämligen
påtagliga svagheter.
Departementschefen. Det av kommittéerna föreslagna stadgandet har ej
föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde med en mindre redak
tionell jämkning böra upptagas i lagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr >,W ur W6(i
17 §.
I denna paragraf, som motsvarar 17 § i kommittéernas förslag, behandlas
förfarandet då någon påstår bättre rätt till patentsökt uppfinning. Stadgan
det saknar motsvarighet i patentförordningen.
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att det i patentärende kan in
träffa att annan än sökanden påstår bättre rätt till uppfinningen. Den som
framställer sådant påstående gör t. ex. gällande att han själv är den verk
liga uppfinnaren och att sökanden erhållit kännedom om uppfinningen el
ler om de idéer, på vilka den väsentligen bygger, genom att missbruka upp
gifter som uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare givit i förtroende.
Även där sökanden ostridigt är upphovsman till uppfinningen, kan mot
honom göras gällande att han t. ex. i anställningskontrakt förbundit sig
att alla uppfinningar som han gör skall tillkomma hans arbetsgivare. Sö
kandens rätt kan också vara beroende av en civilrättslig tvist, t. ex. om arv.
Någon rätt för patentmyndigheten att hänskjuta tvist om bättre rätt till
domstol finns för närvarande inte i någon av de nordiska patentlagarna.
Med beaktande av att frågan om rätten till uppfinningen i allt fall kan dra
gas inför domstol sedan patentet beviljats har kommittéerna emellertid
funnit det ändamålsenligt att bereda patentmyndigheten möjlighet att slip
pa att avgöra frågor, vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för
de allmänna domstolarna.
I paragrafens första stycke stadgas i enlighet härmed, att om någon inför
patentmyndigheten påstår bättre rätt till uppfinningen än sökanden och
saken finnes tveksam, patentmyndigheten må förelägga honom att inom
viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes ej föreläggandet, må på
116
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
ståendet lämnas utan avseende vid patentansökningens avgörande. Under
rättelse därom skall intagas i föreläggandet. Kommittéerna framhåller att
påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess patentansök
ningen avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med invänd
ning enligt 21 §.
I andra stycket föreskrives att om tvist om bättre rätt till patentsökt upp
finning är anhängig vid domstol, patentansökningen må förklaras vilande
i avbidan på att målet slutligt avgöres.
Kommittéerna understryker att de föreslagna bestämmelserna är fakulta
tiva. Patentmyndigheten får med hänsyn till omständigheterna avgöra om
föreläggande skall ges, respektive ansökningen förklaras vilande, eller om
den t. ex. såsom gällande uppenbart inte patenterbar uppfinning skall avslås
oberoende av eventuellt pågående rättegång.
Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har
inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen. Jag tillstyrker att de med
vissa redaktionella jämkningar upptages i lagen.
18 §.
Paragrafen, som motsvarar 18 § i kommittéernas förslag, ger en regel
om överföring av patentansökan. Regeln saknar motsvarighet i patentförord
ningen.
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att den som under ansöknings-
förfarandet visar att han äger bättre rätt till uppfinningen än sökanden i
regel har intresse av att själv få patent på uppfinningen. Att härvid hänvisa
honom till att själv göra ny ansökan är inte tillfredsställande eftersom
den redan föreliggande ansökningen, trots att den var oberättigad, utgör
nyhetshinder i de fall när den hunnit bli offentliggjord. En annan utväg
måste därför väljas. Efter att ha övervägt olika alternativ har kommittéerna
stannat för att, efter mönster från schweizisk rätt, föreslå att den ur
sprungliga ansökningen skall kunna överföras på den berättigade. Härige
nom vinnes bl. a. att det inte kan uppstå en period under vilken uppfin
ningen inte är föremål för någon ansökan och alltså fri för allmänheten.
Enligt kommittéernas mening bör den berättigade emellertid inte få till
godogöra sig den för den första ansökningen redan erlagda ansökningsav-
giften. Ny sådan avgift bör erläggas, bl. a. med tanke på det extra arbete
som uppstår för patentmyndigheten i form av korrespondens och överlägg
ningar med den nya sökanden. För att hindra rättsförlust, bör ansökningen
inte få avskrivas eller avslås, förrän yrkande om överföring blivit slutligt
prövat.
I enlighet härmed föreslås i första stycket av förevarande paragraf stad
gande att om någon visar, att han äger bättre rätt till patentsökt uppfin
117
ning än sökanden, patentmyndigheten skall, där han så begär, i stället för
att på den grund avslå ansökningen överföra denna på honom. Den som
sålunda får patentansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsav-
gift. I andra stycket föreskrives, att om överföring av patentansökan yrkats,
ansökningen inte må avskrivas eller avslås, förrän yrkandet blivit slutligt
prövat.
Remissyttrandena. Stadgandet har inte föranlett annat yttrande än att
patentverket föreslagit att regeln i andra stycket utvidgas så att den utsäger
att, om överföring av patentansökan yrkas, ansökningen — förutom att
den inte får avskrivas eller avslås — ej heller får beviljas eller ens ut
läggas förrän frågan om vem som skall anses vara rätt sökande blivit av
gjord. Även genom åtgärder som leder till utläggning eller bifall kan näm
ligen den berättigades patent komma att bli så begränsat eller urholkat att
det i praktiken blir värdelöst för honom.
Departementschefen. De av kommittéerna i första stycket av förevarande
paragraf föreslagna bestämmelserna om rätt för den som visar att han äger
bättre rätt till uppfinningen än sökanden att få ansökningen överförd på
sig har lämnats utan erinran av remissinstanserna och torde med ett par
redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen. Bättre rätt kan i uppen
bara fall styrkas direkt inför patentmyndigheten. I tveksamma fall kan pa
tentmyndigheten jämlikt 17 § i förslaget utfärda föreläggande för den som
anser sig berättigad att väcka talan vid domstol. Bifalles sådan talan, styr-
kes den bättre rätten inför patentmyndigheten genom uppvisande av laga-
kraftvunnen dom.
Enligt andra stycket i kommittéernas förslag må, när yrkande om över
föring framställts, patentansökningen inte avskrivas eller avslås förrän
yrkandet blivit slutligen prövat. Patentverket har förordat att ansökningen
i avbidan på den slutliga prövningen av överföringsfrågan ej heller skall
kunna bifallas eller utläggas. Enligt min mening ligger det emellertid i par
ternas intresse att handläggningen av ansökningsärendet kan fortsättas
medan överföringsfrågan prövas och det synes mest praktiskt att även slut
ligt beslut i form av bifall därvid skall kunna ges. Jag biträder därför kom
mittéernas förslag med viss redaktionell jämkning.
19 §.
I förevarande paragraf, som motsvarar 19 § i kommittéernas förslag,
regleras villkoren för ansökans godkännande för utläggning och verkan av
sådant godkännande med avseende på sökandens möjligheter att ändra
sina yrkanden.
Kungl. Maj ris proposition nr M) är lU6(i
118
Gällande rätt. I patentförordningen saknas bestämmelser om godkännande
för utläggning, d. v. s. det beslut som föregår det förfarande varigenom all
mänheten beredes tillfälle alt inkomma med invändningar mot patentansök
ningen. 1 7 § första stycket i förordningen anges emellertid som villkor för
de åtgärder som här avses att ansökningshandlingarna är fullständiga och
att anledning ej förekommit att avslå ansökningen. Patentförordningen har
inte heller några bestämmelser med avseende på sökandens möjligheter att
ändra sina yrkanden. I praxis anses dock sådan rätt föreligga och någon
tidsbegränsning anses därvid inte gälla.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
Kommittéerna. I första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna
upptagit stadgande att om ansökningshandlingarna är fullständiga och
hinder för patent ej finnes föreligga, ansökningen skall godkännas för ut
läggning enligt 21 §. I motiven anföres bl. a. att beslut om utläggning inte
binder patentmyndighetens slutliga ställningstagande. Beslutet innebär en
dast att i det töretintliga läget hinder mot patentbeviljande inte funnits
föreligga och att därför utläggning kan ske.
I andra stycket har upptagits stadgande, att sedan beslut fattats om an
sökningens godkännande för utläggning, patentkraven inte må utvidgas eller
framställning enligt 14 § göras. I motiven framhålles att en rätt för sökan
den att efter utläggningen i samma utsträckning som dessförinnan ändra
ansökningen medför vissa olägenheter såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som
med hänsyn till en rationell handläggning av ärendena. I förstnämnda hän
seende märkes bl. a., att en rätt att ändra ansökningen i samma omfatt
ning som förut skulle vålla svårigheter för intresserade att avgöra om in
vändning bör göras. Vad angår handläggningen av ärendena synes det
uppenbart att en oinskränkt ändringsrätt måste medföra en belastning av
patentmyndighetens granskningsarbete och motverka en planmässig be
handlingsgång. Kommittéerna har därför ansett att den begränsningen i änd-
ringsrätten bör införas att patentkraven efter ansökans godkännande för
utläggning inte bör få utvidgas. De skäl som anförts för denna begränsning
leder enligt kommittéernas mening också till att efter beslutet om utlägg
ning framställning om s. k. löpdagsförskjutning inte längre bör få göras.
Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde med ett par mindre
redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen.
20
§.
Denna paragraf, som motsvarar 20 § i kommittéernas förslag, innehål
ler regler om tryckningsavgift och befrielse därifrån.
Gällande rätt. I 7 § sjätte stycket patentförordningen stadgas bl. a. att
patentmyndigheten, sedan patent meddelats, skall på lämpligt sätt genom
119
tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga
delar. Kostnaderna för sådan tryckning är avsedda att bestridas av de s. k.
utfärdningsavgifterna. Sådan avgift uttages i varje patentärende enligt när
mare bestämmelser i 7 § tredje stycket. Enligt detta skall sökanden före
utgången av invändningsfristen till patentmyndigheten inbetala en utfärd-
ningsavgift av etthundra kronor; dock må denna avgift, förhöjd med tjugu
fem kronor, erläggas inom två månader därefter. Sökes patent av uppfin
naren och gör han före utgången av invändningsfristen framställning om
befrielse från utiardningsavgift, må patentmyndigheten medge sådan be
frielse, där det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga av
giften. Avslås framställningen, äger sökanden städse erlägga avgiften, utan
förhöjning, inom två veckor från det sökanden underrrättats om beslutet.
Talan mot beslutet må ej föras. I fjärde stycket föreskrives att om sökan
den ej fullgör vad i tredje stycket stadgas, ansökningen skall avföras såsom
återtagen. I händelse patent ej meddelas, återbetalas erlagd utfärdnings-
avgift.
Kommittéerna. Såsom framgår av 21 § föreslår kommittéerna att beskriv
ningen av uppfinningen jämte patentkrav skall tryckas redan i och för ut
läggningen. För att täcka tryckningskostnaderna bör enligt kommittéernas
mening alltjämt uttagas särskild avgift. Någon återbetalning bör inte ifråga-
komma, även om patent sedermera inte skulle beviljas. I enlighet härmed
föreslås i 20 § första stycket stadgande att sökanden inom två månader efter
det ansökningen godkänts för utläggning skall erlägga fastställd trycknings-
avgift. Sker det ej, avskrives ansökningen. Prövningen återupptages dock,
därest sökanden inom fyra månader efter utgången av sagda tid erlägger
tryckningsavgiften jämte fastställd återupplivningsavgift. Kommittéerna an
märker, att om ansökningen efter utläggningen skulle ändras så att det
meddelade patentet får annat innehåll än som avsetts vid utläggningen
handlingarna skall enligt 26 § tryckas på nytt. För sådan omtryckning ut
går enligt förslaget ingen ytterligare avgift.
I 20 § andra stycket har upptagits bestämmelser om befrielse från tryek-
ningsavgift. Sökes patent av uppfinnaren och begär han inom två månader
efter beslutet om ansökningens godkännande för utläggning befrielse från
tryckningsavgiften, må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse,
därest det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga avgiften.
Avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två veckor därefter
anses erlagd i rätt tid. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt.
Av 24 § framgår att patentmyndighetens beslut i ärende om avgiftsbefrielse
ansetts böra vara slutgiltigt.
Två reservanter i den norska kommittén avstyrker bestämmelserna om be
frielse från tryckningsavgift.
Kunyl. Maj:ts proposition nr 'it) år 1 Uti t i
120
Remissyttrandena. Patentuerket ansluter sig till de två reservanterna i den
norska kommittén och avstyrker bestämmelserna i andra stycket om b e-
frielse från trycknings avgift under framhållande att det sam
hälleliga stöd till obemedlade uppfinnare, som förvisso ibland kan vara både
behjärtansvärt och ekonomiskt väl motiverat, inte bör ske genom befrielse
Irån avgifter enligt patentlagen utan i andra former, t. ex. genom bistånd
från Svenska uppfinnarkontoret.
Departementschefen. Förevarande stadgande om tryckningsavgift har i all
mänhet godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen ej ge anled
ning till erinran. I överensstämmelse med vad jag förordat vid 15 § bör dock
termen återupplivningsavgift i första stycket utbytas mot återupptagnings-
avgift.
Beträffande andra stycket kan jag ej ansluta mig till patentverkets önske
mål att helt slopa möjligheten för uppfinnare att erhålla befrielse från tryck
ningsavgift. Bestämmelsens karaktär av undantagsregel synes dock böra
ytterligare framhävas genom att man för befrielse ställer krav att det före
ligger avsevärd svårighet för uppfinnaren att erlägga avgiften. Vid de nor
diska departementsöverläggningarna har enighet nåtts om att förlänga res-
pittiden vid avslag på framställning om befrielse från tryckningsavgift från
två veckor till två månader. Jag tillstyrker sådan förlängning.
21
§.
Förevarande paragraf, som motsvarar 21 § i kommittéernas förslag, upp
tager bestämmelser om utläggning och invändning samt om tryckning av
utläggningsskrift.
Gällande rätt. I 7 § första stycket patentförordningen stadgas att om an
sökningshandlingarna är fullständiga och anledning ej förekommit att avslå
ansökningen — jämför vad som härom anföres vid 19 § i departementsför-
slaget — patentmyndigheten skall, efter underrättelse till sökanden, i all
männa tidningarna införa kungörelse om ansökningen med uppgift om dess
huvudsakliga innehåll. Enligt andra stycket står det envar öppet att inom
två månader efter kungörandet inkomma med skriftlig invändning till pa-
tentmyndigheteo. i sjätte stycket stadgas att patentmyndigheten, sedan pa
tent meddelats, skall på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskriv
ningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.
Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna upptagit
stadgande att patentmyndigheten, efter det tryckningsavgift enligt 20 § er
lagts eller befrielse från tryckningsavgiften medgivits, skall utlägga ansök
ningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning där
emot. Utläggningen skall kungöras. Enligt andra stycket skall invändning mot
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
121
patenlansökan göras skriftligen och vara inkommen til! patentmyndigheten
inom tre månader från kungörelsedagen. I jämförelse med gällande rätt in
nebär förslaget att bestämmelser om sättet för kungörande fått utgå; det är
avsett att reglera denna fråga i tillämpningsföreskrifterna. Vidare har fris
ten för invändningar ansetts böra förlängas till tre månader.
t motiven diskuterar kommittéerna frågan om det, för att invändning
skall anses behörigen gjord, bör fordras att i denna — eller i allt fall inom
tremånadersfristen — anges grunden för invändningen. Kommittéerna fram
håller att detta inte kräves i gällande praxis. Ett sådant krav är inte heller
tillfredsställande i fall då invändare, oaktat han ej anfört någon grund, har
stöd för sin invändning. Om invändningen ej upptages till behandling,
kunde han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå
i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att före
bygga processer. I lagen har därför inte ställts krav i förevarande avseende.
Normalt bör emellertid enligt kommittéernas mening grunden anges i in
vändning och i förslaget till tillämpningsföreskrifter har upptagits stadgande
om skyldighet härutinnan. Någon påföljd för den som ej iakttager denna
regel har ej stadgats. Regeln ger emellertid patentmyndigheten möjlighet att
behandla invändningar, i vilka grunden ej angivits, i summarisk ordning.
Detta bör ske så snart förhalningssyfte föreligger. Kommittéerna framhåller
i detta sammanhang att patentmyndigheten självfallet har skyldighet tillse
att ärendena avgöres utan onödig tidsutdräkt. Detta är inte minst viktigt
efter utläggningen, eftersom denna medför ett starkare intrångsskydd än
dessförinnan. Medgivande av uppskov för inkommande med motivering till
invändning bör därför ske ytterst restriktivt.
I tredje stycket har kommittéerna upptagit föreskrifter om tryckning av
utläggningsskrift. Det stadgas att från och med den dag då ansökningen ut
lägges skall hos patentmyndigheten finnas att tillgå tryckta exemplar av
skrift med beskrivning av uppfinningen jämte patentkrav. Skriften skall
innehålla uppgift om sökanden samt om uppfinnaren, där han angivits. I
motiven framhåller kommittéerna att man utgår från att meddelade pa
tent liksom hittills alltid skall vara tillgängliga i tryckt form. Samma in
tresse av att handlingarna finns tryckta föreligger emellertid även beträf
fande patentansökningar, som skall utläggas. Som framgår av 54 § (60 § i
departememtsförslaget) åtnjuter uppfinningen sedan ansökningens utlägg
ning kungjorts skydd i flera avseenden, under förutsättning att patent se
dermera meddelas. Inom näringslivet har man därför behov av att på ett
bekvämt sätt kunna ta del av de patentansökningar som göres. Även syftet
att endast materiellt riktiga patent meddelas främjas av en publicering,
som ger en vidare krets av allmänheten möjlighet att studera ansökningen
och eventuellt inkomma med invändningar. Enligt kommittéernas mening
bör därför ansökningshandlingarna i erforderliga delar — beskrivningen och
patentkraven — vara tillgängliga i tryck från och med utläggningen. Ändras
Kungl. Maj:ts proposition nr 'it) är 1!)06
122
Kangl. Maj. ts proposition nr AO år 1966
handlingarna sedermera, bör de åter tryckas i slutligt skick sedan patentet
meddelats; bestämmelse härom har upptagits i 26 §. I övriga fall anser kom
mittéerna något omtryck i samband med patentets meddelande ej vara er
forderligt.
Remissyttrandena. Bestämmelserna i förevarande paragraf godtas allmänt
eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret uttalar sin tillfredsställelse
över att invändningsfristen förlängts till tre månader.
Sveriges industriförbund tar i detta sammanhang upp frågan om en
minskning av nuvarande långa behandlingstider. För
bundet framhåller att invändningsinstitutet från industrins synpunkt till
mäts den största betydelse men påpekar att en för patentsökanden allvarlig
fördröjning kan uppkomma till följd av obefogade invändningar. Invänd-
ningsförfarandet skänker sålunda viss möjlighet att utan fog avsevärt för
sena patentbeviljandet. Det är enligt industriförbundets mening angeläget
att dessa olägenheter såvitt möjligt undanröjes. Inte minst bör man stävja
invändningar utan motivering. Förbundet delar den i betänkandet anförda
uppfattningen, att uppställandet av vissa formella villkor för att invänd
ning skall anses behörigen inkommen inte är en lämplig utväg. Sådana
formella krav torde bli tämligen invecklade och ändå oftast kunna kring
gås. I förslaget till tdllämpningsförfattning har emellertid föreskrivits att, då
invändning göres, grunden för densamma skall anges. I enlighet härmed
bör invändningar utan motivering i vanliga fall upptas till avgörande ome
delbart efter invändningsfristens utgång. Medgivande av uppskov för ingi
vande av motivering bör — såsom även kommittéerna förordat — ske ytterst
restriktivt och då endast för kort tid. Förbundet finner det emellertid vara
minst lika väsentligt, att man under hela invändningsförfarandet — såväl
gentemot invändaren som gentemot sökanden — endast ger korta frister för
kompletterande motiveringar och att skriftväxlingen ej tillätes fortsätta, när
det synes uppenbart att den ej kan ge något nytt. Genom dylika åtgärder
skulle antagligen nuvarande långa behandlingstider med därav följande olä
genheter kunna minskas.
Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att bestämmel
sen i tredje stycket om angivande av uppfinnarens namn på patent
skriften är ägnad att stimulera uppfinnarverksamheten. I många fall inne
bär också uppgiften om uppfinnaren en ledtråd för identifierandet av patent
som i olika länder meddelats på samma uppfinning.
Telestyrelsen anser att viss otydlighet vidlåder föreskrifterna i 21 och
26 §§ i vad gäller procedurerna för tryckning av patentansökningar
respektive patent. Styrelsen föreslår att efter första meningen i tredje stycket
i 21 § inom parentes tillägges ordet »utiäggningsskrift», varjämte i 26 § kan
direkt anknytas till denna term. Starka skäl talar även för att patentrit
123
ningar omnämns i samband med såväl preliminär som slutgiltig tryckning
av patenthandlingarna.
Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna upptagit
föreskrifter om utläggning och invändning samt om tryckning av utlägg-
ningsskrift. Enligt första stycket skall patentmyndigheten, efter det tryck-
ningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse från tryckningsavgiftcn med
givits, utlägga ansökningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkom
ma med invändning däremot. Utläggningen skall kungöras. I andra stycket
stadgas, att invändning mot patentansökan skall göras skriftligen och
vara inkommen till patentmyndigheten inom tre månader från kungörelse
dagen. Bestämmelserna överensstämmer i sak med gällande rätt. Invänd-
ningsfristen föreslås dock förlängd. I tredje stycket har upptagits ett nytt
stadgande om tryckning av utläggningsskrift. Enligt gällande rätt trycks pa
tenthandlingarna i samband med att patentet meddelas. Med hänsyn bl. a.
till att enligt förslaget — liksom enligt gällande rätt — uppfinning skall
åtnjuta visst skydd redan från och med utläggningen har kommittéerna
emellertid ansett, att handlingarna bör föreligga i tryckt form redan vid
denna tidpunkt. Stadgandet härom har fått utformningen, att från och med
den dag då ansökningen utlägges tryckta exemplar av skrift med beskriv
ning av uppfinningen jämte patentkrav skall finnas att tillgå hos patent
myndigheten. Skriften skall innehålla uppgift om sökanden samt om upp
finnaren, där han angivits.
De föreslagna reglerna har godtagits eller lämnats utan erinran av re
missinstanserna. Jag tillstyrker att de upptas i lagen. Föreskriften i tredje
stycket om angivande av uppfinnaren bör dock göras obligatorisk med hän
syn till departementsförslagets vid 9 § redovisade ståndpunkt i denna
fråga. Därjämte torde böra vidtagas vissa redaktionella jämkningar.
I likhet med kommittéerna och Sveriges industriförbund vill jag under
stryka nödvändigheten av att behandlingstiderna inte onödigt fördröjes.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittéerna och industri
förbundet anfört härom. Särskilt vill jag betona önskvärdheten av att man
är ytterst återhållsam med beviljande av uppskov för komplettering av ofull
ständiga invändningar och att nödiga frister görs så korta som möjligt.
I anledning av telestyrelsens anmärkning erinrar jag om att i 9 § departe-
mentsförslaget upptagits bestämmelse, att ansökning skall innehålla be
skrivning av uppfinningen, innefattande jämväl ritningar, där sådana er
fordras. Beskrivningen anses alltså innefatta ritningarna och även dessa skall
återges i den tryckta utläggningsskriften.
22
§.
Paragrafen, som motsvarar 22 § i kommittéernas förslag, behandlar of
fentliggörande av patentansökan.
Kungl. Maj. ts proposition nr ■'/() år
124
Gällande rätt. Grundstadgandet om allmänhetens rätt att taga del av hand
lingar i patentansökningsärenden är 23 § i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt
törsta punkten i detta lagrum, sådant det lyder efter en år 1962 vidtagen
ändring, tår handlingar i ärenden angående ansökan om patent inte utan
sökandens samtycke utlämnas till annan i vidare mån än som föranledes av
gällande lagstiftning rörande patent. I andra punkten föreskrivs, att sådana
handlingar dock skall utlämnas i vad de angår uppfinning varå patent be
viljats, såframt ej annat är stadgat i nyssnämnda lagstiftning.
1 23 § törsta punkten i 1937 års lag åsyftade föreskrifter finns för när
varande i 7, 8 och 20 §§ patentförordningen. I 7 § första stycket stadgas
i anslutning till den i lagrummet upptagna, vid 21 § i departementsför-
slaget berörda föreskriften rörande kungörelse om utläggning av hand
lingar i patentärende — att samtliga till ärendet hörande handlingar efter
utläggningen skall hållas tillgängliga för envar, där ej patentmyndigheten
finner särskilda skäl föreligga att göra undantag för viss handling, som an
går uppfinning på vilken patent ej sökes i ärendet. Jämlikt 8 § femte stycket
skall vad i 7 § första stycket stadgas om handlingarna i ärendet hos pa
tentmyndigheten äga motsvarande tillämpning med avseende på de hand
lingar, som inkommer till Kungl. Maj :t. I 20 § andra stycket stadgas slut
ligen att sökanden äger medge att ansökningshandlingarna skall hos patent-
myndigheten hållas tillgängliga för envar jämväl innan ansökningen kun
gjorts enligt 7 §; om sådant medgivande skall patentmyndigheten införa
meddelande i allmänna tidningarna.
I 23 § andra punkten i 1937 års lag åsyftas lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för för
svaret, i vilken stadgas om möjlighet att erhålla hemligt patent på uppfin
ning, som har särskilt avseende på krigsmateriel.
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att patentansökning för närva
rande i samtliga nordiska länder blir offentlig först vid utläggningen. Det
bör emellertid övervägas, om inte offentliggörande skall ske vid en tidigare
tidpunkt. Det är nämligen uppenbart att ansökningens hemlighållande un
der en utsträckt behandlingstid kan vålla andra näringsidkare betydande
olägenheter. Dessa kan själva ha börjat utnyttja uppfinningen under den
tid ansökningen var hemlig och de ansträngningar som därvid gjorts kan
gå till spillo, om patent sedermera beviljas. I någon mån kan sådana
»efteranvändare» tillgodoses genom särskild tvångslicens; kommittéerna
framlägger förslag härom i 43 § (48 § i departementsförslaget). I huvudsak
synes dock enligt kommittéernas mening de intressen det här gäller böra
beaktas genom en utvidgad olfentlighet under tiden för ansökningens be
handling. En lämplig utväg har synts vara att i lagen fastställa en tids
frist efter vars utlopp ansökningshandlingarna skall göras offentliga även
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
125
om utläggning ej skett. Fristen kan enligt kommittéernas mening lämpligen
bestämmas till 18 månader från ansökningsdagen eller i fråga om ansök
ning, för vilken åberopas prioritet, från prioritetsdagen, I enlighet med det
anförda har kommittéerna i 22 § första slyckel upptagit stadgande, att från
och med den dag då ansökningen utlägges handlingarna rörande ansök
ningen skall hållas tillgängliga för envar, och i andra stycket första punkten
stadgande att när aderton månader förflutit från den dag då patentansök
ningen gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkas, den dag från vilken
prioriteten begäres, handlingarna skall hållas tillgängliga för envar, även
om ansökningen inte utlagts.
Kommittéerna framhåller att regeln om offentliggörande efter 18 måna
der inte gäller om ansökan före utgången av denna tid avskrivits eller av
slagits genom beslut som vunnit laga kraft; i detta fall förblir handlingarna
hemliga. Har sådant beslut vid fristens utgång fattats men ej hunnit vinna
laga kraft, bör enligt kommittéernas mening offentliggörande ske endast om
sökanden begär återupptagning eller anför besvär. Stadgande därom har
upptagits i andra stycket andra punkten.
I tredje stycket har, i anslutning till gällande rätt, upptagits stadgande,
att handlingarna på framställning av sökanden skall hållas tillgängliga tidi
gare än eljest skulle gälla.
Enligt fjärde stycket skall patentmyndigheten, när handlingarna enlig!
andra eller tredje stycket blir tillgängliga, utfärda kungörelse därom.
I femte stycket föreslår kommittéerna slutligen bestämmelse, som i an
slutning till gällande rätt ger patentmyndigheten möjlighet att i vissa fall
begränsa offentligheten. Enligt bestämmelsen skall patentmyndigheten i
fall då handling, som inte rör uppfinning på vilken patent sökes i ärendet,
innehåller företagshemlighet, där .särskilda skäl är därtill på ansökan äga
förordna att handlingen inte må utlämnas. Kommittéerna framhåller, att
ett stadgande i ämnet bör ha till huvudsakligt ändamål att, liksom motsva
rande stadgande i patentförordningen, möjliggöra för sökanden att från of
fentlighet undandraga sådana uppfinningselement, som angivits i ansök
ningen men på vilka han inte söker patent i ärendet. Det synes dock kom
mittéerna ej böra vara tillräckligt skäl för hemlighållande att ifrågavarande
uppfinningselement ej omfattas av patentkraven, då de även om så ej är
fallet ändock kan ha värde för att belysa den patentsökta uppfinningen. Ä
andra sidan bör ett hemlighållande också kunna tillåtas beträffande hand
ling som ej rör uppfinning utan innehåller upplysningar om affärsförbin
delser, kontraktsförhållanden etc., vilket kan tänkas förekomma t. ex. i
tvist om bättre rätt till uppfinning. Stadgandet bör därför enligt kommit
téernas mening, i motsats till bestämmelsen i patentförordningen, omfatta
även handlingar som ej rör uppfinning, men i stället bör uppställas kravet
att handlingen innehåller företagshemlighet.
I motiven anför kommittéerna att i fall då yrkande om hemlighållande
Kungl. Maj.ts proposition nr U) ur lUflii
126
enligt femte stycket ogillas, beslutet omedelbart bör lända till efterrättelse.
En rätt att klaga över beslutet skulle då knappast tjäna något ändamål och
kommittéerna anser därför att någon talan mot beslut av förevarande slag
ej bör medges.
Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket om patentansö
kans offentliggörande vid utläggning har inte föranlett
någon erinran i remissvaren.
Bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena om offentliggö
rande aderton månader från ansöknings- respektive
p r i o r i t e t s d a g e n m. m. har i allmänhet ej heller mötts av erinringar.
Vissa påpekanden görs dock.
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-
ret påtalar att från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast
fall då beslut fattats om avskrivning eller avslag. I det preliminära förslaget
hade även undantagits fall då patentansökan återkallats. Dessa remissin
stanser understryker vikten av att en återkallad patentansökan inte mot sö
kandens önskan offentliggöres. Kan garantier ej lämnas för att avskriv-
ningsbeslut städse meddelas samma dag som en återkallelse inkommit, bör
därför bestämmelsen bibehållas i dess preliminära lydelse.
Sveriges akademikers centralorganisation framhåller, att vissa uppfin
ningar är av den karaktären att undersökning om deras exploateringsmöj-
ligheter kräver lång tid. Det bör därför enligt organisationens mening över
vägas om inte möjlighet borde införas att i särskilda fall förlänga
sekretesstiden fram till utläggningen.
Svenska uppfinnarkontoret betonar vikten av att patentsökanden i god tid
innan ansökningshandlingarna blir offentligt tillgängliga har erhållit ett
tekniskt föreläggande med så fullständiga upplysningar om ny
hetshinder som möjligt. Föreskrift bör därför införas att offentliggörandet
får ske tidigast två månader efter det att sökanden erhållit sådant föreläg
gande.
Svenska industriens patentingenjörers förening anser, att det vore önsk
värt att tryckta exemplar av patentansökningens beskrivning av uppfin
ningen jämte patentkrav finnes att tillgå hos patentmyndigheten från och
med den dag, då ansökningshandlingarna blir tillgängliga enligt 22 §. Ett dy
likt förfarande skulle bidraga till, att samma nyhetshindrande verkan, som
de ifrågavarande handlingarna får i de nordiska länderna, ernås även i län
der, där endast tryckt skrift är nyhetshindrande. Visst, ehuru mera begrän
sat skydd mot efterföljande utländsk patentansökan skulle alternativt kun
na erhållas genom att endast ett patentkrav och någon ritningsfigur ur an
sökningen tryckes på ungefär samma sätt som nu sker i fråga om patent
som publiceras i »Svensk tidskrift för industriellt rättsskydd». En tryck
ning av ansökningarna i den mån de görs tillgängliga enligt 22 § synes även
Kungl. Maj. ts proposition nr it) år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1966
127
önskvärd med hänsyn till att tidpunkten när ansökningshandlingarna blir
»tillgängliga för envar» är av särskild vikt såsom avgörande för bortfallet av
den i 43 § (48 § i departementsförslaget) stadgade möjligheten att erhålla
tvängslicens och enligt 54 § (00 § i departementsförslaget) för inträdet av
skadeståndsansvar i händelse av patentintrång.
Beträffande det undantag från offentliggörande av företagshe m-
1 i g h e t, som på ansökan kan medges enligt paragrafens femte stycke,
påpekar patentverket, att begreppet företagshemlighet är mycket vidsträckt
och omfattar allsköns tekniska och kommersiella förhållanden liksom även
framtidsplanering inom företagen o. s. v. Frågan om skydd för företagshem
ligheter är under övervägande inom utredningen om illojal konkurrens. In
till dess begreppet företagshemlighet eventuellt genom denna utredning er
hållit klarare konturer anser ämbetsverket önskvärt att om möjligt en mera
preciserad term användes i den nu förevarande bestämmelsen. Enligt Sveri
ges hantverks- och industriorganisations mening bör stadgandet omarbetas,
så att patentmyndigheten inte emot patentsökarens vilja kan utlämna före
tagshemlighet. Även Svenska industriens patentingenjörers förening anser
att kravet på särskilda skäl för undantagande av handling från offentlighe
ten bör strykas. Stockholms handelskammare, Handelskammaren i Göte
borg, Smålands och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Söderman
lands handelskammare och Läkcmedelsindnstriföreningen förordar att hän
visningen till företagshemlighet slopas.
Departementschefen. Inom patenträttens område gäller vissa inskränk
ningar i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet på grund av sär
skilda stadganden därom i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att ut
bekomma allmänna handlingar. Enligt 23 § i nämnda lag skall handlingar
i ärenden angående ansökning om patent inte utan sökandens samtycke ut
lämnas till annan i vidare mån än som föranleds av gällande lagstiftning
rörande patent. I vad sådana handlingar angår uppfinning varå patent har
beviljats skall de utlämnas, om ej annat är stadgat i nämnda lagstiftning.
Stadgandet innebär att handlingarna i patentärende under ansökningssta-
diet är hemliga till den tidpunkt då de enligt patentlagstiftningen skall of
fentliggöras. I denna del gäller enligt patentförordningen som huvudregel
att så skall ske först när ansökningshandlingarna utläggs. Kommittéerna
framhåller att denna regel, med de långa behandlingstider som numera ofta
förekommer, leder till att ansökningarna kommer att hemlighållas under
avsevärd tid och att detta förhållande kan vålla näringslivet betydande olä
genheter. Ett tidigare offentliggörande än som följer av nuvarande regel är
därför enligt kommittéernas mening önskvärt. Kommittéernas förslag inne
bär, att man kompletterar den nuvarande regeln om att handlingarna skall
offentliggöras vid utläggningen med en regel om att handlingarna, även om
utläggning ej ägt rum, skall offentliggöras efter förloppet av viss frist. Fris
128
ten har ansetts böra bestämmas till 18 månader från den dag då patentan
sökningen gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkats, den dag från vil
ken prioriteten begäres. Från den nya regeln har undantag ansetts böra gö
ras för fall, då vid fristens utgång beslut fattats om avskrivning eller avslag;
handlingarna skall då inte offentliggöras om inte sökanden begär återupp-
tagning eller anför besvär.
De föreslagna reglerna, som upptagits i första och andra styckena av före
varande paragraf, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag finner dem utgöra en lämplig väg att komma till
rätta med de olägenheter som följer av det nuvarande systemet. Jag tillstyr
ker därför i princip kommittéernas förslag varvid jag även beaktat att detta
står i överensstämmelse med de internationella utvecklingstendenserna.
Enligt kommittéernas förslag skall offentliggörandet omfatta »handlingar
na rörande ansökningen». För att klargöra att hela den i ansökningsärendet
upprättade akten skall omfattas, bör detta uttryck utbytas mot »handling
arna i ärendet».
Med anledning av vissa remissinstansers påpekande att i andra stycket
från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast fall då beslut fattats
om avskrivning eller avslag men inte fall då patentansökningen återkallats,
erinrar jag om att en återkallelse skall föranleda avskrivningsbeslut; försla
get omfattar alltså även dessa fall. I detta sammanhang vill jag understryka
vikten av att en återkallad patentansökning inte handlägges så att den mot
sökandens önskan kommer att offentliggöras. I de fall då en återkallelse in
kommer samtidigt med eller strax före sekretessfristens utgång bör det där
för tillses att avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen in
kommit.
Enligt min mening torde det ej föreligga anledning att, såsom yrkats i
ett par remissvar, införa möjlighet att i särskilda fall förlänga sekretesstiden
fram till utläggningen eller föreskriva att offentliggörande endast får ske
viss tid efter det att sökanden erhållit tekniskt föreläggande. Principen att
patentansökningar efter viss tid offentliggöres är så viktig, att något undan
tag ej bör medges.
En remissinstans har förordat att det föreskrives att offentliggjorda, men
ännu inte utlagda patentansökningar skall tryckas. Detta synes dock knap
past påkallat, eftersom prioritetsansökningar ofta inom förhållandevis kort
tid ändå föreligger som tryckta patentskrifter på grund av att motsvarande
ansökan gjorts i land med anmälningssystem. Även hemlandsansökningar
torde i regel komma att utläggas och därmed tryckas inom sekretessfristen
av 18 månader eller inom jämförelsevis kort tid därefter. Självfallet finns
inte något hinder att offentliggjorda ansökningar tryckes.
I tredje och fjärde styckena har kommittéerna upptagit regler om rätt för
sökandena att begära offentliggörande och om kungörande. Jag har inte
principiella erinringar mot dessa förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj:Is proposition nr 40 år 1060
129
I femte stycket bär kommittéerna upptagil ett stadgande som ger patent
myndigheten möjlighet att i vissa fall undanta handling från offentliggö
rande. Enligt patentförordningen må sådant undantag, där särskilda skäl
finnes föreligga, göras beträffande handling som angår uppfinning på vilken
patent ej sökes i ärendet. I kommittéernas förslag har stadgandet, som för sin
tillämplighet alltjämt skall förutsätta att särskilda skäl föreligger, å ena si
dan begränsats till handling som innehåller företagshemlighet och å andra
sidan vidgats till varje handling av denna art som inte rör den uppfinning
varå patent sökes i ärendet. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remiss
behandlingen. Ett par remissinstanser har dock ansett att patentsökandens
skydd här bör stärkas, varvid bl. a. yrkats att kravet på särskilda skäl för
undantag får bortfalla. Enligt min mening bör dock detta krav, som finns i
patentförordningen, bibehållas. Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.
Vad närmare angår själva termen företagshemlighet har en annan remiss
instans anmärkt att denna term är vidsträckt och oklar och efterlyst en pre
cisering. Enligt min mening torde termen dock knappast kunna missförstås.
Den avser i första hand affärs- och fabrikationshemligheter i vanlig mening
men den torde i vissa fall även kunna omfatta andra förhållanden beträffan
de företaget, i fråga om vilka sökanden får anses äga ett beaktansvärt intres
se att de hålles hemliga. I det särskilda fallet får ske en avvägning mellan å
ena sidan sökandens intresse att det förhållandet som är i fråga hemlighål-
les och å andra sidan det allmänna intresset att det ges offentlighet åt allt
material som belyser uppfinningens beskaffenhet och patentansökningens
räckvidd.
Enligt kommittéernas förslag skulle beslut om hemlighållande av hand
ling rörande företagshemlighet inte kunna överklagas. Vid de nordiska de-
partementsöverläggningarna har emellertid, i anledning av ett remissyttran
de, föreslagits att sökande skulle tillerkännas rätt att klaga över beslut var
igenom sådant yrkande avslagits, eftersom frågor av förevarande slag kan rö
ra för sökanden synnerligen värdefulla affärs- och fabrikationshemligheter.
Jag biträder detta förslag; en bestämmelse om talerätt i detta fall har upp
tagits i 24 § tredje stycket departementsförslaget. De nordiska delegerade
har vidare föreslagit att till 22 § femte stycket fogas ett stadgande att om ett
yrkande rörande hemlighållande ogillats, handlingen likväl inte må utläm
nas förrän beslutet vunnit laga kraft; utan ett sådant stadgande skulle
nämligen rätten att överklaga i vissa fall bli värdelös för sökanden. Jag bi
träder även detta förslag av de delegerade.
I redaktionellt avseende torde de av kommittéerna i paragrafen föreslagna
bestämmelserna böra underkastas vissa jämkningar.
De föreslagna bestämmelserna är tillämpliga både vid handläggningen hos
patentmyndigheten och, i överklagade ärenden, i överinstanserna.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40
130
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
23 §.
I denna paragraf, som motsvarar 23 § i kommittéernas förslag, har in
tagits bestämmelser om behandlingen av patentansökning efter utläggnings-
tidens slut.
Gällande rätt. I 7 § temte stycket patentförordningen stadgas, att sedan
tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärdningsavgift
erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller befrielse från
avgiften medgivits, patentmyndigheten skall företaga ärendet till avgörande.
Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna upptagit
stadgande att ansökningen efter utgången av den i 21 § andra stycket stad
gade tiden upptages till fortsatt prövning för avgörande av frågan om pa
tent skall meddelas. Vid denna prövning skall 15, 16, 17 och 18 §§ äga
tillämpning. Kommittéerna framhåller att uttrycket »fortsatt» prövning in
nebär att patentmyndigheten inte är bunden av den prövning den företagit
före utläggningen utan måste taga hänsyn till varje patenthindrande om
ständighet som den vid utläggningsfristens utgång har kännedom om. För
slaget överensstämmer här med gällande praxis.
Kommittéerna anför vidare att patentförordningen saknar bestämmelse
om förfarandet när invändning har gjorts. I praxis remitteras vanligen in
komna invändningsskrivelser till sökanden med föreläggande för honom att
yttra sig däröver. Svarsskrivelsen remitteras ofta i sin tur till in vändaren,
som därigenom får tillfälle att framföra ytterligare synpunkter, vilka sökan
den får bemöta. Myndigheten prövar därefter ärendet med ledning av vad
som har framkommit vid nämnda skriftväxling. Vid utformningen av förslaget
har kommittéerna ansett att handläggningen ej bör bindas i alltför stela for
mer. Det har dock synts vara av vikt att sökanden alltid skall få tillfälle att
yttra sig över inkommen invändning innan ärendet upptages till avgörande.
I paragrafens andra stycke har därför endast stadgats att om invändning
har inkommit, den skall delges sökanden och denne beredas tillfälle att ytt
ra sig däröver.
Departementschefen. Förevarande stadgande om behandling av patentan
sökning efter utläggningstidens slut har godtagits vid remissbehandlingen
och synes väsentligen ej ge anledning till erinran. Andra stycket torde dock
böra omformuleras. I stället för att föreskriva att inkommen invändning
skall delges sökanden torde bestämmelsen böra utsäga att om invändning
gjorts, sökanden skall underrättas därom och tillfälle beredas honom att
yttra sig över invändningen. Det torde böra överlämnas åt patentmyndig
heten att bestämma om formen för sökandens underrättande.
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
24 §.
I paragrafen, som motsvarar 24 § i kommittéernas förslag, har upptagits
föreskrifter om talan över patentmyndighetens beslut i ärende rörande an
sökan om patent.
Gällande rätt. Bestämmelser om rätt att överklaga patentmyndighetens be
slut finns i 8 § patentförordningen. I fråga om själva talerätten stadgas här
i första stycket att sökanden äger anföra besvär hos patentmyndighetens
besvärsavdelning över beslut på anmälningsavdelning, varigenom patentan
sökning förklarats förfallen eller avslagits, samt i andra stycket att i fall då
palentansökning bifallits, oaktat invändning framställts i behörig ordning,
invändaren äger påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 24 § första stycket upptagit stadgande
att mot beslut, varigenom ansökan om patent eller begäran om återuppliv-
ning av sådan ansökan avslagits eller yrkande om överföring av ansökan
bifallits, talan må föras av sökanden. Stadgandet överensstämmer med gäl
lande rätt såvitt gäller beslut om avslag på patentansökan. Motsvarande re
gel har ansetts böra gälla vid avslag på begäran om återupptagning och bi
fall till yrkande om överföring; det senare institutet är nytt i förslaget. Med
hänsyn till möjligheten att vid avskrivning av ansökan få denna återuppli
vad har i förslaget inte upptagits bestämmelser om rätt att överklaga själva
avskrivningsbeslutet.
Enligt andra stycket må mot beslut, varigenom yrkande om överföring
av ansökan avslagits, talan föras av den som framställt yrkandet. Regeln
är ny.
I tredje stycket första punkten föreslås att mot beslut, varigenom patent
meddelats, talan må föras av den som enligt 21 § andra stycket inkommit
med invändning. Regeln överensstämmer med gällande rätt. I andra punk
ten upptages en ny regel att om invändaren återkallar sin talan, denna
likväl skall prövas. Kommittéerna anför att bestämmelsen står i överensstäm
melse med gällande finsk och norsk praxis och motiveras av hänsyn till det
allmännas intresse av att bristfälliga patent ej meddelas. Genom bestämmel
sen motverkas att sökanden, exempelvis genom erbjudande om ekonomiska
förmåner eller delaktighet i patentet, påverkar invändaren att återkalla
sin talan.
Kommittéerna har inte ansett det nödvändigt eller ändamålsenligt alt
medge besvärsrätt beträffande beslut under förfarandet, t. ex. beslut om
klassificering, om frister eller om muntlig förhandling. Det rör sig här om
förhållanden som antingen ej medför någon rättsförlust eller som kan
överklagas i annan ordning. Har förhållandet lett till avskrivning kan sö
kanden begära återupplivning och har det förekommit något fel vid hand
läggningen varigenom en ansökning blivit felaktigt avslagen, kan detta
132
åberopas i samband med besvär över avslagsbeslutet. I enlighet härmed fö
reslås i fjärde stycket att annat beslut än de i paragrafen förut behand
lade, vilket meddelats av patentmyndigheten i ärende rörande ansökan om
patent, inte må överklagas.
Remissyttrandena. Reglerna i 24 § första stycket om sökandens rätt
att överklaga patentmyndighetens beslut har i allmänhet godtagits vid re
missbehandlingen. Besvärssakkunniga anser emellertid att sökande bort till
erkännas rätt att överklaga även beslut om avskrivning, oaktat ansökan om
återupplivning kan göras. Det normala är att avskrivningsbeslut i förvalt
ningsärenden får överklagas. Detta synes böra gälla även i patentärenden.
Även patentverket anser att avskrivningsbeslut bör få överklagas. Någon
godtagbar förklaring till varför patentavdelningen skall ha sista ordet i så
dana beslut eller här ha frihet att utbilda en praxis, som inte kan överprö
vas, har enligt verkets mening inte anförts. En enkel regel att slutliga be
slut kan överklagas vore därför vida att föredraga. Samma uppfattning ut
talas av Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges juristför-
bund.
Förslaget i tredje stycket att, om invändaren återkallar sin
talan, denna likväl skall prövas, väcker betänkligheter hos förvaltnings-
domstolskommittén och besvärssakkunniga. Förstnämnda instans erinrar
om att kommittéerna såsom skäl för denna bestämmelse anfört att frågan
huruvida patent skall meddelas inte bara är en fråga som angår parterna
och att bestämmelsen anses nödvändig för att motverka att sökanden, exem
pelvis genom anbud om ekonomiska förmåner eller delaktighet i patent-
tet, påverkar invändaren att återkalla sin talan. Förvaltningsdomstolskom-
mittén vill framhålla, att eftersom invändaren har möjlighet att välja mel
lan att anföra besvär eller att inte anföra besvär, det även med den före
slagna bestämmelsen finns utrymme för sådana uppgörelser mellan invän-
dare och sökande som bestämmelsen är avsedd att motverka. Bestämmel
sen har dock den betydelsen att den i vissa fall öppnar möjlighet att på ad
ministrativ väg ändra ett av lägre instans fattat beslut, som framstår såsom
oriktigt. Med hänsyn till betydelsen av att besluten i patentärenden är rik
tiga — särskilt i de grundläggande avseenden varom fråga är i 1 och 2 §§
i den föreslagna patentlagen — vill kommittén inte motsätta sig en bestäm
melse som ger patentmyndighetens besvärsavdelning och regeringsrätten
möjlighet att företaga en sakprövning trots att invändaren återkallat sina
besvär. Förvaltningsdomstolskommittén förordar att bestämmelsen ges
det modifierade innehållet, att om invändaren återkallar sin talan, denna
likväl må prövas, där särskilda skäl därtill föreligger. Besvärssakkunniga
erinrar om att de i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet upptagit
en bestämmelse av innebörd att, om en klagande återkallar sin talan, ären
det skall avskrivas, där ett avgörande i sak inte finnes påkallat av hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
133
till annans intresse. Till grund för förslaget om officialprövning vid åter
kallelse av invändares talan ligger emellertid inte såsom lör besvärssak-
kunnigas förslag omsorgen om motpartens intressen utan eu önskan att det
allmänna intresset av rättelse av oriktiga beslut skall kunna tillgodoses
utan hinder av en besvärstalans återkallelse. Den föreslagna lösningen,
som saknar motsvarighet på andra områden, har hos besvärssakkunniga
väckt principiella betänkligheter. Om en prövning ex officio önskas, bör den
inte vara begränsad till sådana fall då enskild klagoberättigad anfört be
svär, som sedermera återkallats. I stället bör i dylika fall en representant
för det allmänna utrustas med talerätt. Med hänsyn till att bestämmelsen
synes vara motiverad främst med hänsyn till grannländernas önskemål hai
de sakkunniga dock, om ock med tvekan, ej ansett sig böra helt gå emot
densamma men de föreslår att besvärsmyndigheten (såväl besvärsavdel-
ningen som regeringsrätten) skall äga pröva målet även om besvären åter
kallats, därest särskilda skäl det föranleder.
Departementschefen. De föreslagna reglerna att sökanden skall äga rätt alt
överklaga patentmyndighetens beslut, varigenom ansökan om patent eller
begäran om återupptagning av sådan ansökan avslagits eller yrkande om
överföring av ansökan bifallits, har i allmänhet godtagits vid remissbehand
lingen och torde böra upptagas i lagen. I likhet med flera remissinstanser
och i enlighet med förslag av de nordiska departementsdelegerade vill jag
emellertid förorda att även beslut om avskrivning skall kunna överklagas;
det är knappast tillfyllest att sökande enligt förslaget i hithörande fall har
rätt att begära återupptagning. Som jag anfört vid 22 § femte stycket vill
jag dessutom förorda att sökanden skall äga överklaga avslag på yrkande
om sådant förordnande om hemlighållande av handling rörande företags-
hemlighet som avses i nämnda stadgande.
Jag biträder kommittéernas av remissinstanserna utan erinran lämnade
förslag att den som fått avslag på yrkande om överföring skall kunna över
klaga beslutet härom och att invändare, liksom enligt gällande rätt, skall
äga överklaga patentmyndighetens beslut, varigenom patent meddelats.
Som en nyhet har kommittéerna föreslagit att om invändaren återkallar
sin talan, denna likväl skall prövas. Förslaget, som står i överensstämmelse
med norsk och finsk praxis, har motiverats med att det är ett allmänt in
tresse att framställda invändningar mot patentansökningar blir föremål för
prövning för att i vidast möjliga mån förebygga att oriktiga patent med
delas. Förslaget har i allmänhet godtagits i remissvaren men ett par remiss
instanser, förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga, har an
mält vissa betänkligheter och har ansett att rätten att pröva återkallad in
vändning i allt fall bör underkastas viss begränsning. Även jag finner det
betänkligt att i den utsträckning som följer av kommittéernas förslag in
skränka parternas möjligheter att träffa uppgörelse i överklagade patent
Kungl. Mnj:ts proposition nr i() år 1966
134
ärenden. Om t. ex. invändningen grundats på att invändaren påstått bättre
rätt till patentet, synes invändaren böra själv få disponera över sin talan;
återkallas den, bör prövningen alltså ej äga rum. För vissa fall synes dock
en regel av det slag kommittéerna förordat vara motiverad. Om invändning
en grundas t. ex. på förekomsten av ett objektivt patenterbarhetshinder, över-
\äger det allmännas intresse av att oriktiga patent utrensas och prövning
bör då få ske även om invändningen återkallas. Att i lagtext närmare ange
de fall då invändning skall prövas, oaktat den återkallats, synes knappast
vara möjligt. I anslutning till vad de båda nämnda remissinstanserna före
slagit torde det vara tillräckligt att ange att prövning skall ske, när särskilda
skäl föreligger.
I redaktionellt avseende förordar jag, i anslutning till förslag vid de nor
diska departementsöverläggningarna, en viss omgruppering av de av kom
mittéerna föreslagna bestämmelserna. I första stycket synes böra behandlas
talerätten rörande slutliga beslut. Härmed avses beslut genom vilka patent
myndigheten skiljer sig från patentärendet, d. v. s. beslut om avskrivning,
avslag och bifall. I andra stycket bör ges regler om talerätt rörande beslut
om återupptagning och överföring. I tredje stycket bör stadgas om talerätt
rörande beslut enligt 22 § femte stycket.
Av de föreslagna reglerna i 24 och 25 §§ torde följa att annat beslut i
ärende angående ansökan om patent än de i 24 § behandlade ej får över
klagas. Ett av kommittéerna föreslaget uttryckligt stadgande härom torde
kunna utgå som överflödigt.
25 §.
I paragrafen, som motsvarar 25 § i kommittéernas förslag, har upptagits
föreskrifter om sättet för överklagande av beslut enligt 24 § in. m.
Gällande rätt. Enligt det vid 24 § berörda stadgandet i 8 § första stycket
patentförordningen skall talan i där avsedda fall föras genom besvär hos
patentmyndighetens besvärsavdelning. Besvär föres inom två månader från
beslutets dag. ^ id besvären skall sökanden foga viss avgift (besvärsavgift),
vid äventyr, om avgiften inte erlagts före nämnda tids utgång, att besvären
inte upptages till prövning.
Om talan mot besvärsavdelningens beslut stadgas i 8 § fjärde stycket
patentförordningen. Enligt detta stadgande äger endast sökanden överklaga
sådant beslut. Klagan skall vid talans förlust fullföljas genom besvär hos
Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag. Besvär inges, såsom när
mare antörs vid 72 § i departementsförslaget, i handelsdepartementet och
prövas i regeringsrätten.
Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna, i anslutning
till gällande rätt, upptagit stadgande att talan mot beslut av patentmvn-
digheten i ärende rörande ansökan om patent föres hos patentmyndighetens
besvärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets dag samt
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
13f»
bestämmelse ull den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga
fastställd bcsvärsavgift vid äventyr att besvären eljest inte upptages till
prövning.
Enligt andra stycket skall talan mot beslut av besvärsavdelningen föras
hos Kungl. Maj:t genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den
nuvarande begränsningen att talan endast må föras av sökanden har inte
bibehållits. Förslaget innebär alltså den nyheten att även invändare får
överklaga till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).
Enligt den finska texten fullföljes talan i sista instans hos högsta förvalt
ningsdomstolen. Motsvarighet till denna instans finns ej i Danmark och
Norge. Enligt de danska och norska texterna kan emellertid den som fått
avslag på patentansökan i andra instans påkalla domstols prövning av
saken.
Kungl. Maj:ts proposition nr tO av 19t>6
Remissyttrandena. Förslaget att införa rätt för invändare att
föra talan hos regeringsrätten tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser.
Förvaltningsdomstolskommittén diskuterar förslaget ingående samt an
för.
Förslaget om invändares rätt att föra talan hos regeringsrätten är ej helt
utan olägenheter. Främst må härutinnan framhållas att möjlighet skapas
för en invändare att väsentligt fördröja det slutliga avgörandet av ett patent
ärende utan att detta för invändarens del är förknippat med några kost
nader eller risker. Eftersom den vars invändning slutligt ogillats har möj
lighet att efteråt instämma sin talan till allmän domstol, som då kan ogil-
tighetsförklara patentet, ökar den föreslagna ordningen också området för
fall, då administrativ domstol och allmän domstol företar ungefär samma
prövning och konfliktsituationer följaktligen kan uppstå.
Förvaltningsdomstolskommittén har emellertid funnit övervägande skäl
tala för förslaget att även invändare skall få rätt att föra talan hos rege
ringsrätten. Kommittén tillägger härvid det förhållandet avgörande vikt,
att det administrativa förfarandet i patentärenden är förhållandevis enkelt
och billigt, medan rättegångar vid allmän domstol angående patents ogil-
tighetsförklaring i allmänhet är mycket kostnadskrävande. Mot denna bak
grund synes det kommittén vara av intresse både för uppfinnarna och nä
ringslivet och för staten, att processer vid allmän domstol i patentärenden
i största möjliga utsträckning onödiggöres. Detta intresse synes bäst bli
tillgodosett, därest i enlighet med förslaget även beslut om bifall till patent
ansökan får dragas under regeringsrättens prövning. Härigenom skapas star
kast möjliga garantier för att de administrativa beslut som fattas står i full
överensstämmelse med gällande lag och minskas i motsvarande män be
hovet av efterföljande processer vid allmän domstol. De reella fördelarna
härav synes väga tyngre än det motstående intresset att i största möjliga
utsträckning förebygga möjligheten till konflikt mellan allmän domstols
och administrativ domstols avgörande. Den ytterligare garanti för laglig
heten av meddelade patent, som invändares rätt att föra talan hos regerings
rätten innefattar, synes kommittén också utgöra tillräcklig grund för att
invändare tillägges'besvärsrätt, fastän vederbörande icke har ställningen
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
av part i egentlig mening. Understrykas må att annan person än den som
har verkligt intresse i saken sällan torde komma att underkasta sig besväret
att granska patentansoknmgar, framställa invändningar och fullfölia in-
geringsrättoi10111 beSVär hos Patentmyndighetens besvärsavdelning och re-
För att icke den sammanlagda behandlingstiden för patentansökningar,
som moter invändningar, skall alltför mycket utsträckas är det önskvärt
att den nya målgruppen i regeringsrätten kan bli föremål för en ganska
snabb handläggning, särskilt i sådana fall där invändaren saknar grund
för sin talan. Den arbetsbalans, som regeringsrätten för närvarande har
bor icke hindra att vid den revision av patentlagstiftningen som nu göres
regeringsrättens arbetsuppgifter i fråga om patentärenden utvidgas på säd
varom har ar fråga. Man torde ej behöva befara, att det skall röra sig om
nagon betydande ökning av antalet fullföljda mål (under de tre sista åren
bär de inkomna, ej återkallade patentbesvärsmålen av materiell karaktär
hos regeringsrätten f. ö. utgjort blott resp. 27, 16 och 14), och dessutom
raknar kommittén med att snart lägga fram förslag som skall medföra en
minskning av regeringsrättens arbetsbörda och öka möjligheterna för den
högsta förvaltningsdomstolen att utan dröjsmål handlägga hithörande vik-
tiga mål. I detta förslag kommer att ingå regler om fullföljdstillstånd som
förutsättning för klagan till högsta instans.
I enlighet med det anförda tillstyrker förvaltningsdomstolskommittén det
i betänkandet framlagda förslaget.
I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges advokatsamfund och patent-
verket.
Advokatsamfundet framhåller att en besvärsrätt för invändare till rege
ringsrätten över beslut, varigenom patent meddelats, utan tvivel i många
fall skulle komma att begagnas av invändare för att utan större kostnad
väsentligt fördröja ett lagakraftägande beslut om patents meddelande. Detta
skulle medföra att patentsökanden under den tid ansökningen komme att
hgga under regeringsrättens prövning vore förhindrad att vidtaga några åt
gärder för beivrande av invändares och andras kanske uppenbara patent
intrång. Patentsökanden skulle visserligen ha möjlighet att när patent blivit
slutgiltigt beviljat begära skadestånd för det tidigare skedda intrånget, men
det är ingalunda säkert, att vad han sålunda skulle utfå tillnärmelsevis
skulle motsvara den skada han lidit genom att han inte tidigare kunnat
ingripa mot intrånget. Den som begått intrånget kan bli insolvent. Ingen
åtgärd skulle kunna vidtagas mot någon, som indirekt medverkat till
patentintrånget, även om denne handlat uppsåtligen. Advokatsamfundet
framhåller även, att man ingalunda kan räkna med att förfarandet hos
regeringsrätten skulle komma att ske så snabbt, att det dröjsmål, besvärs-
förfarandet hos regeringsrätten skulle medföra, skulle kunna anses vara
ringa samt anför härom.
Besvärstiden, som ju kommer att gälla i alla fall, där invändare fun
nits, skall vara två månader. Anföres besvär kommer det givetvis att äga
rum en skriftväxling, som lätt kan bli omfattande och tidsödande. Det är
137
sannolikt, att regeringsrätten även i de fall, där det är en invändare, som
föranlett eu patentansökans prövning av regeringsrätten, normalt kominer
att tillämpa det förfarande, som nu tillämpas, när eu patentansökande be
svärar sig över ett av patentverket meddelat avslagsbeslut. nämligen att
man inhämtar yttrande från patentverket. Det är under nu angivna förhål
landen sannolikt, att besvärsförfarandet inför regeringsrätten i många,
kanske de flesta fallen kommer att omfatta eu tid av mera än ett år. Den
av vissa remissinstanser uttalade förhoppningen, att man sknlle kunna
åstadkomma en snabbare besvärsprocess genom bl. a. en summarisk be
handling av illa motiverade invändningar ter sig orealistisk, särskilt när
man betänker hur många illa motiverade invändningar, som städse under
åratal förhalar avgörandena i patentverket.
Enligt advokatsamfundet är den föreslagna anordningen otilltredsstäl-
lande även med tanke på nordiska patentansökningar. Härom anföres.
Man finner, att enligt de danska och norska lagförslagen finns det för
en invändare, som är missnöjd med ett beslut om ett patents meddelande,
endast en besvärsinstans att vända sig till, nämligen i Danmark det s. k.
Patentankenaevnet och i Norge andra avdelningen av Styret for det Indu-
strielle Rettsvern. (Beslut av nämnda besvärsinstanser, varigenom en
patentansökan avslås, kan däremot av sökanden hänskjutas till domstols
prövning). De båda besvärsinstanserna måste närmast anses motsvara den
svenska patentmyndighetens besvärsavdelning. Endast det finska lagför
slaget innefattar en instansordning, som motsvarar den föreslagna svenska.
Särskilt med tanke på de nordiska patentansökningarna är det beklagligt,
att man icke lyckats uppnå större enighet beträffande det administrativa för
farandet för patentansökningars behandling. Därest lagförslagen accepteras,
kommer situationen att bli den att en patentsökande måste räkna med att
det kommer att dröja väsentligt längre tid att få beviljat ett nordiskt pa
tent, om ansökan härom inges i Sverige eller Finland än om den inges i
Danmark eller Norge. Det är icke osannolikt, att denna omständighet kom
mer att föranleda, att många av de ansökningar, som normalt skulle ha in
givits i Sverige eller Finland, i stället kommer att inges i Danmark eller
Norge. En sådan konsekvens kan med hänsyn till den svenska patentmyn
dighetens stora arbetsbalans måhända tills vidare te sig gynnsam, men det
kan dock icke anses vara en tillfredsställande tanke, att man skulle åstad
komma en minskning av balansen genom att patentsökandena skulle på an
givet sätt lockas att inge sina ansökningar om nordiska patent i annat land
än det, som ur normala synpunkter varit det för dem naturliga.
Advokatsamfundet framhåller vidare att det inte skulle kunna anses
vara någon större olägenhet för en invändare, om man liksom för närvaran
de skulle vara betagen möjligheten att anföra besvär hos regeringsrätten
över ett patents beviljande. Den invändare, som verkligen anser sig ha
bärande skäl att motsätta sig ett patents beviljande, har ju möjlighet att
omedelbart efter det att patentet beviljats med åberopande av dessa skäl
hos domstol anhängiggöra talan om patentets ogiltighetsförklaring. Vinner
han bifall till sin talan, får han ju ersättning för sina rättegångskostnader.
Avslutningsvis uttalar advokatsamfundet att förhoppningen, att man ge
nom fler regeringsrättsbeslut i ansökningsärenden skulle få fram en fastare
5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. 40
Knngl. Moj.ls proposition nr 40 or V.HiO
138
praxis, troligen är illusorisk. Långt större förhoppningar anser samfundet
kunna ställas till att patentverkets besvärsavdelning, som torde komma att
hälla kontakt med motsvarande instanser i de andra nordiska länderna,
kan komma att få fram en fast praxis. Avsikten är ju också, att man skall
arbeta för en gemensam nordisk besvärsinstans.
Patentverket anser att sökande och invändare visserligen bör ha samma
tullföljdsrätt men menar att detta bör åstadkommas inte genom att invän-
daren erhåller vidgad besvärsrätt utan i stället genom att sökandens
rätt att fullfölja talan hos regeringsrätten avskäres.
Verket tramhåller att tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden är av
utpräglad teknisk karaktär och i sådana frågor kan det inte sägas att re
geringsrätten har bättre förutsättningar än ämbetsverkets besvärsavdelning
att komma till ett riktigt resultat. Något principiellt betänkligt i att göra be-
svärsavdelningen till sista instans i den administrativa prövningen synes
ej förefinnas. Patentverket erinrar om att 1963 års namnlag gjorde be-
svärsavdelningen till sista instans i de ofta juridiskt besvärliga namnären
dena, ehuru dessa mycket väl skulle lämpat sig för prövning i regerings
rätten. För närvarande är den genomsnittliga förlängningen av handlägg-
ningstiden för de ärenden som fullföljs till regeringsrätten omkring två år.
Dessutom innebär det en betydande belastning för patentavdelningen att
tillhandahålla föredragande i regeringsrättsärendena och för besvärsavdel-
ningen att avge utlåtanden till regeringsrätten i dessa ärenden. Den före
slagna rätten för invändare att fullfölja talan i regeringsrätten skulle med-
löra en ökning, kanske en fördubbling av nu angivna belastning. Patent
verket anser att en gemensam nordisk besvärsinstans i framtiden bör ha
sista ordet i den administrativa prövningen av patentärenden. När denna
ordning har genomförts, måste regeringsrättens befattning med patentansök
ningar sannolikt upphöra. Mot denna bakgrund skulle det te sig som föga
väl överlagt att nu — för en som det får antas kort interimsperiod — i
stället öka fullföljdsrätten till regeringsrätten.
Patentverket påpekar vidare att det av betänkandet inte framgår i vad
mån man tänkt sig att bestämmelserna om handläggningen, t. ex. om av
skrivning och återupplivning, skall tillämpas även under behandlingen av
ärendena i besvärsavdelningen.
Departementschefen. De av kommittéerna i första stycket föreslagna reg
lerna rörande överklagande av patentmyndighetens beslut enligt 24 §, som
överensstämmer med gällande rätt, har lämnats utan erinringar vid re
missbehandlingen och torde böra upptas i lagen; det synes dock lämpligt
att beteckna besvärsavdelningen som patent- och registreringsverkets be
svärsavdelning. Jag finner ej skäl att, såsom yrkats i några remissvar,
införa en regel om rätt att erlägga besvärsavgift under viss frist från för-
fallodagen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
139
Det av kommittéerna i andra stycket föreslagna stadgandet om överkla
gande av besvärsavdelningens beslut till regeringsrätten innebär den nyhe
ten alt även invändare tillerkännes rätt till sådan fullföljd. Förslaget bär
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, bl. a. för-
valtningsdomstolskommittén. Ett par instanser, patentverket och advokat
samfundet, bar dock avstyrkt det. I de tillstyrkande yttrandena har bl. a.
anförts, att det administrativa förfarandet i patentärenden är förhållandevis
enkelt och billigt, medan rättegångar vid allmän domstol angående patents
ogiltigförklaring i allmänhet är mycket kostnadskrävande och att det med
hänsyn härtill synes vara av intresse både för uppfinnarna och näringslivet
och för staten, att processer vid allmän domstol i patentärenden i största
möjliga utsträckning onödiggöres. Detta intresse synes bäst bliva tillgodo
sett, därest i enlighet med förslaget även beslut om bifall till patentansökan
får dragas under regeringsrättens prövning. Av de avstyrkande instanserna
har advokatsamfundet bl. a. gjort gällande att en besvärsrätt för invändare
kommer att fördröja patentärendena och därmed möjligheterna att ingripa
mot patentintrång. Det har även åberopats att motsvarighet till den före
slagna ordningen visserligen finns i det finska förslaget men ej i de danska
och norska förslagen, varvid gjorts gällande att förhållandet i fråga om
nordiska patentansökningar kan medföra att många av de ansökningar,
som normalt skulle ha ingetts i Sverige eller Finland, i stället kommer att
inges i Danmark eller Norge. Patentverket går ett steg längre och anser att
sökande och invändare visserligen bör ha samma fullföljdsrätt men att detta
bör åstadkommas inte genom att invändaren erhåller vidgad besvärsrätt
utan i stället genom att sökandens rätt att fullfölja talan hos regeringsrät
ten avskäres. Verket framhåller bl. a. att tvistefrågan i det stora flertalet pa
tentärenden är av utpräglat teknisk karaktär och att det i sådana frågor
inte kan sägas att regeringsrätten har bättre förutsättningar än ämbets
verkets besvärsavdelning att komma till ett riktigt resultat. Regeringsrät
tens befattning med patentärenden medför redan nu i skilda avseenden en
betydande arbetsbelastning för patentverket och den förslagna rätten för
invändare att fullfölja talan i regeringsrätten skulle medföra en ökning,
kanske en fördubbling av belastningen.
För egen del vill jag erinra om att sakkunniga för utredning av frågan
om upprättande av en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden
har tillkallats. Enligt min mening vore det olämpligt att ändra den nuva
rande instansordningen innan resultatet av denna utredning föreligger. Re
geringsrätten bör alltså tillsvidare behållas som högsta instans. Av samma
skäl bör reglerna om talerätt nu ej heller ändras.
1 övrigt synes det inte påkallat att närmare reglera förfarandet hos be-
svärsavdelningen eller Kungl. Maj :t. I allmänhet torde bestämmelserna i
2 kap. kunna erhålla analogisk tillämpning. I frågor som ej regleras ge
nom dessa bestämmelser, t. ex. frågor rörande återförvisning, torde dessa in
Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1966
140
stanser böra äga frihet att fatta avgöranden med ledning av allmän för-
valtningsprocessuell praxis.
26 §.
Paragrafen, som motsvarar 26 § i kommittéernas förslag, ger regler om
kungörande av patent m. m.
Gällande rätt. I 7 § sjätte stycket patentförordningen stadgas att om hinder
mot bifall till patentansökning ej möter, patent skall meddelas under förbe
håll av den i 18 § angivna rätten att föra talan om patentets ogiltighet. När
lagakraftägande beslut härom föreligger, skall genom patentmyndighetens
försorg patentbrev utfärdas. Patentmyndigheten skall vidare göra anteck
ning rörande patentet i ett för sådant ändamål upprättat register och införa
kungörelse därom i allmänna tidningarna ävensom — såsom anförts vid 21 §
i departementsförslaget — på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra be
skrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar. Har patentan
sökan, som kungjorts enligt 7 § första stycket, blivit slutligt behandlad ge
nom beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, skall enligt
sjunde stycket kungörelse härom genom patentmyndighetens försorg införas
i allmänna tidningarna.
Kommittéerna. Enligt 26 § första stycket första och andra punkterna i kom
mittéernas förslag skall, om ansökan om patent bifalles, beslutet härom, se
dan det vunnit laga kraft, kungöras samt patentbrev utfärdas. Beskrivning
och patentkrav som ändrats skall i tryckta exemplar föreligga i slutligt
skick. Förslaget överensstämmer med gällande rätt utom så till vida att be
skrivning och patentkrav, som enligt förslaget (21 §) skall tryckas redan
vid utläggningen, skall tryckas på nytt vid patentets meddelande endast om
de blivit föremål för ändring sedan den första tryckningen. Ett omtryck i
andra fall har ansetts medföra så små fördelar att de inte uppväger tryck
ningskostnaderna. I tredje punkten har upptagits stadgande att uppfinnaren
äger påfordra att han nämnes såsom uppfinnare i patentet. Stadgandet åter
går på en bestämmelse i artikel 4 ter i Pariskonventionen.
I andra stycket har upptagits stadgande att om ansökan, som är allmänt
tillgänglig, blir slutligt avskriven eller avslagen, kungörelse därom skall ut
färdas. Kommittéerna framhåller att enligt gällande rätt kungörelse i här
avsedda fall endast skall ske om ansökningen utlagts. Det har emellertid
ansetts lämpligt att kungörelse äger rum i samtliga fall då ansökningen
blivit offentlig enligt 22 §.
Departementschefen. Finner patentmyndigheten hinder inte möta mot an
sökningen, skall denna bifallas. Beslutet får emellertid fulla rättsverkningar
först sedan det vunnit laga kraft. Förslaget använder terminologien att
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
141
patentet då är meddelat. Tidpunkten för meddelandet är även av betydelse
för beräkning av vissa frister. Det torde vara lämpligt att i lagtexten ut
tryckligen ange den innebörd, som termen meddelat patent sålunda skall
äga. Stadgande härom torde böra upptagas som första punkt i förevarande
paragraf.
De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna om vissa åtgärder i sam
band med att patent meddelas föranleder väsentligen ingen erinran från min
sida och torde böra upptagas som följande punkter i paragrafen. Den av
kommittéerna föreslagna andra punkten (tredje punkten i departementsför-
slaget) torde dock böra förtydligas, så att det framgår att omtryckning av-
beskrivning och patentkrav behöver ske endast om de ändrats efter utlägg
ningen. Vidare bör, på motsvarande sätt som i 21 § tredje stycket, stadgas
att patenthavaren och uppfinnaren skall anges i de tryckta exemplaren. Den
av kommittéerna föreslagna bestämmelsen om angivande av uppfinnare i
patentet synes då kunna utgå.
Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om kungörande av beslut om
avskrivning eller avslag i fall, då ansökningen blivit allmänt tillgänglig, har
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde med en redaktionell
jämkning böra godtagas.
27 §.
Paragrafen motsvarar 27 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. I
paragrafen har kommittéerna upptagit stadgande att hos
patentmyndigheten föres patentregister, i vilket skall antecknas uppgiftei
om meddelade patent och rättigheter till dessa i den omfattning som följer
av patentlagen eller föreskrivs med stöd därav.
Departementschefen. Jag tillstyrker kommittéernas förslag att i en sär
skild paragraf upptaga föreskrift om det för patentväsendet grundläggande
patentregistret. Det synes dock vara tillräckligt att i lagtexten ange att med
delat patent skall antecknas i detta register och att registret föres av patent
myndigheten. Att övergång av patent och licensupplåtelse skall antecknas i
registret framgår av 44 §. Enligt 74 § skall de ytterligare bestämmelser som
erfordras rörande patentregistret och dess förande utfärdas av Kungl. Maj :t.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1066
142
Kungl. Maj:ts proposition nr
4tf
år 1966
3 KAP.
Nordisk patentansökan
28 §.
Paragrafen motsvarar 28 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. Kommittéerna har i första punkten upptagit stadgande att
Kungl. Maj :t skall äga träffa överenskommelse med Danmark, Finland och
Norge om att patent på en uppfinning i den ordning varom stadgas i 3 kap.,
kan erhållas förutom för Sverige jämväl antingen för nyssnämnda länder
eller för Danmark och Norge efter ansökan om alla patenten (nordisk pa-
tentansokan) i ett av de av ansökan omfattade länderna. Enligt andra punk
ten skall under tid, när sådan överenskommelse är i kraft, bestämmelserna
i 29—35 §§ gälla.
Departementschefen. Som jag anfört i den inledande framställningen har
vid de nordiska departementsöverläggningarna förordats den modifikationen
i kommittéernas förslag att nordisk patentansökning skall kunna omfatta
antingen de fyra nordiska länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige
eller blott tre av dessa länder. Finland skall alltså — i motsats till vad
kommittéerna föreslog — kunna medtagas i ansökning avseende endast
tre länder. Den av kommittéerna föreslagna fullmaktsbestämmelsen bör änd
ras i enlighet härmed.
Enligt andra punkten skall följande paragrafer i kapitlet gälla under tid,
när överenskommelse om nordisk patentansökan är i kraft. I vilken ut
sträckning de skall upphävas när en sådan överenskommelse eventuellt upp
hör synes emellertid böra bero på senare överväganden. För närvarande sy
nes tillfyllest att stadga att bestämmelserna skall gälla för det fall, att över
enskommelse om nordiska patentansökningar ingås.
29 §.
Paragrafen motsvarar 29 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. I första stycket har kommittéerna upptagit stadgande att
nordisk patentansökan som gjorts här i riket behandlas och avgöres, med de
avvikelser som följer av 3 kap. eller föreskrivits med stöd av patentlagen, en
ligt de bestämmelser som gäller för annan härstädes gjord patentansökan.
Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, äger här i riket samma
giltighet som annat härstädes meddelat patent. I andra stycket stadgas att
om på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller Norge
patent meddelas för Sverige, patentet gäller här i riket som om det sökts
143
och meddelats härstädes. Har patent meddelats i Finland och föreligger be
skrivning och patentkrav på såväl svenska som finska språket ulan att den
svenska språktexten enligt finsk lag äger företräde, omfattar patentskyddet
här i riket inte annat än vad som framgår av båda texterna.
Remissyttrandena. Särregeln i andra stycket för nordiska patent
meddelade i Finland har väckt invändningar hos Svenska uppfin
nareföreningen och Svenska uppfinnarkontoret, vilka anser att det skulle
vara en fördel om patentskyddet i Sverige förklarades omfatta vad som fram
går av den svenska texten av beskrivning och patentkrav.
Departementschefen. De i paragrafen föreslagna grundläggande reglerna
rörande nordiska patentansökningar har inte föranlett erinringar och torde
med vissa redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen. Vid de nordiska
departementsöverläggningarna har förordats, att stadgandet därjämte kom
pletteras med en inledande bestämmelse att nordisk patentansökan bär i ri
ket skall avse patent, förutom för Sverige, jämväl antingen för Danmark,
Finland och Norge eller för två av dessa länder. Jag biträder detta förslag.
Med anledning av vad som anförts i remissyttrandena rörande i Finland med
delade patent vill jag framhålla, att den av kommittéerna föreslagna regeln
innebär mindre risker för allmänheten än den som förordats i yttrandena.
I praktiken kan den intresserade regelmässigt utgå från den svenska texten.
Den som enligt denna kan anses begå patentintrång kan emellertid undgå
intrångspåföljder genom att hänvisa till den finska texten, for den händelse
ifrågavarande skydd inte är omfattat av patentet i dess finskspråkiga ly
delse.
30 §.
Paragrafen motsvarar 30 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. Kommittéerna har i första stycket upptagit stadgande, att
vid prövningen av nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, bestämmel
sen i 2 § andra stycket sista punkten äger motsvarande tillämpning i fråga
om patentansökan i annat av den nordiska ansökningen omfattat land. En
ligt andra stycket skall vid prövning av patentansökan som omfattar enbart
Sverige bestämmelsen i 2 § andra stycket sista punkten äga motsvarande
tillämpning i fråga om nordisk patentansökan i Danmark, Finland och Nor
ge. I motiven framhålles, att regeln i 2 § andra stycket om att innehållet i en
tidigare här i riket ingiven patentansökan anses som känt, därest denna an
sökan blir allmänt tillgänglig i enlighet med vad i 22 § stadgas, genom
förevarande paragraf göres tillämplig på förhållandet mellan ansökningar
gjorda i olika nordiska länder. Hänsyn till en äldre ansökan i annat nordiskt
land måste således i vissa fall tagas vid prövningen av en yngre ansökan
Kungl. Maj:ts proposition
nr 40
dr
1966
144
även om den äldre ansökningen ej var offentlig, då den senare ansökningen
gjordes.
Kommittéerna framhåller, att prövningen av en i visst nordiskt land in
given ansökan enligt förslaget åligger primärlandets patentmyndighet. Möj
lighet finns dock till viss kompletterande granskning under utläggningstiden
hos sekundärländernas patentmyndigheter. Det har ansetts böra överlämnas
åt de nordiska patentmyndigheterna att överenskomma om omfattningen av
och praxis i fråga om en sådan granskning, varvid med ledning av vunna
erfarenheter ändringar kan vidtagas utan större omgång.
En ledamot av den norska kommittén hävdar i särskilt yttrande, att det
ar nödvändigt med en kompletterande granskning i sekundärländerna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
Remissyttrandena. Patentverket tar upp frågan huruvida någon k o m-
pletterande granskning under utläggningstiden bör
aga rum hos sekundärländernas patentmyndigheter men avstyrker bestämt
att så sker. Härmed skulle nämligen den arbetsbesparing som systemet med
nordiska patent syftar till att åstadkomma i väsentlig mån tillspillogivas.
Patentverket anser, att det i stället får ankomma på tidigare sökande i se-
kundarland att själva bevaka sin rätt och vid behov göra denna gällande
genom invändning.
Svenska patentombudsf öreningen instämmer däremot med den av en leda
mot av den norska kommittén gjorda reservationen, vari framhäves nödvän
digheten av en kompletterande granskning av förevarande slag.
Departementschefen. Det av kommittéerna föreslagna stadgandet har i sak
godtagits av remissinstanserna. En viss jämkning är nödvändig med hänsyn
till att enligt departementsförslaget Finland skall kunna medtas i ansökan
avseende endast tre av länderna. Även vissa redaktionella ändringar bör vid
tas.
I den av kommittéerna och ett par av remissinstanserna diskuterade frå
gan huruvida någon kompletterande granskning bör äga rum i sekundär
länderna, vill jag ansluta mig till den av kommittéernas majoritet uttalade
uppfattningen att det bör överlämnas åt de nordiska patentmyndigheterna
att överenskomma om omfattningen av och praxis i fråga om en sådan
granskning, varvid med ledning av vunna erfarenheter ändringar kan vidta
gas utan större omgång. Självfallet är det dock ett önskemål att granskning
en i sekundärländerna begränsas så långt som möjligt.
31—33 §§.
Paragraferna motsvarar 31 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 31 § upptagit bestämmelser rörande
utläggning av nordisk patentansökan m. m. Enligt första stycket skall nor
disk patentansökning samtidigt utläggas i alla av ansökningen omfattade
länder. Enligt andra stycket skall kungörelser rörande ansökningen utfär
das i sagda länder. Enligt tredje stycket Skall de tryckta exemplar av beskriv
ning jämte patentkrav, som avses i 21 § tredje stycket, finnas att tillgå i alla
länderna. Av de tryckta exemplaren skall framgå vilka länder ansökningen
omfattar. Enligt fjärde stycket må i fall, då nordisk patentansökan även av
ser Finland, patentansökningen inte godkännas för utläggning om inte
beskrivning och patentkrav föreligger jämväl på finska språket. Enligt femte
stycket må i fall då handling rörande nordisk patenlansökan, som gjorts i
Danmark, Finland eller Norge, inte är tillgänglig för envar i det land, där
ansökningen prövas, handlingen ej heller utlämnas här i riket.
Kunijl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066
145
Remissyttrandena. Handelskammaren i Gefle anser att i de fall, där finsk
text verkligen är behövlig, översättningen till finska bör kunna utföras i
efterhand. Kammaren anser en sådan regel lämpligare än ett stadgande om
obligatorisk översättning till finska i alla ansökningar, i vilka Finland på
något sätt är berört. Ett obligatoriskt översättningskrav medför även ett be
tydande merarbete och kostnadsökning.
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna har ej föranlett prin
cipiella erinringar i remissvaren. Vid de nordiska departementsöverläggning-
arna har man enats om att bestämmelsernas räckvidd bör begränsas att avse
endast sådana åtgärder som skall vidtagas i det land där lagen gäller, i frå
ga om den svenska patentlagen alltså Sverige. Vad som i samband med nor
disk patentansökan skall göras i annat land får regleras av lagstiftningen
där. För sammanhangets skull har det dock ansetts att man på några punk
ter bör omnämna åtgärder även i annat land. Med nu angivna princip blir
bestämmelserna i redaktionellt avseende något mer omfattande än i försla
get och de delegerade har förordat att de uppdelas på tre paragrafer. Jag
biträder de delegerades förslag.
Det i ett remissyttrande framförda önskemålet om viss begränsning av
skyldigheten att i fråga om nordisk patentansökan som avser även Finland
tillhandahålla beskrivning och patentkrav på finska är av praktiska skäl
inte möjligt att tillgodose.
34 §.
Paragrafen motsvarar 32 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 32 § upptagit bestämmelser om in
vändning mot nordisk patentansökning. Enligt första stycket skall i fall,
då invändning mot här i riket gjord nordisk patentansökan inom före
skriven tid inkommit till patentmyndigheten i annat av ansökningen om
fattat land, invändningen anses inkommen i rätt tid. I andra stycket stadgas
146
att i fall, då invändning mot nordisk patentansökan, som behandlas i Dan
mark, Finland eller Norge, inkommer till svenska patentmyndigheten, pa-
tentmyndigheten skall ofördröj ligen med angivande av dagen då handlingen
inkom översända denna till den patentmyndighet, där ansökningen prövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna har ej föranlett erin
ringar i remissvaren och torde böra godtagas med vissa redaktionella jämk
ningar.
35—36 §§.
Paragraferna motsvarar 33 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. Enligt det av kommittéerna föreslagna systemet skall nor
disk patentansökan kunna fullföljas såsom särskild patentansökan i varje
land, som den nordiska patentansökningen omfattat. Ett allmänt stadgande
härom har upptagits i 33 § första stycket, varvid tillika angivits att fullfölj
den sker enligt vad därom stadgas i vederbörande lands lag.
Närmare bestämmelser om särskild fullföljd av nordisk patentansökan
som gjorts här i riket har upptagits i andra och tredje styckena. Ändras så
dan ansökan till patentansökan för Sverige eller återkallas den i vad gäller
Sverige, skall sökanden, om han avser att fullfölja ansökningen i annat land,
samtidigt med ändringen eller återkallelsen avge en förklaring härom. Änd
ring eller återkallelse som nu sagts skall jämte avgiven förklaring kungöras,
om ansökningen är tillgänglig för envar. Har förklaring gjorts, skall upp
gift härom även intagas i kungörelse enligt 21 § första stycket.
I fråga om särskild fullföljd av nordisk patentansökan som gjorts i annat
land ges närmare föreskrifter i fjärde stycket. Ändras sådan ansökan till
ansökan för det landet eller återkallas den i vad gäller sagda land och har
sökanden samtidigt med ändringen eller återkallelsen förklarat, att han
ämnar fullfölja ansökningen som patentansökan för Sverige, skall ansök
ningens prövning fortsättas här i riket, såframt sökanden härstädes gör an
mälan härom inom två månader från ändringen eller återkallelsen. Sådan
ansökan skall behandlas och prövas som om den gjorts här i riket såsom
patentansökan för Sverige. Sökanden skall dock, även om han erlagt ansök-
ningsavgift i det land där ansökningen gjordes, här i riket erlägga fastställd
ansökningsavgift. Är ansökningen tillgänglig för envar, skall anmälningen
kungöras.
Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna reglerna har inte
föranlett erinringar vid remissbehandlingen. En viss jämkning av bestäm
melserna är erforderlig med hänsyn dels till att enligt departementsförsla-
get Finland skall kunna medtagas i ansökan avseende endast tre länder och
147
dels till att departementsförslaget, såsom anförts vid 31—33 §§, har ansetts
böra begränsas till att avse endast sådana åtgärder som skall vidtagas i det
land där lagen gäller, i fråga om den svenska patentlagen alltså Sverige. Be
stämmelserna bar ansetts böra uppdelas på två paragrafer.
37 §.
Paragrafen motsvarar 35 § i kommittéernas förslag.
Departementschefen. I 35 § har kommittéerna upptagit stadgande, att när
nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, bilalles, av patentbrevet
skall framgå för vilka länder patent meddelats. Jag tillstyrker detta förslag,
som inte mött erinringar vid remissbehandlingen.
38 §.
Paragrafen motsvarar 34 § i kommittéernas förslag.
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller, att nordisk patentansökan kan
göras i vilket av de av ansökningen omfattade länderna som helst. Det är
emellertid ett önskemål, att ansökningarna fördelas på de olika patentver
ken i ungefär samma proportion som det nuvarande antalet ansökningar hos
verken. Detta skulle betyda, att av totala antalet patentansökningar i de nor
diska länderna danska patentmyndigheten skulle få omkring 20 %, finska
myndigheten 10 %, norska myndigheten 20 % och svenska myndigheten
50 %. Tendenser till snedbelastning bör i tid mötas med råd och rekommen
dationer till den patentsökande allmänheten. Kommittéerna pekar också på
möjligheten att meddela förordnande att granskningsarbete skall äga rum
vid patentmyndighet i annat land (se 74 § tredje stycket i departementsför
slaget). Skulle man emellertid inte på dessa vägar kunna hindra snedbelast
ning, måste möjlighet finnas att vidtaga andra åtgärder. En lämplig utväg
har synts vara att införa möjlighet att nordiska patentansökningar som
inkommer i ett land överlämnas till patentmyndigheten i annat av ansök
ningen omfattat land. Enligt kommittéernas mening bör ett dylikt överläm
nande ske enligt närmare bestämmelser i särskilda avtal mellan länderna.
I förslaget till den svenska lagtexten har det av kommittéerna i ämnet fö
reslagna stadgandet, som upptagits i 34 §, fått utformningen, att Kungl.
Maj:t äger förordna, att nordiska patentansökningar som göres här i riket
skall, i den omfattning och under de förutsättningar som anges i förordnan
det, överlämnas till patentmyndigheten i annat av ansökningen omfattat
land. Ansökan för vilken sådant förordnande gäller skall så snart ske kan,
med angivande av tidpunkten för ansökningen, av patentmyndigheten över
sändas till patentmyndigheten i land som framgår av förordnandet. Förord
nande som nu sagts må inte avse ansökan av den som är bosatt här i riket,
överlämnas till den svenska patentmyndigheten från patentmyndigheten i
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
148
Danmark, Finland eller Norge därstädes gjord nordisk patentansökan, skall
ansökningen behandlas och avgöras här i riket som om den gjorts härstä-
des. Beträffande stadgandet framhåller kommittéerna, att begränsningen
till nordiska patentansökningar som »göres» här i riket innebär att över
lämnande kan komma i fråga endast beträffande ansökningar, som göres
efter det att förordnande har meddelats. Föreskriften att förordnande inte
må avse ansökan av den som är bosatt i riket motiveras av att en överflytt
ning i sådana fall skulle innebära en onödig komplicering med hänsyn till
reglerna för ombuds ställande och det språk, på vilket beskrivning och pa
tentkrav skall vara avfattade.
Kommittéerna framhåller, att den kommission som skall tillsättas enligt
artikel 4 i konventionsförslaget bör fungera som samordnande organ då det
gäller att kontrollera uppkomsten av snedbelastning och rekommendera åt
gärder däremot.
Remissyttrandena. Förslaget att vid snedbelastning möjliggöra överflytt
ning av ansökningar från ett lands patentverk till patentmyndigheten i nå
got av de andra nordiska länderna tillstyrkes av patentverket. Ehuru onek
ligen vissa olägenheter kan bli förbundna med eu sådan överflyttning, är
riskerna för snedbelastning enligt verkets mening så allvarliga, att bestäm
melserna är alldeles nödvändiga. Verket hyser dock vissa farhågor för att
bestämmelserna inte kan bli helt effektiva. Självfallet måste de handhavas
med varsamhet och största smidighet städse eftersträvas vid alla omdisposi
tioner som kan bli erforderliga.
Skånes handelskammare ifrågasätter, om bestämmelsen att överlämnande
inte må avse ansökan av någon som är bosatt i riket kan anses förenlig med
Pariskonventionens grundsats om likabehandling av inhemska och utländs
ka patentsökande.
Förslaget avstyrks av Svenska patentombudsföreningen, som finner syn
nerligen allvarliga betänkligheter däremot. Även telestyrelsen anser förslaget
olämpligt och framhåller att en tvångsdirigering av patentansökningar är en
åtgärd, som inte bör tillgripas vid fredligt samarbete nationer emellan.
Departementschefen. Enligt det föreslagna systemet med nordiska patent
ansökningar äger sökande frihet att ge in ansökan i vilket därav omfattat
land som helst. Som kommittéerna framhållit medför detta en viss risk för
en snedbelastning av de nordiska patentverken. Enligt kommittéerna bör
därför införas en ordning enligt vilken länderna kan avtala om att ansök
ningar som inkommer i ett land överlämnas till patentmyndigheten i annat
av ansökningen omfattat land. Förslaget har i allmänhet godtagits i remiss
svaren och även jag vill för min del tillstyrka det med vissa redaktionella
jämkningar. De betänkligheter mot systemet som framkommit i vissa re
missvar finner jag ej grundade.
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
149
1 avtal som ingås med stöd av stadgandet bör självfallet anges i vilken ut
sträckning överlämnande skall ske. Denna fråga får avgöras med hänsyn till
omständigheterna vid den tid då avtalet ingås, varvid bl. a. får beaktas pro
portionen mellan antalet ansökningar hos de olika patentverken och den ut
veckling som ägt rum i internationellt avseende.
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
4 KAP.
Patents omfattning och giltighetstid
39 §.
Paragrafen, som motsvarar 10 § första stycket tredje och fjärde punkter
na i kommittéernas förslag, innehåller bestämmelser om patentkravens bety
delse för bestämmande av patentskyddets omfattning. Bestämmelserna sak
nar motsvarighet i patentförordningen.
Kommittéerna. Enligt 10 § första stycket andra punkten kommittéernas
förslag skall ansökan om patent innehålla så tydlig beskrivning av uppfin
ningen att en fackman med ledning därav kan utöva denna samt bestämd
uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). I tredje
och fjärde punkterna har kommittéerna upptagit stadgande att patentskyd
dets omfattning bestämmes av patentkraven och att för förståelse av patent
kraven ledning må hämtas från beskrivningen. I motiven framhålles att pa
tentkraven spelar en central roll för patentets tolkning. Vid nordiska patent-
rättsförhandlingar 1938—1941 hade man också varit enig om att låta detta
komma till uttryck direkt i lagtexten i form av en bestämmelse att vid bedö
mande av patentskyddets omfång patentanspråken i första hand skulle vara
avgörande. Förslaget utgjorde förebild för en bestämmelse i ämnet i den
finska patentlagen. Däremot hade förslaget inte genomförts vid 1944 års
revision av den svenska patentförordningen, väsentligen under hänvisning
till att regeln inte gav några verkliga hållpunkter för den förevarande tolk
ningsfrågan. Kommittéerna hade inte heller i sitt preliminära förslag an
sett att man i själva lagen borde ha någon bestämmelse om patentkravens
betydelse. En sådan bestämmelse hade emellertid förordats i flera yttranden
över det preliminära betänkandet. Bl. a. med hänsyn härtill och till att en
bestämmelse av förevarande slag upptagits bade i Europarådets lagkonven
tion och i EEC-utkastet har kommittéerna slutligen stannat för att föreslå
att en uttrycklig regel om patentkravens betydelse upptages i lagtexten. Re
geln har därvid ansetts böra grundas i uppfattningen att det är patentkra
vens uppgift att skapa klarhet om vad som begäres skyddat genom patentet
och att det då inte bör komma i fråga att låta skyddet omfatta något som
150
över huvud taget inte kan återfinnas i dessa krav. Det är alltså patentkraven
som är föremål för tolkningen. Beskrivningen med eventuella ritningar är,
liksom övriga dokument i saken, endast hjälpmedel för denna tolkning.
Rörande innebörden av det föreslagna stadgandet anför kommittéerna vi
dare.
Man har selvsagt ikke villet antyde åt patentkravet skal gj0res til gjen-
stand for noen form av bokstavtolkning. Hvor streng tolkningen i det en
kelte tilfelle b0r vsere, må overlates til praksis å avgj0re. En omstendighet
som b0r has för 0ye ved tolkningen, er den rettsusikkerhet de uklare patent
krav forårsaker, og som tilsier åt man b0r s0ke oppmuntret bestrebelsene
for oppnåelse av klarest mulige patentkrav. Det b0r således påses åt pa-
tenthaveren ikke h0ster fordel av uklarheten gjennom et utvidet patentvern.
Dokumentene i s0knadssaken vil i denne förbindelse kunne viere av betyd-
ning. Disse kommer etter forslaget til å bli offentlig tilgjengelig i alle de
nordiske land. Har spkeren i skrift til patentmyndigheten eller ved muntlig
forhandling overfor denne, f. eks. i hensikt å fremholde ulikheter i forhold
til anfprte nyhetshinder, selv tolket uttrykk som er anvendt i kravene, på en
restriktiv måte, er det rimelig åt denne restriktive tolkning også legges til
grunn i en senere rettergang.
Remissyttrandena. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna röran
de patentkravens betydelse och tolkning har i remissvaren i allmän
het lämnats utan erinran. Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivare
föreningen och Jernkontoret hälsar med tillfredsställelse att det i lagtexten
direkt utsäges, att patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven.
Rörande tolkningen av patentkraven finner nämnda remissinstanser i
likhet med kommittéerna det angeläget, att en viss restriktivitet tillämpas,
så att skyddet inte kommer att omfatta sådant som ej kan härledas ur pa
tentkraven. Av vikt är även att oklarheter i patentkraven inte tolkas till pa-
tenthavarens förmån. Enligt Industriförbundet är det sålunda ej önskvärt
att domstolarna —- såsom nu stundom synes förekomma — efter patentets
beviljande utvidgar dess skyddsområde. Förbundet vill emellertid framhål
la, att vid tolkning av patentkraven ledning bör kunna hämtas ur beskriv
ning och ritningar. Har vidare sökanden i skriftväxling med patenlverket
själv angivit en restriktiv tolkning av patentkraven bör, såsom kommittéer
na anfört, jämväl dessa uppgifter tjäna som ledning vid tolkningen. Även
Svenska industriens patentingenjörers förening betonar att oklarheter i pa
tentkraven inte bör lända annan än patenthavaren till förfång. Föreningen
framhåller att sökanden måste anses ha avstått från krav på skydd för så
dant, som inte är angivet i patentkraven, och att tredje man måste kunna li
ta på att han får fritt tillämpa det, som ej angivits i patentkraven. Lagen sy
nes i detta avseende böra följa tillitsgrundsatsen. Om sökanden till äventyrs
skulle befinnas ha av misstag avstått från att kräva skydd i så vid utsträck
ning, som han skulle ha varit berättigad till, bör han enligt föreningen en
sam bära konsekvenserna härav. Ett misstag av detta slag synes för övrigt
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
15
inte vara allvarligare för sökanden än om han t. ex. pa grund av felbedöm
ning av lönsamheten avstått från att söka patent över huvud taget eller un
derlåtit att upprätthålla ett beviljat patent. Föreningen framhåller vidare,
alt det inte bör vara tillåtet att taga bort s. k. »överbestämningar» ur patent
kraven eller att ersätta bestämningarna med sådana, som har en vidare in
nebörd än de i kraven angivna. Om huvudpatentkravet befinnes ogiltigt vid
en ogiltighetstalan, bör vidare ett nytt huvudkrav få formuleras endast ge
nom att ett eller flera underkrav kombineras med det tidigare huvudkravet.
Mot bestämmelsen i sista punkten av första stycket anmärker Stockholms
rådhusrätt att av denna inte framgår att en förutsättning för dess tillämp
ning är att det patentkrav, varom fråga är, inte är entydigt. Regeln bör där
för formuleras på sådant sätt, att man inte felaktigt kan få den uppfatt
ningen, att man även vid fullt klara patentkrav har rätt att begagna innehål
let i beskrivningen för tolkning av patentkraven. I samma riktning uttalar
sig Svenska industriens patentingenjörers förening. För att bringa regeln
mera i överensstämmelse med Europarådets lagkonvention och EEC-utkas-
tet föreslår Svenska patentombudsföreningen att ordet »förståelse» ändras
till »tolkning av omfattningen». Liknande önskemål framförs av telestyrel
sen och Svenska uppfinnareföreningen. Telestyrelsen föreslår att det jäm
väl utsäges att ledning för tolkning av patentkraven må hämtas, förutom
från beskrivningen, även från ansökningen tillhörande ritningar.
Departementschefen. Då det gäller att bestämma omfattningen av ett med
delat patent, spelar de av sökanden framställda patentkraven en central roll.
Hur pass betydelsefull denna är torde tidigare ha varit föremål för delade
meningar. Vid 1944 års revision av patentförordningen ansågs något stad
gande i ämnet ej böra upptagas i lagen. Numera synes emellertid den upp
fattningen vara allmän att patentkravens roll är avgörande, så att patent
skyddets omfattning helt bestämmes av patentkraven. I enlighet med kom
mittéernas av remissinstanserna i allmänhet godtagna förslag anser jag att
en dylik regel nu bör upptagas i lagen. Bestämmelser av samma slag har in
flutit i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet.
Kommittéerna har föreslagit att den nämnda huvudregeln kompletteras
med stadgande att för förståelse av patentkraven ledning må hämtas från
beskrivningen. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran vid remiss
behandlingen. I ett remissyttrande har framförts uppfattningen att beskriv
ningen skulle få åberopas endast där patentkraven inte är otvetydiga. En
dylik regel synes mig dock alltför restriktiv; hur sträng tolkningen här bör
vara bör, såsom kommittéerna anfört, bestämmas av praxis. Som flera re
missinstanser påpekat bör dock härvid iakttagas att patenthavaren inte får
begagna sig av oklarheter i patentkraven för att därigenom utvidga patent
skyddet. I den mån beskrivning och ritningar tillgripes för tolkningen, bör
därför detta ske endast för att åstadkomma erforderlig precisering av de i
Kungl. Maj:Is proposition nr iO år 19(iG
152
patentkraven använda uttryckssätten. Vad nu sagts torde följa av kommit
téernas förslag. Jag tillstyrker därför detta, som motsvaras av liknande be
stämmelser i de nyssnämnda internationella instrumenten. Jag erinrar om
att ordet beskrivning, som jag anfört vid 10 §, även omfattar ritningar där
sådana förekommer.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har föreslagits att stad
gandet utbrytes ur 10 § och erhåller sin placering i ett särskilt kapitel när
mast efter 3 kap. Jag biträder detta förslag, som markerar att patentkraven
behåller sin betydelse under hela patenttiden.
40 §.
Paragrafen, som motsvarar 7 § i kommittéernas förslag, innehåller be
stämmelser om patenttiden.
Gällande rätt. Enligt 10 § första stycket patentförordningen skall patent,
som ej är tilläggspatent, meddelas för en tid av sjutton år, räknat från den
dag, då ansökningen inkom. Samma patenttid gäller i övriga nordiska länder.
Kommittéerna. I sitt preliminära betänkande föreslog kommittéerna att
den gällande 17-årstiden skulle bibehållas, varvid dock påpekades att vissa
skäl talade för en förlängning. I sitt slutliga betänkande framhåller kom
mittéerna att man i en rad yttranden över betänkandet förordat en för
längning till 20 år. En annan ny omständighet är att denna tid före
slagits i EEC-utkastet. Kommittéerna har därför slutligen stannat för att
föreslå att patenttiden bestämmes till 20 år; stadgandet har fått utform
ningen att patent meddelas för tiden till dess 20 år förflutit från den dag
patentansökningen gjordes.
Remissyttrandena. Förslaget att förlänga skyddstiden från
17 till 20 år tillstyrkes av det övervägande antalet remissinstanser.
Kooperativa förbundet och näringsfrihetsrådet godtager dock förslaget en
dast under förutsättning att den slutgiltiga EEC-konventionen kommer att
innehålla motsvarande regel; för näringsfrihetsrådets del är det även en
förutsättning att den föreslagna skärpningen av kravet på uppfinningshöjd
kommer till stånd.
Även kommerskollegium, Skånes och Stockholms handelskammare, han
delskammaren i Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare, Öster
götlands och Södermanlands handelskammare samt läkemedelsindustriför
eningen anser att ändringen bör genomföras först vid den tidpunkt då en
gemensam lagstiftning för EEC-länderna innefattande en patenttid av 20
är träder i kraft.
I avstyrkande riktning uttalar sig de nordiska industriförbunden och för
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
153
svarets civilförvaltning. Sistnämnda ämbetsverk finner att den allt snab
bare utvecklingen på ett flertal tekniska områden talar för eu förkortning
eller i vart fall emot eu förlängning av patenttiden. Även om stundom lång
tid kan åtgå innan eu uppfinning införlivats med en färdigutvecklad pro
dukt som ger intäkter, något som skulle motivera en lång patenttid, visar
av kommittéerna anförd statistik enligt ämbetsverkets mening att en för
hållandevis liten del av patenten i Norden upprätthålles under 17 år, även
om tendensen synes gå i riktning mot en ökning av sådana patent. I detta
sammanhang finner ämbetsverket det vara av betydelse att genom det ti
digare offentliggörandet av patentansökningar, som anges i 22 § av för
slaget, den genomsnittliga tiden för patentskyddets civilrättsliga verkan
med avseende på intrång i realiteten utökas med sannolikt omkring 2 till
3 år. Detta beror på att den tidpunkt, då patenthandlingarna blir tillgängliga
för envar, blir bestämmande för inträdet av vissa påföljder av patentintrång.
Då offentliggörandet enligt förslaget skall inträffa 18 månader och ibland ti
digare efter ansökningsdagen, medan det hittills skett först i genomsnitt 4 år
efter ansökningsdagen, är det lätt att inse den angivna vinsten i tid för pa
tentskyddets verkan. Ämbetsverket betonar vidare att en lång patenttid är till
stort ohägn för näringslivet om för patent kräves endast låg uppfinningshöjd.
Någon garanti för att en skärpt praxis i detta avseende skall komma till
stånd torde dock ej kunna påräknas förrän en gemensam besvärsinstans in
rättats. Ämbetsverket förordar därför att frågan om utökning av den 17-
åriga patenttiden får vila ännu en tid i avvaktan på utvecklingen i det
övriga Europa rörande patenttidens längd.
Departementschefen. Frågan om patenttidens längd är självfallet ett av de
allra viktigaste spörsmålen man har att ta ställning till vid den revision
av patentlagstiftningen som nu företages. Tiden är för närvarande i samt
liga nordiska länder bestämd till 17 år från den dag då patentansökningen
inkom. Kommittéerna har föreslagit att tiden ökas till 20 år, varvid kom
mittéerna bl. a. beaktat att denna tid förordats i många yttranden över kom
mittéernas preliminära betänkande och upptagits i EEC-utkastet. Även in
om Europarådets patentkommitté har samtliga utomskandinaviska länder
enats om en 20-årig patenttid. I de nordiska länderna hyser näringslivet
emellertid för närvarande betänkligheter mot en sådan förlängning. De de
legerade vid de nordiska departementsöverläggningarna har med hänsyn
härtill förordat att frågan om en förlängning i allt fall inte tages upp förrän
20-årstiden faktiskt blivit genomförd i de viktigare industriländerna i Väst
europa och att man alltså tillsvidare behåller 17-årstiden. Jag biträder detta
förslag.
I fråga om stadgandets avfattning föranleder paragrafens flyttning från 1
kap. till 4 kap. en mindre jämkning för att klargöra att 17-årstiden inte är
absolut utan betingad av att patentet i vederbörlig ordning upprätthålles.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1960
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966
5 KAP.
Årsavgifter
41 §.
Paragrafen, som motsvarar 36 § i kommittéernas förslag, upptager grund
läggande bestämmelser om skyldighet att erlägga årsavgift.
Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket i patentförordningen skall för
meddelat patent till patentmyndigheten för varje patentår från och med
det femte erläggas vissa i stadgandet angivna årsavgifter. Från stadgandet
har undantagits tilläggspatent, som alltså är helt fria från årsavgift.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 36 § första stycket upptagit stadgande
att för patent, som inte är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den
dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift.
Kungl. Maj:t skall äga förordna att ett eller flera av de första patentåren
skall vara avgiftsfria. I stället för den nuvarande obligatoriska regeln att de
lyra första patentåren skall vara avgiftsfria bär alltså lämnats åt Kungl.
Maj :t att avgöra i vilken omfattning avgiftsbefrielse skall äga rum. Enligt
andra stycket skall i fall, då tilläggspatent övergått till att bli självständigt
patent enligt vad i 8 § tredje stycket (7 § tredje stycket i departementsför-
slaget) stadgas, från och med närmast följande patentår årsavgift erläggas
med belopp, som skulle ha utgått för huvudpatentet därest det alltjämt
varit gällande. Regeln saknar motsvarighet i gällande svensk rätt, som
inte medger att tilläggspatent omvandlas till självständigt patent.
Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna tillstyrkes eller lämnas
i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Patentverket anser dock att
goda skäl talar för att årsavgifter uttages även för tilläggspatent.
Vidare anser telestyrelsen att åtminstone de tre eller fyra första patentåren
borde vara avgiftsfria i alla de nordiska länderna, detta bl., a. med
hänsyn till den långa behandlingstid för patentansökningar som för närva
rande råder vid alla nordiska patentverk.
Patentverket påpekar att det kanske ej är alldeles klart vad som menas
med bestämmelsen att patentår räknas från den dag patentansök
ningen gjordes. Enligt motiven avses därmed att patentårets första dag
motsvarar ansökningsdagen. Verket anser emellertid detta inte vara rik
tigt, ty enligt lagen om beräkning av lagstadgad tid är den dag som svarar
mot ansökningsdagen tvärtom slutdag för föregående patentår.
155
Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna reglerna rörande
skyldighet att erlägga årsavgift synes ej ge anledning till erinran. Jag delar
kommittéernas uppfattning att tilläggspatent alltjämt bör vara avgiftsfria.
Det torde också vara en fördel att det lämnats åt Kungl. Maj:t att avgöra
huruvida och i vilken omfattning de första patentåren skall vara avgiftsfria.
Det torde få förutses att avgiftsbefrielsen i förhållande till vad som nu gäl
ler kommer att inskränkas. Detta synes motiverat med hänsyn till att den
nya lagen utvidgar skyddet under ansökningstiden och står också i över
ensstämmelse med internationella tendenser.
Såsom patentverket framhållit innebär bestämmelsen att patentår räk
nas från den dag patentansökningen gjordes, att patentåret börjar den dag
som motsvarar dagen efter ansökningsdagen och slutar den dag som mot
svarar ansökningsdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1066
42 §.
Paragrafen, som motsvarar 37 § i kommittéernas förslag, ger närmare
bestämmelser om årsavgifts erläggande.
Gällande rätt. Enligt 11 § andra stycket skall avgift för varje patentår
erläggas före det årets början; dock må avgift för patentår, som börjat in
nan patent meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången
av det patentår, som börjar näst därefter.
1 tredje stycket stadgas om möjlighet att vinna anstånd med skyldighet
att erlägga årsavgift. Innehaves patent av uppfinnaren och gör denne, innan
skyldighet att erlägga någon årsavgift inträtt, framställning om uppskov
med sådan avgift, må patentmyndigheten, om det finnes förenat med stor
svårighet för honom att erlägga avgiften, medge uppskov därmed högst in
till ingången av det patentår, som börjar näst efter två år från det patent
blivit genom lagakraftägande beslut meddelat. Avslås framställningen, äger
patenthavaren erlägga förfallen avgift, utan förhöjning, inom två veckor
från det han har underrättats om beslutet på sätt i 5 § sägs (jfr härom
vid 15 § i departementsförslaget). Talan mot beslutet må ej föras.
Fjärde stycket behandlar rätten att under vissa villkor betala årsavgift
efter förfallodagen. Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom
de tre första månaderna efter utgången av den tid, inom vilken avgiften
enligt andra stycket eller tredje stycket första punkten skall gäldas, och,
förhöjd med ytterligare en femtedel, inom därpå följande tid av tre måna
der.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 37 § första stycket upptagit stad
gande att årsavgift skall erläggas senast törsta dagen av det patentår den
avser. Årsavgift för patentår, som börjat innan patentet meddelats eller
156
inom två månader därefter, förfaller dock först den dag, då två månader
förflutit efter patentets meddelande. Årsavgift må inte erläggas före paten
tets meddelande och ej heller mer än sex månader före patentårets början.
J fråga om årsavgifter för patentår som börjat före patentets meddelande
innebär regeln i andra punkten, liksom motsvarande bestämmelse i It §
andra stycket andra punkten patentförordningen, att avgifterna förfaller först
efter patents meddelande; i motsats till den nuvarande bestämmelsen, som
anger att avgifterna skall betalas före ingången av nästa patentår, uppstäl
ler förslaget emellertid en absolut frist av två månader från patentets med
delande. Regeln i tredje punkten är ny och motiveras av att förskottsin-
betalningar i vidare omfattning än där sägs kan medföra komplikationer, om
årsavgifterna senare höjes eller patentet upphör att gälla sedan avgifterna
för flera patentår erlagts i förskott.
1 andra stycket har upptagits stadgande att i fall, då patentet innehaves
av uppfinnaren och det finnes förenat med stor svårighet för honom att er
lägga årsavgift, patentmyndigheten må, därest han gör framställning därom
senast den dag då årsavgift första gången förfaller, medge honom anstånd
med årsavgifts erläggande under högst tre år från patentets meddelande;
avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två veckor därefter
anses erlagd i rätt tid. Stadgandet motsvarar It § tredje stycket patentför
ordningen; dock har beräkningen av respittiden förenklats. Frågan om rätt
till talan mot beslut om avslag på ansökan om anstånd behandlas i 63 §
kommittéernas förslag (72 § departementsförslaget).
Enligt 37 § tredje stycket i kommittéernas förslag må årsavgift, med
den förhöjning som må vara fastställd, erläggas inom sex månader efter
patentårets ingång eller i fråga om patentår, som börjat innan patentet
meddelats, efter sistnämnda tidpunkt. Årsavgift med vars erläggande an
stånd enligt andra stycket medgivits må med angivna förhöjning erläggas
inom sex månader efter den tidpunkt till vilken anstånd erhållits. Reglerna
motsvarar i stort sett It § fjärde stycket patentförordningen. Respittiden
på sex månader är obligatoriskt minimum enligt Pariskonventionen efter
en vid 1958 års Lissabonkonferens vidtagen ändring i artikel 5 bis. Beloppet.
av den här avsedda förhöjningen skall enligt förslaget fastställas i admi
nistrativ väg. I fråga om utgångspunkten för beräkning av respittiden inne
bär förslaget en viss förenkling.
Remissyttrandena. Remissvaren innehåller vissa erinringar mot de före
slagna bestämmelserna.
Sålunda anser Svenska patentombudsföreningen att den i första stycket
andra punkten angivna respiten på två månader mellan ett patents
beviljande och förfallodagen för de ackumulerade årsavgifterna är alldeles
för kort och bör vara minst fyra månader med hänsyn till uppdragsgivare
bosatta på avlägsen ort. Respittiden är för närvarande väsentligt längre.
Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966
157
Bestämmelsen i första stycket tredje punkten att årsavgiften inte får
erläggas mera än sex månader före patentärets början synes Sveriges
akademikers centralorganisation vara helt grundad på fiskala skäl. Ur all
mänhetens synpunkt är bestämmelsen opraktisk och bör därför utgå. Lik
nande synpunkter framförs av Landsorganisationen, Svenska uppfinnar-
kontoret och Sveriges civilingenjörsförbund.
Tjänstemännens centralorganisation, Statsverkens ingen jörsförbund,
Svenska industritjänstemannaförbundet och Svenska teknologföreningen
finner att övervägande skäl talar för att tillåta en obegränsad möj
lighet att inbetala avgifter i förskott, eftersom en änd
ring av avgiftens storlek torde kunna regleras i efterhand med avgiftsinbe-
lalaren utan alltför stort besvär.
Svenska teknologföreningen, Svenska uppfinnarkontoret, Sveriges akade
mikers centralorganisation och Sveriges civilingenjörsförbund föreslår dess
utom att avgiften för patent i andra nordiska länder genom ett clearingför-
farande bör kunna erläggas till patentverket i det egna landet.
Patentverket avstyrker de föreslagna bestämmelserna i andra stycket och
tredje stycket andra punkten om anstånd med erläggande av årsavgift
och hänvisar här till vad ämbetsverket anfört vid 20 § angående befrielse
från tryckningsavgift.
Departementschefen. Mot de av kommittéerna i första stycket och tredje
stycket första punkten föreslagna bestämmelserna med närmare regler om
årsavgifts erläggande har vid remissbehandlingen framförts önskemål om
en liberalisering i vissa avseenden. Från ett håll har yrkats att fristen för be
talning av årsavgifter som ackumulerats vid patentets meddelande skall
göras längre än de två månader från nämnda tidpunkt som kommittéerna
föreslagit, varvid åberopats att man bör ta hänsyn till avlägset boende rätts
ägare. Enligt min mening bör det dock med nutida kommunikationsmöjlig
heter vara helt tillräckligt med en frist på två månader. Åtskilliga remiss
instanser har framfört önskemål att årsavgift skall få erläggas längre tid
än sex månader före patentårets början; flera remissinstanser har t. o. m.
förordat en obegränsad möjlighet att inbetala avgifter i förskott. Jag kan
emellertid ej tillstyrka en sådan ordning, eftersom den medför betydande
komplikationer i administrativt avseende. Ej heller torde det, såsom yrkats
i några remissvar, för närvarande av praktiska skäl vara lämpligt att an
ordna clearingförfarande rörande avgifterna mellan de nordiska patent
verken. Jag tillstyrker därför de av kommittéerna föreslagna bestämmel
serna.
De av kommittéerna i andra stycket och tredje stycket andra punkten
föreslagna reglerna rörande möjligheten att få anstånd med årsavgifts er
läggande bär avstyrkts av patentverket. Av skäl som jag anfört vid 20 §
andra stycket rörande anstånd med erläggande av tryckningsavgift vill jag
Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966
158
emellertid biträda kommittéernas förslag. Motsvarande jämkningar som i
nämnda stadgande bör dock företagas.
Av 26 § framgår att frister som räknas från patentets meddelande börjar
löpa först från det beslutet om patentets beviljande vunnit laga kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
6 KAP.
överlåtelse, licens m. m.
43 §.
Paragrafen, som motsvarar 38 § i kommittéernas förslag, upptager en
ny bestämmelse som reglerar rätten att vidareöverlåta licens till patenterad
uppfinning.
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att av de nordiska patentlagarna
endast den finska innehåller direkta regler rörande överlåtelse av rätt att
mot ersättning utnyttja uppfinning (licens). Kommittéerna har inte heller
funnit lämpligt att i den nya lagstiftningen upptaga en reglering av licens
avtalet. Endast i ett avseende, nämligen rörande rätt för licenshavare att
överlåta rätten vidare, har ett stadgande ansetts påkallat. Då licensavtal i
allmänhet förutsätter ett visst förtroendeförhållande parterna emellan och
eventuellt möjlighet för patenthavaren att kontrollera att licensen utnyttjas
på överenskommet sätt, har det synts kommittéerna ändamålsenligt att
töreskriva att licens inte får överlåtas vidare, om inte avtal har träffats där
om.
Departementschefen. Jag biträder kommittéernas av remissinstanserna
utan erinran lämnade uppfattning att i patentlagen inte bör införas någon
allmän reglering av licensavtalet. Förhållandena torde här vara så skiftande
att törutsättningar saknas för genomförande av av en mera enhetlig ord
ning.
Det av kommittéerna föreslagna särskilda stadgandet med dispositivt
förbud mot vidareöverlåtelser av licens har godtagits vid remissbehandling
en. Jag tillstyrker att stadgandet, som har motsvarighet inom varuinärkes-
och upphovsrätten, upptages i lagen.
44 §.
Paragrafen, som motsvarar 39 § i kommittéernas förslag, behandlar ver
kan av anteckning i patentregistret rörande övergång av patent eller upp
låtelse av licens.
159
Gällande rätt. Enligt 12 § patentförordningen skall i fall, då patent övergår
på annan, med anmälan härom den handling, varigenom sådan övergång
visas, företes hos patentmyndigheten. Intill dess sådant skett, betraktas i
patentavseende den såsom patenthavare, vilken senast finnes i denna egen
skap antecknad hos patentmyndighelen.
Kommittéerna. Kommittéerna har i första och andra styckena av föreva
rande paragraf upptagit stadganden att i fall, då patent har övergått på an
nan eller licens upplåtits, anteckning därom på begäran skall göras i patent
registret samt att i mål och ärenden angående patent den skall anses som
patenthavare, vilken senast blivit införd i patentregistret i sådan egenskap.
1 motiven framhålles bl. a. att kommittéerna varit eniga om att registeran
teckning bör tilläggas den verkan, att mål rörande patent alltid kan an-
hängiggöras mot den som enligt registret är patenthavare och att medde
landen från patentmyndigheten kan sändas till denne. En sådan passiv sak
legitimation är nödvändig av hänsyn till tredje man, som måste kunna lita
på att han, då han väcker talan mot den som är införd i patentregistret
som patenthavare, inte möts med invändning att patentet har övergått till
annan. En motsvarande aktiv saklegitimation har man däremot inte ansett
böra fastslås. Om registrerad patenthavare väcker talan om patentintrång
oaktat patentet övergått på annan, måste svaranden kunna göra invändning
att motparten inte är rätt kärande, oavsett att den nya patenthavaren ej är
registrerad.
1 de danska och norska förslagen har motsvarande bestämmelse fått ut
formningen att käromål som rör patent alltid kan väckas mot den som är
antecknad som innehavare i registret och att meddelanden från patentmyn
digheten kan sändas till denne.
I tredje stycket har kommittéerna upptagit stadgande att i fall, då någon
till patentregistret anmält att patent överlåtits eller licens upplåtits till ho
nom, överlåtelse av patent eller upplåtelse av licens, som inte anmälts eller
som senare anmälts till registret, inte gäller mot honom, därest han vid sin
anmälning var i god tro. Angående skälen till denna bestämmelse hänvisas till
betänkandet s. 289—291. Bestämmelser av motsvarande slag finns i de
finska och norska texterna men ej i den danska.
Remissyttrandena. Stadgandena har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna.
Försvarets civilförvaltning avstyrkte dock förslaget i vad det avser r e-
gistrering av licens. Civilförvaltningen åberopar att betänklig
heter häremot framfördes redan i patentlagstiftningskommitténs betänkan
de år 1919 och att dessa betänkligheter kvarstår. Syftet med en registrering
av patentlicenser skulle närmast vara att skapa möjligheter till kontroll i
vad mån licens tidigare upplåtits och att skapa förutsättningar för bedö
Kungl. Maj.ts proposition nr it) är 1966
160
mande av värdet av en ifrågasatt licens. Härvid uppställer sig frågan om
det inom näringslivet yppats behov av sådana kontrollbestämmelser och om
detta behov kan antas bli tillgodosett genom det föreslagna registrerings
systemet. Så långt civilförvaltningens erfarenhet sträcker sig skulle äm
betsverket vara benäget att besvara den första frågan nekande. Civilförvalt
ningen är därför mycket tveksam om skäl verkligen kan föreligga att belasta
näringslivet och patentmyndigheterna med här ifrågasatt registreringsar-
bete. Civilförvaltningen framhåller vidare att en särskild komplikation upp
står med avseende på registrering av licenser beträffande arbetstagares
uppfinningar, vartill arbetsgivaren förvärvat rätt enligt lagen om rätt till
arbetstagares uppfinningar, och anför härom.
Såvitt civilförvaltningen kunnat finna skulle registreringen enligt försla
get icke gälla sådana uppfinningar. I så fall blir registret icke fullständigt,
varför man måste ställa sig än mer tvekande till frågan om registrering.
Skulle man åsyfta att arbetsgivarlicenser omfattas av plikten eller rätten
till registrering, skulle på patentverket läggas skyldigheten att pröva huru
vida arbetsgivaren hade rätt att ensidigt förvärva den rätt lian påstår sig
ha. Detta lärer patentmyndigheten ej kunna åtaga sig. Även om så skulle
anses vara fallet uppstår den komplikationen att rätten till en arbetstagares
uppfinning merendels förvärvas redan innan patent sökts. Det torde väl
knappast vara möjligt att dessförinnan få denna rätt »förtursanmäld» hos
patentverket. Sökes patentet genom arbetsgivaren, kan denne givetvis göra
anmälan om sin rätt i samband med patentansökningens ingivande. Vi
dare skulle för att förenkla patentmyndighetens prövning kunna över
vägas att medge arbetsgivare rätt att registrera licens utan att styrka sin
materiella rätt. I så fall uppkommer emellertid frågan om arbetsgivaren
icke i alla fall måste styrka sin ställning som arbetsgivare. Sökes emellertid
patentet av annan än uppfinnaren eller arbetsgivaren torde stora svårigheter
kunna yppa sig. Fördelen av att en presumtiv licenstagare i patentregistret
kan få upplysning om redan registrerade licensavtal måste sålunda, även
om möjligheter skulle kunna skapas för att göra registret fullständigt, vä
gas mot risken att en tidigare licenshavare, på grund av olika svårigheter att
få sin rätt registrerad i tid, kan gå denna förlustig.
Civilförvaltningen anför slutligen, att det gjorts gällande att en licensre
gistrering skulle vara till fördel för näringslivet därigenom att tillgång till
registret — om detta vore fullständigt — skulle göra det lättare att bedöma
möjligheterna till upptagande av ny produktion eller ändring av en redan
förefintlig sådan inom det tekniska området som uppfinningen tillhör. Så
länge registreringen inte kan göras obligatorisk torde emellertid licenstagare
i många fall underlåta registrering till och med medvetet därför att de ur
olika synpunkter inte finner sådan registrering önskvärd. Ett ofullständigt
register förlorar väsentligt i värde och motarbetar sitt syfte, då det rent av
kan ge en falsk bild av rättsläget.
Beträffande förfarandet vid registrering av licens på
pekar Sveriges advokatsamfund att eftersom patentregistret skall endast avse
Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966
161
meddelade patent, kan tydligen den, till vilken upplåtits licens att utnyttja
uppfinning, som är föremål för eu alltjämt under behandling varande an
sökan, inte förrän patentet beviljats få till stånd någon anteckning i patent
registret om sin licens. Detta finner samfundet otillfredsställande. Det bör
ordnas så att en licenstagare efter licensavtalets träffande skall kunna ge
nast hemställa, att så snart patentet meddelas och uppgifter därom införes
i patentregistret, samtidigt skall ske anteckning om licensen. Den skrivelse,
vari dylik hemställan göres, bör förvaras bland ansökningshandlingarna och
patentverket bör underrätta patentsökanden om att skrivelsen inkommit.
Skulle man inte medge att licenstagaren fick anmäla sin licensrätt förrän
efter det patentet meddelats och antecknats i patentregistret, skulle licens-
tagaren på grund av bestämmelsen i paragrafens tredje stycke kunna råka
ut för att han inte skulle kunna göra sin licensrätt gällande mot den, som
efter det att licensen upplåtits fått på sig överlåten hela rätten på grund av
patentansökningen men därvid ej fått kännedom om den redan skedda li
censupplåtelsen. Även försvarets civilförvaltning och Kooperativa förbundet
framhåller att anmälan om licensupplåtelse bör kunna göras redan på pa
tent ansökningsstadie t.
Sveriges advokatsamfund föreslår att första stycket kompletteras med eu
bestämmelse av innehåll, att om licensrätt som antecknats i registret upp
hört att gälla, anteckning härom kan göras i registret på begäran av
licensgivaren eller licenstagaren, i förstnämnda fallet dock först efter li-
censtagarens hörande. Samma önskemål framställes av Kooperativa för
bundet och Stockholms rådhusrätt.
Vad angår regeln i andra stycket om antecknings saklegitime-
rande verkan framhåller Sveriges advokatsamfund att denna regel
motsvarar bestämmelsen i 33 § andra stycket varumärkeslagen. Enligt ut
talande av departementschefen i propositionen rörande varumärkeslagen
innebär sistnämnda bestämmelse att i mål om intrång, som pågått såväl
före som efter anteckning om överlåtelse, den som vid talans väckande är
antecknad som märkeshavare äger föra talan för hela den tid, varunder han
på grund av överlåtelsen ägt rätt till märket. Enligt uttalandet gäller vidare
att för tiden dessförinnan överlåtaren anses saklegitimerad; han kan dock
självfallet överlåta sitt anspråk på den som innehar registreringen. Försla
gets mening är uppenbarligen att samma principer skall gälla för patent.
Detta innebär att den som varit registrerad som patenthavare men överlåtit
sin rätt till patentet utan att samtidigt överlåta den rätt till skadestånd,
som må ha uppkommit under tiden före överlåtelsen, skall kunna föra talan
beträffande sådant skadestånd, oaktat han inte längre är patenthavare.
Det torde kunna ifrågasättas om dylik talerätt bör få föreligga om inte
den registrerade patenthavaren givit sitt tillstånd till talans anhängiggöran-
de. Man vet av erfarenhet, att en intrångstalan lätt drar med sig en talan
om giltighet av det omstämda patentet. En skadeståndstalan, som an-
6 Bihang till riksdagens protokoll
1966. 1
samt. Nr 40
Kungl. Maj.ts proposition nr åt) år 1960
162
hängiggöres av en förutvarande patenthavare, kan sålunda medföra, att den
senare patenthavaren invecklas i en rättegång om patentets giltighet och
att han på grund därav kanske rentav förlorar sitt patent. Mot det nu sagda
kan givetvis anföras, att den som är rädd för dessa konsekvenser kan vid
sitt övertagande av patentet tillse att han antingen får till sig överlåten den
rätt till ersättning, som må finnas på grund av tidigare begånget patentin
trång, eller att den tidigare patenthavaren förbinder sig att inte utan den
senare patenthavarens medgivande anhängiggöra skadeståndstalan. Advo
katsamfundet har för sin del intet yrkande i nu angivna hänseende men
skulle önska, att problemställningen blev fullständigt belyst i de slutliga
motiven.
I redaktionellt hänseende ifrågasätter Stockholms rådhusrätt hu
ruvida inte en avfattning av andra stycket i enlighet med de danska och
norska förslagen är lämpligare än den svenska utformningen av stadgandet.
Av motiven framgår att bestämmelsen i de olika ländernas förslag är avsedd
att ha samma sakliga innehåll. Emellertid lämnar avfattningen av den
svenska bestämmelsen utrymme för den felaktiga tolkningen, att bestäm
melsen gäller även aktiv saklegitimation.
Den i tredje stycket intagna regeln om materiell rättsverkan
av anmälan till patentregistret tillstyrks av Kooperativa förbundet.
Även Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jern-
kontoret anser bestämmelsen vara ägnad att öka rättssäkerheten och till
styrker därför i princip kommittéernas förslag. Dessa remissinstanser fin
ner emellertid att omfattningen av de materiella rättsverkningarna av en
anteckning i registret ej blivit tillräckligt belysta. Detta gäller särskilt för
hållandet mellan å ena sidan överlåtelser och upplåtelser och å andra sidan
andra rättigheter till patentet. Vid övervägande av ifrågavarande bestäm
melse, som för svensk del utgör en principiell nyhet inom immaterialrätten,
synes även förhållandena på andra områden av immaterialrätten ha bort
beaktas. Frågan om godtrosförvärv av immateriella rättigheter bör därför
enligt instanserna göras till föremål för särskilda överväganden.
Mera tveksam är Skånes handelskammare, som erinrar om att frågan om
godtrosförvärv hittills inte reglerats inom någon del av immaterialrätten.
1 varumärkes- och firmautredningens år 1958 avgivna betänkande med för
slag till varumärkeslag fanns intagen en bestämmelse, motsvarande den
som nu föreslagits av patentkommittéerna. Vid departementsbehandlingen
av förslaget till varumärkeslag uteslöts likväl ifrågavarande stadgande. 7
propositionen anfördes, att för varumärkesrättens del frågan om godtros
förvärv torde vara av ringa praktisk betydelse men att den däremot kunde
vara av större vikt inom patenträtten. Med hänsyn härtill förklarade departe
mentschefen sig finna det lämpligt, att frågan om införande av dylika be
stämmelser i varumärkeslagen fick anstå till dess motsvarande spörsmål
upptagits till övervägande vid den kommande revisionen av patenträtten.
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
163
Departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Mot
bakgrund av vad sålunda anförts finner handelskammaren det något över
raskande all kommittéerna inte upptagit frågan om godtrosförvärv inom
patenträtten till en mera ingående prövning. Vidare bör beaktas att den
danska kommittén, i vars hemland godtrosförvärv i förevarande hänseende
hittills inte erkänts, klart sagt ifrån att den inte kan ansluta sig till för
slaget i denna del. Med hänsyn härtill och då en lösning av ifrågavarande
spörsmål inom patenträtten kan antagas bli prejudicerande för såväl varu
märkesrätten som mönsterrätten vill handelskammaren förorda att frågan
om verkningarna av anteckning i patentregistret i förevarande hänseenden
blir föremål för fortsatt utredning. Det kan i sammanhanget förtjäna erin
ras om att år 1959 tillsatts nordiska utredningar för att undersöka möjlig
heterna att uppnå nordisk rättslikhet angående godtrosförvärv av lös egen
dom.
1 avstyrkande riktning uttalar sig Svea honrätt och patentverket. Hovrätten
framhåller att godtrosförvärv innebär en nyhet på immaterialrättens om
råde och är främmande för svensk rätt även beträffande lösöre. Förhållan
dena kan inte jämföras med dem som gäller fast egendom. Fastighetsrätten
vilar på särskilda förutsättningar och en fast tradition. Med regeln finns
risk, att den som förvärvat patenträtt eller licens är okunnig om lagens reg
lering och därför lider rättsförlust. Hovrätten inser visserligen att regeln
föreslås för att skapa säkerhet i omsättningen och den kan onekligen bi
draga till större klarhet och ordning i rättsförhållandena. Det är dock tvek
samt om den inte blir vilseledande. Registreringen skyddar således endast
mot rätt, som förvärvas genom avtal, alltså ej mot utmätning, tvångslicens
och familjerättsliga fång. Den avsedda tryggheten är därför ej underbyggd
i lagregeln. Hovrätten ifrågasätter om ej saken bör upptagas och lösas i
samband med översynen av frågan om godtrosförvärv av lös egendom i all
mänhet.
Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har kommit
téerna föreslagit stadgande, att om patent övergått på annan eller licens
upplåtits anteckning därom på begäran skall göras i patentregistret. Såvitt
angår anteckning av patenthavare står förslaget i huvudsaklig överensstäm
melse med gällande rätt. Däremot innebär det en nyhet att anteckning skall
ske även beträffande licenstagare. Vissa betänkligheter mot förslaget i den
na del har framställts av försvarets civilförvaltning, som anfört att behov
av en dylik utvidgning av stadgandet ej torde föreligga och att stadgandet
härom, eftersom det i vart fall ej enligt förslaget skall vara obligatoriskt, ej
garanterar att registret blir fullständigt och därigenom, i stället för att skapa
klarhet, kan ge en falsk bild av rättsläget. Verket har även framhållit svårig
heterna för patentverket att fastställa vem som är berättigad anhålla om
anteckning i fall då patentet avser arbetstagares uppfinning. Enligt min me
Knngl. Maj:ts proposition nr hO är Wtiti
164
ning är det dock värdefullt att man öppnar möjlighet att i registret även an
teckna licensupplåtelse. Licenstagare erhåller härigenom möjlighet att of
fentliggöra sitt förvärv av licensrätt och att därigenom vinna visst skydd
tör att hans rätt respekteras vid senare förfoganden över patentet. Bestäm
melsen garanterar visserligen inte att samtliga licensupplåtelser blir an
tecknade men i praktiken torde man kunna räkna med att alla viktigare fall
blir intörda i registret. En förutsättning för att anteckning skall ske är
självtallet att upplåtelse av licensen sker från den som är patenthavare.
Som patenthavare bör härvid anses den som ursprungligen fått patentet be
viljat åt sig eller, om patentet enligt anteckning i registret övergått på an
nan, den senast antecknade innehavaren. Någon svårighet att tillämpa den
na princip även i fråga om arbetstagares uppfinningar torde inte föreligga.
På grund av vad jag sålunda anfört vill jag tillstyrka bifall till kommittéer
nas förslag, som står i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall
gäller inom varumärkeslagstiftningen.
Några remissinstanser har föreslagit att anmälan om licensupplåtelse
skall kunna göras redan på patentansökningsstadiet. En dylik regel skulle
dock medföra praktiska komplikationer och bör enligt min mening inte in
föras.
Såsom en remissinstans anfört bör, på motsvarande sätt som i varumär
keslagen, i paragrafen upptagas stadgande att om det visas att i registret
antecknad licens upphört att gälla, anteckningen om licensen skall avföras.
I andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande, att i mål och ären
den angående patent den skall anses som patenthavare, vilken senast blivit
införd i patentregistret i sådan egenskap. Även i denna del överensstämmer
förslaget med varumärkeslagen och jag tillstyrker att stadgandet upptages
i lagen.
Rörande stadgandets tillämpning vill jag, med anledning av ett remiss
utlåtande, framhålla att det endast hänför sig till frågan vem som skall an
ses som patenthavare vid den tidpunkt då spörsmålet blir aktuellt. I rätte
gång om patentintrång måste käranden självfallet styrka den materiella
grunden för sin talan, t. ex. i mål om patentintrång, att intrånget pågick
under tid då han faktiskt var patenthavare eller att han på grund av över
låtelse är innehavare av motsvarande rätt. Stadgandet utesluter inte att tidi
gare patenthavare för talan om intrång, som ägt rum under tid då han in
nehade patentet. Såsom advokatsamfundet framhållit får detta förhållande
beaktas vid överlåtelse av patentet, varvid överlåtelsen självfallet kan för
klaras avse även tidigare uppkomna skadeståndsanspråk. Av det sagda följer
att stadgandet får sin egentliga betydelse då talan skall väckas mot patent
havare som svarande, t. ex. rörande ogiltighet av patent eller utverkande av
tvångslicens. Sådan talan kan alltid riktas mot den som i registret är an
tecknad som patenthavare. Vad nu anförts torde framgå av stadgandet, och
jag finner inte anledning föreslå en omformulering av kommittéernas för
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
165
slag, vilket som jag förut anfört står i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i varumärkeslagen.
I tredje stycket har kommittéerna intagit en regel enligt vilken den som
i god tro till registret anmält förvärv av patenträtt eller licens skall vara
skyddad mot förvärv som ej anmälts eller anmälts senare. Frågan i vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar godtrosförvärv bör erkännas
inom patenträtten är emellertid komplicerad och synes böra lösas i ett
större sammanhang. I varje fall bör man avvakta resultatet av den pågående
översynen av reglerna rörande godtrosförvärv av lösöre. Jag vill därtör för
orda att det av kommittéerna föreslagna stadgandet får utgå.
45 §.
Paragrafen, som motsvarar 40 § i kommittéernas förslag, behandlar rätt
att erhålla tvångslicens vid underlätet utövande av patenterad uppfinning.
Gällande rätt. Enligt 15 § patentförordningen skall i fall då patenterad
uppfinning, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, ej inom riket
utövas i ett mot förhållandena därstädes väsentligen svarande omfång, den
som vill erhålla tillstånd att utan hinder av patentet utöva uppfinningen äga
att föra talan mot patenthavaren därom vid domstol. Visas ej giltig anled
ning till underlåtenheten att utöva uppfinningen, skall domstolen, efter ty
skäligt prövas, föreskriva under vilka inskränkningar och villkor samt mot
vilken ersättning uppfinningen må utövas av käranden. Enligt 25 § äger
Kungl. Maj :t med avseende på uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket
patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande, meddela vissa förord
nanden; enligt 2) må förordnande avse att, om undersåte i den främmande
staten eller någon, som där är bosatt eller äger ett verkligt och inte pro
forma drivet industri- eller handelsetablissement, åtnjuter skydd för upp
finning såväl här i riket som i den främmande staten, uppfinningens utöv
ning i den senare skall, såvitt angår påföljd för underlåtenhet att här utöva
uppfinningen, så anses, som hade utövningen ägt rum här i riket. Dylikt
förordnande har dock hittills inte meddelats.
Kommittéerna. I 40 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgan
de att i fall, då tre år förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år
sedan patentansökningen gjordes och uppfinningen inte utövas inom riket
i skäligt omfång, den som här i riket vill utöva denna skall äga erhålla
tvångslicens därtill, såframt godtagbar anledning till underlåtenheten saknas.
Bestämmelsen överensstämmer i stort sett med stadgandet i 15 § patentför
ordningen. Det nyinförda ytterligare villkoret att fyra år förflutit från dagen
för patentansökan återgår på en vid 1958 års Lissabonkonterens nyintörd
bestämmelse i artikel 5 A (4) Pariskonventionen. Med termen »utövas»
avses enligt kommittéerna verksamhet för egentlig framställning, d. v. s.
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
166
framställning av patenterat alster eller användande av patenterat förfaran
de. Däremot avses ej import av patenterat alster. Verksamhet för import av
sädana alster räcker alltså ej för att utesluta tvångslicens; jfr dock här
andra stycket. Tvångslicensen kan endast avse utövning här i riket. I en
lighet med vad nyss sagts om innebörden av termen »utövas» kan medde
lad licens endast omfatta egentlig framställning; kommittéerna framhåller
dock att även rätt att avsätta framställda alster självfallet omfattas. Däremot
faller import inte inom licensen. De i 15 § andra punkten patentförord
ningen upptagna reglerna att tvångslicens meddelas av rätten och att rät
ten fastställer vederlag och övriga villkor för licensen har i kommittéernas
förslag upptagits i 45 § (50 § i departementsförslaget).
1 andra stycket har upptagits fullmakt för Kungl. Maj :t att under för
utsättning av ömsesidighet förordna, att vid tillämpning av första styc
ket utövning i viss främmande stat skall jämställas med utövning här i
riket. Stadgandet motsvarar den förut återgivna fullmaktsbestämmelsen i
25 § 2) patentförordningen. Det har dock inte ansetts nödvändigt att i lag
texten intaga andra villkor för förordnande som här avses än kravet på
ömsesidighet. Genom överenskommelser enligt stadgandet kan uppnås att
s\enska industrier tår möjlighet att exportera sina här framställda paten
ter ade alster till annat land, där alstret är patenterat men ej föremål för
tillverkning, utan hinder av att utövningstvång gäller i det andra landet.
Stadgandet är även avsett att tillämpas i förhållandet mellan de nordiska
länderna för att uppnå att utövning i ett nordiskt land skall vara tillräcklig
för att hindra tvångslicens i något av de andra. Slutligen har stadgandet till
sytte att hindra att törevarande tvångslicensbestämmelser kommer i kon
flikt med de förpliktelser de nordiska länderna kan påtaga sig i samband
med de större marknadsbildningarna.
Remissyttrandena. Stadgandet kritiseras av pcitentoerket, som anser den
föreslagna regeln om utövningstvång olämpligt utformad i så måtto att det
i princip skulle erfordras utövning inom riket. Enligt andra stycket
skall man emellertid kunna trätfa avtal med främmande länder om avsteg
från detta krav. Patentverket anser det knappast försvarligt att man i lagen
såsom huvudregel intar en bestämmelse som är principiellt oriktig, i hu
vudsakligt syfte att använda bestämmelsen som ett förhandlingsobjekt gent
emot utlandet
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-
ret t inner kravet på utövning inom landet ej stå i överensstämmelse med
utvecklingen mot en rationell produktionsfördelning men anser att kravet__
med beaktande av svensk industris intresse av ömsesidighet — bör avskaf
fas genom mellanstatliga överenskommelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1966
107
Departementschefen. De av kommittéerna i törsta stycket töreslagna l>e-
stämmelserna om rätt att erhålla tvångslicens i fall då tre år förflutit sedan
patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökningen gjordes och
uppfinningen inte utövas inom riket i skäligt omfång, överensstämmei i sak
med gällande rätt; lyraårsfristen, som återgår på en vid 19o8 års Lissabon-
konferens i Pariskonventionen införd bestämmelse är dock ny. Även det i
andra stycket föreslagna stadgandet om rätt för Kungl. Maj:t att på ömse-
sidighetsbasis förordna att vid tillämpning av de nämnda bestämmelserna
utövning i visst främmande land skall jämställas med utövning här i riket
äger motsvarighet i gällande rätt. Ett par remissinstanser har ifrågasatt om
huvudbestämmelserna i första stycket bör upptaga krav på att utövningen
sker inom riket. Även om principiella invändningar kan riktas häremot, ar
dock detta villkor påkallat av praktiska skäl. .lag tillstyrker därför kommit
téernas förslag.
46 §.
Paragrafen, som motsvarar 41 § i kommittéernas förslag, ger en för
svensk rätts del ny bestämmelse om tvångslicens vid beroende patent.
Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att de finska och norska patent
lagarna, i motsats till de svenska och danska, innehåller tvångslicensregler
till förmån för patenthavare, som inte kan utnyttja sin uppfinning utan
att därvid kränka ett patent som tillhör annan. Enligt kommittéernas me
ning bör regler av detta slag upptagas i den nya lagstiftningen. Stadgandet,
som fått sin plats i första stycket av 41 §, har fått avfattningen att inneha
vare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan till
hörigt patent, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den uppfinning som
skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den förstnämnda upp
finningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. I motiven fram-
hälles bl. a. att när det för utövning av en betydelsefull uppfinning, som
utgör en förbättring eller en vidareutveckling av en annan uppfinning som
är skyddad av patent, är nödvändigt att även utnyttja den andra uppfin
ningen, patenthavaren ej bör kunna hindra sådant utnyttjande. Man har
särskilt uppmärksammat att regler av detta slag tår väsentlig betydelse
om man, såsom enligt kommittéernas förslag, upphäver det undantag från
patenterbarhet som nu gäller för kemiska föreningar samt livsmedel och
läkemedel.
Det har ansetts vara en förutsättning för tvångslicens i nu berörda fall att
sökanden för egen del erhållit patent på sin uppfinning, så att det fast
slagits att denna är självständig i förhållande till den uppfinning beträf
fande vilken licens sökes och så att man med säkerhet vet att sökanden har
rätt till den beroende uppfinningen.
För tvångslicens kräves att det ingrepp tvångslicensen utgör kan molive-
Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966
168
ras av betydelsen hos sökandens uppfinning eller av annat särskilt skäl. 1
förstnämnda krav ligger enligt motiven att sökandens uppfinning skall vara
av så väsentlig betydelse också i förhållande till den uppfinning varå licens
sokes, att det kan anses rimligt och välgrundat att ensamrätten till denna
begränsas. Som exempel på annat särskilt skäl som kan motivera tvångs-
hcens nämnes att sökandens verksamhetsområde skiljer sig så mycket från
patenthavarens, att en tvångslicens blott kommer att innefatta en ringa
olägenhet för denne.
I paragrafens andra stycke har kommittéerna upptagit bestämmelse att
innehavaren av patent, till vilket tvångslicens enligt första stycket åtnjutes,
äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, såframt inte
särskilda skäl är däremot. I motiven framhålles att rätten till tvångslicens
sålunda normalt bör vara ömsesidig i förhållandet mellan parterna. Som
exempel på särskilda skäl som talar mot ömsesidighet nämnes fall, där det
är ett sadant missförhållande mellan betydelsen av de båda uppfinningarna
eller mellan de verksamhetsområden där de utnyttjas, att en möjlighet för
innehavaren av patentet till den första uppfinningen att utnyttja den be
roende uppfinningen skulle verka orimlig.
Remissyttrandena. Förslaget att införa tvångslicens vid bero
ende patent lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Flera av de
instanser som i princip godtager stadgandet uttalar sig emellertid för eu
restriktiv tillämpning därav.
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-
ret påpekar salunda att bestämmelserna i törevarande paragraf och i 42__
43 §§ i kommittéernas förslag (47—48 §§ i departementsförslaget) för
svensk del innebär en väsentlig utvidgning av gällande tvångslicensbestäm-
melser samt förordar helt allmänt en restriktiv tillämpning av dessa para
grafer. Instanserna framhåller att det av flera skäl ofta för industrin ej är
likvärdigt att få ersättning för utnyttjande av ett patent och att med en
samrätt kunna utnyttja en uppfinning för tillverkning. Med hänsyn härtill
är det en betydande olägenhet att patentskyddet i vissa fall urholkas till en
rätt till sådan ersättning. Vad särskilt angår patent som står i beroendeför
hållande till varandra föreligger stundom en intressekonflikt, som kan mo
tivera en tvångslicensbestämmelse för dessa fall. Instanserna finner det
emellertid av vikt att tvångslicens att utnyttja en betydelsefull uppfinning
ej bör kunna uppnås med stöd av mer eller mindre obetydliga förbättrings-
upptinningar. Ett strängt krav på att beroendeuppfinningen skall vara av
särskild betydelse måste därför upprätthållas. Att tvångslicenssökanden bal
ett förvärvsmässigt intresse av att kunna utnyttja beroendeuppfinningen sy
nes i detta sammanhang ej tillräckligt. Ej heller synes det motiverat att för
vissa kategorier av uppfinningar upprätthålla lägre krav än som tillämpas
för andra. Den restriktivitet som bör iakttagas vid tillämpningen av föreva
Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966
1G9
rande bestämmelse bör i lagtexten komma till uttryck genom att uttrycket
»särskilda skäl» ändras till »synnerliga skäl».
Sistnämnda önskemål framförs även av Läkemedelsindustriföreningen
och Skånes handelskammare.
Stockholms handelskammare och handelskammaren i Gefle, till vilka
handelskammaren i Göteborg och Smålands och Blekinge handelskammare
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansluter sig, hänför
sig i detta sammanhang till kommittéernas uttalande i motiven vari som
exempel på en situation, då särskilda skäl att bevilja tvångslicens kan före
ligga, anförts att tvångslicenssökandens verksamhetsområde är så avlägset
från patenthavarens att en tvångslicens skulle innebära blott ringa olägenhet
för denne. Handelskamrarna understryker att en sådan regel ej bör tilläm
pas i andra fall än då de båda verksamhetsområdena är mycket klart åt
skilda.
I fråga om paragrafens tillämpning på en särskild grupp produkter, näm
ligen kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel,
åberopar Sveriges industriförbund ett yttrande av Sveriges kemiska indu
strikontor. Kemikontoret kan ej biträda kommittéernas synpunkt att förut
sättningarna för tvångslicens enligt paragrafen ofta skulle föreligga då upp
finningen avser sådana produkter. Denna synpunkt är visserligen såtillvida
riktig, som antalet fall av tvångslicens vid »obegränsat» produktpatent kan
komma att bli större därför att en kemisk förening i regel ej är rent ända-
målsbestämd i samma mån som exempelvis en uppfinning på det mekaniska
området. Om emellertid med det anförda uttryckssättet avses att paragrafen
beträffande de uppräknade produkterna skall tillämpas under andra förut
sättningar än som gäller för andra uppfinningsområden, måste organisatio
nen bestämt motsätta sig denna tolkning. Det finns inga skäl att i detta av
seende sätta dessa produkter i särställning. Rättssäkerheten kräver att förut
sättningarna för tillämpningen av detta viktiga stadgande är desamma
oavsett uppfinningskategori. För det fall att det »obegränsade» produkt
patentet införes i enlighet med förslaget, vill kemikontoret framhålla att
tvångslicens för ett beroende läkemedelspatent bör få meddelas blott om
det tidigare patentet avsåg annat än läkemedel. Vidare bör i sådant fall en
dast ett beroendepatent och en tvångslicens meddelas för läkemedelsområ
det. Skulle produktpatentskyddet begränsas till användningsområde, kom
mer den primära och den beroende uppfinningen att ligga inom samma
verksamhetsområde. Kommittéerna har för detta fall själva varit inne på
tanken att större krav skulle ställas på den beroende uppfinningens sär
skilda betydelse som villkor för tvångslicens. Det är kemikontoret angeläget
att understryka denna synpunkt. Rimligen måste i dessa fall utrymmet för
tvångslicens vara synnerligen begränsat. Liknande synpunkter framförs av
Läkemedelsindustriföreningen, som vidare berör förhållandet mellan ett
produktpatent och ett senare patent på en metod att framställa produkten.
6t Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40
Kungl. Mnj:ts proposition nr it) ur 1966
170
1 det fall tvångslieens erhålles, anser föreningen att restriktioner bör gälla
i fråga om licenstagarens rätt att använda de framställda produkterna för
samma ändamål som det primära patentet. Föreningen påpekar att det se
nare patentets innehavare utnyttjar de resultat i fråga om frånvaron av inte
tolerabla biverkningar etc. som innehavaren av det tidigare patentet har upp
nått. Vid gottgörelsens bestämmande måste därför hänsyn tagas också till de
forskningsresultat som har uppnåtts utöver själva primäruppfinningen.
1 avstyrkande riktning uttalar sig Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, till vilken länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter
sig. Handelskammaren understryker vikten av att en tidigare patenthavares
hela verksamhet inte får äventyras genom att dennes patent genom tvång
överlåtes på en ny patenthavare eller att hans rätt delvis inskränkes. Han
delskammaren anser därför, att innehavaren av ett beroendepatent —• lik
som hittills — bör vara hänvisad till en uppgörelse med den andre patent-
havaren.
Några remissinstanser tar upp frågan om licenstagares ställning.
Sveriges advokatsamfund förordar att den rätt till tvångslieens, som anges
i paragrafens första stycke, skall tillkomma även den som endast har licens
rätt till beroendepatent. Det är mycket vanligt, påpekar samfundet, att det
inte är patenthavaren själv som exploaterar en patenterad uppfinning ulan
exploateringen sker genom en eller flera licenstagare. Då enligt 44 § andra
stycket (49 § andra stycket i departementsförslaget) tvångslieens får övergå
till annan endast tillsammans med rörelse vari den utnyttjas, skulle tvångs-
licensrätten enligt första stycket i förevarande paragraf i en mängd fall
bli illusorisk, om denna rätt endast skulle tillkomma innehavaren av det
beroende patentet. Samma anmärkning göres av Kooperativa förbundet.
Enligt Sveriges advokatsamfunds mening bör vidare den rätt till tvångs-
licens, som anges i paragrafens andra stycke, utsträckas att gälla även för
den till vilken, innan tvångslieens enligt första stycket meddelats och even
tuellt innan talan om sådan tvångslieens anhängiggjörts, ensamlicens till
det ifrågavarande patentet upplåtits. En tvångslieens enligt första stycket
kan för dylik ensamlicenstagare innebära en betydelsefull inskränkning i
hans i god tro förvärvade ensamrätt och denna inskränkning kan i själva
verket medföra större olägenhet för honom än för patenthavaren. Det synes
därför samfundet vara rimligt att en ensamlicenstagare beredes samma
möjlighet som patenthavaren att erhålla tvångslieens enligt paragrafens
andra stycke.
Även Stockholms rådhusrätt anser att den i paragrafen stadgade reciproka
tvångslicensrätten bör utsträckas att gälla även för licenstagare, åtminstone
innehavare av ensamlicens.
Departementschefen. Kommittéerna har i förevarande paragraf, i anslut
ning till bestämmelser i gällande finska och norska patentlagar, upptagit
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
171
stadgande om tvängslicens till förmån för patenthavare, som inte kan ut
nyttja sin patenterade uppfinning utan att därvid kränka ett patent som
tillhör annan (s. k. beroende uppfinning).. Stadgandet har fått avfattningen
att innehavare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av
annan tillhörigt patent, äger erhålla tvängslicens att utnyttja den uppfin
ning som skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den törst-
nämnda uppfinningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. I all
mänhet har stadgandet tillstyrkts vid remissbehandlingen och även jag fin
ner de skäl kommittéerna anfört till stöd för stadgandet vara övertygande.
Jag förordar därför att det upptages i lagen.
1 anslutning till kommittéernas motiv och vissa remissuttalanden vill jag
understryka att stadgandet får användas endast när särskilda skäl före
ligger. Bl. a. bör sålunda krävas att den beroende uppfinningen i sig själv
representerar ett beaktansvärt tekniskt framsteg. Av betydelse är även om
det råder konkurrensförhållande mellan den beroende uppfinningen och hu
vuduppfinningen. Om den beroende uppfinningen faller inom samma verk
samhetsområde som huvuduppfinningen, bör på de flesta områden gälla att
man kräver starkare skäl för tvängslicens. I någon mån synes man emeller
tid här även böra beakta uppfinningarnas allmänna art. Där det är fråga om
uppfinningar av särskild betydelse för samhället, t. ex. avseende livs- och
läkemedel, torde tvängslicens kunna beviljas i ett fall då exempelvis den
patenterade uppfinningen avser en produkt och beroendeuppfinningen en
ny metod att framställa produkten, oavsett att uppfinningarna här faller in
om samma område.
Några remissinstanser har ansett att den avsedda restriktiva tillämp
ningen bör ytterligare understrykas genom att kravet »särskilda skäl» ut
bytes mot »synnerliga skäl». Detta är emellertid enligt min mening knappast
påkallat och jag förordar att kommittéernas uttryckssätt bibehålies.
1 andra stycket har kommittéerna föreslagit stadgande att innehavaren
av patent, till vilket tvängslicens enligt första stycket åtnjutes, äger erhålla
tvängslicens att utnyttja den andra uppfinningen, såframt inte särskilda
skäl är däremot. Stadgandet har inte mött erinringar i remissvaren och bör
upptagas i lagen.
I några remissvar har förordats att även licenshavare i vissa fall borde
äga rätt till tvängslicens i de fall som avses i paragrafen. En sådan utvidg
ning av tillämpningsområdet för stadgandet synes mig dock betänklig och
jag kan inte biträda detta förslag.
47 g.
Paragrafen, som motsvarar 42 § i kommittéernas förslag, ger ett nytt
stadgande om rätt att erhålla tvängslicens i fall där det kräves av hänsyn
till allmänt intresse.
Kungl. Muj:ts proposition nr M) år
172
Kommittéerna. Kommittéerna har enats om att det är nödvändigt att för
fält som inte täcks av bestämmelserna i 40 och 41 §§ (45 och 46 §§ i de-
partementsförslaget) införa en rätt till tvångslicens för att tillgodose all
männa intressen. Enligt förevarande stadgande skall den som vill yrkesmäs
sigt utnyttja patenterad uppfinning kunna erhålla sådan tvångslicens, var
vid som förutsättning uppställts att det kräves av hänsyn till allmänt in
tresse av synnerlig vikt.
Kommittéerna förutsätter att bestämmelsen kommer att användas med
betydande varsamhet. Blott privata intressen kan inte i något fall åbero
pas. Ej heller kan t. ex. allmänhetens allmänna intresse av en naturlig
konkurrens inom näringslivet komma i betraktande; endast allmänna in
tressen, som ej har samband med affärsmässiga synpunkter, avses. Som
exempel nämnes statens säkerhet, befolkningens förseende med medicinal-
varor och livsmedel, kraftförsörjningen, kommunikationsväsendet och lik
nande samhällsviktiga funktioner. Även andra nationella välfärdssynpunkter
kan komma i betraktande, t. ex. beredskapssynpunkter. Ett allmänt intresse
av synnerlig vikt kan också i vissa fall sägas föreligga, där det rör sig om
att motverka allvarligt missbruk av den genom ett patent skapade monopol
ställningen. Ett högt pris på en patenterad vara kan i och för sig vara mo
tiverat som ersättning för det betydelsefulla forskningsarbete, som ligger
till grund för framställningen — varvid även får inräknas omkostnader som
kan ha gjorts i samband med forskning som varit förgäves — och någon
tvångslicens kan då ej komma i fråga. Men för det fallet, att behovet av
den patenterade varan är stort och priset, med hänsyn tagen till alla om
ständigheter, är alldeles orimligt, bör tvångslicens kunna ges.
Kommittéerna framhåller vidare att förevarande bestämmelse torde kunna
fä praktisk användning särskilt inom de områden — uppfinningar rörande
kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel — där hittillsvarande undan
tag från patenterbarhet enligt förslaget upphäves. De hänsyn som legat till
grund för dessa undantag representerar ett sådant allmänt intresse, att de
torde kunna åberopas vid krav om tvångslicens, om förutsättningar härför
eljest föreligger. I detta sammanhang har kommittéerna varit inne på tan
ken att i fråga om läkemedel lindra kraven på tvångslicens. Närmast skulle
ifrägakomma att efter engelskt mönster medge att tvångslicens beviljas i
alla fall utom där särskilda skäl talar däremot. Vissa sociala hänsyn kan tala
för sådana bestämmelser. Detta skulle å andra sidan innebära att patent
skyddet på detta område bleve av annan natur än eljest. Patenthavaren
skulle ej längre åtnjuta ensamrätt utan endast möjlighet att få vissa av
gifter från dem som utnyttjar uppfinningen. En sådan rätt torde vara av
väsentligt mindre värde för patenthavaren, eftersom det för hela hans verk
samhet kan vara av utomordentlig betydelse att just han gentemot förbru
karna står som producent av — och garant för — det ifrågavarande läke
medlet; härigenom får hans verksamhet nämligen del av det goodwill-värde
Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966
173
som läkemedlet medför. Har patenthavarens produkter önskvärd kvalitet
och framställes de i rimlig omfattning kan det, om hans leveransvillkor inte
ger anledning till kritik, inte finnas något godtagbart skäl att beröva patent-
havaren denna goodwill. Härtill kommer, att läkemedel inte intager eu så
dan särställning, att en tvångslicens av förevarande typ kan begränsas till
detta område. Det kunde göras gällande att den borde användas även inom
andra områden, t. ex. beträffande livsmedel. Med hänsyn till det anförda
har kommittéerna inte ansett det riktigt att töreslå särskilda bestämmelser
om tvångslicens till utnyttjande av uppfinningar rörande läkemedel.
Kommittéerna framhåller att de föreslagna bestämmelserna inte har ka
raktär av expropriationsföreskrifter utan utgör en allmän begränsning i pa
tenträtten. Rörande de av kommittéerna föreslagna expropriationsföreskrif-
terna hänvisas till 75 § i departementsförslaget.
Remissyttrandena. 1 fråga om förslaget att införa tvångslicens av
hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt har
olika meningar kommit till synes hos å ena sidan de pris- och monopolkon-
trollerande myndigheterna, vilka tillstyrker förslaget och delvis anser att
bestämmelserna bör skärpas eller i varje fall tillämpas i större omtattning
än kommittéerna förordat, och å andra sidan näringslivets organisationer,
vilka ställer sig kritiska och understryker att bestämmelserna i allt tall
måste användas med stor varsamhet.
Vad först angår de nämnda myndigheterna uttalar sig statens pris- och
kartellnämnd närmast för en utvidgning av möjligheterna till tvångslicens.
1 sitt utlåtande berör nämnden inledningsvis patent- och kartellagstiftning-
arnas inbördes förhållande och anför härom.
Kartellagstiftningen riktar sig icke mot den monopolism, som patentskyd
det i sig självt innebär, utan gränsdragingsproblemen gäller vilken omfatt
ning en patenthavares monopolställning skall ges och när man skall anse att
missbruk av monopolställningen föreligger. Dragés gränsen för snävt kring
patentet kan patentskyddet bli för svagt och uppfinnarverksamheten och den
tekniska utvecklingen icke få det stöd, som patentinstitutet åsyftar och de
allmännas intresse kräver. Ges å andra sidan den på patenträtten grundade
monopolismen alltför fritt spelrum kan konkurrensen på marknaden häm
mas på ett sätt som måste inge betänkligheter ur det allmännas och kon
sumenternas synpunkt. Svårigheterna i samband med gränsdragningen mel
lan de båda lagstiftningarna är dock ej sådana att man ej anser sig kunna
utpeka klara fall av missbruk av patenthavares monopolställning.
Nämnden framhåller härefter att man för att komma till rätta med pa
tentmissbruk i olika länder törlarit pa olika sätt och anför.
Ett flertal stater har liksom England i palentlagstiftningen intagit be
stämmelser om konkurrensbegränsande avtal i samband med patent och om
missbruk av patent i dessa sammanhang (Abuse of Monopoly). I andra län
der — främst Förenta staterna — har missbruken i fråga angripits via anti-
Kungl. Alaj.ts proposition nr h() år 1966
174
trustlagstiftningen respektive domstolspraxis i anslutning till denna lag
stiftning. Österrike torde intaga en särställning i förevarande hänseende
i det man där stiftat en särskild lag, som reglerar konkurrensbegränsningar
i samband med patent.
Beträffande Sverige kan sägas att hithörande frågor hittills icke rönt
större uppmärksamhet och att lagstiftaren endast ägnat dem ett mera
perifert intresse. Kartellagstiftningen innehåller på detta avsnitt endast ett
allmänt uttalande i förarbetena till 1953 års konkurrensbegränsningslag av
innebörd att om en patenträtt utnyttjas för att framtvinga annan konkur
rensbegränsning bör frågan kunna upptagas till behandling enligt kon
kurrensbegränsningslagen. Några rättsfall på området från näringsfrihetsrå-
det föreligger ännu icke. Den nuvarande svenska patentlagstiftningen inne
håller — bortsett från ett expropriationsstadgande — knappast några be
stämmelser ägnade att stöda kartellmyndigheternas verksamhet. I vissa fall
kan stadgandena i 3 kap. avtalslagen användas mot missbruk från patent-
liavares sida.
Mot bakgrund av det anförda finner nämnden det angeläget att tvångs-
licensreglerna i en ny lagstiftning får en sådan utformning att de blir av
Positivt värde, när det gäller att komma till rätta med skadlig konkurrens
begränsning i samband med patentmonopolismen. Behovet av bestämmelser
i detta syfte torde ha stått klart för kommittéerna, men nämnden ifråga
sätter om förslaget är tillräckligt ur kartellagstiftningens synpunkt, i varje
fall om det ges den snäva tolkning som framgår av motiven.
Kommers kollegium, nöringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbete för
näringsfrihets frågor bar inte någon erinran mot de föreslagna bestämmel
sernas avfattning. Rörande tillämpningen framhåller kommerskollegium
att patentlagstiftningen i och för sig är ägnad att leda till konkurrensbe
gränsningar inom samhället, konsumenterna till nackdel, och att det därför
är angeläget att patentskyddet inte göres mera vidsträckt än som är nöd
vändigt för att det med skyddet avsedda syftet inte skall äventyras eller
tör att Sverige skall kunna deltaga i ett mera allmänt internationellt patent
arbete. Kollegium förutsätter att bestämmelserna om tvångslicens skall kun
na tillämpas också i sådana fall där det enligt grunderna för 1953 års kon
kurrensbegränsningslag framstår som önskvärt att dylik licens bör med
delas. Nöringsfrihetsrådet instämmer i kommittéernas uttalande att stad
gandets tvångslicensbestämmelse måste användas med betydande varsam
het. Rådet utgår emellertid trån att ett sådant allmänt intresse som avses
i bestämmelsen måste anses föreligga, om en konkurrensbegränsning som
möjliggjorts genom ett patent tastslagits ha skadlig verkan och denna inte
kunnat undanröjas inom ramen för konkurrensbegränsningslagstiftningen.
I ett sådant fall bör alltså såsom ett yttersta medel tvångslicens kunna med
delas enligt förevarande lagrum, förutsatt alt en sådan licens kan bidra till
att upphäva den skadliga verkan. Ombudsmannaämbete för näringsfrihets-
jrågor framhåller såsom mycket önskvärt, att förhållandet mellan konkur-
rensbegränsningslagstiftningen och patenträtten ytterligare penetreras före
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 dr 1 !)<>(>
tillkomsten av eu ny patentlag samt att motiven till förevarande paragraf
blir så utförliga och väl övervägda alt de kan tjäna till hasta tankbara
ledning för bedömande av uppkommande konfliktsituationer. Ett försök
att därvid i möjligaste mån bl. a. skapa överensstämmelse mellan konkur
rensbegränsningslagens skadliglietskriterier samt förutsättningar för med
delande av tvängslicens skulle enligt ämbetets mening vara värdefullt.
Vad angår näringslivets organisationer åberopar Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonlorel ett av de nordiska indu-
striförbnnden gemensamt avgivet uttalande vari i första hand forordas att
stadgandet utgår. Som skäl härför anföres att främjandet av eu effektiv in
dustriell forskning förutsätter så goda garantier som möjligt för att forsk-
ningskostnaderna skall kunna återvinnas, varvid den ensamratt som pa
tentskyddet erbjuder är av avgörande betydelse. Det är av vikt att ett in
dustriföretag på sedvanliga företagsekonomiska grunder skall kunna be
räkna de ekonomiska risker som är förknippade med all investering i forsk
ning. I denna kalkyl ingår en bedömning av ensamrättens omfång och be
stånd såsom ett mycket väsentligt moment. Eu tvängslicens enligt bestäm
melsens förutsättningar kan emellertid på ett ur företagets synpunkt helt
irrationellt sätt förrycka grunden för denna kalkyl. Betydelsen av uttrycket
»allmänt intresse av synnerlig vikt» är i hög grad obestämd och uppenbar
ligen beroende av ändamålsenlighetshänsyn, vilket klart understryker svå
righeten att på förhand bedöma stadgandets konsekvenser. Kommittéerna
har enligt industriförbundens mening ej heller påvisat att något behov av
stadgandet föreligger. Om stadgandet skulle bibehållas, bor enligt mdustn-
törbundens mening dess karaktär av undantagsbestämmelse framhållas i
själva lagtexten och det bör tillämpas med sträng restriktivitet. Härom an-
töres.
Organisationerna vill rikta en bestämd gensaga mot att kommittéerna sy
nes avse, att stadgandet skall kunna användas för att motverka missbru
av en genom ett patent skapad monopolställning och detta galler i synner
het påståendet, att under vissa omständigheter prissättningen på den patent-
skvddade produkten skall kunna föranleda att stadgandet tillampas. Orga
nisationerna är övertvgade om att en sammanblandning av målsättningarna
för patentlagstiftningen och lagstiftningen for motverkande av skadliga kon
kurrensbegränsningar leder till ohållbara konsekvenser. Patentlagstiftning
ens tekniskt och företagsekonomiskt betingade uppgifter bor icke tillatas
bli påverkade av de helt andra uppgifter, vilkas förverkligande konkurrens-
begränsningslagstiftningen är avsedd att tjana och för vilka särskilda myn
digheter med för dem utbildad speciell praxis förefinnes i samtliga lfraga-
kommande länder. Vad särskilt angår läkemedel ma vidare framhallas att
myndigheterna i samtliga nordiska länder även detta stadgande förutan har
möilighet att påverka priserna på dessa produkter.
Kommittéerna har understrukit att stadgandet skall tillampas med »be-
tvdelig varsomhed». Det synes dock organisationerna vara av vikt, att stad
gandets karaktär av undantagsbestämmelse ges ett tydligare uttryck i sjalva
lagtexten genom ett framhållande av att det skall tillämpas endast under
176
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
extraordinära förhållanden. Ett missförhållande, som icke uppstått
OffVriltsphor Citnntir\M nl„__
____ ____ _____ o
■
i •.
_
_ ^
förevarande paragraf.
Nu nämnda remissinslanser åberopar jämväl ett av Sveriges kemiska
industrikontor avgivet yttrande, vari även understrykes att paragrafen bör
användas med betydande varsamhet. Kemikontoret framhåller särskilt att
det forhållandet att en tvångslicenssökande arbetar »utan vinstintresse»
eller loretrader »allmänna intressen» — respektive gör gällande att så för
håller sig — under inga omständigheter får anses utgöra en tillräcklig för
utsättning tor tillämpning av paragrafen. Den sökandes egna förhållanden
tar i detta sammanhang ej tillmätas betydelse, som också kommittéerna
framhåller. Avgörande skall endast vara omständigheter, som avser den
ifrågavarande patenterade produkten i relation till synpunkter, motsvarande
dem som anföres i betänkandet, alltså statens säkerhet, beredskapssynpunk-
For en restriktiv tillämpning av stadgandet uttalar sig vidare Läkeme
delsindustriföreningen, som med tillfredsställelse konstaterar att kommit
téerna understrukit att bestämmelsen måste tillämpas med största var
samhet och att meddelande av tvångslicens förutsätter hänsyn till »allmänt
intresse av synnerlig vikt». Enligt föreningen torde nämnda uttryck vara
att förstå så, att det allmänna intressets tillgodoseende inte kan ske på annat
sätt än genom tvångslicensen. Föreningen framhåller med skärpa att det
under inga förhållanden får förekomma att en viss företagsform — även
om den är helt eller delvis statligt reglerad eller intager attityden att den
samma är att betrakta såsom en social institution utan egentliga vinstin
tressen tår bli gynnad på andra företagsformers bekostnad genom till
delande av tvångsiicenser. I anslutning härtill erinrar föreningen om att
kommittéerna intagit den bestämda ståndpunkten, att patentlagstiftningen
inte tår utformas med sikte på att näringspolitiskt gynna landets egen
industri. Denna ståndpunkt understryker att man då ej heller får utnyttja
patentväsendet till att gynna viss företagsform eller viss kategori företa
gare. Avslutningsvis framhåller föreningen att den omständigheten att ett
foretag är statligt ej heller bör utgöra ett skäl för tillämpning av paragra
fen till förmån för företaget i fråga. RUFI, representantföreningen för ut-
[.andska farmacevtiska industrier ansluter sig till sistnämnda synpunkt och
i öreslår vidare att stadgandet inskränkes till vissa, i lagtexten uttryckligen
angivna undantagsfall, såsom större epidemier och avspärrning på grund
ler etc.
av krig.
Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966
177
Några remssinstanser tar särskilt upp frågan om prissättningens
betydelse för stadgandets tillämplighet. Stötens pris- och kartellnämnd an
ser att kommittéernas tolkning här är för snäv. Hur restriktivt kommitterade
önskar stadgandet tolkat framstår särskilt tydligt, fortsätter nämnden, dä
man berör det viktiga fallet att patentmonopolismen leder till alltför hög
prissättning. Kommitterade anser härvidlag att »en helt urimelig pris»
bör ha uttagits för att tvångslicens skall kunna medges. Med eu sådan tolk
ning kommer stadgandet i detta sammanhang att förlora all praktisk be
tydelse och endast kunna tillämpas i sällsyntaste undantagsfall. Enligt
nämndens mening borde det vara tillräckligt att kräva att ett pris uttagits,
som med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter är uppenbart
för högt (jfr konkurrensbegränsningslagen 21 §). Även med en sådan
modifiering av kraven torde det bli ganska svårt att ingripa mot för hög
prissättning vid försäljning av patenterade varor. Sneriges kemiska industri-
kontor invänder däremot med skärpa mot att paragrafen skulle tillämpas
som prisregulator. Det framhålles särskilt att dess användning för detta
ändamål — i motsats till vad kommittéerna synes mena — i vart fall måste
vara begränsad till områden, vilka inte är underkastade särskild prisöver
vakning. Härigenom uteslutes dess tillämpning på exempelvis läkemedels
sektorn, inom vilken medicinalstyrelsen gör en särskild granskning av-
priserna. Det får under inga omständigheter förekomma, att priser som av
en statlig myndighet prövats vara skäliga av en domstol befinnes helt orim
liga vid ifrågasatt tillämpning av paragrafen. Även de nordiska industriför-
bunden tar avstånd från kommittéernas uppfattning att under vissa om
ständigheter prissättningen skall kunna föranleda att stadgandet tillämpas.
Vad särskilt angår stadgandets tillämpning på patent avseende kemis
ka föreningar samt livs- och läkemedel framhåller statens
pris- och kartellnämnd, att om undantagsbestämmelserna beträffande pa
tenterbarheten inom dessa områden slopas och om de nya reglerna utfor
mas så att en reell utvidgning av patenteringsmöjligheterna blir följden, det
är av särskild vikt att tvångslicensbestämmelserna får en sådan utformning
att de erbjuder ett verkligt skydd mot missbruk och inte endast drabbar
ytterlighetsfall av ringa praktisk betydelse. Sveriges kemiska industrikontor
motsätter sig å andra sidan bestämt att kommittéernas motiveringar till 1 §
och förevarande paragraf tas till intäkt för en liberal tillämpning av sist
nämnda paragraf på uppfinningar inom här avsedda tre kategorier. Keini-
kontoret utgår från att när det beträffande läkemedel anföres, att patent-
havaren ej skall berövas sin ensamrätt när hans produkt har önskvärd kva
litet och framställes i rimlig omfattning samt hans leveransvillkor ej ger
anledning till kritik, detta inte skall förstås så, att betingelserna för tvångs
licens skall anses föreligga så snart någon av nämnda förutsättningar anses
brista. Då kommittéernas uttalande på denna punkt kan ge upphov till
missförstånd, måste emellertid kontoret kräva ett förtydligande. Vad
beträffar den påstådda särskilda praktiska betydelsen av paragrafen inom
de områden, som kemikontoret företräder, understryker kontoret vidare,
att kommittéerna i motiven till 1 § med rätta framhållit, att gällande un
dantag för kemiska produkter, läkemedel och livsmedel i praktiken ej kun
nat upprätthållas. Förhållandena inom dessa områden skulle sålunda ej te
sig väsentligt annorlunda efter införandet av ett produktpatentskydd. Nå
got behov av en särskild möjlighet till tvångslicenser i det allmännas in
tresse har för närvarande veterligen ej påvisats. Det synes ej rimligt att
göra gällande, att någon större praktisk ändring ej kommer att inträda
och samtidigt föreslå av de praktiska ändringarna motiverade långtgående
tvångslicensbestämmelser. Särskilt betänkligt är att en tvångslicens under
de allmänna förutsättningar som stadgas i 42 § kan komma att helt för
rycka den kalkyl som ligger bakom ett uppfinnings-, utvecklings- och mark-
nadsföringsarbete. Även de nordiska industriörbunden inskärper vikten av
att läkemedelsbranschen inte underkastas någon särbehandling Aid tillämp
ningen av stadgandet. Den stränga restriktivitet som organisationerna på
yrkar bör alltså gälla generellt.
Departementschefen.
Den med patentet förenade ensamrätten ger patenl-
havaren en monopolställning med hänsyn till utnyttjande av den patente-
rade uppfinningen. Han äger sålunda i princip ensam bestämma t. ex. om
priset på patenterade produkter, formerna för deras avsättning, i vilken
utsträckning de får framställas av andra o. s. v. På grund av monopolställ
ningen kan han principiellt helt kontrollera i vilken omfattning och pa
vilka villkor produkterna föres ut på marknaden. I vissa lägen kan allmän
na hänsyn påkalla en inskränkning av denna rätt. I gällande patentförord
ning tillgodoses detta behov endast genom vissa expropriationsbestämmel-
ser av begränsad räckvidd. Enligt kommittéernas mening bör det inforas
möjlighet att meddela tvångslicens i här avsedda fall. Det av kommittéerna
härom föreslagna stadgandet föreskriver att där hänsyn till allmant in
tresse av synnerlig vikt så kräver, den som vill yrkesmässigt utnyttja upp
finning, varå annan har patent, äger erhålla tvångslicens därtill. I motiven
har kommittéerna utvecklat vissa principer för hur stadgandet enligt deras
mening bör tillämpas.
Vid remissbehandlingen har olika meningar kommit till synes hos å ena
sidan särskilt de pris- och monopolkontrollerande myndigheterna, vilka till
styrker förslaget och delvis anser att bestämmelserna bör skärpas eller i
varje fall tillämpas i större omfattning än kommittéerna förordat, och å
andra sidan näringslivets organisationer, vilka ställer sig mera kritiska och
understryker att bestämmelserna i allt fall måste användas med stor var
samhet.
Frågan huruvida tvångslicensbestämmelser av förevarande slag bor in
föras är av stor principiell räckvidd. Själva syttet med patentlagstittningen
178
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
17!)
är att y;e uppfinnarna och företagen eu tidsbegränsad ensamrätt att utnytt
ja de patenterade uppfinningarna, varigenom man dels vill stimulera den för
den tekniska utvecklingen nödvändiga uppfinnarverksamheten och dels
uppnå att uppfinningarna offentliggörs så att de efter patenttidens ut
gång kommer att stå till näringslivets fria förfogande. Tvångslicensbestäm-
melser av den generella karaktär som här diskuteras strider i viss mån mot
de principer som sålunda ligger till grund för patentlagstiftningen. Det
är emellertid tydligt att patenträttigheter i det enskilda fallet kan utnytt
jas på ett sätt som kommer i strid mot fundamentala samhällsintressen och
att det i ett sådant läge måste finnas möjlighet för det allmänna att ingripa.
I vissa fall kan härvid rättelse åstadkommas genom tillämpning av lag-
stämmelser som mera allmänt är riktade mot osunda företeelser inom nä
ringslivet, såsom bestämmelser rörande prisövervakning, förhindrande av
konkurrensbegränsning o. d. Patenträttens särskilda natur gör emellertid
att uppkomna konflikter i vissa fall kan bemästras endast genom att man
direkt begränsar den med patentet förenade ensamrätten. Jag delar därför
kommittéernas mening att möjlighet härtill bör införas och att detta lämp
ligen sker i form av tvångslicensbestämmelser av den art kommittéerna fö
reslagit.
Av vad jag anfört om grunden för stadgandet följer att, såsom kom
mittéerna understrukit, detta måste tillämpas med betydande varsamhet.
Till en början bör fordras att den patenterade uppfinningen angår ett vik
tigt samhällsintresse; jag hänvisar här till de av kommittéerna givna
exemplen, att uppfinningen angår statens säkerhet, befolkningens förseende
med medicinalvaror och livsmedel, kraftförsörjningen, kommunikations
väsendet, beredskapssynpunkter och liknande samhällsviktiga funktioner.
1 fråga om uppfinningar av annat slag synes tvångslicens över huvud taget
inte böra komma i fråga. För tvångslicens bör vidare fordras att de villkor
under vilka den patenterade uppfinningen tillhandahålles marknaden uppen
barligen strider mot vad som ur allmän synpunkt är godtagbart. Det bör
emellertid härvid tillika krävas att föreliggande missförhållanden inte
lämpligen låter sig rätta genom sådana åtgärder av mera allmän art som jag
förut berört. Har t. ex. patenthavaren i licensavtal uppställt villkor som är
oförenliga med lagstiftningen mot konkurrensbegränsning, bör det över
vägas huruvida denna lagstiftning i första hand kan tillämpas för att un
danröja villkoret. Endast då åtgärder av detta slag befinnes otillräckliga bör
tvångslicens kunna tillgripas. I det sagda ligger att tvångslicenssökandens
egna förhållanden inte kan beaktas. Att statliga företag eller annan speciell
företagsform principiellt ej bör tillerkännas någon särställning är sålunda
klart. Självfallet kan dock inom specialiserade branscher ett visst förelag
framstå som bärare av det allmänna intresse som är i fråga och därvid,
praktiskt sett, äga åberopa detta även för egen del.
Den av några remissinstanser särskilt diskuterade frågan om prissätt
Kungl. Maj:Is proposition nr \() år 19(>6
180
ningens betydelse är delvis besvarad genom det anförda. I de fall då tvångs-
Jicensfrågan är beroende av det pris patenthavaren uttager, bör som villkor
för tvångslicens uppställas att priset med hänsyn till kostnaderna och öv
riga omständigheter är uppenbart för högt; som kommittéerna anfört bör
emellertid härvid tagas hänsyn till kostnader för bakomliggande forsknings
arbete och även kostnader för arbete som därvid varit förgäves.
48 §.
Paragrafen, som motsvarar 43 § i kommittéernas förslag, innehåller be
stämmelser om tvångslicens på grund av tidigare utnyttjande av den pa-
tenterade uppfinningen.
Gällande rätt. I 21 § 2 mom. patentförordningen stadgas, att i fall då nå
gon börjat utnyttja uppfinning inom riket eller vidtagit särskilda åtgärder
därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit meddelat eller sökt
och han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan kännedom, han må
på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl är därtill, berättigas att
under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning utnyttja upp
finningen i den omfattning som domstolen bestämmer. Stadgandet infördes
vid 1944 års revision av förordningen.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 43 § första punkten upptagit stadgan
de att den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om patent blev
tillgängliga för envar, härstädes yrkesmässigt utnyttjade den patentsökta
uppfinningen äger, om ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens
till utnyttjandet, såframt synnerliga skäl är därtill samt han saknat känne
dom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig sådan kän
nedom. Enligt andra punkten skall rätt till tvångslicens som nu sagts under
motsvarande förutsättningar tillkomma även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande av uppfinningen här i riket. Kom
mittéerna framhåller att hänsyn till ett stadgande i artikel 4 B Pariskonven
tionen, som föreskriver att utövning under prioritetstid inte får leda till
uppkomsten av någon rätt för tredje man, medför att nu förevarande regler
i förslaget måste avfattas och tolkas restriktivt. I förhållande till stadgan
det i 21 § 2 mom. patentförordningen har möjligheterna till tvångslicens
begränsats genom att endast utnyttjande som påbörjats före den tidpunkt
dä ansökningshandlingarna blev tillgängliga för envar kan grunda licens.
Liksom i nämnda stadgande fordras att sökanden varit i kvalificerat god tro.
Kommittéerna anför bl. a., att om patenthavaren i annons eller på annat
sätt angivit att uppfinningen patentsökts, den som söker tvångslicens haft
möjlighet att enligt 56 § skaffa sig kunskap om ansökningen; har han för
summat detta kan han ej anses ha varit i den kvalificerade goda tro som
förevarande paragraf förutsätter.
Kungl. Maj. ts proposition nr
40
år 1966
181
Liksom det förut berörda stadgandet i patentförordningen kräver kom
mittéernas förslag vidare att tvångslicenssökanden kan åberopa synnerliga
skäl. Som exempel anföres att han nedlagt så stort kapital, t. ex. i maskin
park och liknande, att det inte blott kunde vara hårt för honom själv om
han skulle upphöra med sin verksamhet men att också nationalekonomiskt
betydelsefulla värden skulle gå till spillo.
1 fråga om licensens innehåll anmärker kommittéerna att licensen aldrig
bör ges ett vidare omfång än föranvändarrätten enligt 4 §. I allmänhet tor
de i själva verket del intresse att undgå värdeförstörelse som ligger bakom
tvångslicensen kunna tillgodoses genom en väsentligt mera inskränkt rätt.
Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund framhåller att det i motiven
anmärkta förhållandet, att tvångslicens enligt föreliggande paragraf ej bör
ha vidare omfattning än föranvändarrätten, bör komma till uttryck i lag
texten.
Advokatsamfundet framhåller vidare att orden »om ansökningen leder
till patent» synes ange att talan om tvångslicens enligt denna paragraf inte
skulle kunna anhängiggöras, förrän patent meddelats på den uppfinning
tvångslicensen skall avse. En sådan regel skulle göra värdet av bestämmelsen
i hög grad illusoriskt. Ett fortsatt utnyttjande av uppfinningen skulle —
förutsatt att patentet senare beviljas — innebära patentintrång ända till dess
tvångslicensen beviljats av domstol. Under den tid, som skulle komma att
förflyta från det patentet meddelades till dess tvångslicens beviljades, skulle
det till och med kunna vara fråga om uppsåtligt intrång, för vilket straff
ansvar skulle kunna utdömas. Enligt samfundets mening bör det finnas
möjlighet för den, som får insikt om att han utnyttjar respektive vidtagit
väsentliga åtgärder för att utnyttja en uppfinning, varå honom ovetande an
nan tidigare sökt patent, att redan under ansökningstiden anhängiggöra ta
lan om tvångslicens med avseende på det patent som senare må komma att
beviljas på grund av ansökningen. I dom som eventuellt kunde komma att
meddelas innan patent beviljades fick givetvis vid fastställandet av villko
ren för tvångslicensen hänsyn tagas till den möjligheten att patent inte kom-
me att beviljas. Samfundet påpekar även att formuleringen av 21 § 2 mom.
i nu gällande patentförordning inte utesluter möjligheten att talan enligt
sagda lagrum anhängiggöres före patentets beviljande samt att gällande rätt
inte torde utesluta möjligheten av retroaktiv verkan av domstolens beslut
om tvångslicens. Den föreslagna bestämmelsen i 43 § synes däremot utgöra
hinder för sådan retroaktiv verkan. Liknande synpunkter anföres av Stock
holms rådhusrätt.
Departementschefen. Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om
tvångslicens på grund av tidigare i god tro påbörjat utnyttjande av den pa-
tenterade uppfinningen överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Me
Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 dr 1060
182
dan det för närvarande inte krävs att utnyttjandet har påbörjats före viss
tidpunkt, fordras emellertid enligt förslaget att utnyttjandet har påbör
jats redan före den tidpunkt när ansökningshandlingarna blev offentliga.
Det föreslagna stadgandet har inte föranlett principiella erinringar vid re
missbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.
Enligt stadgandet skall tvångslicens kunna meddelas »till utnyttjandet».
Stadgandet innebär att licensen inte får gå utöver det utnyttjande som re
dan ägt rum. Stadgandet får här anses äga samma innebörd som bestäm
melserna i 4 § rörande den s. k. föranvändarrätten. Domstolens allmänna
befogenhet enligt 50 § att bestämma licensens omfattning måste alltså ut
övas inom denna ram.
Med anledning av vad ett par remissinstanser anfört vill jag framhålla
att talan om tvångslicens bör kunna anhängiggöras redan innan patent med
delas men att talan inte kan avgöras förrän så skett. Bifalles talan, torde
licens som meddelas kunna avse även utnyttjande som redan ägt rum. Här
igenom undvikes afl, på sätt remissinstanserna befarat, detta utnyttjande
skulle kunna medföra intrångspåföljd.
49 §.
Paragrafen, som motsvarar 44 § i kommittéernas förslag, innehåller vissa
allmänna villkor för erhållande och utnyttjande av tvångslicens. Bestäm
melserna saknar motsvarighet i patentförordningen.
Kungi. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
Kommittéerna. Kommittéerna har i 44 § första stycket upptagit stadgande
att tvångslicens inte må meddelas annan än den som kan antagas äga förut
sättningar att utnyttja uppfinningen på godtagbart sätt och i överensstämmel
se med licensen. I motiven framhålles att sökanden alltså bör vara i stånd att,
antingen själv eller genom de i hans företag anställda, utöva uppfinningen.
Häri ligger dock inte, att han inte skulle vara berättigad att för utövandet
i viss omfattning utnyttja andra företag, men utövandet måste ske i eller
iör hans egen verksamhet. Kommittéerna framhåller vidare att det för pa-
tenthavaren kan vara av stor betydelse att tvångslicenshavarens produktion
uppfyller erforderliga krav i fråga om kvalitet. Föres undermåliga varor ut
på marknaden, kan detta skada uppfinningens anseende hos allmänheten.
Även patenthavarens intresse i denna del kan tillgodoses med stöd av stad
gandet.
1 andra stycket föreskrives att tvångslicens ej utgör hinder för patent-
havaren att själv utnyttja uppfinningen eller att upplåta licens samt att
tvångslicens må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse vari den
utnyttjas. Bestämmelserna återgår delvis på vissa vid 1958 års Lissabon-
konferens i artikel 5 A (4) Pariskonventionen nyinförda bestämmelser.
183
Departementschefen. Jag tillstyrker de av kommittéerna föreslagna be-
slämmelserna, som ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen.
50
§.
Paragrafen, som motsvarar 45 § i kommittéernas förslag, ger vissa be
stämmelser om sättet för meddelande av tvångslicens och om upphävande
av tvångslicens.
Gällande rätt. Enligt den vid 45 § departementsförslaget berörda regeln
i 15 § andra punkten patentförordningen skall tvångslicens som där avses
meddelas av domstol. Domstolen skall därvid, efter ty skäligt prövas, före
skriva under vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersättning
uppfinningen må utövas av käranden.
Kommittéerna. 1 45 § har kommittéerna upptagit bestämmelser att tvångs
licens meddelas av rätten, att rätten bestämmer i vilken omfattning uppfin
ningen må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för li
censen ävensom att, där väsentligt ändrade förhållanden så påkallar, på
talan av endera parten licensen må upphävas, nya villkor fastställas eller
fastställda villkor ändras. Förslaget innebär att de nu gällande reglerna i
15 § patentförordningen om domstols funktioner rörande tvångslicens som
där avses utvidgas till att gälla även de nya former för tvångslicens som be
handlas i förslaget.
I fråga om vederlaget framhåller kommittéerna att detta kan fastställas
till ett belopp en gång för alla eller till en löpande licensavgift. Denna kan
fastställas i förhållande till produktionen av den patenterade varan eller i
övrigt på det sätt och i de terminer, som i det enskilda fallet må finnas rim
ligt och naturligt. Som villkor för tvångslicensens utövande kan ifrågakom-
ma ställande av säkerhet för betalning av vederlaget eller andra särskilda
förpliktelser för tvångslicenshavaren, t. ex. särskild märkning av den fram
ställda varan.
Beträffande möjligheten att upphäva tvångslicens framhålles att denna
bl. a. kan utnyttjas om tvångslicensen övergått på annan med stöd av sista
punkten av 44 § (49 § i departementsförslaget) och denne inte uppfyller
villkoren i nämnda paragraf.
Remissyttrandena. Statens pris- och kartellnämnd anför att den bedöm
ning av priser på patenterade produkter som kan bli aktuell vid prövning
av tvångslicens enligt 42 § (47 § i departementsförslaget) bär förläggas till
ett organ med tillgång till särskild sakkunskap på området och inte till
allmän domstol.
Sveriges advokatsamfund önskar att motiven kompletteras i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
är 1966
184
exemplifieringen av de villkor för utövandet av tvångslicens, som dom
stolen kan bestämma. Bland dessa exempel borde särskilt nämnas regler för
patenthavarens kontroll av licenstagarens redovisningar i sådana fall, där
vederlaget skall utgå i form av royalty. Det är för båda parter viktigt, att
kontrollfrågan är reglerad i den dom, genom vilken tvångslicensen medde
las. Ett annat villkor, som kan tänkas förekomma och bör nämnas i moti
ven, är att tvångslicenshavaren inte skall äga utan patenthavarens med
givande anhängiggöra talan om intrång i det patent tvångslicensen avser.
Enligt Stockholms rådhusrätts mening bör i paragrafen införas en bestäm
melse om att på begäran skall göras anteckning i patentregist
ret om beslut som avses i paragrafen.
Departementschefen. Kommittéernas förslag att tvångslicens skall med
delas av rätten, som därvid skall bestämma i vilken omfattning uppfinning
må utnyttjas samt fastställa vederlaget och övriga villkor för licensen har i
princip lämnats utan invändningar vid remissbehandlingen och föranleder
ej heller från min sida några erinringar.
En remissinstans har framfört önskemål om att prisfrågor som är ak
tuella vid meddelande av tvångslicens enligt 47 § skulle föreläggas organ
med tillgång till särskild sakkunskap. Med anledning härav vill jag fram
hålla att domstolen i frågor av denna art och överhuvud i frågor som krä
ver särskild sakkunskap bör, i den omfattning som finnes lämpligt, infordra
utlåtanden från sakkunniga. Jag finner det sålunda utan uttryckligt stad
gande självklart att domstol i mål om tvångslicens inhämtar yttrande från
sakkunnig myndighet på näringslagstiftningens område, om pris- eller mo
nopollagstiftningen kan få betydelse för utgången.
I fråga om de villkor för licens som domstolen kan bestämma hänvisar
jag som exempel till vad kommittéerna och en remissinstans anfört därom.
I paragrafens andra punkt har kommittéerna föreslagit ett nytt stadgan
de om befogenhet för rätten att när väsentligt ändrade förhållanden påkal
lar det upphäva meddelad tvångslicens, fastställa nya villkor eller ändra
fastställda villkor. Detta stadgande har likaledes lämnats utan invändningar
vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra
upptagas i lagen.
I detta sammanhang vill jag framhålla att förslaget inte innehåller något
stadgande om befogenhet för rätten att jämka avtalsvillkor då det gäller
frivilliga licensupplåtelser. I flera nya lagar på förmögenhetsrättens område
har upptagits s. k. generalklausuler, som innebär att domstol kan jämka
avtalsvillkor, om tillämpning därav skulle uppenbarligen vara stridande mot
god sed eller eljest otillbörlig. Av särskilt intresse är att så skett i 1949 års
lag om rätten till arbetstagares uppfinningar och i upphovsrättslagen. Att
införa ett stadgande i denna riktning i förslaget till patentlag har emellertid
ansetts mindre lämpligt, eftersom detta förslag — med undantag för regeln
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966
18f>
i 43 § — över huvud taget inte går in på avtalsförhållanden. Domstols rätt att
jämka otillbörliga avtalsvillkor torde emellertid anses vara uttryck för en
allmän rättsgrundsats och enligt min mening bör frånvaron av en uttrycklig
bestämmelse i ämnet i patentlagen inte utgöra hinder för domstolarna att
tillämpa denna grundsats även inom patenträttens område.
Frågan i vilken omfattning domar rörande tvångslicens bör antecknas i
patentregistret torde få behandlas i tillämpningsföreskrifterna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1066
7 KAP.
Patents upphörande m. m.
Öl §•
ParagTafen, som motsvarar 46 § kommittéernas förslag, behandlar påföljd
av försummelse att erlägga årsavgift.
Gällande rätt. Såsom berörts vid 41 och 42 §§ i departementsförslaget stad
gas i 11 § första—fjärde styckena patentförordningen om årsavgifter. En
ligt femte stycket är patent förfallet, om inbetalning av årsavgift, med för
höjning som stadgas i fjärde stycket, inte fullgörs inom den där föreskrivna
respittiden av sex månader från förfallodagen. Stadgandet avgör inte från
vilken tidpunkt patentets bortfall räknas. I praxis anses bortfallet ske vid
respittidens utgång.
Kommittéerna. I 46 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande
att i fall då årsavgift inte erlägges enligt vad i 36 och 37 §§ i kommittéernas
förslag (41 och 42 §§ i departementsförslaget) stadgas, patentet är förfallet
från och med ingången av det patentår, för vilket avgiften inte erlagts.
Stadgandet innebär i förhållande till gällande svensk rätt ändring, såvitt
angår den tidpunkt från vilken bortfallet räknas; den nya regeln har häm
tats från den danska patentlagen.
1 andra stycket har upptagits regler om s. k. återupprättande av förfallet
patent. Patent, som förfallit enligt första stycket, må av patentmyndigheten
återupprättas, därest patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin under
låtenhet. Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patent
myndigheten utan dröjsmål och senast sex månader från den dag då av
giften senast skolat erläggas. Inom samma tid skall erläggas årsavgift med
den förhöjning, som må vara fastställd, samt fastställd återupprättnings-
avgift. Behörigen gjord ansökan skall kungöras. Regler av detta slag sak
nas i den svenska patentförordningen men gäller i dansk, finsk och norsk
rätt; att regler om återupprättande skall kunna ges förutsätts även i artikel
5 bis Pariskonventionen. I motiven anför kommittéerna bl. a. att de nu
föreslagna reglerna betingas av att försummelse att erlägga årsavgift kan
ha berott på omständigheter, som inte kan tillräknas patenthavaren. Det
har visserligen påpekats att möjligheten till återupprättande av patent, som
redan förfallit, kan vara till besvär för näringslivet, som inte med säkerhet
kan veta huruvida ett bortfall kommer att bestå eller ej. Med beaktande av
att ansökningar om återupprättande i Danmark, Finland och Norge före
kommit i rätt ringa antal (5—12 ansökningar per år) har kommittéerna
emellertid funnit billighetsskäl tala för att institutet införlivas med för
slaget. En förutsättning för att förfallet patent skall kunna återupprättas
har dock ansetts böra vara, att patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin
underlåtenhet att i tid erlägga årsavgiften. Han kan t. ex. åberopa att någon,
t. cx. patentombud, ätagit sig att för hans räkning inbetala årsavgift och
att omständigheterna därvid varit sådana att han haft anledning förlita sig
på att åtagandet skulle fullgöras.
I motiven framhåller kommittéerna att patentets bortfall inte kan kon
stateras förrän den i 37 § (42 § i departementsförslaget) föreskrivna betal
ningsfristen utgått. Efter fristens utgång kan intrångstalan rörande tid då
patentet på grund av bortfallet ej var gällande ej bifallas. Har talan vid fris
tens utgång redan bifallits och vunnit laga kraft, står domen emellertid fast
såvitt angår utdömt skadestånd; däremot är säkerhetsåtgärder enligt 53 §
(59 § i departementsförslaget) inte längre exigibla.
Enligt 46 § tredje stycket i kommittéernas förslag skall den, som efter det
patent förfallit men innan ansökan om återupprättande kungjorts börjat
här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga åt
gärder därför, i fall då patentet återupprättas äga rätt som sägs i 4 §. I
motiven anföres att tredje man, som litat på att förfallet patent ej längre
utgör hinder att utnyttja den förut patenterade uppfinningen, skulle lida
oberättigad förlust om patenthavaren efter att ha fått patentet återupprät
tat skulle kunna förbjuda honom att fortsätta med utnyttjandet.
Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket att patent förfaller,
om årsavgift inte rätteligen erlägges, avstyrkes av Kooperativa förbundet.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om man inte i lagen borde införa
en uttrycklig bestämmelse av den innebörden, att under sådan period, då det
på grund av underlåten årsavgiftsbetalning ännu är ovisst, om patentet för
fallit eller inte, patenthavaren inte får anhängiggöra ansvars- eller skade
ståndstalan på grund av sådant utnyttjande av uppfinningen, som ägt rum
under sagda period. En dylik regel skulle vara i överensstämmelse med re
geln i den nuvarande patentförordningen 20 § tredje stycket, enligt vilken
talan på grund av intrång före patentets beviljande ej får väckas förrän pa
tent meddelats genom lagakraftägande beslut. Samfundet anser att det inte
är tilltalande att det skulle kunna uppkomma fall, där en person skulle
186
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
187
kunna drabbas av straffansvar och skadeståndsskyldighet för intrång, som
han begått under en tidsperiod, under vilken enligt vad det senare klar-
lägges patentet skall anses ha varit förfallet i enlighet med regeln i första
stycket av förevarande paragraf.
Stockholms rådhusrätt instämmer i kommittéernas uttalande att laga-
kraftägande dom i mål om talan angående inträng på grund av handling,
begången under den tid patentet senare konstateras ej ha varit gällande,
måste stå fast såvitl gäller utdömt skadestånd. Rådhusrätten anser emeller
tid att kommittéernas uttalande, att dom avseende åtgärder enligt 53 § (59 §
i departementsförslaget) efter patentets förfallande inte längre är exigibel,
inte torde vara riktigt för svensk rätts vidkommande.
Regeln i andra stycket om återupprättande av förfallet patent
avstyrkes av Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet. Advo
katsamfundet framhåller att det i rättslivet inom olika områden finns be
stämmelser om att innehavaren av viss rätt måste, för att rättigheten skall
vara bevarad, inom viss tid vidtaga viss bestämd åtgärd, eventuellt också
betala vissa avgifter. Det är mycket vanligt att man för dylik åtgärd och för
dylik betalning anlitar ombud av något slag. Såsom ett närliggande exem
pel kan nämnas förnyelse av varumärke, vid vilken viss avgift skall betalas.
Ett annat exempel är försvarsavgifter, som måste betalas till förhindrande
av att rätt till gruva förverkas. Samfundet har svårt att förstå, att det i fråga
om patent skulle finnas mera vägande billighetsskäl än när det gäller
andra rättigheter för att man skulle medge ett återupprättande av rättig
heten, när det visas att försummelsen att vidtaga den ifrågavarande åtgär
den beror på omständighet, som inte kan tillräknas rättighetens innehavare.
Så mycket mindre anledning finns det att i nu angivet hänseende sätta patent-
havare i särskilt gynnad ställning som de föreslagna reglerna i 37 § tredje
stycket (42 tredje stycket i departementsförslaget) om förlängning av be
talningsfristerna får anses tämligen generösa. Enligt samfundetes mening
kan man begära, att en patenthavare, som inte själv vill vidtaga den enkla
åtgärden att betala en förfallande årsavgift utan härför anlitar annan per
son, ger denne uppdraget i så god tid, att patenthavaren åtminstone före
den förlängda betalningsfristens utgång kan kontrollera att uppdraget full
gjorts. Gör han inte detta och har han valt ett ombud, som inte förmår er
sätta honom den skada han lider genom försummelsen, bör han stå sitt eget
kast. Samfundet framhåller vidare att ett avgörande skäl för samfundet att
motsätta sig regeln om återupprättande av förfallna patent är den rätts
osäkerhet, som en dylik regel ovillkorligen måste skapa, samt anför härom.
Det måste för allmänheten te sig egendomligt för att icke säga orimligt,
att sedan patentverket jämlikt förslagets 50 § kungjort, att ett patent för
fallit, skulle man likväl behöva under viss tid framåt räkna med att paten
tet kan återupprättas. För att vara riktigt säker på att ett förfallet patent
definitivt är borta, skulle man behöva vänta tills sex månader förflutit från
den dag patenthavaren senast skolat erlägga sin avgift, i vissa fall till och
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 är 1000
188
med ännu längre, nämligen där patenthavaren inom sexmånadersperioden
ingiver ansökan om patentets återupprättande men denna ansökan icke
hinner slutbehandlas i patentverket före sexmånadersperiodens utgång.
Regeln i 46 § tredje stycket om föranvändarrätt är icke någon garanti för
att ett tillstånd av rättsosäkerhet icke kommer att föreligga intill dess det
definitivt fastslagits, att något återupprättande av patentet icke kommer att
ske. Den som sedan kungörelse skett, att visst patent förfallit, vill börja
utnyttja den uppfinning patentet omfattat och härför börjar vidtaga åt
gärder, riskerar att innan dessa åtgärder fått sådan omfattning, att de blir
att anse som »väsentliga», det kungöres att ansökan om patentets återupp
rättande ingivits. Detta betyder, att såväl de redan vidtagna, såsom icke vä
sentliga ansedda åtgärderna, som de fortsatta åtgärder vederbörande i god
tro vidtagit efter det kungörelsen skett men innan han fått kännedom om
densamma, blir till ingen nytta, detta även om de fortsatta åtgärderna i och
för sig varit väsentliga. Om den som vill utnyttja uppfinningen handlar så
snabbt, att utnyttjandet hunnit börja eller väsentliga åtgärder hunnit vid
tagas, när kungörelsen införes, är han givetvis bättre ställd, i det att han
får fortsätta utnyttjandet. Att märka är dock, att hans rätt att utnyttja upp
finningen begränsas av bestämmelsen i 4 §, att utnyttjandet får fortsättas
endast »med bibehållande av dess allmänna art».
Mot den föreslagna regeln anför samfundet vidare dels alt kommittéernas
redogörelse för dansk, finsk och norsk praxis visar att det sällan förekom
mer behov av återupprättande och dels att innebörden av att patentet åter
upprättas är oklar. 1 sistnämnda avseende anföres.
Man frågar sig vad det egentligen skulle innebära, att patentet återupprät
tades. Skulle det innebära, att patentet med det undantag, som kan utläsas
ur 46 § tredje stycket, skulle återfå sin fulla rättskraft även för den tid,
som skulle förflyta mellan den dag patentet förfallit till dagen för beslutet
om återupprättande? Denna fråga kan ha betydelse exempelvis för sådana
icke ovanliga fall, där en licenstagare förbundit sig att betala royalty för
tillverkning och/eller försäljning av patentskyddade produkter under pa
tentets giltighetstid.
I 46 § andra stycket anges, att »behörigen gjord ansökan» om återupp
rättande skall kungöras, och i 50 § anges, att kungörelse också skall ut
färdas, när ansökan om återupprättande av patent »avgjorts». Man frågar
sig, huruvida meningen med den första kungörelsen är att bereda allmän
heten tillfälle att taga del av ansökningen och att yttra sig om densamma
< i vilket fall det väl borde anges viss tid, inom vilken yttrande skall ingi
vas). Om så icke är fallet, frågar man sig, varför man skall ha två olika
kungörelser. Bör icke patenlverket samtidigt med sin prövning huruvida an
sökningen är »behörigen gjord» kunna avgöra, huruvida ansökningen på
grund av den ingivna utredningen bör bifallas eller icke?
Avslutningsvis framhåller advokatsamfundet att det av betänkandet inte
framgår, huruvida den omständigheten, att patentverkets beslut om åter
upprättande senare belinnes vara oriktigt, antingen därför att det inneburit
en felaktig bedömning från patentverkets sida eller därför att det grundats
på oriktiga uppgifter från patenthavaren, skulle kunna medföra patentets
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966
189
ogiltigförklaring. Detta borde rimligen vara fallet, anser samfundet, men
bestämmelserna i 47 § i kommittéförslaget (52 § i departementsförslaget)
synes inte medge denna möjlighet till ogiltighetsförklaring, inte ens om
patenthavaren förfarit bedrägligt vid sin ansökan om patentets återupprät
tande.
Svenska teknologföreningen hävdar att orden »godtagbar ursäkt» i andra
stycket första meningen av paragrafen bör ändras till »synnerliga skäl».
Hänsyn till rättssäkerheten kräver nämligen att extraordinära förhållanden
föreligger för att undantag från huvudregeln skall medges.
Departementschefen. Kommittéernas förslag att patent skall förfalla om
årsavgift inte erlägges står i principiell överensstämmelse med gällande
rätt. En ändring är att patentets bortfall inte såsom för närvarande sker i
praxis skall räknas från utgången av den för betalningen särskilt med
givna fristen — se härom vid 42 § — utan från och med ingången av det
patentår, för vilket avgiften inte erlagts. Förslaget har i allmänhet inte
väckt erinringar vid remissbehandlingen och föranleder ej heller från min
sida några invändningar.
Det nya sättet för beräkning av tidpunkten för patentets bortfall med
för att man i fall av utebliven betalning först vid betalningsfristens utgång
kan konstatera om patentet under fristen var gällande eller ej. Mål om in
träng på grund av handling begången under denna tid, bör emellertid ej
avgöras förrän fristen utgått och visshet vunnits huruvida patentet bortfallit
eller ej; där så erfordras, bör målet förklaras vilande i avbidan härpå. Ut
tryckligt stadgande om rätt för domstolen att förklara målet vilande synes
inte behöva upptagas.
I andra stycket har kommittéerna, efter mönster i dansk, finsk och norsk
lagstiftning, upptagit nya regler rörande s. k. återupprättande av förfallet
patent; patent, som förfallit enligt första stycket, må av patentmyndigheten
Återupprättas, därest patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlå
tenhet. Förslaget har mött principiella erinringar hos Sveriges advokatsam
fund och Kooperativa förbundet. Det framhålles, att det ej finns anledning
antaga att en ordning av detta slag, som eljest saknar motsvarighet, skulle
behövas just inom patenträtten och att systemet leder till rättsosäkerhet. För
egen del vill jag inte frånkänna dessa anmärkningar visst fog. Som jag
förut antytt finns systemet emellertid redan i Danmark, Finland och Norge,
och i dessa länder har man velat behålla det. Med hänsyn härtill och då
man i de nämnda länderna inte haft ogynnsamma erfarenheter av syste
met, som för övrigt i praktiken endast tillämpas i sällsynta undantagsfall,
har jag inte velat motsätta mig att det upptages även i den svenska lagen.
Jag finner ej heller anledning att frångå kommittéernas förslag att villkoret
för återupprättande skall vara att patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin
underlåtenhet.
Kimtjl. Maj. ts proposition nr \0 år 19t><>
190
De av kommittéerna i övrigt rörande återupprättande föreslagna reglerna
i andra stycket torde böra godtagas.
Med anledning av advokatsamfundets yttrande vill jag framhålla att be
slut om återupprättande innebär att patentet i andra sammanhang än som
beröres i tredje stycket får anses ha behållit sin giltighet under hela den
förflutna tiden och sålunda även under den period då dess bestånd tidigare
var ovisst. Avtalade royaltyavgifter skall alltså betalas även för denna pe
riod.
Patentmyndighetens beslut rörande ansökan om återupprättande kan i
vanlig ordning överklagas enligt 72 §. Bifalles sådan ansökan, kan inte
■vid domstol föras talan om att patentet skulle vara ogiltigt på den grund alt
den administrativa prövningen förmenas ha varit oriktig.
I tredje stycket har kommittéerna föreslagit stadgande att den som efter
det patent förfallit men innan ansökan om återupprättande kungjorts bör
jat här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga
åtgärder därför äger, om patentet återupprättas, rätt som sägs i 4 §. Stad
gandet har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde böra
upptagas i lagen.
52 §.
Paragrafen motsvarar 47 § i kommittéernas förslag. Den behandlar ogil
tigförklaring av patent.
Gällande rätt. Enligt 18 § patentförordningen må i fall, då patent blivit
meddelat i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, envar, som anser sin rätt
vara genom patentet förnärmad, så ock allmän åklagare, när det allmännas
fördel påkallar det, vid domstol föra talan om patentets ogillande.
Kommittéerna. I 47 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgan
de, att om patent meddelats i strid mot 1 eller 2 §, rätten skall på därom
törd talan törklara patentet ogiltigt; dock må patent ej förklaras ogiltigt
på den grund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss
andel däri. Kommittéerna framhåller bl. a. att ogiltighetsgrunderna, liksom
för närvarande, bör begränsas till bristande uppfyllelse av de väsentliga
patenterbarhetsvillkoren och att någon tidsgräns för väckande av ogiltig-
hetstalan som huvudregel inte bör gälla. I motiven tar kommittéerna vidare
upp vissa tolkningsspörsmål och bl. a. frågan om ogiltighetsförklaring i fall
då patent beviljats på grund av patentkrav, som efter ändring kommit att
sakna motsvarighet i ansökningshandlingarna, utan att löpdagsförskjutning
skett. Enligt kommittéernas mening kan ogiltighetsförklaring erhållas på
grund av patenterbarhetshinder, som uppkommit mellan ansökningsdagen
och dagen för ändring av patentkravet.
Kommittéerna framhåller, att stadgandet, liksom 18 § patentförordning
en, innebär att patent även kan förklaras delvis ogiltigt. Så kan bl. a. ske
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 11)66
19!
där patentet avser flera uppfinningar men patenthavaren inte har rätten till
dem alla. Patent kan även i andra fall omfatta flera patentkrav, av vilka
något eller några påstås vara ogiltiga. Domen kan då gå ut på att ifrågava
rande patentkrav underkännes. Om det endast är vissa delar av kraven som
befinnes vara ogiltiga, kan skyddets omfattning inte bestämmas utan att
man i domen omformulerar kraven. Enligt kommittéernas mening bör en
sådan omformulering vara tillåten, men de omformulerade kraven niåste
ligga inom ramen för de tidigare. 1 de omformulerade kraven tår alltså inte
intagas något från beskrivningen som ej stått i de tidigare kraven.
Stadgandet i andra punkten, att patent ej må förklaras ogiltigt på den
grund att den som erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel, är
nytt. I motiven anföres att det med bestämmelsen avsedda fallet, att annan
visar sig på grund av meduppfinnarskap vara jämte patenthavaren berätti
gad till patentet, inte kan lösas genom att patentet skulle förklaras delvis
ogiltigt. Att förklara det helt ogiltigt vore enligt kommittéernas mening att
gå för långt; medupphovsmannens rätt bör ej vara sä vidsträckt. Kommittéer
na har därför stannat för att någon ogiltighetsförklaring inte skall kunna
utverkas på nu förevarande grund. Meduppfinnare får i stället anlita utvägen
att enligt 48 § (53 g i departementsförslaget) utverka delvis överföring av
patentet på sig.
1 47 § andra stycket bär upptagits huvudregler om talerätt. Talan skall,
med det undantag som stadgas i tredje stycket, kunna föras av envar, sä
ock då det allmännas fördel påkallar det, av myndighet som Kungl. Maj :t be
stämmer. I fråga om enskilds talerätt har kommittéerna inte ansett sig böra
bibehålla den nuvarande begränsningen att talan endast får föras av den
som anser sin rätt vara förnärmad genom patentet. Kommittéerna fram
håller att patentet riktar sig mot alla och envar och det är en naturlig följd
härav att man inte begränsar talerätten. Vad angår det allmännas talerätt,
har kommittéerna ansett att det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att be
stämma vilken myndighet som skall utöva den.
I tredje stycket ges särskilda regler om talerätt i fall då talan grundas på
att patent meddelats annan än den enligt 1 § till patentet berättigade. Till en
början stadgas att sådan talan må föras allenast av den som påstår sig be
rättigad till patentet. Till grund för denna begränsning anföres dels att det
är andra än parterna ovidkommande om ett i övrigt giltigt patent innehas av
den ene eller den andre, och dels att en rätt för utomstående att i dessa
fall få patentet ogiltigförklarat kunde medföra att den berättigade utestängs
från att få patentet överfört på sig enligt 48 § (53 § i departementsförslaget).
1 stadgandet ges vidare vissa frister för talans väckande. Talan skall väckas
inom ett år efter erhållen kännedom om de omständigheter, på vilka talan
grundas; dock må talan alltid väckas inom ett år efter patentets meddelan
de. Var patenthavaren i god tro, må i intet fall talan väckas senare än tre
år efter patentets meddelande. De två första fristerna motiveras av att talan.
192
pa ett senare stadium kan få orimliga och nationalekonomiskt olyckliga
konsekvenser genom att dröjsmålet ökar förlusterna och möjliga biverk
ningar, t. ex. uppsägning av personal, som engagerats för utnyttjande av pa
tentet. Den absoluta tristen för fall då patenthavare är i god tro motiveras
hl. a. av hänsyn till patenthavaren och omsättningens intresse; här må i
övrigt hänvisas till betänkandet s. 316—317.
Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i remissvaren. Vissa påpekanden göres dock.
Vad angår första stycket tar Försvarets civilförvaltning upp kommittéer
nas uttalande att, då patent beviljats på grund av patentkrav, som
efter ändring kommit att sakna motsvarighet i an
sökningshandlingarna, utan att förskjutning av ansökningsdag
skett, ogiltigförklaring kan erhållas på grund av patenterbarhetshinder som
uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen för ändring av patentkravet.
Civilförvaltningen anser det vara av stor vikt att denna tolkning får ett
otvetydigt stöd i lagtexten. Denna torde därför böra kompletteras med en ny
bestämmelse av innehåll att patent, om det meddelats i strid mot 13 § och
uppfinningen, sådan den framstår efter ändring av ursprungshandlingarna,
är närliggande i förhållande till vad som blivit känt innan ändringen
gjordes eller enligt 14 § skall anses gjord, på därom förd talan av rätten
skall förklaras ogiltigt med avseende på vad som tillkommit genom ändring
en. Liknande önskemål framställs av Svenska industriens patentingenjö
rers förening, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Jernkontoret och Skånes handelskammare. Även en ledamot i Stockholms
rådhusrätt anser i särskilt yttrande att saken bör anges i lagtexten.
Patentverket opponerar sig mot kommittéernas uttalande att domstol i en
process skall kunna fastställa patentkrav av omformule
rad lydelse. Verket kan inte finna annat än att ett fastställande av nya
patentkrav från domstolens sida måste medföra sådana praktiska och admi
nistrativa problem att något sådant måste vara uteslutet. Finner domstolen
ett enskilt patentkrav vara behäftat med så allvarliga brister att det inte
med en rimlig tolkning kan tillåtas bestå, bör det enligt patentverkets be
stämda uppfattning förklaras ogiltigt i sin helhet. Partiell ogiltighet av pa
tent bör alltså under inga förhållanden få medföra att enskilda patentkrav
befinnes delvis giltiga och delvis ogiltiga. En ledamot i Stockholms rådhus
rätt hemställer att spörsmålet regleras i lagtexten.
Beträffande bestämmelsen i andra stycket anser Svea hovrätt att rätten
att föra talan om ogiltigförklaring inte bör såsom där föreslås tiller
kännas »envar» utan begränsas i enlighet med vad som stadgas i nuvarande
patentförordning och enligt svensk rätt i allmänhet gäller för behörighet att
föra talan vid domstol. Nu avsedd talerätt bör således tillkomma endast
den vars rätt förnärmats genom patentet. Regeln kan avfattas med använ-
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
193
(lando av det numera brukliga uttrycket »förfång». Skulle uttrycket »en
var» bibehållas i lagtexten, kan det ifrågasättas om bestämmelsen i samma
stycke om talerätt för myndighet har någon självständig betydelse och bör
bibehållas,
1 fråga om tredje stycket anför en ledamot i Stockholms rådhusrätt att,
om preskriptionstid som där stadgas är avsedd att börja löpa då beslutet
om meddelande av patent vunnit laga kraft, detta bör utsägas i lagtexten.
Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har kom
mittéerna upptagit stadgande, att om patent meddelats i strid mot 1 eller
2 §, rätten skall på därom förd talan förklara patentet ogiltigt; dock må
patent ej förklaras ogiltigt på den grund att den som erhållit patentet varit
berättigad till blott viss andel däri. Stadgandet, vars första punkt motsvarar
gällande rätt och vars andra punkt överensstämmer med vad som för när
varande torde få anses gälla utan uttryckligt stadgande, har inte föranlett
erinringar vid remissbehandlingen och jag tillstyrker att det upptages i
lagen.
Jag biträder kommittéernas i motiven gjorda uttalande att då patentet
beviljats på grund av patentkrav, som efter ändring kommit att sakna mot
svarighet i ansökningshandlingarna, utan att löpdagsförskjutning skett, pa
tentet bör kunna förklaras ogiltigt på grund av patenterbarhetshinder som
uppkommit mellan ansökningsdagen och dagen för ändring av patentkra
vet. Enligt min mening kan det knappast uppkomma någon tvekan om att
stadgandet skall tolkas på detta sätt.
Ett uttalande av kommittéerna, att domstol vid ogiltigförklaring bör kun
na fastställa patentkrav av omformulerad lydelse, har föranlett erinringar
från patentverket, som ansett att ett fastställande av nya patentkrav måste
medföra sådana praktiska och administrativa problem att en möjlighet i
detta avseende måste anses utesluten. Även jag finner det tvivelaktigt
huruvida det kan vara lämpligt att omformuleringar av detta slag göres,
åtminstone om man frånser helt enkla fall. Ett närmare ståndpunktstagan-
de till dessa frågor torde emellertid få lämnas åt praxis.
I andra stycket har kommittéerna upptagit huvudbestämmelser om
talerätt. Talan skall, med det undantag som stadgas i tredje stycket, kunna
föras av envar, så ock då det allmännas fördel påkallar det, av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer. I fråga om enskilds talerätt innebär förslaget
den ändringen att den nuvarande begränsningen att talerätt endast tillkom
mer enskild, som anser sin rätt vara förnärmad genom patentet, fått utgå.
För denna ståndpunkt talar att begränsningen i praktiken är av mycket liten
betydelse, eftersom det knappast finns något hinder att vem som helst på
står sig förnärmad av ett patent. Av principiella skäl synes en begränsning
av detta slag emellertid, såsom yrkats i ett remissuttalande, böra kvarstå.
Den svenska texten kommer härvid att överensstämma med den finska men
7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 10
Kungl. Maj.ts proposition nr W ur 1966
skilja sig från den danska och den norska. Av skäl som nyss anförts blir
emellertid den praktiska skillnaden obetydlig. Vad angår det allmännas
talerätt biträder jag kommittéernas förslag att denna, som för närvarande
utövas av allmän åklagare, skall utövas av myndighet som Kungl. Maj:t be
stämmer.
I tredje stycket har kommittéerna upptagit särskilda regler rörande tale
rätt i fall då talan grundas på att patent meddelats annan än den som är
berättigad till patentet enligt 1 §. Sådan talan skall bara få föras av den
som påstår sig berättigad till patentet. Talan skall väckas inom ett år efter
erhållen kännedom om de omständigheter, på vilka talan grundas; dock må
talan alltid väckas inom ett år efter patentets meddelande. Var patentha-
varen i god tro, må i intet fall talan väckas senare än tre år efter patentets
meddelande.
Reglerna har inte föranlett saklig erinran vid remissbehandlingen och
torde väsentligen böra godtagas. Huvudregeln rörande tiden för talans väc
kande synes emellertid böra ändras. När i kommittéernas förslag stadgas
att den här förordade ettårsfristen skall räknas från det käranden erhöll
kännedom om de omständigheter, på vilka talan grundas, åsyftas sådana
omständigheter som käranden åberopar som grund för att han är berät
tigad till patentet. Talan grundas emellertid jämväl på det förhållandet att
patent meddelats, och det synes skäligt att fristen räknas från den tidpunkt
då käranden fick kännedom om patentmeddelandet, i fall detta leder till
längre frist. Tiden bör därför räknas från det käranden fick kännedom om
patentets meddelande och de övriga omständigheter, på vilka talan grun
das. I övrigt tillstyrker jag kommittéernas förslag.
Av 26 § framgår att patentet anses meddelat den dag patentansökningen
bifallits och beslutet vunnit laga kraft.
53 §.
Paragrafen, som motsvarar 48 § i kommittéernas förslag, upptager en ny
bestämmelse om överföring av patent.
Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att i fall, då patent meddelats
annan än den enligt 1 § berättigade, den sistnämndes intresse i gällande
svensk rätt endast är tillgodosett genom möjligheten att föra ogiltighetsta-
lan. Denna möjlighet är emellertid ej tillfyllest. Det offentliggörande av upp
finningen som patentet medfört utgör hinder för den berättigade att själv
få patent på grund av ansökan som han inger efter offentliggörandet. För
att den berättigade skall kunna få ekonomiskt utbyte av uppfinningen bör
han därför, såsom enligt finsk och norsk rätt, erhålla en rätt att få patent
överfört på sig. En bestämmelse härom har upptagits i 48 § första stycket.
Enligt denna skall i fall då patent meddelats annan än den enligt 1 § till
194
Kungl. Maj:ts proposition nr
40
år 1966
195
patentet berättigade, rätten på talan av den berättigade överföra patentet
på honom. De frister som enligt 47 § tredje stycket (52 § tredje stycket i
departementsförslaget) gäller i fråga om väckande av ogiltighetstalan har
ansetts böra äga motsvarande tillämpning beträffande talan om överföring;
bestämmelse härom har upptagits i 48 § andra stycket.
I fortsättningen framhåller kommittéerna att särskilda regler fordras till
skydd för godtroende patenthavare. Denne åtnjuter visst skydd mot att talan
väckes mot honom på grund av den särskilda fristen för godtrosfall i sista
punkten av 47 § tredje stycket. Skydd fordras emellertid också i det fall
att talan väckts och bifallits. Om den som frånhänts patentet börjat i god
tro här i riket yrkesmässigt utnyttja uppfinningen eller vidtagit väsentliga
åtgärder därför, bör han enligt kommittéernas mening mot skäligt vederlag
och på skäliga villkor i övrigt äga fortsätta det påbörjade eller igångsätta
det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. Under
samma förutsättningar bör innehavare av licens som var antecknad i pa
tentregistret äga sådan rätt. Bestämmelser av detta innehåll har upptagits
i tredje stycket av förevarande paragraf. Kommittéerna framhåller att vill
koret att uppfinningen yrkesmässigt utnyttjats här i riket eller att väsent
liga åtgärder vidtagits därför är detsamma som gäller för föranvändarrätt
enligt 4 §. Utnyttjanderättens omfång är också begränsat på samma sätt
som i 4 §.
1 motiven anför kommittéerna vidare, att överföring får den verkan att
den på vilken patentet överförts framdeles kan hävda de till patentet knutna
rättigheterna. Vilken verkan överföringen får för den tid som redan gått
beror av omständigheterna. Någon generell regel härom går inte att upp
ställa.
Remissyttrandena. Stadgandet har i remissvaren inte föranlett annat ytt
rande än att Sveriges advokatsamfund funnit det erforderligt med en reg
lering av frågan om överförings verkan på saklegitimatio
nen vid en talan, som avser intrång under tiden innan beslutet om överfö
ring vunnit laga kraft men som anhängiggöres efter denna tidpunkt eller
som anhängiggjorts tidigare men som inte hunnit slutligen avgöras, när
överföringsbeslutet vinner laga kraft. Utan fasta regler i detta hänseende
måste stor osäkerhet komma att uppstå, så snart bestämmelsen i föreva
rande paragraf skall tillämpas. Att överförings verkan skulle, såsom kom
mittéerna synes förmena, kunna bero på omständigheterna i de enskilda
fallen, kan samfundet inte anse vara riktigt. Enligt samfundets uppfattning
bör det inte kunna ifrågakomma, att den som får ett patent överfört på sig
skulle kunna med stöd av patentet gentemot tredje man göra gällande någ
ra anspråk avseende tiden innan beslutet om patentets överföring vunnit
Jaga kraft. Detta bör gälla inte bara talan på grund av tidigare patent-
K ungt. Maj:ts proposition nr 'it) är ltttiti
196
inträng utan också anspråk mot sådan tredje man, som enligt tidigare av
tal med förutvarande patenthavare utnyttjat uppfinningen. Den som fått
patentet överfört på sig bör inte ha någon rätt att inträda i den förutvaran
de patcnthavarens ställe såsom part i ett av denne med tredje man träffat
licensavtal. Å andra sidan bör enligt samfundet gälla, att den som frånkänts
ett patent inte bör vara berättigad att efter det att beslutet om patentets
överföring vunnit laga kraft föra någon talan om påföljd på grund av in
träng som skett före sagda tidpunkt. Detsamma bör gälla beträffande den
som innehaft licensrätt på grund av avtal med den som frånkänts patentet.
Om vid den tidpunkt, då beslutet om patentets överföring vinner laga kraft,
en rättegång om patentintrång pågår, måste den förutvarande patenthava-
rens respektive dennes licenstagares talan ogillas. Någon rätt för den nye
patenthavaren att inträda såsom part i rättegången bör inte medges. Följ
den av en reglering i enlighet med vad nu sagts kommer visserligen att bli
den, att den som begått intrång i ett patent innan beslutet om dess över
föring vunnit laga kraft kan komma att slippa påföljder härför, men ett
sådant resultat finner samfundet knappast stötande, eftersom resultatet
skulle ha blivit detsamma, om patentet jämlikt 47 § (52 § i departements-
förslaget) förklarats ogiltigt därför att det meddelats annan än den enligt
1 § berättigade.
Departementschefen. Om patent meddelats annan än den som materiellt är
berättigad till patentet, har den berättigade enligt gällande rätt endast möj
lighet att få patentet ogiltigförklarat. Genom det av kommittéerna i första
stycket av förevarande paragraf föreslagna stadgandet, som har förebild i
gällande finsk och norsk rätt, erbjudes han den alternativa möjligheten att
få patentet överfört på sig. Genom en dylik överföring får han tillfälle att
i fortsättningen själv utnyttja patentet. Jag tillstyrker detta stadgande, som
inte föranlett principiella erinringar vid remissbehandlingen.
I andra stycket har kommittéerna upptagit vissa bestämmelser till skydd
för tidigare patenthavare och licenstagare, som var i god tro. Även dessa be
stämmelser har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och synes böra
upptagas i lagen.
Ett spörsmål som inte löses i det föreslagna stadgandet är vem som efter
överföring äger göra gällande de till patentet knutna anspråk som uppkom
mit före överföringen. Enligt kommittéernas mening får denna fråga av
göras med hänsyn till omständigheterna. Sveriges advokatsamfund, som
ingående diskuterat frågan, anser däremot att man generellt bör kunna fast
slå att den som fått patentet överfört på sig ej kan göra gällande anspråk
för tiden dessförinnan men att å andra sidan ej heller den förutvarande
patenthavaren eller dennes licenstagare äger göra gällande några anspråk.
Närmast till hands synes också ligga att i princip anse äldre avtal rörande
patentet som helt ogiltiga; i själva verket bygger bestämmelserna i andra
Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1966
197
stycket på denna uppfattning. Sedan patent överförts, synes dessa avtal allt
så, som advokatsamfundet uttalat, inte kunna läggas till grund för anspråk
från någondera sidan. Frågan huruvida och i vilken omfattning förhållan
det kan ge upphov till skadeståndsanspråk eller krav på återbäring av cr-
lagda prestationer torde få lösas enligt allmänna grundsatser om verkan av
avtals ogiltighet.
54 §.
Paragrafen, som motsvarar 49 § i kommittéernas förslag, behandlar pa
tents upphörande på grund av att patenthavaren avstår från patentet.
Kungl. Mnj.ts proposition nr
40
år 1966
Gällande rätt. I 24 § patentförordningen stadgas bl. a. att i fall, då patent
havaren hos patentmyndigheten anmält sig vilja avstå från patentet, pa
tentmyndigheten skall avföra detsamma nr patentregistret.
Kommittéerna. Kommittéerna har i 49 § törsta stycket, i anslutning till
gällande rätt, upptagit bestämmelse att i fall, då patenthavaren skriftligen
hos patentmyndigheten avstår från patentet, myndigheten skall förklara
patentet upphört. Kravet på skriftlighet har uppställts med hänsyn till de
viktiga konsekvenser avståendet har för patenthavaren.
Kommittéerna framhåller att förklaring om avstående kan göras endast av
den i patentregistret införde patenthavaren. Visar det sig efter patentets
upphörande att annan var materiellt berättigad, har denne inte möjlighet
att få patentet återupprättat utan blir hänvisad till att söka skadestånd hos
den registrerade patenthavaren.
Kommittéerna har övervägt huruvida det borde krävas att i registret an
tecknad licenshavare ger sitt samtycke till avståendet men inte funnit till
räckliga skäl föreligga för ett dylikt krav. Strider patenthavarens avstående
mot hans förpliktelser mot licenshavaren, kan hans åtgärd emellertid, fram-
hålles det, medföra skadeståndsskyldighet.
Enligt kommittéernas mening bör patenthavare kunna återkalla ett a\-
stående från patent intill dess patentmyndigheten utfärdat kungörelse om
att patentet förklarats upphört.
I andra stycket har kommittéerna upptagit stadgande att i fall då patent
är utmätt eller tvist om överföring av patent är anhängig, patentet inte må
förklaras upphört så länge utmätningen består eller tvisten inte blivit slut
ligt avgjord.
Remissyttrandena. I särskilt yttrande ställer en ledamot i Stockholms råd
husrätt frågan om den som påstår sig vara den materiellt berättigade med
framgång hos patentverket kan väcka invändning mot att den for
mellt legitimerade förklarar sig avstå från patentet. Om så inte skulle vara
lallet, kan detta leda till allvarlig rättsförlust för en materiellt berättigad.
1 yttrandet ifrågasättes ytterligare, om det är riktigt att återkallelse av ett
avslående från patent med verkan skall kunna ske efter patentmyndighetens
beslut om patentets upphörande men innan beslutet blivit kungjort.
Patentverket har inte någon erinran mot kommittéernas uttalande rörande
verkan av ett avstående, som göres utan samtycke av den som fått licens
tiil patentet, men erinrar om att motsvarande situation för varumärkesrät
tens del föranlett en särskild föreskrift i 18 § andra stycket tillämpnings-
kungorelsen (SFS 1960: 648), enligt vilken licenstagaren skall erhålla med
delande om varumärkeshavarens åtgärd och beredas skäligt rådrum för att
tillvarataga sina intressen i ärendet.
198
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
Departementschefen. I anslutning till gällande rätt har kommittéerna i
forsta stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande att i fall då patent
havaren skriftligen hos patentmyndigheten avstår från patentet, myndig
heten skall förklara patentet upphört. Stadgandet, som ansluter sig till gäl
lande rätt, har inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde
böra upptagas i lagen.
Kommittéerna har framhållit att förklaring om avstående kan göras en
dast av den i patentregistret antecknade patenthavaren och att den som
senare visar sig vara materiellt berättigad ej har möjlighet att få patentet
återupprättat. I den i ett remissyttrande diskuterade situationen, att den
som anser sig materiellt berättigad gör invändning mot avståendet redan in
nan patentmyndigheten förklarat patentet upphört, torde myndigheten få
förfara efter omständigheterna. Visas t. ex. att talan väckts rörande rätten
till patentet, skall ärendet rörande upphörandet förklaras vilande. I andra
tall torde inte kunna undgås att patentmyndigheten förklarar patentet upp
hört. Den materiellt berättigade blir i sådant fall hänvisad att söka skade
stånd av den antecknade patenthavaren.
Såsom kommittéerna anfört synes det knappast föreligga tillräckliga
skal föreskriva att licenstagare skall ge sitt samtycke till avstående. Såsom
skett inom varumärkeslagstiftningen bör emellertid i tillämpningsföre
skrifterna stadgas att licenstagare skall underrättas i ärendet.
Det av kommittéerna i andra stycket föreslagna stadgandet om förbud
mot att törklara patent upphört så länge utmätning av patentet består eller
tvist om överföring av patentet är anhängig har lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.
55 §.
Paragrafen, som motsvarar 50 § i kommittéernas förslag, innehåller be
stämmelser om kungörande av vissa beslut rörande patent.
199
Gällande rätt. I 24 § patentförordningen stadgas att då patent upphört
att gälla, vare sig på grund av föreskrift i patentförordningen eller därige
nom att patenthavaren hos patentmyndigheten anmält sig vilja avstå från
patentet, patentmyndigheten skall införa kungörelse därom i allmänna tid
ningarna.
Kommittéerna. I anslutning till gällande rätt har kommittéerna i 50 §
upptagit stadgande att när patent förfallit, förklarats ogiltigt, överförts eller
förklarats upphört, patentmyndigheten skall utfärda kungörelse darom.
Enligt stadgandet skall kungörelse även utfärdas, när ansökan om åter
upprättande av patent avgjorts.
Det är avsett att i tillämpningsföreskrifterna ange på vad sätt kungörande
skall äga rum. Kommittéerna har utgått från att kungörandet under alla
förhållanden skall göras i patentmyndigheternas officiella periodiska tid
skrift, för Sveriges del Svensk tidskrift för industriellt rättsskydd.
Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen inte föranlett
annat yttrande än att Sveriges advokatsamfund ställt frågan om man, nar
ansökning om återupprättande av patent avslagits av patentmyndigheten,
skall kungöra detta så snart beslutet föreligger eller om man skall avvakta
att beslutet vunnit laga kraft.
Departementschefen. Utredningens förslag om i vilka fall kungöranden
rörande patent skall ske synes ej ge anledning till erinran. Kungörande bor
i princip ej ske förrän den åtgärd varom fråga är står fast. När patent för
klarats ogiltigt eller blivit överfört, eller när ansökan om återupprättande
blivit avgjord, bör kungörande därför äga rum först då det föreligger dom
eller beslut som vunnit laga kraft. När patentmyndigheten konstaterar att
patent förfallit eller upphört, synes emellertid praktiska skal tala for att
kungörelse utfärdas omedelbart. Det är visserligen tänkbart att patentmyn
digheten misstagit sig och att sökanden anför besvär, men detta ar en i
praktiken så sällsynt komplikation att man ej torde behöva taga hansyn där
till vid bestämmande av ordningen för kungörande. Stadgandet torde böra
jämkas i enlighet med vad som nu anförts.
Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1966
200
Kungl. Maj.ts proposition nr A0 år 1966
8 KAP.
Uppgiftsskyldighet rörande patent
56 §.
Paragrafen, som motsvarar 56 § i kommittéernas förslag, innehåller be
stämmelser om skyldighet att i vissa fall lämna uppgift om patents num-
Gallande rätt. I patentförordningen regleras hithörande frågor av bestäm
melser i 22 §. Enligt första stycket är den, som genom meddelande på vara,
anslag eller skylt eller annorledes, utan att patentets eller ansökningens
nummer angivits, uppger att patentskydd, varom i 19 eller 20 § patent-
torordningen sägs, här i riket åtnjutes med avseende på alster eller förfa
rande, skyldig att lämna den som därav kan ha olägenhet uppgift om num
ret. Innehåller meddelandet ej bestämd uppgift, att patentskydd åtnjutes,
men kan av meddelandet framkallas den uppfattningen, att så är förhål
landet, är den som lämnat sådant meddelande skyldig att till den som därav
kan ha olagenhet uppge, huruvida och i så fall på vad grund han anser sig
atnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.
Kommittéerna. Kommittéerna anser att även den nya lagen bör innehålla
regler svarande mot föreskrifterna i 22 § patentförordningen. En uppgifts
skyldighet för patenthavare av förevarande slag är nödvändig för att ge
utomstående möjlighet att hos patentmyndigheten kontrollera räckvidden
av gjorda patentansökningar och meddelade patent i fall, då ansökning eller
patent aberopas på ett ofullständigt sätt och därigenom få tillfälle till säk
rare underlag for planeringen av den egna verksamheten med hänsyn till
ansökningen eller patentet. Kommittéerna framhåller emellertid att kon
troll hos patentmyndigheten då det gäller ansökningar kan ske endast om
ansökningshandlingarna hunnit bli offentliga. För fall då ansökningshand
lingarna mte är offentliga, bör föreskrifterna kompletteras med ett stad
gande som ålägger patentsökande att låta den utomstående taga del av hand
lingarna. Kommittéerna har upptagit ett sådant stadgande i 56 § första
stycket; föreskrifter svarande mot de nu gällande har förts till andra och
tredje styckena.
Stadgandet i första stycket har fått utformningen att, när patentsökande
innan ansökningshandlingarna blivit tillgängliga för envar, åberopar ansök
ningen gentemot annan, han är skyldig att på begäran låta denne taga del av
handlingarna i ärendet. Kommittéerna framhåller att skyldigheten att till
handahålla handlingarna begränsats till att gälla fall då patentsökanden
201
åberopat ansökningen gentemot annan, d. v. s. fall då sökanden gjort gällan
de rätt på grund av ansökningen gentemot en eller flera bestämda personer.
Det är också endast dessa personer som kan begära att l'å taga del av
handlingarna.
Andra och tredje styckena stadgar att den som eljest, vare sig genom di
rekt hänvändelse till annan eller i annons eller genom påskritt på vara eller
dess förpackning eller annorledes, utan uppgilt om patentets eller ansök
ningens nummer anger att patent meddelats eller sökts i visst avseende, är
skyldig att ge den som begär det uppgift om numret. Innehåller meddelande
inte bestämd uppgift att patent meddelats eller sökts men är det ägnat att
framkalla uppfattningen att så är fallet, är den som lämnat meddelandet
skyldig att på begäran av envar uppge, huruvida patent meddelats eller
sökts. Nytt i förhållande till gällande rätt är att uppgiftsskyldigheten, som
i gällande rätt är begränsad att gälla mot personer som kan ha olägenhet av
det ofullständiga meddelandet, utvidgats att gälla mot envar.
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna, som sakligt i stort
sett överensstämmer med gällande rätt, har inte föranlett erinran vid remiss
behandlingen och torde böra upptagas i lagen. Vissa redaktionella jämk
ningar bör dock vidtagas. Ordet »eljest» i andra stycket synes kunna föran
leda missförståndet att uppgiftsskyldighet som där avses ej skulle föreligga
innan ansökningshandlingarna blivit offentliga och torde därför böra utgå.
Även orden »i visst avseende» synes böra utgå. Det synes sålunda ej böra
krävas att uppgiften om att patent sökts eller meddelats är mera preciserad;
avbildas t. ex. i en annons viss vara eller anordning, bör även ett allmänt
uttalande i annonsen att patent sökts eller meddelats kunna medföra upp
giftsskyldighet. Slutligen bör till stadgandet överföras den enligt kommittéer
nas förslag i 57 § upptagna bestämmelsen att uppgiftsskyldigheten skall
fullgöras utan dröjsmål.
Kanyl. Maj.ts proposition nr
40
är 1966
9 KAP.
Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.
57 §.
Paragrafen, som motsvarar 51 § i kommittéernas förslag, behandlar an
svar för patentintrång.
Gällande rätt. Enligt 19 § 4 mom. patentförordningen straffas den, som
uppsåtligen begår patentintrång, med dagsböter eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, fängelse. Talan i anledning av patentintrång
må, enligt 1 mom. i samma paragraf, ej väckas av annan än patenthavaren.
7+ Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40
202
Kommittéerna. Kommittéerna har i 51 § första stycket upptagit stadgande
att om någon gör intrång i den ensamrätt som patent medför (patentin
trång) och det sker uppsåtligen, han skall straffas med dagsböter eller med
fängelse i högst sex månader. Kommittéerna har övervägt om inte, såsom
i vissa utländska patentlagar, straffpåföljd för patentintrång skulle kunna
avskaffas. Vid uppsåtlig gärning är dock enligt kommittéernas mening så
dan påföljd påkallad av hänsyn till allmänprevention och moralbildning.
Vid oaktsamhet bör, såsom för närvarande, straffpåföljd ej ifrågakomma.
Kommittéerna framhåller att allmänna stadganden om medverkan till brott
är tillämpliga också i fråga om patentintrång. Då dessa stadganden innebär
att medverkande bär självständigt ansvar, kan uppsåtlig medverkan för
anleda straff även om den omedelbare gärningsmannen går fri från straff
därför att han förfarit endast oaktsamt eller var i god tro. Med hänsyn här
till är det enligt kommittéernas mening inte behövligt att, såsom stundom
sker i utländsk lagstiftning och såsom föreslås i EEC-utkastet, upptaga
särskilda stratlstadganden om medelbart patentintrång.
Enligt paragrafens andra stycke må brott som avses i första stycket ej
åtalas av annan än målsäganden. Den svenska texten överensstämmer här
med den danska; i de finska och norska texterna föreslås brottet utgöra
angivelsebrott. Förslagen motsvarar i princip gällande rätt i de olika län
derna. Den svenska kommittén anför att brott mot upphovsrätts- och va
rumärkeslagarna i form av angivelsebrott ligger under allmänt åtal och har
övervägt huruvida samma reglering borde införas i patentlagen. Kommitttén
har emellertid ansett att läget beträffande patentintrång är ett annat än i
fråga om intrång i upphovsrätten eller varumärkesrätten. Utredningen i
frågor om patentintrång lämpar sig enligt kommitténs mening mindre väl
för handläggning av allmän åklagare. Bl. a. anföres att patenthavaren i all
mänhet är ett företag, som ofta är bättre rustat än åklagaren att åstadkom
ma en utredning och som ofta är ekonomiskt så starkt att det är mindre
tilltalande att det skall på det allmännas bekostnad kunna angripa mindre
näringsidkare. En utredning genom åklagarens försorg synes kunna vara
till förfång för näringslivet, med hänsyn till de särskilda tvångsmedel som
står till förfogande i brottmål även på utredningsstadiet. Att märka är även
att målsägandens åtalsrätt, om patentintrång göres till angivelsebrott, blir
subsidiär, så att han kan väcka åtal endast om han angivit brottet och
åklagaren därefter beslutat att inte åtala, önskar han yrka straffansvar,
måste han alltså avvakta åklagarens utredning.
Enligt kommittétörslaget skall var och en som materiellt är målsägande
kunna väcka talan. I jämförelse med gällande rätt, som endast tillerkänner
talerätt åt patenthavaren, innebär förslaget den utvidgningen att även licens-
tagare får talerätt. Den svenska texten överensstämmer här med de övriga
förslagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr M år t966
203
Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket om straff fö r p a-
tentintrång tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Sveriges advokatsamfund tar upp frågan om medverkan till pa
tentintrång och beklagar att kommittéerna avvisat tanken att man
skulle anse medelbart intrång såsom en särskild form av uppfinningens ut
nyttjande, varigenom självständigt ansvar skulle kunna utkrävas för det me
delbara intrånget, således oberoende av ansvar för det direkta patentin
trånget. Samfundet anser att det finns åtskilliga praktiskt viktiga tall, där
patenthavaren skulle önska att han i och för beivrande av intrång hade möj
lighet att — även utan bevisning om uppsåt — vända sig mot den som indi
rekt medverkat till intrånget i stället för mot den som gjort sig skyldig till
det direkta intrånget. Som exempel nämnes det fallet, att det finns ett patent
skyddat förfarande, som går ut på att bekämpa ogräs eller skadliga insekter
genom besprutning med speciella kemikalier. I dylikt fall vill patenthavaren
naturligtvis hellre vända sig mot den som försäljer dessa kemikalier och
därigenom möjliggör patentintrången än mot de kanske tusentals jordbru
kare som använder kemikalierna. Under hänvisning härtill föreslår samfun
det att i den nya patentlagen skall intagas en regel, motsvarande artikel 66 i
den schweiziska patentlagen, där det anges att den som anstiftat, medverkat
till, befrämjat eller underlättat ett rättsstridigt utnyttjande av uppfinningen,
skall vara civil- och straffrättsligt ansvarig, varvid det civilrättsliga ansvaret
kan göras gällande även när den medverkande bara har handlat av oaktsam-
het (däremot ej när han handlat i god tro).
Stadgandet i andra stycket, varigenom patentintrång förklarats vara
målsägandebrott, föranleder viss tvekan hos statsåklagaren i
Stockholm. Statsåklagaren framhåller att förslaget här innebär en särreg
lering på immaterialrättens område — i upphovsrätts- och varumärkesla
garna är straffbestämmelserna utformade som angivelsebrott — och onek
ligen i princip innebär en påtaglig försvagning av rättsskyddet vid patent
intrång. Ä andra sidan finner statsåklagaren många skäl tala för kommit
téernas ståndpunkt. Mål angående patentintrång har sålunda en påtaglig pri
vaträttslig karaktär, vilket gör att det kan anses mindre påkallat att ådöma
straff i fall där förlikning skett. Därest patentintrång låg under allmänt
åtal (angivelsebrott), skulle möjligheterna att återkalla ansvarstalan sedan
åtal väckts i regel inte föreligga i de lägen, då parterna sedermera förlikts
och målsäganden i anledning därav återtagit sin åtalsangivelse, vilket i sin
tur skulle kunna försvåra förlikningsuppgörelser. Patentmålens privat
rättsliga karaktär gör även att målsäganden många gånger torde ha större
möjligheter i processuellt avseende att föra talan än allmän åklagare. Reg
lerna om målsägande^ subsidiära åtalsrätt vid angivelsebrott skulle med
föra att målsäganden — oaktat att han är beredd och även finner det önsk
värt att själv föra processen — måste avvakta åklagarens utredning och
avskrivningsbeslut, innan möjlighet därtill skulle föreligga, vilket många
K it ny I. Mnj:ts proposition nr hO år 11)66
204
gånger skulle betyda en avsevärd tidsutdräkt för målsägande^ Statsåklaga-
ren beaktar också att det många gånger skulle kunna te sig stötande om
statsverket åsamkades kostnader för offentlig försvarare i patentmål, där
ansvarstalan visserligen föres av allmän åklagare men där det reella intres
set rör rätten till skadestånd. Avslutningsvis betonar statsåklagaren att en
inte alltför restriktiv tillämpning av möjligheten till fri rättshjälp synes
vara ägnad att i någon mån uppväga nackdelarna av stadgandet.
Den föreslagna regeln avstyrkes av riksåklagarämbetet, som hemställer
att patentintrång förklaras utgöra angivelsebrott. Ämbetet, som inte finner
de i betänkandet anförda skälen för en från upphovsrätts- och varumärkes
lagarna avvikande regel beträffande patenträtt vara övertygande, anser det
svårt att påvisa någon avgörande olikhet mellan intrång i patent och in
trång i upphovsrätt. Båda står förmögenhetsbrotten nära. Ämbetet hänvi
sar till straffrättskommitténs uttalande (SOU 1940: 20 s. 37), att det torde
strida mot nutida åskådning, att staten beträffande något förmögenhets
brott, av hur ringa beskaffenhet det vara må, skulle helt frånsäga sig möj
ligheten att utkräva straffansvar och överlämna det till målsäganden en
sam. Att, som i betänkandet uttalas, åklagares medverkan skulle fördröja
åtalet, har ämbetet svårt att föreställa sig. Förundersökningen kan ju be
drivas i nära samarbete mellan åklagaren och målsäganden. Även Lands
organisationen i Sverige, Statsverkens ingen jörsförbund, Svenska uppfinnar-
kontoret och Sveriges civilingenjörsförbund anser att patentintrång bör, i
form av angivelsebrott, ligga under allmänt åtal. Som skäl anföres bl. a.
de mycket betungande kostnaderna för en patentintrångsprocess.
Försvarets civilförvaltning finner anledning saknas att, som kommittéer
na föreslagit, utvidga kretsen av dem som skall äga rätt att föra talan
om patentintrång att även omfatta licenstagare. Enligt civilförvalt
ningens mening bör denna rätt vara förbehållen patenthavaren, som genom
anställande av intrångstalan också skyddar sina inkomster av upplåtna
licenser. Värdet av dessa är beroende av att patentet kan skyddas, men
det är ingalunda självklart att en licenstagare, även om han ur viss syn
punkt lidit skada av intrånget, har lika stort intresse som patenthavaren
av att patentets okränkbarhet försvaras. För patenthavaren kan det därför
mänga gånger vara mer än tveksamt om han kan vara betjänt av att låta
patentet försvaras av licenstagare. Skall så ske torde det få avgöras från fall
till fall och bli beroende av överenskommelse i det särskilda fallet mellan
patenthavare och licenstagare. Därest patentet inte kan försvaras på till
fredsställande sätt, riskerar patenthavaren bl. a. att gå förlustig sina i licens
avtalen betingade ersättningar. I vilket fall som helst synes frågan om kon
sekvenserna för licenstagarna av en intrångstalans ogillande helt och hållet
böra vara en intern affär mellan patenthavaren och dennes licenstagare. Ci
vilförvaltningen har sig inte bekant att nuvarande ordning, enligt vilken en
dast patenthavaren är befogad föra intrångstalan, medfört några olägenhe
Kungl. Maj.ts proposition nr
40
år 1966
205
ter som kan motivera ett frångående av denna till förmån för den ordning
som kommittéerna föreslagit. Sistnämnda ordning synes vara betydligt mera
komplicerad än den som civillörvaltningen har förordat. Civilförvaltningen
avstyrker därför att annan än patenthavaren skall äga töra talan om er
sättning för patentintrång.
Departementschefen. Det av kommittéerna i första stycket upptagna stad
gandet om straff för patentintrång, enligt vilket för ansvar kräves uppsåt,
överensstämmer i princip med gällande rätt; strattskalan har dock jämkats
till vad som gäller enligt upphovsrätts- och varumärkeslagarna. Stadgandet
har ej mött erinringar vid remissbehandlingen och torde, med viss redak
tionell jämkning, böra upptagas i lagen.
Såsom kommittéerna framhållit medför allmänna regler om medverkan
till brott att uppsåtlig medverkan till patentintrång kan föranleda straff
även om den omedelbare gärningsmannen går fri, därför att han hai förfarit
endast oaktsamt eller var i god tro. Jag anser att anledning saknas att, så
som en remissinstans har yrkat, uppställa särskilda regler om medverkan till
patentintrång.
1 andra stycket föreslås stadgande rörande talerätt i fråga om patentin
trång. För närvarande gäller att talan ej må väckas av annan än patent
havaren. Den svenska kommittén har övervägt huruvida patentintrång,
liksom brott mot upphovsrätts- och varumärkeslagarna, i form av angivel
sebrott borde läggas under allmänt åtal men har stannat för att talan allt
jämt bär kunna väckas endast av enskild part; kommittén har dock ansett
att talerätt borde tillkomma inte bara patenthavare utan envar måls
ägande. I enlighet härmed föreskrives i stadgandet att patentintrång ej må
åtalas av annan än målsäganden.
Förslaget att patentintrång sålunda alltjämt skall vara undandraget all
mänt åtal har väckt delade meningar hos remissinstanserna; från flera
håll, bl. a. av riksåklagarämbetet, har förordats att man här i stället följer
regleringen i upphovsrätts- och varumärkeslagarna och gör brottet till angi
velsebrott. Vilken lösning man här bör välja är enligt min mening i hög grad
tveksamt. För kommittéförslaget kan främst anföras att patentintrång ofta
är av säregen och komplicerad beskaffenhet och lämpar sig mindre väl för
handläggning av allmän åklagare. Göres patentintrång till angivelsebrott,
försvåras också en uppgörelse i godo mellan parterna. För att göra patent
intrång till angivelsebrott talar emellertid principiella synpunkter. Patent
intrång står, liksom intrång i varumärkesrätt, nära de egentliga förmögen-
hetsbrotten och bör åtnjuta det förhöjda skydd som ett läggande under
allmänt åtal medför. Det är även stötande att i fråga om ett så pass allvarligt
brott som patentintrång helt och hållet överlämna frågan om utkrävande
av ansvar åt målsäganden. Från praktisk synpunkt märkes att straffansvar
i regel torde aktualiseras endast i grövre och mera uppenbara fall. De mest
Kungl. Maj. ts proposition nr W år 11)06
206
komplicerade målen torde i allmänhet handläggas som civila patentproces
ser mellan större företag, där frågan om ansvar över huvud aldrig blir
aktuell. För egen del finner jag därför övervägande skäl tala för att patent
intrång i form av angivelsebrott lägges under allmänt åtal, men att sam
tidigt den begränsningen göres att allmänt åtal endast får ske om detta
av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. En motsvarande be
gränsning torde även böra införas i 37 § varumärkeslagen. Däremot finner
jag ej anledning föreslå någon ändring i upphovsrättslagens åtalsregler.
Som jag förut nämnt innebär kommittéförslaget att talerätt, som för när
varande tillkommer endast patenthavaren, skall kunna utövas även av annan
målsägande. Utvidgningen har betydelse dels för rätten att föra ansvars-
talan — enligt departementsförslaget blir här i första hand fråga om rätten
att ange patentintrång till åtal — och rätten att föra skadeståndstalan. I prak
tiken innebär förslaget att även licenstagare tillerkännes befogenhet i dessa
hänseenden. Vid remissbehandlingen har förslaget kritiserats i ett yttrande,
vari bl. a. framhålles att licenstagares intresse att i fall då invändning fram-
töres om patentets ogiltighet försvara patentet många gånger är mindre än
patenthavarens. Att så kan vara fallet synes emellertid inte vara något skäl
emot förslaget. Detta öppnar endast möjlighet för dem som lidit skada ge
nom patentintrång att samtliga föra talan därom. Självfallet finns inte nå
got hinder att de avtalar om ett gemensamt uppträdande och fördelar kostna
derna sinsemellan allt efter graden av det intresse de har i saken. Jag till
styrker därför kommittéförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr i0 år 1966
58 §.
Paragrafen, som motsvarar 52 § i kommittéernas förslag, behandlar ska-
deståndsskyldighet vid patentintrång.
Gällande rätt. I patentförordningen regleras hithörande frågor i 19 § 2
mom. Enligt törsta stycket skall den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet
begar patentintrång, vara skyldig att utge skälig ersättning för utnyttjan
det av uppfinningen så ock ersättning för den ytterligare skada intrånget
må ha medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, må ersättningen där
efter jämkas. I andra stycket stadgas att om någon eljest begår patentin
trång och härav uppkommit vinst för honom, han må, om och i den mån
det med avseende på omfattningen av och ändamålet med den verksamhet, i
vilken intrånget blivit begånget, hans tillgångar och övriga omständigheter
prövas skäligt, förpliktas att intill vinstens belopp utge ersättning efter vad
i första stycket sägs. Enligt tredje stycket skall talan om ersättning väckas
inom tre år från det patenthavaren fått vetskap om intrånget och den där
för ans\aiige samt senast inom fem ar från det intrånget ägde rum. För
summas det, är rätten till ersättning förlorad. Av betydelse för skadestånds
talan är en presumtionsregel i 19 § 1 mom. andra stycket att där fråga är