2

innebär, att den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna

vända sig med en patentansökan till endast ett av de nordiska patentverken,

som i stort sett ensamt behandlar ansökningen och meddelar patent även

för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för sig. Sådana

patent blir jämställda med patent som meddelas efter vanlig nationell an­

sökan. Systemets tillämpning är beroende av att särskild överenskommelse

därom träffas mellan de nordiska länderna.

Systemet förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna för­

enhetligas. De förslag till patentlagar som samtidigt läggs fram i Danmark,

Finland, Norge och Sverige är helt överensstämmande i fråga om reglerna

rörande beviljande av patent. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestäm­

melser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande.

Nu gällande undantag från patenterbarhet för bl. a. kemiska föreningar

samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande livs- och läkemedel dock

först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfinningshöjd skärps något.

Förslaget inför ett krav på absolut eller generell nyhet. Enligt de nuvarande

nyhetsreglerna medför bara vissa särskilt angivna omständigheter att upp­

finningen ej anses som ny.

De nuvarande bestämmelserna om patent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning föreslås bilda en särskild lag. Vidare föreslås vissa följd­

ändringar i försvarsuppfinningslagen, varumärkeslagen, namnlagen och ut-

sökningslagen.

I propositionen föreslås att Sverige i anslutning till den nya lagstiftningens

gnomförande tillträder en inom Europarådet år 1963 antagen konvention,

som syftar till att vissa delar av patentlagstiftningen i de olika länderna

skall förenhetligas. Detta gäller bl. a. patenterbarhet och undantag därifrån,

nyhet och uppfinningshöjd.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari

1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

4

Avser uppfinningen förfarande för tillverkning av alster, omfattar ensam­

rätten även alster som tillverkats enligt förfarandet.

Ensamrätten omfattar icke utnyttjande av alster, som sålts här i riket

i butik eller på därmed jämförligt sätt i strid mot ensamrätten, om köparen

vid köpet icke ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten kränktes.

4

§•

Den som utnyttjade uppfinning yrkesmässigt här i riket när ansökan om

patent därå gjordes må utan hinder av patentet fortsätta utnyttjandet med

bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet icke innefattade uppen­

bart missbruk i förhållande till patentsökanden eller någon från vilken

denne härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande tillkommer under mot­

svarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga åtgärder för att

utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket må övergå till annan endast tillsammans med

rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

5 §.

Utan hinder av patent må uppfinningen utnyttjas på utländskt fartyg,

luftfartyg eller annat utländskt samfärdsmedel för dess behov, när det till­

fälligt inkommer till riket vid regelbunden trafik eller eljest.

Konungen äger förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan

hinder av patent må införas till riket och användas här för reparation av

luftfartyg, hemmahörande i främmande stat i vilken motsvarande förmåner

medgivas för svenska luftfartyg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

6 §•

Konungen äger förordna, att ansökan om patent på uppfinning, vilken

tidigare angivits i ansökan om skydd i främmande stat, skall vid tillämp­

ning av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses gjord samtidigt med

ansökningen i den främmande staten om sökanden yrkar det.

I förordnande skola anges de närmare villkor, under vilka sådan kon-

ventionsprioritet må åtnjutas.

7

§■

Innehavare av patent äger erhålla tilläggspatent på utveckling av uppfin­

ningen, om ansökan härom inkommit innan ansökningen om huvudpaten­

tet blev allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Tilläggspatent meddelas utan hinder av att villkoret enligt 2 § första styc­

ket icke är uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökningen om huvud­

patentet. Tilläggspatent upphör att gälla samtidigt med huvudpatentet, om

annat ej följer av tredje stycket, och må övergå till annan endast tillsam­

mans med huvudpatentet.

Upphör huvudpatentet på grund av att patenthavaren avstår från paten­

tet eller förklaras patentet ogiltigt, utgör tilläggspatentet självständigt pa­

tent för återstoden av patenttiden. Finnas flera tilläggspatent till huvud­

patentet, gäller det först meddelade tilläggspatentet som huvudpatent och

de övriga som tilläggspatent till detta.

6

Underrättelse därom skall intagas i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra månader efter

utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för

att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagnings-

avgift.

16 §.

Föreligger även efter det yttrande avgivits hinder för bifall till ansök­

ningen och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall an­

sökningen avslås, om anledning ej förekommer att ge sökanden nytt före­

läggande.

17 §.

Påstår någon inför patentmyndigheten bättre rätt till uppfinningen än

sökanden och finnes saken tveksam, må patentmyndigheten förelägga ho­

nom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid äventyr att påståendet

lämnas utan avseende vid patentansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till uppfinningen anhängig vid domstol, må patent­

ansökningen förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

18 §.

Visar någon inför patentmyndigheten att han äger bättre rätt till upp­

finningen än sökanden, skall patentmyndigheten överföra ansökningen på

honom, om han yrkar det. Den som får patentansökan överförd på sig

skall erlägga ny ansökningsavgift.

Yrkas överföring, må ansökningen icke avskrivas, avslås eller bifallas förr­

än yrkandet slutligt prövats.

19 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för patent

föreligga, skall ansökningen godkännas för utläggning enligt 21 §.

Sedan ansökningen godkänts för utläggning, må patentkraven icke ut-

\idgas eller yrkande enligt 14 § framställas.

20 §.

Inom två månader efter det ansökningen godkänts för utläggning skall

sökanden erlägga fastställd tryckningsavgift. Sker det ej, skall ansökningen

avskrivas. Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom fyra måna­

der efter utgången av sagda tid erlägger tryckningsavgiften jämte fastställd,

återupptagningsavgift.

Sökes patent av uppfinnaren och begär han befrielse från trycknings­

avgiften inom två månader efter det att ansökningen godkänts för utlägg­

ning, må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse, om han har

avsevärd svårighet att erlägga avgiften. Avslås framställningen, skall av­

gift som erlägges inom två månader därefter anses erlagd i rätt tid.

21

§.

Sedan tryckningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse från trycknings­

avgiften medgivits, skall patentmyndigheten utlägga ansökningen för att be­

reda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.

Utläggningen skall kungöras.

Invändning göres skriftligen hos patentmyndigheten inom tre månader

från kungörelsedagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

8

honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader

från beslutets dag.

Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande tillämpning be­

träffande handlingar som inkomma till Konungen.

26 §.

Patent är meddelat, när patentansökningen bifallits och beslutet vunnit

laga kraft. När patent meddelats, skall det kungöras och patentbrev ut­

färdas. Har beskrivning eller patentkrav ändrats efter det de tryckts enligt

21 § tredje stycket, skola tryckta exemplar av handlingarna, med uppgift

om patenthavaren och uppfinnaren, i slutligt skick finnas att tillgå hos

patentmyndigheten.

Avskrives eller avslås ansökan, som blivit tillgänglig för envar, skall be­

slutet kungöras när det vunnit laga kraft.

27 §.

Meddelat patent antecknas i patentregistret som föres av patentmyndig­

heten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

3 KAP.

Nordisk patentansökan

28 §.

Konungen äger efter överenskommelse med Danmark, Finland och Norge

om att patent på uppfinning skall kunna erhållas för Sverige, Danmark,

Finland och Norge eller för tre av dessa stater efter ansökan om patenten i

en av de stater som ansökningen omfattar (nordisk patentansökan) förord­

na, att bestämmelserna i 29—38 §§ skola lända till efterrättelse.

29 §.

Nordisk patentansökan här i riket skall avse patent, förutom för Sverige,

antingen för Danmark, Finland och Norge eller för två av dessa stater.

Sådan ansökan behandlas och prövas, med iakttagande av bestämmelserna

i detta kapitel, enligt vad som gäller för patentansökan i allmänhet. Pa­

tent, som meddelats på grund av sådan ansökan, äger samma giltighet här

i riket som annat här meddelat patent.

Meddelas på grund av nordisk patentansökan i Danmark, Finland eller

Norge patent för Sverige, gäller patentet här i riket som om det meddelats

här.

Föreligga i fråga om patent som meddelats i Finland beskrivning och

patentkrav på såväl svenska som finska språket och råder icke överens­

stämmelse mellan texterna, omfattar patentskyddet här i riket endast vad

som framgår av båda texterna. Patentskyddet bestämmes dock enbart med

hänsyn till den svenska texten, om denna är avgörande i Finland.

3° §.

I fråga om nordisk patentansökan här i riket äger bestämmelsen i 2 §

andra stycket sista punkten motsvarande tillämpning med avseende på tidi­

gare patentansökan i annan stat som omfattas av ansökningen. Beträffande

10

sökanden enligt 35 § avgivit förklaring att han vill fullfölja ansökningen

som särskild patentansökan för Sverige, skall ansökningen upptagas och

prövningen fortsättas av patentmyndigheten här i riket, om sökanden gör

anmälan härom hos denna myndighet inom två månader från ändringen

eller återkallelsen. Hållas handlingarna i ärendet tillgängliga enligt 22 §,

skall anmälningen kungöras.

Ansökan som upptages enligt första stycket skall behandlas och prövas

som om den ursprungligen gjorts här i riket som patentansökan för Sve­

rige. Sökanden skall dock erlägga fastställd ansökningsavgift här i riket,

även om han erlagt ansökningsavgift i den stat där ansökningen gjordes.

37 §.

Bifalles nordisk patentansökan, som gjorts här i riket, skall patentbrevet

utvisa för vilka stater patent meddelats.

38 §.

Konungen äger, efter avtal därom med berörd stat, förordna, att nor­

diska patentansökningar som göras här i riket skola överlämnas till pa­

tentmyndigheten i annan stat, som omfattas av ansökningarna, enligt när­

mare bestämmelser i förordnandet. Förordnande som nu sagts må icke avse

ansökan av den som är bosatt här i riket.

Konungen äger även, efter avtal därom med berörd stat, förordna att

nordiska patentansökningar, som gjorts i annan stat och som avser Sverige,

må överlämnas till patentmyndigheten här i riket. Ansökan, som överlämnas

enligt sådant förordnande, skall behandlas och prövas som om den ur­

sprungligen gjorts här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

4 KAP.

Patents omfattning och giltighetstid

39 §.

Patentskyddets omfattning bestämmes av patentkraven. För förståelse av

patentkraven må ledning hämtas från beskrivningen.

40 §.

Meddelat patent kan upprätthållas intill dess sjutton år förflutit från

den dag då patentansökningen gjordes.

Om upprätthållande av tilläggspatent stadgas i 7 §.

5 KAP.

Årsavgifter

41 §.

För patent, som icke är tilläggspatent, skall för varje år räknat från den

dag patentansökningen gjordes (patentår) erläggas fastställd årsavgift, om

annat icke bestämts med stöd av 73 §.

Har tilläggspatent övergått till självständigt patent enligt bestämmelserna

i 7 § tredje stycket, skall från och med närmast följande patentår erläggas

12

som skyddas därav, om detta är skäligt på grund av den förstnämnda upp­

finningens betydelse eller eljest särskilda skäl föreligga.

Innehavare av patent, till vilket tvångslicens åtnjutes enligt första styc­

ket, äger erhålla tvångslicens att utnyttja den andra uppfinningen, om det

icke föreligger särskilda skäl däremot.

47 §.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, äger den

som vill yrkesmässigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, erhålla

tvångslicens därtill.

48 §.

Den som utnyttjade patentsökt uppfinning yrkesmässigt här i riket när

handlingarna i ansökningsärendet blevo tillgängliga enligt 22 § äger, om

ansökningen leder till patent, erhålla tvångslicens till utnyttjandet, om syn­

nerliga skäl föreligga samt han saknade kännedom om ansökningen och ej

heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Sådan rätt tillkom­

mer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga

åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i riket. Tvångs­

licens kan avse även tid innan patentet meddelades.

49 §.

Tvångslicens må icke meddelas annan än den soin kan antagas äga för­

utsättningar att utnyttja uppfinningen på godtagbart sätt och i överens­

stämmelse med licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för patenthavaren att själv utnyttja upp­

finningen eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan en­

dast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts

skola ske.

50 §.

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfatt­

ning uppfinningen må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga vill­

kor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger

rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Kungl. Maj. ts proposition nr W år 1966

7 KAP.

Patents upphörande m. m.

51

§.

Erlägges icke årsavgift enligt föreskrifterna i 41 och 42 §§, är patentet

förfallet från och med ingången av det patentår för vilket avgiften icke er­

lagts.

Patent, som förfallit enligt första stycket, må återupprättas av patent­

myndigheten, om patenthavaren har godtagbar ursäkt för sin underlåten­

het. Ansökan om återupprättande skall göras skriftligen hos patentmyn­

digheten senast sex månader från den dag, då avgiften senast skolat erläg­

gas. Inom samma tid skall årsavgiften med den förhöjning, som må vara

bestämd, och fastställd återupprättningsavgift erläggas. Behörigen gjord

ansökan skall kungöras.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

8 KAP.

Uppgiftsskyldighet

56 §.

Åberopar patentsökande ansökningen gentemot annan innan handling­

arna i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, är han skyldig att på

begäran lämna sitt samtycke till att denne får taga del av handlingarna.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom

påskrift på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att pa­

tent sökts eller meddelats utan att samtidigt lämna upplysning om ansök­

ningens eller patentets nummer, är skyldig att på begäran utan dröjsmål

lämna sådan upplysning. Anges icke uttryckligen att patent sökts eller

meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla uppfattningen

att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upplysning huruvida

patent sökts eller meddelats.

9 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

57 §-

Gör någon intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång)

och sker det uppsåtligen, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om målsägande anger det

till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

58 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skall utge

skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den

ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsam­

het, må ersättningen jämkas.

Begår någon patentintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge

ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, om och i den mån det finnes

skäligt.

Talan om ersättning för patentintrång må avse skada endast under de

fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan

är rätten till ersättning förlorad.

59 §.

På yrkande av den som lidit patentintrång äger rätten efter vad som är

skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att patentskyddat

alster, som tillverkats utan patenthavarens lov, eller föremål, vars använ­

dande skulle innebära patentintrång, skall på visst sätt ändras eller sättas

i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras eller, i fråga om patent­

skyddat alster, mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget. Vad nu

sagts gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild

rätt därtill och själv icke begått patentintrång.

15

Egendom som avses i första stycket må lagas i beslag, om brott som an­

ges i 57 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag

i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket må ratten, om synnerliga

skäl föreligga, på yrkande förordna att innehavare av egendom som avses i

första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av patent­

tiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skaliga villkor i ovngt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1066

60 §.

Utnvttiar någon yrkesmässigt patentsökt uppfinning efter det handling­

arna i ansökningsärendet blivit tillgängliga enligt 22 §, äger vad som sags

om patentintrång motsvarande tillämpning i den mån ansökningen le er

till patent. Till straff må dock ej dömas och ersättning för skada på

grund av utnyttjande som sker innan utläggning av patentansökningen kun­

gjorts enligt 21 § må bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.

Bestämmelserna i 58 § tredje stycket äga ej tillämpning, om ersättnings­

talan väckes senast ett år efter patentets meddelande.

61 §•

Har patent förklarats ogiltigt genom dom som vunnit laga kraft, må

ej enligt 57—60 §§ dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd.

Föres talan rörande patentintrång och gör den mot vilken talan fores

gällande att patentet är ogiltigt, skall rätten på hans yrkande förklara

målet vilande i avbidan på att frågan om patentets giltighet slutligt pro­

vas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med yilandeforkla-

ringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall vackas.

62 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att

fullgöra vad som åligger honom enligt 56 § dömes till dagsböter.

Sådan påföljd skall även ådömas den som i fall som avses i namnda pa­

ragraf lämnar felaktig upplysning, om för gärningen ej ar stadgat stratt

i brottsbalken.

...

„ -

„

Brott som avses i första och andra styckena ma atalas av allmän åklagare

endast om målsägande anger det till åtal och åtal av särskilda skäl fin­

nes påkallat ur allmän synpunkt.

63

§.

Patenthavare eller den som på grund av licens äger utnyttja uppfin­

ningen må föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patentet

åtnjuter skydd gentemot annan, om ovisshet råder om förhållandet och

denna länder honom till förfång.

Den som driver eller avser att driva verksamhet ager, under samma vill­

kor, föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder mot

verksamheten föreligger på grund av visst patent.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att patentet ar ogiltigt,

äga bestämmelserna i 61 § andra stycket motsvarande tillämpning.

64 §.

Den som vill väcka talan om patents ogiltighet, överföring av patent

eller meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till patentmyndigheten

samt underrätta envar som enligt patentregistret innehar licens till patentet.

16

yjH i*5ens*a^are väcka talan om intrång i patent eller om fastställelse enligt

63 § första stycket, skall han underrätta patenthavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när under­

rättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som

antecknats i patentregistret.

Visas ej, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt

föreskrifterna i första stycket, skall käranden givas tid därtill. Försitter han

denna tid, må hans talan icke upptagas till prövning.

65 §.

Stockholms rådhusrätt är rätt domstol i mål som gäller

1. bättre rätt till patentsökt uppfinning,

2. patents ogiltighet eller överföring av patent,

3. meddelande av tvångslicens, fastställande av nya villkor för eller upp­

hävande av sådan licens eller rätt som avses i 53 § andra stycket,

4. patentintrång,

5. fastställelse enligt 63 § eller

6. bestämmande av ersättning enligt 75 §.

66

§.

I mål som anges i 65 § består rådhusrätten, utom i fall som avses i andra

stycket nedan, av sex ledamöter, av vilka tre skola vara lagfarna och tre

tekniskt sakkunniga. Har förfall uppkommit för en av ledamöterna sedan

huvudförhandling påbörjats, är rätten dock domför med övriga fem leda­

möter. En av de lagfarna ledamöterna är rättens ordförande.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid handläggning, som ei

sker vid huvudförhandling eller syn på stället, består rådhusrätten av en

agiaren ledamot eller, om så är lämpligt, av en lagfaren och en tekniskt

sakkunnig ledamot, varvid den lagfarna ledamoten är rättens ordförande.

67 §.

Hovrätten är i mål, i vars avgörande i rådhusrätten tekniskt sakkunnig

ledamot deltagit, domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga

ledamöter. Flera än fem lagfarna och tre tekniskt sakkunniga ledamöter

må ej sitta i rätten.

68

§.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar för tre

år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga

ledamöter i rådhusrätten och hovrätten. Under treårsperiod äger Konungen

vid behov för återstående del av perioden förordna ytterligare personer för

sadan tjänstgöring.

Rättens ordförande utser bland de sålunda förordnade, med hänsyn till

onskvurd teknisk sakkunskap och Övriga förhållanden, för varje särskilt

mål dem som skola inträda i rätten. Tekniskt sakkunnig ledamot som av-

gatt ar skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars hand­

läggning han förut deltagit.

69 §>

I mål enligt 65 § skall rätten inhämta yttrande från patent- och registre­

ringsverkets besvärsavdelning, om det finnes erforderligt.

70 §.

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 65 § skall sändas

till patentmyndigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

75 §.

Befinner sig riket i krig eller krigsfara äger Konungen, om det finnes

nödvändigt ur allmän synpunkt, förordna, att rätt till viss uppfinning skall

avstås till staten eller till annan som Konungen bestämmer. För rätt till upp­

finning, som sålunda tages i anspråk, skall skälig ersättning utges. Träffas

icke överenskommelse om ersättningen med den ersättningsberättigade, be­

stämmes ersättningen av rätten.

Har rätt till uppfinning tagits i anspråk av annan än staten till följd av

förordnande enligt första stycket och fullgör denne icke sin ersättningsskyl­

dighet, är staten pliktig att på ansökan av den ersättningsberättigade ge­

nast utge ersättningen.

76 §.

Om uppfinningar av betydelse för rikets försvar gälla särskilda bestäm­

melser.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då förordningen den 16

maj 1884 (nr 25) angående patent upphör att gälla. Avser uppfinning livs-

eller läkemedel må dock, intill dess Konungen förordnar annat, patent icke

meddelas på själva alstret.

2. Den nya lagen äger tillämpning även på patent som meddelats före

lagens ikraftträdande eller som meddelas på grund av ansökan som ingi­

vits dessförinnan i den mån annat ej följer av vad som stadgas nedan.

Bestämmelserna i 16 § första stycket förordningen angående patent äga

fortfarande tillämpning i fråga om patent som meddelats eller meddelas på

grund av ansökan som gjorts före lagens ikraftträdande eller som enligt

bestämmelserna i 6 § den nya lagen skall anses gjord före denna tidpunkt.

3. Fråga om ogiltigförklaring av patent, som meddelats enligt förord­

ningen angående patent, och om rätt att väcka talan om sådan ogiltigför­

klaring bedömes enligt nämnda förordning. I fråga om ersättning för pa­

tentintrång, som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, och om rätt

att väcka talan härom äger förordningen angående patent alltjämt till-

lämpning.

4. Den som vid den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkesmässigt

utnyttjade uppfinning, varå patent icke kunnat meddelas enligt förord­

ningen angående patent, eller vidtagit väsentliga åtgärder härför äger utan

hinder av att patent sedermera meddelas på uppfinningen den rätt som

sägs i 4 § den nya lagen, oaktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åt­

gärder härför efter det ansökningen gjordes.

5. Har före den nya lagens ikraftträdande uppfinning blivit allmänt

tillgänglig till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från

vilken denne härleder sin rätt, och har patentansökningen ingivits före

den 1 juli 1967, skall vid bedömningen huruvida till följd därav hinder

föreligger mot meddelande av patent eller patent skall förklaras ogiltigt 3 §

förordningen angående patent äga tillämpning.

6. Patentansökan, som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängig

hos patentmyndigheten, skall behandlas och avgöras enligt förordningen

angående patent, om patentmyndigheten före ikraftträdandet givit sökan­

den underrättelse enligt 7 § första stycket nämnda förordning.

19

7. Ansökan om patent, som ingivits före den nya lagens ikraftträdande,

skall icke hållas tillgänglig enligt 22 § den nya lagen före den 1 juli 1967,

om ansökningen icke dessförinnan utlägges eller sökanden begär att ansök­

ningen skall hållas tillgänglig.

8. I fråga om årsavgift för patentår som börjar före den 1 juli 1967 gälla

bestämmelserna i 11 § förordningen angående patent.

9. Vad i förordningen angående patent är särskilt stadgat om tilläggs-

patent äger, i stället för 7 § andra stycket andra punkten och tredje stycket

samt 41 § andra stycket den nya lagen, tillämpning på tilläggspatent som

meddelats före lagens ikraftträdande.

10. Bestämmelserna i 61 § andra stycket och 63 § tredje stycket den nya

lagen äga icke tillämpning i fråga om patentmål, som anhängiggjorts före

lagens ikraftträdande. För sådana mål skall i stället äldre lag tillämpas.

Bestämmelserna i 67 § den nya lagen äga icke tillämpning i fråga om pa­

tentmål som avgjorts av rådhusrätten före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr \0 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestäm­

melser om uppfinningar av betydelse för försvaret

Härigenom förordnas, att 5, 8, 9 och 10 §§ lagen den 29 november 1946

med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5

Så länge förbudet är gällande skall

ansökning om patent d uppfinningen

icke offentliggöras enligt 7 § första

stycket eller 20 § andra stycket för­

ordningen angående patent.

8

Är uppfinning som i 1 § sägs av

särskild betydelse för försvaret, äger

Konungen föreskriva, att 7 § förord­

ningen angående patent ej skall till-

lämpas på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna full­

ständiga och har anledning ej före­

kommit att, efter vad i 6 § förord­

ningen angående patent sägs, avslå

ansökningen, varde hemligt patent

(Föreslagen lydelse)

§•

Så länge förbudet är gällande

skall ansökning om patent på upp­

finningen icke offentliggöras enligt

21 och 22 §§ patentlagen.

§•

Är uppfinning som sägs i 1 § av

särskild betydelse för försvaret, äger

Konungen föreskriva, att 19—-23,

26 och 27 §§ patentlagen ej skola

tillämpas på ansökningen.

Äro ansökningshandlingarna full­

ständiga och har anledning ej före­

kommit att avslå ansökningen efter

vad som sägs i 16 § patentlagen, skall

hemligt patent meddelas samt bevis

1 Senaste lydelse av 8 och 9 §§, se SFS 1962: 624.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 ar 1966

(Nuvarande lydelse)

meddelat samt bevis därom utfär­

dat; och må förty de till ärendet hö­

rande handlingarna icke utan gransk-

ningsmyndighetens tillstånd utläm­

nas till annan än patenthavaren eller

något yppas om dem.

Patentmyndigheten skall------------

9

Upphäves föreskrift som i 8 §

sägs, skall alltjämt anhängig ansö­

kan i fortsättningen handläggas en­

ligt 7 § förordningen angående pa­

tent. Är patent meddelat, skall an­

teckning därom göras i det allmän­

na patentregistret samt kungörande

och offenliggörande i övrigt ske i

enlighet med sjätte stycket i samma

paragraf.

(Föreslagen lydelse)

därom utfärdas. De till ärendet hö­

rande handlingarna må icke utan

granskningsmyndighetens tillstånd

utlämnas till annan än patenthava­

ren och ej heller må något yppas om

dem.

för allmänheten.

§•

Upphäves föreskrift som sägs i 8 §,

skall alltjämt anhängig ansökan i

fortsättningen handläggas enligt

19—23, 26 och 27 §§ patentlagen. Är

patent meddelat, skall anteckning

därom göras i det allmänna patent­

registret samt kungörande och of­

fentliggörande i övrigt ske i enlighet

med 26 § patentlagen.

10

Meddelas enligt —---------------- ------

Talan om ersättning prövas av

Stockholms rådhusrätt i den sam­

mansättning som angives i 23 § för­

ordningen angående patent.

§.

- ------------ därigenom sker.

Talan om ersättning prövas av

Stockholms rådhusrätt i den sam­

mansättning som angives i 66 § pa­

tentlagen. Angående hovrättens sam­

mansättning i mål som här avses

äger 67 § patentlagen motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vad som sägs i 10 § om hovrättens sammansättning äger icke tillämpning

i mål som avgjorts av rådhusrätten före nämnda dag.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 37, 47 och 48 §§ varumärkeslagen den 2 decem­

ber 19601 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

37

Gör någon---------------------------- — -

Brottet må åtalas av allmän åkla­

gare endast om det av målsägande

angives till åtal.

47

Klagan över slutligt beslut av pa­

tent- och registreringsverket å varu-

märkesbyrån enligt denna lag må fö­

ras av sökanden ävensom, i fall då

ansökan om registrering av varu­

märke bifallits oaktat invändning

framställts i behörig ordning, av den

som gjort invändningen. Klagan fö­

res genom besvär hos verkets be-

svärsavdelning inom två månader

från beslutets dag.

Över besvärsavdelningens beslut

må klagan föras allenast av sökan­

den. Klagan föres genom besvär hos

Konungen inom två månader från

beslutets dag.

48

Det ankommer på Konungen att

meddela närmare föreskrifter om

vad sökanden i registreringsärende

har att iakttaga, om kungörande som

sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest

1 Senaste lydelse av 47 § se SFS 1962:145.

(Föreslagen lydelse)

- —- sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åkla­

gare endast om målsägande angiver

det till åtal och åtal av särskilda skäl

finnes påkallat ur allmän synpunkt.

§•

Talan mot slutligt beslut av re­

gistrerings myndigheten enligt denna

lag må föras av sökanden, om det

gått honom emot. Mot beslut, varige­

nom ansökan bifallits oaktat invänd­

ning framställts i behörig ordning,

må talan föras av den som gjort in­

vändningen. Återkallar invändaren

sin talan, må denna likväl prövas,

om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos pa­

tent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning inom två månader

från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut

må talan föras av sökanden, om det

gått honom emot. Talan föres genom

besvär hos Konungen inom två må­

nader från beslutets dag.

§•

Det ankommer på Konungen eller

i den omfattning Konungen bestäm­

mer på registreringsmyndigheten att

meddela närmare föreskrifter om

vad sökanden i registreringsärende

23

Kungl. Maj:ts proposition nr hO år 1066

(Nuvarande lijdelse)

om förfarandet i dessa ärenden, om

förfarandet vid besvär enligt 47 §

och om sammansättningen av pa­

tent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning vid prövning av dit

fullföljda varumärkesärenden även­

som om varumärkesregistrets föran­

de.

Vid ansökan —------------------------

(Föreslagen lydelse)

har att iakttaga, om kungörande som

sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest

om förfarandet i dessa ärenden, om

förfarandet vid besvär enligt 47 §

ävensom om varumärkesregistrets

förande.

registreringsperiodens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

35

Klagan över namnmyndighetens

slutliga beslut i ansökningsärende

må föras av sökanden ävensom, i

fall då ansökan bifallits oaktat in­

vändning framställts i behörig ord­

ning, av den som gjort invändning­

en. Klagan föres genom besvär, som

skola hava inkommit till namnmyn­

digheten inom en månad från beslu­

tets dag.

För prövning av besvär skall hos

namnmyndigheten finnas särskild

besvär savdelning. Avdelningen är

beslutför med tre ledamöter, av vil­

ka minst två skola vara rättskun-

niga.

över besvärsavdelningens beslut

må klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

§•

Talan mot slutligt beslut av namn­

myndigheten må föras av sökanden,

om det gått honom emot. Mot beslut,

varigenom ansökan bifallits oaktat

invändning framställts i behörig ord­

ning, må talan föras av den som

gjort invändningen. Återkallar in-

vändaren sin talan, må denna likväl

prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos pa­

tent- och registreringsverkets be-

svärsavdelning inom en månad från

beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut

må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad ly­

delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

När fast----------- ----------

Då fast-----------------------

Utmätes fartyg------- —■

Gäller utmätningen-----

Myndighet, vilken-------

Har domstol---------------

Sker utmätning-----------

(Föreslagen lydelse)

85 §.

-----------hos överexekutor.

---------- utmätningen skett.

-------------------- urskiljande erfordras.

-------------------- ---------rörande luftfartyg.

-------------------------är sagt.

----------------till överexekutor.

-------------------- till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings­

mannen ofördröjligen till patent­

myndigheten sända bevis om ut­

mätningen med angivande av pa­

tentets nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Senaste lydelse se SFS 1964: 446.

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1966

25

Utdrag av protokollet över justitiedepurtementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stock­

holms slott den 15 september 1965.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

,

J

ohansson

, H

ermansson

, H

olmqvist

, L

undkvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ng nordisk pa­

tentlagstiftning samt anför.

På initiativ av det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt sam­

arbete tillsattes under åren 1949—50 en nordisk kommitté med uppdrag att

verkställa en förberedande utredning angående möjligheterna till nordisk

patentgemenskap. Kommittén, som var sammansatt av danska, norska och

svenska delegerade, slutförde sitt arbete under senare delen av år 1952, då

likalydande betänkanden avgavs till vederbörande myndigheter i Danmark,

Norge och Sverige (SOU 1952: 43).

Kommittén lade huvudvikten vid att undersöka möjligheterna för en

nordisk patentgemenskap på det administrativa området och redovisade i

sina betänkanden olika tänkbara lösningar. I första hand förordades ett

system med nordiska patent till närmare utredning.

Sedan kommitténs betänkande remissbehandlats i vanlig ordning, be­

handlades frågan om en nordisk patentgemenskap vid Nordiska rådets

andra session i Oslo 1954 med resultat att rådet hemställde hos regering­

arna i Danmark, Island, Norge och Sverige att snarast söka genomföra ett

system med nordiska patent. Finland var vid nämnda tid ej representerat i

rådet men inbjöds sedermera att deltaga i det utredningsarbete som kom

till stånd med anledning av rådets hemställan.

Härefter utsågs i Danmark, Finland, Norge och Sverige sakkunniga för

fortsatt utredning rörande frågan om nordiska patent. De sakkunniga an­

tog som benämningar respektive danska, finska, norska och svenska kom­

mittén för nordiska patent.

Island har inte deltagit i utredningen men den isländska regeringen har

under arbetets gång av den danska kommittén hållits underrättad om detta.

I mars 1962 framlade kommittéerna ett gemensamt preliminärt betän­

kande som remissbehandlades i samtliga länder.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr £0 år 1966

Kommittéerna har därefter i början av år 1964 avgivit ett i december 1963

dagtecknat slutligt betänkande (Nordisk utredningsserie 1963:6) med för­

slag till nya patentlagar för Danmark, Finland, Norge och Sverige, utkast

till överenskommelse rörande nordisk patentansökan samt utkast till till-

lämpningsföreskrifter i anledning av den nya lagstiftningen.1 Den svenska

kommittén har därjämte avgivit promemoria (stencilerad) med förslag till

lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning m. m.

Betänkandet har remissbehandlats i samtliga länder. Den nämnda pro­

memorian har remissbehandlats i Sverige. I Sverige har yttranden avgivits

av Svea hovrätt, riksåklagarämbetet, som bifogat yttrande av statsåklaga-

ren i Stockholm, försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, statens far-

macevtiska laboratorium, telestyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat yttran­

den av Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes han­

delskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Gefle samt

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, patent- och registre­

ringsverket, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet för näringsfrihets-

frågor, statens pris- och kartellnämnd, statens tekniska forskningsråd, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands län, Göte­

borgs och Bohus län, Hallands län samt Västernorrlands län, besvärssak-

kunniga, mönsterskyddsutredningen, förvaltningsdomstolskommittén, växt-

förädlingsskyddsutredningen, Stockholms rådhusrätt, Apotekarsocieteten,

Ingeniörsvetenskapsakademien, Jernkontoret, Svenska arbetsgivareförening­

en, Sveriges industriförbund, Läkemedelsindustriföreningen, RUFI, Repre­

sentantföreningen för utländska farmacevtiska industrier, Sveriges hant­

verks- och industriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges lant-

bruksförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjäns­

temännens centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund;

Svenska teknologföreningen, Sveriges juristförbund, Tekniska läroverkens

ingenjörsförbund, Statsverkens ingenjörsförbund, Sveriges advokatsam­

fund, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska uppfinnar-

kontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska industriens patentingen­

jörers förening samt Svenska patentombudsföreningen.

Sveriges industriförbund åberopar i sitt yttrande ett av industriförbun­

den i de nordiska länderna gemensamt avgivet utlåtande ävensom ett av

Sveriges kemiska industrikontor avgivet utlåtande.

1 Betänkandet är från svensk sida undertecknat av justitieombudsmannen Alfred Bexelius,

ordförande, expeditionschefen Göran Borggård, f. d. byråchefen Gunnar Reiland, direktören

Gustaf Settergren och generaldirektören Åke von Zweigbergk ävensom överingenjören Saul Le-

win, sekreterare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1066

27

I. HUVUDDRAGEN I LAGSTIFTNINGEN

Gällande rätt

De grundläggande patenträttsliga bestämmelserna är givna i förordningen

den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Ändringar i denna har skett bl. a.

genom lagar den 11 maj 1928 (nr 99), den 5 juni 1931 (nr 192), den 23 inars

1934 (nr 60), den 22 juni 1944 (nr 357), den 21 december 1949 (nr 667), den

20 mars 1953 (nr 85), den 27 mars 1953 (nr 103), den 28 juli 1958 (nr 423)

och den 11 maj 1962 (nr 144). Lagen den 22 juni 1944 innebar tämligen

omfattande ändringar, särskilt rörande reglerna om förfarandet i patent-

ansökningsärenden och om patentintrång.

I fråga om patenträttens föremål stadgas i 1 § första stycket att

patent må meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfarande

och kan utnyttjas i industriell verksamhet. Sistnämnda begrepp har i praxis

givits en mycket vidsträckt innebörd så att även uppfinningar inom lant­

bruk, skogsbruk m. m. anses kunna skyddas.

I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Patent

må ej meddelas på uppfinning vars utövning skulle strida mot lag eller

goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,

må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande

för dess framställning.

Berättigad att erhålla patent är enligt 1 § andra stycket endast upp­

finnare, svensk eller främmande, eller uppfinnares rättsinnehavare. Till

skydd för uppfinnarens personliga intresse krävs att uppfinnaren anges

i patentansökningen. Uppfinnarens namn upptages även i den tryckta pa­

tentskriften och i patentregistret.

I 3 § utläggs den närmare innebörden av n y h e t s k r a v e t. Enligt förs­

ta stycket må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om

patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i all­

mänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person

kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen,

eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande,

som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån stadgas i andra

stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställningsskydd i Paris­

konventionens artikel 11, att i fall då uppfinning blivit förevisad på interna­

tionell utställning, den omständigheten, att uppfinningen därvid eller seder­

mera blivit känd genom tryckt skrift eller genom uppfinningens utövning,

28

dock inte må utgöra hinder för patents meddelande, om ansökan därom in­

kommer inom sex månader efter det uppfinningen utställdes.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 §. Enligt

detta skall i fall då flera anmäler sig för erhållande av patent på samma

eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde, som först inkom till pa­

tentmyndigheten med så beskaffade ansökningshandlingar, att ansökning­

ens föremål därav tydligt framgår.

Patenträttens innehåll anges endast indirekt genom bestäm­

melser om vad som skall anses som patentintrång. Enligt 19 § 1 mom.

första stycket föreligger patentintrång, om någon olovligen inom riket yr­

kesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyd­

dat alster eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa,

använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster el­

ler alster, som framställts medelst patentskyddat förfarande. I andra stycket

stadgas att när fråga är om intrång i patent, som avser förfarande för fram­

ställning av visst nytt ämne, skall, utom såvitt angår straffansvar, sådant

ämne anses ha framställts medelst det patentskyddade förfarandet, om ej

annat visas.

Beträffande patentförfarandet stadgas i 4 § att patent sökes

skriftligen hos patentmyndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om

sökandens namn och adress samt uppfinningens benämning. Vid ansök­

ningen skall fogas ritningar och så tydlig och fullständig beskrivning att

sakkunnig person med ledning därav kan utöva uppfinningen. Beskrivning­

en skall avslutas med patentanspråk som innehåller bestämd uppgift om

vad som kännetecknar uppfinningen och sökes skyddat genom patentet.

Har sökanden uppgivit annan som uppfinnare, skall han inge handling som

visar att han är uppfinnarens rättsinnehavare. Därjämte åligger det sökan­

den att inbetala viss ansökningsavgift. Sökes patent på flera uppfinningar,

skall särskilda ansökningshandlingar inges för varje uppfinning. Är sökan­

den inte boende inom riket, skall han vid ansökningen foga fullmakt för ett

inom riket bosatt ombud.

Inkomna patentansökningar underkastas i patentverket granskning

såväl i formellt hänseende som med avseende på uppfinningens nyhet och

patenterbarhet i övrigt (5—6 §§). Granskningen sker till en början internt

inom patentverket och ansökningshandlingarna är under denna tid i regel

hemliga. Finnes ansökningen behäftad med brist, skall sökanden underrät­

tas härom och föreläggas att yttra sig över anmärkningen eller avhjälpa

bristen. Underlåter sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet,

skall patentmyndigheten avföra ansökningen. Sökanden äger dock åter­

uppliva denna genom att inom fyra månader från utgången av den före­

skrivna tiden till patentmyndigheten inkomma med yttrande och återupp-

livningsavgift. Om sökanden avger yttrande i anledning av föreläggandet

men underlåter att inom den föreskrivna tiden avhjälpa anmärkt brist, är

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Kiinyl. Maj. ts proposition nr HD år 1966

29

förfarandet olika allteftersom bristen är av formell eller materiell natur.

Rör bristen det formella, äger patentmyndigheten förklara ansökningen för­

fallen. Om uppfinningen inte är patenterbar eller sökanden inte visat att

han är uppfinnarens rättsinnehavare eller ansökningsavgiften ej erlagts,

skall ansökningen däremot avslås.

Över sådant beslut kan sökanden enligt 8 § första stycket inom två må­

nader anföra besvär hos patentmyndighetens besvärsavdelning. Skulle även

detta beslut gå sökanden emot, kan han enligt 8 § fjärde stycket inom sam­

ma lid fullfölja talan till Kungl. Maj:t (regeringsrätten).

Om patentmyndigheten finner ansökningen kunna bifallas, skall ansök­

ningen jämlikt 7 § kungöras och utläggas till allmänhetens granskning.

Från denna tidpunkt är i regel ansökningshandlingarna offentliga. Häref­

ter står det envar öppet att inom två månader inkomma med skriftlig i n-

vändning till patentmyndigheten. Sökanden har att inom samma tid

erlägga viss utfärdningsavgift. Underlåter sökanden detta — och har be­

frielse från avgiften ej heller medgivits —- avförs ansökningen som åter­

tagen. Har avgift erlagts — eller befrielse medgivits — och invändning ej

inkommit, meddelas patent. Om invändning gjorts, upptages ärendet där­

emot till ny behandling. Finner patentmyndigheten att ansökningen trots

invändningen bör bifallas, kan invändaren enligt 8 § andra stycket inom två

månader överklaga beslutet hos besvärsavdelningen. Däremot kan invän-

dare ej föra saken vidare till regeringsrätten.

När beslut om meddelande av patent vunnit laga kraft, skall patentmyn­

digheten utfärda patentbrev. Patentmyndigheten skall även göra anteck­

ning rörande patentet i ett för sådant ändamål upprättat register och in­

föra kungörelse därom i allmänna tidningarna ävensom på lämpligt sätt

genom tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i hu­

vudsakliga delar.

Patenttiden är enligt 10 § första stycket sjutton år, räknat från

den dag då ansökningen inkom. För att patenträtten skall bestå fordras

dock enligt 11 § att vissa i detta stadgande fastställda årsavgifter erlägges.

Den som erhållit patent kan jämlikt 10 § andra stycket få tilläggspa-

t e n t på förbättring av uppfinningen. För tilläggspatent utgår ej årsav­

gifter men det gäller å andra sidan ej längre än huvudpatentet.

Överlåtelse av patent skall jämlikt 12 § anmälas till patentmyndig­

heten, hos vilken överlåtelsehandlingen också skall företes. Intill dess detta

skett betraktas i patentavseende den såsom patenthavare, vilken senast

finns i denna egenskap antecknad hos patentmyndigheten.

I fråga om intrång i patent ges straff- och skadeståndsregler

m. m. i 19 § 1—4 mom. och 21 § 1 mom. Straffansvar inträder endast vid

uppsålligt intrång i beviljat patent; straffet är dagsböter eller, där omstän­

digheterna är synnerligen försvårande, fängelse. Ersättningsskyldighet

uppkommer även vid intrång av oaktsamhet. Föreligger endast ringa oakt-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

samhet, kan ersättningen jämkas. Även den som begått intrång i god tro

kan förpliktas utge ersättning om och i den mån domstolen prövar skäligt

och högst intill beloppet av den uppkomna vinsten. För ersättningstalan

gäller vissa särskilda preskriptionsbestämmelser. Beträffande olagligen

framställda alster föreligger skyldighet att mot lösen avstå dem till patent-

havaren m. m. Talan i anledning av patentintrång får endast väckas av pa­

tenthavaren. I 20 § ges regler om visst intrångsskydd för patentsökt upp­

finning redan före patentbeviljandet.

Enligt 19 § 6 mom. äger patenthavaren föra talan om faststäl­

le 1 s e, huruvida han på grund av patentet åtnjuter skydd gentemot an­

nan. En förutsättning är dock att ovisshet råder härom och att denna län­

der patenthavaren till förfång. Den som utnyttjar eller avser att utnyttja

uppfinning äger under motsvarande villkor föra talan mot patenthavare

om fastställelse, huruvida hinder däremot föreligger på grund av visst pa­

tent.

Tvångslicens kan meddelas i två fall. Enligt 15 § kan sådan licens

beviljas om den patenterade uppfinningen ej utövas inom riket i tillfreds­

ställande omfång sedan tre år förflutit från patentbeviljandet och giltig an­

ledning till underlåtenheten att utöva uppfinningen ej visas. Om synnerli­

ga skäl föreligger, kan jämlikt 21 § 2 mom. tvångslicens vidare tillerkän­

nas den som inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt upp­

finning eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Förutsättningen är att ve­

derbörande saknat kännedom om att patent blivit meddelat eller sökt och

att han ej heller skäligen kunnat skaffa sig sådan kännedom. Tvångslicens

meddelas av rätten, som även fastställer vilken ersättning som skall utgå.

Enligt 16 § är patent ej gällande mot den som inom riket utövade upp­

finningen eller hade vidtagit väsentliga åtgärder härför, när patentansök­

ningen ingavs, s. k. föranvändarrätt. Utan hinder av patent får

uppfinning även utnyttjas på fartyg eller annat transportmedel för dess

behov, när transportmedlet utan att vara hemmahörande i Sverige vid re­

gelbunden trafik eller eljest tillfälligt inkommer hit.

I 17 § stadgas att patenterad uppfinning kan genom expropriation

upplåtas för statens räkning eller allmänhetens fria begagnande. Patent­

havaren skall härvid tillerkännas full ersättning.

Om patent har meddelats i strid mot någon av de allmänna patenterbar-

hetsförutsättningarna i 1—3 §§, kan jämlikt 18 § envar som anser sin rätt

vara förnärmad genom patentet väcka talan vid domstol om ogiltig­

förklaring av patentet. Sådan talan kan även väckas av allmän

åklagare. Fråga om patents ogiltighet kan även prövas i intrångsmål. Fin­

nes härvid att patentet bör anses ogillt, inträder jämlikt 19 § 5 mom. ej

någon intrångspåföljd.

Rättegång i patentmål skall enligt 23 § föras vid Stockholms

rådhusrätt, som härvid har särskild sammansättning. Utöver tre lagfarna

ledamöter sitter det nämligen tre i tekniska förhållanden kunniga perso­

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1006

31

ner i rälten. överinstanser är Svea hovrätt och högsta domstolen med van­

lig sammansättning.

I 22 § ges bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet rörande

patent och patentansökan. Bl. a. gäller att den som genom meddelande på

vara, anslag o. d. uppger, att patentskydd åtnjutes här i riket med avseen­

de på alster eller förfarande, utan att därvid ange patentets eller ansökning­

ens nummer, är skyldig att lämna den, som kan ha olägenhet därav, upp­

gift om numret. För underlåtenhet att uppfylla denna uppgiftsskyldighet

stadgas straff och skadeståndsansvar.

I internationellt hänseende gäller att in- och utlänningar

enligt 1 § är i lika mån berättigade att söka patent här i riket. I förhållan­

de till de stater som är anslutna till 1883 års Pariskonvention för skydd av

den industriella äganderätten gäller dessutom enligt 25 § patentförordning­

en och 1 § kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i

fråga om skgdd för vissa främmande patent, mönster och varumärken, att

den som tidigare sökt skydd för uppfinning i annan konventionsstat får

räkna viss prioritet från denna ansökning, om han söker patent i Sverige

inom ett år från den första ansökningen. Den svenska ansökningen betrak­

tas då som om den inkommit samtidigt med att skydd söktes i den främ­

mande staten, såvitt gäller nyhetshinder och förhållandet till andra ansök­

ningar. Härvid kan ej heller föranvändarrätt för annan uppstå på grund av

utövning, som påbörjats under prioritetstiden.

Lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser om

uppfinningar av betydelse för försvaret innehåller specialföreskrifter rö­

rande patent på uppfinningar som har särskilt avseende på krigsmateriel

m. m.

Lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares uppfinning­

ar ger särskilda regler om rätten till patenterbara uppfinningar av arbets­

tagare i allmän eller enskild tjänst.

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen. Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till

1883 års Pariskonvention för skydd av den industriella äganderätten och

därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige bl. a.

åtagit sig att i viss i konventionen angiven omfattning bereda patenträtts-

ligt skydd åt medborgare och företag i andra unionsländer.

Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferen-

ser. Sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925, i

London 1934 och i Lissabon 1958.

Den 1 juli 1965 var 68 länder medlemmar i Parisunionen.

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anled­

ning av denna anslutning har tillämpningsföreskrifter utfärdats i kungö­

32

relse den 22 maj 1953. Kungörelsen har med anledning av den år 1960

genomförda revisionen av varumärkeslagstiftningen ersatts av den förut

nämnda kungörelsen den 2 december 1960 (nr 649) med bestämmelser i

fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster och varumärken.

Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål

patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),

fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteck-

ningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Kon­

ventionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är med­

borgare eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unions-

länder skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rätts­

skyddet som landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är

att ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de enligt konven­

tionen berättigade, även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsva­

rande rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—11.

För patentens del innefattar Pariskonventionens minimiregler i första

hand skydd för viss prioritet; den som i ett av unionsländerna i behörig

ordning gjort ansökan om patent skall för en motsvarande ansökan i de

övriga länderna äga prioritetsrätt intill tolv månader efter det den ur­

sprungliga ansökningen gjordes (artikel 4). Prioritetstiden skall ej inverka

på patenttidens längd (artikel 4 bis). Uppfinnaren har vidare rätt att om­

nämnas som sådan i patentet (artikel 4 ter). Patent får ej förvägras eller

förklaras ogiltigt på grund av att i den inhemska lagstiftningen stadgas

förbud för eller begränsningar i fråga om försäljningen av den patenterade

produkten eller produkt som erhållits medelst det patenterade förfarandet

(artikel 4 quater). Vissa regler ges om vad som i de nationella lagstiftning­

arna får stadgas rörande förverkande av patent eller meddelande av tvångs-

licens (artikel 5). Provisoriskt skydd skall meddelas åt uppfinningar av­

seende varor, som utställes på internationella, officiella eller officiellt er­

kända utställningar (artikel 11). Slutligen ges bestämmelser om undantag

i patentskyddet för användande av patenterade anordningar på annat

unionsland tillhörande samfärdsmedel, som tillfälligtvis eller tidvis inkom­

mer i unionsland (artikel 5 ter), och om tidsfrister i samband med åbero­

pande av konventionsprioritet (artikel 4), meddelande av tvångslicens (ar­

tikel 5) och erläggande av avgifter (artikel 5 bis).

I betänkandet lämnas närmare redogörelse för nu berörda bestämmelser

vid motsvarande stadganden i förslaget.

Europarådskonventioner. Lagkonventionen. Inom Europarådet har den 27

november 1963 antagits en av rådets patentkommitté1 utarbetad konvention

om förenhetligande av vissa delar av patenträtten. Konventionen underteck-

1 Svenska representanter i kommittén är generaldirektören Åke von Zweigbergk och över­

ingenjören Saul Lewin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

33

nades nämnda dag av Danmark, Frankrike, Italien, Schweiz, Storbritan­

nien, Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland. Sedermera har den även

undertecknats av Belgien, Irland och Nederländerna.

Konventionen träder i kraft sedan den ratificerats eller godkänts av åtta

stater. Hittills har ingen av signatärstaterna ratificerat eller godkänt kon­

ventionen men sådana åtgärder är under förberedande i flera av staterna.

Konventionen upptager vissa regler om patenterbarhet och undantag

från huvudregeln härom, om nyhet och äldre rätt, om uppfinningshöjd samt

om patentkrav. I betänkandet lämnas dels en allmän redogörelse för kon­

ventionen på s. 72—73 och dels redogörelse för de särskilda artiklarna i mo­

tiveringen för motsvarande paragrafer i lagförslaget.

Konventionen är avfattad på engelska och franska. Texten jämte svensk

översättning torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga l.

Europarådets patentkommitté fortsätter arbetet på att förenhetliga pa­

tentlagstiftningen och undersöker för närvarande bl. a. möjligheterna att

uppnå en enhetlig skyddstid i Europarådets medlemsstater samt enhetliga

bestämmelser om föranvändarrätt och om tidsbegränsning av patentansök­

ningars hemlighållande.

Formalitetskonventionen och klassificeringskonventionen. Inom Europa­

rådet har även antagits två andra av patentkommittén utarbetade konven­

tioner, nämligen 1953 års europeiska konvention angående patentformali­

teter och 1954 års europeiska konvention angående internationell patent-

klassificering. Formalitetskonventionen anger de formaliteter, som med­

lemsstaterna maximalt får kräva rörande ansökningshandlingarnas beskaf­

fenhet m. m. Klassificeringskonventionen anger bl. a. klasser och subklasser

i ett enhetligt internationellt system. Sverige har anslutit sig till dessa kon­

ventioner, som även tillträtts av bl. a. Danmark och Norge. Reglerna i kon­

ventionerna iakttas också i Finland. Arbete med utbyggnad av klassifice­

ringskonventionen pågår och närmar sig slutet. Arbete på en revision av

formalitetskonventionen har påbörjats.

Samarbete rörande förprövning. Inom en särskild arbetsgemenskap av

västeuropeiska länder med förprövning har utarbetats ett utkast till kon­

vention, som avser att minska dubbelarbete för patentverk med förpröv­

ning genom att möjliggöra att utnyttja resultatet av nyhetsgranskning av

patentmyndigheten i det första ansökningslandet eller av det genom ett avtal

år 1947 mellan Beneluxländerna och Frankrike inrättade Internationella

patentinstitutet i Haag. Utkastet har underställts Europarådets patentkom­

mitté, som emellertid inte ansett sig kunna förorda att det genomförs för

närvarande. Andra strävanden att lätta förprövningsbördan har i stället

kommit i förgrunden. Inom den på amerikanskt initiativ tillkomna inter-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr hti år 19G6

34

nationella organisationen ICIREPAT1 söker man finna lämpliga metoder för

mekanisk granskning av patentansökningar. ICIREPAT samarbetar därvid

i vissa frågor med BIRPI (den för Parisunionen och den upphovsrättsliga

Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve). Arbete fortgår

också med bilaterala avtal om utbyte av granskningsresultat.

EEC-utkastet. De till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) anslut­

na länderna beslöt i slutet av år 1959 att upptaga ett omfattande arbete på

det industriella rättsskyddets område. En serie kommittéer tillsattes i detta

syfte, däribland en för patentfrågor. Sedan denna kommitté uppdragit vissa

riktlinjer för verksamheten och fått dessa godkända, påbörjades detaljar­

betet under år 1961. Redan på senhösten 1962 publicerade denna kommitté

ett utförligt preliminärt utkast till patentkonvention. Utkastet har sederme­

ra överarbetats med hänsyn till inkomna remissyttranden. Det överarbe­

tade utkastet föreligger sedan januari 1965 men har inte publicerats.

EEC-utkastet innehåller en fullständig patentlag avsedd att reglera för

konventionsländerna gemensamma (»europeiska») patentansökningar och

patent. Hela konventionsterritoriet betraktas enligt utkastet som en enhet i

patentavseende med en gemensam patenträtt (artikel 1). De europeiska

patenten uttalas vara »enhetliga och autonoma». Enhetligheten består däri,

att ett europeiskt patent har verkan i alla fördragsstaters territorium och

kan överlåtas eller upphävas endast för hela området som en enhet. Med

att ett europeiskt patent är autonomt menas att det är underkastat endast

bestämmelserna i konventionen (artikel 2). För de europeiska patentansök­

ningarna och patenten tillskapas särskilda för konventionsländerna gemen­

samma institutioner, nämligen ett europeiskt patentverk (artikel 3) och en

europeisk patentdomstol, som i sista instans avgör vissa mål angående

europeiska patent (artikel 4). Till dessa hör främst mål om ogiltigförklaring

av sådant patent samt om meddelande av tvångslicens. Talan om intrång i

europeiskt patent föres däremot vid de nationella domstolarna. Vid sidan

av den europeiska patentlagen bibehålies de nationella patentlagarna som

reglerar nationella patentansökningar och patent. Nationella patentansök­

ningar skall alltjämt handläggas av de nuvarande patentverken (artikel 6).

Europeisk patentansökan skall kunna omvandlas till nationella ansök­

ningar i de olika länderna (artiklarna 114—118).

Prövningen av europeisk patentansökan skall enligt utkastet ske i två

stadier. Det första utmynnar i meddelande av s. k. provisoriskt patent. På

detta stadium sker endast en formell granskning vid det europeiska patent­

verket. Samtidigt sker nyhetsgranskning vid det förut nämnda Haaginstitu-

tet. Provisoriskt patent beräknas normalt kunna meddelas inom 18 måna­

der från ansökningsdagen. Medan provisoriskt patent gäller får intrångs-

1 Ad hoc Committee for International Cooperation in Information Retrieval among Exami-

ning Patent Offices.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

35

mål väl anhängiggöras men, i den mån det provisoriska patentets giltighet

bestrides, inte avgöras förrän slutlig prövning skett (artikel 170). Om pro­

visoriskt patent inte begärts fastställt som slutligt europeiskt patent inom

fem år från meddelandet, utslocknar det provisoriska patentet.

Det slutliga patentet fastställes efter egentlig förprövning, d. v. s. sedan

patentverket bedömt uppfinningshöjd och patenterbarhet i övrigt. Sådan

prövning göres först efter hemställan antingen av sökanden eller någon

utomstående.

Frågan i vilken utsträckning EEC-konventionen bör stå öppen för andra

än EEC-länder är föremål för delade meningar. Enligt en uppfattning bör

medlemskap i konventionen reserveras för EEC-länderna men utomstående

länder erbjudas möjlighet till associering. Denna s. k. EEC-lösning för­

ordas av Frankrike, Italien, Luxemburg och Förbundsrepubliken Tyskland.

Enligt en annan uppfattning bör utomstående stater erbjudas möjlighet till

fullt medlemskap. För denna s. k. internationella linje har Nederländerna

och i viss mån Belgien uttalat sig. Utformningen av åtskilliga bestämmelser

i konventionen blir beroende av vilken väg man här slutligen väljer. En an­

nan svävande fråga som är av stor betydelse är om europeiskt patent skall

kunna förvärvas även av den som inte tillhör konventionsland (accessibi-

litet).

Konventionsarbetet väntas inte bli avslutat under den närmaste tiden. För

EEC-ländernas ratifikationer anses därefter krävas ytterligare minst två år.

Härtill kommer att EEC-systemet föreslås träda i kraft successivt med bör­

jan inom vissa avgränsade industriområden. Systemet torde därför komma

att tillämpas fullt ut först efter en mångårig övergångstid.

EFTA. Också inom den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)

har bildats en arbetsgrupp för patentfrågor. Denna har till uppgift att stu­

dera verkningarna av en EEC-konvention för EF3 A-länderna och Finland

och att därvid verka för en samordning av patentfrågorna inom EFTA och

mellan marknadsgrupperna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 är 1006

Kommittéerna

Kommittéerna för nordiska patent erhöll vid tillsättningen direktiv att

fullfölja det arbete med att skapa en nordisk patentgemenskap, som påbör­

jats genom den förberedande utredningen. Kommittéernas förslag är grun­

dat på ett system med s. k. nordiska patentansökningar. Då detta system

förutsätter att patentlagstiftningen i de nordiska länderna i väsentliga de­

lar förenhetligas, har kommittéerna upptagit patentlagstiftningen i dess

helhet till översyn, vilket ansetts nödvändigt även med tanke på den ut­

veckling som skett sedan de nuvarande nordiska patentlagarna antogs. Det

36

framlagda betänkandet innefattar förslag till nya patentlagar för Danmark,

Finland, Norge och Sverige, avsedda att ersätta nu gällande patentlagstift­

ning i dessa länder. För att systemet med nordiska patentansökningar skall

kunna fungera på avsett sätt måste de nya patentlagarna vara helt överens­

stämmande i allt som gäller patentbeviljandet och i denna del är också

förslagen helt likformiga. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestämmel­

ser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande inte bara till sakinne­

hållet utan även till avfattningen. Straff- och processrättsliga regler har

däremot inte kunnat förenhetligas i samma grad med hänsyn till de skilj­

aktigheter som råder mellan de straff- och processrättsliga systemen i de

olika länderna.

Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar, som saknar

motstycke såväl i andra länders patentlagstiftning som inom andra rätts­

områden, innebär att den, som vill erhålla patent på en och samma upp­

finning i alla de av samarbetet omfattade länderna, kan göra en ansökan

därom i endast ett av länderna, primärlandet. På grundval av denna an­

sökan beviljas i primärlandet patent inte bara för detta land utan även

för övriga länder, sekundärländerna. De för varje land särskilt meddelade

patenten är jämställda med vanliga nationella patent och alltså lika obe­

roende av varandra som om de meddelats efter särskilda ansökningar i var­

je land. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patentansökningar,

den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige, den andra till

patent i dessa länder och Finland. Vid den första typen räcker det att be­

skrivning och patentkrav avfattas på primärlandets språk. Då patent skall

meddelas även för Finland, måste beskrivning och patentkrav föreligga

även på finska, om Danmark, Norge eller Sverige är primärland. Är Fin­

land primärland måste texten föreligga på finska och svenska. Systemet

med nordiska patentansökningar beräknas medföra dels avsevärd arbets-

besparing för patentverken, som för närvarande belastas av ständigt sti­

gande balanser av oavgjorda ärenden, och dels kostnadsminskning för de

patentsökande. Kommittéerna framhåller emellertid att balansen av oav­

gjorda ärenden hos patentmyndigheterna för närvarande är så stor att den

arbetsbesparing som uppnås ej kan leda till personalbesparingar. Vinsten

kommer att bestå i att man kan minska nyrekryteringen av personal.

Kommittéerna har gjort vissa beräkningar rörande den minskning av

antalet patentansökningar som systemet med nordiska patentansökningar

väntas medföra i jämförelse med nuvarande system. År 1965 skulle denna

minskning uppgå för Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge

till 26 % och för Sverige till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen

vara 34 %.

Det är avsett att tillämpningen av systemet med nordiska patentansök-

ningar skall regleras av en särskild överenskommelse mellan de nordiska

länderna. Kommittéerna har framlagt utkast till sådan överenskommelse.

Kungl. Maj. ts proposition nr tO år 1966

37

Kommittéerna framhåller att på längre sikt utbildandet och säkerstäl­

landet av eu enhetlig praxis i de olika länderna vid tillämpningen av de

nya patentlagarna kan komma att kräva vissa gemensamma institutioner.

Redan det av kommittéerna utarbetade utkastet till överenskommelse rö­

rande nordisk patentansökan förutser att en gemensam kommission tillsät­

tes, som bl. a. har att följa tillämpningen av den nya lagstiftningen. Utöver

en sådan allmän övervakning bör enligt kommittéernas mening i första

hand inrättas en gemensam nordisk besvärsinstans för patentansöknings-

ärenden. Kommittéerna föreslår att denna fråga utreds särskilt.

Enligt kommittéernas förslag skall vid sidan av de nordiska patentan­

sökningarna fortfarande kvarstå möjligheten att söka nationella patent. I

princip skall båda typerna av ansökningar behandlas på samma sätt. De fö­

reskrifter som gäller för nationella patent och patentansökningar har där­

för gjorts tillämpliga även på de nordiska ansökningarna.

Reglerna rörande nordisk patentansökan har införts som ett särskilt ka­

pitel i de föreslagna patentlagarna. I det följande lämnas en sammanfat­

tande redogörelse för förslaget till svensk patentlag.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel, vartill kommer ett avsnitt med

övergångsbestämmelser. I 1 kap. upptages allmänna bestämmelser, i 2 kap.

föreskrifter om patentansökan och dess handläggning m. m., i 3 kap. spe­

cialreglerna rörande nordisk patentansökan. I 4 kap. behandlas årsavgif­

ter, i 5 kap. överlåtelse, licens in. m. och i 6 kap. patentets upphörande

m. m. Till 7 kap. har förts bestämmelser till skydd för patenträtt, till 8 kap.

särskilda bestämmelser och till 9 kap. bestämmelser om rättegång i patent­

mål.

De allmänna bestämmelserna i 1 kap. inleds med grundläggande före­

skrifter om patenträttens föremål il och 2 §§. I överensstäm­

melse med gällande rätt anges i 1 § som huvudregel att patent skall kunna

meddelas på uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt. Från patenter­

barhet undantages, i anslutning till gällande rätt, uppfinning vars utnytt­

jande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Vidare görs ut­

tryckligt undantag för växtsorter eller djurarter.

En nyhet av stor principiell vikt är att förslaget inte bibehåller nu gäl­

lande undantag rörande s. k. produktpatent på uppfinningar avseende livs-

eller läkemedel eller kemisk förening. Enligt förslaget skall alltså produkt­

patent kunna meddelas på dylika uppfinningar. I fråga om livs- och läke­

medel skall dock upphävandet av det gällande undantaget inte träda i kraft

samtidigt med lagen i övrigt utan först efter särskilt förordnande av Kungl.

Maj :t.

Det för patenträtten grundläggande nyhetskravet kommer i 2 §

till uttryck genom bestämmelse att patent meddelas endast på uppfinning

som inte är närliggande i förhållande till vad som blivit känt innan paten­

tet söktes. Såsom känt skall därvid anses allt som blivit allmänt tillgäng-

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1 !)(>(>

38

iigt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat

sätt. Att sålunda varje omständighet som blivit allmänt tillgänglig, oav­

sett hur detta skett, kan vara nyhetsskadlig innefattar en principiell ut­

vidgning av nyhetsregeln i gällande rätt, som endast beaktar vissa former

av offentliggörande.

I samband med nyhetsregeln har kommittéerna även behandlat frågan

om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller

liknande uppfinning. En betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att in­

nehållet i en tidigare här i riket ingiven patentansökan anses som känt,

därest denna ansökan sedermera blir allmänt tillgänglig enligt vissa före­

skrifter i 22 §. Allmänheten får härigenom bättre skydd mot att det ges pa­

tent på uppfinningar som ur patenterbarhetssynpunkt är likartade.

Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har upptagits dels det

s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en

ny bestämmelse, som gör det möjligt för sökanden att under viss tid få pa­

tent även om uppfinningen blivit allmänt tillgänglig, under förutsättning

att detta skett till följd av att kännedom om uppfinningen uppenbart miss­

brukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.

Kommittéerna anser det önskvärt att kravet på s. k. uppfinningshöjd

något skärpes genom en ändring av praxis vid patenterbarhetsbedömningen.

Patenträttens innehåll behandlas i 3 §. Den genom patent

förvärvade ensamrätten förklaras innebära att annan än patenthavaren inte

må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. Härvid anges vis­

sa exempel på här avsedda utnyttjanden — tillverkning m. m. —- men i

princip faller alla slags yrkesmässiga utnyttjanden under ensamrätten. Den

valda generella formuleringen utgör en principiell utvidgning av ensamrät­

ten i förhållande till gällande rätt, som endast låter denna omfatta vissa

angivna utnyttjandeformer.

Liksom för närvarande skall s. k. förfarandepatent även omfatta alster

som tillverkats enligt det patenterade förfarandet.

Eu ny regel inskränker på visst sätt ensamrätten beträffande patentera­

de varor som sålts i butik till godtroende köpare.

I 4—6 §§ upptages regler om s. k. föranvändarrätt, rätt att i

vissa fall nyttja patenterad uppfinning på samt ärdsmedel och s. k.

konvention sprioritet. Dessa regler överensstämmer i stort sett

med gällande rätt.

I 7 § föreslås som en betydelsefull nyhet att patenttiden förlänges

från nuvarande 17 till 20 år.

Reglerna om tilläggspatent i 8 § skiljer sig avsevärt från gällande

rätt. Bl. a. inskränkes möjligheten att erhålla sådant patent till tiden, då

ansökningen om huvudpatentet är hemlig. Tilläggspatent skall vidare kun­

na meddelas på en uppfinning även om den kan anses närliggande i förhål-

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1966

39

lande till vad som blir känt genom innehållet i ansökningen om huvudpa­

tentet.

Bestämmelserna i 2 kap. om patent ansök an och dess hand­

läggning in. in. ansluter i princip till patentförordningen och den praxis

som utbildats på grundval av denna. Eu rad praktiskt betydelsefulla nyhe­

ter föreslås dock. Uttryckliga bestämmelser om patentkraven och deras be­

tydelse har upptagits (10 §). Om sökande ändrar sin ansökan inom viss

kortare tid, skall ansökningen på hans begäran anses gjord då ändringen

vidtogs, s. k. löpdagsförskjutning (14 §). Särskilda regler föreslås för fall

då någon påstår bättre rätt till uppfinningen (17—18 §§). Patentkraven skall

ej få utvidgas sedan beslut fattats om utläggning (19 §). Ansöknings­

handlingarna tryckes redan i och för utläggningen (21 §); för närva­

rande trycks de först i samband med att patent meddelas. En annan

viktig nyhet innehålles i 22 §, som behandlar offentliggörande av ansök­

ningshandlingarna. För närvarande blir handlingarna normalt offentliga

först i och med utläggningen men enligt förslaget skall de bli offentliga se­

dan 18 månader förflutit från ansökningsdagen eller tidigare prioritetsdag,

även om tiden för utläggning ännu ej är inne.

Om besvär i patentärende stadgas i 24—25 §§. Liksom för närvarande

skall patentmyndighetens beslut kunna överklagas till patent- och registre­

ringsverkets besvärsavdelning, mot vars beslut talan skall kunna föras hos

Kungl. Maj it (regeringsrätten). En betydelsefull nyhet är att även invändare

tillerkännes rätt att föra talan hos Kungl. Maj :t.

Reglerna om nordisk patent an sökan i 3 kap. inleds i 28 § med

en fullmakt för Kungl. Maj :t att med Danmark, Finland och Norge ingå

överenskommelse om att införa den ordning som här avses. Under tid, när

sådan överenskommelse är i kraft, skall övriga stadganden i kapitlet gälla.

I 29—33 §§ och 35 § ges närmare regler om förfarandet i hithörande ären­

den.

Systemet med nordiska patentansökningar förutsätter att sådana ansök­

ningar i skälig grad fördelar sig på de olika patentverken. Då någon garanti

härför ej finns och alltså en snedbelastning kan uppstå, ingår i systemet att

ansökningar som görs i ett land skall kunna överlämnas till ett annat land.

Fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela förordnande härom har upptagits

i 34 §.

Föreskrifterna om årsavgifter i 4 kap. innebär bl. a. nyheten att

avgifterna inte längre är fastställda i lagen; de skall, liksom andra avgifter

enligt lagen, fastställas av Kungl. Maj:t (59 §) som även skall bestämma

om ett eller flera av de första patentåren skall vara avgiftsfria (36 §).

Vidare har fristerna för betalning ändrats.

Liksom patentförordningen innehåller förslaget inte närmare regler om

avtal rörande överlåtelse eller upplåtelse av licens till uppfinning. 5 kap.,

40

med rubriken överlåtelse, licens ni. in., behandlar i huvudsak registeranteck­

ningar rörande överlåtelse och licens varjämte kapitlet innehåller regler om

tvångslicens. Endast den inledande bestämmelsen (39 §) är av avtalsrätts-

lig art; här stadgas att vidareöverlåtelse av licens endast får

äga rum när avtal träffats därom.

Stadgandet rörande registeranteckningar i 39 § innehåller bl. a.

eu ny regel enligt vilken registeranteckning grundar möjlighet till godtros­

förvärv av patent eller licens.

Enligt patentförordningen kan tvångslicens meddelas i två fall,

nämligen vid underlåten utövning från patenthavarens sida och i vissa fall

då någon i god tro inom riket börjat utnyttja patenterad eller patentsökt

uppfinning eller vidtagit särskilda åtgärder därför. Bestämmelserna härom

bibehålls i förslaget väsentligen oförändrade (40 och 43 §§). För sistnämn­

da fall uppställes dock begränsningen att utnyttjandet skedde innan hand-

lingarna i patentansökningsärendet offentliggjordes. Härutöver föreslås be­

stämmelser om tvångslicens i ytterligare två fall. I 41 § föreslås att inneha­

vare av patent på uppfinning, vars utnyttjande är beroende av annan till­

hörigt patent, äger erhalla tvångslicens att utnyttja den uppfinning som

skyddas därav, därest detta finnes skäligt på grund av den förstnämnda

uppfinningens betydelse eller eljest särskilda skäl är därtill. Normalt skall

dämd innehavaren av det patent, till vilket tvångslicens meddelats, i sin tur

kunna få tvångslicens på beroendepatentet. Vidare föreslås i 42 § att om hän­

syn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, den som vill yrkesmäs­

sigt utnyttja uppfinning, varå annan har patent, äger erhålla tvångslicens

därtill. Denna tvångslicens är avsedd att utnyttjas för tillgodoseende av vik­

tiga samhälleliga intressen, såsom beredskap, kraftförsörjning in. m.

Vissa gemensamma bestämmelser om förutsättningar för att erhålla

tvångslicens m. m. upptages i 44 §. Liksom för närvarande skall tvångslicens

meddelas av rätten. Närmare föreskrifter om rättens befattning med hithö­

rande mål ges i 45 §.

Bestämmelserna i 6 kap. om patentets upphörande m. in. inleds

med ett stadgande i 46 § om patentets bortfall vid underlåtenhet att erlägga

årsavgift; gällande bestämmelse har här underkastats vissa jämkningar. I

47 § behandlas ogiltighetstalan. En nyhet är bl. a. att talan som grundas på

att patentet meddelats oberättigad endast kan föras av den som påstår sig

vara berättigad. I 48 § upptages en likaledes ny bestämmelse att rätten i sist

avsedda fall kan överföra patentet på den berättigade i stället för att för­

klara det ogiltigt. Bestämmelserna i 49 § behandlar avstående från patent

m. m. I 50 § ges vissa regler om kungörande.

Straff- och ansvarsbestämmelser har förts till 7 kap., som

även innehåller vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande patent. Straffet

för patentintrång har i 51 § bestämts till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader. Patentintrång skall alltjämt utgöra målsägandebrott. Regler­

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

41

na om skadestånd i 52 § överensstämmer i huvudsak med gällande rätt;

dock föreslås vissa jämkningar i de särskilda preskriptionsbestämmelser

som gäller för talan om sådant skadestånd. I 53 § upptages regler om säker­

hetsåtgärder beträffande olovligen framställda patentskyddade alster in. in.,

som i högre grad än gällande stadganden ger domstolen möjlighet att för­

fara efter skälighet. I 54 § ges föreskrifter om visst skydd för patentsökt

uppfinning även under tiden före patentets meddelande. Delta skydd har

förstärkts på ett par punkter.

En nyhet av principiell betydelse föreslås beträffande förfarandet då i mål

om patentintrång invänds att patentet bör anses ogiltigt. För närvaran­

de gäller att om rätten finner patentet böra anses som ogiltigt, ansvars- och

skadeståndsskyldighet för intrånget bortfaller. Själva patentet består emel­

lertid alltjämt. Enligt förslaget föreslås till en början den begränsningen

i möjligheten att framställa invändning om patentets giltighet, att sådan in­

vändning endast skall få upptagas till prövning, om patenthavaren är part

i målet. Föres talan av licenshavare, måste den mot vilken talan föres alltså

i målet särskilt instämma patenthavaren. Bifalles invändning, skall enligt

förslaget ansvar och skadeståndsskyldighet bortfalla men dessutom har

skyldighet ålagts rätten att förklara patentet ogiltigt.

I 56 och 57 §§ har upptagits nuvarande bestämmelser om skyldighet att

i vissa fall, då patent eller patentansökan påstås föreligga, lämna upp­

gift om patentets eller ansökningens nummer. Bestäm­

melserna bär i vissa avseenden förtydligats.

De särskilda bestämmelserna i8 kap. behandlar skilda frågor.

En principiellt och praktiskt viktig nyhet är här att Kungl. Maj :t utrustats

med vissa fullmakter, som avser att möjliggöra samarbete med patentmyn­

digheter i andra länder och med internationella institutioner på området

(60 §). I övrigt stadgas i kapitlet om skyldighet för utländsk patenthavare

att hålla ombud (58 §), om rätt för Kungl. Maj :t att fastställa avgifter

(59 §) och utfärda tillämpningsföreskrifter (60 §), om expropriation av

patent (61 §) och om talan mot vissa beslut av patentmyndigheten (63 §).

Rörande försvarsuppfinningar hänvisas till vad därom är särskilt stadgat

(62 §).

Bestämmelserna om rättegång i patentmål i 9 kap. överensstäm­

mer i huvudsak med nu gällande, vid 1944 års revision i patentförordningen

införda föreskrifter. Som en viktig nyhet föreslås dock i 67 § att tekniskt

sakkunniga ledamöter, som för närvarande blott ingår i rätten i första in­

stans (Stockholms rådhusrätt), även skall ingå i andra instans (Svea hov­

rätt). I övrigt meddelas i kapitlet stadganden om att Stockholms rådhus­

rätt är exklusivt forum för patentmål (64 §), om fastställelsetalan (65 §),

om tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten (66 §), om sättet för ut­

seende av tekniskt sakkunniga ledamöter (68 §), om viss underrättelseskyl­

dighet i samband med väckande av talan i vissa patentmål (69 §), om skyl-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 19(>C>

42

dighet för rätten att inhämta yttrande från patentmyndighetens besvärs-

avdelning i vissa mål m. m. (70 §) och om expedition av dom i patentmål

(71 §).

Kommittéerna har berört frågan om skydd bör införas för s. k. nyttighets-

modeller (Gebrauchsmuster) men stannat för att inte taga upp denna fråga

till närmare övervägande. En sådan skyddsform har enligt kommittéernas

mening i varje fall inte sin plats inom patentlagstiftningens ram.

Förslaget föranleder följdändringar i lagen den 29 november 1946 (nr

722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försva­

ret. Särskilt förslag härom framlägges.

Förslaget till lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

innebär att de nuvarande bestämmelserna om patentverkets besvärsavdel­

ning i patentförordningen, varumärkeslagen och namnlagen utbryts och

sammanförs i en särskild författning. I denna upptages emellertid endast

grundläggande bestämmelser. Liksom hittills är det avsett att ge närmare

bestämmelser om förfarandet i administrativ ordning.

I anslutning till nu nämnda lagförslag framläggs förslag om ändringar i

varumärkeslagen och namnlagen.

Utkastet till överenskommelse rörande nordisk patentansökan inleds med

en bestämmelse i artikel 1 att de fördragsslutande staterna åtager sig att

införa en ordning med nordiska patentansökningar i enlighet med bestäm­

melserna i kapitel 3 av de nordiska patentlagarna. Enligt artikel 2 må i de

fördragsslutande staternas patentlagar och med stöd av dessa givna före­

skrifter ändring av betydelse för ordningen med nordiska patentansökning­

ar företagas endast efter föregående överläggning med övriga fördragsslu­

tande stater. De fördragsslutande staterna förbinder sig att inte låta såda­

na ändringar, om vilka inte alla stater är eniga, träda i kraft förrän 18

månader förflutit från det övriga stater skriftligen underrättats därom. I

artikel 3 stadgas att förordnande enligt 6 § i patentlagarna — d. v. s. för­

ordnande angående s. k. konventionsprioritet — må avse endast ansökan i

främmande land, som omfattas av motsvarande förordnande i alla de för­

dragsslutande staterna. Enligt artikel 4 skall de fördragsslutande staterna,

för att främja en enhetlig nordisk praxis vid behandlingen av patentären­

den, tillsätta en gemensam kommission med uppgift att följa tillämpningen

av den nya lagstiftningen, medverka i utbytet av erfarenheter av denna samt

i övrigt behandla frågor av gemensamt intresse på patentområdet. Artiklar­

na 5 och 6 innehåller slutbestämmelser.

Kommittéernas förslag står i överensstämmelse med Europarådets lag­

konvention och möjliggör sålunda för de nordiska länderna att ansluta sig

till denna konvention. Det möjliggör även anslutning till Pariskonventio­

nen i dess år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens

bestämmelser om patentskydd.

Förslaget står vidare i överensstämmelse med Europarådets formalitets-

konvention, som redan förut tillträtts av Danmark, Norge och Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kommittéerna liar eftersträvat att nå överensstämmelse med EEC-utkas-

tct i det skick detta förelåg vid tiden för kommittéernas slutliga prövning

av lagstiftningsärendet. 1 fråga om de materiellrättsliga bestämmelserna

har också en sådan överensstämmelse kunnat uppnås i det väsentliga. Där­

emot har det inte ansetts att eu motsvarighet bort upptagas till EEC-syste-

mets anordning med s. k. provisoriska patent. Kommittéerna framhåller

bl. a. att detta skulle fordrat en ganska omfattande omarbetning av det pre­

liminära förslag, som kommittéerna avgav 1962. Eu sådan omarbetning skulle

ha medfört en ovälkommen fördröjning av genomförandet av det nordiska

patentsamarbetet, vilket kommittéerna bedömer som det viktigaste medlet

att omedelbart åstadkomma en avlastning av de nordiska patentverkens

nuvarande arbetsbörda.

Den svenska kommittén har i en särskild promemoria behandlat de änd­

ringar i lagförslaget som skulle erfordras om ett system med provisoriska

patent, svarande mot EEC-utkastets regler i detta hänseende, skulle anses

böra upptagas i den nordiska patentlagstiftningen.

Europarådets förut nämnda klassificeringskonvention saknar direkt be­

tydelse för lagförslaget. Om den konvention om samarbete rörande för­

prövning, som för närvarande är under förberedande inom Europarådet,

framdeles skulle komma till stånd, öppnar lagförslaget (60 § i den svenska

texten) möjlighet för de nordiska länderna att deltaga i sådant samarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

43

Remissyttrandena

Kommittéernas förslag har i huvudsak fått ett mycket gynnsamt motta­

gande i remissyttrandena och i allmänhet uttalas det helhetsomdö­

met att detta är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Uttalan­

den i denna riktning göres bl. a. av patentverket, som även framhåller att

den bearbetning av förslaget som ägt rum efter remissbehandlingen av det

preliminära betänkandet i det väsentliga innebär en utveckling i gynnsam

riktning.

Sveriges industriförbund uttalar sin tillfredsställelse över att den svenska

patentlagstiftningen nu gjorts till föremål för en fullständig och samlad

översyn. Det är vidare glädjande att denna skett i nordiskt samarbete och

resulterat i ett förslag om en modern och i stort sett enhetlig nordisk patent­

lagstiftning. Sveriges advokatsamfund finner förslaget vara resultatet av

ett omsorgsfullt och kunnigt arbete och finner det, efter den överarbetning

som skett, väl ägnat att läggas till grund för en ny patentlagstiftning. Ko­

operativa förbundet framhåller att betänkandet innefattar många betydel­

sefulla förbättringar beträffande nu gällande lagstiftning. Det får enligt

förbundets uppfattning anses vara ett mycket gott resultat av ett omfattan­

de, grundligt och sakkunnigt utredningsarbete. Svenska föreningen för in­

dustriellt rättsskgdd uttrycker sin uppskattning av de i betänkandet på

44

flera ställen redovisade strävandena att utforma den nya lagstiftningen så

att ett snabbare, enklare och billigare patenteringsförfarande skall kunna

genomföras.

Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patent­

ansökningar har detta rönt ett positivt mottagande och anses vara

väl ägnat att förkorta de nuvarande långa behandlingstiderna för patent­

ansökningar. Man understryker därvid behovet av en enhetlig pra­

xis i de nordiska patentverken och nödvändigheten av att en gemen­

sam nordisk besvärsinstans snabbt inrättas.

Patentverket framhåller sålunda, att systemet med nordiska patentan­

sökningar förutsätter inte bara en överensstämmelse i fråga om de i lag

och tillämpningsföreskrifter uppställda patenterbarhetskraven och regler­

na beträffande handläggningen av patentansökningar utan även en vittgå­

ende överensstämmelse beträffande praxis vid patenterbarhetsbedömning-

en och handläggningen i övrigt av ärendena. För att säkerställa en sådan

enhetlig nordisk praxis bör enligt patentverkets bestämda mening finnas

en gemensam nordisk besvärsinstans. Behovet av en sådan besvärsinstans

är särskilt påtagligt i inledningsskedet, varför förslag härom helst borde

framläggas samtidigt med förslaget om ny patentlagstiftning. Liknande

synpunkter anlägges bl. a. av Sveriges industriförbund, som särskilt fram­

håller angelägenheten av att en nordisk besvärsinstans kan börja fungera

samtidigt med att de nya bestämmelserna börjar tillämpas.

Patentverket granskar kritiskt kommittéernas utredning om vilken a r-

betsbesparing som kan väntas bli uppnådd om systemet med nor­

diska patentansökningar genomförs. Enligt verket bygger denna utredning

i flera hänseenden på osäkra antaganden. Efter en ingående prövning av

frågan förklarar verket sig emellertid dela kommittéernas förmodan att en

arbetsbesparing kan erhållas genom det föreslagna systemet, även om det

är ovisst om besparingen kan uppgå till den av kommittéerna beräknade

storleken. Patentverket anser sig däremot inte kunna godtaga kommittéer­

nas uppfattning att arbetsbesparingen kan föranleda minskad rekrytering

av personal. Med hänsyn till föreliggande brist på personal inom de nordis­

ka patentverken måste i stället nyrekryteringen ytterligare intensifieras.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret framhåller, att även om de i betänkandet redovisade beräkningarna av

den möjliga arbetsbesparingen enligt sakens natur är i viss mån osäkra,

man kan utgå från att systemet med nordiska palentansökningar skall

medföra en betydande total arbetsbesparing. Viktigt är dock att också en

skälig fördelning av granskningsarbetet mellan de olika patentverken upp­

nås. Sveriges juristförbund framhåller att även om det föreslagna systemet

kan medföra en arbetsbesparing för den tekniska personalen, arbetsbördan

för juristpersonalen däremot snarare torde komma att öka.

Patentverket tar i detta sammanhang även upp andra spörsmål rörande

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

45

vidgat nordiskt patentsamarbetc. Till en början behandlas

frågan om den särskilda k o in in i s s i o n, som inom ramen för den före­

slagna nordiska konventionen skall tillsättas för att behandla frågor a\ ge­

mensamt intresse. Patentverket tillstyrker livligt att en sådan kommission

tillsättes och får de uppgifter som anges i konventionsförslaget. Enligt ver­

ket bör denna kommission hl. a. kunna övertaga de arbetsuppgifter som ett

redan nu fungerande »sainarbetsorgan» för de nordiska patentverken har att

utföra. Med hänsyn till att det föreslagna systemet med nordiska patentan­

sökningar —- inte minst i initialskedet — medför ett stort antal problem

av ekonomisk och administrativ natur, som kommittéerna inte närmare be­

handlat i sitt betänkande och som måste lösas i samförstånd, anser verket

ofrånkomligt att kommissionen snarast utses interimistiskt, så att den kan

börja sitt arbete redan innan den nya lagen träder i kraft. Som exempel

anföres bl. a. att kommissionen i god tid bör behandla de praktiska problem

som tryckningen av utläggningsskrifter i en gemensam serie medför. När­

mare föreskrifter om hur handlingar i patentärenden skall vara beskaffade,

om ärendenas handläggning samt om verkets granskning av patentansök­

ningar måste även utarbetas i samarbete med de övriga nordiska länderna.

Kommissionen torde vidare i förväg böra närmare överväga de problem som

kan uppstå vid snedbelastning av de olika patentverken samt hur dessa

lämpligen bör lösas. Patentverket berör också frågan om de nuvarande p a-

tentverksmötena, varvid patentmyndigheternas chefer och viss per­

sonal vid myndigheterna sammanträffar. Enligt verkets mening har dessa

möten hittills visat sig värdefulla. I flera av de frågor, som behandlats vid

mötena, har sålunda likformiga bestämmelser i de nordiska länderna utar­

betats. Med hänsyn till att större krav än hittills torde komma att ställas

på både enhetliga och snabba lösningar av aktuella frågor kan det emeller­

tid visa sig bli mera rationellt att direkt tillsätta mindre, nordiska arbets­

grupper som av kommissionen får till uppgift att lösa olika problem eller

föreslå enhetliga bestämmelser i särskilda ämnen. Dessa frågor torde enligt

verket få behandlas av den förut nämnda kommissionen. Slutligen framhål­

ler patentverket alt även ytterligare åtgärder måste vidtagas för

att den av kommittéerna önskade — och enligt verkets mening alldeles nöd­

vändiga — vittgående överensstämmelsen beträffande praxis och handlägg­

ning skall kunna uppnås. Likformig, samordnad utbildning av såväl nyan­

ställd teknisk personal som redan anställda granskare torde erfordras. Möj­

lighet bör även beredas den tekniska personalen, eventuellt på utbytesbasis,

att tjänstgöra i annat nordiskt patentverk. Regelbunden information och

kommunikation av avgöranden mellan de olika patentverken bör även upp­

tagas i detta syfte.

Även försvarets civilförvaltning behandlar patentverksmötena och fram­

håller att i den mån avsikten är att vid sådana sammanträffanden behandla

jämväl praxis i fråga om beviljande av patent synes i konsultationerna böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 'iO år WtiC>

46

deltaga befattningshavare som beslutar eller medverkar i beslut i patent­

frågor. Ur effektivitetssynpunkt synes det emellertid vara angeläget att

kretsen av deltagande representanter från de olika länderna vid varje sär­

skilt tillfälle hålles relativt snäv. Blir kretsen av sådana befattningshavare

alltför stor, riskeras att konferenserna inte kan hli det värdefulla instru­

ment för skapande av likformighet som kommittéerna åsyftat.

Särskilt intresse tilldrager sig det nordiska förslagets relation till det nu

pågående internationella arbetet på patentområdet, särskilt ar­

betet inom EEC. Allmänt framhålles att resultatet av detta arbete i största

möjliga utsträckning bör beaktas men att dröjsmålet med EEC-konventio-

nen inte får leda till uppskov med genomförandet av den föreslagna nor­

diska gemenskapen.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret framhåller sålunda vikten av internationell enhetlighet på patentlagstift-

ningsområdet. Det är därför angeläget att den nordiska lagstiftningen så

långt som möjligt anpassas till Europarådets lagkonvention och den blivande

EEC-konventionen. Instanserna har med tillfredsställelse konstaterat att

kommittéerna beaktat dessa synpunkter i det nu framlagda förslaget. Vad

angår EEC-konventionen är en anpassning önskvärd även ur den synpunk­

ten att det är angeläget att en eventuell framtida anslutning från svensk sida

till denna patentgemenskap ej försvåras. Det nordiska lagförslaget torde

emellertid i huvudsak vara så utformat, att det ej skulle hindra en sådan

anslutning. Även under det fortsatta lagstiftningsarbetet bör emellertid ut­

vecklingen inom EEC på detta område beaktas. Vad beträffar tidpunkten

för genomförandet av EEC-konventionen bär de beräkningar därom, som

gjordes i det förberedande skedet, ej hållit streck och det är ovisst när ett

ikraftträdande kan komma till stånd. Önskemålen att för svenskt vidkom­

mande nå enhetlighet med EEC-konventionen får emellertid ej tagas till

intäkt för att man låter anstå med införandet av det nordiska förslaget. Det

är tvärtom för svensk industri angeläget att den revidering av svensk pa­

tentlagstiftning som föreslagits snarast genomföres.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Smålands

och Blekinge samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare

framhåller att det givetvis i och för sig är önskvärt att lagstiftningen i de

nordiska länderna inte onödigtvis avviker från vad som gäller på den euro­

peiska kontinenten. Intresset av att den nordiska lagstiftningen bringas i

överensstämmelse med lagstiftningen i EEC-länderna bör emellertid inte

få leda därhän att man i valet mellan olika tänkbara lösningar stannar för

den som föreslagits i EEC-utkastet även i sådana fall då denna från andra

synpunkter framstår som olämplig. Det är för närvarande ovisst såväl när

det i EEC-utkastet föreslagna systemet kan träda i kraft som vilka änd-

ringar som dessförinnan kan komma att vidtas däri, och med hänsvn här­

till synes viss försiktighet böra iakttas då det gäller att i de nordiska In-

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

47

garna införa nya regler som föreslagits i nämnda utkast. Liknande synpunk­

ter framföres av handelskammaren i Gefle. Även Svenska uppfinnarkontoret

framhåller att man inte på varje punkt behöver ansluta sig till EEC-ut-

kastet.

Patentverket erinrar om att det i EEC-utkastet upptagits ett system med

provisoriska patent och ifrågasätter om en framtida anslutning till

den europeiska patentgemenskapen i praktiken verkligen kan ske utan att

ett motsvarande system införes också hos oss. I varje fall borde erforderliga

fullmaktsbestämmelser finnas, som lägger i Kungl. Maj :ts hand att utfärda

de föreskrifter om ändringar i handläggningen av patentärenden som för

detta ändamål kan erfordras. Några sådana har emellertid inte intagits

i förslaget. I stället framgår det mera tydligt av det slutliga betänkandet,

att de nordiska patentlagarna----om en anslutning till EEC:s patentgemen­

skap skall kunna ske — erfordrar en ganska omfattande omarbetning. Pa­

tentverket har förståelse för kommittéernas obenägenhet att nu medan

EEC-systemet blott föreligger såsom ett preliminärt förslag som dessutom

dragit på sig kritik från inflytelserika kretsar — framlägga ett definitivt

förslag till hur samordningen mellan de nordiska patentlagarna och EEC-

konventionen bör utformas. Det hade dock varit värdefullt om kommittéer­

na något närmare velat redovisa de undersökningar i detta stycke som kom­

mittéerna vidtagit.

Beträffande s. k. Gebrauchsmuster noterar mönsterskyddsutred-

ningen att kommittéerna i slutbetänkandet redovisat en i huvudsak negativ

inställning. Detta överensstämmer med den uppfattning som, med en enda

dissens, råder inom utredningen och som f. ö. är rådande även inom de

Övriga nordiska mönsterrättskommittéerna. Utredningen nämner, att dess

förslag till lag om mönster kommer att omfatta inte bara vad som brukar

kallas för prydnadsmönster utan även mönster med praktiskt syfte, en

mönsterkategori som utredningen valt att kalla för nyttomönster. Genom

att bereda skydd också för nyttomönster anser sig utredningen tillgodose

ett visst mått av det skyddsbehov beträffande Gebrauchsmuster, som emel­

lanåt gör sig gällande.

Sveriges hantverks- och industriorganisation beklagar däremot att kom­

mittéerna inte ansett sig böra föreslå införande av regler i detta hänseende

och framhåller att om utredningen inte kompletteras härvidlag, denna vik­

tiga fråga torde förbli olöst under överskådlig framtid. Även Svenska tekno-

logföreningen föreslår att frågan utredes närmare.

Några instanser anser att förslaget inte tagit tillräcklig hänsyn till upp­

finnarverksamhetens förväntade framtida utveckling och framställer i an­

ledning härav vissa önskemål om kompletteringar.

Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller sålunda att ut­

vecklingen torde leda till ökade insatser från olika exploateringsorgan för

att tillvarata och nyttiggöra uppfinningar av skilda slag. Med hansyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1900

48

att en betydande andel av de objekt som patentsöks inte exploateras finner

organisationen det önskvärt, att det föreslagna patentinstitutet komplette­

ras med en form av tillfälligt skydd, gällande under den tid utred­

ning om exploateringsmöjligheterna pågår. Möjligheterna att meddela ett

sådant tillfälligt skydd kan förväntas medföra en kraftig minskning av pa­

tentmyndighetens administrativa arbetsbörda.

Liknande önskemål framställes av Svenska uppfinnarkontoret, som även

tar upp frågan om en särskild skyddsf orm för enklare upp­

finningar. Kontoret framhåller att behov härav framträtt med hänsyn

till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar av konstruktions-

eller förbättringstyp.

Åtskilliga remissorgan har framhållit, att de inskränkt granskningen till

frågor som berör vederbörande remissorgans verksamhetsområde. Även av

andra remissyttranden framgår, att granskningen inskränkts på nu angi­

vet sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Departementschefen

Tanken på ett nordiskt patentsamarbete är mycket gammal. Så tidigt

som år 1881 diskuterades vid ett nordiskt juristmöte i Köpenhamn möjlig­

heten att införa överensstämmande patentlagar i de nordiska länderna. I

olika former har därefter nordiska överläggningar ägt rum i frågan. Ett

mera omfattande samarbete har emellertid kommit till stånd först sedan

Nordiska rådet i en rekommendation år 1954, i anslutning till ett av en

dansk-norsk-svensk kommitté dessförinnan framlagt principförslag, hem­

ställt att regeringarna snarast ville söka genomföra ett system med nordis­

ka patent. Med anledning av rekommendationen tillsattes sakkunniga för

fortsatt utredning av denna fråga. De sakkunniga, vilka som benämningar

antagit respektive danska, finska, norska och svenska kommittén för nor­

diska patent, har efter omfattande utredningsarbete i början av år 1964

framlagt ett betänkande med förslag till gemensam nordisk patentlagstift­

ning. Arbetet ingår därvid som ett led i det pågående nordiska lagstiftnings-

samarbetet pa immaterialrättens område som bl. a. lett till de nya varumär­

kes- och upphovsrättslagarna.

Den svenska kommittén har lagt fram särskilda lagförslag om patent-

och registreringsverkets besvärsavdelning och om följdändringar i för-

svarsuppfinningslagen, varumärkeslagen och namnlagen.

För svensk rätts del innebär kommittéernas förslag en total revision av

den för patent i allmänhet gällande lagstiftningen, som innefattas i för­

ordningen den 16 maj 1884 angående patent. Speciallagstiftningen om ar­

betstagares uppfinningar och om försvarsuppfinningar har lämnats utanför.

En sådan allmän revision av patenträtten har sedan länge varit ett önske­

49

mål. Förslag därtill har utarbetats vid olika tillfällen — främst märkes ett

år 1919 av palentlagstiftningskommittén avgivet betänkande med förslag

till lag om patent m. m. — men har inte lett till resultat. Vissa partiella

reformer har dock ägt rum. Viktigast är en år 1944 genomförd lag om änd­

ring i patentförordningen, vilken grundades på ett av 1938 års patentut­

redning år 1942 avgivet betänkande.

Det nu avgivna förslaget har ett dubbelt syfte: det avser dels att vid si­

dan av de vanliga nationella patentansökningarna införa ett system med

s. k. nordiska patentansökningar och i samband därmed åstadkomma så­

vitt möjligt enhetliga nordiska patentlagar och dels att allmänt moderni­

sera lagstiftningen och tillgodoföra den resultaten av det internationella

konventionsarbetet på patentområdet.

Det föreslagna systemet med nordiska patentansökningar innebär, att

den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna vända sig

med en patentansökan, s. k. nordisk patentansökan, till endast ett av de

nordiska patentverken, som därvid i stort sett ensamt behandlar ansökning­

en enligt samma regler som gäller för nationell ansökan och meddelar pa­

tent även för de övriga länderna. Patent meddelas därvid för varje land för

sig. Sådana patent är i allt jämställda med patent som meddelas efter van­

lig nationell ansökan. Enligt förslaget finns två typer av nordiska patent­

ansökningar, den ena ledande till patent i Danmark, Norge och Sverige,

den andra till patent i dessa länder och Finland. Systemet med nordiska pa­

tentansökningar beräknas medföra avsevärd rationalisering av arbetet vid

de nordiska patentverken, som för närvarande belastas av stigande balan­

ser av oavgjorda ärenden.

Systemet förutsätter ett förenhetligande av patentlagstiftningen i de nor­

diska länderna. Kommittéerna har därför upptagit patentlagstiftningen i

dess helhet till översyn, vilket ansetts påkallat även med tanke på den ut­

veckling som skett på området sedan de nuvarande patentlagarna antogs.

Som resultat av kommittéernas arbete framlägges förslag till nya patentla­

gar för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Förslagen är helt överens­

stämmande i fråga om patentbeviljandet. Även i vad avser övriga civilrätts­

liga bestämmelser är förslagen i allt väsentligt överensstämmande. Straff-

och processrättsliga regler har däremot inte kunnat förenhetligas i samma

grad, med hänsyn till de skiljaktigheter som råder mellan de straff- och

processrättsliga systemen i de olika länderna.

Reglerna rörande nordiska patentansökningar har upptagits i ett särskilt

kapitel i de nya patentlagarna. Bland de viktigaste nyheterna i övrigt i för­

slaget må nämnas följande. Nu gällande undantag från patenterbarhet för

bl. a. kemiska föreningar samt livs- och läkemedel avskaffas, beträffande

livs- och läkemedel dock först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfin-

ningshöjd, d. v. s. att uppfinningen inte kan betraktas som närliggande för

en genomsnittsfackman, är avsett att något skärpas. Vid bedömningen av

Kungl. Mtij:ts proposition nr 'iO är 1966

50

uppfinningshöjden måste hänsyn tagas till vad som blivit känt innan pa­

tentet söktes. Som känt skall enligt förslaget anses allt som blivit allmänt

tillgängligt samt dessutom tidigare ingivna patentansökningar i den mån

dessa blir offentliga. Förslaget inför alltså ett krav på absolut eller generell

nyhet till skillnad från vad som är fallet enligt de nuvarande nordiska ny­

hetsreglerna, vilka blott anger vissa omständigheter såsom medförande att

uppfinningen ej får anses som ny. Handläggningen av patentansökningsären-

den sker för närvarande i stort sett under sekretess fram till dess ansök­

ningen utlägges för allmänheten efter verkställd granskning. Kommittéerna

föreslår en väsentligt utökad offentlighet. Sekretessen skall kunna bibehål­

las under högst 18 månader från ansökningsdagen, respektive den dag från

vilken sökanden åtnjuter prioritet från en utomlands gjord ansökan på

samma uppfinning. Möjligheterna att erhålla tvångslicens utvidgas. Bl. a.

skall tvångslicens kunna meddelas om hänsyn till allmänt intresse av syn­

nerlig vikt så kräver.

Vid remissbehandlingen har kommittéernas förslag genomgående fått ett

gynnsamt mottagande och det anses väl ägnat att läggas till grund för lag­

stiftning. Vad särskilt angår det föreslagna systemet med nordiska patent­

ansökningar är det en allmän uppfattning hos remissinstanserna att detta

kommer att medföra en rationalisering av de nordiska patentverkens arbete

och därmed medföra en förkortning av de nuvarande långa behandlingsti­

derna för patentansökningar.

Efter remissbehandlingen har hållits fortsatta nordiska överläggningar i

ämnet mellan berörda departement och ministerier i Stockholm den 19—

20 augusti 1964, i Helsingfors den 23—26 november 1964, i Köpenhamn den

8—10 februari 1965 och i Oslo den 12—13 april 1965.1 Vid överläggningar­

na har kommittéernas förslag överarbetats under hänsynstagande till de

synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen i de olika länderna.

I fråga om systemet med nordiska patentansökningar har därvid på finskt

förslag i princip förordats den principiellt betydelsefulla modifikationen,

att nordisk patentansökan skall kunna omfatta antingen de fyra nordiska

länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige eller blott tre av dessa län­

der. Finland skall alltså — i motsats till vad kommittéerna föreslog —

kunna medtagas i ansökning avseende endast tre länder.

Med anledning av ett från svensk sida framlagt regeringsförslag har kom­

mittéernas förslag behandlats vid Nordiska rådets 13:e session i Reykja­

vik i februari 1965. Rådet beslöt därvid rekommendera regeringarna att

söka genomföra förslaget. Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge

och Sverige har därefter under hand träffats överenskommelse om att be­

driva arbetet så att propositioner i ämnet skall kunna framläggas för folk­

representationerna i början av år 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr tO år 1966

1 Från svensk sida deltog jnstitierådet Tonvald Hesser, ordförande, expeditionschefen

Göran Borggård, generaldirektören Åke von Zweigbergk, överingenjören Saul Lewin och hov­

rättsassessorn Eric Essén.

Kungl. Maj.ts proposition nr ’t() är 1966

51

I enlighet härmed vill jag nu förorda att lagstiftning genomföres i prin­

cipiell överensstämmelse med kommittéernas förslag. Såsom jag uttalade

i samband med alt jag anmälde frågan om avlåtande till Nordiska rådet av

del förut nämnda regeringsförslaget framstår ett system med nordiska pa-

tentansökningar i dagens läge som enda vägen att snabbt genomföra den

rationalisering av arbetsförhållandena vid de nordiska patentverken, som

visat sig alltmera angelägen. En sådan rationalisering skulle komma de pa­

tentsökande till godo i form av väsentligt minskade behandlingstider och

ett billigare förfarande. För patentverken skulle den leda till en betydande

minskning i den nuvarande synnerligen betungande arbetsbelastningen. En­

ligt kommittéernas beräkningar skulle minskningen för år 1965 uppgå för

Danmark till 39 %, för Finland till 22 %, för Norge till 26 % och för Sve­

rige till 37 %. För samtliga länder skulle minskningen bli 34 %. Även om

dessa siffror får betraktas som osäkra finns grundad anledning antaga att

kommittéernas förslag' skulle medföra en påtaglig minskning av patentver­

kens arbetsbelastning och därmed innebära betydande besparingar för det

allmänna och även vinster i nationalekonomiskt avseende. På grund av de

ytterligt ansträngda arbetsförhållandena vid det svenska patentverket torde

systemet med nordiska patentansökningar visserligen för närvarande inte

kunna leda till att personal friställes men klart är att patentverkets anspråk

på teknisk personal blir väsentligt mindre än det eljest skulle vara.

Även i vad angår patentlagstiftningen i allmänhet innefattar kommitté­

ernas förslag enligt min mening i stort sett lämpliga lösningar av de ofta

komplicerade frågor som möter inom detta område. Förslaget innebär här

att patentskyddet i vissa avseenden stärkts men beaktar samtidigt samhäl­

leliga intressen på området, bl. a. genom vidgade möjligheter att meddela

tvångslicens och genom regler som innebär ökad offentlighet i patenterings-

förfarandet. Jag finner den avvägning som sålunda skett i det väsentliga

ändamålsenlig.

Även om alltså huvudlinjerna i kommittéernas förslag bör följas, har den

granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrande­

na verkställts vid de nordiska departementsöverläggningarna visat att en

del jämkningar är påkallade. Vid det fortsatta arbetet inom justitiedeparte­

mentet har jag sökt att så långt som möjligt taga hänsyn till resultatet av

dessa överläggningar.

Som jag förut anfört har de delegerade i fråga om systemet med nordiska

patentansökningar framlagt ett ändringsförslag av mera principiell betydel­

se, som går ut på att införa möjlighet att i nordisk patentansökan, som av­

ser endast tre länder, medtaga även Finland. Jag vill för min del tillstyrka

delta förslag.

Till övriga ändringsförslag av de delegerade återkommer jag i det följande.

I internationellt hänseende har kommittéerna vid utformandet av sitt

förslag tagit hänsyn till den inom Europarådet utarbetade konventionen

den 27 november 1963 om förenhetligande av vissa delar av patenträtten.

Med förslagets genomförande kan alltså denna konvention ratificeras från

svensk sida.

Kommittéerna har vidare eftersträvat att i största möjliga utsträckning

beakta det utkast till en konvention rörande patentgemenskap mellan EEC-

länderna som är under utarbetande. Detta arbete har dragit ut på liden

och det torde för närvarande vara svårt att bedöma när konventionen kom­

mer till stånd. Ett beslut att nu genomföra kommittéernas förslag innebär

att man inte avvaktar resultatet av EEC-arbetet. I den nordiska diskussio­

nen har också i stort sett rått enighet om att dröjsmålet med arbetet på

EEC-konventionen inte får leda till uppskov med genomförandet av den

nordiska patentgemenskapen. Frågan om en samordning mellan det nor­

diska systemet och EEC-konventionen får upptagas längre fram sedan den­

na konvention genomförts. Härvid får också prövas den av patentverket vid

remissbehandlingen av kommittéernas förslag väckta frågan om införande

av s. k. provisoriska patent.

Den av några remissinstanser diskuterade frågan om skydd för s. k. Ge-

brauchsmuster torde få upptagas i samband med revisionen av mönster­

lagstiftningen.

Ett par remissinstanser har framställt önskemål om särskilda regler för

skydd av uppfinning under tid då utredning om exploateringsmöjligheter

pågår och om en särskild skyddsform för enklare uppfinningar. Något stör­

re praktiskt behov av sådana specialregler torde emellertid inte föreligga

och jag är inte beredd att framlägga några förslag härom.

Det förenhetligande av den nordiska patenträtten, som det framlagda

förslaget åsyftar, aktualiserar frågan om en samordning av prövningen av

besvär över beslut i patentärenden. I sitt betänkande har kommittéerna

framhållit önskvärdheten av att en gemensam nordisk besvärsinstans för

patentärenden inrättas och förordat att denna fråga snarast måtte utredas.

Mellan regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige har sedermera

under hand träffats överenskommelse att verkställa en sådan utredning.

I Sverige har sakkunniga för ändamålet tillkallats med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 26 maj 1965.

I detta sammanhang har bl. a. patentverket i sitt remissyttrande fram­

hållit att det nordiska patentsamarbetet bör vidgas även på det administra­

tiva planet. Jag vill för min del ansluta mig till denna uppfattning.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till

1) patentlag;

2) lag om ändring i lagen den 29 november 1946 (nr 722) med särskilda

bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret;

3) lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning;

4) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644); och

5) lag om ändrad lydelse av 35 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 2.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

53

II. DE SÄRSKILDA LAGFÖRSLAGEN

Förslaget till patentlag

Departementschefen. Kommittéerna har föreslagit att den nya lagen rubri­

ceras patentlag. Jag tillstyrker detta förslag.

Vad angår lagens disposition har kommittéerna i 1 kap. upptagit allmän­

na bestämmelser. I 2 kap. har behandlats patentansökan och dess hand­

läggning m. in., i 3 kap. nordisk patentansökan, i 4 kap. årsavgifter, i 5 kap.

överlåtelse, licens m. m. och i 6 kap. patentets upphörande m. m. I 7 kap.

har upptagits sanktionsbestämmelser m. m. och i 8 kap. vissa särskilda be­

stämmelser. 9 kap. innehåller slutligen bestämmelser om rättegång i pa­

tentmål.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats aft de enligt

kommittéernas förslag i 7 § och 10 § första stycket tredje och fjärde punk­

terna upptagna bestämmelser om patents giltighetstid och omfattning upp­

tages i ett särskilt kapitel, som placeras omedelbart efter 3 kap. i kommit­

téernas förslag. Vidare föreslås att bestämmelserna i 56 § i kommittéernas

förslag om viss uppgiftsskyldighet rörande patent m. m. utbrytes och place­

ras i ett nytt kapitel, som inskjutes omedelbart efter 6 kap. i kommittéernas

förslag. Sanktionsbestämmelserna i 7 kap. föreslås överförda till 9 kap., som

därvid åsättes den nya rubriken Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

Slutligen förordas att de särskilda bestämmelserna i 8 kap. överförs till sista

kapitlet. De nu nämnda ändringarna föranleder omnumrering av 4—8 kap.

i kommittéernas förslag.

Jag biträder de delegerades förslag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

¹ §•

I förevar ande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är

likalydande med 1 § i kommittéförslaget, behandlas patenträttens föremål

och subjekt.

Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket patentförordningen må patent

meddelas på nya uppfinningar, som avser alster eller förfaranden och kan

utnyttjas i industriell verksamhet. Berättigad att erhålla patent är enligt

54

andra stycket endast uppfinnare, svensk eller främmande, eller uppfinna­

res rättsinnehavare. I 2 § stadgas vissa undantag från patenterbarhet. Pa­

tent må ej meddelas på uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag

eller goda seder. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,

må patent ej meddelas på själva alstret utan endast på särskilt förfarande

för dess framställning.

I fråga om livs- och läkemedel samt kemisk förening må framhållas att

patent på förfarande för framställning härav på grund av den under 3 §

i förslaget berörda regeln i 19 § 1 mom. patentförordningen om s. k. indi­

rekt produktskydd ger skydd även åt det framställda alstret såsom pro­

dukt av just det patenterade förfarandet.

Kommittéerna. Kommittéerna föreslår att patentlagen inledes med stad­

gande att den som gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt,

eller den till vilken uppfinnarens rätt övergått enligt vad i patentlagen stad­

gas efter ansökan äger erhålla patent på uppfinningen och därigenom förvär­

va ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja denna. I motiven frainhålles att i

nordisk och främmande rätt, genom domstolars och myndigheters praxis

och diskussionen inom doktrinen, ett tämligen fast patenträttsligt uppfin-

ningsbegrepp utbildat sig. Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för

att det skall föreligga en uppfinning i patenträttslig mening. Bl. a. måste

uppfinningen ha teknisk karaktär och teknisk effekt och den måste vara

reproducerbar; rörande kommitténs utläggning av dessa villkor hänvisas

till betänkandet s. 96—99. Kommittéerna framhåller att det knappast är

möjligt att i lagtext ange vad som här avses. Med hänsyn till att önskemål

härom likväl framkommit i diskussionen rörande det preliminära betän­

kandet föreslår kommittéerna emellertid att nu berörda krav — såsom i

den gällande svenska patentförordningen — antydes genom att i lagtexten

anges att uppfinning, för att kunna patenteras, skall kunna tillgodogöras in­

dustriellt. Kommittéerna anför att förslaget här står i överensstämmelse

med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Kommittéerna fram­

håller att uttrycket industriellt främst åsyftar kravet att uppfinningen skall

äga teknisk karaktär samt tillägger att övriga här avsedda krav ligger i

själva ordet uppfinning.

Kommittéerna har inte ansett det lämpligt att, såsom i den gällande

svenska patentförordningen, uppställa krav att uppfinningen avser alster

eller förfarande; vissa uppfinningar kan inte enligt allmänt språkbruk fö­

ras till dessa två kategorier men bör ändå kunna patenteras, t. ex. uppfin­

ningar som består i att använda kända medel för nya ändamål.

I andra stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från patenter­

barhet. Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte

kan meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder

eller allmän ordning. Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr AO år 1966

55

patent ej må meddelas på växtsorter eller djurarter. Del framhålles att kon­

ventionen den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter före­

skriver att skydd för dylika produkter inte får beviljas enligt såväl nämnda

konvention som patenllagstiltningen. Undantaget omfattar inte mikrobio­

logiska förfaranden eller produkter av sådana förfaranden. Kommittéerna

anför vidare att rätt att göra undantag enligt 2) upptagits i Europarådets

lagkonvention och i EEC-utkastet.

Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till den nu gällande

specialbestämmelsen rörande livs- och läkemedel samt kemisk förening, en­

ligt vilken patent ej må meddelas på själva alstret utan endast på särskilt

förfarande för dess framställning; förslaget innebär alltså att patent även

då det gäller livs- eller läkemedel eller kemisk förening skall kunna med­

delas på själva den produkt det gäller. Till stöd för denna ståndpunkt anför

kommittéerna bl. a. att man med undantaget för kemiska föreningar torde

ha avsett att gynna hemmaindustrin på bekostnad av de utländska indu­

strierna. Patentlagstiftningen bör emellertid enligt kommittéernas mening

inte användas för detta ändamål. Anses en hemmaindustri i behov av sär­

skilt skydd, bör sådant anordnas på andra vägar. Beträffande undantaget

för läkemedel och livsmedel har tidigare anförts sociala skäl; det har an­

setts att patentering här många gånger skulle onödigt fördyra dessa för all­

mänheten nödvändiga eller värdefulla produkter. Numera kan man emel­

lertid här säkra sig mot otillbörliga utnyttjanden av patent, t. ex. genom

social lagstiftning, lagstiftning rörande apoteksvaror och kontroll av så­

dana varor, prislagstiftning och monopollagstiftning. De skäl som tidigare

anförts för undantagen är alltså enligt kommittéernas mening ej längre

hållbara. I praxis har undantagen också i viss mån kringgåtts. Redan en­

ligt gällande lag kan patent erhållas för förfaranden för framställning av

kemiska föreningar och skyddet omfattar här, enligt reglerna om s. k. in­

direkt produktskydd, även det framställda kemiska ämnet såsom produkt av

just det patenterade förfarandet. Praxis har utvidgat denna möjlighet till

indirekt skydd för kemisk förening genom att patent beviljats på förfaranden

för framställning av nya kemiska föreningar även om förfarandet endast

inneburit utnyttjande av ett arbetssätt som i princip är förut känt vid fram­

ställning av andra kemiska föreningar. Vad som motiverat patent i dessa

fall har då i själva verket varit nyheten hos den kemiska föreningen som

sådan och dess värdefulla egenskaper.

Enligt kommittéernas mening bör man nu ta steget fullt ut och införa

möjlighet till patentering av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel.

Till stöd härför anföres.

De grunde, der ligger bag patentinstitutet som sådan — nemlig åt op-

finderen kan få en vis eneret til udnyttelsen af sin opfindelse, således åt

den opfinderiske virksomhed derved opmuntres og fremmes, og åt hele sam­

fundet gennem den offentliggprelse af opfindelsen, som patenteringen med-

56

f0rer, får adgang til efter patenttidens udl0b frit åt tilgodeg0re sig de ånde-

Uge nyskabelser — g0r sig gaeldende på disse områder med samme vaegt

som på de 0vrige tekniske områder. Man kan vel endog sige, åt netop disse

områder er i saerlig grad vigtige, de kemiske förbindelser på grund af de

saerlig rige muligheder, nyskabelser her byder på, lsege- og naeringsmidler

på grund af den overordentlige betydning, disse saerlige områder har. En

lremme af opfindelselsesvirksomheden indenfor disse grupper må derfor

anses for i ganske saerlig grad betydningsfuld. Det er komitéernes opfattelse,

åt forskningsarbejdet, f. eks. indenfor levnedsmiddelbranchen, vil kunne

haemmes af de gaeldende regler, og der er en nserliggende mulighed for, åt

opfindelser af naeringsmidler ikke bliver realiseret, fordi risikoen for efter-

ligninger og deraf f0lgende Överproduktion g0r det for 0konomisk risikabelt

åt saette en produktion igång.

I detta sammanhang anför kommittéerna att det även i utländsk patent­

lagstiftning finns en tendens att upphäva tidigare gällande undantag för

patenterbarhet av kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Undantag

beträffande kemiska föreningar är ej tillåtna enligt Europarådets lagkon­

vention eller EEC-utkastet. Vad angår livs- och läkemedel medger lagkon­

ventionen endast att gällande undantag bibehålies under en tioårsperiod och

i EEC-utkastet är undantag över huvud taget ej tillåtna.

På grund av det anförda anser kommittéerna att man i princip bör in­

föra möjlighet att patentera kemiska föreningar, läkemedel och livsmedel

enligt vanliga regler.

I fortsättningen tar kommittéerna upp frågan huruvida skyddet för ke­

miska föreningar samt livs- och läkemedel bör utformas som ett s. k. obe­

gränsat produktskydd, d. v. s. ett skydd som omfattar det patenterade ämnet

i och för sig oberoende av vilken användning det är fråga om, eller om

patentet bör begränsas till att omfatta användning av ämnet för sådana om­

råden som patentsökanden angivit i ansökningen. Kommittéerna anför att

de i det preliminära betänkandet förordat att skyddet begränsades på detta

sätt. I utlåtandena över betänkandet hade denna ståndpunkt emellertid över­

vägande kritiserats. Kommittéerna har i det slutliga betänkandet omprövat

sin ståndpunkt och föreslår nu att skyddet göres obegränsat. Härom an-

föres.

Det må erkendes, åt en så snaever begraensning av beskyttelsesområdet

vil kunne volde betydelige, praktiske vanskeligheder. Dels vil det ofte vaere

vanskeligt åt fastlaegge en rimelig afgraensning — og for så vidt angår laege-

midler, hvor årsagerne til en konstateret terapeutisk virkning ikke altid vil

kunne påvises, kan dette eventuelt vsere umuligt — dels vil man let kunne

komme i den situation, åt patenthavaren ikke vil kunne gennemf0re sin

patentret på grund af usikkerheden ved konstateringen af, til hvilket an-

vendelsesformål stoffet i givet fald saelges. Når dertil kommer, åt det vil

vaere relativt sjaeldent, åt et stof viser sig praktisk anvendeligt på vidt for-

skellige områder, har man fundet det rigtigst og ikke förbundet med vaesent-

lige betaenkeligheder, åt der gives adgang til en patentering af selve stoffet,

hvilket harmonerer med den praksis, der er gennemf0rt i England og USA,

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

57

og som må forventes også åt blive gennemf0rt for det europauske patents

vedkommende. En opfindelse, der gar ud på en ny ikke forudset og ikke

naerliggende anvendelse af det pågaeldende stof, vil herefler kun kunne f0rc

til et afhamgigt patent.

Kommittéerna framhåller alt ett införande av möjlighet till patentering

av kemiska föreningar hör medföra den ändringen i gällande praxis att pa­

tent på förfarande för framställning av kemisk förening meddelas endast

om förfarandet i sig självt uppfyller samtliga villkor för patenterbarhet. 1

detta sammanhang anför kommittéerna att det för patentering av ett ämne

måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt flera närbesläktade

ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska effekten. Det blir alltså

inte — som hittills vid patentering av förfaranden — möjligt att skydda en

grupp av ämnen, bestämd endast genom en omfattande kemisk formel, i

vilken en eller flera variabla grupper ingår.

Från kommittéernas mening att skyddet för kemiska föreningar samt

livs- och läkemedel bör utformas som obegränsat produktskydd är en med­

lem av den norska kommittén skiljaktig. Enligt reservantens mening bör

skyddet, såsom anförts i det preliminära betänkandet, begränsas till att

avse ämnets användning inom ett eller flera av patentsökanden angivna

användningsområden; jfr härom betänkandet s. 114—116.

Enligt kommittéerna bör den ändring rörande patenterbarhet för livs-

och läkemedel som följer av förslaget inte genomföras samtidigt med för­

slaget i övrigt utan först vid en senare tidpunkt. Enligt punkt 1 i övergångs­

bestämmelserna har det överlämnats åt Kungl. Maj :t att bestämma när

detta skall ske.

I frågan vem som skall kunna erhålla patent innebär förslaget att man

bibehåller nuvarande huvudregel i patentförordningen, att endast uppfin­

naren eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Spörsmålet om ar­

betstagares uppfinningar bör enligt kommittéernas mening inte behandlas i

själva patentlagen.

Här må anmärkas att kommittéerna i sitt preliminära förslag (7 §) upp­

tog en bestämmelse om s. k. företagsuppfinning av innebörd att om uppfin­

ning tillkommit genom samarbete mellan flera inom ett företag på sådant

sätt att man inte kunde ange bestämd person eller bestämda personer som

uppfinnare, ägde likväl företaget eller den till vilken dess rätt övergått er­

hålla patent. Av hänsyn till den kritik som vid remissbehandlingen av det

preliminära förslaget riktades mot sistnämnda stadgande och med beaktan­

de av att bestämmelser av detta slag i allmänhet inte återfinns i patentlag­

stiftningen och inte heller upptagits i EEC-utkastet har kommittéerna inte

medtagit stadgandet i det slutliga förslaget. Även föreskriften att uppfinna­

ren skulle anges har slopats. Kommittéerna framhåller att detta inte inne­

bär att man godkänner tanken på företagsuppfinningar, d. v. s. att en juri­

disk person skulle kunna anses som uppfinnare.

Kimgl. Maj:Is proposition nr 40 år 1900

58

Rörande bestämmelsen att patentet innebär ensamrätt att yrkesmässigt

utnyttja uppfinningen hänvisas till 3 §.

Remissyttrandena. Vad kommittéerna anfört rörande patenträttens

föremål lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Den föreslagna

bestämningen att uppfinning, för att vara patenterbar, skall kunna tillgodo­

göras »industriellt» tillstyrkes av flera remissinstanser, bl. a. kommers-

kollegium, Sveriges industriförbund och Kooperativa förbundet.

Patentverket anser att bestämningen knappast utgör någon förbättring,

eftersom ordet »industriell» på svenska normalt har en mera begränsad

innebörd än den som åsyftas enligt motiven och väl även får anses obliga­

torisk enligt artikel 1 (3) Pariskonventionen. Sannolikt har ordet både på

engelska och franska en vidsträcktare innebörd, som närmast torde svara

mot det vidare svenska ordet »näringsverksamhet». Patentverket vill emel­

lertid inte motsätta sig den föreslagna utformningen av bestämmelsen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation är mera tveksam och anföi

att även om bestämmelsen ansluter sig till Europarådets lagkonvention,

den principiella lämpligheten därav synes kunna ifrågasättas.

Flera remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund, understryker vad

i betänkandet anföres om att uttrycket »industriell» bör tagas i ordets vi­

daste betydelse.

Vad härefter angår bestämmelserna i 1 § andra stycket om vissa undan­

tag från patenterbarhet, har undantaget för vad som strider mot goda

seder eller allmän ordning inte föranlett erinran vid remiss­

behandlingen.

Även undantaget beträtffande växtsorter och djurarter god-

tages i allmänhet i remissvaren och tillstyrkes uttryckligen av patentverket,

kommerskollegium, statens centrala frökontrollanstalt och växtförädlings-

skyddsutredningen. Sistnämnda utredning framhåller att växtförädlarens

möjlighet att enligt gällande rätt erhålla rättsligt skydd för sitt arbetsre­

sultat genom patent är synnerligen begränsad. Patent kan visserligen i prin­

cip erhållas på en metod eller ett förfarande, varigenom en ny växtsort fram-

ställes, men på grund av det för erhållande av patent uppställda kravet på

reproducerbarliet finns i allmänhet inte praktiska möjligheter för föräd-

laren att erhålla patent. Det är uppenbart, att patentlagstiftningen inte ut­

formats med tanke på växtförädlingens problem. Lagstiftningen har också

i vårt land kommit att i det närmaste sakna praktisk betydelse på ifråga­

varande område. Endast i ett begränsat antal fall har patent beviljats på

speciella metoder inom detta område. Det har då närmast rört sig om för­

öknings- och planteringsmetoder samt metoder eller medel som påvei’kar

ett växtexemplars egenskaper, men däremot har patent inte beviljats direkt

på en framställd ny växtsort. Utredningen erinrar om att enligt konventio­

nen den 2 december 1961 om skydd för växtförädlingsprodukter unionsstat

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1960

59

bl. a. skall meddela förädlare från annan unionsslat en ensamrätt till sin

produkt. Denna ensamrätt kan tillerkännas förädlaren antingen genom en

särskild skyddsform, reglerad genom konventionen, eller genom patent.

Hinder föreligger inte för unionsstat att i sin nationella lagstiftning medge

skydd under båda dessa former, men endast endera av formerna får till-

lämpas på samma växtsläkte eller växtart. Utredningen framhåller i fortsätt­

ningen att dess arbete bl. a. syftar till att utreda den för svenska förhållan­

den lämpligaste utformningen av ett system, som kan möjliggöra för vårt

land att tillträda konventionen. Under utredningsarbetet har i främsta

rummet övervägts ett system, enligt vilket förädlaren skulle beträffande

en av honom framställd ny sort beredas en ensamrätt av upphovsrättslig

karaktär genom en särskild skyddsform, s. k. sortskydd.. Delta system skulle

ligga inom ramen för de regler som upptagits i konventionen. På grund av

de begränsade möjligheterna att tillämpa patentlagstiftningen på ifrågava­

rande område, särskilt såvitt gäller den av förädlaren framställda växtsorten,

har utredningen ansett sig redan nu kunna fastslå, att vid införande av

rättsskydd för förädlingsprodukter patent lämpligen ej bör användas som

skyddsform. Utredningen har därför inte någon erinran mot den i patent­

lagförslaget intagna undantagsbestämmelsen beträffande växtsorter. Ut­

redningen framhåller att efter genomförandet av en dylik bestämmelse möj­

ligheten alltjämt kvarstår att erhålla patent exempelvis på föröknings- och

planteringsmetoder samt på metoder eller medel, som påverkar en växts

egenskaper.

En ledamot av utredningen har ansett att utredningen bort avstyrka un­

dantaget.

I redaktionellt hänseende föreslår statens centrala frökontrollanstalt att

ordet »djurarter»» utbytes mot »djurraser», då raser inom djurriket när­

mast motsvarar sorter inom växtriket och då utredningens överväganden och

förslag torde gälla raser och ej hela djurarter. I samma riktning uttalar sig

patentverket, som anser det uppenbart orimligt att en djurart, t. ex. hästen

eller kon, skulle kunna patenteras; på sin höjd är patent tänkbart beträf­

fande en ny ras inom en djurart.

Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för k e-

miska föreningar tillstyrkes av flertalet remissinstanser och möter

i allmänhet inte principiella invändningar. I avstyrkande riktning uttalar

sig emellertid kommerskollegium, som anser att övervägande skäl talar för

att bibehålla gällande undantag. Enligt ämbetsverkets mening bör i vart fall

det slutliga ställningstagandet i denna fråga anstå tills det blir aktuellt för

vårt. land att ansluta sig till ett mera vidsträckt internationellt samarbete

på patenträttens område, där ett slopande av undantagsbestämmelserna ut­

gör eu förutsättning för en anslutning. Med hänsyn härtill bör beträffande

kemiska föreningar upptagas samma övergångsbestämmelser som i fråga

om livs- och läkemedel.

60

Vad angår skyddets närmare utformning uttalar sig försvarets civilför­

valtning, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivarföreningen och Jcrn-

kontoret mot att det såsom kommittéerna föreslår införes ett obegrän­

sat produktskydd och förordar i stället, i anslutning till kommit­

téernas preliminära förslag, ett system med ett till användningsområdet be­

gränsat produktpatent. Även kommerskollegium anser att skyddet bör be­

gränsas på detta sätt, om ett skydd på området över huvud skall införas.

Försvarets civilförvaltning ansluter sig i denna fråga till den reservation,

som avgivits av en ledamot av den norska kommittén, samt anför.

Kommittéerna har icke gjort någon verklig jämförelse och därpå grun­

dad analys av verkningarna mellan ett system med oinskränkt produktskydd

och ett system med ändamålsbundet produktskydd. Både kommittéerna och

vissa remissinstanser har emellertid berört frågan om vilket bidrag som har

största betydelse, avslöjandet av en ny produkt t. ex. ett nytt kemiskt ämne

eller avslöjandet av denna produkts användbarhet. Frågan torde icke kun­

na besvaras på ett enhetligt sätt. I vissa fall kan avslöjandet av en ny ke­

misk förening innebära en mycket stor prestation medan användbarheten

av produkten, sedan den väl upptäckts, ger sig själv. I andra fall — och de

torde vara många — kan det vara svårare att finna ett lämpligt använd­

ningssätt. Det kan då föreligga risk att den som upptäckt en förut icke känd

kemisk förening söker utverka oinskränkt produktskydd på föreningen för

att sedan dra fördel av andras uppfinningsrikedom när det gäller att finna

användning för den upptäckta föreningen. Åstadkommandet av den förut

icke kända kemiska föreningen torde därför böra jämställas med upptäckten

av en ny naturlag och således icke innebära uppfinning. Uppfinning och pa-

tentering synes endast kunna avse den upptäckta föreningens användbarhet

och naturligtvis olika metoder att åstadkomma föreningen.

Civilförvaltningen vill fästa uppmärksamheten även på en annan sida

av problemet. Väljes systemet med ändamålsbundet produktskydd förenk­

las arbetet för patentmyndigheten. Den patenterbarhetsbedömning som skall

ske där blir nämligen oberoende av om den kemiska föreningen (produkten')

är förut känd eller icke. Väljes däremot system med obegränsat produkt­

skydd har patentmyndigheten även att ta ställning till den mycket svårbe­

dömbara frågan om den i en aktuell ansökning avsedda produkten, ehuru

ny i betydelsen icke förut känd, är så närliggande andra kända produkter

att patenterbarhet uteslutes. Med sistnämnda system införes således en ny

bedömningsgrund som torde ställa mycket höga krav på vederbörande grans­

kares insikt i det speciella område, som patentansökningen avser.

Om obegränsat produktskydd för kemiska föreningar införes, torde det i

många fall bli nödvändigt att utnyttja bestämmelsen om tvångslicens i 41 §..

I sådana mål kan svåra avvägningsproblem uppkomma då det gäller att fast­

ställa vederlaget för licensen. Patent på en kemisk förening som sådan kan

i sådant sammanhang verka hämmande på tillkomsten av för allmänheten

nyttiga produkter i vilka föreningen ingår som utgångsmaterial. Här skulle

med andra ord ett patent på produkten utan att den hänförde sig till något

därav framställt alster kunna motverka sitt eget syfte att främja utveck­

lingen.

Som stöd för förslaget har bl. a. åberopats anglosaxisk praxis. Man bör

emellertid vara försiktig med att draga några bestämda slutsatser av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 År 1966

61

jämförelse mellan det produktskydd som medgives enligt nämnda praxis och

ett ändamålsbundet produktskydd. I Amerika tillämpas t. ex. system med

obegränsat produktskydd. Verkningarna härav torde emellertid i viss

män motverkas av där gällande bestämmelser och praxis beträffande miss­

bruk av patent.

Man har vidare hänvisat till att EEC sannolikt kommer att gå in för ett

obegränsat produktskydd med avseende på kemiska föreningar. Med an­

ledning härav erinras om att det ännu kan dröja länge innan något slutligt

resultat av EEC:s arbete på patentområdet föreligger. Det torde därför vara

omöjligt att nu med någon grad av säkerhet kunna förutsäga vilket system

EEC kommer att stanna för. Det kanske icke är orealistiskt att tänka sig

att EEC, om man inom den nordiska patentgemenskapen väljer systemet

med ändamålsbundet produktskydd och lar goda erfarenheter därav, också

väljer detta system.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkon-

toret åberopar ett gemensamt uttalande av de nordiska industriförbunden,

vilka, likaledes i anslutning till den reservation som avgivits av en ledamot

av den norska kommittén, förordar ett system med ett till användningsom­

rådet begränsat produktpatent. I nämnda uttalande tillägger de nordiska

industriförbunden, »åt det trods ubestridlige internationale tendenser i ret­

ning af et mere absolut stofpatent, i hvert fald indtil denne tendens har givet

sig tydeligere udtryk i lovgivningerne uden for U.S.A. og England, må vsere

bedst i overensstemmelse med den rigtige linie åt indskraenke stofpatenters

beskyttelse til det, der fremgår av patentkravets angivelse af anvendelse(r).

Industriforbundene bemaerker i denne förbindelse, åt den anbefalede skser-

pelse af kravene til opfindelsehpjden efter organisationernes mening med-

fprer, åt patentbeskyttelsens omfång, for så vidt angår anvendelseområdet,

bliver videre end hvad de hidlil gaeldene krav ville fpre til».

Nu nämnda remissinstanser hänför sig vidare till ett av Sveriges kemiska

industrikontor avgivet yttrande, vari kontoret kritiserar kommittéernas skäl

att ej längre vidhålla det preliminära förslaget om ett till användningsområdet

begränsat produktpatent. Iveinikontoret anför.

De praktiska invändningar som rests mot det preliminära förslaget synes i

huvudsak vara tre. Dels har det gjorts gällande, att det relativt sällan före­

kommer, att ett ämne visar sig praktiskt användbart på flera olika områden,

dels skulle man — vid ett till användningsområdet begränsat produktpatent

■— lätt kunna komma i den situationen att patenthavaren ej skulle kunna häv­

da sin patenträtt på grund av osäkerhet om för vilket ändamål det patente-

rade ämnet i ett givet fall saluföres, och dels skulle, slutligen, ett fastläggan­

de av avgränsningen innebära betydande svårigheter.

Mot det första av dessa påståenden måste emellertid från svensk kemisk

industris sida inläggas en gensaga. Många exempel kan anföras, där en ke­

misk förening kan finna användning inom vitt skilda områden. Sålunda

kan en viss kväveförening — urea — användas som en väsentlig beståndsdel

i olika gödselmedel, i både plast- och textilprodukter och som karieshäm-

mande medel i halstabletter. En etylenoxidprodukt av särskild typ använ­

des dels som tvättmedel och dels för att förhindra uppkomsten av statisk

62

elektricitet hos textilier. Antalet fall av vitt skilda användningar för en och

samma kemiska förening är ej så fåtaliga, att icke en begränsning av patent­

skyddet till användningsområden sknlle vara av praktisk betydelse

Den andra invändningen tar sikte på förmodade svårigheter för en patent-

havare att bevaka sin rätt. Till denna må anmärkas, att praktiska erfaren­

heter av likartade förhållanden faktiskt föreligger. I praktiken meddelas

redan metodpatent, som i realiteten ntgör användningspatent, och det

dansk-norska »middelpatentet» är i själva verket just ett till användnings­

område begränsat produktpatent. Från svensk kemisk industris sida har

man emellertid ej erfarenhet av nämnvärda praktiska svårigheter av den art

kommittéerna anfört. Enligt uppgift förekommer sådana svårigheter icke

heller i Danmark.

De praktiska svårigheterna att göra lämpliga avgränsningar av patent­

skyddet har ej redovisats av utredningen. Kemikontoret är emellertid med­

vetet om att dessa kan te sig betydande. Problemet finns dock redan för när­

varande, då patent meddelas, som i praktiken är användningspatent; veter­

ligen har man i praktiken inga svårigheter att bemästra de problem som

avgränsningarna innebär. Enligt uppgift föreligger ej heller från Danmark

erfarenheter som stöder kommittéernas uppfattning att avgränsningssvårig-

heterna skulle vara oöverkomliga. Härtill kommer, att samma svårigheter i

stor utsträckning måste komma att kvarstå även enligt det definitiva för­

slaget, i och med att särskilda (beroende) patent skall kunna meddelas för

nya användningar av en redan patenterad produkt. Även i detta fall måste

rimligen avgörandet avse vilka användningsområden som är konsumerade

av det primära patentet. Samma avgränsningsproblem uppstår f. ö. också

om någon — trots möjlighet att erhålla »obegränsat» patent — t. ex. för att

undvika alltför många invändningar eller av misstag begränsar sig till att

söka produktpatent allenast för visst eller vissa uppgivna ändamål. Kemikon­

toret kan därför icke biträda uppfattningen att avgränsningssvårigheterna

kan åberopas som ett avgörande skäl mot att produktpatentskyddet be­

gränsas till användningsområde(n).

De av kommittéerna anförda praktiska betänkligheterna synes således ej

vara av sådan tyngd att de föranleder Kemikontoret att frångå sin prin­

cipiella uppfattning, enligt vilken patentskyddet för kemiska föreningar icke

bör sträckas utöver det (eller de) praktiska användningsområde(n) som

angivits av sökanden (och näraliggande). I

I sitt yttrande anger emellertid Kemikontoret också att vissa av organisa­

tionens medlemmar anser att den industriella utvecklingen bland såväl stör­

re som mindre företag inom den kemiska branschen skulle främjas av ett

patentskydd, utformat enligt kommittéernas definitiva förslag. Därvid

tramhålles särskilt de positiva erfarenheter man haft av det oinskränkta

produktskyddet på kemiska föreningar i länder som USA, Canada, Eng­

land, Frankrike, Belgien, Japan och Sydafrika.

Kemikontorets yttrande åberopas även av kommerskollegium.

En tveksam hållning beträffande frågan om obegränsat produktskydd

för kemiska föreningar intages av Skånes handelskammare. Handelskam­

maren är närmast böjd för att förorda kommittéernas ursprungliga förslag

med ett till användningsområdet begränsat produktskydd. Om emellertid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1966

Knngl. Maj.ts proposition nr 'iO år 1906

63

vilket vill synas sannolikt — den internationella utvecklingen mera bestämt

kommer att gå i riktning mot erkännande av ett obegränsat produktskydd,

kan handelskammaren acceptera den föreslagna ordningen. Handelskam­

maren ifrågasätter dock om inte frågan om införande av det obegränsade

produktskyddet bör få anstå under den övergångstid som avses i punkt 1 i

övergångsbestämmelserna.

I redaktionellt avseende uttalar Lukemedelsföreningen starka betänklig­

heter mot att frågan huruvida den föreslagna patentlagens uppfinningsbe-

grepp avser obegränsat produktskydd inte lösts i lagtexten eller tillämp-

ningsförfattning. Om erforderliga bestämmelser inte lämpligen kan infogas

i själva lagtexten, måste ett otvetydigt klarläggande lämnas i en tillämp-

ningsförfattning.

f frågan rörande patenterbarhet av kemiska föreningar tar patentverket

upp en tillä mpningsfråga och anför.

Kommittéerna har i detta sammanhang anfört (s. 111) att det för paten-

tering av ett ämne måste vara fråga om ett bestämt ämne eller eventuellt

flera närbesläktade ämnen, som har den i ansökningen angivna tekniska

verkan. Det skulle således icke — som hittills vid patentering av förfaran­

den — vara möjligt att skydda en grupp av ämnen, bestämd genom en om­

fattande kemisk formel, i vilken en eller flera variabler ingår. Verket vill

emellertid för sin del tillstyrka en liberalare praxis än den kommittéerna

här utan närmare motivering synes förorda. Skydd för en grupp av för­

eningar, bestämd genom en kemisk formel, i vilken en eller flera variabla

grupper ingår, bör sålunda kunna godtagas, förutsatt att erforderligt tek­

niskt underlag finnes i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet

är uppfyllt.

Förslaget att avskaffa nu gällande undantag från patenterbarhet för

livs- och läkemedel tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det

övervägande antalet remissinstanser. Patentverket anför i sitt tillstyrkande

yttrande att dessa undantag enligt verkets mening vilat på oriktiga och nu­

mera förlegade uppfattningar om patentsystemets verkningar. Med det mera

moderna betraktelsesättet, enligt vilket man ser patentväsendet såsom en

grundläggande förutsättning och stimulans för sådan forskning och in­

vestering som är nödvändig för det tekniska och ekonomiska framåtskri­

dandet, finnes inte några skäl att undantaga vissa områden av tekniken.

Gör man sådana undantag — och gör man dem effektiva —- kan detta inte

undgå att få en retarderande verkan på framstegstakten just på de undan­

tagna områdena. Att något sådant skulle kunna vara motiverat av sociala

skäl är uppenbarligen orimligt. Sådana skäl kan däremot väl motivera olika

ingrepp mot missbruk av patenträtten. Inom själva patenträtten erbjuder

här reglerna om tvångslicens det närmast liggande korrektivet. Näringsfri-

hetsråciet framhåller att man visserligen kan hysa betänkligheter beträf­

fande lämpligheten av att införa möjlighet att patentera livs- och läkemedel.

Enligt rådets mening är emellertid förslaget om uppskov med ikraftträdan­

64

det av de nya reglerna på detta område ägnat att minska sådana betänklig­

heter. Frågan om patentering av livs- och läkemedel måste även bedömas

mot bakgrunden av kommittéernas förslag om skärpning av kravet på upp-

finningshöjd och av de föreslagna reglerna i 41 och 42 §§ (46 och 47 §§ i

departementsförslaget) om tvångslicens vid beroendepatent och på grund

av allmänt intresse av synnerlig vikt. Med beaktande härav har näringsfri-

hetsrådet kommit till den slutsatsen, att det ej finns skäl att göra invänd­

ning mot kommittéernas slutliga förslag i nu ifrågavarande avseende.

Liknande synpunkter framförs av medicinalstyrelsen och Kooperativa

förbundet, vilka dessutom åberopar den klara tendensen inom det interna­

tionella patentsamarbetet att slopa ifrågavarande undantagsbestämmelser.

Även länsstyrelsen i Hallands län godtager kommittéernas förslag men

framhåller att ett utvidgat patentskydd för läkemedel kan komma att med­

föra vissa olägenheter ur social och medicinsk synpunkt, särskilt som det

föreslagna systemet med tvångslicenser endast torde kunna tillgripas i mera

extrema fall.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkon-

toret åberopar ett yttrande av Sveriges kemiska industrikontor, vilket god­

tager kommittéernas förslag, beträffande livsmedel dock endast under för­

utsättning att en övergångstid fastställes och att stränga krav på uppfin-

ningshöjd vidmakthålles.

I avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, som anser över­

vägande skäl tala för att undantaget för livs- och läkemedel bibehålies. I

vart fall bör man, såsom kommittéerna föreslagit, bibehålla undantaget un­

der en övergångstid tills det blir aktuellt för vårt land att ansluta sig till ett

mera vidsträckt internationellt samarbete på patenträttens område, där ett

slopande av undantagsbestämmelserna utgör en förutsättning för en anslut­

ning.

Några remissinstanser yttrar sig särskilt beträffande läkemedel.

RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier häl­

sar med tillfredsställelse att nuvarande undantag från patenterbarhet för

dessa produkter avskaffas.

I avstyrkande riktning uttalar sig däremot Apotekarsocieteten, försvarets

civilförvaltning och statens farmacevtiska laboratorium. Försvarets civilför­

valtning framhåller att kommittéerna endast anfört patentmonopolets be­

tydelse för den forskning och det utvecklingsarbete som bedrives inom läke­

medelsindustrien. I betänkandet har däremot inte berörts det mycket om­

fattande forsknings- och utvecklingsarbete som på här ifrågavarande om­

råde utan tanke på vinst bedrives vid olika samhälleliga institutioner. Äm­

betsverket fortsätter.

För sådant arbete anslås årligen stora belopp av allmänna medel. Även

betydande donationer har gjorts för att främja sådan forskning. Sådan verk­

samhet som här berörts leder ofta till mycket betydelsefulla resultat, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

K it ⁱⁱ

(/I. Mnj: Is proposition nr i It år 1 !)(><>

65

ulan annan tanke än alt främja folkhälsan ställs till allmänhetens törlo-

gande. Om undantagsbestämmelser beträffande läkemedel slopades skulle

säkerligen antalet patenttvister inom det medicinska området komma att

öka. Patenlrätbegångar berörande här avsedda samhälleliga institutioners ar­

hetsområden måste inverka i hög grad störande på det vetenskapliga arbetet,

då de vetenskapsmän som är avdelade för forskningsarbetet på grund av sin

sakkunskap måste i stor utsträckning biträda med arbetet för rättegången.

Man frågar sig om vårt land med sina begränsade resurser har råd till detta.

I anslutning härtill vill civilförvaltningen framhålla att ett slopande av nu

gällande undantagsbestämmelser för läkemedel otvivelaktigt skulle aktuali­

sera frågan huruvida vissa statliga institutioner, som sysslar med forskning

på läkemedelsområdet och framställning av läkemedel, hör införa eu aktiv

patentpolitik för att i största möjliga utsträckning ekonomiskt tillgodogöra

sig sina arbetsresultat i den mån dessa bedömas patenterbara. Härmed sam­

manhänger också vilken inverkan förslagets genomförande kommer att ha

för den vetenskapliga friheten. Gränsen mellan grundforskning och mål-

forskning torde på här berörda område vara svår att upprätthålla.

Statens farmacevtiska laboratorium anför.

Patentlagstiftningen är av näringspolitisk och ekonomisk natur och bär

tillkommit för att stimulera företagsamhet och uppfinningsförmåga genom

att bevara frukterna av arbetet åt dem som utfört det. Möjligheten att di­

rekt eller indirekt patentera en uppfinning har säkert stor betydelse som

drivfjäder för utvecklingen på läkemedelsområdet. Tyvärr måste patenter­

barhet medföra en monopolställning och en sådan kan brukas så att olä­

genheter uppstår för konsumenten. Det gäller alltså här att väga fördelar

och nackdelar mot varandra.

Den mest påtagliga olägenheten av monopolställningen är de höga pri­

serna men därtill kommer en fara för kvardröjande av onödigt låga kvalite­

ter. På de flesta områden är man beredd att finna sig i olägenheterna fram­

förallt därför att konsumenten har möjlighet avstå från varan, om han

t. ex. finner den för dyr. Så är icke förhållandet, då det gäller läkemedel.

EU sådant skall vara möjligt att anskaffa för var och en, som behöver det,

och det skall finnas i en tillfredsställande kvalitet. Av dessa skäl har man

icke tidigare velat gå med på att med patent skydda läkemedel lika starkt

som uppfinningar på de flesta andra områden.

1 ett avseende råder emellertid nu en betydande skillnad mot förhållan­

dena för endast ett fåtal år sedan. Genom sociallagstiftning har i betydande

omfattning den direkta utgiften för läkemedlen överflyttats från den en­

skilde till samhället. Något ekonomiskt hinder torde därför numera sällan

föreligga för den enskilde att erhålla behövlig medicin, även om med nuva­

rande utformning av läkemedelsrabatteringen dyrare läkemedel fortfarande

kan bli betungande för den sjukes ekonomi. Frågan är nu i stället om man

skall tolerera att samhället skattevägen åt företagen tar ut de i en del fall

sannolikt onödigt höga priser på patentskyddade läkemedel, som man velat

skydda den enskilde sjuke mot. Laboratoriet har svårt acceptera den tan­

ken. I motsats till vad kommittéerna antyder har vi den uppfattningen, att

det knappast finns något annat effektivt, för samhället tillgängligt vapen

mot för höga priser på nya läkemedel än inskränkning i patenträtten. I

varje fall har de olika former av prisgranskning, som tillämpats för farma­

cevtiska specialiteter i Sverige visat sig ineffektiva i avseende å nya läke­

medel.

3 Bihang titt riksdagens protokoll t966. 1 samt. Yr 40

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Vad angår skyddets utformning hälsas kommittéernas förslag, att även

för läkemedel införes obegränsat produktskydd avseende va­

rans användning inom hela läkemedelsområdet, med tillfredsställelse av

RUFI, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.

Även Sveriges kemiska industrikontor godtager det föreslagna obegrän­

sade produktskyddet samt anför..

Kommittéerna anförde i det preliminära betänkandet att ett ämne ej

skulle kunna patenteras som läkemedel i allmänhet. Den som påvisade att

det patenterade ämnet hade i patentet ej nämnda egenskaper med annan

terapeutisk verkan skulle vara berättigad till ett självständigt patent. Det

framgår ej av det definitiva betänkandet huruvida kommittéerna avsett

att denna tolkning skall vara vägledande för beviljandet av (beroende) an-

vädningspatent för det fall att det »obegränsade» produktskyddet införes.

Kemikontoret utgår från att så icke är fallet. Från läkemedelsindustrien

framfördes i särskilt yttrande över det preliminära betänkandet en — en­

ligt Kemikontorets uppfattning -— övertygande bevisning för att en sådan

ytterligt snäv tolkning av läkemedelspatentet ej kunde upprätthållas. Bort­

sett från de praktiska svårigheter som anfördes, förtjänar att understrykas

de tekniska synpunkter som utvecklades i yttrandet. Dessa utvisade, sam­

manfattningsvis, att det utvecklingsarbete, som föregår en substans’ intro­

duktion som läkemedel icke blott har avseende på de egenskaper och in­

dikationer, som närmast är aktuella, utan är av fundamental betydelse för

användningen som läkemedel över huvud. Den som påvisar en ny terapeu­

tisk effekt hos ett redan känt läkemedel kan därför ej anses ha gjort en

uppfinning som i avgörande grad skiljer sig från den tidigare. Om en pro­

dukt patenterats såsom läkemedel — antingen självständigt eller som be­

roende användningspatent enligt det definitiva förslaget — måste följakt­

ligen skyddet omfatta hela läkemedelsområdet. Det synes då också rimligt

att detta förhållande får komma till uttryck redan i patentkravet. Med

hänsyn till betänkandets tystnad på denna punkt och till att problemet har

aktualitet även för det fall det »obegränsade» produktskyddet införes vill

Kemikontoret yrka på att ett auktoritativt uttalande av denna innebörd om

rättstillämpningen på ifrågavarande område ges.

Ä andra sidan anser kommerskollegium att skyddet för läkemedel bör

begränsas till visst användningsområde. Försvarets civilförvaltning uttalar

att det skulle vara olyckligt att ge ett obegränsat produktskydd åt läkemedel.

Läkemedelsindustriföreningen och flera handelskammare finner betän­

kandets mening vara att den som påvisar ett nytt indikationsområde för ett

patentskyddat läkemedel ej skall kunna erhålla beroendepatent på grund

därav. Då det emellertid inte klart framgår av kommittéernas motiv att

förslaget har denna innebörd hemställer dessa instanser om ett klarläggande

härutinnan.

1 lörevarande sammanhang diskuterar ett par remissinstanser frågan om

vilken dokumentation av en uppfinnings tekniska effekt som bör

krävas för patenterbarhet, närmast på läkemedelsområdet. RUFI, Represen-

Knngl. Maj:Is proposition nr 40 år !!)<>(>

<>7

tantföreningen för utländska farmacevtiska industrier delar komittéernas

uppfattning, att man inte kan uppställa någon allmängiltig regel härom.

Det bör i stället avgöras i varje särskilt fall, huruvida en klinisk dokumen­

tation är erforderlig eller om experimentalbiologisk dokumentation med

hänsyn till uppfinningens art är tillräcklig. RUFI understryker att eu kli­

nisk prövning av ett läkemedel inte får medföra att uppfinningens nyhet

bortfaller, även om prövningen måste företagas så att flera läkare lär känna

läkemedlet i fråga innan patentansökningen inges. Även patentverket har

tagit fasta på kommittéernas uttalande att man inte kan ge någon allmän

regel om vilken dokumentation för den tekniska effekten som skall krävas.

I fråga om läkemedel bör sålunda sökandens uppgift om terapeutisk verkan

normalt kunna godtagas utan särskild dokumentation.

I frågan v em som kan erhålla patent konstaterar flera instan­

ser, nämligen försvarets civilförvaltning, mönsterskyddsutredningen, In-

geniörsvetenskapsakademien, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemän­

nens centralorganisation, Svenska industritjänstemannaförbundet, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska

teknologföreningen, Tekniska läroverkens ingenjörsförbnnd, Statsverkens

ingenjörs förbund och Svenska uppfinnareföreningen med tillfredsställelse

att det preliminära förslagets bestämmelser om företagsup p fin ning

utgått. Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller härom.

Den inom industriföretag icke ovanliga företeelsen, att en uppfinning

tillkommer genom samverkan av flera personer under arbete i företagets

laboratorier, försvårar ibland identifiering av vederbörande uppfinnare.

Härav har frammanats tanken, att företag borde kunna beredas möjlighet

att i eget namn söka och erhålla patent, varvid orättmätigt förbigången per­

son skulle hänvisas till domstol för att vinna rättelse. Mot detta resonemang

kan anföras, att rätten till en uppfinning icke kan göras beroende av den

miljö, i vilken uppfinningen tillkommit, och att ett företags berättigade in­

tressen i avseende på anställdas uppfinningar bäst torde tillgodoses genom

förpliktelsen, att dessa i första rummet skall hembjudas till företaget. Det

bör vidare uppmärksammas, att det alltid är svårt för enskild person att

föra talan emot ett ekonomiskt starkt företag, och att den enskilde ogärna

angriper företag, av vilket han är beroende. Tillkomsten av »företagspatent»

skulle följaktligen medföra en för uppfinnarna allvarlig, mot grundtanken

i patentlagstiftningen stridande rättsförlust.

Andra instanser beklagar frånvaron av bestämmelser om företagsuppfin-

ning. Hil hör handelskammaren i Gefle, Sveriges industriförbund, Svenska

arbetsgivareföreningen, Jernkontoret, Läkemedelsindustriföreningen och

Sveriges lantbruksförbund. Sveriges industriförbund åberopar det gemen­

samma yttrandet av de nordiska industriförbunden, vari framhålls att för­

slaget om företagsuppfinning täckte ett reellt behov, som i framtiden torde

göra sig än mera gällande, eftersom forskningen inom företagen mer och

68

mer organiseras på kollektiv basis. Sveriges lantbruksförbund anför att sär­

skilt producentkooperationen med sina speciella relationer mellan medlem­

mar och företag samt det tekniska servicesamarbetet dem emellan torde ha

behov av att företaget anses som uppfinnare, när tekniska lösningar växer

fram under kontakterna mellan föreningen och flera av dess medlemmar.

Departementschefen. Kommittéerna har i 1 § upptagit grundläggande

bestämmelser om patenträttens föremål och subjekt. Som inledande huvud­

bestämmelse i första stycket har föreslagits stadgande att den som gjort en

uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den till vilken uppfin­

narens rätt övergått enligt vad i patentlagen stadgas efter ansökan äger er­

hålla patent på uppfinningen och därigenom förvärva ensamrätt att yrkes­

mässigt utnyttja denna. Förslaget, som sakligt står i överensstämmelse med

gällande rätt, har i princip godtagits vid remissbehandlingen. I ett par re­

missvar ifrågasättes huruvida formuleringen, att uppfinning för att vara

patenterbar skall kunna »tillgodogöras industriellt», är alltför begränsad.

Man åsyftar här en mycket vid betydelse av ordet industriell, som avser ej

endast industri i egentlig mening utan även andra näringsgrenar. Även jag

tinner det vara något tveksamt om denna vida betydelse verkligen framgår

av den föreslagna lydelsen. Att, såsom bl. a. diskuterats vid 1944 års revi­

sion, i stället ange att uppfinning för att kunna patentskyddas skall kunna

utnyttjas i näringsverksamhet, vill jag dock inte förorda. Mot en dylik be­

stämning kan bl. a. anmärkas att den ur vissa synpunkter är för snäv,

eftersom den kan tänkas ange att vissa offentliga funktioner, t. ex. för-

svarsväsendet, ej omfattas. Termen »industriell» har fördelen att antyda

att uppiinningen, för att vara patenterbar, skall ha teknisk karaktär. Med

hänsyn härtill och då termen har gammal hävd inom patenträtten — den

användes med den här avsedda innebörden i Pariskonventionen och i den

gällande svenska patentförordningen — bör den enligt min mening godta­

gas. Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.

I andra stycket har upptagits vissa undantag från patenterbarhet.

Under 1) anges, i nära anslutning till gällande rätt, att patent inte kan

meddelas på uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller

allmän ordning. Stadgandet har inte föranlett erinringar vid remissbehand­

lingen och torde böra upptagas i lagen.

Under 2) upptages en ny bestämmelse enligt vilken patent ej må med­

delas på växtsorter eller djurarter. Förslaget har i allmänhet godtagits i re­

missvaren. I fråga om skydd för växtsorter undersökes inom växtföräd-

lingsskyddsutredningen behovet av särskild lagstiftning, varvid även prövas

frågan om svensk anslutning till konventionen den 2 december 1961 om

skydd för växtförädlingsprodukter. Enligt konventionen får skydd för växt-

sorter inte beviljas enligt både konventionen och patentlagstiftningen. Även

om det för närvarande inte kan bedömas huruvida Sverige bör ansluta sig

D

O

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1 !)(>(>

(i!)

till konventionen, finner ja}*, lika med bl. a. patentverkel och växttöräd-

lingsskyddsutredningen, patent i allt fall inte utgöra lämplig skyddsform

för växtsorter. Denna synpunkt gäller även produkter av djuravel in. in.

Jag tillstyrker därför i princip kommittéernas förslag.

1 redaktionellt avseende vill jag förorda dels, av skäl som ett par remiss­

instanser anfört, alt ordet djurarter utbytes mot djurraser och dels att i lag­

texten, såsom skett i Europarådets lagkonvention, intages uttrycklig töre-

skrift att undantaget även gäller väsentligen biologiskt förfarande för fram­

ställning av växter och djur; i sistnämnda avseende bör dock, i enlighet med

vad som skett i Europarådskonventioner möjlighet till patent medges för

mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande.

Kommittéernas förslag upptager inte motsvarighet till det i patentförord­

ningen gällande förbudet mot patentering av kemisk förening och inne­

bär således att sådan förening skall kunna patenteras. Förslaget har i prin­

cip tillstyrkts eller godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Även

jag finner för min del — med beaktande av den principiella räckvidd av

patent på kemiska föreningar och liknande produkter som jag kommer att

förorda i det följande — rimligt att man inför denna möjlighet. Det prak­

tiska behovet av patentskydd för kemiska föreningar är redan i viss mån

erkänt i gällande rätt som medger patent på särskilt förfarande för fram­

ställning av sådana föreningar. Denna möjlighet har emellertid visat sig

otillräcklig och man har i praxis sökt utvidga skyddsområdet genom med­

delande av patent på s. k. analogiförfarande och på annat sätt. Det är emel­

lertid mer naturligt att direkt medge patenterbarhet av kemiska föreningar

som sådana.

Ett genomförande av patenterbarhet för kemiska föreningar innebär att

den nuvarande liberala praxis rörande patentering av förfaranden för fram­

ställning av kemiska föreningar bör skärpas, så att sedvanliga krav på ny­

het och uppfinningshöjd här kommer att tillämpas. Å andra sidan bör en­

ligt min mening patent, liksom hittills i fråga om förfaranden, kunna med­

delas på en grupp av föreningar, bestämd genom en kemisk formel, i vilken

en eller flera variabla grupper ingår, förutsatt att erforderligt tekniskt un­

derlag finns i ansökningshandlingarna och kravet på enhetlighet är upp­

fyllt/

Kommittéernas förslag upptager ej heller motsvarighet till det nu gäl­

lande förbudet mot patentering av livs- och läkemedel och innebär alltså att

även sådana produkter skall kunna patenleras. I denna del har förslaget

emellertid ej ansetts böra genomföras förrän efter en övergångstid; jag-

hänvisar här till punkt 1 i övergångsbestämmelserna.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.

Bl. a. har näringsfrihetsrådet, efter vägande av skälen för och emot samt

under åberopande bl. a. av de föreslagna övergångsbestämmelserna och de

enligt förslaget föreliggande möjligheterna till tvångslicens kommit till

70

slutsatsen att det ej finns skäl att göra invändning mot förslaget. Liknande

synpunkter har framförts av medicinalstyrelsen. Beträffande läkemedel

liar emellertid några remissinstanser uttalat sig i avstyrkande riktning.

Dessa instanser har bl. a. framhållit att patentskydd här medför risk för

höga priser som med nuvarande sociallagstiftning ytterst drabbar samhäl­

let. Det har även framhållits att patentskydd på olika sätt skulle inverka

störande på det omfattande forsknings- och utvecklingsarbete på läkemedels­

området som bedrives vid olika samhälleliga institutioner.

För egen del vill jag framhålla att frågan om patenterbarhet av livs- och

läkemedel i praktiskt avseende inte torde ha den betydelse som man ofta

tillmäter den i diskussionen. Vad till en början angår livsmedel är det i

själva verket knappast tänkbart att det kan göras några patenterbara upp­

finningar i fråga om den stora mängden av våra vanliga födoämnen som

har verklig betydelse för folkhushållet. Vad som kan komma i fråga är pa­

tent på speciella och avgränsade områden utan någon större vikt i försörj-

ningsmässigt eller nationalekonomiskt avseende. Uppfattningen att det

från samhällelig synpunkt skulle föreligga behov av ett förbud mot patente-

ring av livsmedel är därför enligt min mening inte hållbar. I fråga om läke­

medel är möjligheterna att göra nya och betydelsefulla uppfinningar större.

Det bör emellertid uppmärksammas att redan gällande rätt här ger vid­

sträckt utrymme för patentering. Visserligen kan ett läkemedel inte patente­

ras i och för sig, men som framgår av det jag har sagt förut är det möjligt

att patentera särskilt förfarande för framställning av ämnet. Erhålles så­

dant patent omfattar det också de läkemedelsprodukter som framställs en­

ligt förfarandet. Genom att praxis här utsträckt skyddet till att avse även

s. k. analogiförfaranden har man i själva verket kommit mycket nära ett

rent produktskydd och det gällande undantaget för patentering av läkeme­

del har därför i praktiken inte hindrat en mycket omfattande patentering

på läkemedelsområdet. Något hållbart skäl varför det i detta läge från

samhällelig synpunkt skulle vara nödvändigt eller lämpligt med ett förbud

mot patentering av själva produkterna kan enligt min mening inte anföras.

Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att tendensen internatio­

nellt går mot att upphäva undantag från patenterbarhet som tidigare gällt

för livs- och läkemedel. Sådana undantag är ej tillåtna enligt EEC-ulkastet

och i princip ej heller enligt Europarådets lagkonvention; enligt sistnämn­

da konvention får gällande undantag behållas endast efter uttrycklig reser­

vation och endast för en tid av tio år.

Av anförda skäl vill jag i princip tillstyrka kommittéernas förslag att

man upphäver det nuvarande undantaget från möjligheten till patentskydd

för livs- och läkemedel. Som kommittéerna föreslagit och åtskilliga remiss­

instanser förordat bör emellertid undantaget bibehållas under en övergångs­

tid, till dess motsvarande ändring allmänt har genomförts i andra industri­

länder. Jag återkommer till denna fråga vid övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 'i0 år 1966

71

Av eu om det såvitt nu kan bedömas knappast kan befaras att ett mfo-

riiiule av patenteringsmöjligheter för livs- och läkemedel skall lä ogynn­

samma verkningar, kan man inte förbise att vissa risker i detta avseende

kan komma alt uppstå. Det är därför anledning alt med uppmärksamhet

följa utvecklingen på området. Skulle tendenser till missbruk framträda i

något avseende, får självfallet vidtagas etfektiva motåtgärder.

Departementsförslaget innebär alltså att patent skall kunna meddelas pa

kemiska föreningar, livsmedel och läkemedel. Kommittéerna har till in­

gående diskussion tagit upp frågan vilken principiell räckvidd man bör

tillägga patent på sådana produkter. Frågan har varit föremål för delade

meningar både inom kommittéerna och bland remissinstanserna. Kommit­

téernas majoritet har förordat att patent inom förevarande områden skall

anses medföra skydd för varje tänkbar användning, s. k. obegränsat pro­

duktskydd, medan en ledamot reserverat sig till förmån för betraktelsesättet

att patentet medför skydd endast för det eller de användningsområden som

uppfinnaren anger. Sistnämnda mening har vid remissbehandlingen i viss

utsträckning fått stöd från bl. a. de nordiska industriförbunden.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har frågan tagits upp till

förnyade överväganden. De delegerade har därvid, med visst beaktande

bl. a. av kritiken från industrihåll, stannat för att man inte helt kan ansluta

sig till den av kommittéernas majoritet hävdade uppfattningen. Enligt de

delegerades mening leder förslagets allmänna patenterbarhetsvillkor till att

ett patent på en kemisk förening kan gälla endast inom de områden, som

uppfinnaren själv angivit i patentkraven, och andra områden, som för

fackmannen kan anses närliggande i förhållande till dessa. Det är alltså

inte uteslutet att annan kan påvisa nya användningsområden och erhålla

självständigt patent på användning av ämnet inom dessa. Vid bestämmande

av sränserna för vilka användningsområden som kan anses täckta av pa­

tenten bör emellertid inte anläggas ett alltför snävt betraktelsesätt, utan

man bör ge den som uppfunnit ämnet och påvisat dess praktiska nytta en

rimlig marginal.. I fråga om hithörande ämnen bör det dessutom vara till-

lätet att ange flera olika användningsområden utan att uppfinningen dar­

med anses oenhetlig. De delegerade har vidare anfört att frågan far en

speciell karaktär i fråga om läkemedel. Här kan förhållandet ofta vara det,

afl man i fråga om det nya ämnet konstaterat en terapevtisk verkan som

grundar patent, men att man ej vet orsaken till denna verkan eller vilka

egenskaper hos ämnet som betingar den. Om andra anser sig kunna konsta­

tera att ämnet har terapevtisk verkan i andra avseenden än som angivits i

patentbeskrivningen, kan det — även om det gäller ämnets användning på

ett helt annat sätt — vara osäkert om det inte i själva verket är fråga om

samma terapevtiska verkan. Det kan då synas berättigat, att för begräns­

ning av patentskyddet ange att ämnet kan användas som läkemedel. Även

här kan emellertid påvisande av en ny biologisk verkan representera en så­

Kungl. Muj:ts proposition nr 'tO år

72

dan npplinningshöjd i förhållande till vad man, även med god vilja, kan

utläsa av patentet, att ett nytt, självständigt patent bör kunna beviljas. De

delegerade har slutligen anfört att användningsområdet skall anges i patent­

kraven. Om angivandet skett i alltför generella termer, kan patent endast

uppnås om kravet i erforderlig mån preciseras.

Jag vill för egen del ansluta mig till vad de delegerade sålunda anfört om

patentskyddets principiella begränsning på nu förevarande områden. Jag

vin tillägga att det får ankomma på praxis att, med ledning av de delege­

rades uttalanden, ytterligare precisera gränserna. Någon närmare reglering

i lagtexten av frågan synes knappast lämplig eller möjlig.

En fråga av stor praktisk betydelse, som har särskild vikt inom läkeme­

delsområdet, är vilken dokumentation av den tekniska effekten som bör

krävas för patenterbarhet. Såsom kommittéerna och ett par remissinstanser

uttalat torde man inte kunna ge någon generell regel härom. I fråga om lä­

kemedel bör sålunda sökandens uppgift om terapevtisk verkan ofta kunna

godtagas utan särskild dokumentation.

2

§.

I paragrafen, som motsvarar 2 § i kommittéernas förslag, behandlas kra­

ven på nyhet och uppfinningshöjd och i samband därmed frågan om kolli­

sion med äldre anspråk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Gällande rätt. Den inom patenträtten gällande grundsatsen, att uppfin­

ning, för att vara patenterbar, skall vara ny, kommer i gällande patentför­

ordning till uttryck redan i den förut återgivna inledande bestämmelsen i

1 §. Den närmare innebörden av nyhetskravet utlägges i 3 § första stycket.

Enligt denna bestämmelse må uppfinning ej anses såsom ny, om den, innan

ansökan om patent därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så

beskriven i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sak­

kunnig person kan med ledning av därigenom vunna upplysningar utöva

uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster

eller förfarande, som förut blivit sålunda känt. Såsom undantag härifrån

stadgas i 3 § andra stycket, i anslutning till föreskrifterna om s. k. utställ-

ningsskydd i Pariskonventionens artikel It, att i fall då uppfinning blivit

förevisad på internationell utställning, den omständigheten, att uppfin­

ningen därvid eller sedermera blivit känd genom tryckt skrift eller genom

uppfinningens utövning, dock inte må utgöra hinder för patents medde­

lande, såframt ansökan därom inkommer inom sex månader efter det upp­

finningen utställdes.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även stadgandet i 9 § patent­

förordningen. Enligt detta skall i fall, då flera anmäler sig för erhållande

av patent på samma eller väsentligen lika uppfinning, den ha företräde,

73

som först inkom till patentmyndigheten med sä beskaffade ansöknings­

handlingar, att ansökningens föremål därav tydligt framgår.

Kommittéerna. I 2 § första stycket har kommittéerna upptagit stadgande,

alt patent meddelas bara på uppfinning som inte är närliggande i förhål­

lande till vad som blivit känt innan patentet söktes. Enligt andra stycket

första punkten skall därvid såsom känt anses allt som blivit allmänt till­

gängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på an­

nat sätt.

Kommittéernas förslag innebär i förhållande till gällande rätt en ut­

vidgning av de omständigheter som räknas som nyhetshinder. I motiven

framhålles, att de hänsyn, soin ligger till grund för patenträtten — såväl

den synpunkten, att patentet är ett slags vederlag, som samhället skänker

den, som tillför den tekniska utvecklingen något nytt, som den synpunkten,

att samhället vill främja andligt nyskapande genom att ge upphovsmannen

ett sådant skydd, att han kan njuta frukterna av sin verksamhet utan att

befara ingrepp från annat håll —- talar för att gå långt i kraven på ny­

het; det kan inte föreligga något samhälleligt intresse av att tillgodose den,

som har frambringat något som sakkunniga redan känner till eller har

kunnat skaffa sig kännedom om. Patenträttens ändamål talar således i och

för sig för att anse varje omständighet, som har möjliggjort kännedom om

uppfinningen, som nyhetshindrande. Kommittéerna anför att praktiska hän­

syn väl i någon mån talar emot denna stränga ståndpunkt. Det ligger ett

inte oväsentligt intresse i att man i sådan grad begränsar kretsen av nyhets­

hindrande omständigheter, att den förprövning som företages innan patent

meddelas blir praktiskt genomförbar och ger patenthavaren en rimlig garan­

ti att patentet kommer att bestå. Detta är av betydelse inte blott för patent­

havaren utan även för dem, med vilka denne träder i kontraktsförhållande,

t. ex. licenshavare och andra, som erhåller rättigheter till patentet. Det är

likaledes av betydelse — om än i motsatt riktning — för dem som i sin verk­

samhet måste ta hänsyn till patentets existens. Kommittéerna framhåller

emellertid att mot dessa hänsyn till rättssäkerheten står hänsynen till all­

mänheten; ett patent berövar allmänheten möjligheten att utöva uppfin­

ningen.

Vad särskilt angår skrifter såsom nyhetshinder framhåller kommittéerna,

att de inte funnit någon rimlig grund för den nuvarande begränsningen i

svensk och dansk rätt att hänsyn endast tages till tryckta skrifter. Ett krav

på mångfaldigande kan knappast motiveras. Det avgörande torde vara, att

skriften varit allmänt tillgänglig. Kommittéerna framhåller vidare bl. a. att

man varit enig om att även offentliga föredrag, utställningar och förevis­

ningar bör vara hinder för patentering.

Enligt kommittéerna är det en naturlig följd av de anförda synpunkterna,

att man slopar hittillsvarande uppräkning av särskilda nyhetshindrande om-

3

| Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 40

Kiuujl. Maj:ts proposition nr Mt år

Uttiti

74

ständigheter. Har patent meddelats på en uppfinning som var känd, är det

löga rimligt att låta spörsmålet om giltigheten av patentet vara beroende av-

om kännedomen om uppfinningen härrörde från en omständighet eller från

en annan. I stället föreslår kommittéerna en generell nyhetsregel; allt som

blivit allmänt tillgängligt skall anses som känt. Härtill har ansetts böra fo­

gas en exemplifiering av de vanligaste sätten att göra nyhetshindrande om­

ständigheter kända för allmänheten; som exempel nämnes skrift, föredra"

och utnyttjande.

Kommittéerna framhåller, att eu omständighet anses ha blivit allmänt

tillgänglig om en större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att få

del av den; undantag får dock göras för fall där de personer det gäller står i

ett särskilt förhållande till uppfinnaren. I detta sammanhang ger kommit­

téerna flera exempel på vad som här avses; se härom betänkandet s. 123__

124.

Kommittéernas förslag att uppfinning, för att kunna patentskyddas, inte

far vara »närliggandes, i förhållande till vad som principiellt kan åberopas

som nyhetshindrande omständigheter ersätter patentförordningens krav att

»sakkunnig person» inte skall kunna utöva uppfinningen med ledning av

sådana omständigheter eller att uppfinningens föremål skall väsentligen

skdja sig från alster eller förfarande som förut blivit känt på visst sätt I

det preliminära betänkandet hade kommittéerna för det sålunda uppställ­

da kravet på s. k. uppfinningshöjd använt uttrycket att patent endast med­

delas på uppfinning som »väsentligen skiljer sig från» vad som förut bli­

vit känt. Kommittéerna framhåller att den nya formuleringen har sin ’mot­

svarighet i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet. Även den nya

formuleringen innebär, att en uppfinning måste skilja sig väsentligt från

vad som är förut känt. Den får alltså inte betraktas som närliggande för

en fackman inom ifrågavarande område, d. v. s. för en person som inte be­

sitter särskild uppfinningsförmåga men som å andra sidan har fullständig

kännedom om teknikens ståndpunkt och har förmåga att utnyttja allt känt

material på ett fackmannamässigt sätt; hit hör också att företaga närlig­

gande konstruktioner. Rörande innebörden av kommittéernas förslag i öv­

rigt hänvisas till betänkandet s. 127 ff.

I detta sammanhang behandlar kommittéerna även frågan huruvida ad­

ministrativa myndigheter, å ena, och domstolar, å andra sidan, anlägger

olika måttstock vid bedömandet av kravet på uppfinningshöjd. Vad särskilt

angår Sverige ar, enligt kommittéernas mening, tendensen att domstolarna

har staller strangare krav än de administrativa myndigheterna och därvid

stundom går längre än som är lämpligt. Enligt kommittéernas mening bör

vid tillämpning av den nya lagen de administrativa myndigheterna något

skärpa kraven på uppfinningshöjd medan domstolarna bör iakttaga att de

inte driver kraven utöver vad som enligt del förut anförda bör vara lagens

ståndpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

75

I 11 § andra stycket andra punkten i kommittéernas förslag behandlas

frågan om kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma

eller liknande uppfinning. Kommittéerna framhåller att enligt gällande rätt

i alla nordiska länderna den äldre sökanden äger företräde att få patent;

patentförordningens hithörande stadgande i 9 § och motsvarande bestämmel­

ser i övriga lagar tolkas så att den yngre sökanden får patent på sin upp­

finning endast om denna uppvisar eu »rimlig teknisk skillnad» i förhållande

till den uppfinning som avses med den äldre ansökningen. Å andra sidan be­

höver den inte uppfylla eljest gällande krav på nyhet och uppfinningshöjd

i förhållande till den förut patentsökta uppfinningen. Vid bedömande av vad

som skall anses vara »en rimlig teknisk skillnad» är praxis emellertid vack­

lande. Kommittéerna anser också att detta kriterium på grund av sin vaghet

föranleder vanskligheter i tillämpningen och inte är lämpat att användas

i den nya lagstiftningen. Enligt kommittéernas mening bör man därför här

finna en annan lösning. Kommittéerna har därvid övervägt att införa möjlig­

het till patentering av den senare patentsökta uppfinningen, oavsett alt den

är lik den tidigare patentsökta. En sådan s. k. dubbelpatentering anses dock

av kommittéerna vara förbunden med stora betänkligheter och svårigheter.

Kommittéerna anser att man tvärtom bör något skärpa kravet på skillnad

mellan uppfinningarna och ställa den fordran att den senare patentsökta

uppfinningen uppfyller lagens allmänna nyhetskrav också i förhållande till

den tidigare patentsökta. Enligt kommittéernas mening bör därför den äldre

ansökningen principiellt betraktas som nyhetshinder för den yngre, dock

under förutsättning att den tidigare ansökningen offentliggöres enligt 22 §.

Kommittéerna framhåller att denna effekt under alla förhållanden inträder

då den äldre ansökningen blir offentlig enligt 22 §. Den bör emellertid ut­

göra nyhetshinder även för tiden dessförinnan.

I fråga om den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet töreslog

kommittéerna i det preliminära betänkandet att den äldre ansökningen

skulle äga nyhetshindrande verkan endast om den visade sig leda till patent.

Denna ståndpunkt innebar även att omfattningen av den nyhetshindrande

effekten hos den äldre ansökningen skulle bedömas enbart med hänsyn till

de i ansökningen ställda patentkraven. Sedermera har emellertid i Europa­

rådets lagkonvention upptagits stadgande, att konventionsländerna äger till-

lägga den äldre ansökningen nyhetshindrande effekt oavsett om den leder

till patent; regeln avser inte blott patentkraven utan även innehållet i öv­

rigt i ansökningen. Regeln är visserligen inte obligatorisk, men kommittéer­

na anser att man kan utgå från att övriga konventionsländer kommer all

tillämpa den; den har i varje fall i viss form upptagits i EEC-utkastet. Med

hänsyn till önskvärdheten av att uppnå största möjliga europeiska enhet­

lighet på området förordar kommittéerna därför att innehållet i en tidigare

här i riket ingiven patentansökan skall anses som känt, därest ansökningen

blir allmänt tillgänglig enligt 22 §.

Kungl. Maj.ls proposition nr '/<) dr 1 !)<>(>

76

Rörande den föreslagna regeln framhåller kommittéerna bl. a. att den

även gäller fall där båda ansökningarna inges av samma sökande. Det är

alltsa inte möjligt att i form av vanligt patent få skydd för en vidareutveck­

ling av uppfinningen, därest denna inte uppfyller eljest gällande krav på

nyhet och uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen. Kommit­

téerna hänvisar emellertid till möjligheten att erhålla tilläggspatent, se 7 §

i departementsförslaget. Vidare framhålles att det är avsett att utforma till-

lämpningsbestämmelserna så att en sökande skall kunna inge flera ansök-

ningar samtidigt utan att de sinsemellan utgör nyhetshinder. Har däremot

olika sökande samtidigt ingivit patentansökningar, skall en ansökning med

lägre ansökningsnummer anses vara gjord tidigare än en ansökning med

högre ansökningsnummer.

Två av ledamöterna i den norska kommittén är skiljaktiga och anser att

kommittéerna bort vidhålla det preliminära förslagets ståndpunkt.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhets­

kravet. Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfin­

ningen inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig

till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt

utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning

eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gentemot

sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget un­

der 1) rörande internationella utställningar motsvarar regeln i 3 § andra

stycket patentförordningen men har något begränsats genom att det endast

hänvisar till sådana internationella utställningar som är officiella eller offi­

ciellt erkända. Kommittéerna har ansett denna begränsning motiverad med

hänsyn till regelns ringa betydelse i praktiken och till att regeln medför en

viss risk för uppfinnarna; dessa kan av regeln föranledas att utställa sina

uppfinningar, med den påföljd att förevisningen av ett eller annat skäl blir

att betrakta som nyhetshinder i andra länder. Enligt kommittéernas me­

ning innebär begränsningen att regeln endast omfattar utställningar, som

avses i konventionen den 22 november 1928 angående internationella ut­

ställningar (SÖ 1932:27) ändrad genom protokoll den 10 maj 1948 (SÖ

1950:34). Förslaget står här i överensstämmelse med Europarådets lag­

konvention och EEC-utkastet, vilka uttryckligen begränsar regeln till ut­

ställningar som avses i nämnda konvention.

Undantaget under 2) är nytt. Kommittéerna framhåller att det i fall då

ett offentliggörande äger rum utan uppfinnarens vilja synes rimligt att i

viss omfattning skydda honom mot att offentliggörandet får menliga verk­

ningar i patenthänseende. Enligt kommittéerna bör man begränsa skyddet

till fall då offentliggörandet beror på att kännedom om uppfinningen up­

penbart missbrukats gentemot sökanden eller någon från vilken denne här­

leder sin rätt. Därjämte bör, liksom beträffande utställningsskyddet, krä­

vas att patentansökan inges inom sex månader efter publiceringen. För att

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1966

77

missbruk skall föreligga kräves enligt kommittéerna dels att sökanden eller

någon från vilken han härleder sin rätt inte själv medverkat till offentlig­

görandet och dels att den som direkt eller indirekt är ansvarig för offent­

liggörandet uppträtt otillbörligt gentemot sökanden eller annan som tidi­

gare innehaft uppfinningen, t. ex. genom att han skaffat sig upplysningar

om uppfinningen på rättsstridigt sätt eller genom att han vidarebefordrat

sådana upplysningar under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Kom­

mittéerna tillägger att en liknande undantagsregel upptagits i Europarå­

dets lagkonvention och i EEC-ulkastet.

I motiven diskuterar kommittéerna även huruvida det bör införas undan­

tag från nvhetskravet i fall då uppfinnaren själv föranstaltat om förpubli­

cering, t. ex. genom föredrag inför ett vetenskapligt torum före det egent­

liga offentliggörandet. Kommittéerna anser dock att det i allmänhet inte

bör vålla uppfinnaren större olägenheter eller kostnader att skydda sig ge­

nom att i vanlig ordning söka patent före förpubliceringen och har därför

inte upptagit någon regel i ämnet.

Remissyttrandena.

Förslaget i 2 § första stycket och andra stycket första

punkten om en utvidgad allmän nyhetsregel lämnas utan

erinran av flertalet remissinstanser. Försvarets civilförvaltning framhåller

att förslaget är välmotiverat och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser det innebära en fördel i förhållande till nuvarande regler. Även pa­

tentverket och handelskammaren i Gefle godtar förslaget.

I avstyrkande riktning uttalar sig Sveriges hantverks- och industriorga­

nisation, som anser att den föreslagna regeln är alltför vidsträckt med hän­

syn till den omfattande informationsverksamhet som forskarna i vårt land

traditionellt utövar beträffande sina forskningsresultat. Enligt organisatio­

nens förmenande bör enbart det förhållandet att en uppfinnare exempelvis

i ett föredrag lämnat relativt utförliga upplysningar om en viss uppfinning

i praktiken ej leda till att denna ej kan patenteras.

Statens tekniska forskningsråd avstyrker bestämt förslaget i vad det in­

nebär att offentlig handling skall kunna användas som nyhetshinder. För­

slaget innefattar här en skärpning i förhållande till gällande rätt i så matto

att ansökningar, remisser, rapporter och andra handlingar som inkommer

till forskningsråd kan utgöra hinder för patentering. Ett genomförande av

förslaget skulle följaktligen få allvarliga konsekvenser beträffande forsk­

ningens nyttiggörande. Skulle det likväl genomföras maste möjligheter ska­

pas för att sekretessbelägga till forskningsråd inkommande handlingar. Till

närmare belysning av förslagets konsekvenser anför rådet.

Ansökan till forskningsråd eller därmed jämförbara handlingar är för

närvarande, trots att den är offentlig handling, ej att betrakta som nyhets­

hinder. Detta är av väsentlig betydelse då forskaren, vid tidpunkten för an­

sökans inlämnande, i regel inte med säkerhet vet om ifrågavarande projekt

kommer att leda till praktiskt användbara resultat. Han är emellertid, for

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år I())>(>

78

att möjliggöra en bedömning av projektets förutsättningar och betydelse,

tvungen att lämna en så utförlig beskrivning att möjligheter, arbetsplan

och tankbara tillämpningar klart framstår. Härvid kan, om det nya lag­

förslaget genomföres, utan tvekan ansökan i många fall komma att använ­

das som nyhetshinder vid senare patentering. Teoretiskt kan denna möj­

lighet förebyggas genom att forskaren, innan ansökan om forskningsan­

slag inlämnas, ansöker om patent. Detta kommer i praktiken endast un­

dantagsvis att ske eftersom förfarandet gör önskvärt att de resultat redan

föreligger vilka man avser att nå genom det föreslagna projektet och efter­

som forskaren i allmänhet varken förfogar över ekonomiska medel för ett

dylikt patenteringsförfarande eller är tillräckligt hemmastadd i detta ar­

betssätt för att begagna det. Även om dessa båda senare förutsättningar fö­

relåg skulle det ändå medföra en komplicering av ansökningsförfarandet

och orsaka osäkerhet och oro bland forskarna beträffande ansökningar till

forskningsråd och därvid försvåra det förtroendefulla samarbete mellan

forskare och råd som i dag utgör en väsentlig förutsättning för rådsverk­

samheten. Det är vidare uppenbart att ett dylikt förfarande skulle medföra

ett antal patentansökningar som senare visar sig inte vara motiverade ur

nyttosynpunkt.

I detta sammanhang vill rådet även erinra om att ansökningar till exem­

pelvis Malmfonden inte på samma sätt som ansökningar till TFR kommer

att vara offentliga handlingar. I Malmfondens instruktion har emellertid fö­

reskrivits att projekt gällande teknisk forskning skall remitteras till TFR.

Genom det således föreskrivna remissförfarandet kommer även dessa hand­

lingar att bli offentliga.

Liknande synpunkter framförs av Ingeniörsvetenskapsakademien.

Beträffande tolkningen av orden »allmänt tillgänglig» framhåller Väster-

norrlands och Jämtlands läns handelskammare, till vilken länsstyrelsen i

Västcrnorrlands län ansluter sig, att det inte framgår av förslaget huru­

vida ett studiebesök skall anses göra en därvid demonstrerad uppfinning

allmänt tillgänglig och därmed inte patenterbar. Handelskammaren anser

det därför betydelsefullt, att frågan klargöres och framhåller att det vore

beklagligt, om den föreslagna skärpningen av den ifrågavarande nvhetsre-

geln skulle försvåra eller förhindra studiebesök.

Flertalet remissinstanser godtar kommittéernas uttalanden att en viss

skärpning av kravet på uppfinningshöjd bör åstadkommas i admi­

nistrativ praxis. I vissa yttranden framhålles önskvärdheten av att patent­

myndigheternas krav på uppfinningshöjd bringas i höjd med de krav som

nu tillämpas av de svenska domstolarna.

Svensk industriförening anser att kravet på uppfinningshöjd bör diffe­

rentieras. Det synes vara motiverat med höga krav på uppfinningshöjd in­

om vissa speciella tekniska områden, men inom andra områden, särskilt

sådana som företrädes av småindustrien, bör kraven vara mildare. Enligt

föreningens mening bör därför någon generell skärpning av patentmyndig­

heternas krav på uppfinningshöjd inte genomföras. Den olikhet som nu

föreligger mellan patentverkets och domstolarnas praxis bör givetvis elimi­

neras, men detta bör ske genom en skärpning av patentverkets praxis inom

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1966

79

vissa speciella tekniska områden och en mildring av domstolarnas praxis

inom vissa andra områden.

I redaktionellt hänseende framhåller åtskilliga remissinstanser alt det

preliminära förslagets formulering »väsentligen skiljer sig från» ger bättre

uttryck åt det skärpta kravet på uppfinningshöjd än det slutliga förslagets

avfattning »icke är närliggande i förhållande till».

Förslaget i 2 § andra stycket andra punkten att äldre rätt skall jäm­

ställas med nyhetshinder biträdes uttryckligen av mönsterskyddsutredning-

cn och lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Åtskilliga remissinstanser

ställer sig emellertid tveksamma till eller avstyrker förslaget.

Tveksamhet inför förslaget uttalas av försvarets civilförvaltning, Sveriges

industriförbund, Skånes handelskammare och patentverket. Sveriges indu­

striförbund framhåller, att kommittéerna som ett stöd för de föreslagna reg­

lerna anfört att dessa upptagits i EEC-utkastet. Detta utkast har dock på

denna punkt utsatts för stark kritik från vissa industriorganisationer. Där­

est man inom EEC skulle frångå det preliminära förslaget om utformningen

av dessa regler och i stället förorda en annan lösning föreligger enligt för­

bundets mening inga skäl att ändra gällande svensk rätt i förevarande av­

seende. Förbundet erinrar vidare om att den föreslagna regleringen enligt

kommittéerna skall äga tillämpning även i fråga om flera ansökningar från

en och samma sökande. Kommittéerna har här framhållit att sökanden i

vissa fall kan söka tilläggspatent på den senare uppfinningen. Förbundet

vill framhålla att denna möjlighet är i vissa avseenden begränsad; kravet på

enhetlighet måste nämligen upprätthållas, vilket innebär att tilläggspatent-

ansökan bör ha kunnat göras till föremål för underanspråk i huvudpatent-

ansökan.

Skånes handelskammare anser det angeläget, att de nordiska länderna

inte blir ensamma om den föreslagna regleringen och ifrågasätter därför om

inte gällande ordning borde provisoriskt bibehållas i avvaktan på den inter­

nationella utvecklingen.

Patentverket vill, med hänsyn till önskvärdheten av att uppnå likformig­

het med vad som kan komma att bli internationellt accepterat, inte direkt

avstyrka den föreslagna regeln om äldre rätt men skulle helst ha sett att

regeln utgått. Verket framhåller att särskilda bestämmelser om äldre rätt

såsom patenthinder i allmänhet motiverats av en önskan att undvika dub-

belpatentering, d. v. s. att två eller flera var för sig får patent på samma

uppfinning eller mycket snarlika sådana. Vissa betänkligheter är onekligen

förbundna med dubbelpatentering. För någon som begår intrång kan det

sålunda hända att han måste svara i flera processer, eventuellt utgiva ska­

destånd till flera berättigade o. s. v. Patentverket framhåller emellertid att

man mot olägenheterna av dubbelpatentering bör väga de nackdelar som

särskilda regler om äldre rätt å sin sida medför. Endast om de förra anses

väga tyngre än de senare kan det vara befogat att införa regler om äldre

Kungl. Maj:ts proposition nr M) år 1966

80

rätt. Kommittéerna har inte redovisat någon sådan avvägning utan endast

uttalat, att dubbelpatentering är förbunden med stora betänkligheter och

svårigheter. Patentverket tror att kommittéerna överskattat betänkligheter­

na. I själva verket kunde det vara värt att överväga om inte den föreslagna

regeln om utsträckt nyhetshinder — både sådan den presenterades i det pre­

liminära betänkandet och i den nuvarande i och för sig mer acceptabla ly­

delsen — medför större betänkligheter och svårigheter än den dubbelpaten­

tering den tjänar att undvika. Någon uttömmande granskning ex officio av

det svåröverskådliga nyhetsmaterial som den föreslagna regeln framskapar

kan naturligtvis över huvud taget inte ifrågakomma. Däremot får man räk­

na med att nyhetshinder av detta slag kommer att framföras genom invänd­

ning. Det får då prövas av patentmyndigheten i vanlig ordning. Häremot har

verket intet att erinra. Emellertid är det uppenbart att bevakningen av detta

material från potentiella invändares sida inte kan bli ens tillnärmelsevis

fullständig, därtill är det alltför svårtillgängligt. Effekten av den föreslagna

regeln kan därför enligt ämbetsverkets åsikt knappast undgå att bli en ök-

ning av antalet patent vilkas hållbarhet efter beviljandet kan dragas i tvi-

velsmål.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Smålands

och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handels­

kammare, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska uppfinnarkontoret och

Svenska patentombudsföreningen anser, att äldrerättsregeln bort erhålla

den avfattning som kommittéerna föreslog i det preliminära betänkandet.

Svenska uppfinnareföreningen anför i detta sammanhang att den finner den

föreslagna äldrerättsregeln stridande mot rättsmedvetandet, eftersom pa­

tentansökningen dock faktiskt under den ifrågavarande perioden fram till

offentliggörandet enligt 22 § varit hemlig. Svenska uppfinnarkontoret fram­

håller, att innehållet i den äldre patentansökningen inte kommer att finnas

tillgängligt i tryckt skrift i fall då ansökningen ej leder till patent. Med hän­

syn till att dessa fall representerar mer än hälften av antalet patentansök­

ningar skulle kommittéernas förslag medföra att man inom kort tid skulle

få ett mycket stort material av nyhetshinder som inte på vanligt sätt är åt­

komligt i tryckta skrifter. Kommittéernas motivering att största möjliga

anslutning till EEC-utkastet har eftersträvats finner kontoret i detta fall

inte tillräckligt bärande. Svenska patentombudsf öreningen motsätter sig

äldre rätt som nyhetshinder dels då det gäller egen äldre rätt, dels då den

äldre rätten inte manifesterar sig i en patenträtt, d. v. s. inte blir föremål

för patentkrav i ett patent eller åtminstone i en tryckt skrift enligt 21 §. Be­

träffande kommittéernas hänvisning till Europarådets lagkonvention och

EEC-utkastet framhålles, att lagkonventionen i förevarande del inte är ob­

ligatorisk och att EEC-utkastet endast låter innehållet i äldre ansökan ut­

göra nyhetshinder i fall da tryckt skrift till provisoriskt patent utkommer.

Enligt EEC-utkastet finns alltså ett för granskning lättillgängligt »nyhets»-

Kanyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kunijl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

81

dokument till ledning vid framtida bedömande av annat patents eller annan

patentansökans värde, och ovissheten blir i praktiken inte sä utpräglad

som enligt kommittéernas förslag. Även patentombudsföreningen anför att

kommittéernas förslag leder till att man vid all framtida nyhetsgranskning

kommer att behöva ta hänsyn till ett ständigt växande antal av enligt 22 g

offentliggjorda beskrivningar, som blott finns tillgängliga i patentmyndig­

heternas arkiv; detta gör inte blott bedömningen av patents giltighet allt

ovissare utan lägger även en ytterligare svår börda på såväl patentmyndig­

heternas som allmänhetens nyhetsgranskare. Det framhålles att förhållan­

det har en inte oväsentlig betydelse i fråga om nordiska patentansökningar,

där dylikt patenthindrande material tydligen kan ligga även i arkiven hos

andra nordiska länders patentmyndigheter, praktiskt taget oåtkomligt. Pa­

tentombudsföreningen ställer också frågor rörande förslagets innebörd och

anför.

Betydande andra komplikationer torde också vara att förvänta av den

föreslagna lydelsen. Hur skall man exempelvis förfara i det fall, som inga­

lunda är sällsynt, att två (eller flera) patentansökningar har identiskt lika

beskrivningar av med varandra förknippade, samverkande uppfinningar,

vardera i och för sig patenterbar, och skydd sökes i den ena med huvudvikt

på ena uppfinningen och i den andra med huvudvikt på andra uppfin­

ningen. Måste dessa ansökningar ingivas samtidigt för att icke eljest den

först ingivna skall bli nyhetshinder för den senare? Ansökningarna står ju

icke i tilläggsförhållande till varandra, varför möjligheten med tilläggspa-

tent är utesluten. Skall det, om ansökningarna icke kan inlämnas sam­

tidigt, bli nödvändigt att avdela den senare ur den förra? Blir det, ifall vissa

kompletteringar eller generaliseringar erfordras, därvid nödvändigt att in­

giva tilläggsansökan? Hur ställer det sig i detta fall i fråga om två eller

flera ansökningar här i landet, i vilka prioritet åberopas från olika dagar

(som enligt 6 § i detta hänseende är att räkna som ansökningsdag här i

riket); och hur ställer det sig om prioritet åberopas från flera ansökningar

i en och samma ansökan här i riket?

Det är icke nödvändigt, att beskrivningarna skall vara lika för att kompli­

kationer skall inträffa. I en första ansökan kan en sekundäruppfinning

behöva beskrivas t. ex. för en särskild utföringsform av primäruppfinningen.

Sekundäruppfinningen är emellertid för sig patenterbar i betydligt vidare

omfattning. En andra ansökan på den betydligt vidgade sekundäruppfin­

ningen blir emellertid hindrad av den förra, som ju är »nyhetshinder» mot

den genom vad som är uppenbarat där om sekundäruppfinningen, och

tilläggsansökan kan ju icke ifrågakomma, för så vitt man icke först gör en

avdelning från den första ansökan och sedan ett tillägg till avdelningsansö-

kan.

Den föreslagna äldrerättsregeln avstyrkes lielt av Svenska industriens pa­

tentingenjörers förening, Svenska teknologföreningen och Läkemedelsindu-

striföreningen. Svenska industriens patentingenjörers förening hemställer

att den hittillsvarande äldrerättsregeln bibehålies. Att såsom i betänkandet

föreslagits betrakta i de olika nordiska ländernas och prioritetsländernas

82

patentverksarkiv befintliga hemliga informationer såsom om de vore kän­

da 18 månader innan de enligt 22 § andra stycket verkligen blir tillgängliga

för allmänheten, finner föreningen stötande för rättsmedvetandet. Förening­

en kan ej heller finna något direkt behov av alt skapa ett dylikt oegentligt

nyhetshindersbegrepp. Den patentsökande, som särskilt önskar att inne­

hållet i hans patentansökan skall behandlas såsom nyhetshinder gentemot

senare inkomna patentansökningar, har möjlighet att enligt 22 § tredje

stycket begära att handlingarna göres allmänt tillgängliga, så att de enligt

2 § andra stycket första punkten får karaktären av verkliga nyhetshinder.

Föreningen anser vidare, att det står i bättre samklang med det av kommit­

téerna i 10 § första stycket tredje punkten (39 § första punkten i departe-

mentsförslaget) föreslagna stadgandet om patentkravens betydelse, att den

äldre ansökningens nyhetshindrande effekt endast bestämnres av däri fram­

förda patentkrav, ej av ansökningens innehåll i övrigt. Svenska teknologföre­

ningen anser förslaget att hela innehållet i äldrerättsansökan skall utgöra

nyhetshinder allför långtgående och förordar bibehållande av hittillsvarande

praxis. Föreningen framhåller att om de föreslagna bestämmelserna genom­

fördes, betydande svårigheter skulle uppstå vid patentansökan rörande stör­

re uppfinningskomplex, omfattande flera inbördes oberoende uppfinningar,

eftersom det för varje dylik uppfinning ofta kan vara svårt att ur dess an­

sökningshandlingar exkludera delar av övriga uppfinningar inom kom­

plexet.

Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om kollision mellan en tidi­

gare hemlig och en senare patentansökan samt anför.

Ansökningsföremålet i den hemliga ansökningen kan avse en speciell mi­

litär tillämpning av en mer generell i och för sig icke hemlig problemlös­

ning som sökes skyddad i den senare ansökningen. Ett sådant kollisions-

fall är icke löst i förslaget. Problemet var icke aktuellt i kommittéernas

preliminära förslag där frågan om den äldre patentansökningens inverkan

gjordes beroende av om den ledde till patent eller ej. Så som det defi­

nitiva förslaget utformats skulle den senare patentansökan kunna leda till

patent trots att uppfinningen redan beskrivits i en äldre ingiven hemlig

patentansökan som aldrig blivit allmänt tillgänglig i enlighet med vad i

22 § stadgas. Ett sådant resultat kan icke godtagas, enär i så fall patentskyd­

det för en hemlig uppfinning skulle bli illusoriskt.

Ett särskilt problem uppstår under alla förhållanden som följd av in­

förandet av nordiska patentansökningar. En patentansökan i ett nordiskt

(and kan nämligen komma i kollision med en tidigare där ingiven hemlig

patentansökan och sålunda komma att behandlas på annat sätt än om den

ingivits i ett annat nordiskt land där patentansökan motsvarande den hem­

liga icke finnes.

Sveriges industriförbund framhåller att enligt förslaget en tidigare ansö­

kan utgör nyhetshinder endast om den blir allmänt tillgänglig i enlighet med

bestämmelserna i 22 §. På grund härav anser förbundet att en hemlig pa­

tentansökan över huvud taget ej torde kunna åberopas som nyhetshinder.

De i 2 § tredje stycket föreslagna undantagen från den al1-

Kiuigl. Maj:ts proposition nr iO år

Kunyl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000

83

m it n n a n y h e t s r e g c 1 n lämnas allmän) utan erinran av remissinstan­

serna.

Beträffande undantaget för offentliggörande till följd av uppenbart

missbruk gentemot patenthavaren anser dock länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län att ordet »uppenbart» bör utgå. Det bör räcka med att miss­

bruk kunnat bevisas, även om missbruket inte ligger i öppen dag. Länssty­

relsen vill även ifrågasätta om inte varje form av uppfinningens bekant­

görande före patentansökningen bör medföra rätt till samma tidsfrist som

i stadgandet föreslagits endast för två särskilt angivna fall. Statens tekniska

forskningsråd framhåller önskvärdheten av att man, på liknande sätt som i

Amerikas förenta stater, säkerställer rätten för uppfinnare att inom ett år

efter resultatens publicerande utan nyhetshinder kunna söka patent. Som

publicering bör därvid räknas utgivande i tryck eller i duplicerad skrift,

föredrag eller utställning, varvid åtskillnad ej bör göras mellan internatio­

nell och nationell utställning.

1 redaktionellt hänseende föreslår patentverket att stadgandet förtydligas

genom att uttrycket »patentansökningen» ersättes med »patentansökningens

ingivningsdag», varigenom även samma uttryckssätt erhålles som i de dan­

ska och norska lagtexterna.

Departementschefen. Den i patenträtten gällande grundsatsen, att uppfin­

ning för att kunna patentskyddas skall vara ny, är i patentförordningen

begränsad genom att endast vissa former för framläggande av nyhetshind-

rande omständigheter beaktas, nämligen beskrivning i allmänt tillgänglig

tryckt skrift och öppen utövning. 2 § första stycket i kommittéernas förslag

innebär att denna begränsning upphäves och att allt som är allmänt känt

i princip blir av betydelse för bedömningen av uppfinningens nyhet. Försla­

get har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstan­

ser har dock uttalat sig i avstyrkande riktning. För egen del finner jag

principiella synpunkter tala för kommittéernas förslag. Till förmån för detta

kan även åberopas samhällets intresse att patent inte meddelas på sådant

som gjorts tillgängligt för allmänheten, låt vara att kännedomen ännu

faktiskt är begränsad till en mindre grupp personer. Jag tillstyrker därför

kommittéernas förslag.

I 2 § andra stycket har kommittéerna upptagit en bestämning av uttrycket

»vad som blivit allmänt känt»; härmed skall förstås allt som blivit allmänt

tillgängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på

annat sätt. Stadgandet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och

föranleder ej heller från min sida några erinringar. Ett par remissinstan­

ser framhåller, att stadgandet innebär att alla offentliga handlingar kommer

att utgöra nyhetshinder och att det alltså kommer att medföra den inte

önskvärda konsekvensen att även handling som forskare inger till statligt

forskningsråd blir nyhetshinder för forskaren själv om denne senare vill

söka patent på i handlingen beskrivna projekt. Enligt min mening kan nu

84

anmärkta förhållande dock inte föranleda att man skulle göra avsteg från

principen att allt som blivit känt skall utgöra nyhetshinder. Spörsmålet tor­

de emellertid böra beaktas vid utformningen av sekretesskyddet för ifråga­

varande handlingar. Ej heller anser jag att man, på sätt en annan remiss­

instans yrkat, kan införa rätt för forskare att söka patent inom ett år efter

det han publicerat sina resultat.

Såsom kommittéerna anfört bör en omständighet anses ha blivit allmänt

tillgänglig om eu större eller obestämd krets av personer haft tillfälle att

fä del av den, varvid undantag dock får göras för fall där de personer det

fäller står i ett särskilt förhållande till uppfinnaren. Den av ett par remissin­

stanser ställda frågan, huruvida ett studiebesök skulle anses göra en därvid

demonstrerad uppfinning allmänt tillgänglig och därmed inte patenter­

bar, synes kunna besvaras med utgångspunkt härifrån.

Det för patentskydd gällande kravet på s. k. uppfinningshöjd kommer i

kommittéernas förslag till uttryck genom formuleringen alt uppfinning,

för att kunna patenteras, ej får vara närliggande i förhållande till vad som

principiellt kan åberopas som nyhetshindrande omständigheter. Formule­

ringen, som är avsedd att äga samma innebörd som det i kommittéernas pre­

liminära betänkande valda uttryckssättet, att uppfinningen måste väsent­

ligen skilja sig från vad som förut blivit känt, har valts för att vinna över­

ensstämmelse med Europarådets lagkonvention och EEC-utkastet. Jag har

inte någon erinran mot detta förslag.

Såsom kommittéerna yttrat i denna del är det självfallet ett önskemål

att nuvarande något olikformiga praxis vid administrativa myndigheter och

domstolar vid bedömning av kraven på uppfinningshöjd samordnas.

1 förevarande sammanhang har kommittéerna även tagit upp frågan om

kollision med anspråk på grund av äldre ansökan rörande samma eller lik­

nande uppfinning. Enligt patentförordningen äger den äldre sökanden bär

företräde om uppfinningarna är lika eller väsentligen lika. I praxis tilläm­

pas detta så, att den yngre får patent på sin uppfinning om den uppvisar en

rimlig teknisk skillnad i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.

Detta innebär att den inte behöver uppfylla eljest gällande krav på nyhet

och uppfinningshöjd i förhållande till den äldre sökandens uppfinning.

Kommittéerna framhåller att denna ordning visat sig medföra vissa vansk­

ligheter i tillämpningen och har här sökt en annan lösning. Efter att ha

diskuterat och avvisat tanken att införa möjlighet till s. k. dubbelpatente-

ring, har kommittéerna i anslutning till vissa bestämmelser i Europarådets

lagkonvention och EEC-utkastet föreslagit, att man ger den äldre sökan­

den ett absolut företräde och betraktar hans ansökan som nyhetshinder för

den yngre, dock under förutsättning att den äldre ansökningen offentliggöres

enligt 22 §.

Förslaget har i remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar.

Det har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet instanser, men åt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

8f)

sl<i)liga instanser har ställt sig tveksamma eller direkt avvisande. I kritiken

har bl. a. gjorts gällande att det vore stötande alt äldre ansökningar skulle

kunna utgöra nyhetshinder under en period då de faktiskt är hemliga och

inle åtkomliga för allmänheten.

För egen del vill jag till eu början biträda kommittéernas mening alt man

inte bör bibehålla nuvarande praxis, enligt vilken det är tillräckligt för den

yngre sökandens rätt att erhålla patent att det föreligger en rimlig teknisk

skillnad mellan hans uppfinning och den äldre sökandens. Såsom kommit­

téerna anfört måste det vara förenat med betydande olägenheter att i till-

lämpningen arbeta med ett så vagt kriterium. Man riskerar också att praxis

kan komma att utveckla sig olika vid de skilda nordiska patentverken. Då

det gäller att finna en annan lösning har patentverket ifrågasatt om man

inte borde undersöka huruvida man kan införa möjlighet till dubbelpaten-

tering. Liksom kommittéerna vill jag emellertid avböja denna tanke. Även

dubbelpatentering medför i tillämpningen åtskilliga svårigheter, bl. a. vid li-

censgivning och intrångstalan. Enligt min mening är däremot åtskilliga för­

delar förenade med den av kommittéerna föreslagna lösningen, att absolut

företräde tillerkännes den äldre sökanden under förutsättning att hans an­

sökan blir allmänt tillgänglig enligt 22 §, och att ansökningen alltså, under

nämnda förutsättning, betraktas som nyhetshinder i vanlig mening. Allmän­

heten får härigenom bättre skydd mot att det ges patent på uppfinningar

som ur patenterbar hetssynpunkt är likartade. För praxis innebär denna ord­

ning en fast och principiellt enkel regel. Mot invändningen, att det vore

principiellt otillfredsställande att en inte offentliggjord omständighet kan

betraktas som nyhetshinder, bör framhållas att den äldre sökanden enligt

22 § äger när som helst begära offentliggörande och att den yngre sökanden

knappast bör kunna påräkna ett bättre skydd än om sådant offentliggörande

begärts. Härtill kommer att regeln upptagits i Europarådets lagkonvention,

låt vara i fakultativ form, och i EEC-utkastet. Av anförda skäl tillstyrker jag

kommittéernas förslag.

Regeln kan möjligen synas medföra vissa komplikationer i fall då den

äldre och yngre ansökningen inges av samma sökande. Såsom kommit­

téerna framhållit bör dock i de flesta fall möjligheterna till tilläggspatent

vara tillfyllest för att bereda sökanden det skydd han behöver. Med an­

ledning av ett remissyttrande vill jag framhålla, att om patent sökes på sam­

verkande uppfinningar o. d., man synes kunna begära att sökanden inger

ansökningarna samtidigt.

Med anledning av vad som yttrats därom i remissdiskussionen vill jag

framhålla att en hemlig patentansökan ej kan åberopas som nyhetshinder,

eftersom en sådan ej blir tillgänglig enligt 22 §. Spörsmålet i vad mån ett

hemligt patent skall anses utgöra nyhetshinder torde få prövas i samband

med den kommande revisionen av försvarsuppfinningslagen.

1 tredje stycket har kommittéerna upptagit vissa undantag från nyhets­

Kungl. Ma j. ts proposition nr iO år 1 UHii

kravet. Enligt stadgandet må patent meddelas utan hinder av att uppfin­

ningen inom sex månader före patentansökningen blivit allmänt tillgänglig

till följd av 1) att sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt

utställt föremål på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställ­

ning eller 2) att kännedom om uppfinningen uppenbart missbrukats gent­

emot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt. Undantaget

under 1), som återgår på ett stadgande i Pariskonventionen, finns redan i

gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseenden. Stadgandets

nya redaktion har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen och torde,

med en smärre jämkning, böra godtagas. Undantaget under 2) är nytt och

motiveras av att uppfinnaren i viss omfattning bör vara skyddad mot of­

fentliggörande av uppfinningen som sker utan hans vilja. Liknande be­

stämmelser har upptagits i Europarådets lagkonvention och i EEC-utkastet.

Även detta stadgande har i allmänhet lämnats utan erinringar vid remiss­

behandlingen och jag tillstyrker att det upptages i lagen. Angående frågan

vad som menas med missbruk i förevarande avseende biträder jag vad kom­

mittéerna uttalat därom. Såsom kommittéerna föreslagit bör stadgandet vara

tillämpligt endast i fall då missbruket är uppenbart och jag finner ej

skäl att, som en remissinstans yrkat, låta detta krav utgå. Jag finner ej

heller skäl att, som jämväl yrkats vid remissbehandlingen, införa ett undan­

tag från nyhetskravet för fall då uppfinnaren själv föranstaltat om för­

publicering. Såsom kommittéerna anfört synes i allmänhet inte föreligga

svårigheter för uppfinnaren att skydda sig genom att inge patentansökan

före publiceringen.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr it) år 1966

3 §•

I förevarande paragraf, som motsvarar 3 § kommittéernas förslag, behand­

las patenträttens innehåll.

Gällande rätt. I patentförordningen anges patenträttens innehåll endast

indirekt genom bestämmelser om vad som skall anses som patentintrång.

Enligt 19 § 1 mom. första stycket föreligger patentintrång, om någon olov­

ligen inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att

tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat förfarande eller

genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patent­

skyddat alster eller alster, som framställts medelst patentskyddat förfaran­

de.

Kommittéerna. Kommittéerna har i första stycket av förevarande para­

graf upptagit stadgande att den genom patent förvärvade ensamrätten in­

nebär att, med de undantag som i patentlagen stadgas, annan än patentha-

varen inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja uppfinningen genom

87

tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållande, överlåtande,

¹¹¹

»plåtande eller annorledes. 1 motiven 1'ramhålles bl. a. alt det synts önskvärt

alt ange patenträttens innehåll i ett från bestämmelserna om patentintrång

fristående stadgande. Patentet har härvid förklarats medföra en ensamrätt.

Genom patentet erhålles nämligen eu av rättsordningen tryggad ensamrätt

till uppfinningens utnyttjande till skillnad från den endast faktiska en­

samrätt som uppfinnaren kan tillvinna sig t. ex. genom hemlighållande av

uppfinningen. I valet mellan eu positiv och en negativ formulering av en­

samrättens innehåll har man stannat för en negativ; avgörande har härvid

särskilt varit det förhållandet, att patenten ofta kan vara beroende av var­

andra, så att en patentskyddad uppfinning inte kan utnyttjas ulan att in­

trång göres i annat företrädesberättigat patent. Dessutom har beaktats, att

hinder för uppfinningens tillgodogörande kan föreligga på grund av annan

lagstiftning, t. ex. tekniska föreskrifter på grund av byggnadsstadga, arbetar­

skyddslag etc. Det synes därför värdefullt att understryka att patenthavaren

inte genom patentet erhåller en ovillkorlig rätt att utnyttja uppfinningen.

Då i förslaget anges att ensamrätten hänför sig till möjligheten att »ut­

nyttja» uppfinningen åsyftas att ensamrätten avser tillgodogörandet av upp­

finningens ekonomiska värde; rörande den begränsning som detta innebär

hänvisas till betänkandet s. 145. Ensamrätten avser endast »yrkesmässigt»

utnyttjande. Härmed uteslutes från ensamrätten uppfinningens tillgodo­

görande för tillfredsställande av personliga behov. Uttrycket innebär där­

emot inte att den verksamhet, i vilken uppfinningen utnyttjas, behöver

vara av ekonomisk art. Utnyttjande av uppfinning inom t. ex. statlig eller

kommunal förvaltning är således att betrakta som yrkesmässigt. Även verk­

samhet som bedrives i välgörande eller ideellt syfte omfattas.

Beträffande de former för utnyttjande, som faller in under patenträtten,

har kommittéerna ansett det principiellt riktigast att allt yrkesmässigt ut­

nyttjande av uppfinningen förbehålles åt patenthavaren. Skyddet bör inte

kunna kringgås genom att lagstiftaren inte kunnat förutse någon speciell

form för utnyttjande. Kravet på yrkesmässighet torde i och för sig innefat­

ta en avgränsning som är tillräckligt betryggande ur rättssäkerhetssynpunk­

ter. Enligt kommittéernas mening bör dock vissa vanligen förekommande

former för utnyttjande anges som exempel. Att ensamrätten i princip är

generell framgår i den föreslagna lagtexten av att efter exemplifieringen

tillagts orden »eller annorledes».

1 motiven behandlas vidare den närmare innebörden av patenträtten i

fråga om de olika utnyttjandeformerna; härom hänvisas till betänkandet s.

148—150. Här må endast anmärkas att kommittéerna bl. a. tagit upp pro­

blemet huruvida ensamrätten omfattar offert av varor som sker under pa­

tenttiden men avser leverans först efter patenttidens slut. Enligt kommit­

téerna bör så inte anses vara fallet. Upplysningen att patentskyddet utlöper

vid viss tidpunkt framgår redan av patentet och offerten innebär inte annat

Knmjl. Mnj:ts proposition nr 40 <ir 1000

88

än att denna upplysning vidarebefordras i samband med ett erbjudande att

leverera varor när patentskyddet inte längre hindrar sådan leverans.

1 andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit elt

stadgande om s. k. indirekt produktskydd. Enligt stadgandet skall i fall,

då patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, ensamrätten omfatta

jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven framhålles att frå­

gan huruvida indirekt produktskydd bör medges uppkommer vid alla de

tre huvudkategorier av uppfinningar som förekommer i praktiken, nämligen

uppfinning av alster, av förfarande och av användning, och som enligt kom­

mittéernas mening bör användas vid kategoriindelningen av uppfinningar i

administrativt avseende. Det indirekta produktskyddet bör inte gälla för pro­

dukter, som tillverkats med utnyttjande av patentskyddade alster. Ett så­

dant skydd skulle föra för långt och bli alltför svåröverskådligt. Ej heller bör

alla slags patenterade förfaranden omfattas; endast förfaranden för ti 11-

vcrkning av alster bör medföra indirekt produktskydd. I fråga om uppfin­

ningar rörande användning framhålles att sådana ligger nära uppfinningar

av förfaranden och att det inte sällan är likgiltigt för resultatet vilken av

dessa kategorier man väljer för beskrivning av uppfinningen. Vid använd­

ning bör, liksom vid förfarande, gälla att indirekt produktskydd i allmänhet

bör åtnjutas endast där fråga är om direkt tillverkning av ett alster. Indirekt

produktskydd bör åtnjutas när uppfinningen avser användning av nya ut­

gångsmaterial vid ett till sina handlingsmoment redan känt förfarande.

I frågan huruvida det indirekta produktskyddet omfattar endast det als­

ter som omedelbart utgår ur tillverkningsprocessen eller även mer eller

mindre bearbetade former därav anföres i motiven att det redan i bestäm­

ningen att produkten skall ha tillverkats genom förfarandet får anses ligga,

att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom det paten­

terade förfarandet och att produkten inte skall ha förlorat sin identitet på

grund av ytterligare tillverkningsmoment. När det t. ex. gäller ett förfaran­

de för framställning av ett färgämne bör det indirekta produktskyddet inte

gälla för textilier som färgats med detta ämne. Inte heller bör t. ex. ett pa­

tent på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara täcka alle­

handa av detta material förfärdigade artiklar. Å andra sidan är det klart att

förfarandet kan syfta på sådana moment som är så dominerande för slut­

produktens karaktär, att denna bör erhålla indirekt produktskydd. Som ex­

empel nämnes att en glödlampa bör kunna skyddas genom patent på förfa­

rande för framställning av glödtråd. Kommittéerna åsyftar inte en så stel

rättstillämpning att det indirekta produktskyddet omfattar endast alster i

det skick de föreligger, när tillverkningsproceduren enligt patentet avslu­

tats. Uppenbart är att tillverkningsmoment kan tillkomma utan att föränd­

ra produktens väsentliga karaktär, t. ex. inslipning eller polering av maskin­

detaljer som tillverkats genom palenterat förfarande.

I tredje stycket av förevar ande paragraf har upptagits bestämmelse att

Kungi. Maj ds proposition nr it) år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966

89

ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan

föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om kö­

paren vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten

kränkts. I motiven till bestämmelsen, som införts på danskt initiativ, anfö-

res bl. a. att ensamrätten enligt första stycket är absolut och i princip även

gäller mot godtroende köpare av patentskyddat alster; använder denne alst­

ret gör han sig i princip skyldig till patentintrång. Med hänsyn till utform­

ningen av sanktionsreglerna saknar detta större betydelse då det gäller kon­

sumtionsvaror. I fråga om produktionsmedel och andra kapitalvaror, såsom

lantbruksmaskiner, lantbruksredskap, verktygsmaskiner och redskap för

hantverk och industri, är förhållandet ett annat. Här skulle patenthavaren

kunna förbjuda köparen att använda varorna eller genom hot om sådant

förbud avpressa köparen licensavgifter för varornas utnyttjande i köparnas

förvärvsverksamhet. Detta vore emellertid orimligt i fall då varorna sålts i

butik eller liknande; lantbrukare, hantverkare m. fl. saknar förutsättningar

att bedöma tekniska detaljer i redskap som de köper och möjligheten av att

dessa detaljer är skyddade utan förutsätter som självklart, att de efter kö­

pet har rätt att utnyttja varorna utan risk för inskridande från patenthava-

res sida.

Regeln har begränsats till detaljhandeln, d. v. s. till inköp som sker i bu­

tik eller på därmed jämförligt sätt; det har synts rimligt att en handlande,

som köper varor för vidareförsäljning har skyldighet att kontrollera att det

ej sker patentintrång i hans försäljningsverksamhet.

Remissyttrandena. Den allmänna bestämmelsen i första stycket om p a-

tenträttens innehåll lämnas i huvudsak utan erinran av remiss­

instanserna.

Sveriges advokatsamfund diskuterar innebörden av begreppen »saluhål­

lande», »överlåtande» och »upplåtande», särskilt med hänsyn till tidpunk­

ten för leveransen, och ställer frågan huruvida förslaget innebär, att patent­

intrång inte skall anses föreligga, om någon i en butik utställer och saluhål-

ler patentskyddade produkter under angivande att leveransen kommer att

ske först efter patenttidens utgång. Samfundet undrar också, om förslaget

innebär, att man skall gå ännu längre, så att man i orden överlåtelse och

upplåtelse inlägger ett krav på att en besittningsövergång skall ha ägt rum,

vilket skulle innebära, att något patentintrång genom överlåtelse eller upp­

låtelse inte skulle anses föreligga förrän leverans skett. Samfundet finner

starka skäl tala för att man bör ge 3 § första stycket den innebörden, att

varje olovligt yrkesmässigt utbjudande, saluhållande, överlåtande och upp­

låtande, som äger rum före utgången av patenttiden, skall anses innebära

patentintrång, även om avsikten är att leveransen skall ske efter patentti­

dens utgång. En sådan tolkning skulle stå i överensstämmelse med vad som

gäller enligt schweizisk rätt.

90

Bestämmelsen i andra stycket om indirekt produktskydd har

i allmänhet lämnats utan erinran. Kommittéernas motivering för bestäm­

melsen har emellertid väckt invändningar på flera håll.

Patentverket framhåller sålunda att det inte är fullt klart i motiven i vil­

ka fall indirekt produktskydd skall gälla. Enligt ämbetsverkets uppfattning

bör rättsverkan i detta avseende vara densamma, vare sig uppfinningen an­

ges som ett förfarande eller som en användning. Vidare bör enligt verkets

mening bestämmelserna i detta avseende kompletteras med motsvarighet

till presumtionsregeln i 19 § 1 mom. andra stycket i nuvarande patentför­

ordning.

Svenska patentombudsföreningen anser, att eu patenthavare skall i full

utsträckning åtnjuta det honom beviljade skyddet, även när detta avser ett

förfarande och därmed likvärdig användning. Skyddet skall ej kunna kring­

gås genom att förfarandet utövas utrikes; det bör ej ifrågakomma att fruk­

terna av det åtnjuts här i landet utan hinder av patentet, endast därför att

förfarandet inte är ett påtagligt tillverkningsförfarande eller därför att pro­

dukten, som direkt erhållits genom förfarandet, givits en viss form, t. ex. en

kniv av stål eller bägare av plast, eller direkt applicerats i enlighet med sin

bestämmelse på ett i patentavseende neutralt föremål, såsom ett färgämne

i en textilvara. Föreningen anser den i betänkandet, delvis med exempel,

gjorda gränsdragningen olycklig och vill förorda, att det i stället måtte kom­

ma till uttryck, att det väsentliga är, huruvida det kan bevisas, att det här i

riket patenterade förfarandet kommit till användning utrikes och lett till

vinning här i landet mot patenthavarens intressen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befarar att viss oklarhet kan

uppstå i tillämpningen av bestämmelsen. I denna har den av patent på visst

förfarande följande ensamrätten förklarats omfatta jämväl alster, som till­

verkats genom detta förfarande. Om emellertid en i förhållande till nyss­

nämnda alster närliggande produkt tillverkats enligt ett annat inte närlig­

gande förfarande, torde ensamrätten inte utgöra hinder mot patent på sådan

närliggande produkt. Två arter av produktpatent kommer härigenom att

finnas, framhåller länsstyrelsen, den ena utgörande nyhetshinder mot när­

liggande alster och den andra inte utgörande sådant hinder.

Sveriges industriförbund fruktar att det indirekta produktskyddet enligt

förslaget blir snävare än enligt gällande rätt samt anför.

För att bli effektivt behöver det direkta patentskyddet för tillverknings-

förfaranden kombineras med ett indirekt produktskydd; först härigenom

erhåller patenthavaren ett importskydd för uppfinningen. Praktiskt sett är

det här fråga om samma skyddsbehov som föranlett importskyddet för pa­

tenterade alster. Visserligen möjliggör slopandet av de nuvarande patenter-

barhetsundantagen ett direkt produktskydd i de fall då produkten är ny,

men ofta är detta ej fallet.

Kommittéerna har i sitt slutliga betänkande föreslagit en regel om indi­

rekt produktskydd av samma lydelse som i det preliminära betänkandet. I

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1966

Kiuujl. Mnj:ls proposition nr U> år 1 !)(>(>

*.)1

lagtexten har detta skydd uttryckligen begränsats till »sätt att tillverka als­

ter» (----------- ).

1 motiven (s. 148) har emellertid kommittéerna uttalat att de jämkat sin

ständpunkt i förhållande till det preliminära betänkandet vad beträffar val

av nya utgångsmaterial vid ett till sina handlingsmoinent redan känt förfa­

rande. Där framställningen av eu produkt på sådant sätt anses utgöra eu

patenterbar uppfinning, bör enligt kommittéerna denna, oberoende av om

den betecknas som användning eller förfarande, åtnjuta indirekt produkt­

skydd. I kommentaren till 10 § uttalar kommittéerna (s. 188) vidare, att så­

väl användning som förfarande i allmänhet ej medför indirekt produkt­

skydd om de icke avser direkt tillverkning av ett alster. Tidigare (s. 187)

uttalar emellertid kommittéerna, att det indirekta produktskyddet är knu­

tet till en bestämd uppfinningskategori, nämligen förfarande för framställ­

ning av ett alster.

Dessa olika uttalanden är ej ägnade att klargöra, huruvida lagtexten »sätt

att tillverka» endast omfattar förfarande i trängre mening eller även an­

vändning i vissa fall. Med hänsyn till de dansk-norska lagtexternas otvety­

diga formulering samt det förhållandet att den svenska lagtexten bibehål­

lits oförändrad från det preliminära betänkandet, torde det vara tveksamt

om ett patentanspråk angivande användningen av nya utgångsmaterial vid

ett känt förfarande och betecknande uppfinningen såsom tillhörande kate­

gorin användning trots vissa motivuttalanden kan tillerkännas indirekt pro­

dukt skydd.

En uppfinning avseende en användning torde emellertid alltid kunna be­

skrivas såsom ett förfarande. Därest full frihet för patentsökande att be­

skriva ifrågavarande uppfinningar såsom förfarande råder, torde sålunda

en förtänksam patentsökande alltid kunna tillförsäkra sig indirekt pro­

duktskydd. Bortsett från att det kan synas mindre rationellt att knyta så

väsentligt olika rättsverkningar till olika formuleringar av materiellt sett

samma sak och därmed tvinga patentsökandena att underlåta att använda

det kanske naturligaste uttryckssättet, är det dock tveksamt om en sådan

frihet avsetts och kan förväntas bli tillämpad. I det preliminära betänkan­

det hade kommittéerna i tillämpningsbestämmelserna infört för patentsö­

kandena tvingande bestämmelser om indelningen i de olika uppfinningska-

tegorierna. Redan det förhållandet, att sådana bestämmelser ej återfinnes

i det slutliga betänkandet, talar onekligen för att frihet för patentsökanden

på denna punkt skall råda. Med hänsyn bl. a. till kommittéernas uttalanden

om indelningen i de olika kategorierna kan emellertid patentmyndigheterna

i praxis eventuellt komma att kräva, att viss uppfinning betecknas med viss

bestämd kategori för att uppnå klarast möjliga definition av uppfinningen.

Bibehålies de olika rättsverkningarna av kategorierna förfarande och an­

vändning bör därför otvetydigt fastslås att patentsökanden äger välja vilken

kategori han finner lämpligast.

Som framgår av det ovan anförda torde kommittéerna ha avsett, att in­

direkt produktskydd skall föreligga för uppfinningar avseende användning

av nya utgångsmaterial vid kända förfaranden. Förbundet vill emellertid

framhålla, att samma skyddsbehov föreligger jämväl i fråga om uppfinning­

ar avseende t. ex. användning av eu ny katalysator eller ett nytt reduktions­

medel vid ett till sina handlingsmoment känt förfarande. För närvarande

torde sådana uppfinningar patenteras såsom förfaranden. Uppenbarligen fö­

religger sålunda även beträffande nu berörda uppfinningar särskilt inom

92

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1966

kemisk industri ett behov av importskydd. Som förbundet tidigare uttalat,

torde några olägenheter ej ha uppkommit av den nuvarande omfattningen

av det indirekta produktskyddet, vilket därför synes böra bibehållas för alla

uppfinningar som för närvarande åtnjuter sådant skydd.

Sveriges advokatsamfund hemställer att frågan om det indirekta pro­

duktskyddet blir föremål för nya överväganden samt anför.

De motivuttalanden, som kommittéerna gjorde i sitt preliminära betän­

kande (s. 126—128) i anslutning till bestämmelsen i andra stycket av 3 §

om det indirekta produktskyddet, blev föremål för kritik från flera remiss­

instanser. I anledning av denna kritik har de ifrågavarande motivuttalan­

dena underkastats en viss omarbetning (s. 147—148), som innebär åtmins­

tone i ett avseende en utvidgning av det omfång för det indirekta patent­

skyddet, som enligt kommittéerna borde gälla. Någon ändring av lagbestäm­

melsens formulering har kommittéerna emellertid därvid icke vidtagit. Den

omständigheten, att kommittéerna själva i den av dem föreslagna bestäm­

melsen inlagt olika innebörd vid olika tidpunkter, visar med all önskvärd

tydlighet, att bestämmelsen icke fått en tillfredsställande utformning. De

ändrade motivuttalandena ger heller icke i och för sig någon klarhet om

bestämmelsens innebörd. Så mycket synes dock kunna fastställas, att kom­

mittéerna tager avstånd från tanken, att det indirekta produktskyddet en­

dast skulle omfatta den omedelbara, oförändrade produkten av det patente-

rade förfarandet och att kommittéerna å andra sidan icke är benägna att

låta det indirekta produktskyddet omfatta alla produkter, vid vilkas till­

verkning i något från slutprodukten mer eller mindre avlägset led det pa-

tenterade förfarandet kommit till användning. Om var mellan dessa båda

ytterligheter gränsen för det indirekta produktskyddet skall gå, giver kom­

mittéernas motivuttalanden icke heller i sin ändrade utformning något klart

besked. Man uppställer visserligen det kravet för det indirekta produkt­

skyddet, »att produkten skall ha erhållit sina väsentliga egenskaper genom

det patenterade förfarandet och att produkten icke skall ha förlorat sin

identitet på grund av ytterligare tillverkningsmoment», men en regel av

denna innebörd är obestämd. De exempel, som valts för att belysa denna

regel, är knappast övertygande och ger ingen säker ledning vid bedömandet

av gränserna för det indirekta produktskyddet. Man frågar sig, varför ett

patent på ett nytt förfarande för framställning av plast som råvara icke

skulle kunna anses täcka av detta material förfärdigade artiklar. Den form­

givning, som vid artiklarnas förfärdigande sker, kan icke sägas beröva ar­

tiklarna de väsentliga egenskaper, som plastmaterialet fått genom det pa­

tenterade förfarandet, och detta plastmaterial kan icke sägas förlora sin

»identitet» genom en sådan formgivning. Vill man hävda en motsatt upp­

fattning, borde samma betraktelsesätt gälla i det av kommittéerna åberopa­

de exemplet med glödlampan. Även där är det ju fråga om viss formgivning

av ett material — i detta fall av glödtråd — som framställts genom ett pa-

tenterat förfarande, vartill kommer glödtrådens inpassning i den större en­

het, som glödlampan representerar. Skillnaden mellan det fallet, att man

har ett plastmaterial som utgångsmaterial och det fallet, där man har en

glödtråd som utgångsmaterial, måste anses vara hårfin.

Kommittéerna säger sig icke ha velat åstadkomma »någon ändring i för­

hållande till nu gällande nordisk lagstiftning eller praxis». I anledning här­

av bör anmärkas, att någon säker praxis i nu förevarande avseende bär icke

Kungl. Maj:ts proposition nr AO år 1966

93

utbildat sig, i varje fält icke i Sverige. Tvärtom råder här för närvarande

stor ovisshet om gränserna för det indirekta produktskyddet. Just därför

har vi i rättssäkerhetens intresse hoppats, att den nya lagstiftningen skulle

skapa full klarhet i detta i praktiken viktiga hänseende.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att patentets

skyddsomfång, som ju enligt 10 § första stycket tredje punkten skall be­

stämmas av patentkraven, klarare torde framgå om i patentansökan jämte

förfaringssättskraven medtages ett patentkrav avseende alster framställt en­

ligt något av förfaringssättskraven. Föreningen ifrågasätter därför om inte

3 § andra stycket kunde utgå och i stället 11 § kompletteras med ett tillägg

av ungefär följande lydelse: »Avser patentet uppfinning av sätt att tillverka

alster, må ensamrätten, därest skydd därför sökes i patentet, jämväl omfat­

ta alster som tillverkats enligt detta sätt.»

I redaktionellt hänseende framhåller patentverket att 3 § andra

stycket nämner »uppfinning av sätt att tillverka» medan det i motiven (s.

148, 188) framhålles att indirekt produktskydd kan åtnjutas även vid upp­

finningar, som avser användning av speciella utgångsmaterial vid en till­

verkning. Lagtextens uttryck inkluderar således både förfarande i trängre

mening och användning. Detta måste anses mindre lämpligt. Patentverket

föreslår därför att bestämmelsen omredigeras och erhåller förslagsvis föl­

jande lydelse: »Avser patentet tillverkning av alster, omfattar ensamrätten

jämväl sålunda tillverkat alster.»

Bestämmelsen i tredje stycket om undantag från ensamrätten i fråga om

butiks varor hälsas med tillfredsställelse av Kooperativa förbundet

medan en del andra remissinstanser uttalar viss kritik.

Svenska teknologföreningen anser sålunda att bestämmelsen bör formu­

leras klarare och Svenska industriens patentingenjörers förening menar att

om en sådan undantagsbestämmelse över huvud befinnes erforderlig den bör

överföras till 7 kapitlet, där frågan om ansvaret vid intrång i god tro i öv­

rigt regleras. Föreningen diskuterar vad som säges i betänkandet på s. 150

om lantbrukares och hantverkares bristande förutsättningar att bedöma tek­

niska detaljer i inköpta redskap och framhåller, att detta synes ej äga

mindre giltighet i fråga om t. ex. en bank eller ett försäkringsbolag som kö­

per en elektronisk databehandlingsanläggning. När det gäller om säljaren

eller köparen har störst förutsättningar att bedöma intrångsfrågan, torde

det avgörande vara, huruvida det rör sig om en av säljaren till andra utbju­

den standardvara eller om ett efter köparens anvisningar tillverkat föremål.

Svenska patentombudsföreningen anser att hänsyn till den allmänhet, som

ej kan beräknas känna till patent, inte skall tagas genom inskränkning av

ensamrätten, utan i den mån patentlagen över huvud taget skall innefatta

bestämmelser därom, genom förbehåll i 52 eller 53 §§ (58 eller 59 §§ i de-

partementsförslaget).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att i bestämmelsen

94

omförmält utnyttjande knappast torde vara hänförligt till i 3 § första styc­

ket avsett yrkesmässigt utnyttjande. Oavsett hur härmed förhåller sig, fin­

ner länsstyrelsen bestämmelsen böra utgå.

Departementschefen. Innehållet av den genom patent förvärvade ensam­

rätten beskrives i gällande patentförordning endast indirekt genom angivan­

de av vilka handlingar som utgör patentintrång; som patentintrång anses,

om någon olovligen inom riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfin­

ning genom att tillverka patentskyddat alster eller använda patentskyddat

förfarande eller genom att införa, använda, utbjuda, saluhålla, överlåta eller

upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts medelst patent­

skyddat förfarande. Kommittéerna har ansett det önskvärt att denna vikti­

ga fråga i den nya lagen behandlas i självständiga bestämmelser som place­

ras hland lagens inledande stadganden. Enligt första stycket av förevarande

paragraf i förslaget skall som huvudregel gälla att den genom patent förvär­

vade ensamrätten innebär att, med de undantag som i patentlagen stadgas,

annan än patenthavaren inte må utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja upp­

finningen genom tillverkning, införsel, användande, utbjudande, saluhållan­

de, överlåtande, upplåtande eller annorledes. Bestämmelsen innebär att en­

samrätten i förhållande till gällande rätt utvidgats och gjorts generell. I

princip omfattar den alla tänkbara former av yrkesmässigt utnvttjande; de

särskilt nämnda formerna utgör endast exempel.

Förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Även jag anser att ett stadgande av förevarande innehåll bör upptagas i la­

gen med den placering som kommittéerna föreslagit. I fråga om stadgandets

redaktion vill jag, i anslutning till ett förslag av de nordiska departeinents-

delegerade, förorda att man grupperar de särskilt nämnda utnyttjandefor­

merna med hänsyn till de i praktiken viktiga uppfinningskategorierna för­

farande och alster. Jag vill vidare förorda att de till alster hänförliga for­

merna utbjudande, saluhållande, överlåtande och upplåtande, beskrives som

en rätt att utnyttja uppfinningen genom att patentskyddat alster utbjudes

till försäljning, uthyrning eller utlåning. Bl. a. vinner man härmed överens­

stämmelse med upphovsrättslagens motsvarande bestämmelse.

Med anledning av ett remissyttrande vill jag som min mening framhålla

att varje utbjudande under patenttiden omfattas av ensamrätten och alltså

även utbjudande som avser leverans först efter patenttidens utgång. Ensam­

rätten skulle kunna betänkligt försvagas, särskilt under slutet av patentti­

den, om patenthavaren vore tvungen att tåla utbud från konkurrenter i nu

avsedda fall.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittéerna upptagit ett

stadgande om s. k. indirekt produktskydd, svarande mot sista punkten i den

förut återgivna regeln om patentintrång i patentförordningen. Enligt stad­

gandet skall, om patentet avser uppfinning av sätt att tillverka alster, en­

samrätten omfatta jämväl alster som tillverkats enligt detta sätt. I motiven

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

liungl. Moj.ts proposition nr 40 år 1900

95

framhåller kommittéerna hl. a. att stadgandet normalt avser uppfinning av

förfarande för tillverkning av alster. Det bör emellertid även avse använd­

ning av nya utgångsmateriel för ett känt förfarande att tillverka alster.

Vid remissbehandlingen har förslaget väckt viss kritik. Bl. a. har framhål­

lits att kommittéernas uppfattning alt det indirekta produktskyddet skall

åtnjutas även för den av kommittéerna angivna formen av användning inte

klart framgår av den av kommittéerna valda formuleringen. Vidare har an­

förts att indirekt produktskydd bör åtnjutas även vid vissa andra former av

användning. Som exempel har anförts uppfinningar avseende användning av

eu ny katalysator eller elt nytt reduktionsmedel vid ett till sina handlings-

moment känt förfarande.

Enligt min mening torde man i diskussionen vara tämligen ense om att in­

direkt produktskydd bör åtnjutas för alla uppfinningar som i realiteten av­

ser förfaranden för tillverkning av alster men inte för andra uppfinningar.

Vad som vållar svårigheter är att dylika uppfinningar inte alltid betecknas

som förfarande vid den indelning av uppfinningar i olika kategorier, som

sker inom patentverket för att underlätta behandlingen av patentärende­

na. Det indirekta produktskyddet bör alltså erkännas även för vissa upp­

finningar som i nämnda indelning betecknas som användning. Indelningen

i fråga har emellertid inte någon materiellrättslig betydelse. Det synes mig

därför inte föreligga hinder att det indirekta produktskyddet i lagen förkla­

ras uteslutande tillkomma uppfinning som avser förfarande för tillverkning

av alster, varvid frågan huruvida en uppfinning bör anses som sådant för­

farande får bedömas enbart med hänsyn till uppfinningens egen natur och

alltså oberoende av den beteckning som åsatts den för behandlingen inom

patentverket. Med denna lösning torde de förut åsyftade fallen av använd­

ning i regel inbegripas under det indirekta produktskyddet. Den föreslagna

formuleringen av stadgandet överensstämmer med de danska och norska

förslagen.

Jag finner ej anledning föreligga att det indirekta produktskyddet, såsom

yrkats i ett remissutlåtande, skulle göras beroende av att krav därpå fram­

ställts i patentanspråken.

En annan fråga i detta sammanhang är huruvida det indirekta produkt­

skyddet omfattar endast det alster som omedelbart utgår ur tillverknings­

processen eller även mer eller mindre bearbetade former därav. Kommittéer­

nas uttalanden i denna del har i ett remissvar kritiserats som alltför vaga

och bestämda regler i ämnet har efterlysts. Det ligger dock i sakens natur

att frågor av denna art ej kan lösas enligt generella regler utan i viss mån

får bero av uppfinningens beskaffenhet. Enligt min mening bör kommitté­

ernas uttalanden kunna läggas till grund för en rimlig praxis.

I tredje stycket av förevarande paragraf har upptagits bestämmelse att

ensamrätten inte omfattar sådant utnyttjande av föremål, som sker sedan

föremålet här i riket köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt, om kö­

paren vid förvärvet inte ägde eller bort äga kännedom om att ensamrätten

96

kränkts. Bestämmelsen innebär att godtroende köpares förvärv av patent­

skyddat föremål avskär ensamrätten, såvitt avser senare åtgärder med före­

målet. Sådana åtgärder omfattas alltså inte — även om de sker i ond tro —

av ensamrätten vare sig de företages av förvärvaren eller av personer till

vilka föremålet sedermera övergår. Bestämmelserna har i allmänhet godta­

gits vid remissbehandlingen och torde med viss redaktionell jämkning böra

upptagas i lagen. Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla

att bestämmelsen bör upptagas i 3 § och inte bland sanktionsbestämmelser-

na. Som framgår av vad jag anfört innebär den nämligen en principiell be­

gränsning av ensamrätten, vilken sedan den en gång inträtt blir gällande

oavsett föreliggande subjektiva omständigheter hos senare utnyttjare.

4 §•

I paragrafen, som motsvarar i 4 § i kommittéernas förslag, behandlas den

s. k. föranvändarrätten.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket är patent ej gällande mot någon,

som vid den tid, då ansökningen därom inkom, inom riket var i utövning

av den patenterade uppfinningen eller där vidtagit väsentliga åtgärder för

sådan utövning.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att de inte funnit det under­

kastat något tvivel att föranvändarrätten bör bibehållas i den nya lagen.

Kommittéernas överväganden har huvudsakligen gällt de villkor som bör

clällas för rätten och det omfång den bör ha. Stadgandet härom, upptaget i

första stycket av förevarande paragraf, har fått utformningen att den som,

när patentansökningen gjordes, här i riket yrkesmässigt utnyttjade upp­

finningen må utan hinder av patent fortsätta utnyttjandet med bibehållan­

de av dess allmänna art, såframt utnyttjandet inte gentemot patentsökan­

den eller någon från vilken denne härleder sin rätt utgjorde uppenbart

missbruk av kännedom om uppfinningen. Föranvändarrätt som nu sagts

skall enligt stadgandet under motsvarande förutsättningar tillkomma även

den som vidtagit väsentliga åtgärder för yrkesmässigt utnyttjande här i riket

av uppfinningen. I förhållande till nuvarande svenska regler innebär för­

slaget preciseringar i tre hänseenden. För det första stadgas att det utnytt­

jande som utgör grund för föranvändarrätten inte får gentemot patentsö­

kanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha utgjort ett

uppenbart missbruk av uppfinningen. Däremot är det inte något hinder att

föranvändaren erhållit kännedom från dubbeluppfinnare. Uttrycket »uppen­

bart missbruk av uppfinningen» är avsett att ha samma betydelse som i

2 § tredje stycket under 2). För det andra har uttryckligen angivits att ut­

nyttjandet måste vara yrkesmässigt. Vilken yrkesmässig utnyttjande-

tcrm som helst kan bilda grundval för rätten, alltså även t. ex. import. Ut-

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

97

nyttjandets omfattning spelar inte någon roll. Endast utnyttjande inom riket

räknas och utnyttjandet måste principiellt pågå vid tiden för patentansök­

ningen. För det tredje har stadgats, att föranvändarrätten består i en rätt

att fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna karaktär. Häri

ligger att föranvändaren måste hålla sig inom ramen för den utnyttjande­

form som använts. Har utnyttjandet bestått i tillverkning av de patenterade

alstren, omfattar föranvändarrätten endast tillverkning och inte t. ex. im­

port. Däremot gäller inte några begränsningar i rättens omfång. Ett ut­

nyttjande i eu mindre verkstad, som växer till eu stor rörelse, tår i samma

män utvidgas. Utnyttjandet får dock endast ske i egen verksamhet. Utnytt­

jande i främmande verkstäder får ske endast i den utsträckning detta är

nödvändigt för den egna verksamheten. Att väsentliga åtgärder för utnytt­

jande jämställes med utnyttjande överensstämmer med patentförordningen.

Liksom enligt denna måste åtgärderna ha syftat till ett utnyttjande i riket;

däremot behöver åtgärderna själva inte ha vidtagits i riket.

I paragrafens andra stycke har upptagits stadgande att föranvändarrätt

må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse, vari den uppkom­

mit eller utnyttjandet avsetts skola ske. I motiven till bestämmelsen, som

saknar motsvarighet i patentförordningen, anföres att föranvändarrätten

utan denna begränsning skulle få alltför stark prägel av en med patentha-

varens rätt konkurrerande befogenhet. Också vid övergång genom arv eller

i exekutiv ordning måste föranvändarrätten följa verksamheten. Någon

uppdelning av rätten får inte heller äga rum. Begränsningen innebär dock

inte att hela den rörelse som verksamheten knyter sig till måste överlåtas.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet godtagits i remissvaren.

Ett fåtal mindre anmärkningar har dock framställts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det i törsta stycket

första punkten upptagna ordet »uppenbart» bör utgå ur förslaget. Sveriges

advokatsamfund framhåller önskvärdheten av att det i motiven klarlägges,

huruvida föranvändarrätt skall kunna uppkomma för den, som i god tro

utnyttjar en uppfinning, varom han direkt eller indirekt fått kännedom från

någon, som förvärvat sin kännedom om uppfinningen genom missbruk gent­

emot den, som söker patent på uppfinningen, eller någon, från vilken denne

härleder sin rätt.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att ett före patentansökningen på­

börjat amatörmässigt utnyttjande av en uppfinning senare skulle kunna

övergå i ett yrkesmässigt. Detta blir enligt förslaget inte tillåtet, vilket en­

ligt ämbetsverket någon gång kan komma att te sig obilligt mot den som

verkligen varit före i utövningen, låt vara inte yrkesmässigt. Ämbetsverket

framhåller att här givetvis också kan uppkomma tvister huruvida det tidi­

gare utövandet varit yrkesmässigt eller innefattat väsentliga åtgärder för

yrkesmässigt utnyttjande här i riket av uppfinningen. Den gräns som koin-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1000

98

mittéerna här velat uppdraga mellan yrkesmässig och amatörmässig verk­

samhet lär i praktiken inte alltid vara lätt att upprätthålla.

Sveriges industriförbund framhåller att, även om någon vägledning för

tolkningen av uttrycket »väsentliga åtgärder» — som övertagits från gäl­

lande rätt — kan hämtas från rättspraxis, det skulle vara önskvärt med

en närmare precisering och exemplifiering av detta rekvisit.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att tillämp­

ningen av töranvändarrätten i praktiken kan medföra vissa svårigheter för

patenthavaren, emedan han inte utan att tillgripa rättegång kan förvissa sig

om det berättigade i ett från utnyttjaren inkommet obestyrkt påstående om

att utnyttjande eller väsentliga åtgärder därför vidtagits redan vid tidpunk­

ten för patentansökningens ingivande. Föreningen finner det därför skäligt

att den som i intrångs- eller fastställelsetalan tillerkännes föranvändarrätt

på basis av underlag, som han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit

att på begäran låta patenthavaren taga del av före rättegången, regelmässigt

ådömes även motpartens rättegångskostnader, om dennes talan i övrigt är

berättigad.

Departementschefen. Kommittéernas förslag i förevarande paragraf om

s. k. föranvändarrätt överensstämmer väsentligen med motsvarande bestäm­

melser i patentförordningen. Vissa preciseringar har dock gjorts. Förslaget

har i allmänhet godtagits i remissvaren och synes väsentligen ej föranleda

erinran. Enligt min mening är det dock onödigt att belasta lagtexten med

själva den tekniska termen föranvändarrätt; termen återkommer inte i nå­

gon av de följande paragraferna och torde även här kunna utgå.

Enligt törslaget lår utnyttjande för att grunda föranvändarrätt inte gent­

emot patentsökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt ha ut­

gjort ett uppenbart missbruk av uppfinningen. Rörande den närmare inne­

börden av uttrycket »missbruk» i förevarande sammanhang kan jag hän­

visa till vad jag anfört därom vid 2 §. Med anledning av ett remissyttrande

vill jag framhålla att avsikten med den föreslagna texten är att föranvän­

darrätt skall kunna uppkomma för den som i god tro utnyttjar en uppfin­

ning, även om hans kännedom om uppfinningen härrör från någon som

förvärvat sin kunskap om uppfinningen genom sådant missbruk varom nu

är tal.

Förslaget innebär vidare att endast yrkesmässigt utnyttjande kan grunda

föranvändarrätt. En remissinstans har funnit denna begränsning, som sak­

nar motsvarighet i patentförordningen, någon gång kunna leda till obilliga

resultat. Jag delar emellertid kommittéernas mening att den som endast

utnyttjat uppfinning i amatörmässiga eller eljest inte yrkesmässiga former

ej har grundat anspråk på att med stöd av föranvändarrätt övergå till yrkes­

mässigt utnyttjande.

Liksom enligt patentförordningen skall även väsentliga åtgärder för yr-

Kiingl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1006

99

kesmässigt utnyttjande kunna grunda föranvändarrätt. Med anledning av

ett remissuttalande vill jag framhålla att frågan huruvida eu åtgärd är vä­

sentlig i regel torde få bedömas med hänsyn till vad som sammantaget foid-

ras för att igångsätta utnyttjandet. Åtgärder som i sammanhanget är obe­

tydliga kan ej grunda föranvändarrätt, även om t. ex. kostnaderna för dem

i absoluta tal räknat är tämligen höga.

En remissinstans har hemställt om särskilda regler rörande rättegångs­

kostnad i mål om föranvändarrätt. Rättegångsbalkens föreskrifter torde

emellertid här vara tillfyllest för uppnående av rimliga resultat.

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 5 § i kommittéernas förslag, upptager vissa

undantagsregler rörande uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel.

Gällande rätt. Enligt 16 § andra stycket patentförordningen må utan hin­

der av patent på fartyg eller annat transportmedel, som utan att vara hemma­

hörande i riket vid regelbunden trafik eller eljest dit tillfälligt inkommer,

den patenterade uppfinningen utövas för transportmedlets behov. Bestäm­

melsen svarar mot artikel 5 ter i Pariskonventionen.

Kommittéerna. I första stycket förevarande paragraf har kommittéerna

upptagit stadgande, att utan hinder av patent uppfinning må utnyttjas på

fartyg, luftfartyg eller fordon för dess behov när sådant samfärdsmedel utan

att vara hemmahörande här i riket vid regelbunden trafik eller eljest tillfäl­

ligt inkommer hit. I förhållande till den gällande svenska föreskriften inne­

fattar förslaget endast den ändringen att stadgandet begränsats till att gälla

»samfärdsmedel». Därmed avses endast sådana transportmedel, som kan ut­

nyttjas i och för den internationella samfärdseln; hit hör alltså inte trans­

portmedel som genom sin förflyttning åstadkommer ett visst produktions­

arbete och alltså snarare är att betrakta som arbetsredskap eller dylikt, t. ex.

transportband och vägmaskiner.

I paragrafens andra stycke har upptagits fullmakt för Kungl. Maj :t att

förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg må utan hinder av pa­

tent införas till riket och användas här för reparation av luftfartyg, hemma­

hörande i visst främmande land i vilket motsvarande förmåner medges för

svenska luftfartyg. I motiven framhålles att stadgandet föranletts av artikel

27 i konventionen den 7 december 1944 angående internationell civil luft­

fart (SO 1946: 2). Under a) förbjudes här kvarstad m. m. av luftfartyg, som

nyttjas i internationell luftfart, eller ingripande mot dess ägare eller förare

under påstående att fartygets konstruktion, utrustning m. in. innebär in­

trång i rätt till patent, mönster eller modell gällande i territorium vartill

fartyget ankommit. Enligt b) skall dessa bestämmelser äga tillämpning jäm­

väl på lagrade reservdelar och reservutrustning för luftfartyget samt på rätt

att begagna och inmontera desamma vid reparation av en fördragsslutande

100

stats luftfartyg inom en annan fördragsslutande stats territorium, under

förutsättning att inte någon patenterad del eller något tillbehör, som lagrats

på nämnda sätt, säljes eller distribueras inom landet eller exporteras i kom­

mersiellt syfte från den fördragsslutande stat, till vilken luftfartyget an­

kommit. Kommittéerna anför, att stadgandet under a) täckes av den i första

stycket av förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen. Stadgandet under

b) fordrar däremot en särskild föreskrift i patentlagen. På grund av bestäm­

melsens speciella natur har krav på reciprocitet ansetts böra uppställas. Rö­

rande stadgandets tolkning framhåller kommittéerna att här avsedda före­

mål får införas oberoende av luftfartygen och här lagras för reparationstill-

fällen som senare kan uppkomma. Lagrade föremål får emellertid inte utan

iakttagande av gällande patentskydd säljas från lagret eller distribueras in­

om landet eller exporteras härifrån i kommersiellt syfte.

Departementschefen. De här föreslagna reglerna om undantag i patent­

skyddet vid uppfinnings utnyttjande på samfärdsmedel i vissa fall har inte

föranlett erinringar och torde, med vissa redaktionella jämkningar, böra

upptagas i lagen.

6 §•

Paragrafen, som motsvarar 6 § kommittéernas förslag, innehåller regler

om s. k. konventionsprioritet.

Gällande rätt. I 25 § patentförordningen ges fullmakt för Kungl. Maj:t

att utfärda vissa förordnanden med avseende på uppfinning, skyddad i stat,

som for här i riket patenterad uppfinning gör motsvarande medgivande. En­

ligt 1) må förordnande avse att, om någon här i riket sökt patent på en upp­

finning, varå han tidigare sökt skydd i den främmande staten, då må först-

berörda ansökning i förhållande till andra ansökningar ävensom med hän­

syn till sådant hinder mot patents meddelande, som sägs i 3 § — patentför­

ordningens bestämmelser rörande nyhetskravet — betraktas så, som vore

den gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten, om ansök­

ningen här i riket har skett före utgången av viss tid, som kan i förordnan­

det bestämmas antingen till högst tolv månader från det skyddet söktes i den

främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myn­

dighet där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos patentmyn­

digheten här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och

på sätt, som av Kungl. Maj:t i förordnandet bestämmes. Enligt 3) må för­

ordnande avse att, om här i riket har meddelats patent åt sökande med så­

dan företrädesrätt, som sägs under 1), vid tillämpning av 16 § första stycket

— patentförordningens stadgande om s. k. föranvändarrätt — skall så anses,

som vore patentansökningen gjord samtidigt med att skydd söktes i den

främmande staten. Bestämmelserna återgår på artiklarna 4 och 4 bis i Paris­

konventionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr hö år llHUi

101

Kommittéerna. 1 första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna

upptagit fullmakt för Kungl. Maj:t att förordna, att ansökan om patent på

uppfinning, vilken tidigare angivits i ansökan om skydd i visst främmande

land, skall vid tillämpning av 2 § första och andra styckena samt 4 § anses

gjord samtidigt som ansökningen i det främmande landet (konventionsprio-

ritet). Enligt andra stycket skall i förordnande anges de närmare villkor,

under vilka konventionsprioritet må åtnjutas. Stadgandet motsvarar i sak

de nuvarande svenska bestämmelserna. I motiven anföres bl. a. att uttrycket

»ansökan om skydd» täcker alla situationer, då prioritetsrätt från ansökan i

främmande land skall kunna åberopas, d. v. s. inte blott ansökan om patent

utan även ansökan om s. k. Gebrauchsmuster (nyttighetsmodell), varom lag­

stiftning finnes i vissa länder. Däremot torde stadgandet ej vara tillämpligt i

fråga om ansökan om registrering av mönster eller modell där fråga enbart

är om skydd för den yttre utformningen. Stadgandet är främst avsett att an­

vändas i förhållande till andra medlemsstater i Parisunionen, men även and­

ra internationella överenskommelser om här avsedd prioritetsrätt förutsättes

kunna ingås. Nu gällande krav på ömsesidighet har ansetts kunna utgå.

Remissyttrandena. Bestämmelsen har vid remissbehandlingen inte föran­

lett annat uttalande än att Svenska uppfinnareföreningen finner det angelä­

get att i paragrafen stadgad prioritetsrätt får åtnjutas vid tillämpning även

av 2 § tredje stycket.

Departementschefen. Förevarande bestämmelser om fullmakt för Kungl.

Maj :t att utfärda förordnande om s. k. konventionsprioritet överensstämmer

i sak med motsvarande stadganden i patentförordningen; nu gällande krav

på ömsesidighet har dock fått utgå. I ett remissvar har framställts ett yrkan­

de av innebörd att reglerna om utställningsskydd i 2 § tredje stycket skall

kunna tillämpas i förhållande till den för prioritet åberopade ansökningsda-

gen. Detta är emellertid ej tillåtet enligt Pariskonventionen. I övrigt har

stadgandet ej föranlett erinringar och torde böra upptagas i lagen. Den tek­

niska termen »konventionsprioritet» synes kunna begagnas ehuru det är av­

sett att paragrafen skall kunna användas även i förhållande till länder utan­

för Pariskonventionen.

7 §■

Paragrafen, som motsvarar 8 § i kommitténs förslag, innehåller regler

om s. k. tilläggspatent.

Gällande rätt. I 10 § andra stycket patentförordningen stadgas, att om

någon, utan att söka nytt patent, vill undfå tilläggspatent på förbättring av

en för hans räkning patenterad uppfinning, må sådant under i övrigt stad­

gade villkor beviljas, dock ej för längre tid än den, under vilken det förra

102

patentet förblir gällande. Enligt särskild föreskrift i 11 § utgår inte årsav­

gifter för tilläggspatent.

Kommittéerna. Kommittéerna anför att de i sitt preliminära utkast före­

slagit att ordningen med tilläggspatent skulle upphävas, eftersom förde­

larna därav knappast synes uppväga olägenheterna i form av eu avsevärd

komplikation av patentsystemet och därmed ökad belastning på patentverk

och patentombud. Efter ingående överväganden har kommittéerna emeller­

tid stannat för att en ordning med tilläggspatent dock bör bibehållas för

den period ansökningen om huvudpatentet är hemlig. En på detta sätt be­

gränsad möjlighet att erhålla tilläggspatent har tett sig som motiverad

främst med hänsyn till den stränga regel om äldre rätt som föreslagits i 2 §.

Nämnda regel innebär nämligen i och för sig att huvudpatentet anses utgöra

hinder även för tilläggsansökan beträffande vidareutveckling av samma

uppfinning. Enligt kommittéerna bör sökande emellertid under period då

hans ansökan är hemlig äga inge tilläggsansökningar på vidareutvecklingar

av uppfinningen utan att huvudansökningens innehåll skall kunna anses

som nyhetshinder i förhållande till tilläggsansökningen. En dylik ordning

har föreslagits i EEC-utkastet.

På grundval av dessa överväganden föreslår kommittéerna i första

stycket av förevarande paragraf att innehavare av patent må erhålla till-

läggspatent på utveckling av uppfinningen, såframt ansökan härom inkom

innan ansökningen om huvudpatentet blivit allmänt tillgänglig enligt vad i

22 § stadgas. Enligt andra stycket första punkten må tilläggspatent medde­

las på uppfinning utan hinder av att kravet enligt 2 § första stycket inte är

uppfyllt i förhållande till innehållet i ansökan om huvudpatentet.

Huvudstadgandet om tilläggspatentets förhållande till huvudpatentet upp­

tages i andra stycket andra punkten. Här stadgas att tilläggspatent upphör

med de undantag som i lagen stadgas att gälla samtidigt med huvudpaten­

tet och må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.

Kommittéerna framhåller att förslaget om att tilläggspatent sålunda skall

vara beroende av huvudpatentet inte har ansetts böra vara undantagsfri. Om

huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från patentet

eller om patentet förklaras ogiltigt bör tilläggspatentet behandlas som själv­

ständigt patent för återstoden av patenttiden. Finns flera tilläggspatent till

huvudpatentet bör därvid det först meddelade tilläggspatentet gälla som

huvudpatent och de övriga som tilläggspatent till detta. Regler härom har

upptagits i paragrafens tredje stycke.

Remissyttrandena. Stadgandet har allmänt tillstyrkts eller lämnats ulan

erinran av remissinstanserna.

Några av de instanser som godtagit förslaget har anmält vissa reservatio­

ner. Svenska industriens patentingenjörers förening finner det sålunda inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

1U3

av bestämmelsens första stycke entydigt framgå, vad som kan göras till

f ö r e in å 1 för tilläggspatent och vad som avses med dylikt patent.

Beträffande tredje stycket framhåller Svenska industriens patentingenjö­

rers förening att frågan om vilket av t 1 e r a tilläggspatent som i

där avsedda fall skall gälla som huvudpatent inte alltid bör avgöras med

hänsyn till i vilken ordning patenten meddelats. Dagen för meddelande är

nämligen i viss mån beroende av behandlingstidens längd i patentverket.

Det svnes därför föreningen lämpligt att den föreslagna regeln får gälla en­

dast om patenthavaren ej framställt annan önskan till patentmyndigheten.

Rörande stadgandets tillämpning framhåller Svenska patentombudsför­

eningen att bestämmelserna gäller i lika mån för utlänning som för

svensk medborgare och alt de kritiska data då är respektive prioritetsdagar.

Med stöd av 6 § bör tilläggspatent sålunda kunna meddelas även på en an­

sökan som inges här i landet efter det att huvudansökan blivit tillgänglig

enligt 22 §, bara den äger prioritet från ett tidigare datum.

^{Departementschefen.} Patentförordningen innehåller vissa bestämmelser

om s. k. tilläggspatent, d. v. s. patent på förbättring av huvuduppfinningen.

Ansökan härom kan göras när som helst under huvuduppfinningens giltig­

hetstid och för prövningen av patenterbarheten gäller samma regler som

eljest. I fråga ^om nyhetskravet gäller i princip kravet på uppfinningshöjd

även i förhållande till huvuduppfinningen sedan denna blivit nyhetshind-

rande i allmänhet. I praxis har dock framträtt en tendens till mildare be­

dömande i detta hänseende. Tilläggspatent beviljas för den tid, under vilken

huvudpatentet förblir gällande, och är ej underkastat årsavgift.

Kommittéerna har övervägt huruvida detta system, som ansetts med­

föra avsevärda komplikationer av patentärendena, skulle kunna upphävas.

Med hänsyn till den stränga äldrerättsregeln som föreslås i 2 § andra

stycket har det emellertid, i anslutning till en motsvarande regel i EEC-ut-

kastet, ansetts rimligt att behålla möjligheten till tilläggspatent under den

tid då ansökningen om huvudpatentet är hemlig; tilläggspatent skall därvid

kunna meddelas utan hinder av att det enligt äldrerättsregeln eljest gäl­

lande kravet på uppfinningshöjd i förhållande till huvuduppfinningen inte

är uppfyllt. Den nuvarande regeln att tilläggspatent upphör att gälla sam­

tidigt som huvudpatentet bibehålies i princip. Vissa modifikationer föreslås

dock. Om huvudpatentet upphör på grund av att patenthavaren avstår från

patentet eller om patentet förklaras ogiltigt, skall tilläggspatentet behand­

las som självständigt patent för återstoden av patenttiden. Finns flera till-

läggspatent, skall därvid det först meddelade gälla som huvudpatent och

de övriga som tilläggspatent till detta. Slutligen föreslås en regel att till-

läggspatent må övergå till annan endast tillsammans med huvudpatentet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna har i princip godtagits vid re­

missbehandlingen och innefattar även enligt min mening ett lämpligt sätt

Kungl. Mnj:ls proposition nr M) år WHO

104

att tillgodose uppfinnarens intresse av att kunna erhålla patent på vidare­

utveckling av uppfinningen, trots att hans egen ansökan om patent på den­

na principiellt utgör nyhetshinder. De föreslagna bestämmelserna torde där­

för böra upptagas i lagen. Vissa redaktionella jämkningar bör dock göras.

I ett par detalj spörsmål har framställts vissa erinringar. En remissin­

stans anser att det inte tillräckligt klargjorts vad som kan göras till föremål

för tilläggspatent. Enligt min mening beskrives föremålet emellertid väl av

den av kommittéerna valda termen »utveckling» av uppfinningen. Avgöran­

de för vad som skall kunna upptagas i en ansökan om tilläggspatent blir

om patentkraven i denna hade kunnat upptagas som patentkrav i ansök­

ningen om huvudpatent. I ett annat remissvar har yrkats att innehavare av

flera tilläggspatent i fall då huvudpatentet upphör skall äga bestämma vilket

av dem som skall utgöra huvudpatent. Enligt min mening fordras dock i

detta hänseende en fast regel och jag godtager kommittéernas förslag att

man följer den ordning i vilken tilläggspatenten meddelats.

Beträffande det i första stycket upptagna villkoret att ansökan om till-

läggspatent skall ha inkommit innan ansökningen om huvudpatent blev

allmänt tillgänglig vill jag framhålla, att en ansökan principiellt skall på

begäran behandlas såsom avseende tilläggspatent, även om den från början

avsåg självständigt patent. Kravet på att ansökningen skall ha inkommit

före offentliggörandet av ansökningen om huvudpatentet hänför sig härvid

till den ursprungliga inkomstdagen.

I anledning av vad som uttalats i ett remissyttrande vill jag framhålla att

reglerna i 6 § om konventionsprioritet inte inverkar på kravet att ansökan

om tilläggspatent måste inges här i riket innan ansökningen om huvudpa­

tentet här blivit allmänt tillgänglig enligt 22 §. Av allmänna regler följer

även att ett offentliggörande av huvuduppfinningen i annat land medför att

denna blir vanligt nyhetshinder i förhållande till ansökan om tilläggspatent,

som har prioritet efter huvudansökningen, även om ansökningshandling­

arna rörande huvuduppfinningen ännu inte blivit allmänt tillgängliga här i

riket enligt 22 §.

Till frågan om årsavgifter för tilläggspatent återkommer jag vid 41 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

Kunr/l. Maj:ts proposition nr >,YO är 1966

105

2 KAP.

Patcntansökan och dess handläggning

8

§.

Paragrafen, som motsvarar 9 § i kommittéernas förslag, innehåller stad­

gande om patentmyndigheten.

Gällande rätt. I patentförordningen finns inte någon bestämmelse om vil­

ken myndighet som är patentmyndighet. Enligt 2 § instruktionen den 25 maj

1962 (nr 365) för patent- och registreringsverket är verket central stats­

myndighet för ärenden angående bl. a. patent. Enligt 6 § skall inom patent­

verket finnas bl. a. patentavdelningen och besvärsavdelningen. Patentavdel­

ningens verksamhet regleras av bestämmelser i 1962 års instruktion och i

särkilda av patentverket internt utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsav-

delningens sammansättning finns vissa allmänna bestämmelser i 8 § tredje

stycket patentförordningen, som också innehåller regler om avdelningens be­

slutförhet och om omröstning inom avdelningen. Närmare bestämmelser om

besvärsavdelningen finns i 1962 års instruktion.

Kommittéerna. I 9 § första punkten förslaget har upptagits stadgande att

patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. I andra punk­

ten anges, att inom patent- och registreringsverket finns en besvärsavdel-

ning, om vilken är särskilt stadgat. Rörande besvärsavdelningen framhålles

i kommittéernas förslag att närmare regler om avdelningens sammansätt­

ning och verksamhet bör ges i särskild lag, eftersom avdelningen har befatt­

ning inte endast med patentärenden utan även med varumärkes- och namn-

ärenden. Särskilt förslag om sådan lag har avgivits av den svenska kommit­

tén.

Remissyttrandena. Till andra punkten framhåller patentverket att verket i

och för sig inte har något att invända mot att besvärsavdelningen om-

nämnes men att i så fall även bör upptagas stadgande om första instansen,

patentavdelningen. Om så inte anses böra ske, bör besvärsavdelningen näm­

nas endast i form av en hänvisning till den särskilda lagen därom.

Departementschefen. Enligt min mening är det tillräckligt att i patentlagen

ange att patentmyndighet för riket är patent- och registreringsverket. När­

mare bestämmelser om de i detta ämbetsverk ingående patent- och besvärs-

avdelningarna ges i 1962 års instruktion för patentverket och vissa med

stöd därav utfärdade föreskrifter. Rörande besvärsavdelningen får jag vi-

4f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 40

106

dare hänvisa till det särskilda förslaget till lag om patent- och registrerings­

verkets besvärsavdelning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

9 §.

I denna paragraf, som motsvarar 10 § i kommittéernas förslag, ges före­

skrifter om innehållet i patentansökan.

Gällande rätt. Om patentansökans innehåll stadgas för närvarande i 4 §

patentförordningen. Enligt bestämmelserna i 1 mom. första—tredje styc­

kena skall den, som vill erhålla patent, till patentmyndigheten inge eller i

betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga beskrivning i tre

exemplar över uppfinningen och de ritningar, som erfordras för att tydlig­

göra beskrivningen, jämväl i tre exemplar, ävensom, där sådant behövs,

modeller, varuprov och dylikt. Ansökningen skall innehålla uppgift om sö­

kandens namn, yrke och postadress samt uppfinningens benämning. Be­

skrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person bör

kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall avslutas

med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som känneteck­

nar uppfinningen och sökcs skyddat genom patent. Enligt 3 mom. åligger

det därjämte sökanden att bifoga en ansökningsavgift av tvåhundra kronor.

För övriga bestämmelser i 4 § patentförordningen redogöres vid 10—12 §§

i departementsförslaget.

Kommittéerna. Kommittéerna har i 10 § första stycket upptagit stadgande

att ansökan om patent göres skriftligen hos patentmyndigheten. Ansök­

ningen skall innehålla så tydlig beskrivning av uppfinningen att eu fack­

man med ledning därav kan utöva denna samt bestämd uppgift om vad

som sökes skyddat genom patentet (patentkrav). Vidare stadgas att patent­

skyddets omfattning bestämmes av patentkraven samt att för förståelse av

patentkraven ledning må hämtas från beskrivningen. I andra stycket före-

skrives att sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift. I motiven fram­

håller kommittéerna inledningsvis att i lagtexten endast intagits de grund­

läggande uppgifterna om patentansökans innehåll. Övriga bestämmelser har

ansetts böra intagas i tillämpningsföreskrifterna. I förhållande till patent­

förordningen innebär förslaget — utom att en del detalj föreskrifter sålun­

da uteslutits ur lagtexten — ett par smärre redaktionella jämkningar. 1

andra punkten har uttrycket »fackman» ansetts mera adekvat än den för

närvarande både i patentförordningen och övriga nordiska patentlagar bru­

kade termen »sakkunnig». Vidare saknas motsvarighet till det i patentför­

ordningen upptagna kravet på alt beskrivningen skall vara, förutom tydlig,

även fullständig. Ett dylikt fullständighetskrav har kommittéerna ansett

vara innefattat i föreskriften afl en fackman med ledning av beskrivningen

skall kunna utöva uppfinningen. Den av kommittéerna föreslagna defini­

107

tionen av »patentkrav» är kortare än bestämningen i patentförordningen

men är avsedd att äga samma innebörd. I denna del hänvisas till 30 § i

departementsförslaget.

1 motiven har kommittéerna behandlat frågan huruvida uppfinnarens

namn bör anges och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Kommittéer­

na anför att de i sitt preliminära förslag i 9 § föreskrivit att uppfinnaren

skulle anges i ansökningen och i It § att om patent söktes av annan än upp­

finnaren, sökanden skulle styrka sin rätt till uppfinningen. Samtidigt hade

i 7 § upptagits eu bestämmelse om s. k. företagsuppfinning. Såsom har an­

förts vid 1 § har sistnämnda bestämmelse emellertid ej medtagits i det slut­

liga betänkandet. I samband härmed har även föreskriften om angivande av

uppfinnaren slopats. Därmed vinnes den fördelen, att prövningen av frågan

om sökandens rätt kan begränsas till de fall, då hans rätt verkligen har bli­

vit bestridd, vilket medför en väsentlig rationalisering av patentmyndighe­

tens arbete. Kommittéerna har även slopat bestämmelsen i It § i preliminär­

förslaget om att en sökande, som inte själv har gjort uppfinningen, alltid

skall vara förpliktad att styrka sin rätt till uppfinningen. Detta betyder

dock inte att patentmyndigheten skulle sakna möjlighet att i de fall, då den

finner skäl därtill, fordra att sökanden styrker sin rätt. Tillbörlig hänsyn

till »uppfinnaräran» tas i 26 §, där det stadgas att uppfinnaren äger på­

fordra att han nämnes som uppfinnare i patentet.

Kommittéernas uttalande i denna del är inte enhälligt. Två ledamöter av

den svenska kommittén, herrar Reiland och von Zweigbergk, har under åbe­

ropande av principiella och praktiska skäl reserverat sig för bibehållande

av bestämmelserna i 9 och 11 §§ i preliminärförslaget.

Kommittéerna anser att man alltjämt, liksom i flertalet andra länder

med förprövningssystem, bör täcka patentverkens omkostnader genom av­

gifter från patentsökandena och patenthavarna. I överensstämmelse med

gällande rätt bör dessa kostnader fördelas på olika avgifter. Om ansök-

ningsavgift stadgas i förevarande paragraf. Rörande övriga avgifter hänvisas

till 15, 20, 25, 41, 42 och 51 §§ i departementsförslaget. Avgifterna skall en­

ligt förslaget fastställas i administrativ ordning, jämför 73 g i departements­

förslaget.

Remissyttrandena. Kommittéernas beslut att ur det definitiva förslaget

utesluta preliminärförslagets bestämmelser om att uppfinnarens

n a in n skall anges och att — därest patent sökes av annan än uppfinnaren

__ sökanden skall styrka sin rätt till uppfinningen har väckt bestämda in­

vändningar från det övervägande antalet remissinstanser, vilka helt ansluter

sig till vad reservanterna Reiland och von Zweigbergk anfört. Flera instan­

ser, nämligen Landsorganisationen, Statsverkens ingenjörsförbnnd, Svenska

industritjänstemannaförbundet, Svenska uppfinnaref öreningen, Svenska

uppfinnarkontoret, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges civil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 'i0 dr l!)6(i

108

ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund och Tjänstemän­

nens centralorganisation, förklarar denna fråga vara av så stor betydelse att

den är avgörande för huruvida förslaget i dess helhet kan godtagas eller ej.

I förevarande sammanhang förordar Statsverkens ingenjörsförbund och

Tjänstemännens centralorganisation ett stadgande om viss underrät­

telseplikt för p a t e n t v e r k e t. Då det kan förflyta lång tid innan

en rättsinnehavare, på vilken en uppfinning överlåtits, föranstaltar om an­

sökan om patent, är det önskvärt att patentverket ålägges att i god tid un­

derrätta den i patenthandlingarna angivne uppfinnaren om att patent sökts.

Därest rättsinnehavaren underlåter att ansöka om patent i andra länder och

ansökningen publiceras, kan uppfinnaren eljest komma att utsättas för eko­

nomisk skada.

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

Departementschefen. De av kommittéerna i förevarande paragraf upptagna

bestämmelserna om innehållet i patentansökan synes väsentligen ej ge an­

ledning till erinran. I första stycket torde dock i anslutning till artikel 8 i

Europarådets lagkonvention böra intagas bestämmelse att beskrivningen av

uppfinningen skall innefatta jämväl ritningar, om sådana erfordras. Be­

stämmelserna rörande patentkravens rättsverkan har i departementsför-

slaget överförts till 39 §.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har förordats att i lagen

upptages bestämmelser om att uppfinnaren skall anges och att, därest pa­

tent sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styrka sin rätt till upp­

finningen. Jag biträder detta förslag, som tillgodoser en av åtskilliga svenska

remissinstanser uttalad uppfattning. Föreskrift om att uppfinnaren skall an­

ges torde böra upptagas i förevarande paragraf. Bestämmelse om att sökan­

den skall styrka sin rätt till uppfinningen, därest patent sökes av annan än

uppfinnaren, synes böra intagas i en följande paragraf.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte patentverket borde åläggas

skyldighet att, då patent sökes av annan än uppfinnaren, underrätta denne

om att patent sökts. Enligt min mening finns det knappast anledning härtill.

I samband med överlåtelse av uppfinningen har uppfinnaren möjlighet att

utverka åtagande av förvärvaren att denne själv underrättar uppfinnaren om

patentansökningen.

10

§.

Paragrafen, som är likalydande med 11 § i kommittéernas förslag, be­

handlar det s. k. enhetskravet.

Gällande rätt. Enligt 4 § 1 mom. sista stycket patentförordningen skall, om

patent sökes på flera uppfinningar, särskilda ansökningshandlingar inges

för vardera.

109

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller alt kravet att endast eu uppfin­

ning får upptagas i varje ansökan — enhelskravet — i första hand grundas

på administrativa hänsyn. Om flera av varandra oberoende uppfinningar

fick medtagas i en ansökan, skulle handläggningen kompliceras och klassi­

ficeringen försvåras. Även fiskaliska skäl anförs; man bör inte för en och

samma avgift kunna få handläggning och skydd avseende flera uppfin­

ningar.

Kommittéernas förslag till stadgande i ämnet, som upptagits i förevaran­

de paragraf, har fått utformningen, att i samma ansökan inte må sökas pa­

tent på två eller flera av varandra oberoende uppfinningar. Frågan i vad

mån uppfinningar som är beroende av varandra får upptagas i samma an­

sökan behandlas ej i stadgandet. Föreligger emellertid ett tekniskt samband

mellan uppfinningarna måste det enligt kommittéerna anses praktiskt och

rimligt att de medtages i samma ansökan. Närmare bestämmelser rörande

tillämpningen av stadgandet har ansetts böra ges i administrativ ordning.

Departementschefen.

Jag tillstyrker kommittéernas förslag, som inte för­

anlett erinringar vid remissbehandlingen.

11

§■

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéernas förslag.

Departementschefen. I 4 § 2 mom. patentförordningen föreskrives, att om

sökanden uppger annan såsom uppfinnare, sökanden skall förete hand­

ling, som visar att han är dennes rättsinnehavare. Såsom jag uttalat vid

behandlingen av 9 § bör en liknande föreskrift upptagas i den nya lagen.

Stadgandet, som lämpligen bör placeras som 11 §, torde böra få utform­

ningen, att om patent sökes av annan än uppfinnaren, sökanden skall styr­

ka sin rätt till uppfinningen.

12

§.

I denna paragraf, som överensstämmer med 12 § i kommittéernas förslag,

har intagits bestämmelse om ombud för sökande, som inte har hemvist i

Sverige.

Gällande rätt. I 4 § 1 mom. fjärde stycket patentförordningen föreskrives,

att om sökanden ej är boende inom riket, skall han vid ansökningen foga

fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår

svara för honom.

Kommittéerna. Kommittéerna har här i anslutning till gällande rätt upp­

tagit stadgande, att om patentsökanden saknar hemvist här i riket, han

skall ha ett härstädes bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som

rör ansökningen. Ett motsvarande stadgande om ombudsplikt på patent­

stadiet har intagits i 58 § i kommittéernas förslag (71 § i departementsför-

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år l!)6(i

slaget). I motiven framhålles att föreskriften är motiverad av praktiska

skäl. Som exempel nämnes bl. a. att de förhandlingar, som äger rum mellan

patentsökanden och patentmyndigheten, kan förmodas bli betydligt för­

svårade, om myndigheten måste stå i direkt kontakt med en sökande, som

hor utomlands och som därför måste antas sakna nödig kunskap om språk

och förhållanden här i landet.

HO

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet för patentsö­

kande, vilken inte har hemvist i Sverige, att ha ett här bosatt ombud, över­

ensstämmer i sak med gällande rätt. Det har ej föranlett erinran vid re­

missbehandlingen och torde med en mindre redaktionell jämkning böra

upptagas i lagen.

13 §.

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommittéernas förslag, behandlas

möjligheten att ändra patentansökan.

Gällande rätt. I patentförordningen saknas särskilda bestämmelser om änd­

ring i ansökans innehåll. Möjligheten härtill måste dock anses vara förut­

satt i 5 §, som ålägger patentmyndigheten skyldighet att utfärda föreläggan­

de för att bereda sökanden tillfälle till rättelser. Enligt praxis får ansökan

emellertid inte ändras till att avse sådant som saknar motsvarighet i de

handlingar, som förelåg då ansökningen gjordes eller som enligt särskilda

föreskrifter kan anses ha förelegat vid detta tillfälle.

Kommittéerna. Kommittéerna har här upptagit stadgande att ansökan om

Patent inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av an­

sökningen när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt

14 § skall anses gjord. I motiven anför kommittéerna att bestämmelserna om

patentansökningens innehåll uppställer vissa fordringar på beskrivningens

tydlighet och patentkravens innehåll och bestämdhet. Vid patentmyndighe­

tens granskning kan det visa sig att sökanden inte uppfyllt dessa fordringar,

och han bör då ha tillfälle att rätta anmärkta brister. Han bör också ha rätt

att självmant göra ändringar av detta slag. Det kan även hända att det un­

der handläggningen befinnes att sökanden inte är berättigad till ett så om­

fattande skydd som han begärt. I detta fall bör sökanden ha rätt att in­

skränka patentkraven. Vad angår den omfattning i vilken ändringar får gö­

ras bör i princip endast sådana ändringar godtagas som har motsvarighet i

ansökningshandlingarna sådana dessa förelåg ansökningsdagen. Har ansök-

ningsdagen framflyttats enligt 14 §, bör dock i stället hänsyn tagas till an­

sökningshandlingarna sådana de förelåg vid den tidpunkt då ansökningen

enligt nämnda paragraf skall anses gjord.

in

Remissyttrandena. Stadgandet Ivar inte föranlett annat yttrande än att en

ledamot i Stockholms rådhusrätt i särskilt yttrande föreslagit, att uttrycket

»ansökningen» utbytes mot »ansökningshandlingarna» eller »ansökningens

grundhandlingar».

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna i överens­

stämmelse med gällande praxis upptagit stadgande att ansökan om patent

inte må ändras så att patent sökes på något som ej framgick av ansökning­

en när denna gjordes eller vid den tidpunkt då ansökningen enligt 14 § skall

anses gjord. Jag tillstyrker stadgandet, som inte föranlett någon saklig erin­

ran vid remissbehandlingen. Vissa redaktionella jämkningar torde dock böra

vidtagas; bl. a. bör, såsom föreslagits i ett remissyttrande, uttrycket »ansök­

ningen» utbytas mot »ansökningshandlingarna».

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar 14 § i kommittéernas förslag, behandlas

frågan om rätt för sökanden att vid ändring av ansökan få åberopa dagen

för ändringen som ny ansökningsdag (s. k. löpdagsförskjutning). Stadgan­

det saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna erinrar om att det av 13 § framgår att pa­

tentkrav får avse endast vad som innehålles i de ursprungliga ansöknings­

handlingarna. Om dessa inte är tillräckligt fullständiga för att grunda det

patentskydd sökanden önskar, finns enligt gällande svensk och dansk rätt

inte möjlighet att i efterhand vidtaga erforderlig komplettering utan sökan­

den är hänvisad till att göra ny ansökan. I de finska och norska patentlagar­

na erbjudes emellertid i stället möjlighet för sökanden att vidhålla den ur­

sprungliga ansökningen men begära att denna skall anses gjord vid den tid­

punkt då kompletteringen vidtages, s. k. löpdagsförskjutning. Enligt kom­

mittéernas mening bör detta system upptagas i den nya lagstiftningen. Löp­

dagsförskjutning bör dock enligt kommittéerna kunna påkallas endast inom

viss tid från den ursprungliga ansökningsdagen; som lämplig tid föreslås

sex månader. Det har också synts rimligt att förmånen av löpdagsförskjut­

ning får utnyttjas endast en gång i varje ärende. I enlighet med det anförda

föreslår kommittéerna i första stycket av förevarande paragraf stadgande,

att om sökanden inom sex månader från ansökningsdagen vidtager ändring

i ansökningen, ansökningen skall, där han så begär, anses gjord vid den

tidpunkt, då ändringen gjordes; i andra stycket föreslås, att framställning

som avses i första stycket inte må göras mera än en gång och ej må åter­

tagas.

Kommittéerna framhåller att löpdagsförskjutning kan begäras även i frå­

ga om ansökan, beträffande vilken åberopas prioritet enligt 6 §. Löpdagsför­

skjutning medför dock inte någon förlängning av prioritetstiden. Om den

Kanyl. Muj.ts proposition nr 'it) år t it (it>

112

dag, som skall anses som ny ansökningsdag, infaller efter prioritetstidens

utgång, går alltså prioriteten förlorad.

I motiven behandlar kommittéerna även frågan vilken betydelse en löp-

dagsförskjutning har, om ansökningen sedermera åberopas som prioritets-

grundande vid ansökan om patent i annat land inom Parisunionen. Enligt

kommittéernas mening bör frågan besvaras med hänsynstagande till ett vM

Lissabonkonferensen i artikel 4 C (4) Pariskonventionen nyinfört stadgande

om rätt att under vissa villkor åberopa förnyad ansökan rörande samma

uppfinning som prioritetsgrundande. Kommittéerna utgår från att sökan­

den, med tillämpning av denna artikel, kommer att tillerkännas valrätt mel­

lan att räkna prioriteten från den ursprungliga ansökningsdagen eller från

den dag som skall anses som ny ansökningsdag.

Remissyttrandena. Det föreslagna systemet med löpdagsförskjutning bär

i allmänhet inte föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Patentverket känner dock viss tvekan inför förslaget. Även om systemet

skulle ha vissa fördelar för patentmyndigheten, innebär det risk för priori­

tet sfor lus t utomlands. Vad som i anslutning härtill anföres i betänkandet

om tillämpningen av artikel 4 C (4) Pariskonventionen kan komma att visa

sig oriktigt. I 14 § är ju inte, såsom i nämnda artikel, fråga om flera ansök­

ningar utan om en ansökan med förskjuten löpdag. En ledamot är skiljaktig

och tillstyrker utan förbehåll det föreslagna systemet.

Departementschefen. Såväl i gällande patentförordning som i förslaget är

det en grundläggande princip att patentkraven inte får gå utöver vad som

innehålles i de ursprungliga ansökningshandlingarna. Är dessa inte tillräck­

ligt fullständiga för att grunda de krav sökanden önskar ställa, går det alltså

i princip inte alt i efterhand komplettera dessa utan ny ansökan måste gö­

ras. I anslutning till finsk och norsk rätt öppnar förslaget här möjlighet för

sökanden att göra komplettering under vidhållande av ansökningen och be­

gära att denna skall anses gjord vid den tidpunkt då kompletteringen vid­

tages. Enligt förslaget skall begäran om löpdagsförskjutning göras inom sex

månader från ansökningsdagen. Sådan begäran skall inte få göras mer än en

gang och skall ej få återtagas. Bestämmelserna har inte föranlett erinran

vid remissbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra

upptagas i lagen.

Såsom kommittéerna framhållit inverkar begäran om löpdagsförskjutning

inte på beräkning av prioritetstid som enligt 6 § räknas från en tidigare i ut­

landet gjord ansökan. Om den dag, som skall anses som ny ansökningsdag

infaller efter prioritetstidens utgång, går alltså prioriteten förlorad.

Kommittéerna har även behandlat frågan vilken betydelse löpdagsför­

skjutning har i fall, då ansökningen sedermera åberopas som prioritetsgrun-

dande vid ansökan om patent i annat land. Enligt min mening är det svårt

Kungl. Maj. ts proposition nr

40

år 1966

113

att göra något uttalande härom, eftersom frågan beror av lagstiftningen i det

land där ansökningen göres. Som patentverket antytt bör emellertid en pa­

tentsökande, som framdeles ämnar söka patent utomlands, beakta att en bär

gjord löpdagsförskjutning vid prövning i annat land kan anses medföra en

förskjutning av prioritetstiden i förhållande till vad som skulle gälla om

sökanden i stället gjort ny ansökan.

Iiiingl. Maj. ts proposition nr

40

år W60

15 §.

I paragrafen, som motsvarar 15 § i kommittéernas förslag, ges regler om

behandlingen av patentansökan då patenthinder anses föreligga.

Gällande rätt. I 5 § första och andra styckena patentförordningen före-

skrives, att om patentmyndigheten finner att sökanden ej fullgjort vad en­

ligt 4 § 1 mom. ålegat honom — se härom vid 9, 10 och 12 §§ i departe-

mentsförslaget — patentmyndigheten skall hålla sökanden till handa eller,

om fullständig adress uppgivits, med posten till honom översända skriftlig

underrättelse därom med föreläggande för honom att inom viss tid skrift­

ligen yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter

sökanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, skall patentmyndig­

heten avföra ansökningen. Sökanden äger dock att återuppliva denna ge­

nom att inom fyra månader från utgången av förenämnda tid till patent­

myndigheten inkomma med yttrande och viss avgift (återupplivningsav-

gift).

I 6 § första och andra styckena stadgas, att om patentmyndigheten fin­

ner att uppfinningens föremål inte är av sådan beskaffenhet att patent må

meddelas därå, eller att uppfinningen uppenbarligen inte är ny, eller att

sökande, vilken uppgivit annan såsom uppfinnare, ej visat att han är dennes

rättsinnehavare, eller att sökande underlåtit att erlägga ansökningsavgift,

patentmyndigheten skall på sätt i 5 § sägs lämna sökanden skriftlig un­

derrättelse därom med föreläggande för honom att inom viss tid skriftligen

yttra sig över anmärkningen och avhjälpa förefintlig brist. Underlåter sö­

kanden att inom föreskriven tid yttra sig i ärendet, äger vad i 5 § stadgas

om avförande av ansökningen och om återupplivning motsvarande tillämp­

ning.

Kommittéerna. Kommittéerna anser att reglerna rörande handläggning av

bristfällig ansökan bör vara desamma, vare sig fråga är om formella eller

materiella brister. I 15 § första stycket har upptagits ett för båda fallen ge­

mensamt stadgande, att om sökanden inte iakttagit vad om ansökan är

föreskrivet eller patentmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall

till ansökningen, sökanden skall föreläggas att inom viss tid avge yttrande

eller vidtaga rättelse. Det har inte funnits påkallat att i lagtexten bestämma

på vilket sätt delgivning av föreläggande skall ske.

114

I andra stycket stadgas att om sökanden underlåter att inom förelagd tid

inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist,

skall ansökningen avskrivas. Bestämmelsen motsvarar nuvarande regel om

avförande av ansökan.

I anslutning till gällande rätt ges i tredje stycket en regel om återupptag*

nmg. Det stadgas sålunda, att prövningen av ansökningen återupptages, dä­

rest sökanden inom fyra månader efter utgången av den förelagda tiden in­

kommer med yttrande eller vidtager åtgärd för att avhjälpa brist och inom

samma tid erlägger fastställd återupplivningsavgift.

Remissyttrandena. Bestämmelsen har föranlett yttrande endast av Svenska

patentombudsf öreningen, som anser att för sent erläggande av återupp­

livningsavgift bör kunna avhjälpas i efterhand. De olägenheter som

befaras av en sådan ordning, särskilt att den kunde användas i uppehållan­

de syfte, synes föreningen vara överdrivna och kan för övrigt motverkas ge­

nom att man stipulerar en mycket kort frist för avhjälpandet och hög straff­

avgift.

Departementschefen. De föreslagna reglerna rörande förfarandet då an­

sökan är bristfällig synes väsentligen ej ge anledning till erinran. I andra

stycket torde dock av praktiska skäl böra tilläggas föreskrift om att under­

rättelse rörande sådan påföljd som avses i stycket skall intagas i föreläg­

gandet. I tredje stycket torde termen »återupplivningsavgift» böra ersättas

med »återupptagningsavgift». Därjämte torde vissa redaktionella jämk­

ningar böra vidtagas.

Svenska patentombudsföreningens förslag att för sent erläggande av

återupptagningsavgift bör kunna avhjälpas i efterhand är förenat med

olägenheter och synes för övrigt onödigt med hänsyn till den väl tilltagna

återupptagningsfristen. Jag kan därför inte biträda förslaget.

16 §.

I paragrafen, som motsvarar 16 § i kommittéernas förslag, regleras hand­

läggningen sedan sökanden avgivit yttrande i anledning av föreläggande.

Gällande rätt. I 5 § tredje stycket patentförordningen stadgas att om sö­

kanden inom förelagd tid inkommer med yttrande rörande sådana brister

som avses i paragrafen — se härom vid 15 § i departementsförslaget — eller

inom fyra månader från utgången av sagda tid inkommer med yttrande och

återupplivningsavgift, men underlåter att inom föreskriven tid avhjälpa an­

märkt brist, patentmyndigheten äger förklara ansökningen förfallen. Be­

träffande brister som avses i 6 § patentförordningen finns ett motsvarande

stadgande i tredje stycket av denna paragraf; påföljden är dock här att an­

sökningen avslås.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1966

115

Kommittéerna. Kommittéerna har i paragrafen upptagit stadgande att om

liinder för bifall till ansökningen föreligger även efter det yttrande inkom­

mit och sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, ansökningen skall

avslås, där ej anledning förekommer att ånyo ge sökanden föreläggande.

Regeln motsvarar gällande rätt med det undantaget att den nuvarande

skillnaden mellan förfallo- och avslagsbeslut ansetts ej böra bibehållas.

Remissyttrandena. Patentverket anser det vara en förtjänst hos förslaget

att motsvarighet till den nuvarande patentförordningens uppspaltning på

förfallobeslut vid formella brister och avslagsbeslut vid hinder av materiell

innebörd inte upptagits i förslaget. Den nuvarande ordningen har nämligen

påtagliga svagheter.

Departementschefen. Det av kommittéerna föreslagna stadgandet har ej

föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde med en mindre redak­

tionell jämkning böra upptagas i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr >,W ur W6(i

17 §.

I denna paragraf, som motsvarar 17 § i kommittéernas förslag, behandlas

förfarandet då någon påstår bättre rätt till patentsökt uppfinning. Stadgan­

det saknar motsvarighet i patentförordningen.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att det i patentärende kan in­

träffa att annan än sökanden påstår bättre rätt till uppfinningen. Den som

framställer sådant påstående gör t. ex. gällande att han själv är den verk­

liga uppfinnaren och att sökanden erhållit kännedom om uppfinningen el­

ler om de idéer, på vilka den väsentligen bygger, genom att missbruka upp­

gifter som uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare givit i förtroende.

Även där sökanden ostridigt är upphovsman till uppfinningen, kan mot

honom göras gällande att han t. ex. i anställningskontrakt förbundit sig

att alla uppfinningar som han gör skall tillkomma hans arbetsgivare. Sö­

kandens rätt kan också vara beroende av en civilrättslig tvist, t. ex. om arv.

Någon rätt för patentmyndigheten att hänskjuta tvist om bättre rätt till

domstol finns för närvarande inte i någon av de nordiska patentlagarna.

Med beaktande av att frågan om rätten till uppfinningen i allt fall kan dra­

gas inför domstol sedan patentet beviljats har kommittéerna emellertid

funnit det ändamålsenligt att bereda patentmyndigheten möjlighet att slip­

pa att avgöra frågor, vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för

de allmänna domstolarna.

I paragrafens första stycke stadgas i enlighet härmed, att om någon inför

patentmyndigheten påstår bättre rätt till uppfinningen än sökanden och

saken finnes tveksam, patentmyndigheten må förelägga honom att inom

viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes ej föreläggandet, må på­

116

Kungl. Maj.ts proposition nr

40

år 1966

ståendet lämnas utan avseende vid patentansökningens avgörande. Under­

rättelse därom skall intagas i föreläggandet. Kommittéerna framhåller att

påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess patentansök­

ningen avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med invänd­

ning enligt 21 §.

I andra stycket föreskrives att om tvist om bättre rätt till patentsökt upp­

finning är anhängig vid domstol, patentansökningen må förklaras vilande

i avbidan på att målet slutligt avgöres.

Kommittéerna understryker att de föreslagna bestämmelserna är fakulta­

tiva. Patentmyndigheten får med hänsyn till omständigheterna avgöra om

föreläggande skall ges, respektive ansökningen förklaras vilande, eller om

den t. ex. såsom gällande uppenbart inte patenterbar uppfinning skall avslås

oberoende av eventuellt pågående rättegång.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har

inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen. Jag tillstyrker att de med

vissa redaktionella jämkningar upptages i lagen.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 18 § i kommittéernas förslag, ger en regel

om överföring av patentansökan. Regeln saknar motsvarighet i patentförord­

ningen.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att den som under ansöknings-

förfarandet visar att han äger bättre rätt till uppfinningen än sökanden i

regel har intresse av att själv få patent på uppfinningen. Att härvid hänvisa

honom till att själv göra ny ansökan är inte tillfredsställande eftersom

den redan föreliggande ansökningen, trots att den var oberättigad, utgör

nyhetshinder i de fall när den hunnit bli offentliggjord. En annan utväg

måste därför väljas. Efter att ha övervägt olika alternativ har kommittéerna

stannat för att, efter mönster från schweizisk rätt, föreslå att den ur­

sprungliga ansökningen skall kunna överföras på den berättigade. Härige­

nom vinnes bl. a. att det inte kan uppstå en period under vilken uppfin­

ningen inte är föremål för någon ansökan och alltså fri för allmänheten.

Enligt kommittéernas mening bör den berättigade emellertid inte få till­

godogöra sig den för den första ansökningen redan erlagda ansökningsav-

giften. Ny sådan avgift bör erläggas, bl. a. med tanke på det extra arbete

som uppstår för patentmyndigheten i form av korrespondens och överlägg­

ningar med den nya sökanden. För att hindra rättsförlust, bör ansökningen

inte få avskrivas eller avslås, förrän yrkande om överföring blivit slutligt

prövat.

I enlighet härmed föreslås i första stycket av förevarande paragraf stad­

gande att om någon visar, att han äger bättre rätt till patentsökt uppfin­

117

ning än sökanden, patentmyndigheten skall, där han så begär, i stället för

att på den grund avslå ansökningen överföra denna på honom. Den som

sålunda får patentansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsav-

gift. I andra stycket föreskrives, att om överföring av patentansökan yrkats,

ansökningen inte må avskrivas eller avslås, förrän yrkandet blivit slutligt

prövat.

Remissyttrandena. Stadgandet har inte föranlett annat yttrande än att

patentverket föreslagit att regeln i andra stycket utvidgas så att den utsäger

att, om överföring av patentansökan yrkas, ansökningen — förutom att

den inte får avskrivas eller avslås — ej heller får beviljas eller ens ut­

läggas förrän frågan om vem som skall anses vara rätt sökande blivit av­

gjord. Även genom åtgärder som leder till utläggning eller bifall kan näm­

ligen den berättigades patent komma att bli så begränsat eller urholkat att

det i praktiken blir värdelöst för honom.

Departementschefen. De av kommittéerna i första stycket av förevarande

paragraf föreslagna bestämmelserna om rätt för den som visar att han äger

bättre rätt till uppfinningen än sökanden att få ansökningen överförd på

sig har lämnats utan erinran av remissinstanserna och torde med ett par

redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen. Bättre rätt kan i uppen­

bara fall styrkas direkt inför patentmyndigheten. I tveksamma fall kan pa­

tentmyndigheten jämlikt 17 § i förslaget utfärda föreläggande för den som

anser sig berättigad att väcka talan vid domstol. Bifalles sådan talan, styr-

kes den bättre rätten inför patentmyndigheten genom uppvisande av laga-

kraftvunnen dom.

Enligt andra stycket i kommittéernas förslag må, när yrkande om över­

föring framställts, patentansökningen inte avskrivas eller avslås förrän

yrkandet blivit slutligen prövat. Patentverket har förordat att ansökningen

i avbidan på den slutliga prövningen av överföringsfrågan ej heller skall

kunna bifallas eller utläggas. Enligt min mening ligger det emellertid i par­

ternas intresse att handläggningen av ansökningsärendet kan fortsättas

medan överföringsfrågan prövas och det synes mest praktiskt att även slut­

ligt beslut i form av bifall därvid skall kunna ges. Jag biträder därför kom­

mittéernas förslag med viss redaktionell jämkning.

19 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 19 § i kommittéernas förslag,

regleras villkoren för ansökans godkännande för utläggning och verkan av

sådant godkännande med avseende på sökandens möjligheter att ändra

sina yrkanden.

Kungl. Maj ris proposition nr M) är lU6(i

118

Gällande rätt. I patentförordningen saknas bestämmelser om godkännande

för utläggning, d. v. s. det beslut som föregår det förfarande varigenom all­

mänheten beredes tillfälle alt inkomma med invändningar mot patentansök­

ningen. 1 7 § första stycket i förordningen anges emellertid som villkor för

de åtgärder som här avses att ansökningshandlingarna är fullständiga och

att anledning ej förekommit att avslå ansökningen. Patentförordningen har

inte heller några bestämmelser med avseende på sökandens möjligheter att

ändra sina yrkanden. I praxis anses dock sådan rätt föreligga och någon

tidsbegränsning anses därvid inte gälla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

Kommittéerna. I första stycket av förevarande paragraf har kommittéerna

upptagit stadgande att om ansökningshandlingarna är fullständiga och

hinder för patent ej finnes föreligga, ansökningen skall godkännas för ut­

läggning enligt 21 §. I motiven anföres bl. a. att beslut om utläggning inte

binder patentmyndighetens slutliga ställningstagande. Beslutet innebär en­

dast att i det töretintliga läget hinder mot patentbeviljande inte funnits

föreligga och att därför utläggning kan ske.

I andra stycket har upptagits stadgande, att sedan beslut fattats om an­

sökningens godkännande för utläggning, patentkraven inte må utvidgas eller

framställning enligt 14 § göras. I motiven framhålles att en rätt för sökan­

den att efter utläggningen i samma utsträckning som dessförinnan ändra

ansökningen medför vissa olägenheter såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som

med hänsyn till en rationell handläggning av ärendena. I förstnämnda hän­

seende märkes bl. a., att en rätt att ändra ansökningen i samma omfatt­

ning som förut skulle vålla svårigheter för intresserade att avgöra om in­

vändning bör göras. Vad angår handläggningen av ärendena synes det

uppenbart att en oinskränkt ändringsrätt måste medföra en belastning av

patentmyndighetens granskningsarbete och motverka en planmässig be­

handlingsgång. Kommittéerna har därför ansett att den begränsningen i änd-

ringsrätten bör införas att patentkraven efter ansökans godkännande för

utläggning inte bör få utvidgas. De skäl som anförts för denna begränsning

leder enligt kommittéernas mening också till att efter beslutet om utlägg­

ning framställning om s. k. löpdagsförskjutning inte längre bör få göras.

Departementschefen. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna har

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde med ett par mindre

redaktionella jämkningar böra upptagas i lagen.

20

§.

Denna paragraf, som motsvarar 20 § i kommittéernas förslag, innehål­

ler regler om tryckningsavgift och befrielse därifrån.

Gällande rätt. I 7 § sjätte stycket patentförordningen stadgas bl. a. att

patentmyndigheten, sedan patent meddelats, skall på lämpligt sätt genom

119

tryck offentliggöra beskrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga

delar. Kostnaderna för sådan tryckning är avsedda att bestridas av de s. k.

utfärdningsavgifterna. Sådan avgift uttages i varje patentärende enligt när­

mare bestämmelser i 7 § tredje stycket. Enligt detta skall sökanden före

utgången av invändningsfristen till patentmyndigheten inbetala en utfärd-

ningsavgift av etthundra kronor; dock må denna avgift, förhöjd med tjugu­

fem kronor, erläggas inom två månader därefter. Sökes patent av uppfin­

naren och gör han före utgången av invändningsfristen framställning om

befrielse från utiardningsavgift, må patentmyndigheten medge sådan be­

frielse, där det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga av­

giften. Avslås framställningen, äger sökanden städse erlägga avgiften, utan

förhöjning, inom två veckor från det sökanden underrrättats om beslutet.

Talan mot beslutet må ej föras. I fjärde stycket föreskrives att om sökan­

den ej fullgör vad i tredje stycket stadgas, ansökningen skall avföras såsom

återtagen. I händelse patent ej meddelas, återbetalas erlagd utfärdnings-

avgift.

Kommittéerna. Såsom framgår av 21 § föreslår kommittéerna att beskriv­

ningen av uppfinningen jämte patentkrav skall tryckas redan i och för ut­

läggningen. För att täcka tryckningskostnaderna bör enligt kommittéernas

mening alltjämt uttagas särskild avgift. Någon återbetalning bör inte ifråga-

komma, även om patent sedermera inte skulle beviljas. I enlighet härmed

föreslås i 20 § första stycket stadgande att sökanden inom två månader efter

det ansökningen godkänts för utläggning skall erlägga fastställd trycknings-

avgift. Sker det ej, avskrives ansökningen. Prövningen återupptages dock,

därest sökanden inom fyra månader efter utgången av sagda tid erlägger

tryckningsavgiften jämte fastställd återupplivningsavgift. Kommittéerna an­

märker, att om ansökningen efter utläggningen skulle ändras så att det

meddelade patentet får annat innehåll än som avsetts vid utläggningen

handlingarna skall enligt 26 § tryckas på nytt. För sådan omtryckning ut­

går enligt förslaget ingen ytterligare avgift.

I 20 § andra stycket har upptagits bestämmelser om befrielse från tryek-

ningsavgift. Sökes patent av uppfinnaren och begär han inom två månader

efter beslutet om ansökningens godkännande för utläggning befrielse från

tryckningsavgiften, må patentmyndigheten medge honom sådan befrielse,

därest det finnes förenat med stor svårighet för honom att erlägga avgiften.

Avslås framställningen, skall avgift som erlägges inom två veckor därefter

anses erlagd i rätt tid. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt.

Av 24 § framgår att patentmyndighetens beslut i ärende om avgiftsbefrielse

ansetts böra vara slutgiltigt.

Två reservanter i den norska kommittén avstyrker bestämmelserna om be­

frielse från tryckningsavgift.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 'it) år 1 Uti t i

120

Remissyttrandena. Patentuerket ansluter sig till de två reservanterna i den

norska kommittén och avstyrker bestämmelserna i andra stycket om b e-

frielse från trycknings avgift under framhållande att det sam­

hälleliga stöd till obemedlade uppfinnare, som förvisso ibland kan vara både

behjärtansvärt och ekonomiskt väl motiverat, inte bör ske genom befrielse

Irån avgifter enligt patentlagen utan i andra former, t. ex. genom bistånd

från Svenska uppfinnarkontoret.

Departementschefen. Förevarande stadgande om tryckningsavgift har i all­

mänhet godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen ej ge anled­

ning till erinran. I överensstämmelse med vad jag förordat vid 15 § bör dock

termen återupplivningsavgift i första stycket utbytas mot återupptagnings-

avgift.

Beträffande andra stycket kan jag ej ansluta mig till patentverkets önske­

mål att helt slopa möjligheten för uppfinnare att erhålla befrielse från tryck­

ningsavgift. Bestämmelsens karaktär av undantagsregel synes dock böra

ytterligare framhävas genom att man för befrielse ställer krav att det före­

ligger avsevärd svårighet för uppfinnaren att erlägga avgiften. Vid de nor­

diska departementsöverläggningarna har enighet nåtts om att förlänga res-

pittiden vid avslag på framställning om befrielse från tryckningsavgift från

två veckor till två månader. Jag tillstyrker sådan förlängning.

21

§.

Förevarande paragraf, som motsvarar 21 § i kommittéernas förslag, upp­

tager bestämmelser om utläggning och invändning samt om tryckning av

utläggningsskrift.

Gällande rätt. I 7 § första stycket patentförordningen stadgas att om an­

sökningshandlingarna är fullständiga och anledning ej förekommit att avslå

ansökningen — jämför vad som härom anföres vid 19 § i departementsför-

slaget — patentmyndigheten skall, efter underrättelse till sökanden, i all­

männa tidningarna införa kungörelse om ansökningen med uppgift om dess

huvudsakliga innehåll. Enligt andra stycket står det envar öppet att inom

två månader efter kungörandet inkomma med skriftlig invändning till pa-

tentmyndigheteo. i sjätte stycket stadgas att patentmyndigheten, sedan pa­

tent meddelats, skall på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskriv­

ningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

Kommittéerna. I paragrafens första stycke har kommittéerna upptagit

stadgande att patentmyndigheten, efter det tryckningsavgift enligt 20 § er­

lagts eller befrielse från tryckningsavgiften medgivits, skall utlägga ansök­

ningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning där­

emot. Utläggningen skall kungöras. Enligt andra stycket skall invändning mot

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

121

patenlansökan göras skriftligen och vara inkommen til! patentmyndigheten

inom tre månader från kungörelsedagen. I jämförelse med gällande rätt in­

nebär förslaget att bestämmelser om sättet för kungörande fått utgå; det är

avsett att reglera denna fråga i tillämpningsföreskrifterna. Vidare har fris­

ten för invändningar ansetts böra förlängas till tre månader.

t motiven diskuterar kommittéerna frågan om det, för att invändning

skall anses behörigen gjord, bör fordras att i denna — eller i allt fall inom

tremånadersfristen — anges grunden för invändningen. Kommittéerna fram­

håller att detta inte kräves i gällande praxis. Ett sådant krav är inte heller

tillfredsställande i fall då invändare, oaktat han ej anfört någon grund, har

stöd för sin invändning. Om invändningen ej upptages till behandling,

kunde han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå

i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att före­

bygga processer. I lagen har därför inte ställts krav i förevarande avseende.

Normalt bör emellertid enligt kommittéernas mening grunden anges i in­

vändning och i förslaget till tillämpningsföreskrifter har upptagits stadgande

om skyldighet härutinnan. Någon påföljd för den som ej iakttager denna

regel har ej stadgats. Regeln ger emellertid patentmyndigheten möjlighet att

behandla invändningar, i vilka grunden ej angivits, i summarisk ordning.

Detta bör ske så snart förhalningssyfte föreligger. Kommittéerna framhåller

i detta sammanhang att patentmyndigheten självfallet har skyldighet tillse

att ärendena avgöres utan onödig tidsutdräkt. Detta är inte minst viktigt

efter utläggningen, eftersom denna medför ett starkare intrångsskydd än

dessförinnan. Medgivande av uppskov för inkommande med motivering till

invändning bör därför ske ytterst restriktivt.

I tredje stycket har kommittéerna upptagit föreskrifter om tryckning av

utläggningsskrift. Det stadgas att från och med den dag då ansökningen ut­

lägges skall hos patentmyndigheten finnas att tillgå tryckta exemplar av

skrift med beskrivning av uppfinningen jämte patentkrav. Skriften skall

innehålla uppgift om sökanden samt om uppfinnaren, där han angivits. I

motiven framhåller kommittéerna att man utgår från att meddelade pa­

tent liksom hittills alltid skall vara tillgängliga i tryckt form. Samma in­

tresse av att handlingarna finns tryckta föreligger emellertid även beträf­

fande patentansökningar, som skall utläggas. Som framgår av 54 § (60 § i

departememtsförslaget) åtnjuter uppfinningen sedan ansökningens utlägg­

ning kungjorts skydd i flera avseenden, under förutsättning att patent se­

dermera meddelas. Inom näringslivet har man därför behov av att på ett

bekvämt sätt kunna ta del av de patentansökningar som göres. Även syftet

att endast materiellt riktiga patent meddelas främjas av en publicering,

som ger en vidare krets av allmänheten möjlighet att studera ansökningen

och eventuellt inkomma med invändningar. Enligt kommittéernas mening

bör därför ansökningshandlingarna i erforderliga delar — beskrivningen och

patentkraven — vara tillgängliga i tryck från och med utläggningen. Ändras

Kungl. Maj:ts proposition nr 'it) är 1!)06

122

Kangl. Maj. ts proposition nr AO år 1966

handlingarna sedermera, bör de åter tryckas i slutligt skick sedan patentet

meddelats; bestämmelse härom har upptagits i 26 §. I övriga fall anser kom­

mittéerna något omtryck i samband med patentets meddelande ej vara er­

forderligt.

Remissyttrandena. Bestämmelserna i förevarande paragraf godtas allmänt

eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Sveriges industriförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkontoret uttalar sin tillfredsställelse

över att invändningsfristen förlängts till tre månader.

Sveriges industriförbund tar i detta sammanhang upp frågan om en

minskning av nuvarande långa behandlingstider. För­

bundet framhåller att invändningsinstitutet från industrins synpunkt till­

mäts den största betydelse men påpekar att en för patentsökanden allvarlig

fördröjning kan uppkomma till följd av obefogade invändningar. Invänd-

ningsförfarandet skänker sålunda viss möjlighet att utan fog avsevärt för­

sena patentbeviljandet. Det är enligt industriförbundets mening angeläget

att dessa olägenheter såvitt möjligt undanröjes. Inte minst bör man stävja

invändningar utan motivering. Förbundet delar den i betänkandet anförda

uppfattningen, att uppställandet av vissa formella villkor för att invänd­

ning skall anses behörigen inkommen inte är en lämplig utväg. Sådana

formella krav torde bli tämligen invecklade och ändå oftast kunna kring­

gås. I förslaget till tdllämpningsförfattning har emellertid föreskrivits att, då

invändning göres, grunden för densamma skall anges. I enlighet härmed

bör invändningar utan motivering i vanliga fall upptas till avgörande ome­

delbart efter invändningsfristens utgång. Medgivande av uppskov för ingi­

vande av motivering bör — såsom även kommittéerna förordat — ske ytterst

restriktivt och då endast för kort tid. Förbundet finner det emellertid vara

minst lika väsentligt, att man under hela invändningsförfarandet — såväl

gentemot invändaren som gentemot sökanden — endast ger korta frister för

kompletterande motiveringar och att skriftväxlingen ej tillätes fortsätta, när

det synes uppenbart att den ej kan ge något nytt. Genom dylika åtgärder

skulle antagligen nuvarande långa behandlingstider med därav följande olä­

genheter kunna minskas.

Svenska industriens patentingenjörers förening framhåller att bestämmel­

sen i tredje stycket om angivande av uppfinnarens namn på patent­

skriften är ägnad att stimulera uppfinnarverksamheten. I många fall inne­

bär också uppgiften om uppfinnaren en ledtråd för identifierandet av patent

som i olika länder meddelats på samma uppfinning.

Telestyrelsen anser att viss otydlighet vidlåder föreskrifterna i 21 och

26 §§ i vad gäller procedurerna för tryckning av patentansökningar

respektive patent. Styrelsen föreslår att efter första meningen i tredje stycket

i 21 § inom parentes tillägges ordet »utiäggningsskrift», varjämte i 26 § kan

direkt anknytas till denna term. Starka skäl talar även för att patentrit­

123

ningar omnämns i samband med såväl preliminär som slutgiltig tryckning

av patenthandlingarna.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittéerna upptagit

föreskrifter om utläggning och invändning samt om tryckning av utlägg-

ningsskrift. Enligt första stycket skall patentmyndigheten, efter det tryck-

ningsavgift enligt 20 § erlagts eller befrielse från tryckningsavgiftcn med­

givits, utlägga ansökningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkom­

ma med invändning däremot. Utläggningen skall kungöras. I andra stycket

stadgas, att invändning mot patentansökan skall göras skriftligen och

vara inkommen till patentmyndigheten inom tre månader från kungörelse­

dagen. Bestämmelserna överensstämmer i sak med gällande rätt. Invänd-

ningsfristen föreslås dock förlängd. I tredje stycket har upptagits ett nytt

stadgande om tryckning av utläggningsskrift. Enligt gällande rätt trycks pa­

tenthandlingarna i samband med att patentet meddelas. Med hänsyn bl. a.

till att enligt förslaget — liksom enligt gällande rätt — uppfinning skall

åtnjuta visst skydd redan från och med utläggningen har kommittéerna

emellertid ansett, att handlingarna bör föreligga i tryckt form redan vid

denna tidpunkt. Stadgandet härom har fått utformningen, att från och med

den dag då ansökningen utlägges tryckta exemplar av skrift med beskriv­

ning av uppfinningen jämte patentkrav skall finnas att tillgå hos patent­

myndigheten. Skriften skall innehålla uppgift om sökanden samt om upp­

finnaren, där han angivits.

De föreslagna reglerna har godtagits eller lämnats utan erinran av re­

missinstanserna. Jag tillstyrker att de upptas i lagen. Föreskriften i tredje

stycket om angivande av uppfinnaren bör dock göras obligatorisk med hän­

syn till departementsförslagets vid 9 § redovisade ståndpunkt i denna

fråga. Därjämte torde böra vidtagas vissa redaktionella jämkningar.

I likhet med kommittéerna och Sveriges industriförbund vill jag under­

stryka nödvändigheten av att behandlingstiderna inte onödigt fördröjes.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittéerna och industri­

förbundet anfört härom. Särskilt vill jag betona önskvärdheten av att man

är ytterst återhållsam med beviljande av uppskov för komplettering av ofull­

ständiga invändningar och att nödiga frister görs så korta som möjligt.

I anledning av telestyrelsens anmärkning erinrar jag om att i 9 § departe-

mentsförslaget upptagits bestämmelse, att ansökning skall innehålla be­

skrivning av uppfinningen, innefattande jämväl ritningar, där sådana er­

fordras. Beskrivningen anses alltså innefatta ritningarna och även dessa skall

återges i den tryckta utläggningsskriften.

22

§.

Paragrafen, som motsvarar 22 § i kommittéernas förslag, behandlar of­

fentliggörande av patentansökan.

Kungl. Maj. ts proposition nr ■'/() år

124

Gällande rätt. Grundstadgandet om allmänhetens rätt att taga del av hand­

lingar i patentansökningsärenden är 23 § i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt

törsta punkten i detta lagrum, sådant det lyder efter en år 1962 vidtagen

ändring, tår handlingar i ärenden angående ansökan om patent inte utan

sökandens samtycke utlämnas till annan i vidare mån än som föranledes av

gällande lagstiftning rörande patent. I andra punkten föreskrivs, att sådana

handlingar dock skall utlämnas i vad de angår uppfinning varå patent be­

viljats, såframt ej annat är stadgat i nyssnämnda lagstiftning.

1 23 § törsta punkten i 1937 års lag åsyftade föreskrifter finns för när­

varande i 7, 8 och 20 §§ patentförordningen. I 7 § första stycket stadgas

i anslutning till den i lagrummet upptagna, vid 21 § i departementsför-

slaget berörda föreskriften rörande kungörelse om utläggning av hand­

lingar i patentärende — att samtliga till ärendet hörande handlingar efter

utläggningen skall hållas tillgängliga för envar, där ej patentmyndigheten

finner särskilda skäl föreligga att göra undantag för viss handling, som an­

går uppfinning på vilken patent ej sökes i ärendet. Jämlikt 8 § femte stycket

skall vad i 7 § första stycket stadgas om handlingarna i ärendet hos pa­

tentmyndigheten äga motsvarande tillämpning med avseende på de hand­

lingar, som inkommer till Kungl. Maj :t. I 20 § andra stycket stadgas slut­

ligen att sökanden äger medge att ansökningshandlingarna skall hos patent-

myndigheten hållas tillgängliga för envar jämväl innan ansökningen kun­

gjorts enligt 7 §; om sådant medgivande skall patentmyndigheten införa

meddelande i allmänna tidningarna.

I 23 § andra punkten i 1937 års lag åsyftas lagen den 29 november 1946

(nr 722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för för­

svaret, i vilken stadgas om möjlighet att erhålla hemligt patent på uppfin­

ning, som har särskilt avseende på krigsmateriel.

Kommittéerna. Kommittéerna framhåller att patentansökning för närva­

rande i samtliga nordiska länder blir offentlig först vid utläggningen. Det

bör emellertid övervägas, om inte offentliggörande skall ske vid en tidigare

tidpunkt. Det är nämligen uppenbart att ansökningens hemlighållande un­

der en utsträckt behandlingstid kan vålla andra näringsidkare betydande

olägenheter. Dessa kan själva ha börjat utnyttja uppfinningen under den

tid ansökningen var hemlig och de ansträngningar som därvid gjorts kan

gå till spillo, om patent sedermera beviljas. I någon mån kan sådana

»efteranvändare» tillgodoses genom särskild tvångslicens; kommittéerna

framlägger förslag härom i 43 § (48 § i departementsförslaget). I huvudsak

synes dock enligt kommittéernas mening de intressen det här gäller böra

beaktas genom en utvidgad olfentlighet under tiden för ansökningens be­

handling. En lämplig utväg har synts vara att i lagen fastställa en tids­

frist efter vars utlopp ansökningshandlingarna skall göras offentliga även

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1966

125

om utläggning ej skett. Fristen kan enligt kommittéernas mening lämpligen

bestämmas till 18 månader från ansökningsdagen eller i fråga om ansök­

ning, för vilken åberopas prioritet, från prioritetsdagen, I enlighet med det

anförda har kommittéerna i 22 § första slyckel upptagit stadgande, att från

och med den dag då ansökningen utlägges handlingarna rörande ansök­

ningen skall hållas tillgängliga för envar, och i andra stycket första punkten

stadgande att när aderton månader förflutit från den dag då patentansök­

ningen gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkas, den dag från vilken

prioriteten begäres, handlingarna skall hållas tillgängliga för envar, även

om ansökningen inte utlagts.

Kommittéerna framhåller att regeln om offentliggörande efter 18 måna­

der inte gäller om ansökan före utgången av denna tid avskrivits eller av­

slagits genom beslut som vunnit laga kraft; i detta fall förblir handlingarna

hemliga. Har sådant beslut vid fristens utgång fattats men ej hunnit vinna

laga kraft, bör enligt kommittéernas mening offentliggörande ske endast om

sökanden begär återupptagning eller anför besvär. Stadgande därom har

upptagits i andra stycket andra punkten.

I tredje stycket har, i anslutning till gällande rätt, upptagits stadgande,

att handlingarna på framställning av sökanden skall hållas tillgängliga tidi­

gare än eljest skulle gälla.

Enligt fjärde stycket skall patentmyndigheten, när handlingarna enlig!

andra eller tredje stycket blir tillgängliga, utfärda kungörelse därom.

I femte stycket föreslår kommittéerna slutligen bestämmelse, som i an­

slutning till gällande rätt ger patentmyndigheten möjlighet att i vissa fall

begränsa offentligheten. Enligt bestämmelsen skall patentmyndigheten i

fall då handling, som inte rör uppfinning på vilken patent sökes i ärendet,

innehåller företagshemlighet, där .särskilda skäl är därtill på ansökan äga

förordna att handlingen inte må utlämnas. Kommittéerna framhåller, att

ett stadgande i ämnet bör ha till huvudsakligt ändamål att, liksom motsva­

rande stadgande i patentförordningen, möjliggöra för sökanden att från of­

fentlighet undandraga sådana uppfinningselement, som angivits i ansök­

ningen men på vilka han inte söker patent i ärendet. Det synes dock kom­

mittéerna ej böra vara tillräckligt skäl för hemlighållande att ifrågavarande

uppfinningselement ej omfattas av patentkraven, då de även om så ej är

fallet ändock kan ha värde för att belysa den patentsökta uppfinningen. Ä

andra sidan bör ett hemlighållande också kunna tillåtas beträffande hand­

ling som ej rör uppfinning utan innehåller upplysningar om affärsförbin­

delser, kontraktsförhållanden etc., vilket kan tänkas förekomma t. ex. i

tvist om bättre rätt till uppfinning. Stadgandet bör därför enligt kommit­

téernas mening, i motsats till bestämmelsen i patentförordningen, omfatta

även handlingar som ej rör uppfinning, men i stället bör uppställas kravet

att handlingen innehåller företagshemlighet.

I motiven anför kommittéerna att i fall då yrkande om hemlighållande

Kungl. Maj.ts proposition nr U) ur lUflii

126

enligt femte stycket ogillas, beslutet omedelbart bör lända till efterrättelse.

En rätt att klaga över beslutet skulle då knappast tjäna något ändamål och

kommittéerna anser därför att någon talan mot beslut av förevarande slag

ej bör medges.

Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket om patentansö­

kans offentliggörande vid utläggning har inte föranlett

någon erinran i remissvaren.

Bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena om offentliggö­

rande aderton månader från ansöknings- respektive

p r i o r i t e t s d a g e n m. m. har i allmänhet ej heller mötts av erinringar.

Vissa påpekanden görs dock.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Jernkonto-

ret påtalar att från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast

fall då beslut fattats om avskrivning eller avslag. I det preliminära förslaget

hade även undantagits fall då patentansökan återkallats. Dessa remissin­

stanser understryker vikten av att en återkallad patentansökan inte mot sö­

kandens önskan offentliggöres. Kan garantier ej lämnas för att avskriv-

ningsbeslut städse meddelas samma dag som en återkallelse inkommit, bör

därför bestämmelsen bibehållas i dess preliminära lydelse.

Sveriges akademikers centralorganisation framhåller, att vissa uppfin­

ningar är av den karaktären att undersökning om deras exploateringsmöj-

ligheter kräver lång tid. Det bör därför enligt organisationens mening över­

vägas om inte möjlighet borde införas att i särskilda fall förlänga

sekretesstiden fram till utläggningen.

Svenska uppfinnarkontoret betonar vikten av att patentsökanden i god tid

innan ansökningshandlingarna blir offentligt tillgängliga har erhållit ett

tekniskt föreläggande med så fullständiga upplysningar om ny­

hetshinder som möjligt. Föreskrift bör därför införas att offentliggörandet

får ske tidigast två månader efter det att sökanden erhållit sådant föreläg­

gande.

Svenska industriens patentingenjörers förening anser, att det vore önsk­

värt att tryckta exemplar av patentansökningens beskrivning av uppfin­

ningen jämte patentkrav finnes att tillgå hos patentmyndigheten från och

med den dag, då ansökningshandlingarna blir tillgängliga enligt 22 §. Ett dy­

likt förfarande skulle bidraga till, att samma nyhetshindrande verkan, som

de ifrågavarande handlingarna får i de nordiska länderna, ernås även i län­

der, där endast tryckt skrift är nyhetshindrande. Visst, ehuru mera begrän­

sat skydd mot efterföljande utländsk patentansökan skulle alternativt kun­

na erhållas genom att endast ett patentkrav och någon ritningsfigur ur an­

sökningen tryckes på ungefär samma sätt som nu sker i fråga om patent

som publiceras i »Svensk tidskrift för industriellt rättsskydd». En tryck­

ning av ansökningarna i den mån de görs tillgängliga enligt 22 § synes även

Kungl. Maj. ts proposition nr it) år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1966

127

önskvärd med hänsyn till att tidpunkten när ansökningshandlingarna blir

»tillgängliga för envar» är av särskild vikt såsom avgörande för bortfallet av

den i 43 § (48 § i departementsförslaget) stadgade möjligheten att erhålla

tvängslicens och enligt 54 § (00 § i departementsförslaget) för inträdet av

skadeståndsansvar i händelse av patentintrång.

Beträffande det undantag från offentliggörande av företagshe m-

1 i g h e t, som på ansökan kan medges enligt paragrafens femte stycke,

påpekar patentverket, att begreppet företagshemlighet är mycket vidsträckt

och omfattar allsköns tekniska och kommersiella förhållanden liksom även

framtidsplanering inom företagen o. s. v. Frågan om skydd för företagshem­

ligheter är under övervägande inom utredningen om illojal konkurrens. In­

till dess begreppet företagshemlighet eventuellt genom denna utredning er­

hållit klarare konturer anser ämbetsverket önskvärt att om möjligt en mera

preciserad term användes i den nu förevarande bestämmelsen. Enligt Sveri­

ges hantverks- och industriorganisations mening bör stadgandet omarbetas,

så att patentmyndigheten inte emot patentsökarens vilja kan utlämna före­

tagshemlighet. Även Svenska industriens patentingenjörers förening anser

att kravet på särskilda skäl för undantagande av handling från offentlighe­

ten bör strykas. Stockholms handelskammare, Handelskammaren i Göte­

borg, Smålands och Blekinge handelskammare, Östergötlands och Söderman­

lands handelskammare och Läkcmedelsindnstriföreningen förordar att hän­

visningen till företagshemlighet slopas.

Departementschefen. Inom patenträttens område gäller vissa inskränk­

ningar i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet på grund av sär­

skilda stadganden därom i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att ut­

bekomma allmänna handlingar. Enligt 23 § i nämnda lag skall handlingar

i ärenden angående ansökning om patent inte utan sökandens samtycke ut­

lämnas till annan i vidare mån än som föranleds av gällande lagstiftning

rörande patent. I vad sådana handlingar angår uppfinning varå patent har

beviljats skall de utlämnas, om ej annat är stadgat i nämnda lagstiftning.

Stadgandet innebär att handlingarna i patentärende under ansökningssta-

diet är hemliga till den tidpunkt då de enligt patentlagstiftningen skall of­

fentliggöras. I denna del gäller enligt patentförordningen som huvudregel

att så skall ske först när ansökningshandlingarna utläggs. Kommittéerna

framhåller att denna regel, med de långa behandlingstider som numera ofta

förekommer, leder till att ansökningarna kommer att hemlighållas under

avsevärd tid och att detta förhållande kan vålla näringslivet betydande olä­

genheter. Ett tidigare offentliggörande än som följer av nuvarande regel är

därför enligt kommittéernas mening önskvärt. Kommittéernas förslag inne­

bär, att man kompletterar den nuvarande regeln om att handlingarna skall

offentliggöras vid utläggningen med en regel om att handlingarna, även om

utläggning ej ägt rum, skall offentliggöras efter förloppet av viss frist. Fris­

128

ten har ansetts böra bestämmas till 18 månader från den dag då patentan­

sökningen gjordes, eller, om konventionsprioritet yrkats, den dag från vil­

ken prioriteten begäres. Från den nya regeln har undantag ansetts böra gö­

ras för fall, då vid fristens utgång beslut fattats om avskrivning eller avslag;

handlingarna skall då inte offentliggöras om inte sökanden begär återupp-

tagning eller anför besvär.

De föreslagna reglerna, som upptagits i första och andra styckena av före­

varande paragraf, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Även jag finner dem utgöra en lämplig väg att komma till

rätta med de olägenheter som följer av det nuvarande systemet. Jag tillstyr­

ker därför i princip kommittéernas förslag varvid jag även beaktat att detta

står i överensstämmelse med de internationella utvecklingstendenserna.

Enligt kommittéernas förslag skall offentliggörandet omfatta »handlingar­

na rörande ansökningen». För att klargöra att hela den i ansökningsärendet

upprättade akten skall omfattas, bör detta uttryck utbytas mot »handling­

arna i ärendet».

Med anledning av vissa remissinstansers påpekande att i andra stycket

från obligatoriskt offentliggörande undantagits endast fall då beslut fattats

om avskrivning eller avslag men inte fall då patentansökningen återkallats,

erinrar jag om att en återkallelse skall föranleda avskrivningsbeslut; försla­

get omfattar alltså även dessa fall. I detta sammanhang vill jag understryka

vikten av att en återkallad patentansökning inte handlägges så att den mot

sökandens önskan kommer att offentliggöras. I de fall då en återkallelse in­

kommer samtidigt med eller strax före sekretessfristens utgång bör det där­

för tillses att avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen in­

kommit.

Enligt min mening torde det ej föreligga anledning att, såsom yrkats i

ett par remissvar, införa möjlighet att i särskilda fall förlänga sekretesstiden

fram till utläggningen eller föreskriva att offentliggörande endast får ske

viss tid efter det att sökanden erhållit tekniskt föreläggande. Principen att

patentansökningar efter viss tid offentliggöres är så viktig, att något undan­

tag ej bör medges.

En remissinstans har förordat att det föreskrives att offentliggjorda, men

ännu inte utlagda patentansökningar skall tryckas. Detta synes dock knap­

past påkallat, eftersom prioritetsansökningar ofta inom förhållandevis kort

tid ändå föreligger som tryckta patentskrifter på grund av att motsvarande

ansökan gjorts i land med anmälningssystem. Även hemlandsansökningar

torde i regel komma att utläggas och därmed tryckas inom sekretessfristen

av 18 månader eller inom jämförelsevis kort tid därefter. Självfallet finns

inte något hinder att offentliggjorda ansökningar tryckes.

I tredje och fjärde styckena har kommittéerna upptagit regler om rätt för

sökandena att begära offentliggörande och om kungörande. Jag har inte

principiella erinringar mot dessa förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966

Kungl. Maj:Is proposition nr 40 år 1060

129

I femte stycket bär kommittéerna upptagil ett stadgande som ger patent­

myndigheten möjlighet att i vissa fall undanta handling från offentliggö­

rande. Enligt patentförordningen må sådant undantag, där särskilda skäl

finnes föreligga, göras beträffande handling som angår uppfinning på vilken

patent ej sökes i ärendet. I kommittéernas förslag har stadgandet, som för sin

tillämplighet alltjämt skall förutsätta att särskilda skäl föreligger, å ena si­

dan begränsats till handling som innehåller företagshemlighet och å andra

sidan vidgats till varje handling av denna art som inte rör den uppfinning

varå patent sökes i ärendet. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remiss­

behandlingen. Ett par remissinstanser har dock ansett att patentsökandens

skydd här bör stärkas, varvid bl. a. yrkats att kravet på särskilda skäl för

undantag får bortfalla. Enligt min mening bör dock detta krav, som finns i

patentförordningen, bibehållas. Jag tillstyrker därför kommittéernas förslag.

Vad närmare angår själva termen företagshemlighet har en annan remiss­

instans anmärkt att denna term är vidsträckt och oklar och efterlyst en pre­

cisering. Enligt min mening torde termen dock knappast kunna missförstås.

Den avser i första hand affärs- och fabrikationshemligheter i vanlig mening

men den torde i vissa fall även kunna omfatta andra förhållanden beträffan­

de företaget, i fråga om vilka sökanden får anses äga ett beaktansvärt intres­

se att de hålles hemliga. I det särskilda fallet får ske en avvägning mellan å

ena sidan sökandens intresse att det förhållandet som är i fråga hemlighål-

les och å andra sidan det allmänna intresset att det ges offentlighet åt allt

material som belyser uppfinningens beskaffenhet och patentansökningens

räckvidd.

Enligt kommittéernas förslag skulle beslut om hemlighållande av hand­

ling rörande företagshemlighet inte kunna överklagas. Vid de nordiska de-

partementsöverläggningarna har emellertid, i anledning av ett remissyttran­

de, föreslagits att sökande skulle tillerkännas rätt att klaga över beslut var­

igenom sådant yrkande avslagits, eftersom frågor av förevarande slag kan rö­

ra för sökanden synnerligen värdefulla affärs- och fabrikationshemligheter.

Jag biträder detta förslag; en bestämmelse om talerätt i detta fall har upp­

tagits i 24 § tredje stycket departementsförslaget. De nordiska delegerade

har vidare föreslagit att till 22 § femte stycket fogas ett stadgande att om ett

yrkande rörande hemlighållande ogillats, handlingen likväl inte må utläm­

nas förrän beslutet vunnit laga kraft; utan ett sådant stadgande skulle

nämligen rätten att överklaga i vissa fall bli värdelös för sökanden. Jag bi­

träder även detta förslag av de delegerade.

I redaktionellt avseende torde de av kommittéerna i paragrafen föreslagna

bestämmelserna böra underkastas vissa jämkningar.

De föreslagna bestämmelserna är tillämpliga både vid handläggningen hos

patentmyndigheten och, i överklagade ärenden, i överinstanserna.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 40