RÅ 1993:76
Fråga om res judicata i mål om körkortsingripande. Enligt godkänt ordningsföreläggande hade körkortsinnehavare vid visst tillfälle framfört fordon mot rött ljus. En länsrätt lämnade allmänna ombudets ansökan om körkortsingripande på grund av stoppliktsförseelse vid det ifrågavarande tillfället utan bifall, enär körkortsinnehavaren inte gjort sig skyldig till sådan förseelse. Allmänna ombudet har ansetts förhindrad att under åberopande av ordningsföreläggandet ånyo ansöka om körkortsingripande på grund av rödljuskörning.
Länsrätten i Jönköpings län
Allmänna ombudet i körkortsfrågor ansökte i augusti 1992 om körkortsingripande mot G.G. Som grund för ansökningen åberopade allmänna ombudet stoppliktsförseelse den 27 maj 1992, varvid han hänvisade till "bifogade handlingar". Av de handlingar, som fogats till ansökningen, framgick att G.G. den 27 maj 1992 hade godkänt ett ordningsföreläggande, enligt vilket han samma dag kl. 11.20 fört fordon mot rött ljus vid S:t Eriksgatan 63 i Stockholm. - Länsrätten i Jönköpings län lämnade i dom den 22 december 1992 allmänna ombudets ansökan utan bifall (mål nr K 1162-92). I domskälen angavs att G.G., såvitt framgick av handlingarna i målet, inte gjort sig skyldig till stoppliktsförseelse den 27 maj 1992. Domen vann laga kraft.
I en ansökan, som kom in till länsrätten den 15 januari 1993, yrkade allmänna ombudet på nytt körkortsingripande mot G.G. Som grund för yrkandet angav allmänna ombudet denna gång att G.G. fört personbil mot rött ljus den 27 maj 1992 och hänvisade till "handlingar i mål nr K 1162-92".
Domskäl
Länsrätten i Jönköpings län (1993-03-18, ordförande Schön-Barkestam) yttrade: Länsrätten återkallade den 22 maj 1990 G.G:s körkort på grund av att han hade gjort sig skyldig till upprepade förseelser fr.o.m. den 3 juli 1987 t.o.m. den 30 juli 1989. Spärrtiden bestämdes till fem månader. - Av godkänt ordningsföreläggande framgår att G.G. har den 27 maj 1992 kl. 11.20 fört fordon mot rött ljus på S:t Eriksgatan i Stockholm. Polismyndigheten i Stockholm uppgav att förseelsen skedde vid ett bevakat övergångsställe utan korsande trafik och utan några trafikanter på övergångsstället. - Genom sitt körsätt har G.G. brutit mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel vid förandet av motordrivet fordon. Överträdelsen kan inte anses som ringa. Det finns därför grund för att återkalla körkortet enligt 16 § 4. körkortslagen. - G.G:s innehav av körkort har tidigare varit föremål för ingripande. Med hänsyn härtill bör varning nu inte komma i fråga. Vad som har framkommit i målet utvisar dock att det inte har förelegat någon konkret trafikfara. Länsrätten finner med hänsyn härtill och med beaktande av G.G:s behov av körkort skäligt bestämma spärrtiden till två månader. -
Länsrätten återkallar G.G:s körkort. Spärrtiden - den tid varunder körkortet inte får lämnas ut - bestäms till två månader.
Kammarrätten i Jönköping
G.G. överklagade länsrättens dom.
Domskäl
Kammarrätten i Jönköping (1993-04-27, von Strokirch, Hellström, Mårtensson, referent) yttrade: Länsrätten har i dom den 22 december 1992 i mål nr K 1162 -92 lämnat allmänna ombudets ansökan om körkortsingripande för förseelsen den 27 maj 1992 utan bifall. Som skäl härför angavs i domen att G.G. inte, såsom allmänna ombudet angivit, gjort sig skyldig till stoppliktsförseelse nämnda dag. - Grund för körkortsingripande är gärningen såsom den beskrivits i det av G.G. godkända strafföreläggandet, inte hur den rubriceras av allmänna ombudet. Frågan om förseelsen den 27 maj 1992 har till följd härav, oavsett att den av allmänna ombudet tidigare felaktigt betecknats som stoppliktsförseelse i stället för körning mot rött ljus, redan rättskraftigt avgjorts. Hinder har därför nu förelegat för länsrätten att ånyo pröva fråga om körkortsingripande för samma förseelse - res judicata. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom. - G.G:s körkort skall omedelbart återställas till honom.
Allmänna ombudet överklagade kammarrättens beslut och yrkade att målet skulle återförvisas till kammarrätten för prövning i sak. Han anförde att länsrätten inte företagit någon sakprövning i domen den 22 december 1992 utan att sakprövning skett först genom domen den 18 mars 1993, varför res judicata inte kunde anses föreligga.
Regeringsrätten (1993-10-18, M. Sjöberg, Voss, Dahlman, Berglöf) yttrade: Målet gäller en fråga om rättskraft inom förvaltningsförfarandet. I detta förfarande blir rättskraften beroende av ärendets särskilda karaktär. På vissa områden har rättskraften i stort sett samma innebörd som enligt rättegångsbalken, medan den på andra områden uttunnats eller inte alls kan anses föreligga. Beslut i flerpartsmål som påminner om tvistemål eller brottmål är i princip inte möjliga att ändra. För detta talar, förutom trygghetsskäl, att det ter sig naturligt att söka ledning av rättegångsbalken i brist på direkt tillämpliga bestämmelser. (Jfr uttalanden av besvärssakkunniga i SOU 1964:27 s. 477 ff och Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 7 uppl., 1992, s. 87 samt RÅ 1987 ref. 80).
En återkallelse av ett körkort är visserligen i princip huvudsakligen grundad på trafiksäkerhetsskäl. En återkallelse till följd av brottslig gärning innebär emellertid ett ingripande av sådan karaktär att prövningen av frågan om körkortsingripande kan anses stå straffrättskipningen nära. Frågan om rättskraften hos ett avgörande om återkallelse av körkort bör därför, i allt fall då som grund för återkallelsen åberopats en brottslig gärning, bedömas utifrån ett närmast straffprocessuellt betraktelsesätt.
Den grundläggande regeln om brottsmålsdomens rättskraft finns i 30 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken, enligt vilket lagrum nytt åtal för samma gärning inte får tas upp till prövning. En förutsättning för rättskraft i brottmål är vidare att den berörda frågan med anledning av det första åtalet prövats av domstol. Härav framgår att det för rättskraftsfrågan saknar betydelse om domen är frikännande eller fällande. Har prövning skett föreligger hinder mot att i ordinarie ordning ta upp den berörda gärningen till prövning i en ny process. Bestämmelserna om rättskraft i 30 kap. 9 § rättegångsbalken knyter således an till gärningens identitet. Åklagaren är därför inte berättigad att väcka åtal på nytt under åberopande av exempelvis ny bevisning eller annat straffstadgande.
Under hänvisning till det anförda finner Regeringsrätten att en ansökan om körkortsingripande till följd av en viss gärning inte bör tas upp till prövning om frågan om körkortsingripande på grund av samma gärning redan prövats.
I förevarande mål gäller därför att bedöma dels om det vid det avgörande som grundades på allmänna ombudets första ansökan företagits en sakprövning, dels om den dom som då meddelades skall anses omfatta samma gärning som allmänna ombudets andra ansökan avser. Det bör därvid noteras att i det mål som länsrätten avgjorde den 22 december 1992 allmänna ombudet hade - i analogi med vad som anses gälla enligt rättegångsbalken om åtalsjustering - kunnat ändra sin talan till att avse rödljuskörning i stället för stoppliktsförseelse.
Vad först angår frågan om länsrätten i sak prövat den tidigare ansökningen finner Regeringsrätten att så måste anses vara fallet, eftersom länsrätten - med utgångspunkt i det förhållandet att G.G. "inte gjort sig skyldig till stoppliktsförseelse den 17 maj 1992" - lämnat allmänna ombudets talan utan bifall.
Vad så gäller spörsmålet om den andra ansökningen om körkortsingripande skall anses vara grundad på samma gärning som den första ansökningen kan konstateras att båda ansökningarna grundar sig på G.G:s sätt att föra sin bil vid ett visst tillfälle och på en viss plats, nämligen den 27 maj 1992 kl. 11.20 vid ett övergångsställe vid S:t Eriksgatan 63 i Stockholm. Eftersom båda ansökningarna avser ett och samma handlingsförlopp eller "gärning" har i enlighet med det ovan sagda hinder förelegat att ta upp den andra ansökningen till prövning. Allmänna ombudets talan i förevarande mål hade därför bort avvisas av länsrätten.
Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens beslut innehåller.