RÅ 1995:67

A-B.B., född 1950, ansökte hos Socialnämnden i Växjö kommun om medgivande enligt 25 § tredje stycket socialtjänstlagen att ta emot ett utländskt barn för adoption. Ansökan avsåg ett barn från Vietnam i åldern 0-3 år. Socialnämnden avslog i beslut den 22 juni 1994 A-B.B:s ansökan och angav som motivering hennes i adoptionshänseende höga ålder (då 44 år), särskilt med tanke på att ansökan gällde ett barn som inte fyllt tre år, samt att hon var ensamstående och inte kunde anses ha ett tillräckligt tillfredsställande socialt nätverk. Hon saknade enligt nämnden även tillräckliga privata erfarenheter av att leva med barn.

Länsrätten i Kronobergs län

A-B.B. överklagade beslutet. Hon anförde bl.a. att hon önskade adoptera ett barn som inte fyllt tre år, därför att barn i den åldern hade större möjligheter att knyta an och därmed får de bästa möjligheterna att utvecklas positivt och få ett gott framtida liv. Vidare framhöll hon att hennes ålder inte i sig kunde medföra att hon var olämplig som mor. Hon hade arbetat med ungdomar många år och det förväntades att hon fram till pensioneringen skulle möta barn, ungdomar och familjer i sitt arbete som barn- och ungdomspsykoterapeut. Hon torde därför vara kapabel att hantera sitt egen barns tonårsperiod. Hennes dagliga arbete med ungdomar gav henne en god kompetens vad gällde ungdomskultur och dessutom ett ungdomligt sätt och sinne. Genom sin yrkesutbildning och yrkeserfarenhet som psykolog, familjepsykoterapeut samt barn- och ungdomspsykoterapeut hade hon en gedigen kunskap om människors behov och reaktioner. Hon hade i vuxen ålder tagit sig an sina brorsbarn under somrarna och även arbetat som förskolelärare. Vidare hade hon sammanlevt med en man under ca ett och ett halvt år. Hon ansåg att hon var mycket väl skickad att ta hand om och fostra ett barn. Hon var medveten om att det var viktigt att barnet fick möjlighet till umgänge med båda könen, eftersom det saknades en far och släktingar på faderns sida. Hennes nätverk var stort och inom normalvarianten för vuxna. Det bestod av släkt, vänner, f.d. och nuvarande arbetskamrater. De som stod henne närmast var hennes mor och två bröder. Såväl släktingar som vänner var beredda att ge henne det stöd hon behövde som adoptivförälder.

Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) anförde i ett yttrande den 24 augusti 1994 sammanfattningsvis att det i A-B.B:s fall inte fanns omständigheter som fullt ut kompenserade hennes situation som ensamstående. Detta tillsammans med hennes ålder gjorde att NIA i likhet med socialnämnden fann att A-B.B. inte borde ges medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption.

Domskäl

Länsrätten i Kronobergs län (1994-10-05, ordförande Fröberg) yttrade: Av 25 § första stycket socialtjänstlagen framgår att en underårig inte utan socialnämndens medgivande får tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades. I ett beslut om medgivande skall socialnämnden enligt fjärde stycket i lagrummet ange för vilket förmedlingssätt medgivandet gäller. - Vid ställningstagande till om ett medgivande att ta emot ett utländskt barn skall lämnas måste bedömningen koncentreras på hemmets och de blivande föräldrarnas lämplighet. Man måste bedöma om dessa allmänt sett kan antas kunna ge ett barn god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden samt kunna erbjuda barnet lämplig utbildning. Vid bedömningen skall också hänsyn tas till att det avses bli ett livslångt föräldra-barn-förhållande. De sökandes ålder och hälsotillstånd bör sålunda bedömas ur denna aspekt och även sättas i relation till ålder hos det barn som sökanden vill ha medgivande för. Kraven på föräldrar som önskar ta emot barn i åldern tre år och därutöver måste ställas särskilt högt eftersom det fordras kunskaper, inlevelseförmåga och tålamod att kunna hjälpa ett något äldre barn att anpassa sig väl i ett nytt hem och till helt nya förhållanden även i övrigt. (Se Allmänna råd från Socialstyrelsen 1982:2, Familjehem s. 52) - Av förarbetena till den aktuella bestämmelsen (prop. 1979/80:1 del A s. 539) framgår att ett medgivande att ta emot ett utländskt barn kan begränsas till att avse ett barn i viss ålder. - När det gäller ensamstående som vill adoptera ett barn bör krav ställas på att personen i fråga har ett väl fungerande socialt kontaktnät. Det är vidare viktigt att barnet får möjlighet att umgås med personer av båda könen. Omgivningens inställning och beredskap att hjälpa till blir extra viktig. Slutligen måste särskilda krav ställas på en ensamstående som vill adoptera ett barn i fråga om förmågan att möta de ofta stora behov som finns hos barn. - A-B.B. är 44 år och ensamstående. Hon har inte haft några problem med hälsan och hon har ordnat boende, fast arbete och god ekonomi. Hennes mor och yngre bror bor i Växjö, medan en äldre bror är bosatt i Skellefteå. Hon har bl.a tagit hand om sina brorsbarn under somrarna. Hon umgås nästan dagligen med sin mor och yngre bror samt har en nära kontakt med den äldre brodern och hans familj. I övrigt har hon gott om sociala kontakter. A-B.B. har genom såväl sin yrkesutbildning som yrkeserfarenhet och sociala kontakter kunskaper om barn och barns behov. Sedan en tid tillbaka har hon kontakt med ensamstående adoptivföräldrar genom EAF (Ensamstående adoptivföräldrars förening). - Det har inte framkommit annat än att A-B.B. lever under goda yttre förhållanden och att hon har stabila sociala relationer. Hon har god ekonomi och en bra bostad. Hon torde genom släktingar, vänner och kontakten med EAF kunna få det stöd och de råd som hon skulle behöva som adoptionsförälder. Hennes hälsa är god och hennes ålder kan inte i sig medföra att hon är olämplig som vårdare och fostrare av ett barn. - Omständigheterna i målet ger vid handen att A-B.B. med hänsyn till sina personliga förhållanden och erfarenheter av barn och ungdomar får anses vara lämplig som barnafostrare. Utredningen ger vidare stöd för att hon kan erbjuda ett barn gynnsamma uppväxtförhållanden och lämplig utbildning. Hon bör därför få medgivande att adoptera ett utländskt barn som inte fyllt tre år. - NIA har i yttrande till socialnämnden den 14 april 1994 anfört att det förmedlingssätt som A-B.B. avser att använda sig av är tillförlitligt och kan användas som adoptionskontakt. - Länsrätten bifaller överklagandet och lämnar A-B.B. medgivande enligt 25 § tredje stycket socialtjänstlagen att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det med den begränsningen att medgivandet avser ett utländskt barn som inte fyllt tre år. - Medgivandet upphör att gälla om barnet inte har tagits emot i hemmet inom ett år från dagen för denna dom. - Medgivandet gäller för förmedling genom av NIA auktoriserade adoptionsorganisationer.

Socialnämnden överklagade länsrättens dom och yrkade att domen skulle undanröjas. Nämnden anförde bl.a. att det var anmärkningsvärt att länsrätten ej beaktat yttrandet från NIA. Av utredningen framgick t.ex. att det var 15 år sedan A-B.B. hade tagit hand om sina brorsbarn under somrarna och fått privat erfarenhet av tillsyn av yngre barn. Hennes nära sociala nätverk bestod av modern som var 80 år, brodern som var 48 år och en väninna som var 56 år. Den manliga bekant som det refererades till hade A-B.B. inte träffat på över ett och ett halvt år. I utredningen hade A-B.B. uttalat att hon ej hade privat umgänge med sina arbetskamrater. Vid bedömningen av en ensamstående adoptants sociala nätverk måste särskilt höga krav ställas på ett väl fungerande nära socialt nätverk både när det gällde vardagsfunktioner och i händelse av att adoptanten avled eller drabbades av svår sjukdom.

Kammarrättens i Jönköping (1994-12-13, Stahre, Gårdmark, Bagge, referent) yttrade: Såsom länsrätten angett finns bestämmelsen om medgivande för att ta emot utländskt barn för adoption i 25 § socialtjänstlagen. Vilka kriterier som allmänt sett skall gälla för ett sådant medgivande har inte angetts i lagtexten. I förarbetena till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1 del A s. 538 f.) uttalas emellertid angående de förhållanden som barnet bör tillförsäkras i det nya hemmet att barnet bör kunna garanteras en god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Det sägs också att barnet bör kunna erbjudas en lämplig utbildning. - Enligt svensk lag kan en ogift person ensam adoptera ett barn. Förhållandet att A-B.B. är ensamstående utgör således inte i sig en diskvalificerande omständighet vid tillståndsprövningen. Vid bedömningen av om ett medgivande enligt socialtjänstlagen skall lämnas i ett sådant fall måste emellertid särskilda krav ställas på sökanden och dennes omgivning. Det är exempelvis viktigt att barnets behov av omvårdnad kan tillgodoses om föräldern inte själv kan vårda barnet under viss tid. Likaså är det viktigt att barnet för sin identitetsutveckling har möjlighet till naturligt umgänge med personer av båda könen (jfr Internationella adoptioner, Handbok för socialnämnder utarbetad av NIA i samråd med Socialstyrelsen, s. 34). Det finns inte någon övre åldersgräns för adoptivföräldrar utan en bedömning måste ske med hänsyn till hela barnets uppväxtsituation. Av den ovannämnda handboken (s. 19) framgår att när fråga är om ett litet barn och sökanden är i 40-årsåldern bör denne ha särskilda kvalifikationer som förälder för att kompensera den höga åldern. - Kammarrätten gör följande bedömning. - A-B.B. som är 44 år och ensamstående har ansökt om medgivande enligt 25 § socialtjänstlagen att få adoptera ett barn i ålder 0-3 år. Såsom NIA, vilken är en central förvaltningsmyndighet med ansvar för information, tillsyn och kontroll i frågor rörande internationella adoptioner, angett i sin handbok måste man ställa särskilda krav då en ensamstående med hög ålder ansöker om medgivande till adoption. Kammarrätten finner inte att utredningen i detta mål ger stöd för att A-B.B. och hennes kontaktnät motsvarar dessa särskilda krav. I målet har således inte visats att A-B.B. har förmåga att erbjuda ett barn sådana gynnsamma uppväxtförhållanden som är förutsättningen för medgivande till adoption enligt 25 § socialtjänstlagen. Socialnämndens överklagande skall därmed bifallas. - Kammarrätten undanröjer länsrättens dom och fastställer Socialnämndens i Växjö kommun beslut.

A-B.B. överklagade kammarrättens dom och yrkade att domen skulle undanröjas samt att länsrättens dom skulle gälla, dvs. att hon erhöll medgivande att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialnämnden, som bestred yrkandet, vidhöll sitt beslut. Nämnden upplyste att A-B.B. sedan den 20 maj 1995 hade en vietnamesisk pojke född den 11 november 1994 i sin vård. Barnet hade överlämnats till henne utan att hon haft ett giltigt medgivande.

Socialstyrelsen yttrade sig i målet den 8 augusti 1995 och anförde i huvudsak följande.

Adoptionsinstitutet

Syftet med adoptionsinstitutet är att tillskapa ett rättsligt föräldraförhållande mellan dem som adopterar och adoptivbarnet. En adoption bör endast komma till stånd när man kan anta att ett föräldraförhållande kan upprättas och att behövlig trygghet finns för att adoptantens plikter uppfylls. Det är därför viktigt att poängtera att det inte är en rättighet att få adoptera barn. Alla som önskar att adoptera barn får av olika skäl inte medgivande. Detta kan bero på sjukdom hos sökande, ålder eller att deras situation är sådan att de inte kan erbjuda barn gynnsamma uppväxtförhållanden. En adoption skall alltid vara till för barnets skull, och det är alltid barnets bästa och barnets behov som skall komma i första hand.

Adoptivbarnets situation

Idag är så gott som alla barn som adopteras i Sverige av utländsk härkomst. De avviker från andra barn genom sitt utseende. Det är därför viktigt att se till att dessa barn inte blir dubbelt avvikande genom att växa upp i en miljö som skiljer sig från jämnåriga kamraters. En regel att utgå ifrån är därför att utländska adoptivbarns familjesituation inte i allt för stor omfattning bör avvika från andra barns situation i Sverige. Att växa upp med en äldre förälder kan vara en sådan avvikelse. Det bör därför påpekas att drygt 98 procent av alla i Sverige födda barn under 1992 föddes av kvinnor under 40 år, endast 0,078 procent av mödrar 45 år eller äldre. Adoptivbarnet bör inte sättas i en speciell situation i högre grad än vad adoptionen i sig själv innebär.

Att vara ensamstående adoptivförälder däremot strider inte idag mot ovanstående princip. Många barn lever med en ensamförälder. Detta är därför inte längre socialt stigmatiserande. Finns ett tillräckligt socialt nätverk runt ensamförälderfamiljen som kan komplettera ensamförälderskapet, och befinner sig inte ensamföräldern i en i övrigt socialt utsatt situation, finns inga belägg för att barnen skulle löpa några speciella risker när det gäller psykisk hälsa, social anpassning, skolframgång etc.

Adoptivföräldrars ålder

I "Internationella adoptioner, Handbok för socialnämnder" som utkom 1986 har NIA i samråd med Socialstyrelsen rekommenderat att bedömningen av sökandes ålder alltid måste göras med hänsyn till barnets hela uppväxt, vilket gör att man genomgående får arbeta med ett framtidsperspektiv på åtminstone femton-tjugo år. Är de sökande i 40-årsåldern eller däröver, bör deras situation bli föremål för noggrann prövning med tanke på deras ålder. För att få medgivande att adoptera ett barn bör dessa makar ha särskilda kvalifikationer i fråga om lämplighet som förälder för att kompensera den i detta sammanhang höga åldern. Detta innebär i regel att de redan har en betydande erfarenhet av barn att bygga på. Det har naturligtvis betydelse för barnet om det är yngst i en syskonskara eller om det på grund av makarnas ålder kommer att bli enda barnet. Oavsett vilken barnerfarenhet makarna har är det deras möjlighet och beredskap att möta ett barns behov som skall bedömas.

NIA har efter samråd med Socialstyrelsen ytterligare förtydligat sina ställningstaganden i den revidering av ålderskapitlet som gjordes den 22 februari 1995. Vid revideringen har professorn i barn- och ungdomspsykiatri, M.C., medverkat. Det framgår där att ett generellt medgivande att ta emot ett barn för adoption i allmänhet inte bör ges till personer över 45 år.

Som företrädare för det okända barnet måste utredaren aktivt söka få kunskap om hur sökanden kan klara av de problem som kan uppstå när adoptivbarnet om ca 15 år kommer i puberteten. Finns hos föräldern eller föräldrarna den vitalitet och flexibilitet som behövs för att vid 60-års ålder klara de påfrestningarna som det innebär att vara tonårsförälder? I detta sammanhang får adoptivföräldrarnas ålder betydelse för barnet beroende på om det redan finns barn i familjen. Blir barnet yngst i en redan etablerad syskonskara till något äldre makar är detta en helt annan situation än att komma som första barn till sådana makar eller en ensamtående förälder. Det är realistiskt att anta att adoptivbarn som har äldre föräldrar riskerar att bli föräldralösa vid yngre ålder än barn med yngre föräldrar. Detta ställer särskilt stora krav på att barnen kommer till en familj med många andra personer som står barnet nära och på så sätt kan bli ett stöd vid eventuell förlust av föräldrarna.

Socialstyrelsens ställningstagande

A-B.B. har idag fyllt 45 år. Hon har precis överstigit den åldersgräns som rekommenderas vid adoption. Hon är ensamstående och har ansökt om ett barn i åldern 0-3 år. I bedömningen av henne måste därför framgå att hennes personliga lämplighet och sociala situation är sådan att den kan kompensera den höga åldern.

Socialnämnden i Växjö kommun har motiverat sitt avslag på ansökan om medgivande inte bara med att A-B.B. har en i adoptionssammanhang hög ålder utan också med att hennes närmaste angivna nätverk har en hög åldersprofil, en 80-årig moder och två äldre bröder 48 resp. 52 år samt en 56-årig väninna. Nämnden anser också att A-B.B:s sociala nätverk är glest och isolerat. Gränsöverskridande kontakter och kännedom om varandra i nätverket är mycket små. I utredningen framkommer också att hon som vuxen har liten erfarenhet av samlevnad med vuxna och barn. Senaste privata erfarenheter av en nära relation till barn var när hon för ca femton år sedan tog hand om en av broderns flickor under sommarlov.

Av inhämtat yttrande från Socialstyrelsens vetenskapliga råd, barnpsykolog I.G., framgår att det för henne framstår som oklart om A-B.B. har riktigt realistiska insikter i de mycket stora krav på såväl psykisk som fysisk ork och vitalitet som föräldrauppgiften ställer när man har spädbarn och yngre småbarn. Vardagslivet med ett litet barn handlar i inte så liten utsträckning om att klara sig utan vilopauser inför "obevekligheten" i det lilla barnets krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Det handlar om att periodvis kunna få sin nattsömn ordentligt störd. Trötthet och sömnbrist är ett genomgående tema då föräldrar beskriver denna period. Bäst klarar man detta i 20- och 30-årsåldern, då ens fysiska vitalitet liksom kvinnans fertilitet normalt ligger på en hög nivå. Denna vitalitet har i regel avtagit i 45-årsåldern, något som inte till fullo kan kompenseras av livserfarenhet eller för den delen av goda teoretiska kunskaper om barns utveckling och behov. Det gäller därför för adoptanten att ha både en realistisk insikt om de "fysiska" kraven i föräldrauppgiften under spädbarns- och småbarnsperioden liksom att också ha en realistisk uppfattning om räckvidden i de egna krafterna. Det är rimligt att tänka sig att detta till en del kan kompenseras av att man är två föräldrar. Möjligheterna till avlastning och vilopauser, till vissa nätters ostörd sömn, till att ha någon att dela vardagsoron med etc. blir större. Det är just i detta avseende som det kan inge betänkligheter att A-B.B. är ensamstående.

A-B.B. är en välutbildad barnpsykolog och barnpsykoterapeut med lång yrkeserfarenhet. A-B.B. hävdar att det gör henne väl lämpad som adoptivförälder. Av yttrandet från I.G. framgår att det är viktigt att ha klart för sig att föräldrauppgiften till sin natur väsentligt skiljer sig från barnpsykologens/terapeutens professionella uppgift. Om barnpsykologens uppgift är diagnostik och behandling är förälderns uppgift barnuppfosran/socialisation. Denna styrs i mycket av föräldrarnas livssyn och livshållning, samhällssyn och värderingar. När det gäller barnuppfostran i den meningen är inte barnpsykologen mer expert än någon annan.

Kanske är det dessa grundläggande skillnader mellan den professionella uppgiften och föräldrauppgiften som gör att det inte finns några belägg för att barnpsykologer, barnpsykiater, förskollärare etc. generellt skulle vara bättre föräldrar än andra - och givetvis inte heller sämre.

Aktuell situation

Socialstyrelsen har fått information från socialnämnden om att A-B.B. sedan den 20 maj 1995 har en vietnamesisk pojke född den 11 november 1994 i sin vård. Detta barn har överlämnats till henne för adoption utan att hon har haft giltigt medgivande. A-B.B. har genom eget agerande åsidosatt den rättsliga processen som är till för skydd för de barn som skall överlämnas för adoption till Sverige. A-B.B. har därigenom visat sig mindre lämplig som adoptivförälder.

Beslut

Sammantaget anser Socialstyrelsen att det i A-B.B:s fall föreligger flera faktorer som kan riskera att på ett negativt sätt adderas till varandra. I kombination med att hon i föräldrasammanhang (inte bara i adoptivföräldrasammanhang) har en hög ålder, och att hon blir förstagångsförälder (vilket alltid är en speciell påfrestning) till ett spädbarn/småbarn (vilket fordrar mycket ork och kvalitet). Till detta kommer att hon är ensamstående (dvs. det krävande vardagslivet med ett litet barn måste hon klara själv). Det har också framkommit i den sociala utredningen att hon har ett begränsat nätverk och saknar erfarenhet att leva med barn. Med hänvisning till ovanstående anser Socialstyrelsen att A-B.B. inte uppfyller de krav som måste ställas när ett beslut om medgivande för att ta emot ett barn för att adoptera det skall fattas.

Socialstyrelsen anser att A-B.B. genom sitt agerande att vid sidan av den rättsliga processen och i avsaknad av medgivande ta till sig en vietnamesisk pojke för att adoptera honom ytterligare förstärker Socialstyrelsens ställningstagande. Socialstyrelsen bedömer att det faktum att barnet redan bor hos henne inte är skäl för att bevilja medgivande. Barnets behov och trygghet kan tillgodoses på annat sätt.

Socialstyrelsen anser att A-B.B:s besvär inte skall bifallas.

Regeringsrätten (1995-12-18, Dahlman, von Bahr, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 25 § första stycket socialtjänstlagen krävs socialnämndens medgivande för att en underårig skall få tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, gäller enligt paragrafens tredje stycke att medgivandet skall inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Vilka kriterier som allmänt skall gälla för att ett medgivande enligt 25 § skall lämnas har inte angetts i lagtexten. I förarbetena till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1 del A s. 538 f.) uttalas emellertid angående de förhållanden som barnet bör tillförsäkras i det nya hemmet att barnet bör kunna garanteras en god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Det sägs också att barnet bör kunna erbjudas en lämplig utbildning. I fråga om utländska barn som tas emot för adoption framhålls i förarbetena bl.a. att socialnämnden vid prövningen bör bedöma hemmets allmänna lämplighet att ta emot barn för vård och fostran.

Socialnämndens i Växjö kommun beslut att avslå A-B.B:s ansökan om medgivande för adoption av ett barn från Vietnam i åldern 0-3 år motiverades med hennes i adoptionssammanhang höga ålder (då 44 år) samt att hon var ensamstående i kombination med att hennes nära sociala nätverk även i övrigt ansågs begränsat. Hon angavs dessutom sakna tillräckliga privata erfarenheter av att leva med barn.

I "Internationella adoptioner, Handbok för socialnämnder" har NIA behandlat såväl frågan om ålder på de sökande som medgivande för ensamstående personer. I ett den 22 februari 1995 reviderat kapitel om adoptivföräldrars ålder anser NIA att ett generellt medgivande att ta emot ett barn för adoption i allmänhet inte bör ges till personer över 45 år. Med tanke på det lämpliga i att även adoptivbarn får syskon kan det dock vara diskutabelt att börja som förälder i 45-årsåldern. Förstagångsföräldrar bör enligt NIA snarare vara högst i 40-årsåldern. Beträffande ensamstående anförs i handboken bl.a. följande (s. 34). Enligt svensk lag kan en ogift person ensam adoptera ett barn. Utöver de överväganden som görs inför alla medgivanden måste man då det gäller en ensamstående även ställa krav på att hon/han har ett väl fungerande socialt kontaktnät, där barnet kommer att ingå och känna sig hemma. Det måste finnas personer i barnets närhet som är beredda att ställa upp om föräldern skulle bli sjuk eller av annan orsak inte kan vårda barnet under en viss tid. För barnets identitetsutveckling är det även viktigt att det får möjlighet till naturligt umgänge med personer av båda könen.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Utgångspunkten för prövningen av frågan om medgivande enligt 25 § tredje stycket socialtjänstlagen skall lämnas är framför allt att barnets bästa skall tillgodoses. Ett utländskt adoptivbarns uppväxtförhållanden bör om möjligt inte i alltför stor omfattning skilja sig från andra jämnåriga barns situation i Sverige. Enligt Socialstyrelsen anses det inte längre socialt stigmatiserande att vara en ensamstående adoptivförälder, eftersom många barn lever med en ensamförälder. Finns ett tillräckligt socialt nätverk runt ensamförälderfamiljen som kan komplettera ensamförälderskapet och befinner sig inte ensamföräldern i en i övrigt socialt utsatt situation, saknas enligt Socialstyrelsen belägg för att barnen skulle löpa några speciella risker när det gäller psykisk hälsa, social anpassning, skolframgång etc.

Den omständigheten att A-B.B. är ensamstående kan mot bakgrund av det anförda inte i sig anses utgöra något hinder mot att det sökta medgivandet lämnas. Vad som i målet kommit fram om hennes personliga förhållanden och sociala kontaktnät talar inte heller för att hon i berörda avseenden skulle vara olämplig som ensamförälder till ett adopterat barn. Vidkommande hennes ålder delar Regeringsrätten i och för sig NIA:s bedömning att ett generellt medgivande att ta emot ett barn för adoption i allmänhet inte bör ges till personer över 45 år. Frågan är då om A-B.B., som numera fyllt 45 år, har en personlig lämplighet och en social situation som är sådan att den kompenserar hennes ålder. Av utredningen framgår att A-B.B. är en välutbildad barnpsykolog och barnpsykoterapeut med lång yrkeserfarenhet. Hon lever under ordnade förhållanden. Som Socialstyrelsen påpekat i sitt yttrande finns visserligen grundläggande skillnader mellan den professionella uppgiften och föräldrauppgiften. A-B.B:s personliga egenskaper, såsom de framgår av handlingarna i målet, får dock anses uppväga hennes från adoptionssynpunkt höga ålder. Därtill kommer att hon numera rent faktiskt under mer än sex månader haft i sin vård den pojke hon önskar adoptera.

A-B.B. kan visserligen ha gjort sig skyldig till ett lagstridigt handlande, när hon mottog barnet för adoption utan att först ha erhållit giltigt medgivande enligt 25 § tredje stycket socialtjänstlagen. Detta behöver emellertid inte innebära att hon därför skulle vara olämplig som adoptivförälder. Ingenting i utredningen motsäger således att den pojke som A-B.B. för närvarande har i sin vård inte kan garanteras god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden hos henne. Med hänsyn till vad som i den uppkomna situationen kan anses vara det bästa för pojken och övriga omständigheter i målet bör A-B.B. inte nekas det sökta medgivandet.