RÅ 1995:72

Polismyndigheten i Skövde, Mariestads polisområde beslutade den 10 och 12 oktober 1994 - med stöd av 6 kap. 2 § jämfört med 6 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen (1989:529) - att för säkerställande av ett beslut om avvisning ta F.C. i förvar. - F.C. överklagade beslutet hos kammarrätten och begärde samtidigt att kammarrätten skulle bevilja honom rättshjälp genom offentligt biträde.

Kammarrätten i Jönköping (1994-10-13) beviljade F.C. den begärda rättshjälpen och förordnade offentligt biträde.

Domstolsverket överklagade kammarrättens beslut och yrkade att det skulle upphävas. Till stöd för överklagandet anfördes bl. a. följande. I 41 § rättshjälpslagen (1972:429), RhjL, anges i vilka rättsliga angelägenheter rättshjälp genom offentligt biträde kan förordnas. Uppräkningen är fullständig. Enligt punkt 9 i dess lydelse efter den 1 juli 1994 kan rättshjälp genom offentligt biträde meddelas i ärende om verkställighet av bl.a. avvisning om utlänningen sedan mer än tre dagar hålls i förvar enligt 6 kap.2 eller 3 §utlänningslagen. Rättshjälp skall enligt 43 § RhjL beviljas av den myndighet som handlägger ärendet i sak. F.C. är föremål för verkställighetsåtgärder avseende ett beslut om avvisning och som ett led häri tagen i förvar av Polismyndigheten i Mariestad. Kammarrättens handläggning omfattar inte verkställighetsärendet utan endast fråga om överklagande av beslutet att ta F.C. i förvar. Mål som rör förvarstagande ingår emellertid inte i den grupp angelägenheter vari rättshjälp med offentligt biträde enligt 41 § RhjL kan förordnas.

Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd och förordnade att Kammarrätten i Jönköping skulle avge yttrande i målet.

Kammarrätten anförde i yttrande bl.a. följande.

Även om det inte uttryckligen anges i 41 § 5 eller 9 RhjL innefattar i rättstillämpningen beslut om rättshjälp genom offentligt biträde i förekommande fall även fråga om förvar enligt 6 kap.2 eller 3 §utlänningslagen dels i ärende om avvisning hos invandrarverket och Utlänningsnämnden samt hos polismyndighet, om förvaret bestått längre än tre dagar, dels i ärende om verkställighet hos polismyndighet vid förvar längre än likaledes tre dagar. De offentliga biträdena är således berättigade att inom ramen för biträdesförordnandet ägna sig åt förvarsfrågan. De angivna myndigheterna har att tillerkänna biträde ersättning för utfört arbete rörande förvaret. Överklagas förvarsfrågan till förvaltningsdomstol inträder besvärsinstansen enligt allmänna principer i den föregående instansens beslutsbefogenheter i denna fråga. Med avseende på frågan om beviljande av rättshjälp och biträdesförordnande anges i 43 § andra stycket RhjL att detta ankommer på den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Kammarrätten har därmed i samma mån som underinstanserna befogenhet att förordna om rättshjälp genom offentligt biträde för sysslande med förvarsfrågan. En motsatt ordning skulle - eftersom befogenheterna att besluta om rättshjälp och om biträdesersättning i enlighet med rättshjälpslagens allmänna uppbyggnad i princip sammanfaller - bl.a. innebära att kammarrätt och Regeringsrätten heller inte skulle vara behöriga att bestämma ersättning till offentligt biträde. - Kammarrätten anmärker vidare att förvarstagande enligt utlänningslagen faller under artikel 5 punkt 1 f) i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Det kan ifrågasättas om det ligger i linje med konventionsåtagandet att utesluta rätt till offentligt biträde vid handläggning av förvarsfrågan i förvaltningsdomstol.

Regeringsrätten (1995-11-14, Brink, Palm, Berglöf, Swartling, Baekkevold) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Bestämmelser om rättshjälp genom offentligt biträde infördes första gången år 1973 (SFS 1973:118). De mål och ärenden i vilka rättshjälp kunde beviljas angavs i 41 § RhjL i en uppräkning som var avsedd att vara uttömmande. I förarbetena underströks behovet av rättsskydd vid den typ av administrativa frihetsberövanden som ett förvarstagande utgör. Det uttalades att offentligt biträde borde kunna förordnas i "förvarsärendet som sådant" resp. i "förvarsärenden" (prop.1972:132 s. 81 och 179). I 41 § RhjL föreskrevs emellertid att rättshjälp genom offentligt biträde kunde beviljas i ärende "angående verkställighet enligt utlänningslagen" under förutsättning, såvitt nu är av intresse, att utlänningen hade hållits i förvar längre än en vecka. Som lagtexten utformades kom således möjligheten att förordna offentligt biträde att avse själva avlägsnandeärendet och inte "förvarsärendet som sådant" (samma konstaterande i SOU 1985:4 s. 132). Den erforderliga tiden för förvar förkortades sedermera till tre dagar (SFS 1988:213).

I samband med att 1989 års utlänningslag infördes ändrades reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden (SFS 1989:533 och 534). I 41 § RhjL nämndes inte längre ärenden angående verkställighet enligt utlänningslagen. I stället föreskrevs i 43 § att rättshjälp som beviljats i ärenden vari beslutats om avvisning eller utvisning skulle gälla till dess beslutet hade verkställts eller frågan om verkställighet förfallit. Denna föreskrift upphävdes år 1994 (SFS 1994:141). Samtidigt infördes på förslag av Socialförsäkringsutskottet den i målet aktuella punkten 9 i 41 § RhjL. Enligt denna punkt kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i ärende "angående verkställighet enligt utlänningslagen, om utlänningen hålls i förvar enligt 6 kap.2 eller 3 §utlänningslagen sedan mer än tre dagar". Bestämmelsen har således i princip samma utformning som den bestämmelse om offentligt biträde i verkställighetsärenden som gällde före 1989 års lagstiftning. Socialförsäkringsutskottet framhöll också att den av utskottet föreslagna möjligheten hade funnits "vid förvar enligt den tidigare utlänningslagen" (bet. 1993/94:SfU11 s. 44).

Av de uttalanden som gjorts i de här berörda förarbetena framgår att rätten till offentligt biträde i de s.k. avlägsnandeärendena motiverats i första hand av det behov av rättsskydd som ansetts föreligga när en utlänning har tagits i förvar. Som framgått av redogörelsen har emellertid nuvarande punkt 9 i 41 § RhjL - liksom dess motsvarighet i äldre rätt - fått en utformning som innebär att biträde kan förordnas endast i själva verkställighetsärendet och således inte i den mer begränsade angelägenhet som ett förvarstagande i ett sådant ärende utgör.

Enligt 43 § andra stycket RhjL gäller som huvudregel att rättshjälp genom offentligt biträde beviljas och sådant biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. De undantag som föreskrivits från denna regel omfattar inte ärenden som avses i 41 § 9 RhjL. Dessa ärenden handläggs av polismyndigheten. Det är följaktligen denna myndighet som enligt 43 § andra stycket är behörig att, om en utlänning har hållits i förvar längre än tre dagar, bevilja rättshjälp genom offentligt biträde. Den omständigheten att ett av polismyndigheten meddelat förvarsbeslut efter överklagande har prövats eller är föremål för prövning av en förvaltningsdomstol bör inte - såsom görs gällande i kammarrättens yttrande - hindra att polismyndigheten beslutar om rättshjälp genom offentligt biträde i verkställighetsärendet. Den förvaltningsdomstol som prövar förvarsfrågan kan inte anses handlägga verkställighetsärendet som sådant och är då inte heller enligt 43 § andra stycket behörig att bevilja sådan rättshjälp. En annan sak är att bestämmelserna i 44 § rättshjälpslagen, sammanställda med 43 §, får anses ge utrymme för en förvaltningsdomstol att, om rättshjälp har beviljats av polismyndigheten, besluta om ersättning till biträdet för arbete som har utförts i det hos domstolen behandlade förvarsmålet.

Regeringsrättens slutsats är att bestämmelserna i rättshjälpslagen inte ger en förvaltningsdomstol behörighet att i den i målet aktuella situationen bevilja rättshjälp genom offentligt biträde och att Domstolsverkets talan därför skall bifallas. Bedömningen avser endast frågan om behörig myndighet och innebär således inte att F.C. skulle ha varit utesluten från rättshjälp genom offentligt biträde. Den gjorda tolkningen av bestämmelserna i rättshjälpslagen kan vid sådant förhållande inte anses innefatta någon inskränkning av de materiella rättigheter som vid ett förvarstagande kan föreligga enligt Europakonventionen.