RÅ 1995:77

Reklambolaget överklagade nämndens beslut hos Länsstyrelsen i Stockholms län och yrkade att det skulle upphävas. Genom beslut den 24 januari 1995 avslog länsstyrelsen överklagandet. Reklambolaget anförde besvär hos Kammarrätten i Stockholm som genom dom den 14 februari 1995 inte ändrade det överklagade beslutet.

Hos Regeringsrätten fullföljde reklambolaget sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-12-13, Tottie, Wadell, Sjöberg, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. - Målet rör en bildväxlande ljusreklamskylt, monterad på en släpvagn, som reklambolaget äger och för kortare perioder haft uppställd invid olika bensinstationer efter överenskommelser med dessas ägare. Vid tidpunkten för Byggnadsnämndens i Huddinge kommun överklagade beslut fanns skylten uppställd på en S. Aktiebolag (S.) tillhörig fastighet i kommunen. Med hänvisning till att skyltanordningen krävde bygglov och dessutom inverkade menligt på trafiksäkerheten förelade byggnadsnämnden - med stöd av bestämmelserna om förbud i 10 kap. 3 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL - S. att omedelbart upphöra med den såsom olovlig ansedda åtgärden och att avlägsna skylten. Beslutet överklagades inte av S. men väl av reklambolaget.

Eftersom föreläggandet riktats enbart mot S. uppkommer frågan om reklambolaget ägt överklaga byggnadsnämndens beslut.

Frågan vem som äger överklaga en byggnadsnämnds beslut enligt PBL skall avgöras enligt de allmänna grundsatser som har utbildats i förvaltningspraxis (se prop. 1985/86:1 s. 822). Enligt 22 § förvaltningslagen (1986:223) får ett beslut överklagas av den som beslutet angår om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Bestämmelsen skall jämföras med 3 § samma lag, som säger att - om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen - den bestämmelsen gäller.

Såvitt avser förelägganden och förbud enligt PBL finns bestämmelser i lagen som har betydelse för rätten att överklaga. Enligt 10 kap. 21 § PBL gäller sålunda ett föreläggande för en fastighetsägare att vidtaga viss åtgärd eller ett förbud för honom av motsvarande innebörd även mot en ny ägare till fastigheten. I sådana fall blir därför enligt lagrummet rättegångsbalkens bestämmelser om partssuccession och om intervention tillämpliga. Även om ett föreläggande riktats endast mot den som var ägare till fastigheten vid tidpunkten för föreläggandet, får en ny ägare, till följd av att föreläggandet blir gällande också mot honom, inträda i processen och exempelvis självständigt överklaga föreläggandet (se RÅ 1995 ref. 50).

Något motsvarande stadgande finns inte i PBL om ett föreläggandes eller förbuds verkan mot fastighetsägares avtalspart i andra rättsförhållanden. Visserligen kan ett förbud enligt 10 kap. 3 § PBL riktas också mot den som vidtar den lagstridiga åtgärden och således exempelvis mot den som på fastigheten vidtar åtgärden med stöd av ett avtal med fastighetsägaren. Ett mot fastighetsägaren riktat föreläggande eller förbud blir emellertid inte gällande mot en sådan avtalspart.

Rätten att överklaga blir därför att bedöma helt enligt den tidigare återgivna bestämmelsen i 22 § förvaltningslagen. Huruvida föreläggandet eller förbudet angår avtalsparten på sätt som krävs för rätt att överklaga blir därvid beroende av den effekt som beslutet får för honom. Att ett avtalsförhållande i allmänhet, även om det meddelade förbudet medför nackdelar för avtalsparten, inte ger honom rätt att överklaga är helt klart. Avtalsparten skall ha ett intresse i saken som på något sätt erkänts av rättsordningen. Ett sådant skyddssyfte kan komma till uttryck t.ex. genom bestämmelser om att han skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut fattas (se beträffande planärenden RÅ 1991 ref. 80). I andra fall kan rätt att överklaga bero på att beslutets verkningar mot fastighetsägaren enligt lag direkt ledes över till dennes motpart i det civilrättsliga avtalsförhållandet (Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder 7 uppl. 1992 s. 115). Regeringsrätten har sålunda givit hyresgäst rätt att överklaga byggnadsnämnds föreläggande för fastighetsägare att riva byggnad (RÅ 1963 ref. 20) och hälsovårdsnämnds förbud att nyttja lägenhet som bostad (RÅ 1946 ref. 18). I det sist nämnda fallet hänvisade Regeringsrätten till den civilrättsliga bestämmelse enligt vilken nämndens beslut skulle medföra att hyresavtalet förföll.

Det föreläggande som i förevarande mål riktats mot S. gäller inte mot reklambolaget och påverkar varken detta bolags rättsställning eller dess intressen på ett sådant sätt att det på grund därav äger rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut. På grund därav skall reklambolagets överklagande avvisas och de avgöranden varigenom byggnadsnämndens beslut överprövats upphävas.