MÖD 2003:18

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, beslut 2002-03-07 i mål nr M 429-01,

se bilaga

KLAGANDE

Nybro kommun, Samhällsbyggnadsnämnden, 382 80 NYBRO

MOTPARTER

1. Länsstyrelsen i Kalmar län, Miljöenheten, 391 86 KALMAR

2. SOK

SAKEN

Fråga om rätt för kommun att överklaga beslut i ärende om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken

MILJÖÖVERDOMSTOLENS BESLUT

Miljööverdomstolen upphäver miljödomstolens beslut och visar målet åter till miljödomstolen för prövning av kommunens överklagande av länsstyrelsens beslut.

_____________________

YRKANDE I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Nybro kommun, Samhällsbyggnadsnämnden, har yrkat att Miljööverdomstolen skall upphäva miljödomstolens avvisningsbeslut och återförvisa målet dit för prövning av överklagandet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yrkat att Miljööverdomstolen skall avslå överklagandet.

SOK har avstått från att yttra sig.

Miljööverdomstolen har den 24 juni 2002 meddelat prövningstillstånd i målet.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Nybro kommun har i huvudsak anfört följande. Samhällsbyggnadsnämnden har kommunfullmäktiges uppdrag (delegation) att företräda kommunen i naturvårdsfrågor, dvs. att bl.a. föra talan mot domar som berör allmänna naturvårdsintressen. Nämnden har dock förbisett att lämna uppgift om detta förhållande till miljödomstolen i samband med överklagandet.

Kommunen har till stöd för sitt överklagande åberopat reglemente, antaget av kommunfullmäktige i Nybro kommun den 27 september 1999, samt Regeringsrättens dom den 20 maj 1996 i mål nr 485-1994 (RÅ 1996 ref. 39), vari Nybro kommun har ansetts ha rätt att överklaga ett beslut av länsstyrelsen att inte vidta någon åtgärd med anledning av kommunens framställning i ett tillsynsärende.

Länsstyrelsen har inte motsatt sig att överklagandet tas upp till prövning men har gjort gällande att nämnden i sak inte anfört några omständigheter som ger länsstyrelsen anledning att göra en annan bedömning än den som har redovisats i yttrande till miljödomstolen.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

Av samhällsbyggnadsnämndens överklagande till miljödomstolen framgår inte att nämnden har behörighet att företräda Nybro kommun i detta avseende. Den omständigheten borde, enligt Miljööverdomstolens mening, emellertid inte ha medfört att överklagandet omedelbart avvisades, utan att nämnden dessförinnan fått tillfälle att ge in nödvändig komplettering, allra helst som miljödomstolen har uppfattat Nybro kommun och inte nämnden som part i målet. Samhällsbyggnadsnämnden har i Miljööverdomstolen styrkt sin kommunala behörighet.

Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse i miljöbalken eller i någon föreskrift meddelad med stöd av balken som ger en kommun rätt att föra talan mot en länsstyrelses beslut i ett ärende om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Kommunen kan därför inte i detta fall grunda sin talerätt på bestämmelsen i 16 kap. 12 § första stycket 4 miljöbalken.

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1 miljöbalken får överklagbara domar eller beslut överklagas av den som domen eller beslutet angår förutsatt att avgörandet har gått honom eller henne emot. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med innehållet i 22 § förvaltningslagen (1986:223). För talerätt brukar krävas att beslutet antingen påverkar den klagandes rättsställning eller berör ett intresse som på något sätt har erkänts av rättsordningen.

Med hänvisning till att naturvården är såväl en statlig som kommunal angelägenhet har praxis enligt naturvårdslagen (1964:822) varit att tillerkänna kommun rätt att överklaga beslut i naturvårdsärenden (se det av kommunen åberopade rättsfallet RÅ 1996 ref. 39 samt Sven-Gösta Jonzon m.fl., Naturvårdslagen, 3:e uppl., s. 262). Införandet av miljöbalken har inte inneburit någon ändring av denna praxis (jfr Miljööverdomstolens beslut 2002-09-30, SM 41, i mål nr M 6017-02).

Miljödomstolen borde således inte ha avvisat kommunens överklagande utan prövat det i sak. Miljödomstolens avvisningsbeslut skall därför undanröjas och målet återförvisas dit för fortsatt handläggning.

Beslutet får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Gudmund Toijer (särskilt yttrande), Roland Halvorsen, referent, och Henrik Runeson samt hovrättsassessorn Charlotte Håkansson. Enhälligt.

Särskilt yttrande av Gudmund Toijer.

Frågan är om kommunen har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut om samrådsyttrande, trots att beslutet inte rör kommunens rättsställning. Lika med övriga ledamöter anser jag att den frågan skall bedömas enligt 16 kap. 12 § första stycket 1 miljöbalken. För att överklagandet skall kunna prövas krävs därmed att beslutet dels angår kommunen, dels har gått kommunen emot.

I ett avgörande av Regeringsrätten har det ansetts att en kommun kan överklaga beslut inom den tidigare naturvårdslagens område, eftersom naturvården är en angelägenhet också för kommunerna (RÅ 1996 ref. 39). Saken rör då ett kommunalt intresse som har erkänts av rättsordningen. Miljööverdomstolen har kommit fram till att någon ändring av praxis inte torde ha varit avsedd genom införandet av miljöbalken. Domstolen har därför tillerkänt en kommun rätt att överklaga en länsstyrelses beslut om dispens från reglerna om strandskydd (Miljööverdomstolens beslut 2002-09-30, SM 41, i mål nr M 6017-02).

Det vassbälte som samrådsbeslutet avser i förevarande fall är beläget inom Nybro kommun, och kommunen får anses ha ett i och för sig behörigt intresse av frågan om biotopen i Dackebosjön skall skyddas. Länsstyrelsens beslut angår därför kommunen också enligt min uppfattning.

För en rätt att överklaga krävs det enligt lagtexten därutöver att beslutet har gått klaganden emot. Frågan är då vilken självständig betydelse detta rekvisit har i ett fall då en kommun företräder ett mer allmänt naturvårdsintresse. Den praxis som har utvecklats av Regeringsrätten synes främst avse fall, där en kommunal framställning inte har bifallits i första instans (RÅ 1996 ref. 39 samt RÅ 1967 not. Jo 16, RÅ 1969 not. Jo 3 och RÅ 1970 not. Jo 43; jfr också RÅ 1988 ref. 104 och RÅ 1991 ref. 62). Det förefaller klart att det då finns ett beslut som har gått kommunen emot.

Det förevarande fallet är annorlunda såtillvida som kommunen inte har inlett ärendet och inte heller varit första beslutande myndighet (jfr 7 a § förvaltningsprocesslagen och RÅ 1999 not. 17). Situationen tycks dock vara parallell med den som Miljööverdomstolen hade att bedöma i beslutet om strandskyddsdispens, där länsstyrelsen hade fattat sitt beslut efter ansökan dit av en enskild person. Domstolen ansåg att kommunen hade rätt att överklaga länsstyrelsens beslut, men angav inte hur man i sådana fall ser på rekvisitet att ett avgörande skall ha gått klaganden emot. Den självständiga betydelsen av rekvisitet har därmed tunnats ut, och redan det förhållandet att kommunen företräder ett naturvårdsintresse synes tala för att kommunen skall ges rätt att överklaga. Ett sådant synsätt är ägnat att bidra till en allsidig belysning av ärendet och ett tillvaratagande av naturvårdsintressena, men ter sig kanske inte helt invändningsfritt ur en enskild sökandes perspektiv.

Det skall under alla förhållanden beaktas att fråga är om ett rekvisit som domstol har att pröva. Ett krav får därmed antas vara att det överklagade beslutet vid en rättslig bedömning kan sägas utgöra någon form av ingrepp i ett naturvårdsintresse eller att beslutet på något annat sätt går de allmänna intressen emot som kommunen har att företräda i detta sammanhang (jfr RÅ 1989 not. 466).

Nybro kommuns överklagande till miljödomstolen får anses uppfylla det nu angivna kravet. Ändringsyrkandet ligger i linje med det naturvårdsintresse som kommunen kan företräda. Jag delar därför uppfattningen att miljödomstolens avvisningsbeslut skall upphävas och målet visas åter för prövning av överklagandet i sak.