RÅ 1996:43

Beslut av tillsynsmyndighet med stöd av 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter, vilka inte uttryckligen getts formen av föreläggande eller förbud, har med hänsyn till beslutens innebörd och faktiska verkningar ansetts kunna överklagas genom förvaltningsbesvär.

I

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Munkfors kommun beslutade den 5 oktober 1992 med stöd av 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter (LKP), dels att uppmana samtliga företag inom Munkfors kommun som försålde bilavfettning, bilschampo eller tvätt-, disk- och rengöringsmedel till konsumenter att efter den 1 januari 1993 ej hålla till försäljning varor av ovan nämnda slag som innehöll ämnen med så stora negativa miljöeffekter att de uppfyllde Kemikalieinspektionens kriterier för miljöfarlighet, under förutsättning att produktutbyte var genomförbart, dels att miljö- och hälsoskyddskontoret skulle få i uppdrag att informera företagen om beslutet, utbytesregeln i 5 § LKP, vilka varor som berördes etc, dels ock att miljö- och hälsoskyddskontoret skulle få i uppdrag att genom inspektioner under tiden januari-mars 1993 följa upp genomförandet av beslutet.

Miljö- och hälsoskyddschefen upprättade en handling den 16 oktober 1992 på miljö- och hälsoskyddsnämndens vägnar. Handlingen betecknades som en skrivelse angående försäljning av bilavfettning, bilschampo, tvätt-, disk- och rengöringsmedel och riktades till 14 namngivna företag enligt sändlista. Under rubriken Beslut redovisades nämndens beslut den 5 oktober 1992 och lämnades upplysningar om innebörden av 5 § LKP. Därvid framhölls bl.a. att utbytesregeln var straffsanktionerad, att miljö- och hälsoskyddsnämnden hade den lokala tillsynen enligt LKP inom kommunen och att nämnden hade samma befogenheter som centrala och regionala tillsynsmyndigheter att agera för utbytesregelns efterlevnad. I anslutning härtill följde en till adressaterna riktad uppmaning av samma innehåll som den i beslutet den 5 oktober 1992. Vidare redovisades Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering av miljöfarliga ämnen och angavs vissa uppräknade ämnen/ämnesgrupper och produkter, däribland Klorin, vara exempel på vad som borde uppmärksammas i utbytesarbetet. Avslutningsvis aviserades att miljö- och hälsoskyddskontoret skulle komma att besöka företaget för att följa upp nämndens beslut och kontrollera om en övergång till mer miljöanpassade medel hade skett. Vid sammanträde den 1 mars 1993 beslutade nämnden att notera företagens inställning och genomförda utbyten av miljöfarliga produkter med tillfredställelse och att uppdra till miljö- och hälsoskyddskontoret att fortsätta informera berörda företag om aktuella produktutbyten samt avvakta vidare åtgärder i frågan.

Colgate-Palmolive AB överklagade besluten.

Länsstyrelsen i Värmlands län, (1993-09-10) yttrade: Länsstyrelsen har först att ta ställning till frågan om besluten är överklagbara. - För överklagbarhet gäller i princip det kravet att besluten skall ha någon form av rättslig verkan. - De beslut som överklagats kan inte anses rättsligt bindande för någon utan får ses som en information om miljö- och hälsoskyddsnämndens tolkning av det utbytestvång som följer av bestämmelsen i 5 § lagen om kemiska produkter och de straffbestämmelser som är förknippade med brott mot bestämmelsen. Mot bakgrund härav finner länsstyrelsen att besluten inte är överklagbara. - Länsstyrelsen tar inte upp överklagandet till prövning.

Bolaget yrkade hos kammarrätten att dess överklagande av miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut skulle tas upp till prövning och att kammarrätten skulle återförvisa målet till länsstyrelsen för prövning i sak, alternativt att kammarrätten skulle göra en sådan prövning och upphäva miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut. Bolaget anförde bl.a. följande. Nämndens beslut var överklagbara enär de var av förpliktande karaktär, innebar ett kompetensöverskridande, berörde bolaget tillkommande rättigheter och hade medfört stor skada för bolaget och var ett uttryck för en illojal maktanvändning. Det kunde konstateras att överklagade besluten genom sin utformning framstod som förpliktande för de enskilda. Inte någonstans i besluten angavs att det bara skulle vara fråga om en rekommendation som mottagarna inte behövde efterfölja. Tvärtom hade nämnden vinnlagt sig om att ge besluten en så officiell och myndighetsutövande prägel som möjligt och de avvek markant i sin utformning från de oförbindande rekommendationer och råd som myndigheter normalt utfärdade. Sådana "rekommendationer" meddelades inte i form av förvaltningsbeslut. Inte heller utformades de som en tillämpning av straffstadganden med omnämnande av att överträdelse kan bestraffas med böter eller fängelse. I verkliga rekommendationer förekom - av naturliga skäl - varken angivandet av särskilda datum när adressaterna senast skulle efterkomma rekommendationen, uttalanden som innebar att ohörsamhet kunde leda till åtal och att straffet var böter eller fängelse, eller uttalanden om att följsamheten av rekommendationen skulle kontrolleras genom inspektioner. - De av nämnden åberopade föreskrifterna av Kemikalieinspektionen om klassificering av miljöfarliga ämnen måste för de berörda butiksägarna framstå som helt obegripliga. Föreskrifterna innehöll inga konkreta slutsatser som direkt kunde tillämpas på vissa produkter förutom varumärkena Klorin och Tippex. Slutsatserna hade i stället på nämndens uppdrag dragits av miljö- och hälsoskyddschefen. Det var emellertid Kemikalieinspektionens sak att dra konsekvenserna av klassificeringsföreskrifterna vid tillsynen över tillverkare, importörer och andra leverantörer. Nämnden hade således genom besluten överskridit sin kompetens, vilket i sig utgjorde grund för överklagbarhet. Om en myndighet missbrukade en allmän rätt att rikta råd och anvisningar till enskilda, genom att utforma beslut på ett sådant sätt att de framstod som förpliktigande för enskilda, var beslutet, bl.a. med hänsyn till risken för att beslutet till följd av formuleringen åtlyddes av adressaten och därmed fick sin åsyftade verkan, överklagbart (Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet, s. 391 och s. 403). - Nämnden hade i förevarande fall, på ett synnerligen bristfälligt beslutsunderlag och helt utanför sin kompetens, fattat beslut som hade betydande verkan för bolaget och som utgjorde ett allvarligt intrång i bolagets näringsutövning. Även om de felaktiga besluten hade tillställts samtliga detaljister inom kommunen som marknadsförde Klorin berörde det i allra högsta grad rättigheter som tillkom bolaget som innehavare av märket Klorin. Besluten, som således rörde en för bolaget mycket vital rättighet, hade medfört stor skada för bolaget - såväl ekonomiskt som ideellt. - Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skulle en förvaltningsmyndighet i sin verksamhet bl.a. iaktta saklighet och opartiskhet och beakta allas likhet inför lagen. Objektivitetsprincipen innebar bl.a. att en förvaltningsmyndighet inte fick grunda sina avgöranden på hänsyn till andra omständigheter än sådana som enligt gällande författningar fick beaktas vid prövningen av ett ärende. Nämnden hade givetvis haft en skyldighet att beakta dessa grundläggande rättsregler i sin handläggning och i sitt beslutsfattande. Emellertid var besluten behäftade med så stora brister vad avser saklighet, objektivitet, kommunikation, kompetens och framför allt nämndens försök att hindra bolaget från att kunna överklaga besluten, att de framstod som ett uttryck för en illojal maktanvändning. Mot bakgrund av de avsevärda faktiska verkningar som besluten medfört för bolaget var besluten även på denna grund överklagbara.

Bolaget åberopade utlåtande av professorn O.W..

Miljö- och hälsoskyddsnämnden (nämnden) yttrade hos kammarrätten att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Nämndens beslut den 5 oktober 1992 innebar att miljö- och hälsoskyddskontoret fick i uppdrag att informera företagen om nämndens beslut. Beslutet var en uppmaning till företagen att inte köpa in och saluföra miljöfarliga produkter, där så var möjligt. Det innefattade inte något föreläggande eller förbud. Däremot var 5 § LKP förpliktande för alla och envar. Vidare var denna lagparagraf straffsanktionerad med böter alternativt fängelse. Nämndens beslut innebar bl.a. att företagen skulle informeras härom. Som lokal tillsynsmyndighet var nämnden skyldig se till att LKP efterlevdes. Miljö- och hälsoskyddskontorets skrivelse den 16 oktober 1992 skulle ses mot denna bakgrund. Skrivelsen utgjorde inte något nytt beslut.

Kammarrätten i Göteborg (1994-04-26, Kärrström, Österlin, Nilsson, referent) yttrade: Någon generell lagreglering av frågan om besluts överklagbarhet finns inte i svensk rätt. Däremot har frågan inte så sällan behandlats i praxis och doktrin. Vidare diskuterades i samband med tillkomsten av den nu gällande förvaltningslagen om man i denna lag borde införa en bestämmelse om när ett beslut kunde överklagas (prop. 1985/86:80). Departementschefen kom fram till att så inte borde ske och hänvisade till den praxis som fanns. Han konstaterade att praxis innebär flera viktiga inskränkningar i överklagbarheten och att det för överklagbarhet förutsattes att beslutet hade någon inte alltför obetydlig verkan för parter eller andra. Han fortsatte

Ett uttryck för detta är att man inte kan överklaga oförbindande uttalanden från myndigheters sida, t.ex. ett råd eller en upplysning eller en anmodan för en person att göra något i en situation där myndigheten inte förfogar över något tvångsmedel att driva igenom sin vilja. I praxis krävs dock inte alltid att beslutet har självständiga eller direkta rättsverkningar för att det skall kunna överklagas. Ett föreläggande, som myndigheten kan förena med t.ex. vite men som den tills vidare avstår från att sanktionera, anses sålunda möjligt att överklaga.

Enligt 16 § LKP får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar enligt 26 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter den omedelbara tillsynen inom varje kommun. Det förutsätts dock att tillsynsmyndigheten innan den meddelar ett föreläggande skall ge råd och anvisningar (se prop. 1984/85:118). Rimligtvis måste även råd och anvisningar syfta till att uppnå viss effekt; annars vore ju sådana helt meningslösa.

Nämndens beslut den 5 oktober 1992 är inte utformat som något föreläggande eller förbud. Beslutet kan närmast sägas innefatta ett råd, en upplysning eller en anmodan till berörda företag inom Munkfors kommun att iaktta ett redan i författningsstadgande föreskrivet beteende (jfr Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet, s. 395-396). Syftet har därvid uppenbarligen varit att informera företagen om hur nämnden anser att de måste bete sig för att undgå den straffsanktion som är förknippad med överträdelse av lagbudet i 5 § LKP. Mot bakgrund härav anser kammarrätten att ifrågavarande beslut inte är överklagbart.

Det nu nämnda beslutet innehåller också ett uppdrag till miljö- och hälsoskyddskontoret att informera företagen om beslutet, utbytesregeln, vilka varor som berörs m.m. Detta uppdrag har effektuerats genom beslutet den 16 oktober 1992, som utgörs av en skrivelse från miljö- och hälsoskyddschefen med information om nämndens tidigare beslut och en konkretisering av detta, bl.a. på så sätt att vissa produkter namnges. Sistnämnda skrivelse kan, framför allt genom att varumärket Klorin nämndes, ha medverkat till en försäljningsminskning vad gäller denna produkt. Beslutet/skrivelsen är dock enligt kammarrättens mening att betrakta som en uppföljning av beslutet den 5 § oktober 1992 och således inte heller det överklagbart.

Beslutet den 1 mars 1993 innehåller i huvudsak endast ett konstaterande av vilken effekt de tidigare besluten haft och ett nytt uppdrag till miljö- och hälsoskyddskontoret och är därför inte överklagbart.

Nämndens beslut är inte heller överklagbart på någon av de andra grunder som bolaget anfört. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Bolaget överklagade och yrkade att överklagandet av Miljö- och hälsoskyddsnämndens i Munkfors beslut den 5 resp. 16 oktober 1992 skulle tas upp till prövning och att kammarrättens beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till lägre instans för prövning i sak. Bolaget åberopade bl.a. att kammarrättens beslut var felaktigt eftersom överklagbarhet inte förutsatte att ett beslut innefattade ett föreläggande eller förbud. Vidare var kammarrättens beslut felaktigt eftersom beslutet den 16 oktober 1992 genom omnämnandet av bl.a. Klorin utgjorde ett nytt beslut och en konkretisering av det tidigare beslutet som hade direkta rättsverkningar mot bolaget. Det sistnämnda beslutet hade vidare utgjort grunden för nämndens tillsynsinsatser mot Klorin.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-05-24, Dahlman, Berglöf, Sjöberg, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. De båda beslut, vars överklagbarhet målet i Regeringsrätten gäller, har fattats under åberopande av 5 § LKP. Detta lagrum upptar i första stycket en grundläggande bestämmelse om försiktighetsmått som skall iakttas vid hantering eller import av kemiska produkter samt en bestämmelse om att därvid sådana kemiska produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre farliga produkter. Det är den sistnämnda, den s.k. utbytesregeln, som åsyftas i besluten.

Systemet för tillsyn över kemikalielagstiftningens efterlevnad bygger på främst följande författningsbestämmelser. Enligt 14 § LKP utövas tillsynen över efterlevnaden av lagen samt föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen har meddelat föreskrifter om tillsynen i förordningen om kemiska produkter. Enligt 26 § förordningen finns såväl centrala och regionala som lokala tillsynsmyndigheter. Såvitt angår den lokala nivån föreskrivs, bortsett från vad som gäller för vissa särskilt angivna områden, att den omedelbara tillsynen inom varje kommun utövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

LKP innehåller inte någon föreskrift om när eller hur tillsynsmyndigheterna skall eller bör ge råd och anvisningar till dem som hanterar kemiska produkter. I specialmotiveringen till 16 § LKP (prop. 1984/85:118 s. 52) framhålls emellertid bl.a. att, liksom förhållandet varit enligt tidigare lagstiftning, en tillsynsmyndighet vid bristande efterlevnad bör söka nå rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar. Enligt 16 § LKP får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Bestämmelserna i 5 § LKP är dessutom förenade med direkt straffsanktion enligt regler i 20 § LKP. I fråga om överklagande föreskrivs i 33 § förordningen att ett beslut enligt LKP eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller villkor, som har fattats av en kommunal nämnd som avses i 26 §, överklagas hos länsstyrelsen. Beslut som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet i det särskilda fallet meddelat enligt LKP fick enligt 34 § förordningen i paragrafens lydelse före den 1 april 1995 överklagas hos kammarrätten.

Om miljö- och hälsoskyddsnämndens ifrågavarande beslut är följande att nämna.

Beslutet den 5 oktober 1992

Beslutet, som fattades vid sammanträde med miljö- och hälsoskyddsnämnden, har under hänvisning till utbytesregeln i 5 § LKP utformats som en uppmaning till samtliga företag inom kommunen som säljer bilavfettning, bilschampo eller tvätt-, disk- och rengöringsmedel till konsumenter att inte efter viss angiven tidpunkt saluhålla varor av nämnda slag, som innehåller ämnen som uppfyller Kemikalieinspektionens kriterier för miljöfarlighet (beskrivna i inspektionens föreskrifter KIFS 1992:2 om klassificering av miljöfarliga ämnen), under förutsättning tillika att produktutbyte är genomförbart. Härutöver inbegriper beslutet uppdrag till miljö- och hälsoskyddskontoret att informera företagen om beslutet, utbytesregeln och vilka varor som berörs m.m. samt att genom inspektioner under de närmaste månaderna efter angivet slutdatum för saluhållandet följa upp beslutets genomförande.

Beslutet den 16 oktober 1992

Handlingen är betecknad som en skrivelse angående försäljning av bilavfettning, bilschampo, tvätt-, disk- och rengöringsmedel. Den är riktad till 14 namngivna företag enligt sändlista och är undertecknad av miljö- och hälsoskyddschefen på miljö- och hälsoskyddsnämndens vägnar. Under rubriken Beslut redovisas nämndens beslut den 5 oktober 1992 och lämnas upplysningar om innebörden av 5 § LKP. Därvid framhålls bl.a. att utbytesregeln är straffsanktionerad, att miljö- och hälsoskyddsnämnden har den lokala tillsynen enligt LKP inom kommunen och att nämnden har samma befogenheter som centrala och regionala tillsynsmyndigheter att agera för utbytesregelns efterlevnad. I anslutning härtill följer en till adressaterna riktad uppmaning av samma innehåll som den i beslutet den 5 oktober 1992. Vidare redovisas Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering av miljöfarliga ämnen och anges vissa uppräknade ämnen/ämnesgrupper och produkter, däribland Klorin, vara exempel på vad som bör uppmärksammas i utbytesarbetet. Avslutningsvis aviseras att miljö- och hälsoskyddskontoret kommer att besöka företaget för att följa upp nämndens beslut och kontrollera om en övergång till mer miljöanpassade medel har skett.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Besluten får, med beaktande av deras innehåll och inbördes samband, båda anses som beslut angående tillämpningen av LKP i enskilda fall. Intet av besluten har getts uttrycklig form av föreläggande eller förbud enligt 16 § LKP. Några direkta rättsverkningar synes inte kunna förknippas med besluten i den utformning de fått. Med besluten har miljö- och hälsoskyddsnämnden avsett att informera de aktuella företagen om utbytesregelns existens och innebörd och om att straff kan följa vid överträdelse. Emellertid måste nämnden därutöver ha åsyftat att företagen inom viss kortare tid skulle vidta konkreta åtgärder för att saluhållande av rengöringsmedel med miljöfarliga ämnen skulle begränsas så långt möjligt. Bakom besluten måste ha legat en uppfattning hos nämnden att de olika företagen inte levde upp till utbytesregelns krav. Besluten har visserligen utformats på sådant sätt att det möter svårigheter att klassificera dem rättsligt. Uppmaningen i besluten, i förening med den tidsfrist som angetts samt uppgifterna om straffsanktion och om kontrollinsatser inom viss tid, gör det dock naturligast att uppfatta besluten inte endast som anmodan om att iaktta ett i lag föreskrivet beteende utan fastmera såsom påbud som sakligt sett ligger nära ett formenligt myndighetsingripande med föreläggande att efterleva lagstiftningen.

I praxis krävs inte alltid att ett beslut har självständiga eller direkta rättsverkningar för att det skall kunna överklagas (jfr i kammarrättens beslut återgivna uttalanden i prop. 1985/86:80). Enligt Regeringsrättens mening kan frågan om överklagbarheten i fall som det förevarande inte avgöras med beaktande enbart av att direkta rättsverkningar inte är förenade med besluten. Besluten har kommit att närmast få innebörd av föreläggande för adressaterna att upphöra att saluhålla vissa varor, och det står klart att besluten kunde beräknas få och även fått påtagliga faktiska verkningar för detaljistföretagen i försäljningshänseende. Klagandebolaget har vidare framhållit att besluten haft kännbara faktiska effekter för dess egen verksamhet som producentföretag.

Med hänsyn till det anförda får anses att besluten har varit av sådan betydelse för dem som besluten angår, att det rättsskydd som följer av en möjlighet att genom förvaltningsbesvär överklaga besluten inte bör betagas de berörda. Bolagets talan mot besluten hade följaktligen inte bort avvisas på den grund som skett genom länsstyrelsens och kammarrättens avgöranden. Dessa avgöranden bör därför upphävas och förnyad prövning komma till stånd hos länsstyrelsen.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsstyrelsens beslut och förordnar att bolagets talan mot miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut den 5 och den 16 oktober 1992 skall tas upp till förnyad prövning av länsstyrelsen.

II

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Mora kommun beslutade den 16 juni 1993 med stöd av 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter, LKP, att uppmana företag enligt en sändlista att, snarast dock senast den 1 september 1993, ha upphört med försäljning av petroleumbaserade tändvätskor eftersom fullgoda alternativ till sådan tändvätska fanns att tillgå, t.ex. tändpapper och tändblock. Dessutom fanns elektriska braständare och tändrör som alternativ.

Kemetyl AB överklagade beslutet och yrkade att beslutet skulle inhiberas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län (1993-10-28) yttrade: Nämndens beslut är utformat som en uppmaning till ett antal försäljningsföretag att upphöra med försäljning av en viss typ av produkt vid viss angiven tidpunkt och inte som ett uttryckligt förbud. Det kan dock ifrågasättas om nämndens skrivelse på grund av hur den är utformad kan uppfattas som ett föreläggande enligt lagen om kemiska produkter. Justitieombudsmannen har i några fall tagit upp frågan om liknande "uppmaningar" i myndigheters beslut inte i realiteten är att anse som förelägganden. Avgörande för bedömningen har ansetts vara anmaningens precisering och form eller om det uttryckligen angivits vad som skall ske om anmaningen inte följs. (JO:s beslut 1993-03-02, dnr 952-1992 och 1992/93:JO1 s. 493). Länsstyrelsen bedömer att det överklagade beslutet inte är ett föreläggande enligt lagen om kemiska produkter utan ett icke överklagbart råd. Länsstyrelsen tar därför inte upp Ert överklagande till prövning. Inhibitionsyrkandet föranleder inte någon länsstyrelsens åtgärd.

Kammarrätten i Sundsvall

Bolaget överklagade och yrkade att av bolaget anförda besvär över Miljö- och hälsoskyddsnämndens i Mora kommun beslut skulle tas upp till prövning och att kammarrätten återförvisade målet till länsstyrelsen för prövning i sak, alternativt att kammarrätten skulle göra en sådan prövning och därvid upphäva nämndens beslut. Som grund för yrkandena anförde bolaget i huvudsak följande. Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut var överklagbart eftersom det var av förpliktande karaktär, innebar ett kompetensöverskridande, berörde bolaget tillkommande rättigheter och medförde stor skada för bolaget samt var ett uttryck för en illojal maktanvändning.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (1994-04-20, Heidling, Eberstein, referent, Blomqvist) yttrade: Kammarrätten finner inledningsvis att länsstyrelsens prövning av om miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut kan anses överklagbart är ett sådant beslut som enligt 34 § första stycket förordningen (1985:835) om kemiska produkter får överklagas till kammarrätten. - Vad härefter gäller frågan om överklagbarhet har nämndens beslut endast innefattat en uppmaning beträffande försäljning av aktuella tändvätskor. Nämndens beslut har inte heller varit förknippat med särskild påföljd. Vid angivna förhållanden finner kammarrätten att nämndens beslut inte är överklagbart i förevarande ordning. Bolagets överklagande av länsstyrelsens beslut skall därför lämnas utan bifall. - Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall.

I besvär hos Regeringsrätten fullföljde bolaget sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-05-24, Dahlman, Berglöf, Sjöberg, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten har i det samtidigt härmed avgjorda målet med målnummer 2904-1994 prövat frågan om överklagbarheten av vissa beslut av tillsynsmyndighet som grundats på 5 § LKP.

I det beslut som är aktuellt i förevarande mål har Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Mora kommun under åberopande av nyssnämnda lagrum anfört skäl för ett utbyte av petroleumbaserad tändvätska mot alternativa produkter och med stöd härav beslutat att uppmana vissa på en sändlista upptagna företag att snarast, dock senast visst angivet datum, upphöra med försäljning av sådana tändvätskor eftersom fullgoda alternativ fanns att tillgå.

Beslutet har visserligen utformats på sådant sätt att det möter svårigheter att klassificera det rättsligt. Uppmaningen i beslutet, i förening med den tidsfrist som utsatts, leder dock till att beslutet närmast får innebörden av ett föreläggande för adressaterna att upphöra att saluhålla vissa varor. Det står klart att beslutet kunde beräknas få och även fått påtagliga faktiska verkningar för detaljistföretagen i kommunen i försäljningshänseende. Kemetyl AB har framhållit att beslutet haft kännbar effekt för avsättningen av dess produktion av petroleumbaserad tändvätska.

I enlighet med den principiella bedömning som Regeringsrätten gjort i det förut nämnda målet får det anses att nämndens beslut varit av sådan betydelse för dem det angår, att det är överklagbart. Den omständigheten att i nämndens beslut inte hänvisats till straffbestämmelser eller aviserats kontrollinsatser från nämndens sida föranleder ingen annan bedömning.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsstyrelsens beslut och förordnar att bolagets talan mot miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut skall tas upp till förnyad prövning av länsstyrelsen.

Föredragna 1996-04-17, föredragande Perttu, målnummer 2904-1994 (I) och 2931-1994 (II)