Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Munkfors kommun beslutade den 5 oktober 1992 med stöd av 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter (LKP), dels att uppmana samtliga företag inom Munkfors kommun som försålde bilavfettning, bilschampo eller tvätt-, disk- och rengöringsmedel till konsumenter att efter den 1 januari 1993 ej hålla till försäljning varor av ovan nämnda slag som innehöll ämnen med så stora negativa miljöeffekter att de uppfyllde Kemikalieinspektionens kriterier för miljöfarlighet, under förutsättning att produktutbyte var genomförbart, dels att miljö- och hälsoskyddskontoret skulle få i uppdrag att informera företagen om beslutet, utbytesregeln i 5 § LKP, vilka varor som berördes etc, dels ock att miljö- och hälsoskyddskontoret skulle få i uppdrag att genom inspektioner under tiden januari-mars 1993 följa upp genomförandet av beslutet.

Miljö- och hälsoskyddschefen upprättade en handling den 16 oktober 1992 på miljö- och hälsoskyddsnämndens vägnar. Handlingen betecknades som en skrivelse angående försäljning av bilavfettning, bilschampo, tvätt-, disk- och rengöringsmedel och riktades till 14 namngivna företag enligt sändlista. Under rubriken Beslut redovisades nämndens beslut den 5 oktober 1992 och lämnades upplysningar om innebörden av 5 § LKP. Därvid framhölls bl.a. att utbytesregeln var straffsanktionerad, att miljö- och hälsoskyddsnämnden hade den lokala tillsynen enligt LKP inom kommunen och att nämnden hade samma befogenheter som centrala och regionala tillsynsmyndigheter att agera för utbytesregelns efterlevnad. I anslutning härtill följde en till adressaterna riktad uppmaning av samma innehåll som den i beslutet den 5 oktober 1992. Vidare redovisades Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering av miljöfarliga ämnen och angavs vissa uppräknade ämnen/ämnesgrupper och produkter, däribland Klorin, vara exempel på vad som borde uppmärksammas i utbytesarbetet. Avslutningsvis aviserades att miljö- och hälsoskyddskontoret skulle komma att besöka företaget för att följa upp nämndens beslut och kontrollera om en övergång till mer miljöanpassade medel hade skett. Vid sammanträde den 1 mars 1993 beslutade nämnden att notera företagens inställning och genomförda utbyten av miljöfarliga produkter med tillfredställelse och att uppdra till miljö- och hälsoskyddskontoret att fortsätta informera berörda företag om aktuella produktutbyten samt avvakta vidare åtgärder i frågan.

Colgate-Palmolive AB överklagade besluten.

Länsstyrelsen i Värmlands län, (1993-09-10) yttrade: Länsstyrelsen har först att ta ställning till frågan om besluten är överklagbara. - För överklagbarhet gäller i princip det kravet att besluten skall ha någon form av rättslig verkan. - De beslut som överklagats kan inte anses rättsligt bindande för någon utan får ses som en information om miljö- och hälsoskyddsnämndens tolkning av det utbytestvång som följer av bestämmelsen i 5 § lagen om kemiska produkter och de straffbestämmelser som är förknippade med brott mot bestämmelsen. Mot bakgrund härav finner länsstyrelsen att besluten inte är överklagbara. - Länsstyrelsen tar inte upp överklagandet till prövning.

Bolaget yrkade hos kammarrätten att dess överklagande av miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut skulle tas upp till prövning och att kammarrätten skulle återförvisa målet till länsstyrelsen för prövning i sak, alternativt att kammarrätten skulle göra en sådan prövning och upphäva miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut. Bolaget anförde bl.a. följande. Nämndens beslut var överklagbara enär de var av förpliktande karaktär, innebar ett kompetensöverskridande, berörde bolaget tillkommande rättigheter och hade medfört stor skada för bolaget och var ett uttryck för en illojal maktanvändning. Det kunde konstateras att överklagade besluten genom sin utformning framstod som förpliktande för de enskilda. Inte någonstans i besluten angavs att det bara skulle vara fråga om en rekommendation som mottagarna inte behövde efterfölja. Tvärtom hade nämnden vinnlagt sig om att ge besluten en så officiell och myndighetsutövande prägel som möjligt och de avvek markant i sin utformning från de oförbindande rekommendationer och råd som myndigheter normalt utfärdade. Sådana "rekommendationer" meddelades inte i form av förvaltningsbeslut. Inte heller utformades de som en tillämpning av straffstadganden med omnämnande av att överträdelse kan bestraffas med böter eller fängelse. I verkliga rekommendationer förekom - av naturliga skäl - varken angivandet av särskilda datum när adressaterna senast skulle efterkomma rekommendationen, uttalanden som innebar att ohörsamhet kunde leda till åtal och att straffet var böter eller fängelse, eller uttalanden om att följsamheten av rekommendationen skulle kontrolleras genom inspektioner. - De av nämnden åberopade föreskrifterna av Kemikalieinspektionen om klassificering av miljöfarliga ämnen måste för de berörda butiksägarna framstå som helt obegripliga. Föreskrifterna innehöll inga konkreta slutsatser som direkt kunde tillämpas på vissa produkter förutom varumärkena Klorin och Tippex. Slutsatserna hade i stället på nämndens uppdrag dragits av miljö- och hälsoskyddschefen. Det var emellertid Kemikalieinspektionens sak att dra konsekvenserna av klassificeringsföreskrifterna vid tillsynen över tillverkare, importörer och andra leverantörer. Nämnden hade således genom besluten överskridit sin kompetens, vilket i sig utgjorde grund för överklagbarhet. Om en myndighet missbrukade en allmän rätt att rikta råd och anvisningar till enskilda, genom att utforma beslut på ett sådant sätt att de framstod som förpliktigande för enskilda, var beslutet, bl.a. med hänsyn till risken för att beslutet till följd av formuleringen åtlyddes av adressaten och därmed fick sin åsyftade verkan, överklagbart (Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet, s. 391 och s. 403). - Nämnden hade i förevarande fall, på ett synnerligen bristfälligt beslutsunderlag och helt utanför sin kompetens, fattat beslut som hade betydande verkan för bolaget och som utgjorde ett allvarligt intrång i bolagets näringsutövning. Även om de felaktiga besluten hade tillställts samtliga detaljister inom kommunen som marknadsförde Klorin berörde det i allra högsta grad rättigheter som tillkom bolaget som innehavare av märket Klorin. Besluten, som således rörde en för bolaget mycket vital rättighet, hade medfört stor skada för bolaget - såväl ekonomiskt som ideellt. - Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skulle en förvaltningsmyndighet i sin verksamhet bl.a. iaktta saklighet och opartiskhet och beakta allas likhet inför lagen. Objektivitetsprincipen innebar bl.a. att en förvaltningsmyndighet inte fick grunda sina avgöranden på hänsyn till andra omständigheter än sådana som enligt gällande författningar fick beaktas vid prövningen av ett ärende. Nämnden hade givetvis haft en skyldighet att beakta dessa grundläggande rättsregler i sin handläggning och i sitt beslutsfattande. Emellertid var besluten behäftade med så stora brister vad avser saklighet, objektivitet, kommunikation, kompetens och framför allt nämndens försök att hindra bolaget från att kunna överklaga besluten, att de framstod som ett uttryck för en illojal maktanvändning. Mot bakgrund av de avsevärda faktiska verkningar som besluten medfört för bolaget var besluten även på denna grund överklagbara.

Bolaget åberopade utlåtande av professorn O.W..

Miljö- och hälsoskyddsnämnden (nämnden) yttrade hos kammarrätten att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Nämndens beslut den 5 oktober 1992 innebar att miljö- och hälsoskyddskontoret fick i uppdrag att informera företagen om nämndens beslut. Beslutet var en uppmaning till företagen att inte köpa in och saluföra miljöfarliga produkter, där så var möjligt. Det innefattade inte något föreläggande eller förbud. Däremot var 5 § LKP förpliktande för alla och envar. Vidare var denna lagparagraf straffsanktionerad med böter alternativt fängelse. Nämndens beslut innebar bl.a. att företagen skulle informeras härom. Som lokal tillsynsmyndighet var nämnden skyldig se till att LKP efterlevdes. Miljö- och hälsoskyddskontorets skrivelse den 16 oktober 1992 skulle ses mot denna bakgrund. Skrivelsen utgjorde inte något nytt beslut.

Kammarrätten i Göteborg (1994-04-26, Kärrström, Österlin, Nilsson, referent) yttrade: Någon generell lagreglering av frågan om besluts överklagbarhet finns inte i svensk rätt. Däremot har frågan inte så sällan behandlats i praxis och doktrin. Vidare diskuterades i samband med tillkomsten av den nu gällande förvaltningslagen om man i denna lag borde införa en bestämmelse om när ett beslut kunde överklagas (prop. 1985/86:80). Departementschefen kom fram till att så inte borde ske och hänvisade till den praxis som fanns. Han konstaterade att praxis innebär flera viktiga inskränkningar i överklagbarheten och att det för överklagbarhet förutsattes att beslutet hade någon inte alltför obetydlig verkan för parter eller andra. Han fortsatte

Ett uttryck för detta är att man inte kan överklaga oförbindande uttalanden från myndigheters sida, t.ex. ett råd eller en upplysning eller en anmodan för en person att göra något i en situation där myndigheten inte förfogar över något tvångsmedel att driva igenom sin vilja. I praxis krävs dock inte alltid att beslutet har självständiga eller direkta rättsverkningar för att det skall kunna överklagas. Ett föreläggande, som myndigheten kan förena med t.ex. vite men som den tills vidare avstår från att sanktionera, anses sålunda möjligt att överklaga.

Enligt 16 § LKP får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar enligt 26 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter den omedelbara tillsynen inom varje kommun. Det förutsätts dock att tillsynsmyndigheten innan den meddelar ett föreläggande skall ge råd och anvisningar (se prop. 1984/85:118). Rimligtvis måste även råd och anvisningar syfta till att uppnå viss effekt; annars vore ju sådana helt meningslösa.

Nämndens beslut den 5 oktober 1992 är inte utformat som något föreläggande eller förbud. Beslutet kan närmast sägas innefatta ett råd, en upplysning eller en anmodan till berörda företag inom Munkfors kommun att iaktta ett redan i författningsstadgande föreskrivet beteende (jfr Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet, s. 395-396). Syftet har därvid uppenbarligen varit att informera företagen om hur nämnden anser att de måste bete sig för att undgå den straffsanktion som är förknippad med överträdelse av lagbudet i 5 § LKP. Mot bakgrund härav anser kammarrätten att ifrågavarande beslut inte är överklagbart.

Det nu nämnda beslutet innehåller också ett uppdrag till miljö- och hälsoskyddskontoret att informera företagen om beslutet, utbytesregeln, vilka varor som berörs m.m. Detta uppdrag har effektuerats genom beslutet den 16 oktober 1992, som utgörs av en skrivelse från miljö- och hälsoskyddschefen med information om nämndens tidigare beslut och en konkretisering av detta, bl.a. på så sätt att vissa produkter namnges. Sistnämnda skrivelse kan, framför allt genom att varumärket Klorin nämndes, ha medverkat till en försäljningsminskning vad gäller denna produkt. Beslutet/skrivelsen är dock enligt kammarrättens mening att betrakta som en uppföljning av beslutet den 5 § oktober 1992 och således inte heller det överklagbart.

Beslutet den 1 mars 1993 innehåller i huvudsak endast ett konstaterande av vilken effekt de tidigare besluten haft och ett nytt uppdrag till miljö- och hälsoskyddskontoret och är därför inte överklagbart.

Nämndens beslut är inte heller överklagbart på någon av de andra grunder som bolaget anfört. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Mora kommun beslutade den 16 juni 1993 med stöd av 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter, LKP, att uppmana företag enligt en sändlista att, snarast dock senast den 1 september 1993, ha upphört med försäljning av petroleumbaserade tändvätskor eftersom fullgoda alternativ till sådan tändvätska fanns att tillgå, t.ex. tändpapper och tändblock. Dessutom fanns elektriska braständare och tändrör som alternativ.