RÅ 1997 not 66

Not 66. Överklagande av Kerstin P. ang. bygglov. -Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (1991-02-28) avslog överklagande av bl.a. Kerstin P. ang. ett bygglov som lämnats Göran Å. avseende fastigheten Kile 1:86 i Strömstads kommun (Sydkoster). - I ett annat beslut avslog länsstyrelsen (1991-08-28) överklagande av Göran Å avseende ändring av det meddelade bygglovet. Såväl Kerstin P. som Göran Å. fullföljde sin talan. - Kammarrätten i Göteborg (1994-06-30, Nilsson, Häggbom, Olsson), som höll muntlig förhandling och i samband därmed företog syn, anförde bl.a.: Byggnadsnämnden beslutade den 23 november 1989 att bevilja Göran Å. bygglov för att uppföra ett enbostadshus på fastigheten Kile 1:86 på Koster. Länsstyrelsen upphävde i ett beslut den 23 augusti 1990 bygglovsbeslutet med den motiveringen att byggnaden innehöll två våningar och därför stred mot detaljplanen. Efter det att Göran Å. till byggnadsnämnden lämnat in en reviderad ritning den 9 oktober 1990 med lägre takfotshöjd där vinden, enligt byggnadsnämndens bedömning, ej var att betrakta som våning, beviljades bygglov den 17 oktober 1990. Dessförinnan, den 10 maj 1990, hade en finutstakning av enbostadshuset gjorts. Kerstin P. m.fl. överklagade det nya bygglovsbeslutet. Länsstyrelsen avslog överklagandet den 28 februari 1991 (det beslut som nu har överklagats av Kerstin P.) och konstaterade att byggnadens placering stämde överens med detaljplanen och att placeringen av byggnaden inte skulle medföra sådana betydande olägenheter som sägs i 3 kap. 2 § plan- och bygglagen (1987:10, PBL) och som inte är tillåtna. - Såsom framgår nedan har länsstyrelsen funnit att Kerstin P. i rätt tid har överklagat beslutet den 28 februari 1991 och kammarrätten har funnit sig vara bunden av denna bedömning. - Vid kontrollmätning av byggnadens höjd, utförd av stadsarkitektkontorets mätningsavdelning den 17 maj 1991, konstaterades att överkanten på bostadshusets grundmur låg ca 0,75 m över den höjd som angivits vid utsättningen den 10 maj 1990. Med hänsyn härtill beslutade byggnadsnämnden den 23 maj 1991 att stoppa fortsatt byggnadsarbete. Byggnadsnämnden beslutade den 12 juni 1991 bl.a. att höjning av sockeln utöver 0,38 m över hål i berg inte kunde medges. Göran Å. överklagade byggnadsnämndens beslut till länsstyrelsen och begärde att länsstyrelsen skulle medge en sockelhöjd om 79 cm i stället för 38 cm. Kerstin P. motsatte sig att byggnadsnämndens beslut ändrades och anförde att hon som granne skulle komma att störas av en byggnad med en så hög sockel som Göran Å. begärde. Länsstyrelsen beslutade den 28 augusti 1991 (det beslut som Göran Å. nu överklagat) att avslå Göran Å:s överklagande och konstaterade att Kerstin P. inte var berättigad att överklaga. - Kerstin P:s överklagande, mål nr 1782-1993. Göran Å. har vid den muntliga förhandlingen yrkat att kammarrätten ånyo prövar frågan om Kerstin P. är delgiven länsstyrelsens beslut den 28 februari 1991 eller inte. Han anser nämligen att hon är delgiven beslutet och att hon därmed inte har rätt att överklaga det. Han har vidare invänt att Kerstin P. inte tillhör sakägarkretsen och därför inte har rätt att överklaga bygglovsbeslutet över huvud taget. - Kammarrätten har i beslut den 9 juni 1993 avvisat Göran Å:s överklagande av länsstyrelsens rättidsprövning med den motiveringen att kammarrätten är bunden av att länsstyrelsen ansett att Kerstin P:s överklagande kommit in i rätt tid. Skäl att nu göra någon annan bedömning föreligger inte. - När det gäller frågan huruvida Kerstin P. är sakägare och om hon har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut noterar kammarrätten följande ur förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1, s. 459). Med sakägare enligt PBL avses i första hand ägare till fast egendom och innehavare av annan särskild rätt i denna än bostadsrätt och hyresrätt. Det är med andra ord det traditionella begreppet sakägare i byggnadslagstiftningen som avses. En annan sak är att bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt hyresgästorganisationer får samma ställning i förfarandet - inbegripet besvärsrätt - som sakägare. - Frågan om rätt att överklaga ett beslut regleras i 22 § förvaltningslagen (1986:223). Härav framgår att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Kerstin P. är granne till Göran Å. på fastigheten Kile Nedre 1:44 och nyttjanderättshavare till den fastigheten. Hon får i denna sin egenskap anses vara berättigad att överklaga länsstyrelsens beslut. - Kerstin P. åberopar i sitt överklagande att huset är planstridigt eftersom det innehåller två våningar. Kraven i 3 kap. 1 och 2 §§ PBL är inte heller uppfyllda. Hon har såsom sakägare inte blivit underrättad om byggnadsföretaget. - Enligt 8 kap. 22 § PBL skall byggnadsnämnden innan lov lämnas genom underrättelse bereda bl.a. kända sakägare och boende som berörs tillfälle att yttra sig över ansökningen om åtgärden innebär en avvikelse från detaljplan. Enligt 27 § i samma kapitel skall underrättelse om innehållet i det beslut varigenom ett ärende om lov avgörs sändas till sådan i 22 § första stycket omnämnd person etc. som yttrat sig i ärendet, om det inte är uppenbart obehövligt. Kerstin P. borde visserligen ha blivit underrättad i bygglovsärendet. Emellertid har Kerstin P. först i kammarrätten påtalat detta förhållande. Kammarrätten finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att byggnadsnämndens underlåtenhet att höra Kerstin P. före avgörandet inte är av så allvarlig art att bygglovet av denna anledning skall undanröjas. Inte heller vad Kerstin P. i övrigt har anfört i nu berört hänseende bör föranleda att bygglovet undanröjs. - Fastigheten Kile 1:86 omfattas av en detaljplan som har fastställts den 9 november 1964. Enligt planbestämmelserna får byggnad uppföras med högst en våning. Kammarrätten finner att frågan huruvida byggnaden på fastigheten är förenlig med planen eller inte skall avgöras med tillämpning av den praxis som gällde vid tidpunkten för byggnadsnämndens beslut om bygglov (den 17 oktober 1990). Enligt äldre praxis ansågs, kort uttryckt, att ett överplan som var så anordnat att det till övervägande del kunde tjäna som bostadshus eller arbetsrum var att anse som våning, jfr RÅ 1990 ref. 30 med där gjorda hänvisningar till litteratur och rättsfall. Med hänsyn till det sätt på vilket överplanet på nu aktuell byggnad är inrett finner kammarrätten att byggnaden innehåller två våningar. Byggnaden är således planstridig. Frågan blir då om det kan anses röra sig om en mindre avvikelse som är förenlig med planens syfte och att därför enligt 8 kap. 11 § sjätte stycket PBL bygglov får meddelas för åtgärden. I samband med att 8 kap. 11 § ändrades genom lagen 1989:1049 anförde departementschefen, att det givetvis inte varit avsikten att ordet "mindre" i uttrycket "mindre avvikelse" skulle vara synonymt med ordet "liten" i absolut mening (prop. 1989/90:37 s. 55). I samma proposition (s. 57) uttalade departementschefen också att det kunde vara så att utbyggnaden av ett kvarter eller ett område före PBL:s ikraftträdande skett genom systematiskt medgivna dispenser av samma slag för flertalet fastigheter. Den omfattande dispensgivningen kunde leda till att samma avvikelser när det gällde återstående fastigheter skulle anses vara "mindre" och därför borde godtas, om de var förenliga med planens syfte. - Kammarrätten gör följande bedömning beträffande frågan huruvida planavvikelsen kan anses vara "mindre". - Det förhållandet att byggnaden innehåller två våningar i stället för en våning enligt planen innebär inte i sig en mindre avvikelse. Emellertid har i grannskapet ett relativt stort antal bygglov - innefattande bl.a. takkupor - medgetts för byggnadsföretag av det slag som finns på Göran Å:s fastighet. Mot bakgrund härav får den planavvikelse som föreligger ses som en mindre avvikelse som är förenlig med planens syfte. Med hänsyn härtill och då byggnaden inte kan anses medföra betydande olägenheter för omgivningen eller i övrigt strida mot 3 kap. 1 eller 2 § PBL föreligger inte hinder mot bygglov. Kerstin P:s överklagande skall därför inte bifallas. - Göran Å:s överklagande, mål nr 5953-1991. Göran Å. har, såsom framgått ovan, vid den muntliga förhandlingen uppgett att han anser att Kerstin P. inte är berörd av frågan om sockelhöjden och att länsstyrelsen har varit av samma uppfattning. Hon bör därför enligt hans mening inte betraktas som motpart i kammarrättens mål. - Kammarrätten gör följande bedömning i denna fråga. - Kerstin P. bor granne med Göran Å.. Deras fastigheter ligger intill varandra. Även om vegetationen, i vart fall under sommartid, är tämligen tät kan Kerstin P. se Göran Å:s fastighet från den fastighet där hon bor. Eftersom hennes fastighet ligger lägre än Göran Å:s får hon anses vara berörd av sockelhöjden på hans fastighet. Med hänsyn härtill är hon motpart i målet och har därmed rätt att argumentera i sakfrågan (jfr RÅ 1990 not. 219). - Kammarrätten gör härefter följande bedömning i sakfrågan beträffande sockelhöjden. - I målet finns en nybyggnadskarta och på denna har en tjänsteman hos kommunen antecknat att finutstakning av Göran Å:s enbostadshus gjordes den 10 maj 1990. Av anteckningarna på kartan framgår också att vid detta tillfälle bestämdes sockelhöjden (flukten) till 0,18 m över hål i berg. Denna handling är den enda skriftliga dokumentation som finns i målet beträffande sockelhöjden. En annan tjänsteman hos kommunen, som också var med när finutstakningen gjordes, har vid kammarrättens muntliga förhandling bekräftat att sockelhöjden bestämdes till 0,18 m över hål i berg. Kammarrätten finner sig på grund härav böra utgå från att sockelhöjden ursprungligen bestämdes på detta sätt. Det förhållandet att en s.k. fluktpinne, som av Göran Å. påstås ha lämnats kvar vid finutstakningen, finns i behåll och har förevisats vid kammarrättens syn utgör inte tillräckligt skäl för någon annan bedömning. Ostridigt är att Göran Å. sedermera, vid en informell kontakt med byggnadsnämnden, fick medgivande att höja sockeln med ca 0,20 m till 0,38 m över hål i berg. Kammarrätten finner alltså att Göran Å:s bygglov grundar sig på en sockelhöjd av 0,38 m över hål i berg. De av Göran Å. till byggnadsnämnden ingivna handlingarna innehåller inga uppgifter som kan medföra någon annan bedömning. Den faktiska sockelhöjden enligt byggnadsnämndens mätning (protokoll den 9 december 1992) är också 0,38 m över hål i berg. Frågan är då om någon ytterligare höjning av sockeln kan medges. I det avseendet finner kammarrätten - med hänsyn till den ändring av 17 kap. 4 § PBL som skett genom SFS 1991:604 - att en höjdberäkning måste göras med utgångspunkt i 9 § plan- och byggförordningen (1987:383, PBF). På grund av takkuporna är då höjden på byggnaden redan 6,20 m mot i detaljplanen medgivna 5,50 m. Mot bakgrund härav saknas förutsättningar att höja sockeln. Göran Å:s överklagande kan sålunda inte bifallas. - Kammarrätten avslår såväl Kerstin P:s som Göran Å:s överklagande. - Kerstin P. fullföljde sin talan. Hon vidhöll att byggnaden på fastigheten Kile 1:86 var planstridig och att det inte var fråga om en s.k. mindre avvikelse. Vidare upprepade hon anmärkningen att bestämmelserna i 8 kap. 22 och 27 §§ PBL inte hade iakttagits av byggnadsnämnden trots att detta borde ha skett. Hon hävdade dessutom att byggnaden medförde betydande olägenheter för henne själv och för andra grannar. - Boverket avgav yttrande i målet. I yttrandet anfördes i huvudsak följande. - Beräkning av byggnadens höjd. Enligt 9 § plan- och byggförordningen (1987:383) skall byggnadshöjden beräknas från markens medelnivå invid byggnaden. Om byggnaden ligger mindre än sex meter från allmän plats, skall dock beräkningen utgå från den allmänna platsens medelnivå invid tomten, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. - Av handlingarna framgår att byggnaden med sin nordvästra fasad är placerad närmare än sex meter från mark som enligt detaljplan (byggnadsplan fastställd den 9 november 1964) är allmän platsmark, betecknad som parkmark. Enligt 9 § plan- och byggförordningen skall i sådant fall normalt beräkningen av byggnadshöjden utgå från den allmänna platsens medelnivå invid tomtgränsen, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Den närmare tolkningen av bestämmelsen med dess undantag skall enligt Boverkets mening göras mot bakgrund av syftet med denna. Regeln om att vid beräkningen av höjden utgå från den allmänna platsen har tillkommit för att skapa enhetlighet och harmoni i bebyggelsesilhuetten invid mera frekvent utnyttjade allmänna platser, såsom gator, torg, parker m.m. Av fotografier framgår att denna mark utgörs av naturmark på vilken det finns en stig och att det mellan byggnaden och stigen finns träd och buskar. Med hänsyn till den aktuella allmänna platsens karaktär och de ovan redovisade skälen för bestämmelsen, finner Boverket att det föreligger skäl att vid beräkningen av byggnadshöjden inte utgå från den allmänna platsens medelnivå invid tomtgränsen. I stället bör man i detta fall utgå från medelvärdet av markens nivå invid byggnaden. Boverket utgår därvid från medelvärdet invid byggnadens hörn, på det färdiga byggnadsföretaget. Med ett sådant beräkningssätt blir markens medelnivå invid byggnaden + 8,61 meter i förhållande till rikssystemet för höjdmätningar (RH 00) ... - Enligt 9 § plan- och byggförordningen skall byggnadshöjden räknas till skärningen mellan fasadplanet och ett plan som med 45 graders lutning inåt byggnaden berör byggnadens tak. - Av intresse i detta sammanhang är att regeringen i proposition 1989/90:37, s. 55, angående frågan om en åtgärd avviker från plan, bl.a. anförde att ritnoggrannheten till exempel kan medföra att en byggnadshöjd måste anses planenlig inom en marginal på några decimeter och att samma tolkningsmån bör gälla för vanliga utskjutande byggnadsdelar såsom burspråk, ventilationsanordningar och små takkupor för exempelvis ledljus till vind. - Huruvida takkuporna i detta fall är små eller ej är enligt Boverket en bedömningsfråga. Bland annat bör kupans storlek i förhållande till byggnaden i övrigt vägas in. Takkupans front består av ett fönster av normal storlek för huset i övrigt. Takkupans insida har emellertid på vardera sidan om fönstret försetts med en 0,3 meter bred väggbit, vilken sammantaget med nödvändig yttervägg med normenlig isolering ger kupan exteriört en ganska stor bredd. Bredden utgör ca 19 procent av takets längd. Takkupan har enligt Boverkets uppfattning inte bara funktionen som dagsljusinsläpp utan utgör genom sin bredd invändigt ett led i att öka möblerbarheten på övre planet. - Boverket anser på grund av utformningen av de två takkuporna att mätningen bör göras vid skärningen mellan fasadplanet och ett plan som med 45 graders lutning inåt byggnaden berör takkupornas tak. Med ett sådant bestämningssätt och med utgångspunkt från markens medelnivå blir byggnadshöjden 6,1 meter ... Byggnadens antal våningar. Enligt 9 § fjärde stycket plan- och byggförordningen räknas vind som våning där bostadsrum eller arbetslokal kan inredas, om den beräknade byggnadshöjden är mer än 0,7 meter högre än nivån för vindsbjälklagets översida. Av bifogad redovisning på fasaden framgår att byggnadshöjden är 2,40 meter högre än vindsbjälklagets översida. Detta plan, vilket enligt handlingarna i ärendet är avsett att inredas till sovrum, utgör således en våning. Byggnaden har alltså två våningar. - Miljönämnden i Strömstads kommun, som fr.o.m. den 1 januari 1995 övertagit de uppgifter som tidigare fullgjordes av kommunens byggnadsnämnd, anförde i yttrande bl.a. att byggnadshöjden i enlighet med den rättspraxis som gällde vid tidpunkten för byggnadsnämndens beslut (RÅ 1990 ref. 30) skulle beräknas enligt 37 § byggnadsstadgan (1959:612) och att byggnaden mot denna bakgrund bedömts vara förenlig med detaljplanen. - Regeringsrätten förelade därefter nämnden att redovisa de fastigheter inom Ekenäsområdet för vilka meddelats bygglov innefattande uppförandet av takkupa eller takkupor och dessa fastigheters belägenhet inom detaljplaneområdet samt att särskilt ange om uppförandet ansetts innebära avvikelse från detaljplanen. För nämndens räkning svarade stadsarkitekten att han efter genomförd inventering kunnat konstatera att några planstridiga takkupor inte uppförts inom området enligt tillgänglig information. För att ge en bild av de större bostadshusens karaktär bifogade han dokumentation avseende åtta fastigheter. Beträffande en av dessa fastigheter, som sades inrymma den senast tillkomna bostadsbyggnaden, framhölls att byggnadens läge och utformning krävde att bygglovet föregicks av att en ny detaljplan upprättades. - Göran Å. bestred bifall till Kerstin P:s talan. Han hävdade att kammarrätten hade rätt när den konstaterade att ett relativt stort antal bygglov - innefattande även takkupor - medgetts i grannskapet för byggföretag av det slag som fanns på hans fastighet. Med grannskapet skulle därvid enligt hans mening förstås inte bara området för den nu ifrågavarande detaljplanen utan även angränsande planområden med permanentbostäder. Såvitt han kände till var alla bostadsbyggnader som under 1990-talet uppförts inom området byggda med en inredd andra våning och med takkupor. Han gjorde gällande att processmaterialet inte på ett förståeligt sätt redovisade förhållandena på platsen och i området samt ansåg att syn borde hållas för att klarlägga dessa förhållanden och samtidigt ge kommunen möjlighet att lämna upplysningar om praxis, dispenser m.m. - Regeringsrätten tog först upp frågan om syn skall hållas innan målet avgörs. Därvid ansåg regeringsråden Nordborg och Eliason att sådan var erforderlig medan övriga ledamöter fann att målet kunde avgöras på befintligt underlag. - Regeringsrätten (1997-04-11, Werner, Swartling, Holstad): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Göran Å:s fastighet Kile 1:86 ligger inom det s.k. Ekenäsområdet på Sydkoster, för vilket byggnadsplan fastställdes den 9 november 1964. Fastigheten hör till ett av flera delområden som på plankartan betecknats med Ba I. Enligt planbestämmelserna innebär detta bl.a. att byggnad med högst en våning får uppföras på fastigheten och att huvudbyggnad inte får uppföras till större höjd än 5,5 meter. - Huvudfrågan i målet är om det bygglov för uppförande av en byggnad på Kile 1:86 som lämnades av byggnadsnämnden den 17 oktober 1990 borde ha vägrats på grund av byggnadens höjd och antalet våningar. - När det gäller att bedöma om byggnaden i nämnda hänseenden avviker från planen är en första fråga vilket regelsystem som skall tillämpas. Enligt 17 kap. 4 § första stycket PBL i dess ursprungliga lydelse skulle en äldre plan av det slag som är aktuellt i målet gälla som detaljplan "enligt denna lag". I rättsfallet RÅ 1990 ref. 30 fann Regeringsrätten att bestämmelsen lämnade oreglerat hur begreppen byggnadshöjd och våning skulle förstås vid tillämpning av äldre planbestämmelser. Av skäl som närmare utvecklades i rättsfallet ansåg Regeringsrätten att frågan skulle avgöras med utgångspunkt i bestämmelserna i den dåmera upphävda byggnadsstadgan (1959:612). Genom lagstiftning år 1991 (SFS 1991:604) ändrades lagrummet. En ordning som - i enlighet med rättsfallet - innebär att olika regler för bestämmande av byggnadshöjd m.m. gäller för äldre planer å ena sidan och för detaljplaner som antagits enligt PBL å andra sidan ansågs inte lämplig. Enligt den nya lydelsen skall de äldre planerna gälla som detaljplaner "som antagits med stöd av denna lag". Denna lydelse avsågs klargöra att PBL-systemets regleringar i alla delar skall gälla för äldre planer om inte annat särskilt föreskrivs (prop. 1990/91:146 s. 62 och 86). Ändringen trädde i kraft den 1 juli 1991, dvs. efter det att byggnadsnämnden och länsstyrelsen hade fattat beslut beträffande bygglovet för fastigheten Kile 1:86 men innan kammarrätten hade dömt i målet. Med hänsyn till att någon övergångsbestämmelse inte infördes och med beaktande av lagändringens syfte finner Regeringsrätten - till skillnad mot kammarrätten - att den nya lydelsen av 17 kap. 4 § första stycket PBL var tillämplig vid prövningen av Kerstin P:s överklagande av länsstyrelsens beslut (jfr i fråga om principerna för tillämpning av nya förvaltningsrättsliga regler bl.a. RÅ 1988 ref. 132 och RÅ 1996 ref. 57). - Av det sagda följer att beräkningen av den aktuella byggnadens höjd och våningsantal skall utföras enligt föreskrifterna i 9 § plan- och byggförordningen (1987:383). I sitt yttrande till Regeringsrätten har Boverket vid tillämpning av andra stycket i paragrafen funnit att byggnadshöjden i förevarande fall bör - trots byggnadens närhet till allmän plats - beräknas från markens medelnivå invid byggnaden. När det gäller frågan huruvida hänsyn vid bestämmande av byggnadshöjden skall tas till förekomsten av takkupor har verket erinrat om ett uttalande i prop. 1989/90:37 (s. 55) som innebär att det vid avgörande av om en åtgärd är planenlig eller ej bör gälla en viss "tolkningsmån" beträffande bl.a. "små takkupor". Verket framhåller att det är en bedömningsfråga om takkuporna i förevarande fall är små eller ej men har med hänsyn till deras bredd stannat för uppfattningen att de bör beaktas vid höjdberäkningen. Med dessa utgångspunkter har byggnadshöjden beräknats till 6,1 meter. Verket har vidare funnit att byggnaden enligt fjärde stycket i samma paragraf skall anses ha två våningar. - Regeringsrätten ansluter sig i nu berörda hänseenden till Boverkets bedömningar. Denna ståndpunkt innebär att byggnaden på Kile 1:86 skall anses avvika från vad planen tillåter i fråga om både höjd och våningsantal. - Därmed aktualiseras till en början den av Kerstin P. väckta formella frågan. Hon innehar nyttjanderätt till en grannfastighet och får i egenskap av nyttjanderättshavare anses berörd av den aktuella byggnaden. Eftersom denna - i enlighet med det sagda - skall anses innebära en avvikelse från planen, skulle byggnadsnämnden rätteligen ha tillställt henne underrättelser enligt 8 kap. 22 och 27 §§ PBL. Nämnden, som enligt sitt yttrande till Regeringsrätten inte har ansett att byggnaden avviker från planen, har i konsekvens med denna inställning inte tillställt henne några sådana underrättelser. Regeringsrätten delar kammarrättens uppfattning att nämndens underlåtenhet med hänsyn till omständigheterna inte bör föranleda att bygglovet upphävs. - Frågan är härefter om avvikelsen är sådan att den kan godtas enligt bestämmelserna i 8 kap. 11 § sjätte stycket PBL som en s.k. mindre avvikelse som är förenlig med syftet med planen. - Av den proposition som låg till grund för PBL framgår att en avsikt med bestämmelserna om mindre avvikelser var att begränsa möjligheterna till avsteg från planbestämmelser i förhållande till vad som medgavs i praxis vid tillämpning av äldre byggnadslagstiftning (prop. 1985/86:1 s. 714). I en senare proposition, som gällde bl.a. ändring av vissa regler i PBL, intogs ståndpunkten att bestämmelserna om mindre avvikelser tills vidare borde behållas oförändrade (prop. 1989/90:37 s. 54-57). I det sammanhanget gjorde departementschefen uttalanden som innebar bl.a. att det med hänsyn till önskemålet om medborgarinflytande inte bör vara möjligt att utan ett nytt planförfarande göra avvikelser som har betydelse för en bredare allmänhet eller en vidare krets än de kända sakägare, berörda hyresgäster m.fl. som skall beredas tillfälle att yttra sig i ett bygglovsärende. Han framhöll också att frågan huruvida en avvikelse skall betraktas som mindre inte bör bedömas i en absolut bemärkelse. En avvikelses art och storlek skall således enligt departementschefen bedömas från fall till fall och därvid relateras till bl.a. skalan och karaktären hos den befintliga miljön (frågan om förutsättningarna och gränserna för ett relativt betraktelsesätt har senare belysts i bl.a. RÅ 1990 ref. 53 II, RÅ 1990 ref. 91 I och RÅ 1991 ref. 57). Att hänsyn i viss utsträckning ansågs böra tas till ett sådant lokalt förhållande som byggnadsnämndens dispenspraxis framgår av det av kammarrätten åberopade uttalandet i samma proposition. Enligt det uttalandet kan det finnas förutsättningar att godta en avvikelse när utbyggnaden av ett kvarter eller ett område har skett före PBL:s ikraftträdande genom att dispenser för samma slags avvikelser har medgetts systematiskt för flertalet fastigheter. - När det gäller den i målet aktuella planavvikelsen bör först erinras om den tekniska bakgrunden. Vid bestämmande av byggnadens höjd har hänsyn tagits till förekomsten av takkupor, vilket medfört att den enligt planen tillåtna höjden skall anses överskriden med cirka 0,6 meter. Byggnadens höjd över vindsbjälklagets översida har i sin tur medfört att byggnadens övre plan skall betraktas som en egen våning och att därmed det tillåtna våningsantalet skall anses överskridet. Regeringsrätten har i det föregående anslutit sig till Boverkets bedömning att takkuporna har en sådan utformning att det är befogat att ta hänsyn till dem vid beräkning av byggnadshöjden. Det kan dock konstateras att kuporna inte är särskilt framträdande utan synes ligga nära sådana vanliga utskjutande byggnadsdelar som enligt det av Boverket åberopade propositionsuttalandet inte alltid behöver beaktas vid prövningen av en byggnads planenlighet. - Vid bedömningen av den aktuella avvikelsen bör också beaktas hur byggnaden på Kile 1:86 förhåller sig till annan bebyggelse inom Ekenäsområdet. Av det protokoll som fördes när kammarrätten den 13 juni 1994 höll muntlig förhandling och syn i målet framgår att en företrädare för byggnadsnämnden vid förhandlingen uppgav att nämndens tolkning av praxis hade lett till att "andra en och enhalvplanshus med liknande planlösning som det nu aktuella har beviljats bygglov (dispenser)". Kammarrätten har i sin dom konstaterat att "i grannskapet ett relativt stort antal bygglov - innefattande bl.a. takkupor - medgetts för byggnadsföretag av det slag som finns på Göran Å:s fastighet". I Regeringsrätten har stadsarkitekten upplyst att några "planstridiga takkupor" inte uppförts inom Ekenäsområdet "enligt tillgänglig information". Den befintliga bebyggelsens utformning har belysts av stadsarkitekten och Göran Å. genom bl.a. fotografier och beskrivningar av tio utvalda byggnader. Kerstin P. har anmärkt att sex av dessa byggnader uppfördes innan den för området gällande planen hade fastställts och att bygglovet för den senast uppförda byggnaden föregicks av en planändring. - Den föreliggande utredningen ger vid handen att byggnader liknande den aktuella uppförts inom området både före och efter fastställelsen av planen. Någon systematisk dispensgivning av det slag som avses i det av kammarrätten åberopade propositionsuttalandet har uppenbarligen inte förekommit. När byggnadsnämnden lämnat bygglov synes besluten - liksom i Göran Å:s fall - ha grundats på uppfattningen att byggnaderna varit planenliga. De exempel som åberopats i Regeringsrätten pekar på att byggnaden på Kile 1:86 ansluter till vad som är vanligt inom området och inte medför sådana miljömässiga effekter som skulle kunna anses beröra en vidare krets än sakägarna och de närboende. - Kammarrätten har gjort bedömningen att den planavvikelse som föreligger får ses som en mindre avvikelse som är förenlig med planens syfte. Med hänsyn till vad som sagts i det föregående om avvikelsernas art och storlek samt om den aktuella byggnadens förhållande till omgivningen finner Regeringsrätten att tillräckliga skäl att frångå kammarrättens bedömning inte har framkommit. - Kerstin P:s påstående att byggnaden medför betydande olägenheter för henne och andra grannar vinner inte stöd av utredningen. - På grund av det anförda skall Kerstin P:s talan inte bifallas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår Kerstin P:s överklagande. - (Regeringsråden Nordborg och Eliason hade skiljaktig mening och anförde: Vi anser att vi på det föreliggande underlaget inte kan ansluta oss till majoritetens uppfattning i frågan om den avvikelse från planen som byggnaden på Kile 1:86 uppvisar kan godtas som en s.k. mindre avvikelse som är förenlig med syftet med planen. I denna fråga gör vi i stället följande bedömning. - Det får antas att den aktuella planens bestämmelser om högsta tillåtna byggnadshöjd och våningsantal har haft till syfte bl.a. att inom Ekenäsområdet skydda väsentliga miljö- och kulturvärden. Om den fortsatta utvecklingen gjort det önskvärt att medge avsteg från planens bestämmelser i nämnda hänseenden, får denna fråga anses ha en sådan räckvidd och betydelse att den typiskt sett bör behandlas inom ramen för ett nytt planärende (jfr RÅ 1991 ref. 68). - Som majoriteten har funnit ger den föreliggande utredningen inte stöd för att det inom området har förekommit sådan systematisk dispensgivning som avses i det av kammarrätten åberopade propositionsuttalandet utan byggloven synes ha grundats på uppfattningen att byggnaderna varit planenliga. Den omständigheten att byggnadsnämnden kan ha medgett andra bygglov i strid med planen utgör inte något sådant förhållande som bör beaktas vid bedömningen av det nu aktuella ärendet. - Enligt vår mening kan de planavvikelser i fråga om höjd och antal våningsplan som Göran Å:s byggnad utvisar inte betraktas som mindre avvikelser i den mening som avses i 8 kap. 11 § sjätte stycket PBL. Det av byggnadsnämnden beviljade bygglovet skall därför upphävas. - Med den nu redovisade bedömningen saknas anledning att ta ställning till Kerstin P:s påstående om att byggnaden på Kile 1:86 medför betydande olägenheter för henne och andra grannar. - Vi vill således, med ändring av kammarrättens dom och länsstyrelsens beslut, upphäva byggnadsnämndens beslut om bygglov.) - (fd I 1997-01-08, Bergquist)

*REGI

*INST