Propositionens huvudsakliga innehåll

Ipropositionen föreslås bl.a. följande.

I detaljplan skall skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning kunna regleras. Vidare skall det vara möjligt att i detaljplan kunna förbjuda att en byggnad används för parkering. Användningsområdet för förhandsbesked utvidgas till att avse även kraven på tillgänglighet och på anordnande av parkeringsutrymme. Med anledning av riksdagens uttalande i fråga om s.k. parkeringsköp redovisas i det sammanhanget även över- väganden i den frågan. Vidare redovisas överväganden i fråga om brand- säkerhet vid alternativa boendeformer, inbrottsskydd och källsortering av sopor.

Planändringar underlättas genom att reglerna om genomförandetid modi- fleras.

Byggnadsnämnden skall i vissa fall kunna förordna att beslut att anta, än- dra eller upphäva fastighetsplaner får genomföras utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft. Bygglov. rivningslov och marklov skall vidare i vissa fall kunna ges innan beslut avseende detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner vunnit laga kraft.

• Sida 2
•  Original

Kommuner skall i en detaljplan eller i områdesbestämmelser kunna införa bygglov5plikt för anordnande eller väsentlig ändring av anläggningar för vissa grundvattentäkter. Vidare skall fritidshus med högst två bostäderi skä- lig omfattning omfattas av de krav på god hushållning med vatten som gäller för byggnader i allmänhet.

Kommuner ges rätt att i områdesbestämmelser besluta att bygglov skall krävas för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar och ljusanordningar inom områden som utgör värdefulla bebyggelsemiljöer.

Genom ett förtydligande klargörs att PBL—systemets regleringar i alla delar skall gälla för äldre planer. om inte annat föreskrivits.

Kommuner ges möjlighet att i vissa fall förelägga den som kan komma att begära ersättning till följd av ett senare beslut i fråga om en detaljplan eller områdesbestämmelser att inom viss tid framställa krav på ersättning eller in- lösen.

Garantiregeln avseende ersättning för skador när äldre planer eller bestäm- melser ändras eller upphävs anpassas efter ändringar i skattelagstiftnin gen.

Lagändringama föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. Ändringen beträf- fande garantiregeln bör dock träda i kraft så snart som möjligt.

Prop. l990/9lzl46

IQ

• Sida 3
•  Original

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)l dels att 1kap. 4 5, 3 kap. 9 och 10 55, Skap. 7, 12, 25 och 30 55, 6 kap. 15 5, 8 kap. 2, 6, 7 och 34 55 samt 17 kap.4 och 8 55 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 28 a 5, 8 kap. 12 a och 18 a 55 samt närmast före 8 kap. 18 aå en ny rubrik av följ- ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 4 &

Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov, rivnings- lov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked hu- bygglov får ges förhandsbeskedi de ruvida byggande kan tillåtas på den fall som särskilt anges. avsedda platsen.

3 kap. 9 &

I fråga om fritidshus med högst I fråga om fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmel— två bostäder gäller inte bestämmel- serna i 3, 7 och 8 55. serna i 3 5 första stycket första me-

ningen, andra och tredje styckena samt 7 och 8 55 och skall kravet i 3 5 första stycket andra meningen gälla endast i skälig utsträckning.

I fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmel- semai 1—8 56 tillämpas i skälig utsträckning.

105

Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall ut- föras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1—8 åå och att an- dra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

ILagen omtryckt 19871246.

Prop. 1990/91 :146

• Sida 4
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1—8 && angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringar- na i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1—8 55.

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre lcrav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till byggnadens förutsättningar. Vid än- dring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3, 7 och 8 55.

5 kap. 7 5

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till byggnadens förutsättningar. Vid än- dring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3 5 första stycket första meningen, andra och tredje styckena samt 7 och 8 55 och skall, även såvitt avser till- byggnader som kräver bygglov och ombyggnader, kravet i 3 5 första stycket andra meningen gälla endast i skälig utsträckning.

Utöver vad som enligt 3 5 skall redovisas i detaljplanen får i planen med-

delas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 5 första stycket, 6 5 första stycket 2 och 3 samt an- dra stycket, 85 första och tredje styckena samt 9 5 första och andra styckena,

l. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 & första stycket, 65 första stycket 2 och 3,landra stycket samt tredje stycket 2, 85 första och tredje styckena samt 9 5 första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen el- ler miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning. varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering. utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 & tredje stycket, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 125 och rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas.

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse

8. placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att an-

Föreslagen lydelse

8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att än- vända viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anord- na utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 & första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar,

ll. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luft- förorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljö- skyddslagen (1969z387),

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensam- hetsanläggningar.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 5. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. vända viss mark för parkering,

125

Bestämmelserna i 1—10 55 skall tillämpas även när en detaljplan än— dras eller upphävs.

Bestämmelserna i I—4 och 6— 10 55 skall tillämpas även när en de- taljplan ändras eller upphävs.

När en detaljplan ändras skall vad som gäller om genomförandetid för planen gälla även för de frågor som planändringen avser. Om det vid planändringen inte gäller någon ge- nomförandetid för planen, skall dock särskild genomförandetid bestämmas enligt 5 5 för de frågor som planän- dringen avser.

25 52

Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungö- randet i brev sändas till

1. kända sakägare,

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsordning

2Senaste lydelse 1989:1049.

Prop. l990/9l :146

• Sida 6
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisa- tion och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan ut- sedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare. får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort an- ta] personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med under- rättelsen att sända den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24 5 första styck- et 3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

28aå

30 53

Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om anta- gande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla skall

3Senaste lydelse r9s9zro49.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort an- tal personer skall underrättas och det skulle innebära större kosmad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med under- rättelsen att sända den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24 5 första stycket 3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket. Detsamma gäller den som har meddelats ett föreläggande enligt 28 a 5 .

Innan en detaljplan antas får kom- munen förelägga den som till följd av antagandet kan komma att drab- bas av skada som avses i 14 kap. 8 5 första stycket 2 eller 3 att inom viss tid, dock minst två månader, anmäla sina anspråk på ersättning el- ler inlösen till kommunen. Ett sådant föreläggande skall åtföljas av uppgift om de bestämmelser som avses bli utfärdade, ändrade eller upphävda. Den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden förlorar sin rätt till ersättning eller inlösen.

Bestämmelsen i första stycket ut- gör inte hinder mot att anspråk på er- sättning eller inlösen framställs på grund av skada som inte rimligen kunde förutses inom den angivna ti- den.

Prop. l990/9l :146

• Sida 7
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i brev till

]. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av pla- nen,

2. sakägare. bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt sådan or- ganisation eller förening som avses i 25 5 första stycket 2, om de senast un- der utställningstiden eller under den i 28 å andra stycket angivna tiden skrift- ligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda eller om de har rätt att överklaga på grund av bestämmelsen i 13 kap. 5 5 andra stycket första meningen.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kost- nad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med un- derrättelsen att sända den till var och en av dem, får underrättelse i stället ske genom kungörande på det sätt som anges i 245 eller genom en kungörelse som anslås på kommu- nens anslagstavla, informationsblad om kungörelsen som sprids till de boende som berörs av beslutet och brev till sådana sakägare och sådan organisation eller förening som av- ses i första stycket 2. Ägare av så- dan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan kom- ma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17—19 55 skall alltid underrättas enligt första stycket.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kost- nad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med un- derrättelsen att sända den till var och en av dem. får underrättelse i stället ske genom kungörande på det sätt som anges i 24å eller genom en kungörelse som anslås på kommu- nens anslagstavla, informationsblad om kungörelsen som sprids till de boende som berörs av beslutet och brev till sådana sakägare och sådan organisation eller förening som av- ses i första stycket 2. Ägare av så- dan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan kom- ma att tas i anspråk enligt 6kap. 17—1955 skall dock alltid under- rättas enligt första stycket. Det- samma gäller den som har meddelats ett föreläggande enligt 28 a 5 .

Av kungörelse som avses i andra stycket skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för beslutets tillkännagivande på kommunens anslagstavla och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta. Om kungörelsen införs i orts- tidningen, skall detta ske samma dag som beslutet tillkännages på anslagstav- lan.

6 kap. 15 5

Beslut att anta, ändra eller upp- Beslut att anta. ändra eller upp- häva fastighetsplan gäller först sedan häva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får beslutet har vunnit laga kraft eller får

• Sida 8
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

genomföras efter förordnande enligt genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 & andra stycket. 13 kap. 8 5 andra stycket. Bygg- nadsnämnden får dock förordna att ett sådant beslut som fattats efter till- Iämpning av reglerna om enkelt planförfarande får genomföras trots att beslutet inte vunnit laga kraft, om en ägare av en fastighet som omfattas av planen begär det och samtliga som berörs av beslutet skriftligen godkänt det förslag som ligger till grund för beslutet.

8 kap. 2 54

I fråga om andra anläggningar än byggnader krävs bygglov för att .

1. anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med liftar, campingplatser, skjutbanor. småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och golfbanor,

2. anordna upplag eller matenal gårdar

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anläggningar för kemiska pro- dukter, som är hälso- och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio eller telemaster eller tom,

6. uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en byggnad,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. anordna begravningsplatser, 10. väsentligt ändra anläggningar som avses i 1—9. Bygglov för att inrätta eller uppföra en anläggning enligt första stycket 4 eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om det är fråga om en min- dre anläggning avsedd endast för en viss fastighets behov. Bygglov för åt- gärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är av- sedd uteslutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (1971: 948) eller på mark som i detaljle har avsatts till gata eller väg.

4Senaste lydelse 198911049.

• Sida 9
•  Original

Nuvarande lydelse

Enligt 5 5 får kommunen medge undantag från kravet på bygglov. I 105 finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anord- ningar avsedda för totalförsvaret.

655

Föreslagen lydelse

Enligt 55 och 6 5 tredje styck- et2 får kommunen besluta om un- dantag från kravet på bygglov eller om längre gående krav. ] 10 5 finns särskilda bestämmelser för vissa an- läggningar avsedda för totalförsva- ret.

Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder som avses i 3 5 första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och

komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i

3 kap. 12 5.

Kommunen får. i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att ut- föra sådana åtgärder som avses i 4 5 andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov krävs för att inom områden som inte omfattas av detaljplan upp- föra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jord- bruk, skogsbruk eller därmed jäm- förlig näring.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov krävs för att

I . inom områden som inte omfat- tas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomi- byggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed järnförlig näring,

2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvat- tentäkter som avses i 4 kap. 1 a 5 I vattenlagen ( I 983 .'291 ).

Bestämmelser enligt första—tredje styckena skall meddelas genom detalj- plan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses i 10 5 får bestämmelser enligt första och andra styckena inte meddelas.

75

Kommunen får i områdesbestäm- melser besluta att bygglov krävs för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som

5Senaste lydelse 1989: 1049.

I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 105 får bestämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte meddelas.

Kommunen får i områdesbestärn- melser besluta att bygglov krävs för att

] . sätta upp eller väsentligt ändra

• Sida 10
•  Original

Nuvarande lydelse

ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalför- svaret, statliga flygplatser, andra flygplatser för allmänt bruk, kärn- reaktorer, andra kärnenergianlägg- ningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhets- område

12a5

18a5

345

På ansökan skall byggnadsnämn- den ge förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillå- tas på den avsedda platsen.

Föreslagen lydelse

ljusanordningar inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalför- svaret, statliga flygplatser, andra flygplatser för allmänt bruk, kärn- reaktorer, andra kärnenergianlägg- ningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhetsom- råde,

2. sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar inom områden som utgör värdefulla be- byggelsemiljöer.

Ansökan om bygglov för åtgärder som avses i 6 5 tredje stycket 2 skall bifallas om åtgärden inte medför risk för skada på befintliga eller i den kommunala planeringen redovisade grundvattentäkter.

Generella bestämmelser

Har beslut fattats om antagande, ändring eller upphävande av detalj- plan, områdesbestämmelser eller fa- stighetsplan får bygglov, rivningslov eller marklov ges med villkor att planbeslutet vinner laga kraft. I be- slutet om lov skall därvid tas in en upplysning om att sökanden inte har rätt att påbörja åtgärden innan plan- beslutet har vunnit laga lvaft.

På ansökan skall byggnadsnämn- den ge förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillå- tas på den avsedda platsen. För- handsbesked kan även avse huruvida åtgärden kan antas uppfylla de krav som anges i 3 kap. 7 5 och 15 5 första stycket 6.

Meddelas det sökta tillståndet får bestämmas de villkor som behövs. Tillståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom två år från dagen för beslutet.

Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra stycket, upphör tillståndet att gälla. I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upp-

Prop. 1 990/91 : 146

• Sida 11
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte med- för rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19—23 samt 25-28 55 skall tillämpas i fråga om för- handsbesked.

17 kap. 45

Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947:385) el- ler stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer och bestämmel- ser som anges i 79 och 83 55 sist- nämnda lag samt avstyckningspla- ner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 5 byggnads- lagen, skall gälla som detaljplan en- ligt denna lag. Avstyckningsplaner, till den del de omfattas av förord- nande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947:385) el- ler stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer och bestämmel- ser som anges i 79 och 83 55 sist- nämnda lag samt avstyckningspla- ner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 5 byggnads- lagen, skall gälla som detaljplaner som antagits med stöd av denna lag. Avstyckningsplaner, till den del de omfattas av förordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter ut- gången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap. 5 5 vara fem år räknat från ikraftträdandet. I fråga om övriga planer och bestämmelser som avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut.

Om inte annat är föreskrivet i sådan plan eller bestämmelse som enligt för- sta stycket skall gälla som detaljplan enligt denna lag, skall 39 5 byggnads- stadgan (1959z612) tillämpas som bestämmelse i planen.

85

Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestämmelse, vars ge- nomförandetid enligt 4 5 skall anses ha gått ut, ändras eller upphävs, har ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersättning av kom- munen under förutsättning att

1. fastigheten är belägen i ett område som till större delen är bebyggt i hu- vudsak i enlighet med planen eller bestämmelsen, 2. beslut om ändring eller upphävande av planen eller bestämmelsen med- delas före utgången av juni 1992 och

3. fastigheten efter ändringen eller upphävandet inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Ändras eller upphävs planen eller bestämmelsen efter utgången av juni 1992 skall första stycket tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte har avgjorts före den nämnda tidpunkten.

Ersättning skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens mark- nadsvärde före och efter beslutet att

Ersättning skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens mark- nadsvärde före och efter beslutet att

• Sida 12
•  Original

Nuvarande lydelse

upphäva eller ändra planen. Fastig- hetens marknadsvärde före beslutet skall bestämmas med hänsyn till så- väl de planförhållanden som de er- sättningsprinciper som gällde vid lagens ikraftträdande. Om kommu- nen begär det, får dock värdet inte bestämmas högre än ett belopp som motsvarar vad som enligt anvis- ningarna till 36 5 kommunalskatte- lagen (1928:370) får dras av vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet.

Föreslagen lydelse

upphäva eller ändra planen. Fastig- hetens marknadsvärde före beslutet skall bestämmas med hänsyn till så- väl de planförhållanden som de er- sättningsprinciper som gällde vid lagens ikraftträdande. Om kommu- nen begär det, får dock värdet inte bestämmas högre än ett belopp som motsvarar vad som enligt anvis- ningarna till 36 5 kommunalskatte— lagen (19281370) i deras lydelse vid utgången av juni 1990 fick dras av vid beräkning av realisationsvinst om fastigheten avyttrats den 31 de- cember I 990 ändrat med det procent- tal med vilket basbeloppet enligt la- gen (I 962.381 ) om allmän försäk- ring ändrats fram till värdetidpunk- ten.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft. Har fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt till fastighet väckt talan och har han rätt till ersätt- ning, får kommunen i stället lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall i övrigt 14 kap. 9 5 samt 15 kap. 1 och 6 55 tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 17 kap. 8 5 tre veckor efter den dag då lagen enligt uppgift på den utkom från trycket i Svensk författningssam- ling, och i övrigtden ljuli 1991.

2. Bestämmelsen i 17 kap. 8 5 tillämpas i sin nya lydelse endast i de fall planen eller bestämmelsen ändras eller upphävs efter ikraftträdandet.

Prop. 1999191 :146

• Sida 13
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i väglagen (1971 :948)

Härigenom föreskrivs att 46 5 väglagen (1971:948)l

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

465

Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrel- sens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propa- ganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som be- hövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelsema i första stycket gäller inte

1. inom områden med detaljplan eller

2. för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller

3. för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

4. åtgärder för vilka bygglov krävs.

Denna lag träderi kraft den 1 juli 1991.

1Lagen omtryckt 1987z459.

• Sida 14
•  Original

1. Inledning

Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, lagen (1987:11) om exploateringssam- verkan, ESL, och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser, NRL, trädde i kraft den 1 juli 1987. Lagarna är resultatet av en genomgripande re- form av byggnadslagstiftningen. Introduktionen av den nya lagstiftningen har letts av en s.k. styrgrupp med representanter för bostadsdepartementet, sta- tens lantmäteriverk, boverket och Svenska kommunförbundet. Det är natur- ligt att en så omfattande lagstiftningsreform måste ses över efter en tids erfa- renheter.

Redan under riksdagens behandling av propositionen med förslag till PBL (prop. 1985/8621) uttalade bostadsutskottet i sitt betänkande (1986/87zBoU1 s. 71) att det fanns anledning för riksdagen att förorda ytterligare övervägan- den i avsikt att utforma ett system med s.k. parkeringsköp och att det borde överlåtas åt regeringen att avgöra i vilka former dessa överväganden skulle ske. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets uttalande (rskr. 27). Bakgrunden till riksdagens beslut var att det kommit att råda osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen möjligt att använda sig av parkeringsköp för att uppfylla PBL:s krav på att parkeringsutrymmen skall anordnas. Med anledning av riksdagens beslut tillkallades en särskild utredare med uppdrag att se över frågan om parkeringsköp. Utredningen överlämnade i februari 1989 betänkandet (SOU 1989:23) Parkeringsköp. Sammanfattningen av be- tänkandet och lagförslaget i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I resp. bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstansema bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. Frågan har efter rernissbehandlingen ytterligare bearbetats i bostadsdepartementet.

Vid sin behandling av prop. 1986/87:1 förordade riksdagen också en an- passning av PBL:s besvärsordning till förvalmingsrätten i övrigt. Denna fråga övervägs inom ramen för en samlad översyn av PBL:s överklaganderegler.

Prop. 1990/912146

• Sida 15
•  Original

Hösten 1987 inleddes ett treårigt erfarenhetsprojekt avseende tillämp- ningen av den nya lagstiftningen. Projektet leds av den styrgrupp som också hade ansvaret för introduktionen av PBL. Styrgruppen utarbetade i början av år 1989 en rapport som bearbetades av boverket och lantmäteriverket. 1 maj 1989 överlämnade de båda verken gemensamt promemorian Förslag till än- dringar i plan- och bygglagen och naturvårdslagen till mig. Promemorian remissbehandlades och låg till grund för de ändringar i PBL som trädde i kraft den 1 april 1990 (prop. 1989/90:37, BoU6, rskr. 85, SFS 1989: 1049). En förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över promemorian återfinns som bilaga 3 i propositionen. I propositionen uttalade jag att de av verkens förslag som då inte behandlades behövde övervägas yt- terligare. Jag återkommer nu med de förslag som utgår från förslagen i pro- memorian som jag anser bör genomföras. De resterande förslagen bör enligt min mening inte genomföras för närvarande. Jag kommer i det följande att re- ferera till verkens förslag som promemorieförslaget.

Promemorians lagförslag bör i de delar som rör de förslag till ändringar i PBL som jag nu lägger fram fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Under det fortsatta arbetet med uppföljningen av PBL begärde bostadsde- partementet under hand att boverket skulle utveckla motiven för vissa av de förslag som lämnats i promemorian och gav samtidigt verket tillfälle att lämna de ytterligare förslag till ändringar i PBL som det ansåg behövliga. Verkets förslag — till vilka lantmäteriverket har medverkat — överlämnades till mig den 26 oktober 1990 och avsåg vissa förenklingar vid ändring av detaljplan och en möjlighet för byggnadsnämnden att i vissa fall förordna att ett beslut att anta en fastighetsplan omedelbart får genomföras. Förslagen har därefter ytterligare bearbetats i bostadsdepanementet.

Under 1989/90 års riksmöte behandlades två motioner med förslag om att bygglovsplikt för brunnsborrning skulle införas i PBL. Med anledning av motionerna beslutade riksdagen att ge regeringen till känna att regeringen för riksdagen bl.a. skulle redovisa sin syn på frågan om bygglov för anläggande av vattentäkt (1989/902BOU11. s. 18 ff, rskr. 141). Frågan har beretts i bostadsdepartementet.

På grundval av betänkandet Parkeringsköp, boverkets nya förslag i fråga om detaljplaner och fastighetsplaner och riksdagsmotionema med förslag till bygglovsplikt för brunnsborrning utarbetades promemorian (Ds 1990279) Förslag till ändringar i plan- och bygglagen (1987:10) inom bostadsdeparte- mentet. Promemorian har remissbehandlats. Departementspromemorians lag- förslag och en förteckning över remissinstansema bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5 resp. bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr BO90/2567/P).

Jag refererar i det följande till departementspromemorians förslag som de- partementsförslaget.

Genom beslut den 28 februari 1991 remitterade regeringen till lagrådet de förslag till lagändringar jag då förelade regeringen. Förslagen överensstäm- mer med dem jag nu lägger fram, med vissa undantag. De förslagen bör fo- gas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

• Sida 16
•  Original

Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen den 14 mars 1991. Yttrandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. I förhållande till det remitterade förslaget till ändring i PBL föreslår jag ändringar, dels i 3 kap. 9 och 1055, dels i 17 kap. 8 5. I övrigt föreslår jag i förhållande till de remitterade förslagen vissa redaktionella änd- ringar.

2. Plan- och bygglagen — tre års erfarenheter

2.1. Bakgrund

Reformerad lagstiftning

Lagstiftningen inom plan- och byggområdet samt om hushållningen med mark- och vattenresurserna genomgick i och med 1987 års lagrefonner en samlad och genomgripande förändring. Reformen syftade till att — decentralisera ansvaret för planläggning och lokal miljö till kommunerna genom att begränsa statens kontroll, — ge bättre förutsättningar för de boende att delta i planeringen och därigenom påverka utformningen av närmiljön,

- ge större frihet och ansvar för den enskilda människan, — främja en från social, ekologisk och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, — ge riksintressen i fråga om hushållning med naturresurser stöd i de kom- munala planerna, — förenkla och modernisera plansystemet, — ge en starkare ställning för sociala och ekonomiska hänsyn i planering och byggande samt att — ge bättre förutsättningar för planering av förnyelse och andra förbättringar i redan bebyggda områden.

Med plan- och bygglagen har kommunen fått ett självständigt ansvar för utvecklingen av den lokala miljön. Statens ansvar begränsas i huvudsak till att bevaka riksintressen, mellankommunala intressen samt hälso- och säkerhets- frågor. De statliga myndigheternas uppgifter inom plan- och byggnadsväsen- dets område har därigenom kommit att väsentligt förändras. Tillsynen och uppsikten från statens sida riktas nu mindre in på en bevakning av enskilda beslut i den kommunala planeringen och mer mot samråd och samverkan med kommunerna kring långsiktiga frågor. Statens tillsyn och uppsikt får där- igenom en mer framåtsyftande inriktning.

Utbildning — erfarenhetsdterföring

Som framgått av vad jag inledningsvis har sagt introducerades reformen ge- nom en informations- och utbildningsinsats som väckt stor uppmärksamhet,

• Sida 17
•  Original

även internationellt. Utbildningen samordnades av dåvarande statens planverk — numera boverket — och engagerade cirka 400 lärare från kommuner, läns- styrelser och de berörda verken. Sammanlagt har över 30 000 politiker och tjänstemän deltagit i utbildningen.

Det är närmast självklart att en så omfattande reform kan få konsekvenser som inte i alla avseenden var avsedda. De lärare som deltog i utbildningen engagerades därför för att återföra erfarenheter från de första årens tillämp- ning av den nya lagstiftningen. Genom att utbildningsinsatsema övergick i ett erfarenhetsprojekt kunde sådana oförutsedda effekter snabbt komma till de ansvariga myndigheternas och regeringens kännedom och åtgärder sättas in för att snabbt rätta till ofullkomligheter.

De första erfarenheterna summerades vid ett s.k. riksmöte i september 1988. Som jag redan har nämnt resulterade mötet — efter bearbetning av den s.k. styrgruppen — i en rapport som sedermera ledde till vissa ändringar i PBL (SFS 1989:1049). Erfarenhetsprojektet har därefter fortsatt och ett nytt riksmöte genomfördes i september 1990.

Därutöver har boverket i sina anslagsframställnin gar årligen lämnat rappor- ter om hur lagrefonnen har utvecklats.

Jag övergår nu till att redovisa mina överväganden mot bakgrund av de er- farenheter som vunnits i det s.k. erfarenhetsprojektet och genom boverkets allmänna uppsiktsverksamhet.

Reformens utfall

Den 1 juli 1990 skulle alla kommuner ha antagit kommunomfattande över- siktsplaner. Vid den tidpunkten hade emellertid endast ca 20 procent av kommunerna antagit sådana planer. Vid årsskiftet 1990/91 hade knappt hälf- ten av landets kommuner en antagen kommuntäckande översiktsplan. Ett mindre antal — eller ca 10 procent av kommunerna - synes dock ännu inte ha påbörjat det egentliga arbetet.

Vid årsskiftet 1990/91 hade kommunerna antagit över 5 000 detaljplaner och drygt 150 områdesbestämmelser. Kommunerna har främst gjort de- taljplaner för att ändra äldre inaktuella planer. Ändamålet är till dominerande del att bygga bostäder i redan bebyggda områden. Planerna är vanligtvis små — 40 procent är till ytan ett ha eller mindre. Enkelt planförfarande har tilläm- pats i stor omfattning.

Antalet antagna områdesbestämmelser är få. Det beror självfallet på att un- derlag i form av översiktsplaner saknats i många kommuner. Vanligtvis har konununema använt områdesbestämmelser för att reglera bebyggelsemiljön antingen av kultumiiljöskäl eller för att förhindra oönskad omvandling av fri- tidshus till helårsbostäder.

Boverket fick i mars 1990 i uppdrag att undersöka i vad mån detaljplane- processen kunde effektiviseras och föreslå lämpliga åtgärder. 1 uppdraget in- gick också att undersöka i vilken omfattning detaljplaner överklagas och att analysera orsakerna till och effekterna av överklagandena. Uppdraget redo-

• Sida 18
•  Original

visades till regeringen i augusti sarruna år. Bakgrunden till uppdraget var bl.a. rapporter om att antalet överklaganden ökat oroväckande mycket i och med PBL—refonnen. Boverkets redovisning visar att antalet överklaganden inte ökat genom övergången till PBL. Andelen till regeringen överklagade planer är nu till och med något färre än tidigare trots den vidgade kretsen av be- svärsberättigade. Den genomsnittliga handläggningstiden efter det kommu- nala antagandet har minskat påtagligt. medan den kommunala planerings- processen fram till antagandet däremot har blivit mer tids- och resurs- krävande. Detta är en naturlig följd av att samrådskretsen har vidgats. Den längre handläggningstiden före antagandebeslutet är emellertid också i en del fall orsakad av tunga rutineri kommunerna och mellan kommuner och läns- styrelser.

Enligt de ansvariga verken har de grundläggande syftena med lagreformen i huvudsak uppfyllts såväl i kommunerna som inom länsförvaltningen. Reformens genombrott styrks också av den omständigheten att endast tre procent av de planer som överklagas upphävs av länsstyrelserna och en pro- cent upphävs av regeringen.

De förenklingar för den enskilde som också varit ett huvudsyfte med re- formen har emellertid endast delvis uppnåtts. Många förenklingsåtgärder är beroende av aktiva avregleringsinsatser i konununerna genom bl.a. antagna detaljplaner eller områdesbestämmelser. Beroende på det högt uppdrivna. byggandet har kommunernas kapacitet att genomföra förenklingar genom planbeslut vid sidan av de produktionsförberedande planerna varit liten. Möjligheterna att förenkla för den enskilde är också beroende av att det finns antagna översiktsplaner i kommunerna.

Boverket har utuyckt oro för att naturresurslagens hushållningsbestäm- melser inte har slagit igenom vid beslut enligt PBL och speciallagstiftningen. Huvudförklaringen är enligt verket att de kommunala översiktsplanema. som skall konkretisera lagens hushållningsregler, ännu inte finns framme till stöd för beslut enligt de NRL—anknutna lagarna.

3. Parkeringsköp m.m.

3.1. Bakgrund

Bestämmelser om krav på att det skall finnas utrymmen för bl.a. parkering finns i 3 kap. 15 och 16 55 PBL. Enligt 3 kap. 15 5 första stycket 6 skall sålunda tillses att lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten elleri närheten av denna. (I fortsättningen kallar jag detta sammanfattningsvis för parkeringsutrymme.) Regeln avser tomter som tas i anspråk för bebyggelse, men får enligt 3 kap. 16 5 första stycket tillämpas i skälig utsträckning på bebyggda tomter och enligt andra stycket i nämnda paragraf också vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad.

Jag vill nu ta upp bl.a. frågan om hur kravet på parkeringsutrymme skall kunna tillgodoses i de fall då utrymmet skall anordnas i närheten av tomten. I praktiken löses frågan på i huvudsak två sätt. Antingen ordnar fastighetsäga- ren själv parkeringsplatser, vilket ofta sker i samverkan med andra fastighets- ägare genom att de ordnar en gemensamhetsanläggning, eller så deltar han fr- nansiellt i en av kommunen anordnad parkeringsanläggning. Sistnämnda lösning brukar kallas parkeringsköp.

Det kan även förekomma att en privat fastighetsägare anordnar en parke- ringsanläggning. Framställningen i det följande kommer dock att i huvudsak inriktas på de fall då kommunen är huvudman för anläggningen eftersom dessa fall är helt dominerande. Även det privata alternativet skall dock upp-

Prop. 1990/912146

• Sida 27
•  Original

märksammas i den mån de speciella problem som detta är förenat med kan påverka frågan om behovet av lagstiftning.

Det har kommit att råda osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen möjligt att använda sig av parkeringsköp för uppfyllande av kraven i 3 kap. 15 5. Jag kommer till en början att ta upp denna fråga till bedömning. Härefter kommer jag att överväga behovet av att förbättra möjligheterna dels för kommunen att behandla frågor om krav på parkeringsutrymmen i plan- läggningen, dels för fastighetsägarna att kunna erhålla besked om de krav som kan komma att ställas på anordnande av parkeringsutrymmen.

I lagrådsremissen till PBL (s. 406) uttalade dåvarande departementschefen följande beträffande parkeringsköp.

Kommunen bör kunna välja att själv aktivt gå in och tillhandahålla fastig- hetsägarna parkeringsanläggningar som uppförs och drivs av kommunen eller ett av kommunen ägt bolag. Detta kan vara en lämplig utväg särskilt när det gäller stora och komplicerade anläggningar. Kravet på fastighetsägarna att själva eller i samverkan svara för att behovet av parkering tillgodoses kan därvid omvandlas till en skyldighet att ekonomiskt bidra till anläggningens tillkomst och drift. En form av sådan ekonomisk samverkan är s.k. parke- ringsköp.

Lagrådet yttrade följande i denna fråga (prop. 1985/86:1 bil. 5. 248).

Lagrådet vill framhålla att det för närvarande råder osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva åtaganden av detta slag. Också frågan om förutsättningarna och formerna för ett åtagande är oviss. Den föreslagna lagtexten kan inte anses undanröja denna osäkerhet. Särskilt må framhållas tveksamheten i fråga om att framtvinga skyldighet att fortlöpande bidra till driften av en parkeringsanläggning. Frågan om framtida ägares bundenhet av den byggandes åtaganden är också ett problem som inte belysts. Departementschefens uttalande synes böra förtydligas i flera hän- seenden.

Med anledning av lagrådets uttalande anmälde departementschefen i sitt an- förande i propositionen om PBL att han inte längre vidhöll rekommendatio- nen om parkeringsköp (prop. 1985/86:1 s. 521).

Bostadsutskottet uttalade i sitt betänkande (1986/871BoU1 s. 71) att det fanns anledning för riksdagen att föreslå att man ytterligare utreder hur ett system med parkeringsköp skall utformas och att det borde överlåtas åt rege- ringen att avgöra i vilka former detta skall göras. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets uttalande (rslcr. 27).

Genom beslut den 19 november 1987 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för bostadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över frågan om parkeringsköp. Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lade departementschefen den 1 december 1987 som särskild utredare direktö- ren Rolf Romson. Senare förordnades som sakkunniga företrädare för orga- nisationer, företag m.m. Den 21 februari 1989 avlämnades betänkandet

• Sida 28
•  Original

(SOU 1989:23) Parkeringsköp. Betänkandet har remissbehandlats. (Rom- sons utredning och betänkandet kallas i det följande utredningen.)

Utredningen föreslog att frågan om parkeringsköp skulle regleras i en ny paragraf, 3 kap. 16 a 5, med följande lydelse.

Skyldigheten att anordna fordonsutrymme kan fullgöras genom parke- ringsköp.

Med parkeringsköp avses avtal varigenom en fastighetsägare, eller den som har bestämmanderätt över fastighetens nyttjande, mot ersätming får till- gång till fordonsutrymme i närheten av den egna fastigheten. Rätten att ut- nyttja fordonsutryrrunet skall vara knuten till fastigheten på betryggande sätt.

Med parkeringsköp avses ej anordnande av fordonsutryrrune vid upplå- telse med tomträtt eller vid förrättning enligt arrläggrringslagen (1973: 1 149).

Parkeringsköp får ej avse fordonsutrymme på sådan allmän plats för vil- ken kommunen är huvudman enligt 6 kap. 26 5 eller staten väghållare enligt 6 kap. 29 5.

Vidare föreslogs att 1 kap. 4 5 ändras så att förhandsbesked skall få ges beträffande frågan huruvida en åtgärd kan antas uppfylla krav i 3 kap.

Slutligen föreslogs en ändring av bestämmelsen i 5 kap. 7 5 första stycket 8 för att möjligheten att i detaljplan förbjuda användningen av viss mark för parkering skall utökas till att avse även användning av byggnad.

Nästan samtliga remissinstanser tillstyrkte förslaget att systemet med par- keringsköp skulle få ett uttryckligt lagstöd genom en tilläggsbestämmelse i PBL. Endast hovrätten för Västra Sverige motsatte sig att förslaget skulle läggas till grund för lagstiftning. Enligt hovrätten hade de av lagrådet påtalade rättsliga oklarhetema inte analyserats tillräckligt.

Förslaget att det skulle införas en möjlighet att lämna förhandsbesked av- seende kraven på parkeringsutryrrune tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga remissinstanser. Länsstyrelsen i Örebro län framhöll dock att byggnadsnämnden redan i dag kan ange kraven på parkeringsutrymme i för- handsbesked som ett till detta knutet villkor. Många remissinstanser motsatte sig förslaget att förhandsbesked skulle kunna lämnas beträffande även andra krav enligt 3 kap.

Många remissinstanser betonade betydelsen av att parkeringsplanering och detaljplanläggning kopplas samman och av att kraven avseende parkeringsut— rymmen läggs fast i detaljplanen.

På grundval av utredningens förslag och remisskritiken utarbetades inom bostadsdepartementet en promemoria (Ds 1990:79) i vilken bl.a. frågan om parkeringsköp behandlades. Promemorian har remissbehandlats. Jag kommer i det följande att redogöra för departementsförslaget och remisskritiken över detta i anslutning till överväganden av de olika delproblem rörande parke- ringsköp som behandlas i förslaget.

I 3 kap. 15 5 finns bestämmelser om hur tomter som tas i anspråk för be- byggelse skall anordnas. Enligt första stycket 6 skall tillses att lämpligt ut-

• Sida 29
•  Original

rymme för parkering. lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten elleri närheten av denna. (I fortsättningen talas för enkel- hetens skull om anordnande av parkeringsutrymme).

Enligt 16 5 första stycket får bestämmelsen i den nämnda punkten 6 till- lämpas i skälig utsträckning på bebyggda tomter och enligt andra stycket skall vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad tomten anordnas så att den uppfyller det nämnda kravet i skälig utsträckning.

Som framgår av ordalydelsen föreligger vissa skillnader mellan de olika bestämmelserna. Enligt 15 5 och 16 5 andra stycket skall kommunen tillse att de angivna kraven uppfylls. Enligt 16 5 första stycket däremot fär kom- munen ställa lcrav på anordnande av parkeringsutrymmen. Vidare föreligger den olikheten att kravet enligt 15 5 är strängare än det som anges i 16 5. Enligt 16 5 får eller skall kravet i 15 5 tillämpas endast i skälig utsträckning. Sistnämnda skillnad beror naturligtvis på att det kan vara svårare att anordna parkeringsutrymmen inom redan bebyggda områden.

I huvudsak skall jag här behandla frågan om det krav på anordnande av parkeringsutrymme som skall ställas i samband med att en tomt skall tas i an- språk för bebyggelse, alltså kravet enligt 3 kap. 15 5. Kommunen har enligt bestämmelsen en laglig skyldighet att se till att kravet uppfylls. Detta sker i sista hand i samband med ansökan om bygglov. Om byggnadsnämnden där- vid finner att kravet avseende anordnande av parkeringsutrymme kan antas inte bli uppfyllt så skall ansökningen avslås.

Uppfyllande av kravet på anordnande av parkeringsutrymme kan ske ge- nom att utrymmet anordnas antingen på tomten eller i närheten av denna. Sistnämnda alternativ kan ses från två synpunkter. Å ena sidan kan fastig- hetsägaren inte undgå skyldigheten att anordna parkeringsutrymme därför att hinder mot detta föreligger på den egna tomten. Å andra sidan ges fastighets- ägaren möjlighet att lösa parkeringsfrågan tillsammans med andra fastighets- ägare, vilket självfallet ofta kan vara förmånligt.

Kollektiva lösningar av parkeringsfrågan kan komma till stånd på olika sätt. I första hand kan en parkeringsanläggning som är gemensam för flera fastigheter inrättas genom förrättning enligt anläggningslagen (1973zl 149). Initiativ till inrättande av en gemensamhetsanläggning kan tas av antingen kommunen eller fastighetsägarna. Vid sidan härav förekommer den form för kollektiva lösningar som något oegentligt brukar kallas parkeringsköp. Förfarandet innebär i allmänhet att fastighetsägaren — som ett alternativ till att han själv ordnar parkeringsplatser — erbjuds av kommunen att delta finansiellt i en gemensam parkeringsanläggning. Därvid har i huvudsak två former till- lärnpats, nämligen s.k. friköp och avlösen. Friköpsavtal innebär att fastig- hetsägaren betalar ett engångsbelopp till kommunen, som förbinder sig att anordna parkering och hålla den tillgänglig. Vid avlösen förbinder sig fastig- hetsägarna att hyra platser och ibland även att bidra till anläggningskostna- dema för dessa.

• Sida 30
•  Original

3.2. Överväganden och förslag

Frågan om parkeringsköp togs upp av 1968 års parkeringskommitté i betän- kandet (SOU 1968:18) Parkering. Vid den tiden gällde 1959 års byggnads- stadga och enligt dess 53 5 3 mom. begränsades fastighetsägarens skyldig- het att anordna parkeringsutrymme till den egna tomten. Byggnadsnämnden kunde emellertid medge undantag från detta krav. bl.a. om särskild plats för fordonen hade beretts utanför tomten. Det fanns alltså även med denna regle- ring anledning att ordna kollektiva lösningar, t.ex. parkeringsköp. Den dåva- rande ordningen, som alltså innebar att fastighetsägaren kunde befrias från skyldigheten att anordna parkeringsutrymme, förklarar användningen av ter- merna friköp och avlösen. Nuvarande regler i PBL medför naturligtvis att termerna blir vilseledande.

Systemet med parkeringsköp hade tillämpats sedan slutet av 1950-talet i vissa kommuner. Kommittén konstaterade emellertid att kritik hade riktats mot såväl rättsenligheten som lämpligheten av friköpsmetoden (s. 193). Kommittén instämde i kritiken såvitt avser utformningen av en del före- kommande typer av avtal men framhöll att det inte fanns några principiella hinder mot att använda parkeringsköp. ] anslutning till ett förslag att skyldig- heten att anordna parkeringsutrymme skulle ges sådan utformning som den nu har i PBL, alltså att utrymme kan anordnas på tomten eller i närheten av denna, utvecklade kommittén sin syn på hur avtalen om parkeringsköp bör utformas för att lagens krav skall kunna bli tillgodosedda.

I utredningen finns en redovisning av hur kommunerna tillämpar systemet med parkeringsköp och enligt rrrin mening framgår därav att det i vissa kom- muner förekommer avtal som inger tvekan om de verkligen kan leda till att kraven i 3 kap 15 5 på anordnande av parkeringsutrymme blir tillgodosedda. Jag kan därför förstå att lagrådet efterlyste ett förtydligande av dåvarande de- partementschefens allmänt hållna rekommendation avseende parkeringsköp i det ovan citerade uttalandet i lagrådsremissen.

Enligt utredningen synes lagrådet ifrågasätta möjligheten att omvandla en offentligrättng förpliktelse till civilrättslig (s. 82). Någon sådan omvandling kan det emellertid enligt min mening inte vara fråga om. Parkeringsköp inne- bär att fastighetsägaren för att uppfylla sin skyldighet att anordna parkerings- utrymme ingår ett avtal med kommunen som civilrättslig part om parkerings- köp, varefter byggnadsnämnden som företrädare för kommunen som myn- dighet i samband med ansökan om bygglov prövar om fastighetsägaren där- med skall anses ha uppfyllt de lcrav som man har anledning att ställa enligt 3 kap. 15 5.

Från principiell synpunkt skiljer sig en lösning av parkeringsfrågan genom parkeringsköp inte från andra kollektiva lösningar, men parkeringsköp är ändå i vissa hänseenden en säregen form för lösning av frågan. Det finns så- ledes en större risk än vid andra lösningar att preciseringen när det t.ex. gäller parkeringsutrymmets lokalisering och tidsmässiga utbyggnad blir alltför

• Sida 31
•  Original

obestämd. Dessutom finns det särskild anledning att vid parkeringsköp vara uppmärksam på risken för att fastighetsägaren kan komma att utsättas för obehöriga påtryckningar. Det kan antas ha varit problem av sådana slag som lagrådet önskade att få belysta.

Parkeringsköp är en i många kommuner effektiv form för att lösa parke- ringsfrågoma och för fastighetsägarna är det ofta ekonomiskt fördelaktigt att använda sig av denna form. Många kommuner har emellertid efter tillkomsten av PBL blivit mycket förSiktiga när det gäller att utnyttja detta effektiva in- strument. Det sammanhänger naturligtvis med att de olika uttalanden som har gjorts i lagstiftningsärendet har skapat osäkerhet beträffande parkeringsköpets rättsenlighet. Jag anser dock att farhågorna i detta hänseende måste betraktas som överdrivna.

Problemet framträder ganska tydligt om man i enlighet med vad jag har antytt i det föregående håller isär kommunens dubbla roller i sammanhanget. Byggnadsnämnden är den myndighet som i samband med bygglovsprövning har att bevaka att de i lag angivna kraven uppfylls, bl.a. kravet i 3 kap. 15 5 första stycket 6. En av fastighetsägaren presenterad lösning som innefattar samverkan med andra parter skall bedömas oberoende av om det är kommu- nen eller något annat subjekt som uppträder som part i samarbete med fastig- hetsägaren. Det avgörande är om fastighetsägaren kan prestera en lösning som tillgodoser lagens krav avseende anordnande av parkeringsutrymme. Jag anser således att det är uppenbart att det inte kan föreligga något principiellt hinder mot att fastighetsägaren löser frågan genom avtal med kommunen om parkeringsköp.

Oavsett vilken lösning fastighetsägaren väljer för att anordna parkeringsut- rymme så måste den Valda lösningen för att tillgodose lagens krav falla inom ramen för bestämmelsen i 3 kap. 15 5. Denna bygger på principen att det behov av utrymme för både långtids- och korttidsparkering som normalt al- stras av en fastighet av viss typ i första hand skall tillgodoses av den som äger fastigheten. Upprätthållande av denna princip måste ske av hänsyn fram- för allt till dem som bor och driver verksamhet på fastigheten samt till trafik- säkerheten och trafikavvecklingen på angränsande gator och vägar. Bestämmelsen är med hänsyn härtill mycket konkret utformad såvitt avser lo- kaliseringen av parkeringsutrymmet. Detta skall anordnas på tomten eller i närheten av denna. Den alternativa möjligheten att parkeringsutrymmet an- ordnas i närheten av tomten kan inte innebära något kvalitativt annorlunda än att utrymmet anordnas på tomten. Det måste alltså fortfarande röra sig om ett utrymme av bestämd storlek och bestämt läge. Ett avtal om parkeringsköp i vilket läget av parkeringsutrymmet inte är preciserat kan enligt min mening inte godtas eftersom fastighetsägaren med ett sådant avtal inte kan visa att ut- rymmet kommer att lokaliseras i närheten av tomten. Självfallet möter det

• Sida 32
•  Original

dock inte något hinder mot att storlek och läge anges som en viss andel av en bestämd anläggning.

De motiv som ligger bakom bestämmelsen om anordnande av parkerings- utrymme talar också för att det av fastighetsägaren måste krävas att han kan visa att parkeringsutrymmet kommer att iordningställas inom rimlig tid. Det avtal som presenteras för byggnadsnämnden, med vem det än har ingåtts, måste alltså ge en rimlig garanti för att utbyggnad av parkeringsanläggningen sker i takt med de växande behoven av parkeringsutrymmen. Byggnads- nämnden bör dock kunna godta en viss eftersläpning med utbyggnaden av en parkeringsanläggning under förutsättning att provisoriska platser anordnas under övergångstiden.

I kravet på anordnande av parkeringsutrymme måste slutligen ligga inte bara att en anläggning med tillgängligt utrymme kommer till stånd utan även att uu'ymmet bibehålls till förmån för fastigheten. Fastighetsägaren måste alltså visa upp ett avtal som garanterar en viss stabilitet i förhållandet fastig- het— bilplatser. Hur avtalet i detta hänseende skall vara utformat för att kunna godtas måste byggnadsnämnden få avgöra från fall till fall.

Kommunförbundet utarbetade år 1970 på grundval av bl.a. parkerings- kommitténs betänkande ett förslag till norrnalavtal om parkeringsköp. I för- slaget till avtal föreskrivs att fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter en- ligt avtalet skall följa äganderätten till fastigheten och gälla såväl nuvarande som varje framtida ägare av denna. Varje fastighetsägare är skyldig att vid överlåtelse ta in en bestämmelse i överlåtelseavtalet om att förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt avtalet om parkeringsköp. Fastighetsägare som underlåter att ta in en sådan bestämmelse skall utge vite till kommunen med visst belopp. I kommentaren till norrnalförslaget fram- hålls att fastighetsägarens rättigheter eventuellt kan säkerställas genom ett in- tecknat servitut.

Ett sådant avtal leder naturligtvis inte till samma fasta anknytning mellan fastigheten och parkeringsutrymmet som den anknytning som kan åstad- kommas genom t.ex. bildandet av en gemensamhetsanläggning. Vid bedöm- ningen av om avtalet skall kunna godtas finns det emellertid anledning att be- akta bestärnmelsen i 3 kap. 16 5 första stycket enligt vilken lcrav på anord- nande av parkeringsutrymmen kan hävdas även i förhållande till bebyggda tomter. Om fastighetsägaren i strid mot vad som har förutsatts vid bygglovet inte ser till att avtalet upprätthålls, riskerar han alltså att omedelbart få ett åläg- gande enligt 3 kap. 16 5. Visserligen är kravet enligt 3 kap. 165 mindre strängt än enligt 3 kap 15 5, men i nu åsyftade situationer finns det knappast anledning att göra någon skillnad i detta hänseende. Med hänsyn till dessa överväganden anser jag att avtal av det refererade slaget är sådana att de får anses godtagbara för uppfyllande av kravet enligt 3 kap. 15 5.

Vad jag nu sagt utgör en tolkning av vad som kan anses ligga i kravet på anordnande av parkeringsutrymme i de fall då utrymmet skall anordnas i när- heten av tomten. I utredningen finns en redovisning av hur kommunerna till- lämpar regeln i 3 kap. 15 5 med avseende på parkeringsköp (s. 61 ff). Där ges exempel på fall där parkeringsköp godtas trots att det inte finns någon an-

• Sida 33
•  Original

knytning mellan fastigheten och en speciell anläggning. Avsikten sägs i så- dana fall vara att kommunen skall kunna tillhandahålla platser i takt med upp- kommande behov inom hela det område av kommunen där parkeringsköp till- lämpas.

Enligt den tolkning av kravet i 3 kap. 15 5 som jag i det föregående har fö— respråkat bör sådana avtal om parkeringsköp inte godtas.

I remissyttrande från Sveriges Fastighetsägareförbund görs emellertid gällande att det saknas anledning att upprätthålla ett strängt krav på knytning av bilplatsema till fastigheten. Tankegången synes vara i huvudsak följande. Det grundläggande syftet med lcravet på anordnande av parkeringsutrymme måste anses bli tillgodosett om byggnadsnämnden i samband med bygglovs- prövningen ser till att det kommer till stånd ett visst antal bilplatseri närheten av tomten och att dessa platser inte behövs för att täcka den upplåtande fastig- hetens egna behov enligt kommunens krav. Härutöver rrråste emellertid förut- sättas att parkeringsutrymmet i framtiden inte omvandlas för annan verksam- het eller på annat sätt försvinner som bilplatser. Uppfyllande av denna förut- sättning behöver dock inte ske genom att parkeringsutrymmet anknyts till fastigheten på ett betryggande sätt utan kan i stället ske genom att man inför ett allmänt lcrav på bygglov att anordna och förändra antalet bilplatser på hela fastigheten och inte bara utomhus.

Av den tidigare nämnda redovisningen för kommunernas praxis framgår enligt min mening inte att det för närvarande finns något utbrett behov av en ordning som medger kommunen möjlighet att anordna bilplatser utan an- knytning till en viss fastighet. Jag anser därför att det inte finns anledning att efterge detta krav. Detta bör dock inte utgöra något hinder mot att bilplatsema genom justering av avtalen flyttas allt eftersom parkeringsanläggningar byggs ut och avtalen ändras och registreras för det tidigare givna bygglovet hos byggnadsnämnden.

Min bedömning: Något behov av att föra in ett uttryckligt lagstöd för

parkeringsköp föreligger inte.

Departementsförslaget: Överensstämmer med min bedömning. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser instämmer i den be- dömning som har gjorts i departementspromemorian. Några remissinstanser anser dock att det skulle vara värdefullt med ett lagstöd för parkeringsköp.

Skälen för mitt förslag: Utredningen konstaterar att tveksamhet rö- rande lagligheten av parkeringsköp har uppkommit genom de uttalanden som gjordes i anslutning till lagrådsremissen rörande PBL och att man i vissa kommuner har blivit försiktigare med att ingå parkeringsköpsavtal, särskilt i

• Sida 34
•  Original

form av s.k. friköpsavtal. Enligt utredningen är det dock fullt klart att regler- na i PBL innebär att avtal om parkeringsköp kan ingås, och för att undanröja den osäkerhet som har uppkommit föreslås att systemet med parkeringsköp ges ett uttryckligt lagstöd genom en tilläggsbestämmelse i PBL.

Min genomgång i det föregående av några grundläggande problem som hänger samman med parkeringsköp torde visa att det inte bör kunna råda nå- gon tvekan om att kravet i 3 kap. 15 5 på anordnande av parkeringsutrymme kan tillgodoses genom avtal om parkeringsköp. Samtidigt bör emellertid ha framgått att det måste ställas vissa krav på avtalen för att dessa skall kunna godtas. Om uttalandena i lagstiftningsärendet har stämt till eftertanke beträf- fande de krav som måste ställas på parkeringsköpsava måste de anses ha haft en positiv effekt.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 5 första stycket 6 vänder sig primärt till kommunerna. Det är byggnadsnärnndema som skall pröva om en av fastig- hetsägaren i bygglovsansökan föreslagen lösning av parkeringsfrågan är godtagbar eller inte. En uttrycklig bestämmelse i lagen om att parkeringsköp skall anses vara en godtagbar lösning skulle alltså tjäna som en upplysning åt byggnadsnämndema. En så självklar förklaring av innebörden av bestämmel- sen i 3 kap. 15 5 synes emellertid vara överflödig. Det är inte frågan om hu- ruvida parkeringsköp kan godtas eller inte som är problematisk. utan proble- met gäller den närmare utformningen av avtalen. För att en bestämmelse om parkeringsköp skall vara meningsfull skulle den därför behöva innehålla en beskrivning av de krav som det finns anledning att ställa på utformningen av avtalen. Jag anser emellertid att det är olämpligt att tynga lagen med föreskrif- ter som dock inte skulle innehålla något utöver vad som följer av en rimlig tolkning av kravet i 3 kap. 15 5. Jag föreslår därför inte någon lagreglering av frågan.

Det kan emellertid finnas behov av en viss enhetlighet i landet när det gäl- ler utforrnningen av avtal om parkeringsköp. Detta skulle inte minst vara un- derlättande för arbetet inom byggbranschen. Enligt vad jag har erfarit kommer därför kommunförbundet att arbeta fram en reviderad utgåva att det förslag till normalavtal som tidigare har publicerats av kommunförbundet.

Särskilt om fastighetsägarens beroendeställning

Det har mot systemet med parkeringsköp invänts att fastighetsägaren lätt hamnar i en beroendeställning i förhållande till kommunen. Problemet hänger samman med kommunens dubbla rolleri sammanhanget. 1 sin myndighetsut- övning ställer kommunen krav på fastighetsägaren att anordna parkeringsut- rymme. Samtidigt uppträder kommunen i en annan skepnad och erbjuder sig att genom avtal om parkeringsköp se till att fastighetsägaren kan uppfylla sina skyldigheter.

Man kan urskilja två sidor av det här problemet. I de fall då fastighetsäga- ren först i samband med bygglov får full klarhet om parkeringskraven kan sägas att han har berövats möjligheten att lösa frågan på annat sätt än genom

• Sida 35
•  Original

parkeringsköp. Denna sida av problemet bör man kunna komma åt genom att ge fastighetsägarna möjlighet att få besked om kraven i ett tidigt skede genom ställningstaganden i samband med planläggning och eventuellt genom för- handsbesked. Sådana förslag skall läggas fram i det följande.

Den andra sidan av problemet visar sig när avtal om parkeringsköp skall ingås, vilket i allmänhet torde ske i samband med bygglovsprövningen. Om fastighetsägaren då inte har någon annan möjlighet att lösa parkeringsfrågan än att ingå avtal om parkeringsköp får kommunen en dominerande ställning inte bara som myndighetsutövare utan även som avtalsslutande part. Det som man i första hand tänker på här är fastighetsägarens begränsade möjligheter att påverka priset.

Till en början bör emellertid uppmärksammas att det krav på anordnande av parkeringsutrymme som kan ställas står i ett visst beroendeförhållande till kostnaden. Parkeringsutrymme skall enligt 3 kap 15 5 första stycket 6 an- ordnas i skälig utsträckning. Innebörden härav måste anses vara att man skall beakta de faktiska möjligheterna att till rimlig kostnad tillgodose parkerings- behovet. Om kommunerna skulle driva igenom ett oskäligt högt pris per bil- plats bör detta återverka på byggnadsnämndens bedömning av hur stort par- keringsutrymme fastighetsägaren skall åläggas att anordna. Även om det ci- vilrättsliga avtalet om parkeringsköp bara kan jämkas eller ogiltigförklaras av allmän domstol så kan fastighetsägaren alltså få till stånd en indirekt prövning av avtalet genom besvär över beslut i bygglovsärendet.

Ett problem är dock att fastighetsägaren ofta befinner sig i tidsnöd och där- för drar sig för en utdragen besvärsprocess. Det har därför framförts tanken på att man skulle kunna låta fastighetsägaren få prisets skälighet prövad av någon domstolsliknande myndighet. Men även en sådan prövning skulle dra ut på tiden och enligt min mening är problemet med fastighetsägarens beroen- deställning inte så betydande att det motiverar en speciell reglering för att möjliggöra prövning av parkeringsavtalens skälighet.

Som parkeringskommittén anförde bör fastighetsägarens rättsskyddsbehov kunna tillgodoses i tillräcklig mån, om man inom kommun som tillämpar systemet med parkeringsköp utreder de genomsnittliga kostnaderna för byg- gande av parkeringsanläggningar i inner- resp. ytterområden och kommunens styrelse eller fullmäktige med ledning därav fattar principbeslut om det maximibelopp per bilplats som får begäras vid blivande förhandlingar om parkeringsköp. Det bör också beaktas att systemet med parkeringsköp bara är ett av flera alternativ att lösa parkeringsfrågan, varför marknadskrafterna torde sätta spärrar för en oskälig prispolitik.

Enligt min bedömning leder dessa överväganden till att det, när det gäller att komma till rätta med problemet rörande fastighetsägarnas beroendeställ- ning i samband med parkeringsköp, måste anses vara tillräckligt att förutsätt- ningarna för tidiga besked angående skyldigheten att anordna parkeringsut- rymmen förbättras.

Avslutningsvis kan följande anmärkas beträffande användningen av par- keringsköp i samband med ålägganden enligt 3 kap. 16 5. ldessa situationer finns det ju inte någon motsvarighet till den ovan nämnda tidsnöden för fas-

• Sida 36
•  Original

tighetsägama och besvärsinstitutet måste då anses utgöra ett fullgott skydd Prop. 1990/91:146 mot oskäliga avtal till följd av det ovan nämnda sambandet mellan omfatt- ningen av skyldigheten att anordna parkeringsutrymmen och kostnaden för detta.

Mitt förslag: Bestämmelsen i 5 kap. 7 5 första stycket 8 PBL kom- pletteras så att det i detaljplanen får meddelas bestämmelser om skyl- dighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 5 första stycket 6. Vidare ändras bestämmelsen så att förbud mot användning av viss mark för parkering utökas till att avse även an- vändning av byggnader.

Departementsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Tillstyrker i allmänhet förslaget.

Skälen för mitt förslag: 1 2 kap. PBL ges bestämmelser om allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyg- gelse. Enligt 4 5 första stycket 4 skall bebyggelsemiljön utformas med hän- syn till behovet av trafikförsörjning och god traftkmiljö. ] PBL—propositionen (s. 477) framhåller dåvarande departementschefen att därmed givetvis även bör beaktas behovet av väl utformade och lokaliserade parkeringsutrymmen.

Regler om detaljplan återfrnns i 5 kap. PBL. Alla detaljplaner skall enligt 3—5 55 ha ett visst minsta innehåll. Utöver detta minimiinnehåll kan kommunerna ta in bestämmelser av sådant slag som anges i 7 och 8 55. Bestämmelserna i 3—8 55 sätter m.a.o. gränserna för de förhållanden som kan regleras i en detaljplan.

Parkeringsfrågoma nämns i 5 kap. 7 5 första stycket 8. Enligt denna punkt får i planen meddelas bestämmelser om placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använda viss mark för parkering. Enligt punkten 12 får bestämmelser dessutom meddelas om principerna för fastig- hetsindelningen och för inrättande av gemensarnhetsanläggningar.

l PBL—propositionen behandlar dåvarande departementschefen frågan om kraven på anordnande av parkeringsutrymmen i dels den allmänna motive- ringen (s. 245 ff), dels specialmotiveringen till 3 kap. 15 5 första stycket 6 (s. 518 ff). l specialmotiveringen sägs bl.a. följande (5. 519).

[vilken omfattning som utrymme för parkering skall krävas vid bygglovs— prövningen bör bestämmas med utgångspunkt i första hand i sådana allmänna riktlinjer för parkering som kommunen har antagit. Att dra upp sådana prin- cipiella riktlinjer för hur parkeringen skall ordnas och att besluta efter vilka grunder som behovet av parkeringsplatser skall bestämmas får anses tillhöra den normala trafikplaneringen i en kommun. Den närmare utformningen av sådana riktlinjer för särskilda områden kan lämpligen redovisas i översikts-

• Sida 37
•  Original

planen. Riktlinjerna kan sedan närmare utvecklas i efterföljande detaljplaner. I dessa bör klargöras hur marken skall disponeras för bl.a. parkeringsanlägg- ningar och om dessa skall vara gemensamma eller tillgodose enskilda fastig- heters behov. Om kommunen vill engagera sig i en anläggning i kommunal regi eller genom ett kommunalt bolag, bör även detta utredas och bestämmas i detaljplanen.

Om kommunen bestämmer sig för en kollektiv lösning av parkeringsfrå- gan för vissa fastigheter inom planområdet, ingår det som ett led i planarbetet att utreda förutsättningama för att bilda en sådan anläggning med tillämpning av bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i anläggningslagen. Sådana utredningar samt en närmare beslcrivning av gemensamhetsanlägg- ningen bör tas in i planens genomförandebeskrivning. Om man redan vid planarbetet vill ha garantier för att gemensamhetsanläggningen senare kom- mer till stånd är det nödvändigt att anläggningen regleras i en fastighetsplan som upprättas och antas samtidigt som detaljplanen. l fastighetsplanen kan ställning tas till bl.a. omfattningen av parkeringsanläggningen och vilka fas- tigheter som skall anslutas till denna.

Enligt utredningen (s. 34 f) kan parkeringskraven visserligen komma till uttryck i detaljplanen, men ofta torde man få utgå från att planbestärnmelsema inte anger de närmare kraven för varje särskild fastighet, varför fastighets- ägarna endast i stora drag kan få klarhet om vilket antal bilplatser som kan komma att krävas för respektive fastighet. Bestämmelserna i detaljplan kan alltså enligt utredningen inte få sådan precisering att man uppnår någon be- svärsavskärande verkan enligt bestämmelsen i 13 kap. 2 5 andra stycket och man får därför utgå från att de parkeringskrav som byggnadsnämnden ställer vid bygglovprövningen skall kunna besvärsprövas i full utsträckning. Dessa överväganden har lett till att utredningen föreslår att det införs en möjlighet att lämna förhandsbesked huruvida en åtgärd kan antas uppfylla krav i 3 kap. Förslaget begränsas alltså inte till krav på anordnande av parkeringsutrymme enligt 3 kap. 15 5 första stycket 6, utan gäller samtliga krav enligt 3 kap.

Dåvarande departementschefens överväganden i propositionen är fortfa- rande giltiga och innebörden av dessa måste enligt min mening anses vara att avsevärt mera preciserade ställningstaganden till kraven avseende anordnande av parkeringsutrymmen bör göras i detaljplan än utredningen synes förut- sätta.

Parkeringsfrågoma är av sådant slag att de måste bedömas i ett samman- hang för större områden, men samtidigt synes detaljplaneorru'ådena tendera att minska i omfång. När kollektiva lösningar väljs, vare sig det sker i form av gemensamhetsanläggningar eller av kommunen drivna anläggningar, torde det ofta bli så att själva anläggningen regleras i en detaljplan samtidigt som den betjänar fastigheter inom flera andra detaljplaneområden. Det kan bli fråga om ett helt nätverk av inbördes beroende detaljplaneområden. Jag frnner det således uppenbart att det krävs en områdesplanering som i stor utsträck- ning bör kunna leda till bindande och därmed besvärsavskärande ställningsta- ganden i detaljplan. Följden kan annars bli att förutsättningama för den över- siktliga parkeringsplanering, som ändå alltid måste bedrivas kan brista i sam- band med prövningen av ansökan om bygglov.

Vid planläggning för bebyggelse bör alltså kraven avseende anordnande av parkeringsutrymmen preciseras i möjligaste mån och dessa krav bör också

Prop. 1990/911146

• Sida 38
•  Original

kunna preciseras i befintliga outbyggda detaljplaner genom att områdesvisa bedömningar av parkeringskraven förs in i planerna med bindande verk- ningar. Sådana kompletteringar av befintliga planer bör kunna underlättas ge- nom det föreslag till förenkling av reglerna avseende ändring av detaljplan som jag senare (avsnitt 4) kommer att lägga fram. Genom att kraven beträf- fande anordnande av parkeringsutrymme anges i detaljplan kan alltså fastig- hetsägarna få tidiga överklagbara besked i detta hänseende och de får därmed också bättre möjligheter att påverka valet av parkeringslösnin gar.

Jag vill dock framhålla att det inte alltid kan antas vara möjligt att ge en ut- tömmande precisering av kraven avseende parkeringsutrymmen i en detalj- plan. Kravet hänger nämligen samman med bl.a. det avsedda användnings- sättet för byggnaden, således uppdelningen på bostäder, kontor, butiker etc. Preciseringen av kravet på parkeringsutrymmen måste alltså anpassas till preciseringen beträffande byggnadens användningssätt. Denna oklarhet i be- dömningSunderlaget bör dock inte hindra att vissa ramar för kraven anges i planen.

De beStämmelser som enligt 5 kap. 7 5 första stycket 8 får meddelas i en detaljplan är inriktade på förhållandena inom planområdet. Vid tillsynen av att parkeringsutrymme anordnas i enlighet med 3 kap. 15 5 första stycket 6 kan bestämmelser i planen meddelas om placering av parkeringsplatser på tomten eller i närheten av denna. Som nämnts berör emellertid parkeringsfrågoma ofta flera planområden. [ sådana fall då parkeringsutrymmet skall anordnas i närheten av tomten kan detta innebära att det avsedda utrymmet är beläget inom ett angränsande planområde. Det kan då frnnas anledning att i detaljpla- nen ta in en besrämmelse som gör exploateringsrätten beroende av att fastig- hetsägaren ser till att han får tillgång till visst utrymme utanför planområdet. Något stöd för att ta in en sådan bestämmelse i planen synes för närvarande inte finnas. Jag föreslår därför att 5 kap. 7 5 första stycket 8 kompletteras så att det i planen får meddelas bestämmelser även om skyldighet att anordna ut- rymme för parkering m.m. enligt 3 kap. 15 5 första stycket 6.

Enligt 5 kap. 7 5 första stycket 8 fåri en detaljplan meddelas bestämmel- ser om förbud att använda viss mark för parkering. Jag delar bedömningen i departementsförslaget och föreslår därför att det görs ett tillägg till bestäm- melsen så att det blir möjligt att meddela förbud att anordna parkeringsplatser även i en byggnad.

Mitt förslag: Förhandsbesked enligt 8 kap. 34 5 skall kunna avse hu- ruvida en åtgärd uppfyller kraven på tillgänglighet i 3 kap. 7 5 och på anordnande av parkeringsutrymme i 3 kap. 15 5 första stycket 6.

• Sida 39
•  Original

Departementsförslaget: l bestämmelsen om förhandsbesked i 8 kap. 34 5 förs in ett krav på att det vid meddelande av tillstånd skall bestämmas de villkor som behövs.

Remissinstansema: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Många remissinstanser framhåller behovet av att det i motiven preciseras vilka villkor som skall bestämmas i förhandsbeskedet.

Skälen för mitt förslag: Av min redogörelse i det föregående framgår att fastighetsägaren ofta kan få full klarhet om parkeringskraven först då hans ansökan om bygglov prövas. De risker för en beroendeställning som därmed kan uppkomma bör kunna begränsas avsevärt om kommunerna redan i de- taljplanema preciserar parkeringskraven. Man torde dock få räkna med att det i vart fall under en övergångstid kommer att finnas många detaljplaner med knapphändiga upplysningar om parkeringskraven. En möjlighet till förhands- besked i detta hänseende skulle därför kunna vara värdefull för fastighetsäga- ren. På ansökan skall byggnadsnämnden enligt 8 kap. 34 5 ge förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen. Behovet av förhandsbesked gör sig naturligtvis i vanliga fall starkast gällande utanför detaljplan. Några begränsningar av tillämpningsområdet för för- handsbesked finns dock inte. Även under en detaljplans genomförandetid kan det frnnas behov av förhandsbesked. Planen kan t.ex. vara så schematisk att fastighetsägaren önskar erhålla närmare besked i vissa hänseenden innan han påbörjar projekteringen.

Utredningen har föreslagit att det införs en möjlighet att lämna förhandsbe- sked huruvida en åtgärd uppfyller inte bara kraven beträffande parkeringsut- rymme utan samtliga krav i 3 kap. PBL. .

Enligt departementspromemorian skulle förhandsbesked med utredningens förslag börja likna bygglov i så hög grad att institutet skulle bli alltför ohan- terligt och förlora sin självständiga betydelse.

I 8 kap. 34 5 andra stycket stadgas att de villkor som behövs får bestäm- mas om det sökta tillståndet meddelas. I departementspromemorian föreslås att sådana villkor inte bara får, utan skall bestämmas. Utgångspunkten är härvid att kravet i 3 kap. 15 5 på parkeringsutrymme utgör ett sådant villkor.

Remissinstansema har inte ifrågasatt denna utgångspunkt för förslaget, men från många håll har yppats osäkerhet om hur långt kravet på angivande av villkor skall sträcka sig.

Förhandsbesked rör frågan huruvida en åtgärd kan tillåtas på den avsedda platsen. I vissa fall kan särskilda krav behöva ställas på utförandet av åtgär- den för att den skall kunna tillåtas. I förarbetena (prop. 1985/86:l s. 753) nämns att det kan vara påkallat av kulturhistoriska skäl eller t.ex. från energi- hushållnings- eller grundläggningssynpunkt. Sådana särskilda upplysningar bör anmärkas i förhandsbeskedet.

I propositionen hade bestämmelserna i 8 kap. 34 5 andra stycket fonnule- rats så att det skall bestämmas de villkor som behövs. Det framhölls härvid att det är angeläget inte minst med hänsyn till att det måste råda full klarhet om vilka frågor som har avgjorts genom förhandsbeskedet. I samband med att

• Sida 40
•  Original

bostadsutskottet senare formulerade om bestämmelsen (1986/872BoU1 s. 107 f) kom ”skall” utan synbarlig anledning att ersättas med "får".

Enligt min mening är det i propositionen anförda skälet för ett krav på an- givande av nödvändiga villkor fortfarande giltigt. Av många remissyttranden över den föreslagna återgån gen till ”skall" i bestämmelsen framgår emellertid att det råder stor osäkerhet beträffande frågan om vilken typ av villkor som åsyftas i 8 kap. 34 5. Många remissinstanser befarar att ett krav på angivande av villkor skulle medföra att förhandsbesked kommer att likna bygglov.

De villkor som avses i 8 kap. 34 5 är, som framgår av de nyss återgivna uttalandena i förarbetena, av ett speciellt slag. Det skall vara fråga om villkor som är nödvändiga för att tillstånd skall kunna ges till åtgärden på den till- tänkta platsen. Ett krav på t.ex. anordnande av hiss kan inte betraktas som ett sådant villkor. Bedömningen av den tilltänkta platsens lämplighet torde näm- ligen inte vara beroende av om byggnaden förses med hiss eller inte. Mera tveksamt kan det kanske vara med kravet på anordnande av parkeringsut- rymme. Enligt min mening talar dock övervägande skäl för att inte heller en viss lösning av parkeringsfrågan kan ses som ett nödvändigt villkor för valet av plats för en byggnad.

Jag finner det angeläget att man gör en klar åtskillnad mellan de villkor som skall behöva anges i ett förhandsbesked och övriga villkor som seder- mera måste uppfyllas för lov. Denna skillnad kan lätt suddas ut om man hän- för kravet på anordnande av parkeringsutrymme till de frågor som skall avgö- ras i samband med ett förhandsbesked.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört föreslår jag i principiell överens- stämmelse med utredningens förslag att första stycketi 8 kap. 34 5 komplet- teras med en bestämmelse enligt vilken förhandsbesked även kan avse huru- vida åtgärden kan antas uppfylla kravet på anordnande av parkeringsutrymme i 3 kap. 15 5 första stycket 6. Denna komplettering medför att ett tillägg måste göras till bestämmelsen i 1 kap. 4 5, där möjligheten till förhandsbesked presenteras.

Jag är inte beredd att låta möjligheten att erhålla förhandsbesked omfatta samtliga krav enligt 3 kap. Förutom kravet avseende parkeringsutrymme bör det dock utan olägenhet kunna föras in en rätt att erhålla förhandsbesked bc- träffande kravet på anordnande av hiss enligt 3 kap. 7 5. I 3 kap. 10 5 finns bestämmelser om vilka egenskaper, bl.a. med avseende på tillgänglighet, som skall tillföras byggnader i samband med ändringar av olika slag. Enligt tredje stycket kan kraven sänkas i detaljplan eller områdesbestämmelser under för- utsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenska- per.

Genom den ändring som jag senare (avsnitt 4) kommer att föreslå i 5 kap. 12 5 blir det möjligt att ändra detaljplaner på ett enklare sätt än i dag. Ändringen är motiverad av särskilt behovet att göra områdesvisa bedöm- ningar i olika hänseenden, bl.a. beträffande tillgänglighetskravet. De tilläggs- bestämmelser till detaljplaner som dessa bedömningar kan resultera i torde ofta komma att bli av sådant slag att tillgänglighetskravet inte blir preciserat för varje fastighet. Det kan därför frnnas ett behov för fastighetsägare inom

• Sida 41
•  Original

områden med detaljplan, och även områdesbestämmelser. av att kunna erhålla förhandsbesked i detta hänseende.

Genom den här föreslagna lagtekniska lösningen bör det framgå på ett tydligt sätt att de i 34 5 andra stycket åsyftade villkoren uteslutande rör sådana villkor som utgör en nödvändig förutsättning för att åtgärden skall få komma till stånd på den tilltänkta platsen. Villkor av sådant slag bör alltid anges i för- handsbeskedet. Jag bedömer det dock inte som erforderligt att det i lagen förs in ett krav på angivande av villkor.

4. Ändring av detaljplan

4.1. Bakgrund

Bestämmelser om detaljplan frnns i 5 kap. PBL. Dessa innehåller i huvudsak följande. 1 1 5 anges för vilka fall detaljplan skall upprättas och i 25 ges bestämmelser om awägningen mellan olika intressen. Bestämmelser om ett visst minsta innehåll som alla planer måste ha frnns i 3 och 5 55. Bestäm- melser som en plan dessutom får innehålla anges i 7 och 8 55. I 4 5 be- handlas frågan om huvudmannaskap för allmänna platser och i 6 5 finns bestämmelser om s.k. tillfällig markanvändning. Slutligen finns i 9 och 10 55 regler om vilka handlingar en detaljplan består av och vilka bilagor som skall fogas till detaljplanehandlingama.

Enligt 5 kap. 12 5 skall de nämnda bestämmelserna i 1—10 55 tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs.

Så som bestämmelsen i 5 kap. 12 5 har kommit att tillämpas i praktiken innebär en ändring eller komplettering av en gällande detaljplan att ett förnyat beslut tas om samtliga bestämmelser inom det aktuella planområdet. Man kan säga att ändring av en detaljplan har blivit liktydig med att planen upphävs och att en ny plan antas. Denna lagtillämpning, som anvisas i dåvarande sta- tens planverks handbok om detaljplan och områdesbestämmelser 1987, torde ha sin grund främst i önskemålet om att gamla detaljplaner i samband med behov av ändringar bör föras upp till samma stande som planer antagna en- ligt PBL.

Lagtillärnpningen har lett till vissa svårigheter. Omprövningen av planens alla delar medför ett stort arbete som i och för sig kan vara önskvärt men inte alltid nödvändigt. I de delar av kommunen där byggrätten är utnyttjad och förändringar inte är aktuella, är olägenheterna av en föråldrad detaljplan mestadels överkomliga. Med detta förhållande har man levat i kommunerna alltsedan stadsplaneringen blev obligatorisk. Planer har ändrats först då de kommit i konflikt med någon akut åtgärd. I anslutning härtill skedde förr en viss modernisering i den aktuella åtgärdens nämtaste omgivning. Numera be- gränsas detaljplanema oftast snävt till den aktuella åtgärden.

En annan svårighet har att göra med genomförandetiden. Enligt den praxis som har utbildats skall hela planen i samband med även en begränsad planän- dring ges ny genomförandetid. En sådan effekt kan få kommunen att avstå

• Sida 42
•  Original

från att vidta i och för sig önskvärda tillägg till planen i avvaktan på att denna blir föremål för en mera genomgripande översyn.

Ett tidigt uppmärksammat problem till följd av nyssnämnda praxis uppstod då en kommun ville införa någon bestämmelse med giltighet över ett större detaljplanelagt område. En sådan komplettering skulle, som man såg det, förutsätta att kommunen gjorde en ny plan för hela det berörda området. Ett kompletteringsbehov som tidigt tilldrog sig intresse var naturligt nog den nya möjligheten att variera lovplikten — en möjlighet som alltså i praktiken blivit mycket måttligt utnyttjad.

Problemet togs upp i promemorian Förslag till ändringar i plan- och bygglagen och naturvårdslagen, då med sikte på en snabb övergångslösning beträffande äldre planer. Behovet verifierades av en positiv remissopinion, som dock också efterlyste vidare möjligheter för att komma till rätta med fler typer av problem. Sedan dess har frågan fått ytterligare belysning bl.a. i slut- fasen av det s.k. erfarenhetsprojektet avseende tillämpningen av den nya lagstiftningen.

Nya krav kan förväntas med anledning av de områdesvisa studierna i den översiktliga planeringen. Regleringsbehovet kommer då att beröra områden som på olika grunder kan avgränsas. Våra tätorter är vanligen täckta med rättsverkande planer av varierande art, ålder och innehåll. PBL—systemet och den hektiska byggmarknaden har också medfört att de enskilda detaljplanerna fått en allt mer begränsad omfattning, inte sällan för bara en enda fastighet. För att fullfölja översiktsplanens intentioner kommer därför ofta en stor mängd planer att behöva ändras och/eller kompletteras med nya bestämmel— ser. Samtidigt är dock kommunernas planläggningsresurser begränsade.

Under byggnadslagens tid kompletterades i enstaka fall stadsplaner genom att man upprättade gemensamma tilläggsbestämmelser för ett större område. Så skedde bl.a. i Stockholm där den av fullmäktige antagna zonplanen för malmarna följdes upp med tilläggsbestämmelser om bostadsanvändning och begränsning av rätten att bygga på djupet under mark. På detta sätt tillkom under åren 1973—1983 sju "tilläggsstadsplaner".

Erfarenheterna av detta förfaringssätt var goda. Arbetsmetoden var ratio- nell och arbetsbesparande. Fastighetsägarna hade förhållandevis lätt att accep- tera bestämmelser som träffade en hel grupp lika. I fastighetsregistret och på byggnadsnämndens expeditioner antecknades att resp. fastighet och kvarter berördes av två elleri vissa fall tre omgångar planhandlingar.

Det finns ett uppenbart behov av att ändring av en detaljplan skall kunna ske på ett enklare sätt än som föranleds av nuvarande tolkning av 5 kap. 12 5. Svårigheten med att förändra tillämpningen hänger framför allt samman med reglerna om genomförandetid.

4.2. Genomförandetiden

Enligt 5 kap. 5 5 PBL skall i detaljplanen anges en genomförandetid på fem till femton år. Saknas bestämmelse om genomförandetid är tiden femton år.

• Sida 43
•  Original

Till skillnad mot vad som gällde tidigare bygger PBL på ett system med tids- begränsning av en garanterad byggrätt och i detta system fyller genomföran- detiden en central funktion. Lagtekniskt är den garanterade byggrätten upp- byggd kring reglerna om kommunens möjligheter att ändra eller upphäva de- taljplaner. Före genomförandetidens utgång får planen endast i undantagsfall ändras eller upphävas mot berörda fastighetsägares bestridande (5 kap. 11 5). Denna bestämmelse kompletteras av bestämmelserna i 14 kap. 5 5, som ger fastighetsägare m.fl. rätt till ersätming eller inlösen om detaljplanen ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång.

Genomförandetiden har därutöver betydelse för dels kommunens skyldig- heter att upplåta allmänna platser till allmänt begagnande (6 kap. 26 5), dels kommunens rätt att lösa mark (6 kap. 24 5).

Det bör uppmärksammas att angivande av en genomförandetid inte konsti- tuerar några rättigheter. Sådana kan bara tillskapas genom planens materiella bestämmelser. Genomförandetidens enda funktion är att ange den tid under vilken rättigheterna skall beaktas. Beaktande av rättigheterna sker genom det skydd mot planändring som finns under genomförandetiden. Eftersom be- stämmelserna om genomförandetid bara har betydelse i anslutning till rättig- heter behövs av hänsyn till fastighetsägarna egentligen inte någon genomfö- randetid om en plan endast medför restriktioner eller skyldigheter eller om rättigheterna enligt planen redan i stort sett är utnyttjade genom den befintliga bebyggelsen. Skälet till att alla detaljplaner ändå skall ha genomförandetid är att det måste komma att uppstå en hel del gränsfall där tveksamhet kan råda om planen medför några fastighetsekonomiska fördelar eller om den medför skyldigheter för kommunen i fråga om upplåtande av allmänna platser (se prop. 1985/86:1 s. 568 f).

Av 5 kap. 12 5 följer bl.a. att 5 5 i samma kap. med dess föreskrift om bestämmande av genomförandetid skall tillämpas även när en detaljplan än- dras. Innebörden härav har inte berörts i förarbetena. I praxis tolkas emeller- tid. som nämnts, bestämmelsen så att varje ändring medför ett krav på be- stämmande av ny genomförandetid för hela det område planändringen avser. En sådan tolkning är emellertid inte självklar.

Till en början kan ifrågasättas om bestämmande av genomförandetid vid planändring blir gällande för hela planen eller bara för den eller de frågor som planändringen avser. Frågan berörs i Didöns m.fl. kommentar till PBL (s. 275 ff) och det hävdas där att genomförandetiden blir gällande enbart i de avseenden planen ändras.

Om sist nämnda tolkning är riktig kan vidare ifrågasättas om genomföran- detid alltid måste bestämmas vid planändring. Det skäl som i förarbetena an- fördes för att genomförandetid alltid skall bestämmas har inte samma bärkraft när det gäller planändringar, men hänvisningen i 12 5 till 5 5 medför å andra sidan att det förefaller svårt att komma ifrån att genomförandetid alltid måste bestämmas.

• Sida 44
•  Original

4.3. Överväganden och förslag

Mitt förslag: Vid ändring av en detaljplan skall vad som gäller om genomförandetid för planen gälla även för de frågor som planändrin gen avser. Om genomförandetiden för planen har gått ut. skall genomföran- detid bestämmas för de frågor som planändringen avser.

Departementsförslaget: Regeln i 5 kap. 125 ändras så att bestäm- melserna i 1—10 55 skall gälla bara i tillämpliga delar när en detaljplan ändras eller upphävs. Någon särskild reglering beträffande genomförandetid behövs inte. Genomförandetid skall dock bestämmas bara om det är behövligt.

Remissinstansema: Alla remissinstanser som har yttrat sig över denna del stöder förslaget att underlätta detaljplaneändringar och flertalet instämmer i att någon särskild reglering beträffande genomförandetid inte behövs. Av remissinstansema är det dock flera som befarar att systemet med olika ge- nomförandetider kan bli krångligt och många anser att genomförandetid alltid skall bestämmas. Några remissinstanser förordar att ändring av en detaljplan skall begränsas till fall där genomförandetid inte behövs.

Skälen för mitt förslag: Den tolkning av 5 kap. 12 5 som har kommit att styra tillämpningen har lett till att kommunema blivit mycket återhållsamma med att ändra detaljplaner. Om behov av ändring uppkommer går man i stället till väga så att planen upphävs, varefter en ny plan antas. Bland praktiker torde man ofta tala om ändring av plan även i detta fall, men om bestämmel- sen i 5 kap. 12 5 skall ha någon självständig betydelse är det angeläget att de två fallen hålls i sär. Uttrkaet ändring bör, i enlighet med vad som anförs i Didöns m.fl. kommentar 5. 275. reserveras för sådana fall som avser förän- dring av bestämmelser, bestämmelsegränser m.m. inom ett detaljplanelagt område. En utvidgning av ett detaljplaneområde böri princip anses som en ny plan för det tillkommande området. Om däremot flera tidigare planbeslut samlas i ett enda plandokument är det att betrakta som ändring (prop. 1985/86:1 s. 596). Av 13 5 följer att en begränsning av planområdet anses som ett upphävande av planen i berörd del. Något hinder mot att i ett beslut både ändra en plan i vissa delar och att upphäva eller utvidga den i andra delar föreligger inte.

Av vad som har anförts inledningsvis framgår att det frnns ett behov av att kunna företa planändringar på ett enklare sätt än i dag. Till en början kräver detta att man gör avkall på ambitionen att i samband med planändring alltid föra upp gamla planer till PBL—standard. Något sådant krav kan emellertid inte anses ligga i bestämmelsen i 5 kap. 12 5. En regel av detta slag måste alltid läsas så att de bestämmelser till vilka hänvisning sker skall gälla bara i tillämpliga delar. Departementsförslagets tillägg i detta hänseende är därför överflödigt. Om en plan skall ändras genom att den t.ex. tillförs vissa hän- syns- och varsamhetsregler kan detta således redan i dag ske utan att hela pla- nen revideras.

• Sida 45
•  Original

För att planändring skall kunna vidtas utan ett alltför omfattande arbete krävs emellertid att ändringsbeslutet inte automatiskt återverkar på planens byggrätter. I praktiken synes man utgå från en tolkning av regelsystemet som innebär att en ändring av en detaljplan också medför att genomförandetiden avseende hela planen förlängs eller förnyas med så lång genomförandetid som anges i ändringsbeslutet

Anta t.ex. att man vill ändra en plan genom att införa en bestämmelse om befrielse från lcrav på bygglov avseende vissa åtgärder. Visserligen kan en bygglovsbefrielsc betraktas som en fördel för fastighetsägaren, men någon rättighet i den mening som avses i 5 kap. 11 5 är det inte fråga om. Trots att reglerna om genomförandetid egentligen saknar betydelse med avseende på en bestämmelse om bygglovsbefrielsc följer av hänvisningen i 12 5 till 5 5 att planändringen konuner att bli förknippad med en genomförandetid på femton år om inte kortare tid anges. Enligt den i praxis rådande tolkningen av bestämmelserna blir den sålunda bestämda genomförandetiden gällande för inte bara bestämmelsen avseende bygglovspliktens omfattning utan för hela planen. Om genomförandetiden för planen hade gått ut vid planändringen, medför alltså denna att genomförandetiden för planen förnyas med den tid som angetts i samband med planändringen.

Enligt de överväganden som görs i departementsförslaget kan det på goda grunder antas att den nämnda tolkningen är felaktig och att gällande rätt i stället innebär att genomförandetiden vid planändring blir gällande enbart i de avseenden planen ändras. Något behov av lagändring föreligger därför inte enligt departementsförslaget.

Även jag anser att övervägande skäl talar för att den i departementsförsla- get förespråkade tolkningen är riktig. Det finns dock utrymme för viss tvekan och eftersom effekterna på genonrförandetiden är av så stor betydelse bör den nuvarande oklarheten undanröjas genom en uttrycklig reglering i lag.

Jag delar uppfattningen att planändringar skall kunna genomföras utan att den genomförandetid som gäller för planen vid tiden för ändringen rubbas. Reglerna bör härvid utformas så att man om möjligt undviker konsekvensen att olika genomförandetider kan komma att gälla för samma område.

Senare skall jag belysa det tänkta tillämpningsområdet för de förenklade bestämmelser som jag här föreslår. I det här sammanhanget är det tillräckligt att konstatera att flertalet av de planändringar som kan behöva göras är av så- dant slag att de inte tillskapar några rättigheter. I och för sig skulle man därför med avseende på dessa planändringar kunna helt koppla bort reglerna om ge- nomförandetid. Detta kräver emellertid att man i lagen preciserar de slag av planändringar som inte behöver förenas med genomförandetid. Möjligen kan man då också låta begreppet planändring bli bestämt av de angivna slagen av planändringar, vilket skulle innebära att reglerna om ändring av detaljplan bara kan tillämpas på vissa bestämda slag av planändringar.

Skälet till en reglering av antytt slag skulle vara dels att man därmed får till stånd en begränsning av tillämpningsområdet för reglerna om ändring av de- taljplan, dels att man undviker de komplikationer som reglerna om genomfö- randetid kan medföra.

• Sida 46
•  Original

Enligt min mening saknas anledning att införa en stel reglering för att be- gränsa möjligheterna att ändra en detaljplan. De krav som i 5 kap. 9 5 upp- ställs på att planen skall vara tydlig i olika hänseenden torde vara tillräckliga för att hindra att planändringar skall leda till uppkomsten av svåröverskådli ga planer.

En reglering av ändringsmöjlighetema kan heller inte motiveras med hän- visning till svårigheter att tillämpa systemet med genomförandetid.

Det bör således inte införas något lagligt hinder mot planändringar som ger upphov till rättigheter. Detta innebär att frågan om genomförandetid kan få betydelse i åtminstone vissa fall. Härvid delar jag den uppfattning som har kommit till uttryck i departementspromemorian, nämligen att genomförande- tid skall knytas enbart till den eller de frågor som planändringen avser. För bedömningen av hur sådana bestämmelseanknutna genomförandetider skall kunna anpassas till vad som redan gäller om genomförandetid i planen vill jag framhålla följande synpunkter.

Som jag har anfört tidigare torde det bli ganska sällsynt att det i samband med planändringar uppkommer rättigheter som behöver skyddas av reglerna om genomförandetid. Trots detta bör en genomförandetid alltid kopplas till nytillkommande bestämmelser. Frågan huruvida genomförandetid är av bety- delse eller inte bör nämligen inte avgöras i samband med planändringen utan får prövas senare i enlighet med 5 kap. 11 5 om det skulle bli aktuellt med en förnyad ändring eller ett upphävande av planen under genomförandetiden.

De få fall som vid planändring motiverar att man alltid skall bestämma en genomförandetid får inte leda till att man får ett oöverskådligt system av ge- nomförandetider. Den enligt min mening enklaste lösningen erhåller man om man ser till att de genomförandetider som skall knytas till planändringar an- passas till den eller de genomförandetider som redan gäller för planen eller delar av denna. Denna anpassning bör komma till stånd på följande sätt.

Om det finns en genomförandetid för planen som fortfarande löper skall denna tid även gälla för den eller de frågor som en planändring avser. Något särskilt beslut om detta skall inte behöva fattas, utan det skall följa direkt av lag. Jag föreslår att en bestämmelse härom skall tas in i 5 kap. 12 5.

Enligt 5 kap. 5 5 skall genomförandetiden vara minst 5 år. I det här fallet anser jag emellertid att det inte bör frnnas något hinder mot den föreslagna samordningen av genomförandetidema även om det återstår mindre än fem år av den gällande genomförandetiden. Om planändringen i något fall skulle ge upphov till en rätt att genomföra något som kräver längre tid, saknas anled- ning att anta annat än att kommunen då är beredd att förlänga genomförande- tiden för den berörda delen av planen enligt 5 kap. 14 5.

Om genomförandetiden för den befintliga planen har gått ut, krävs emel- lertid ett uttryckligt beslut om den genomförandetid som skall gälla för plan- ändringen. För detta beslut skall vad som sägs i 5 kap. 5 5 gällai tillämpliga delar.

I detta sistnämnda fall kommer en genomförandetid att gälla för enbart nå- gon eller några bestämmelser. Denna genomförandetid kommer vid en even- tuell senare planändring att avse även de då tillkommande eller ändrade be-

Prop. 1990/91 : 146

• Sida 47
•  Original

stämmelserna. Med en ordning av det här slaget kan det således aldrig bli fråga om att olika genomförandetider blir gällande för samma område.

I departementspromemorian har lämnats några exempel som skall illustrera vilka effekter en planändring får i sådana fall då genomförandetiden för pla- nen har gått ut och genomförandetid efter planändringen blir gällande för en- bart någon begränsad bestämmelse.

Enligt några remissinstanser illustrerar dessa exempel snarast komplikatio- nema med det föreslagna systemet.

Jag delar den uppfattning som har kommit till uttryck i departementspro- memorian rörande effekterna av genomförandetider som är knutna enbart till vissa bestämmelser. Jag skall strax återkomma till frågan. Jag bedömer emellertid att problemen har fått en alltför framskjuten plats. De kommer san- nolikt att aktualiseras endast i undantagsfall.

I allmänhet kan planändringarna antas vara sådana att en genomförandetid om fem år i förekommande fall är tillräcklig. Under denna tid kan det inte bli särskilt vanligt att det uppkommer behov av förnyad ändring eller upphä- vande av planen. Då fråga härom ändå uppkommer torde det endast i säll- synta fall visa sig att den fråga som har föranlett bestämmande av genomfö- randetid är av sådan beskaffenhet att den lägger hinder i vägen för ändring eller upphävande av planen. Jag vill alltså ånyo betona att man måste upprätt- hålla kravet på att genomförandetid alltid skall bestämmas som en säkerhets- åtgärd för det ringa antal fall då en planändring kan ge upphov till en rättighet som måste tryggas. Detta är det skäligen låga pris man måste betala för att slippa en omfattande reglering av fall då planändring skulle kunna vidtas utan angivande av genomförandetid.

Enligt min mening bör det inte vålla några större problem att bedöma ef- fekterna av genomförandetider som är knutna enbart till vissa bestämmelser. Som framhålls i departementspromemorian är det härvid viktigt att iaktta re- striktivitet vid tolkningen av tillkommande bestämmelser. Byggrätter i planer där genomförandetiden har gått ut kan alltså inte anses bli väckta till liv ge- nom att man kompletterar planen med t.ex. hänsyns- och varsamhetsregler eller med bestämmelser som begränsar tillåten byggnadsarea. Sådana be- stämmelser kan ju vara motiverade för att styra det byggande som kan komma till stånd trots att genomförandetiden avseende byggrätten har gått ut.

4.4. Användningsområdet för planändringar

Någon uttrycklig regel som begränsar möjligheterna att ändra en detaljplan finns inte idag bortsett från bestämmelserna i 5 kap. 11 5. Någon ytterligare begränsning vill jag heller inte föreslå. Indirekt begränsas emellertid möjlig— heterna genom de krav som i 5 kap. 9 5 uppställs på att planen skall vara tyd- lig i olika hänseenden.

Det är uppenbart att en lång rad beslut om ändring av en plan kan leda till att plansituationen blir svårgenomtränglig och oöverskådlig. Risken för miss- förstånd och förbiseenden får inte underskattas. Det finns därför anledning till

• Sida 48
•  Original

viss försiktighet när det gäller att ändra planer enligt det förenklade förfarande som jag har föreslagit. Tydlighetskravet kan således leda till att det vid behov av ytterligare ändringar bör övervägas att upphäva planen och anta en ny.

Tydlighetskravet medför vidare att det kan vara olämpligt att vidta alltför omfattande ändringari en plan. Om avsikten t.ex. är att förändra huvudsyftet med en plan torde det vara bäst att upphäva den och anta en ny.

Som jag tidigare nämnt är det främst önskemål om att kunna införa be- stämmelser med giltighet över ett större detaljplanelagt område som har riktat uppmärksamheten på behovet av regler som kan göra det enklare att ändra en detaljplan. Det regleringsbehov som åsyftas gäller bestämmelser av olika slag. Det kan gälla administrativa bestämmelser avseende t.ex. ändring av lovplikt, ändring av huvudmannaskap för allmänna platser eller tillstånd till exploateringssarnverkan. Vidare kan det gälla användningsbestämmelser som kan tillföras äldre planer. vilka helt eller delvis saknar bebyggelsereglerande innehåll. Slutligen kan det gälla utformningsbestärnmelser avseende t.ex. hänsyns- och varsamhetsregler inom kulturmiljöer, tillgänglighetskrav och krav på anordnande av parkeringsutrymmen. Byggande av trafrktunnel kan ses som ett typexempel på fall där det finns behov av att kunna införa likar- tade bestämmelser över ett stöne område.

Bland ändringar som bör kunna företas på ett enkelt sätt nämnde jag än- dring av huvudmannaskap för allmänna platser. I-Iärvid bör bestämmelsen i 6 kap. 26 5'första stycket observeras. Enligt denna skall kommunen vara huvudman för allmänna platser inom område med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl till annat.

De olika slag av regleringsbehov som nu nämnts hari allmänhet sin grund i den planering som bedrivs över större områden. Områdesavgränsningen skiftar naturligtvis med hänsyn till vilken typ av planering det rör sig om. Det väsentliga är emellertid att den planering som rör ett visst område ofta resulte- rar i önskemål om att kunna föra in rättsverkande bestämmelser av samma slag för hela området.

Enligt promemorieförslaget skulle man kunna anta områdesbestämmelser för områden med gamla planer. Jag har övervägt denna fråga. Bortsett från invändningar från systematisk synpunkt skulle emellertid enligt min mening en sådan lösning som verken har föreslagit kunna leda till att rättighetsin- skränkande bestämmelser skulle kunna införas med kringgående av de regler som skyddar fastighetsägarna mot planändringar under planens genomföran- detid. Jag har därför stannat för att inte föreslå några ändringar i denna del. Med de förenklingar som här föreslås beträffande möjligheterna att ändra de- taljplaner bör i stället bestämmelser som avses gälla inom ett större område kunna föras in i samtliga berörda detaljplaner på ett ganska smidigt sätt. Sålunda bör under iakttagande av tydlighetskravet beslut om ändring av be- rörda delar av detaljplanerna inom området kunna tas i ett sammanhang varef- ter ändringarna noteras i respektive plan.

Det finns anledning att på nytt understryka betydelsen av detta tydlighets- krav i samband med planändringar. Planhandlingama måste utformas så att det framgår klart vad som har prövats i samband med ändringsbeslutet och

• Sida 49
•  Original

vilka konsekvenser ändringen får för den befintliga planen. Byggrättema kan t.ex. påverkas på ett indirekt sätt och det är viktigt att denna påverkan klar- görs.

Genom de möjligheter som nu ges till att ändra detaljplaner på ett enklare sätt kan det tänkas att ändring av huvudmannaskap för allmänna platser inom områden som omfattas av stadsplaner eller byggnadsplaner kan komma att aktualiseras i vissa fall. I 17 kap. 27 5 finns bestämmelser om vad som skall gälla när det i lag eller annan författning talas om stadsplan och byggnads- plan. Jag har övervägt att komplettera denna bestämmelse med regler om vad som skall gälla när huvudmannaskapet ändras beträffande sådana planer. Eftersom samtliga författningar där stadsplan och byggnadsplan nämns skall ha ändrats torde dock en komplettering av 17 kap. 27 5 sakna praktisk bety- delse.

5. Omedelbart genomförande av fastighetsplan i i vissa fall

Mitt förslag: Byggnadsnämnden får förordna att ett beslut att anta. ändra eller upphäva en fastighetsplan får genomföras utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft, om beslutet fattats efter tillämpning av reglerna om enkelt planförfarande och förslaget som ligger till grund för beslutet skriftligen godkänts av alla berörda.

Departementsförslaget: Avser enbart beslut att anta en plan men över- enssrämmer i övrigt i sak med mitt förslag.

Remissinstansema: Tillstyrker i allmänhet departementsförslaget eller lämnar det utan erinran. Ett flertal av dem, däribland boverket och lantmäteri- verket, föreslår att också beslut om ändring och upphävande av fastighetspla— ner skall kunna genomföras utan hinder av att de inte vunnit laga kraft. En del remissinstanser föreslår också att en motsvarande bestämmelse borde gälla för beslut om detaljplaner.

Skälen för mitt förslag: Bygglov får inte lämnas för åtgärder på en fastighet som inte stämmer överens med den fastighetsplan som gäller för området (8 kap. 11 5 första stycket 2 a). Det är således många gånger nöd- vändigt att genomföra fastighetsbildningsåtgärder i anslutning till beslut avse- ende fastighetsplaner. Eftersom beslut att anta, ändra, eller upphäva en fas- ti ghetsplan gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller s.k. genomföran- deförordnande beslutats (6 kap. 15 5), måste tiden för överklagande ha gått ut innan fastighetsbildning kan ske. Först efter det att fastighetsbildning skett kan det bli aktuellt att behandla ansökningar om bygglov.

Om en plan antagits, ändrats eller upphävts efter enkelt planförfarande, vilket bl.a. förutsätter att den saknar intresse för allmänheten, och alla berörda godkänt förslaget, är risken för överklaganden mycket liten. Jag anser att

• Sida 50
•  Original

byggnadsnämnden i sådana fall bör ges möjlighet att förordna att beslutet skall få genomföras utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Således delar jag boverkets och lantmäteriverkets uppfattning att man inte bör skilja mellan å ena sidan beslut att anta fastighetsplaner och å andra sidan beslut att ändra eller upphäva sådana planer. En ytterligare förutsättning för ett förordnande om genomförande bör vara att en ägare till någon av de fastigheter som om- fattas av fastighetsplanen ansökt om det. Efter ett förordnande kan fastighets- ägarna på egen risk föranstalta om fastighetsbildning i enlighet med en ny el- ler ändrad plan. En stor del av dem som vill bygga inom området kan då slippa awakta dubbla överklagandetider och på så sätt spara tid.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att byggnadsnämnden får förordna att ett beslut att anta, ändra eller upphäva en fastighetsplan får ge- nomföras utan hinder av att det inte vunnit laga kraft, om beslutet fattats efter tillämpning av reglerna om enkelt planförfarande och förslaget som ligger till grund för beslutet skriftligen godkänts av alla berörda. I specialmotiveringen behandlas frågan om vilka som i dessa fall skall anses berörda.

Om någon trots de angivna förutsätmingama skulle överklaga beslutet att anta planen följer det av allmänna förvaltningsrättsliga principer att den myn- dighet som prövar överklagandet kan förordna om inhibition av beslutet avse- ende fastighetsplanen. Det förtjänar dock att här påpekas att fastighetsbild- ningsåtgärder som vidtagits efter ett förordnande om genomförande i enlighet med den av mig föreslagna bestämmelsen inte blir utan verkan för det fall att beslutet avseende fastighetsplanen ändras. I sådana fall kan det erfordras yt- terligare fastighetsbildningsåtgärder för att uppnå sådan överensstämmelse med den till slut gällande fastighetsplanen att ett bygglov kan lämnas för år- gärder på en berörd fastighet.

Vad så gäller frågor om lov för åtgärder inom ett område som berörs av beslutet avseende fastighetsplanen så kommer jag också att föreslå (avsnitt 6) att beslut om lov skall kunna lämnas under villkor att lovet inte får utnyttjas förrän ett beslut avseende antagande, ändring eller upphävande av en detalj- plan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan har vunnit laga kraft. Jag anser att den möjligheten är tillfyllest också för att tillgodose behovet av ett snabbare förfarande vid genomförandet av okontroversiella detaljplaner. Det saknas därför anledning att, såsom vissa remissinstanser förordat, föreslå att beslut avseende detaljplaner i motsvarande situation skall kunna genomföras utan hinder av att de inte vunnit laga kraft.

• Sida 51
•  Original

6. Beslut om lov innan plan har vunnit laga kraft

Mitt förslag: Byggnadsnämnden skall redan vid beslut om anta- gande, ändring eller upphävande av en detaljplan, områdesbestämmel— ser eller en fastighetsplan kunna lämna bygglov, rivningslov eller marklov under förutsättning att det villkoras med att lovet inte får utnyttjas förrän planbeslutet har vunnit laga kraft.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstansema: Tillstyrker i allmänhet förslaget.

Skälen för mitt förslag: 1 8 kap. 11 5 första stycket PBL föreskrivs bl.a. att ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas om åtgärden inte strider mot detaljplanen eller den fastighetsplan som gäller för området. Den fastighet och den byggnad eller annan anlägg- ning på vilken åtgärden skall utföras måste också stämma överens med de- taljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området. På motsva- rande sätt finns i 8 kap. 12 5 krav på att den sökta åtgärden skall stämma överens med områdesbestämmelser, där sådana gäller. Vidare förutsätts enligt 5 kap. 345 respektive 6 kap. 155 att den detaljplan och fastighetsplan samt de områdesbestämmelser som avses, har tillkommit genom beslut som har vunnit laga kraft eller omfattas av ett förordnande enligt 13 kap. 8 5.

Dessa regler innebär bl.a. att då bygglov kräver en ny eller ändrad plan så måste planbeslutet ha vunnit laga kraft innan bygglov kan ges. Visserligen ställs det härefter inte något krav på att beslutet om lov skall ha vunnit laga kraft innan lovet får tas i anspråk, men full trygghet får den byggande inte förrän besvärstiden har gått till ända.

Normalt innebär det inte någon olägenhet att ett lagakraftägande planbeslut måste föreligga innan bygglov kan ges. Grundtanken är ju att planläggningen skall ligga ett steg före bygglovsprövning och genomförande. Det inträffar dock att behovet av en ny eller ändrad plan inte blir klarlagt förrän byggstar- ten är nära förestående. Den nya eller ändrade planläggning som då erfordras är ofta av begränsad betydelse, okomplicerad till sin natur och inte mera kon- troversiell än själva bygglovet. I sådana fall kan det vara en allvarlig olägen- het att beslutsprocessen måste delas upp i dels ett planbeslut som måste vinna laga kraft, dels därefter bygglov.

Före tillkomsten av PBL fanns det i sådana situationer möjlighet att ge dis- pens från planbestärnmelser. Till en del har denna tidigare ordning med dis- pens ersatts av bestämmelserna om enkelt planförfarande i 5 kap. 28 5. Även med tillämpning av enkelt planförfarande kvarstår dock kravet på att planbeslutet skall ha vunnit laga kraft innan bygglov kan ges.

Självfallet kan en återgång till någon form av dispensförfarande inte komma i fråga. De skäl som ligger till grund för kravet i PBL på att bygglov i princip inte får strida mot planer är fortfarande giltiga. Även i fortsättningen måste alltså kravet på två beslut, planbeslut och bygglov, upprätthållas. I de

• Sida 52
•  Original

fall då det inte föreligger några konflikter beträffande planbeslutet saknas dock tillräckliga skäl för att ett lagakraftägande planbeslut skall behöva invän- tas innan bygglov ges. De båda besluten bör därför kunna ges samtidigt eller i anslutning till varandra i sådana fall då det är kommunfullmäktige eller kom- munstyrelsen som beslutar om planen. Jag föreslår således att bygglov skall kunna få ges i omedelbart samband med ett planbeslut. Givetvis måste därvid bygglovet villkoras så att det inte får utnyttjas förrän planbeslutet har vunnit laga kraft Genom utnyttjande av denna möjlighet kan besvärstidema komma att löpa parallth och byggprocessen påskyndas.

Behov av en sådan bestämmelse föreligger naturligtvis främst beträffande bygglov. I vissa fall kan dock motsvarande behov finnas när det gäller riv- ningslov och marklov och bestämmelsen bör därför göras tillämplig på alla former av lov. Med hänsyn härtill bör den tas in som en ny paragraf, 8 kap. 18 a 5, under en ny rubrik i avsnittet om förutsättningar för lov.

Det användningsområde för tillämpning av villkorade lov som jag nu har angett kan synas i huvudsak överensstämma med användningsområdet för enkelt planförfarande. Sådant kan enligt 5 kap. 28 5 användas om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse och saknar intresse för allmänheten. Det kan därför ifrågasättas om man skall begränsa den nya bestämmelsens tillämpningsområde till fall där enkelt planförfarande tillämpas. Även vid normalt planförfarande kan det emellertid under samrådsförfarandet komma att stå klart att det inte finns några konflikter beträffande planen. Det kan då finnas samma skäl som vid enkelt planförfarande att utnyttja möjligheten till villkorade lov. Bestämmelsen bör heller inte utformas så att den påverkar va- let av planförfarande. Jag föreslår därför inte någon begränsning av tillämp- ningsområdet av antytt slag.

Jag vill emellertid understryka betydelsen av att utnyttjande av möjligheten till villkorade lov begränsas till fall i vilka någon konflikt om planbeslutet inte föreligger. Visserligen förfaller lovet om planbeslutet upphävs efter besvär, men i sådana fall har byggnadsnämnden lagt ned onödigt arbete på lovpröv- ningen. Det frnns också risk för att kommunen, om villkorat lov har lämnats, låser sig i samband med en eventuell överprövning av planen. Enligt 13 kap. 8 5 kan prövningsmyndigheten, om kommunen har medgett det, upphäva planbeslutet i en viss del eller ändra det på annat sätt. Om villkorat lov har lämnats kan detta tänkas påverka kommunemas inställning till eventuella än— dringar av planen. Jag utgår emellertid ifrån att kommunerna i eget intresse kommer att ge villkorade lov enbart i klara fall.

• Sida 53
•  Original

7. Hushållning med grundvatten, m.m.

7.1. Bakgrund

Inom många områden i Sverige utgör grundvatten en knapp resurs. Vidare är det enligt Sveriges geologiska undersökning, SGU, också vanligt att problem med vattenförsörjning orsakas av felaktig exploatering av grundvattentill- gångar. Det är således viktigt att befintligt grundvatten utnyttjas på bästa sätt och att det skyddas mot föroreningar.

Mot denna bakgrund är det naturligt att vattenfrågoma under senare år fått en alltmer framträdande roll i den kommunala planeringen. Boverket och sta- tens naturvårdsverk har i boken "Vattnet i kommunal planering” behandlat bl.a. vattenfrågomas hantering i de översiktsplaner som kommunerna är skyldiga att ha. Boken behandlar vidare kopplingen mellan övrig fysisk pla- nering och planering av bl.a. gmndvattentillgångar.

För stora uttag av grundvatten kan givetvis resultera i sinande brunnar. Detta är emellertid inte det enda problem som kan uppstå. Om uttaget av grundvatten överstiger vad som nybildas kan också salthalten i brunnsvattnet öka, s.k. saltvatteninträngning. Detta förekommer på flera platser framför allt i kustnära lägen, men också inom andra områden där s.k. inlagrat saltvatten från den senaste istiden finns under det söta grundvattnet.

Problemet med saltvatteninträngning har under senare tid berörts i flera sammanhang. I Stockholms län har länsstyrelsen under åren 1986—1989 ge- nomfört ett projekt, "Salt grundvatten i kustnära områden samt förslag till åt- gärder” som presenterats i tre rapporter. Vidare diskuteras problemet i den i september 1990 färdigställda "Sötvatten ”90, strategi för god vattenkvalitet i sjöar, vattendrag och grundvatten” som utarbetats av statens naturvårdsverk på regeringens uppdrag. Verket har där föreslagit att skyddet av allmänna och enskilda vattentäkter — både de som nu används och de som kan behövas i

framtiden — förbättras. Kommunerna bör enligt verket åläggas att genomföra vattentäktsplanerin g för att långsiktigt säkerställa vattentäkter av god kvalitet.

Verket har vidare i ”Sötvatten ”90" föreslagit att en utredning skall få över- väga möjligheterna till en bättre reglering och effektivare fördelning av grundvatten för enskild vattenförsörjning. Regeringen har i miljöpropositio- nen (prop. 1990/91:90) förutskickat att en utredningsman kommer att tillsät- tas för att se över reglerna om uttag och fördelning av grundvatten för enskild vattenförsörjning och klarlägga myndighetsansvaret i detta sammanhang. En utredning i huvudsaklig överensstämmelse med vad naturvårdsverket före- slagit kommer således till stånd.

Problemen med bristande tillgång på grundvatten har emellertid under de senaste åren blivit akuta på många platser. Det är således angeläget att åtgär- der vidtas så snart som möjligt. Jag lägger därför nu fram vissa förslag som gör det möjligt för kommunerna att, inom områden där det kan befaras att det

'Jt

• Sida 54
•  Original

uppstår problem med vattenförsörjningen, införa restriktioner med avseende på åtgärder som ökar grundvattenuttagen eller som kan medföra risker för förorening av grundvattenmagasin. De av mig föreslagna åtgärderna får se- dermera övervägas förutsättningslöst av utredningsmannen.

Fritidshus med högst två bostäder är undantagna från de' krav på hushåll- ning med vatten och energi som eljest gäller för byggnader. Eftersom det inom många områden med grundvattenproblem finns en stor andel fritidshus, anser jag det i sammanhanget naturligt att även överväga frågan om att också för sådana fritidshus införa samma krav på god hushållning med vatten som gäller för andra byggnader.

De fritidshus som byggs i dag har i de flesta fall en relativt hög standard, vilket medger vistelser under längre tider och under större delen av året. Mot den bakgrunden har också övervägts behovet av krav på hushållning med energi för fritidshus.

Bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning definieras i vattenlagen (19831291) som vattentäkt. Grund- vattentäkter och utförande av anläggningar för det ändamålet är vattenföretag enligt vattenlagen. Att ta upp brunnar tex. genom borrning är således vatten- företag i vattenlagens mening. Emellertid krävs det inte tillstånd enligt den lagen för vattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jordbruks- fastigheters husbehovsförbrukning eller vattenförsörjning (4 kap. 1 a5 1). Vidare krävs inte tillstånd till ett vattenföretag om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenföretagets inverkan på vattenförhållandena (4 kap. 2 5 första stycket). I övriga fall är grundvatten- täkter tillståndspliktiga enligt vattenlagen. Även om tillstånd inte krävs får ett vattenföretag ändå inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Vattenföretag får inte heller strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel- ser. Den rådighet som fastighetsägaren som huvudregel har över vattnet inom fastigheten är således inte oinskränkt, ens för tillståndsfria företag. Rådig- heten kan också inskränkas genom annan lagstiftning (se t.ex. prop. 1981/821130 med förslag till ny vattenlag m.m., s. 403).

Plan- och bygglagen, m.m.

Med plan- och bygglagen (1987:10), PBL, och lagen (1987:12) om hushåll- ning med naturresurser m.m. har kommunerna fått ett ökat ansvar för vattnets användning. Lagarna anger vattnet som en sårbar resurs som vi skall hushålla med för att bevara en god vattenkvalitet och för att undvika miljöproblem. I 2 och 3 kap. PBL finns bestämmelser som syftar till hushållning med grund-

• Sida 55
•  Original

vatten. Sålunda skall vattenförhållandena beaktas vid lokaliseringen av be- byggelse och byggnader placeras så att inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen begränsas. I områden där knapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma skall byggnader enligt 3 kap. 3 5 första stycket PBL medge god hushållning med vatten. Detta innebär att byggnads- nämnden vid bygglovsprövning kan ställa krav på byggnadernas utförande i detta avseende. Bestämmelsen gäller enligt 3 kap. 95 första stycket PBL inte fritidshus med högst två bostäder. Förfogandet över vatten som sådant är inte underkastat något krav på lov enligt PBL.

I 2 och 3 kap. PBL finns också bestämmelser som syftar till hushållning med energi. Bebyggelse som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och energihushållningen. Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall be- byggelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av bl.a. hushållning med energi. Byggnader skall enligt 3 kap. 3 5 första stycket medge god hushåll- ning med energi. Den bestämmelsen gäller enligt 3 kap. 9 5 första stycket inte fritidshus med högst två bostäder.

7.2. Överväganden och förslag

Mitt förslag: En kommun skall, om det frnns särskilda skäl, genom detaljplan eller områdesbestämmelser kunna bestämma att bygglov krävs för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för grund- vattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jordbruksfastighe- ters husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning.

Departementsförslaget: Avser enbart grundvattentäkter för vattenför- sörjning men omfattar även övriga grundvattentäkter för detta ändamål som inte är tillståndspliktiga enligt vattenlagen. Det överensstämmer i övrigt i sak med mitt förslag.

Remissinstansema: Tillstyrker nästan undantagslöst förslaget eller lämnar det utan erinran. Växjö tingsrätt, som gjort en ingående problemana- lys, avstyrker dock förslaget. Tingsrätten pekar på att bygglovsplikt borde vara lika aktuell för alla slag av grundvattentäkter, således även sådana för värmeutvinnin g och bevattning. Tingsrätten anför vidare att de grundvatten- täkter som enligt 4 kap. 2 5 vattenlagen inte kräver tillstånd, dvs. när det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenfö- retagets inverkan på vattenförhållandena, är svåra att avgränsa och att bl.a. detta kan medföra risk för dubbelprövning, eftersom vattenlagens tillstånds- prövning inte ersätter annan prövning om detta inte särskilt anges i den lag-

• Sida 56
•  Original

stiftningen. Branschorganisationema, Svenska Brunnsborrares Branschorga- nisation och Sveriges Avanti-Borrare Förening, avstyrker också förslaget. Branschorganisationema förordar att den av naturvårdsverket föreslagna ut- redningen avvaktas. Svenska Brunnsborrares Branschorganisation pekar också på att flertalet kommuner inte har kompetens inom området och att det saknas normer och riktlinjer för hur vattentäkter skall anläggas och utformas.

Skälen för mitt förslag: Det finns som jag tidigare nämnt (av- snitt 7.1.1) många områden där det uppkommit problem med grundvatten- försörjningen eller där sådana problem kan förväntas uppkomma. Uttag ur enskilda brunnar påverkar som regel grundvattenmagasinet även utanför den egna fastigheten. Flera brunnari närheten av varandra förstärker effekten och i det område som påverkas kan äldre och grundare brunnar sina. Vidare med- för ökade uttag risk för saltvatteninträngning i många områden. Sådana effek- ter gör det angeläget att pröva även husbehovstäkter i'riskområden.

Ett annat skäl för prövning av i vart fall nya brunnar är risken för förore- ning av grundvattnet. I många områden med" äldre fritidsbebyggelse med ge- mensam vattentäkt förekommer ofta primitiva inflltrationsanläggningar för avloppsvatten. Detta är företrädesvis fallet när både den gemensamma vatten- försörjningen och inflltrationsanläggningama är avsedda för enbart sommar- bruk. I sådana områden kan ett okontrollerat upptagande av brunnar få till följd att brunnarna förorenas av avloppsvatten. Vidare kan grundvattentäkter för värmeutvinning förorsaka föroreningar genom läckage av frostskyddsme- del eller liknande. I värsta fall kan grundvattenmagasinet som används för den gemensamma vattenförsörjningen skadas.

Vattenförsörjningsproblem kan också orsaka kommunerna och enskilda stora kostnader när skyldigheten att anordna allmänna va—anläggningar ak- tualiseras enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar.

Det ankommer som nämnts på kommunerna att bedöma va—frågor i sam- band med lokalisering av ny bebyggelse. Genom den översiktliga planeringen bör kommunerna ha skaffat sig en god uppfattning av om det finns områden där det kan uppkomma problem med grundvattnet. Jag anser att det mot denna bakgrund är naturligt att kommunernas ansvar vidgas till att avse även bedömningar av åtgärder som kan innebära faror för grundvattenförsörj- ningen för befrntlig eller planerad bebyggelse. En sådan bedömning bör ske i två steg. Om grundvattensituationen i ett område är sådan att det frnns risk för att brist eller saltvatteninträngning skall uppkomma eller om det finns risk för föroreningar bör kommunen kunna besluta om att införa bygglovsplikt för att anordna eller väsentligt ändra sådana anläggningar för grundvattentäkt som enligt 4 kap. 1 a 5 1 vattenlagen inte kräver tillstånd enligt vattenlagen, dvs. grundvattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jordbruksfastighe- ters husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning. Detta kan i lagtexten ut- tryckas som ett krav på särskilda skäl för att bygglovsplikten skall få införas. Varje enskild åtgärd får sedan prövas i bygglovsärendet (se närmare avsnitt 7.2.2). Det saknas enligt min mening anledning att inom ramen för PBL pröva övriga grundvattentäkter som är tillståndsfria enligt vattenlagen efter-

• Sida 57
•  Original

som sådana vattenföretags inverkan på vattenförhållandena är mycket liten. Mitt förslag utesluter därför, till skillnad från departementsförslaget, möjlig- heten att införa bygglovsplikt för sådana grundvattentäkter.

Bedömningen av skälen för att föreskriva lovplikt måste självfallet ske med utgångspunkt från vattensituationen. Även om kommunerna i allmänhet torde ha en god överblick över var det råder brist på grundvatten eller var det finns risk för saltvatteninträngning eller föroreningar och viss kompetens i frågorna, är det troligt att det i många fall krävs utomstående experter för att få ett fullgott underlag för kommunernas ställningstagande. Detta gäller såväl bedömningen och avgränsningen av riskområdena som prövningen av en- skilda bygglovsärenden. För många områden finns det redan bedömningsun- derlag som har tagits fram av skilda myndigheter — t.ex. Sveriges geologiska undersökning (SGU), statens naturvårdsverk och länsstyrelserna — men ma- terialet kan säkert behöva kompletteras i många fall. De extra kostnader för utredningar m.m. som förslaget innebär torde emellertid väl uppvägas av de vinster som följer av att vattenbrist eller vattenföroreningar kan undvikas och genom att kostnaderna för utbyggnad av det allmänna va—nätet kan begrän- sas.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört. föreslår jag att kommunerna, om det frnns särskilda skäl, genom detaljplan eller områdesbestämmelser skall kunna bestämma att bygglov krävs för att anordna eller väsentligt ändra anlägg- ningar för grundvattentäkter för en- eller tvåfamiljsfastigheters eller jord- bruksfastigheters husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning.

Några remissinstanser har efterlyst ett ställningstagande i frågan om kost- nader för sådana undersökningar som skall ligga till grund för kommunernas beslut i dessa frågor kan tas ut som planavgifter enligt PBL. Mitt förslag in- nebär inte någon förändring i förutsättningama för kommunernas möjligheter att ta ut planavgifter. De gällande reglerna skall således tillämpas också på det arbete som föregått införandet av bygglovsplikt i nu aktuellt avseende. Uttagande av planavgift förutsätter emellertid bl.a. att fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmelserna (se 11 kap. 5 5 andra stycket).

Mitt förslag: Ansökningar om bygglov avseende grundvattentäkter skall bifallas om åtgärden inte medför risk för skada på befintliga elleri den kommunala planeringen redovisade grundvattentäkter.

Departementsförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag såvitt avser bedömningen av risken för skada på befintliga grundvattentäkter, men omfattar inte något skydd för planerade täkter.

• Sida 58
•  Original

Remissinstansema: Tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har dock anmärkt mot att skaderekvisitet är utformat för konkret. Naturvårdsverket har påpekat att det bör vara möjligt att vägra bygglov när den sökta åtgärden riskerar att skada även planerade grundvattentäkter som redovisats i den kommunala pla- neringen av vattenförsörjningen. Naturvårdsverket efterlyser också klarläg- ganden om hur förhandsbesked för enskilda grundvattentäkter skall hanteras.

Skälen för mitt förslag: Införandet av bygglovsplikt för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för vattenförsörjning genom grundvatten- täkt irrom ett område innebär givetvis inte något förbud mot sådana åtgärder. Det ligger dock i sakens natur att en stor restriktivitet kan förväntas vid lov- givningen på grund av de förutsättningar som gäller för att få införa bygg- lovsplikten.

Ansökningar om lov måste prövas mot de skäl som angetts för införandet av lovplikten. Som anförts i det föregående (avsnitt 7.2.1) torde en del av det underlagsmarerial som använts för beslutet att införa lovplikten också kunna användas vid bedömningen av de enskilda bygglovsärendena. Det materialet torde emellertid sällan vara tillräckligt för bedömningen i det enskilda fallet.

Vad gäller anmärkningen på skaderekvisitet så gör jag samma bedömning som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Jag anser således att ansök- ningar om bygglov skall avslås när det föreligger risk för skada. I likhet med naturvårdsverket anser jag att även risk för skada på grundvattentäkter som redovisats i den kommunala planeringen bör utgöra grund för avslag på en ansökan om bygglov. Det säger sig självt att planeringen i dessa fall måste ha nått en viss konkretion. Vattentäkten måste således på något sätt ha redovi- sats. Det vanligaste fallet torde bli att täkten redovisats i kommunens över- siktsplan eller i en detaljplan.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att en ny paragraf införs i 8 kap. som innebär att en ansökan om bygglov skall bifallas om åtgärden inte medför risk för skada på befintliga eller i den kommunala planeringen redovi- sade grundvattentäkter.

Jag vill understryka att även täkter som avses ingå i en vattenanläggning som drivs av annan än kommunen, men som redovisats i den kommunala planeringen. får ett skydd genom den av mig föreslagna bestämmelsen.

Vad gäller frågan om förhandsbesked så anser jag att den inte är så kom- plicerad som naturvårdsverket antytt. Vid lokalisering av ny bebyggelse måste frågan om dess vattenförsörjning alltid prövas, oavsett om det är fråga om att pröva en ansökan om förhandsbesked eller bygglov. Det torde därför inte bli aktuellt att då pröva frågan om förhandsbesked för enbart t.ex. en ny brunn. I övriga fall, dvs. när det är fråga om åtgärder avseende grundvatten- täkter i samband med andra byggnadsåtgärder eller åtgärder avseende grund- vattentäkter utan att några by ggnadsåtgärder är aktuella, torde förhandsbesked heller inte bli aktuellt, även om reglerna formellt är tillämpliga. Under sådana förhållanden blir det knappast någon skillnad mellan prövningen av en ansö- kan om förhandsbesked och en om bygglov.

• Sida 59
•  Original

Frågan om villkor i beslut om bygglov avseende grundvattentäkter be- handlar jag i specialmotiveringen.

Mitt förslag: Fritidshus med högst två bostäder skall i skälig ut- sträckning omfattas av de krav på god hushållning med vatten som gäl- ler för byggnader i allmänhet.

Departementsförslaget: Överensstämmer med mitt förslag men innebär även att kraven på god hushållning med energi i skälig utsträckning skall ställas på de aktuella fritidshusen.

Remissinstansema: Tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det utan erinran. En del, däribland boverket, avstyrker emellertid eller uttalar tve- kan såvitt avser kravet på hushållning med energi, huvudsakligen med hän- visning till att det kan uppstå problem att fastställa nivån på kravet.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av avsnitt 7.1.2 är fritidshus med högst två bostäder inte underkastade de bestämmelser med krav på god hushållning med energi och vatten som finns i 3 kap. 3 5 första stycket PBL.

Mot bakgrund av vad som framkommit i de tidigare nämnda utredningar- na — bl.a. om ökade risker för alltför stora uttag av grundvatten i många om- råden — talar starka skäl för att krav på hushållning med vatten i sådana om- råden införs också för fritidshus med högst två bostäder.

Standarden på fritidshus växlar och den tid som de brukas beror i de flesta fall av deras standard. Många fritidshus har en sådan standard att de lämpar sig för boende året runt. Om sådana hus dessutom är belägna i närheten av en större tätort är det mycket troligt att de i vart fall periodvis kommer att använ- das för permanent boende eller för boende under stora delar av året. Jag anser det därför befogat att i vart fall sådana fritidshus som är av hög standard och belägna så att de kan komma att användas under en relativt stor del av året skall uppfylla i stort sett samma krav på hushållning med vatten som hus för permanent bruk.

Även andra faktorer än husets standard och belägenhet måste emellertid vägas in. Vad gäller kravet på god hushållning med vatten bör givetvis till- gången på vatten inom det aktuella området tillmätas stor betydelse vid be- dömningen av nivån på hushållningskravet. I vissa fall kan det t.o.m. bli tal om att ställa strängare krav på fritidshus än på permanenthus. Enligt min me- ning bör det nämligen vara möjligt att i en detaljplan eller områdesbestämmel- ser förbjuda vattentoaletter i fritidshus om det råder knapphet på vatten och annan användning av vattnet måste prioriteras. Detta står för övrigt i sam- klang med tillämpningen av hälsoskyddslagen (1982:1080) i motsvarande situation (se RÅ 1988 ref 7).

• Sida 60
•  Original

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att fritidshus med högst två bostäder i skälig utsträckning skall omfattas av det krav på god hus- hållning med vatten som gäller för byggnader i allmänhet. Ett sådant krav bör utformas med viss flexibilitet.

Således föreslår jag att bestämmelserna i 3 kap. 9 5 första stycket och 3 kap. 105 fjärde stycket PBL ändras så att kraven i 3 kap. 35 första stycket PBL i fråga om hushållning med vatten i fritidshus med högst två bostäder skall tillämpas i skälig utsträckning.

Kraven på hushållning med energi. framför allt med el, förväntas öka. Mycket av det som motiverar krav på god hushållning med vatten gäller även energi. Mot den bakgrunden kan det enligt departementsförslaget ifrågasättas att sådana fritidshus skall fortsätta att vara helt undantagna från det krav på hushållning med energi som gäller för övriga byggnader.

Jag inser emellertid att det är svårt att nu åstadkomma en enhetlig tillämp- ning av bestämmelser av detta slag och att det som flera remissinstanser på- pekat kan uppstå även andra problem vid tillämpningen, vad gäller kravet på hushållning med energi. I likhet med boverket anser jag att vinsten med en reglering enligt departementsförslaget inte står i rimlig proportion till de svårigheter som kan uppstå vid bygglovprövningen. Även om jag således inte nu är beredd att ställa krav på hushållning med energi för de aktuella fritidshusen vill jag stryka under vikten av att alla möjligheter till hushållning tas till vara också när det gäller fritidshusen. Jag finner det angeläget att kravet på en effektiv el— och energianvändning fortsättningsvis skall beaktas i olika regelsystem rörande bl.a. byggande. I sammanhanget måste man också beakta att fastighetsägarna har mycket att vinna på att deras hus uppfyller rimliga krav på hushållning. Jag avser att snarast föreslå regeringen att upp- dra åt berörda myndigheter att närmare analysera frågan och återkomma med förslag.

8. Utökad bygglovsplikt för skyltar och ljus- anordningar i värdefull bebyggelsemiljö

Mitt förslag: Kommunen ges rätt att i områdesbestämmelser besluta att bygglov skall krävas för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar och ljusanordningar inom sådana områden som utgör värdefulla bebyg- gelsemiljöer.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Promemorieförslaget är dock utformat så att det skulle omfatta all värdefull miljö.

Remissinstansema: Tillstyrker i allmänhet förslaget eller lämnar det utan erinran. Statens naturvårdsverk avstyrker dock promemorieförslaget med hänvisning till att ingrepp i värdefull naturmiljö skulle undantas från

• Sida 61
•  Original

prövning enligt 22 & naturvårdslagen (l964:822). Vidare har vägverket — som förklarat att verket inte har något att erinra mot den utökade bygglovs- plikten — påpekat att om bygglovsplikt införs för skyltar uppstår situationer med dubbelprövning för skyltar som placeras närmare allmän väg än 50 m, eftersom sådana skyltar är tillståndspliktiga enligt 46 & väglagen (1971 :948). Vägverket har föreslagit att frågan löses genom en följdändring i väglagen så att tillståndsplikten enligt 46 5 väglagen bortfaller när bygglovsplikt införs.

Skälen för mitt förslag: Inom områden med detaljplan krävs enligt 8 kap. 3 & första stycket 2 bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. Utanför sådana områden är dessa åtgärder bygglovsfria. Däremot erfordras då i många fall tillstånd enligt 22 & naturvårdslagen (l964:822). Tillståndsplikten enligt den lagen bortfaller när bygglov krävs för åtgärden. Vidare kan tillstånd enligt väglagen (l97lz948) erfordras om åtgärderna skall vidtas inom eller intill ett vägområde.

Vad först gäller tillståndsplikten enligt naturvårdslagen så omfattar den inte alla slags skyltar och ljusanordningar. Således är t.ex. anordningar som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet inte underkastade tillståndsplikt enligt naturvårdslagen. Om sådana och andra an- ordningar som anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd befinns vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden får dock föreläggande medde- las om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åt- gärd med den.

Enligt promemorian har företrädare för kulturrninnesvården framhållit att möjligheterna att enligt 8 kap. 6 5 införa bygglovsplikt inom värdefulla mil- jöer är alltför begränsade och att detta speciellt gäller i fråga om skyltar och ljusanordningar. Jag delar bedömningen att en värdefull miljö kan ta påtaglig skada av skyltar och ljusanordningar eller av att sådana utformas eller place- ras på ett olämpligt sätt. Införandet av bygglovsplikt för skyltar och ljusan- ordningar bör dock, enligt min mening, inte innebära att ingrepp i områden som hyser särskilda naturvärden faller utanför prövningen enligt naturvårds- lagen. En möjlighet att införa bygglovsplikt bör därför omfatta endast värde- fulla bebyggelserniljöer.

Vad som utgör en värdefull bebyggelsemiljö måste givetvis avgöras från fall till fall. Naturligtvis utgör sådana värdefulla bebyggelseområden som av- ses i 3 kap. 12 & PBL sådana miljöer. Jag anser emellertid att även bebyg- gelseområden av inte fullt så hög kvalitet bör kunna få det skydd som en be- stämmelse om bygglovsplikt innebär. Vidare bör miljöer som präglas av nå- gon enstaka byggnad med särskilda kvaliteter omfattas av bestämmelsen.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört så föreslår jag att det i 8 kap. 7 & in- förs en ny bestämmelse som gör det möjligt för kommunen att i områdesbe- stämmelser införa bygglovsplikt för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar inom sådana områden som utgör en värdefull bebyggel- semiljö. Jag föreslår vidare, mot bakgrund av vad vägverket anfört, att till- ståndsplikten enligt 46 & väglagen bortfaller för sådana åtgärder som kräver

bygglov.

• Sida 62
•  Original

I den mån det uppkommer gränsdragningsproblem vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen, t.ex. i fråga om värdefulla bebyggelsemiljöer inom områden som även hyser särskilda naturvärden, kommer sådana pro- blem att uppmärksammas och lösas vid det samråd som skall ske mellan kommunen och länsstyrelsen innan bygglovsplikt införs.

9. Definitioner på byggnadshöjd m.m.

Mitt förslag: Genom ett förtydligande klargörs att PBL—systemets regleringar i alla delar skall gälla för äldre planer, om inte annat särskilt föreskrivs.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Remissinstansema: Tillstyrker i allmänhet promemorieförslaget eller lämnar det utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har dock ifrågasatt om det är möjligt att ändra enbart plan- och byggförordningen, vil- ket föreslagits i promemorian.

Skälen för mitt förslag: Regeringsrätten har i en dom (RÅ 1990 ref 30) funnit att PBL:s övergångsregler inte ger stöd för att tillämpa plan- och byggförordningens (19871383) definitioner på byggnadshöjd m.m. vid tolkningen av planer som fastställts enligt den äldre byggnadslagstiftningen. Enligt min mening är det inte lämpligt att olika regleri dessa avseenden gäller för stadsplaner och byggnadsplaner å ena sidan och detaljplaner som antagits enligt PBL å andra sidan. Jag föreslår därför att 17 kap. 4 & PBL ändras så att det klart framgår att PBL—systemets regleringari alla delar gäller för äldre planer, om inte annat särskilt föreskrivits.

10. Handläggning av ersättningsfrågor i samband med planläggning

Mitt förslag: Kommunen får, innan ett beslut fattas om antagande ändring eller upphävande av en detaljplan eller områdesbestämmelser, förelägga den som till följd av beslutet kan komma att drabbas av så- dana skador som avses i 14 kap. 8 5 första stycket 2 och 3 PBL, att inom viss tid framställa anspråk på ersättning eller inlösen. Den som inte framställer sådant anspråk har förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen.

Promemorieförslaget: Överensstämmer delvis med mitt förslag. Promemorians förslag innebär dock att föreläggande skall kunna riktas mot

• Sida 63
•  Original

den som till följd av beslutet kan komma att drabbas även av sådana skador som avses i 14 kap. 5 & PBL.

Remissinstansema: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Hovrätten för Västra Sverige och vissa företrädare för fastighetsägarna och näringslivet avstyrker däremot förslaget. Enligt hov- rätten är ersättningsfrågoma med anledning av ifrågasatta detaljplaner kompli- cerade och det finns risk för att den föreslagna bestämmelsen leder till att ut- redningskostnadema vältras över på fastighetsägarna. Sveriges Fastighets- ägareförbund framhåller att fastighetsägarna kan komma att tvingas att ta ställ- ning till successivt modifierade planförslag som kanske ändå inte leder till något beslut.

Skälen till mitt förslag: Beslut om att en detaljplan skall ändras eller upphävas kan enligt 14 kap. 5 5 medföra rätt till ersättning eller inlösen. Enligt 14 kap. 8 5 första stycket 2 och 3 kan rätt till ersättning eller inlösen också inträda om det i en detaljplan eller i orrrrådesbestämmelser meddelas rivningsförbud eller skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 &, alltså byggnader som är särskilt värdefulla från olika synpunkter.

Enligt 15 kap. 4 & skall talan i de här nämnda fallen väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft. Talan får dock väckas senare om skadan inte rimligen kunde förutses inom den angivna ti- den.

Frågan vid vilken tidpunkt fastighetsägarna bör ha rätt till kompensation diskuterades i PBL—propositionen (sid. 398 ff). När det t.ex. gäller ersätt- ningsfrågor i anledning av skyddsbestämmelser för värdefulla byggnader el- ler bebyggelsemiljöer har man i lagen valt att knyta ersättningsrätten till den tidpunkt när de inskränkande bestämmelserna meddelas i områdesbestämmel- ser eller i en detaljplan. Skälet till att man har valt denna tidpunkt och inte den senare tidpunkten när lov vägras på grund av planbestämmelsen är bl.a. att kommunen, om kompensationsfrågoma inte klaras av tidigt, kommer att sväva i ovisshet om vilka kostnader som kan komma att uppstå.

Även om skaderegleringen enligt PBL sker i anslutning till det skadegö- rande beslutet. är det en förutsättning att planbeslutet redan har meddelats för att en ersättningsfråga skall kunna tas upp till prövning. Detta innebär att kommunen under själva planärendets gång inte har möjlighet att till fullo överblicka de ekonomiska konsekvenser som ett beslut kan komma att inne- bära. Denna osäkerhet kan i sin tur leda till att i och för sig angelägna åtgärder inte blir vidtagna eller till att orimliga konsekvenser uppstår från kommunale- konomisk synpunkt.

Osäkerheten gäller inte bara huruvida stora ersättningsbelopp kommer att utgå. Minst lika stor osäkerhet grundas på det förhållandet att många relativt små frågor kan komma att leda till en senare prövning i domstol. varvid kommunen normalt får stå för fastighetsägamas processkostnader. Dessa kostnader kan många gånger komma att bli väl så höga som eventuella er- sättningsbelopp. Enbart risken för att småskador uppstår, som inte ens är er- sättningsgilla, kan således verka hämmande på benägenheten att besluta om t.ex. skyddsbestämmelser.

• Sida 64
•  Original

I sådana fall då ett beslut bara rör enstaka fastigheter finns det goda möj- ligheter att genom förhandlingar och avtal klara upp ersättningsfrågoma i för- väg. Planbeslut rör emellertid ofta ett ston antal fastigheter och det kan då vara svårt att uppnå överenskommelser med fastighetsägarna.

Ersättningsfrågor liknande dem som regleras enligt PBL förekommer i samband med tillämpningen av naturvårdslagen (l964:822), NVL. och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., KML. Till skillnad mot PBL finns i dessa lagar regler som gör det möjligt att åstadkomma ett bättre underlag inför beslut som kan medföra ersättningsgilla skador. Enligt 32 & NVL och 3 kap. 11 & KML får således länsstyrelsen (och enligt NVL även kommunen) innan beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att anmäla detta till länsstyrelsen (eller kommunen). Anmälan skall göras inom viss tid. minst två månader från del- fående av föreläggandet. Den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden har förlorat sin rätt till ersätmin g eller inlösen.

De skyddsbestämmelser som meddelas enligt PBL kan i stort sett vara av samma slag som Skyddsföreskrifter för byggnadsminnen. Skyddsföreskrifter medför dock inte automatiskt rivningsförbud men kan kompletteras med så- dant. De ersättningsfrågor som uppkommer till följd av att skyddsbestämmel- ser och rivningsförbud meddelas enligt PBL kan inte antas vara mera kompli- cerade än de som uppkommer till följd av att motsvarande bestämmelser meddelas enligt KML. Från den synpunkten kan det således inte vara något som hindrar att man i PBL inför ett system efter mönster av KML.

Det har emellertid invänts att ett sådant system kan leda till att kommunen kommer att successivt modifiera sitt förslag med påföljd att fastighetsägarna belastas med otillbörligt stora utredningskostnader. Det har dock inte fram- kommit något som tyder på att den reglering som finns i KML, och som fanns även i den tidigare lagen (1960:690) om byggnadsminnen, har medfört några påtagliga negativa konsekvenser för fastighetsägarna. Det kan väl tvärt— om vara så att det är en fördel för fastighetsägarna om de i god tid kan klar- göra de ekonomiska konsekvenserna av ett planförslag för kommunen. De får därmed bättre möjligheter att påverka planprocessen.

Jag anser således att det i PBL bör föras in regler som gör det möjligt för kommunen att förelägga den som till följd av ett beslut kan komma att drab- bas av skador att inom viss tid framställa anspråk på ersättning eller inlösen vid äventyr att ersättningsrätten annars går förlorad.

När det gäller frågan om vilka beslut som skall kunna föregås av ett sådant föreläggande är det, i enlighet med vad jag har anfört i det föregående, främst i samband med att rivningsförbud och skyddsbestämmelser i bevarandesyfte meddelas i en detaljplan eller områdesbestämmelser som det finns ett behov av förhandsinformation om ersättningskraven. Det gäller alltså beslut som anges i 14 kap. 8 5 första stycket 2 och 3.

Enligt promemorian skall ett föreläggande kunna avse även skador som avses i 14 kap. 5 &, alltså skador till följd av att en detaljplan ändras eller uphävs före genomförandetidens utgång. I dessa fall kan ersättningsfrågoma bli mera komplicerade och jag är därför inte beredd att föreslå att även sådana

• Sida 65
•  Original

beslut skall kunna föregås av ett föreläggande om anmälan av ersätt- ningskrav. Meddelande av bestämmelser om rivningslov och skyddsbestäm- melser i en detaljplan kan möjligen i vissa fall samtidigt innebära att planen ändras under genomförandetiden. För sådana fall skulle man kunna tänka sig att även skador till följd av ändringsbeslutet skall kunna föregås av ett före- läggande av här åsyftat slag. Jag anser dock att något föreläggande om anmä- lan av ersättningskrav inte skall kunna utfärdas ens i dessa fall av planändring under genomförandetiden.

Den föreslagna möjligheten att utfärda föreläggande om anmälan av er- sättningskrav bör således begränsas till fall som liknar dem som förekommer i KML, alltså beslut om rivningslov och skyddsbestämmelser i bevaran- desyfte, varvid förutsätts att beslutet inte innefattar ändring av en detaljplan före genomförandetidens utgång.

Enligt NVL och KML är det överlämnat åt myndigheten att avgöra om man vill utnyttja möjligheten att förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att framställa sina krav i förväg. Samma ordning bör gälla enligt PBL.

För närvarande finns inga särskilda forrnkrav för hur de fastighetsägare, som kan beröras av ersättningsgilla skador, skall underrättas om detta under planprocessen. Det nu föreslagna systemet med förelägganden kräver emel- lertid att fastighetsägarna verkligen får del av detta och att det ger klara besked om de bestämmelser som avses bli utfärdade.

Jag föreslår alltså att regler om föreläggande att inom viss tid framställa anspråk på ersättning eller inlösen förs in i en ny paragraf, 5 kap. 28 a 5. I 25 och 30 55 samma kapitel intas bestämmelser om hur fastighetsägare skall underrättas.

Förfarandet med förelägganden bör hanteras som en separat procedur. Det skall alltså inte knytas till något speciellt skede i planproceduren.

11. Beräkning av ersättningsbelopp i visst fall

11.1. Bakgrund

I 17 kap. 8 & PBL finns en övergångsbestärnmelse om rätt till ersättning un- der vissa angivna förutsättningar om en plan eller bestämmelse, vars genom- förandetid skall anses ha gått ut, ändras eller upphävs (den s.k. garantire- geln). Garantiregeln gäller för beslut om ändring eller upphävande som med- delats under tiden fram till utgången av juni 1992. Den gäller också senare om bygglov sökts men ärendet inte avgjorts före denna tidpunkt. Regeln har till syfte att garantera att ägarna till berörda fastigheter eller innehavare av sär- skild rätt under de angivna förutsättningama kompenseras för fastighetens värdeminskning. Kompensationen kan ske genom inlösen av fastigheten eller genom skadeersättnin g.

I paragrafens tredje stycke regleras hur ersättningen skall bestämmas vid tillämpningen av garantiregeln. Där föreskrivs att ersättningen skall bestäm- mas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet

• Sida 66
•  Original

att upphäva eller ändra planen. Fastighetens marknadsvärde före beslutet skall bestämmas med hänsyn till såväl de planförhållanden som de ersättnings- principer som gällde när PBL trädde i kraft. Bestämmelsen innehåller emel- lertid en begränsningsregel som kan åberopas av kommunen. Enligt denna skall värdet på den aktuella fastigheten inte bestämmas högre än ett belopp som motsvarar vad som enligt anvisningarna till 36 & kommunalskattelagen (1928z370) får dras av vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fas— tighet.

Tredje stycket tillkom på förslag av bostadsutskottet. I fråga om begräns- ningsregeln och dess tillämpning anförde utskottet (1986/87zBoU1, s. 170 f):

När det gäller skadeersättningar enligt garantiregeln bör dock vissa kom- pletterande överväganden göras. Fastighetsägaren behåller ju i sådana fall fastigheten och skall _enligt regeln få viss ersättning för den skada planbeslutet medför för honom. Även i dessa fall är det naturligt att det är en marknads— värdesskillnad före och efter beslutet som bör ersättas. Dock är det här fråga om en ganska speciell ersätmingsrätt som dessutom kommer att få en tidsbe- gränsad giltighetstid. Med skada är det i detta sammanhang naturligt att avse den värdeminskning som fastighetsägaren får bära i förhållande till värdet av vad han en gång betalat för fastigheten, omräknat till nuvärde. En metod för sådana beräkningar finns i anvisningarna till 36 & kommunalskattelagen, var- av följer att vid realisationsvinstberäkning omkostnadema för egendomen (köpeskilling, inköpsprovision, förbättringskostnader m.m.) — uppräknat med vissa index — får dras av från det pris som erhållits vid avyttring. Värdet före beslutet bör enligt utskottets mening begränsas till vad som motsvarar det belopp som kan frarnräknas som omkostnadsbelopp vid realisationsvinstbe- räkning. Det krävs inte att fastighetsägaren är skattskyldig för realisations- vinsten enligt 36 & kommunalskattelagen. De aktuella lagrummen anvisar al- ternativa beräkningsmetoder. Enligt utskottets mening bör den för fastighets- ägaren minst ogynnsamma metoden användas. ] vissa fall kan beräkningarna bli komplicerade. Begränsningsregeln bör därför bara användas när kommu- nen begär det.

Anvisningama till 36 & kommunalskattelagen upphörde att gälla den 1 juli 1990 då lagen (1990:650) om ändring i kommunalskattelagen (1928z370) trädde i kraft. De nya reglerna om beräkning av realisationsvinst, som tilläm- pas första gången vid 1992 års taxering, har fått en principiellt annan ut- formning än de tidigare och ger ett annat resultat än det som avsetts i PBL. Ändringarna i skattelagstiftningen innebär vidare att den indexserie som fast- ställts årligen och som har använts vid tillämpningen av anvisningarna till 365 kommunalskattelagen inte kommer att fastställas efter utgången av 1990. Den nu redovisade effekten av ändringen i kommunalskattelagen förbi- sågs i lagstiftningsarbetet. Det kan därför sättas i fråga om inte begränsnings- regeln sattes ur spel redan när ändringen trädde i kraft.

• Sida 67
•  Original

11.2. Överväganden och förslag

Mitt förslag: Begränsningsregeln utformas så att värdet, om kommu- nen begär det, inte får bestämmas högre än ett belopp som motsvarar vad som enligt anvisningarna till 36 & kommunalskattelagen fick dras av vid beräkningen av realisationsvinst om fastigheten avyttrats den 31 december 1990, omräknat till nuvärde vid värdetidpunkten.

Skälen för mitt förslag: Vad bostadsutskottet anförde i samband med behandlingen av PBL—propositionen äger fortfarande giltighet. Det bör såle- des fortfarande finnas en begränsningsregel som kan åberopas av kommu- nen. Denna begränsningsregel bör så nära som möjligt ansluta till det mate- riella innehållet i den av utskottet utformade regeln. Den av riksskatteverket fastställda indexserien återspeglade förändringarna av konsumentprisindex (jfr. prop. l967:153 s. 125 ff). Det vore därför möjligt att få ett med det äl- dre beräkningssättet nära nog identiskt utfall genom att utgå från vad som hade fått dras av som omkostnadsbelopp om en avyttring skett den 31 de- cember 1990 och sedan räkna om det beloppet efter förändringarna av kon- sumentprisindex fram till värdetidpunkten. Jag anser emellertid att omräk- ningen, liksom tidigare. bör ske efter en grund som fastställs årligen i för- fattning eller på liknande sätt. Det är därför lämpligare att utgå från förän- dringarna av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att begränsningsregeln i 17 kap. 8 & ändras så att det omkostnadsbelopp som hade kunnat dras av med stöd av anvisningarna till 36 5 kommunalskattelagen om fastigheten avyttrats den 31 december 1990 skall räknas fram. Detta belopp justeras se- dan med hänsyn till utvecklingen av basbeloppet fram till det år under vilket värdetidpunkten infaller. Det sålunda framräknade beloppet blir det högsta belopp som fastighetens värde får bestämmas till, om kommunen begär det.

Den av mig föreslagna nya begränsningsregeln kan dock inte användas om någon förvärvat en fastighet efter den 31 december 1990 och ett beslut som grundar rätt till ersättning fattas därefter. Denna brist anser jag förSumbar, eftersom jag svårligen kan tänka mig att en sådan köpare drabbas av någon ersättningsgill skada. PBL har nu varit i kraft under så lång tid att marknaden borde ha inrättat sig efter dess regelsystem.

• Sida 68
•  Original

12. Vissa byggfrågor, m.m.

12.1. Brandsäkerhet vid alternativa boendeformer, inbrottsskydd och källsortering av sopor

I betänkandet 1988/89:BOU1 om regler om byggande m.m. fann bostads- utskottet det vara motiverat att regeringen tog initiativ till en översyn av reglerna för brandskydd vid alternativa boendeformer och, om så skulle visa sig erforderligt, komplettera reglerna.

I samma betänkande anförde bostadsutskottet också att det fanns anledning att förstärka inbrottsskyddet i bostäder genom krav på inbrottssäkrare dörrar och föreslog att regeringen skyndsamt borde utreda frågan och i förening med förslag lämna riksdagen sin syn därpå.

Slutligen föreslog bostadsutskottet i betänkandet att nybyggnads— och om- byggnadsregler till plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall utarbetas så att det blir möjligt att med stöd av reglerna ge bostadshus en sådan utformning att källsortering av sopor underlättas.

I skrivelse till regeringen den 7 december 1988, 1988/89:28, anmälde riksdagens talman att riksdagen samma dag bifallit vad utskottet hemställt i betänkandet.

Med anledning härav uppdrog regeringen den 9 november 1989 åt plan- och bostadsverket — numera boverket — dels att föreslå lämpliga åtgärder för att öka säkerheten för äldre och handikappade vid främst brand i deras bostä- der, dels att föreslå lämpliga åtgärder för att förstärka inbrottsskyddet i bostä- der och dels att se över de byggregler som rör utrymmen och anordningar för avfall i bostäder och komma med de förslag som behövs för att underlätta källsortering av avfall från hushållen.

Boverket har redovisat uppdragen i skrivelser till bostadsdepartementet den 6 februari 1991, den 8 januari 1991 resp. den 9 november 1990.

Boverkets förslag

I redovisningen av sitt uppdrag rörande brandsäkerheten vid alternativa boen- deformer föreslår boverket följande ändringar av nybyggnadsreglema (BFS 1988:18) — NR.

— Avsnitt 1:313 ändras så att ett fönster inte skall godtas som nödutrym- ningsväg från en gruppbostad.

—Avsnitt 2:27 utökas med ett nytt stycke, som föreskriver att i bostäder av- sedda särskilt för äldre och handikappade med hjälpbehov den större risken för personskador vid brand skall beaktas genom förstärkt brandskydd.

• Sida 69
•  Original

Automatiskt brandlarm skall anordnas om det inte genom särskild utredning kan visas att detta är obehövligt

— Den sistnämnda föreskriften kompletteras med en rådstext om att det automatiska brandlarmet bör vara rökdetekterande och ge signal till personal på platsen. När personal inte finns tillgänglig bör larmet vidareföras via an- slutning till kommunens räddningstjänst.

Boverket föreslår vidare att räddningstjänsdörordningen (198611107) än- dras så att bostäder byggda särskilt för äldre och handikappade blir föremål för obligatorisk brandsyn.

Ändringarna i nybyggnadsreglema bör enligt boverket genomföras snarast möjligt. De blir därmed på grund av bestämmelsen i 3 5 plan- och byggför- ordningen (1987z383), PBF, också normgivande för kravnivån vid ombygg- nad.

Boverket tar inte ställning till de samhälleliga kostnadskonsekvensema av förslaget, men påpekar att det sammanlagt i Sverige varje år omkommer cirka 130 människor vid bränder och att investeringskostnaden för ett automatiskt brandlarm är ca 3 000 kr per boende.

Överväganden

Min bedömning: Nybyggnadsreglerna bör ändras i syfte att öka brandskyddet vid alternativa boendeformer. Frågan om brandsyn av bostäder för äldre och handikappade bör övervägas ytterligare.

Skälen för min bedömning: Boverket framhåller visserligen att det inte finns någon bra statistik över bränder vid alternativa boendeformer utan att dess förslag grundar sig på allmänna kunskaper och bedömningar. Jag finner emellertid verkets förslag till ändringar av NR väl motiverade. Jag utgår från att boverket efter vederbörlig beredning snarast ändrar NR på i huvudsak det sätt som verket föreslagit. Därvid bör det beaktas att saken är brådskande men att det behövs en viss övergångstid med hänsyn till redan pågående bygg- nadsprojekteringar. .

Verkets förslag om brandsyn för bostäder byggda särskilt för äldre och handikappade kommer att övervägas ytterligare inom försvarsdepartementet, som är ansvarigt för beredningen av frågor rörande räddningstjänst.

Slutligen finner jag det angeläget att påpeka att regeringen bl.a. med an- ledning av vad som framkommit i boverkets rapport nyligen inom kort kom- mer att ge boverket i uppdrag att utreda frågan om införande av ett generellt krav på brandvarnare i bostadshus.

• Sida 70
•  Original

Boverkets utredning

I likhet med bostadsutskottet konstaterar boverket inledningsvis i sin redo- visning av uppdraget om förbättrat inbrottsskydd att frågan varit föremål för överväganden under mycket lång tid. Verket noterar därefter att det sedan den 1 januari 1990 finns en gällande svensk produktstandard (SS 817345) för in- brottskyddade dörrar med fyra olika säkerhetsklasser och att denna kom- pletteras av en s.k. RUS—standard som innehåller villkor och regler för affärslokaler, utgiven av Försäkringsbranschens Service AB, och en årligen av Stöldskyddsföreningen utgiven förteckning över ur stöldskyddssynpunkt godkända produkter.

Boverket pekar därefter på att bostadsinbrottens antal femdubblats under perioden 1950—1986 men därefter minskat något. År 1988 registrerades 20 200 bostadsinbrott, jämfört med 23 900 källar- och vindsinbrott, 9 200 inbrott i fritidshus och 49 800 andra inbrott i byggnader. Bostadsinbrotten är i tiden koncentrerade till påskhelgen, semesterperioden och september månad. Lägenhetsinbrotten görs nästan undantagslöst genom entrédörren medan cirka 40 procent av inbrotten i villor och radhus sker genom en altandörr. 80 pro- cent av inbrotten görs med mycket enkla verktyg. Med en 30 cm lång skruv- mejsel kan ett vanligt lås med snedkolv öppnas på mindre än en halv minut

Det förhållandet att bostadsinbrotten tenderar att minska kan stå i samband med att allt fier förbättrat inbrottskyddet i sina bostäder. Sådana åtgärder stöds och premieras i viss utsträckning av försäkringsbolagen. Också många ägare av hyresfastigheter låter förbättra inbrottskyddet i sina hus. Sedan år 1984 ger hyresförhandlingslagen hyresgästerna möjlighet att kräva sådana åt- gärder. ' ' '

Att bara byta själva låset i en dörr är oftast inte tillräckligt för att få ett gott inbrottskydd. Också dörrkarrnama och dörrbladet behöver vanligen för- stärkas och anpassas eller bytas ut helt. Inköp av och byte till en inbrotts- säkrare dörr kostar 10 000—15 000 kr. Prisskillnaden i nyproduktion mellan en dörr av hittills vanlig typ (vanligen med mindre än en halv minuts mot- ståndstid mot inbrott) och en dörr i den nya säkerhetsklass 1 (minst 3 minu- ters motståndstid) medför enligt boverket inte någon större ökning av bygg- kostnaden och omfattas av det statliga finansieringssystemet. Prisskillnaden mellan en dörri säkerhetsklass 1 och en i säkerhetsklass 2 (minst 10 minuters motståndstid) är 1 500—2 000 kr exkl. moms. Dessa tal kan jämföras med att medelkostnaden år 1985 för ett lägenhetsinbrott var 10 000 kr och för ett villainbrott 15 000 kr.

Dörrar i säkerhetsklass 2 och högre klasser har den nackdelen att de är svårforcerade också för räddningstjänsten, polisen och andra som kan ha ett legitimt behov av att snabbt ta sig in i en låst bostad. I småhus saknas det vidare ofta anledning att sätta in så starka dörrar, eftersom man inte kan åstadkomma samma skydd för altandörrama och fönstren. För sådana hus är enligt boverket larm det bästa inbrottsskyddet.

• Sida 71
•  Original

Boverket bedömer att byggherrarna i framtiden frivilligt kommer att in- stallera dörrari säkerhetsklass 1 och att detta kommer att bli den vanliga dörr- kvaliteten på marknaden.

Boverket anser det vara tekniskt möjligt att införa krav på inbrottssäkrare dörrar i NR men föreslår att så inte sker. Anledningen till detta är dels att verket inte anser det sakligt motiverat att föreskriva inbrottssäkrare dörrar i småhus, dels att verket anser att det i flerbostadshus endast är dörrar i säker- hetsklass 1 som kan komma i fråga men att verket bedömer att sådana dörrar ändå kommer att installeras i stor utsträckning. Totalt beräknar verket att 50 000 dörrar i säkerhetsklass ] årligen kommer att installeras även utan föreskrifter härom. Bakom boverkets ställningstagande ligger också upp- fattningen att man bör vara restriktiv med detaljkrav i byggföreskriftema och lägga större ansvar på försäkringsbolagen och parterna på bostadsmarknaden. Verket påpekar också att en föreskrift av detta slag inte kan beslutas ensidigt av Sverige utan föregående samråd med EFTA—ländema och EG. varvid föreslcriften skulle kunna komma att betraktas som ett tekniskt handelshinder för import av dörrar.

Överväganden

Min bedömning: Några föreskrifter om inbrottssäkrare dörrar bör

inte nu meddelas.

Skälen för min bedömning: Som framgår av boverkets utredning har förutsättningama ändrats väsentligt sedan bostadsutskottet gjorde sitt ut- talande. Jag avser därför inte att nu lämna något förslag om åtgärder för att förbättra inbrottsskyddet i bostäderna, utan kommer att awakta tills det visar sig om boverkets bedömning av den framtida utvecklingen visar sig riktig.

Boverkets förslag

I sin skrivelse med redovisning av uppdraget rörande källsortering föreslår boverket följande ändringar i NR.

— Avsnitt 2:17 första stycket, som föreskriver att utrymmen och an- ordningar för avfallshantering skall vara anpassade till avfallets mängd och sammansättning samt till hämtningssystemet och hur ofta avfallet hämtas, ut- ökas med en föreskrift om att utrymmena och anordningarna skall vara så ut- formade att olika typer av avfall kan förvaras och hämtas var för sig. Därvid bör det allmänna rådet om att den nuvarande föreskriften är uppfylld, om så- väl rum för skrymmande avfall som för mellanlagring av fyllda sopbehållare

• Sida 72
•  Original

är uppdelade så att de olika typerna av avfall kan förvaras och hämtas var för sig, utgå. .

— Föreskriften i avsnitt 2:171 tredje stycket om att det i anslutning till ett bostadshus skall finnas ett utrymme för uppsamling av sådant pappersavfall som kan återanvändas, ändras så att den omfattar allt hushållsavfall.

Boverket föreslår i sin skrivelse vidare att de ändrade föreskrifterna, som gäller vid nybyggnad, beaktas i det pågående arbetet med ombyggnadsregler.

Med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande den framtida omfatt- ningen av källsorteringen och valet av tekniska lösningar för att möjliggöra denna har boverket inte kunnat göra någon närmare kostnadsanalys av för- slagen till ändrade föreskrifter. De föreslagna ändringarna är emellertid funk- tionslcrav och medger olika tekniska lösningar. Enligt boverket finns det där- för möjlighet att välja utföranden som inte medför ökade kostnader i byggan- det. Boverket påpekar också att de föreslagna ändringarna inte berör enskilda byggprodukters utformning och därför är förenliga med de pågående harrno- niseringssträvandena i syfte att undanröja handelshinder mellan EFI'A- och EG—ländema.

Slutligen har boverket upplyst att verket med anledning av uppdraget ut- arbetat handboken Att informera om källsortering — en handbok från Boverket. Den vänder sig till koMunema med råd och exempel på hur man går till väga för att lösa de inforrnationsproblem som uppstår vid införandet av källsortering.

Överväganden

Min bedömning: Det är tillräckligt om nybyggnadsreglema ändras så att källsortering av sopor underlättas. Frågan bör tas upp också i arbetet med ombyggnadsregler. '

Skälen för min bedömning: Jag finner boverkets förslag ändamåls- enliga.

Vad gäller andra byggnadsågärder än nybyggnader vill jag erinra om att de föreslagna ändringarna i NR är tillämpningsföreslcrifter till föreskriften i 3 kap. 6 & andra stycket PBL att nya byggnader skall utformas så att avfall kan tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt. Enligt 3 kap. 10 å andra stycket 2 PBL och 3 5 andra stycket 3 PBF skall kravet i 3 kap. 6 & PBL uppfyllas också vid ombyggnader i den utsträckning det skäligen kan fordras med hänsyn till den förlängning av brukstiden som ombyggnaden medför. Detta innebär att de ändrade reglerna i NR i stor utsträckning torde komma att tillämpas också vid ombyggnader, något som dock inte utesluter att frågan måste beaktas i arbetet med särskilda ombyggnadsregler.

Enligt 3 kap. 105 andra stycket 1 PBL skall nybyggnadskraven även tillämpas på sådana tillbyggnader som kräver bygglov. Beträffande övriga

• Sida 73
•  Original

tillbyggnader och andra ändringar än tillbyggnader och ombyggnader skall nybyggnadskraven uppfyllas i skälig utsträckning.

Sedan den 1 januari 1991 gäller enligt 8 & renhållningslagen (19792596) att det för varje kommun skall finnas en avfallsplan och enligt 6 & renhållnings- förordningen (1990:984) att kommunfullmäktige får föreskriva att vissa slag av avfall skall hållas skilda från annat avfall i avvaktan på bortforsling. Målet är att en önskvärd sortering av avfall skall ha uppnåtts vid årskiftet 1993/1994 (prop. 1989/90:100 bil. 16). För att detta mål skall nås är det angeläget att de av boverket föreslagna regeländringarna beslutas så snart som möjligt. Med hänsyn till den tid som behövs för projektering av byggnader, innan bygglov kan sökas, bör de dock få en tillräckligt lång genomförandetid. Boverket har enligt 25 PBF bemyndigande att utfärda föreskrifter med det föreslagna innehållet Jag utgår ifrån att verket efter vederbörlig beredning inom kort än— drar NR på i huvudsak det sätt som föreslagits.

Bostadutskottets hemställan avsåg inte källsortering av sopori befintliga byggnader som inte blir föremål för ombyggnad. Jag vill dock något beröra den frågan.

De delar av en byggnad som berörs av ett lcrav på källsortering är lägen- heter, främst köket, och de soprum där avfallet förvaras i avvaktan på hämt- ning. Övergång till källsortering medför inte automatiskt behov av större ut- rymmen och de befintliga utrymmena är många gånger möjliga att utnyttja på ett mer effektivt sätt än idag. Experiment och forskning pågår på området. En avgörande omständighet är hur komunens avfallshantering är organiserad. Enligt 3 & renhållningsförordningen (1990:984) får kommunen föreskriva hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall skall vara beskaffade. Kommunen har också andra möjligheter att påverka och stimulera förändringar av utrymmena genom renhållningsordningen, abone- mangsbestämmelser och avgifter. Vissa styrmöjligheter finns också genom detaljplanebestämmelser och fastighetsbildningsförrättningar. Enligt bo- verkets bedömning bör erforderliga extra utrymmen relativt enkelt kunna åstadkommas även i befintlig bebyggelse. För flerbostadshus torde det. enligt boverket, i allmänhet redan finnas eller kunna ordnas användbara gemen- samma utrymmen i husen, på tomten eller inom gemensamhetsanläggningar. Jag anser det därför inte nu vara nödvändigt eller lämpligt att i byggföre- skrifter ålägga fastighetsägarna att, utan samband med andra förändringar av byggnaderna, anordna särskilda utrymmen för källsortering. Skulle utveck- lingen visa att kommunerna behöver ett stöd av detta slag för att kunna införa källsortering, är jag beredd att på nytt överväga frågan.

• Sida 74
•  Original

12.2. Säkerhets- och hälsofrågor inom och utanför samlad bebyggelse

Min bedömning: Det bör inte nu införas något krav på bygglov utan- för detaljplan för en- och tvåbostadshus och tillhörande komplement- byggnader som ej ingår i samlad bebyggelse för åtgärder som rör bärande delar, eldstäder, rökkanaler samt vatten- och avloppssystem.

Promemorieförslaget: Åtgärder som rör byggnaders bärande delar, eldstäder, rökkanaler samt vatten- och avloppssystemet underkastas bygg- lovsplikt både inom och utanför samlad bebyggelse.

Remissinstansema: Uppvisar en splittrad bild.

Skälen för min bedömning: Ändringar av en byggnads planlösning är enligt 8 kap. 45 första stycket 2 PBL för en- och tvåbostadshus allmänt undantagna från bygglovsplikt i den mån det inte inreds någon ytterligare bostad eller någon lokal för handel, hantverk eller industri. Även åtgärder be- träffande anordningar för vattenförsörjning eller avlopp om byggnaden skall vara ansluten till egen va-anläggning är enligt första stycket i samma paragraf undantagna från bygglovsplikt. Denna ordning gällde även före PBL:s ikraft- trädande.

Utanför samlad bebyggelse är det enligt 8 kap. 4 5 andra stycket 3 också tillåtet att ändra bärande konstruktioner och att installera eller ändra eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation eller för vattenförsörjning i en- och tvåbostadshus utan bygglov. Denna bygglovsfrihet tillkom under riks- dagsbehandlingen av PBL-propositionen (1986/87zBoU1 5. 99—101).

Syftet med promemorieförslaget är att värna om människors hälsa och säkerhet. Det är naturligtvis riktigt att en del åtgärder som inte kräver lov kan utföras så att det uppkommer risker för att människor eller egendom kommer till skada. Detta torde emellertid stå klart också för den byggande, som därför har ett stort eget intresse av att kontakta byggnadsnämnden eller andra exper- ter för att få råd. Även försäkringsbolagen torde ha ett stort intresse av att upplysa dem som bygger på egen hand om vart de kan vända sig för att få råd i säkerhetsfrågor. Slutligen frnns också möjligheten att enligt 8 kap. 21 & påkalla byggnadsnämndens prövning av åtgärden.

Jag sympatiserar givetvis med ambitionen att värna om människors hälsa och säkerhet. PBL har emellertid tillämpats under så kort tid att någon säker slutsats ännu inte kan dras om bygglovsfriheten i dessa avseenden kan anses utgöra någon beaktansvärd risk. Vidare måste jag konstatera att den före- slagna skärpningen av bygglovsplikten i hög grad skulle inskränka de möj- ligheter att bygga utan lov som infördes genom PBL. Så skulle det t.ex. vara svårt att göra mindre tillbyggnader utan att ändra bärande konstruktioner eller rökkanaler. På grund av vad jag anfört vill jag inte nu föreslå någon be- gränsning av bygglovsfriheten i de avseenden som föreslagits. Jag kommer

• Sida 75
•  Original

dock att noga följa utvecklingen för att se om det i framtiden blir nödvändigt att begränsa området för bygglovsfrihet.

13. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har det inom bostadsdepartementet upprättats för- slag till

1. lag om ändring i plan- och bygglagen(1987:10),

2. lag om ändring i väglagen (197lz948) Beträffande lagförslaget under 2 har jag samrått med chefen för kommuni- kationsdepartementet.

14. Specialmotivering

14.1. Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

1 kap. 4 5 Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov, rivningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked i de fall som särskilt anges.

Ändringen är föranledd av ändringen i 8 kap. 345 som vidgar använd- ningsområdet för förhandsbesked

3 kap. 95 I fråga om fritidshus med högst två bostäder gäller inte be- stämmelserna i 3 5 första stycket första meningen, andra och tredje styckena samt 7 och 8 %$ och skall kravet i 3 5 första stycket andra meningen gälla endast i skälig utsträckning.

I fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmel- semai 1—8 55 tillämpasi skälig utsträckning.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.3. Ändringen innebär att hav på hushållning med vatten i viss utsträckning införs även för fritidshus med högst två bostäder. Bestämmelsen har ut- formats så att hushållningskravet skall tillämpas i skälig utsträckning. Avsikten är att kravet i huvudsak skall ställas i relation till fritidshusens standard, eftersom en högre standard medger — och oftast innebär - att husen nyttjas under längre perioder och under en större del av året. Om ett hus har en sådan stande att det lämpar sig för helårsboende, skall i princip samma krav på hushållning som för permanenthus gälla. Kravet på hushållning med vatten skall också kunna ställas högt på relativt enkla fritidshus där vatten- situationen så kräver. Det är således möjligt att ställa krav på t.ex. snål- spolande toaletter även för fritidshus som inte medger åretruntboende. Att det

• Sida 76
•  Original

i vissa fall också är möjligt att helt förbjuda installation av vattentoalett fram- går av den allmänna motiveringen.

3 kap. 10 & Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnär- liga värden tas till vara. '

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1—8 55 och att andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1—8 55 angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringar- na i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1—8 55.

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre lcrav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till bygg- nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäl- ler inte bestämmelserna i 3 5 första stycket första meningen, andra och tredje styckena samt 7 och 8 åå och skall, även såvitt avser tillbyggnader som krä- ver bygglov och ombyggnader, kravet i 3 5 första stycket andra meningen gälla endast :" skälig utsträckning.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen tillsammans med ändringen i 9 &, avsnitt 7.2.3.

Ändringen innebär att krav på hushållning med vatten i viss utsträckning införs även vid ändring av fritidshus med högst två bostäder. Genom att 3 5 första stycket, såvitt avser hushållning med vatten, har uteslutits från de undantag i 10 & fjärde stycket som gäller för sådana fritidshus, blir bestäm- melserna i 10 5 andra stycket i detta avseende tillämpliga på ändringar av husen. Tillägget i fjärde stycket sista meningen mildrar emellertid kravet till att gälla endast i skälig utsträckning även för sådana åtgärder som omfattas av ett högre krav enligt andra stycket. Således skall hushållningslcravet för vatten gälla i skälig utsträckning vid tillbyggnader, ombyggnader och andra än- dringar av fritidshus med högst två bostäder, oavsett om ändringen kräver bygglov eller ej i de områden bestämmelsen är tillämplig.

5 kap. 7 & Utöver vad som enligt 3 5 skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap; 5 5 första stycket, 6 5 första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 5 första och tredje styckena samt 9 5 första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen el- ler miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 & tredje stycket, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 å och rivningsförbud för sådana byggnader får meddelas,

• Sida 77
•  Original

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 5 första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det frnns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luft- förorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljö- skyddslagen (1969z387),

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensam- hetsanläggningar.

l detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 5. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

Första stycket 1

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.1. '

Den nya hänvisningen avser 8 kap. 6 5 i dess nya lydelse. Ändringen in- nebär att det är möjligt att i en detaljplan föreskriva bygglovsplikt för att an- ordna eller väsentlig ändra anläggningar för vissa grundvattentäkter, se spe- cialmotiveringen till 8 kap. 6 & tredje stycket.

Det är givetvis möjligt att i planen begränsa bygglovsplikten till vissa åt- gärder, så att det tex. inte krävs bygglov att gräva en brunn men att det krävs bygglov för att borra.

Första stycket 8

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2.4.

Ändringen medför att det blir möjligt att i en detaljplan meddela bestäm- melser om förbud mot parkering inte bara på viss mark utan även i en bygg- nad.

Genom tillägget blir det möjligt att i en detaljplan göra exploateringsrätten i en detaljplan beroende av att fastighetsägaren ser till att han får tillgång till ut- rymme för parkering, lastning och lossning av fordon utanför fastigheten. Kommunen bör alltså kunna göra områdesvisa bedömningar av parkerings- frågoma, vilket har betydelse när avsikten är att åstadkomma gemensamma lösningar för flera planområden.

5 kap. 12 & Bestämmelserna i 1—4 och 6—1055 skall tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs.

Prop. 1990/912146

• Sida 78
•  Original

När en detaljplan ändras skall vad som gäller om genomförandetid för pla- nen gälla även för de frågor som planändringen avser. Om det vid planän- dringen inte gäller någon genomförandetid för planen, skall dock särskild ge- nomförandetid bestämms enligt 5 fför de frågor som planändringen avser.

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.

Första stycket

Genom att det i ett nytt andra stycke ges bestämmelser om hur 5 kap 5 5 skall tillämpas när en detaljplan ändras har hänvisningen till 5 & uteslutits i första stycket. Vid upphävande av en detaljplan torde bestämmelsen i 5 5 inte vara tillämplig.

Såsom har anförts i den allmänna motiveringen måste innebörden av första stycket anses vara att bestämmelserna i 1—4 och 6—10 55 skall gälla enbart i tillämpliga delar när en detaljplan ändras eller upphävs. Det kan alltså inte an- ses finnas något krav på att hela detaljplanen skall ses över och moderniseras när den ändras.

Andra stycket

I stycket, som är nytt, regleras frågan om vad som skall gälla beträffande ge- nomförandetiden i samband med att en detaljplan ändras.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4) har lämnats en redogörelse för det avsedda användningsområdet för planändringar. I första hand är det tänkt att möjligheten att ändra en detaljplan skall kunna utnyttjas när det finns be- hov av att inom ett större område tillföra planerna bestämmelser av olika slag —- administrativa bestämmelser, användningsbestämmelser eller utformnings- bestämmelser.

I allmänhet torde planändringar av det här slaget inte ge upphov till några rättigheter för fastighetsägarna som motiverar bestämmande av genomföran- detid. Eftersom sådana fall dock inte kan uteslutas har i paragrafen getts be- stämmelser som garanterar att de ändrade eller tillkommande bestämmelserna alltid blir förenade med en genomförandetid.

Om det redan frnns en löpande genomförandetid för planen skall denna automatiskt gälla även för de ändrade delarna. Om genomförandetiden för planen däremot har gått ut vid tiden för ändringsbeslutet, skall genomföran- detid bestämmas i enlighet med 5 kap. 5 5. Den tid som då bestäms gäller emellertid bara för de egenskaper hos planen som ändras. Något upplivande av byggrätter för vilka genomförandetiden har gått ut sker alltså inte.

Det är vid planändringar viktigt att se till att tydlighetskravet i 5 kap. 9 & iakttas. Om det frnns risk för att detta krav inte kan tillgodoses vid en ifråga- satt planändring är det bättre att planen upphävs och en ny plan antas.

Enligt 6 kap. 24 & föreligger lösenrätt avseende mark som efter genomfö- randetidens utgång inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Med genomförandetid måste här avses varje form av genomfö- randetid, således även en efter planändring bestämd genomförandetid som

• Sida 79
•  Original

kanske bara gäller för någon enstaka planbestämmelse. Om en kommun, som avser att ändra en detaljplan, samtidigt vill utnyttja möjligheten att lösa mark kan det frnnas anledning att vänta med planändringen.

I 6 kap. 26 & frnns bestämmelser om kommunens ansvar för att upplåta allmänna platser. Ansvaret beskrivs något olika med hänsyn till om genomfö- randetiden har gått ut eller inte. Med genomförandetid måste även här avses varje form av genomförandetid som kan förekomma.

5 kap. 25 & Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungörandet i brev sändas till

1. kända sakägare,

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsordning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisa- tion och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget. Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan ut— sedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem. A gare av sådan mark och innehavare av sådan sär- skild rätt till mark som avses i 24 & första stycket 3 skall dock alltid under- rättas enligt första stycket. Detsamma gäller den som har meddelats ettföre- läggande enligt 28 a 5.

Ändringen är föranledd av den nya 28 a 5.

5 kap. 28 a & Innan en detaljplan antas får kommunen förelägga den, som till följd av antagandet kan komma att drabbas av skada som avses i 14 kap. 8 ? första stycket 2 eller 3, att inom viss tid, dock minst två måna- der, anmäla sina anspråk på ersättning eller inlösen till kommunen. Ett sådant föreläggande skall åtföljas av uppgift om de bestämmelser som avses bli ut- färdade, ändrade eller upphävda. Den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta tiden förlorar sin rätt till ersättning eller inlösen.

Bestämmelsen i första stycket utgör inte hinder mot att anspråk på ersätt- ning eller inlösen framställs på grund av skada som inte rimligen kunde förut- ses inom den angivna tiden.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, av- snitt 10.

Första stycket

Bestämmelsen ger kommunen möjlighet att förelägga fastighetsägare och in- nehavare av särskild rätt till fastighet att framställa sina krav på ersättning eller inlösen innan det beslut fattas genom vilket skadan uppstår.

Bestämmelsen är tillämplig på fall då skada uppkommer till följd av att be- slut meddelas i detaljplan om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser i be- varandesyfte. Genom hänvisningarna i 32 och 33 åå blir bestämmelsen till-

• Sida 80
•  Original

lämplig även när fråga väckts om att ändra eller upphäva detaljplan eller om att anta, ändra eller upphäva områdesbestämmelser.

Förfarandet med föreläggande är inte knutet till något visst skede i plan- processen och kommunen har frihet att välja om systemet med förelägganden skall utnyttjas eller inte. Om det utnyttjas är det möjligt för kommunen att meddela föreläggande till alla som kan komma att beröras av planåtgärden el- ler endast till vissa av dem.

När ett föreläggande meddelas är det viktigt att planbestämmelsema görs så tydliga att sakägaren kan göra en riktig bedömning av deras ekonomiska effekter. Detta innebär att planarbetet måste ha nått så långt att ett i princip fullständigt planförslag har upprättats. Ett norrnalförfarande bör vara att före- läggandena samordnas med utställningen så att sakägama parallellt kan ta ställning till planinnehåll och ersättningsanspråk, varefter kommunen kan väga samman anspråk och övriga synpunkter inför beslutet om planen. Vid enkelt planförfarande kan motsvarande samordning ske med underrättelser enligt 28 5. Under förutsättning att en planåtgärd kan presenteras tydligt, är det emellertid inte något som hindrar att kommunen i stället utfärdar föreläg- ganden i ett tidigare skede, för att sedan kunna låta utfallet påverka planut- formningen innan planförslaget ställs ut.

Av föreläggandet skall tydligt framgå att rätten till ersättning eller inlösen förloras om anspråk på ersättning eller inlösen inte framställs i tid. Innebör— den härav är också att kravet senare inte får höjas, såvida förhållandena inte är sådana som anges i andra stycket.

För att rätten till ersättning eller inlösen skall anses vara förlorad är det gi- vetvis en förutsättning att innehållet i det planbeslut som senare meddelas i berörda delar överensstämmer med föreläggandet. Skiljer sig det slutliga be- slutet från det som angavs i föreläggandet har rätten till ersättning eller inlösen inte förlorats även om några anspråk inte har anmälts.

För visshet om att sakägaren nås av föreläggandet, så att tidsfristen för er- sättrtingsanspråk börjar löpa. krävs bevis om underrättelse av föreläggandet.

Den som efter ett föreläggande har anmält sina anspråk på ersättning eller inlösen måste härefter väcka talan inom viss tid, vilket framgår av 15 kap. 4 &.

Andra stycket

I andra stycket har tagits in en regel som motsvarar 15 kap. 4å tredje stycket och innebär att rätten till ersättning eller inlösen frnns kvar om det uppkommer en skada som inte rimligen kunde förutses vid tiden för föreläg- gandet. Bestämmelsen innebär att rätten finns kvar i det angivna fallet om nå- got krav aldrig har framställts i anledning av föreläggandet och även att ett framställt krav kan ändras om skadan visar sig vara större än som rimligen kunde förutses.

• Sida 81
•  Original

5 kap. 305 Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med be- slut om antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslags- tavla skall meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas r brev till

1. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av pla- nen,

2. sakägare, bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt sådan or- ganisation eller förening som avses i 25 5 första stycket 2, om de senast un- der utställningstiden eller under den i 28 å andra stycket angivna tiden skrift- ligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda eller om de har rätt att överklaga på grund av bestämmelsen i 13 kap. 5 5 andra stycket första meningen.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem, får un- derrättelse i stället ske genom kungörande på det sätt som anges i 24 5 eller genom en kungörelse som anslås på kommunens anslagstavla, informa- tionsblad om kungörelsen som sprids till de boende som berörs av beslutet och brev till sådana sakägare och sådan organisation eller förening som avses i första stycket 2. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till nrark som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17—19 55 skall dock alltid underrättas enligt första stycket. Detsamma gäller den som har medde- lats ett föreläggande enligt 28 a 5.

Av kungörelse som avses i andra stycket skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för beslutets tillkännagivande på kommunens anslagstavla och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta. Om kungörelsen införs i orts- tidningen, skall detta ske samma dag som beslutet tillkännages på anslagstav- lan.

Ändringen är föranledd av den nya 28 a &.

6 kap. 15 5 Beslut att anta, ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande en- ligt 13 kap. 8 5 andra stycket. Byggnadsnämnden får dock förordna att ett sådant beslut som fattats efter tillämpning av reglerna om enkelt planförfa- rande får genomföras trots att beslutet inte vunnit laga kraft, om en ägare av en fastighet som omfattas av planen begär det och samtliga som berörs av beslutet skriftligen godkänt det förslag som ligger till grund för beslutet.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen. avsnitt 5. Ändringen innebär att det blir möjligt att genomföra okontroversiella beslut om att anta, ändra eller upphäva fastighetsplaner innan beslutet vunnit laga kraft om någon ägare av de fastigheter som omfattas av planen begär det.

De berörda som enligt bestämmelsen skall ha godkänt planen är alla de som har rätt att överklaga beslutet, dvs. sakägare inom och utom planområdet (de som skall framgå av fastighetsföneckningen), de bostadsrättshavare, hy- resgäster och boende som berörs samt berörda organisationer och föreningar av hyresgäster. Det är således inte tillräckligt att ägarna till de fastigheter som omfattas av fastighetsplanen och eventuella innehavare av särskilda rättigheter i dessa fastigheter är överens. Vidare skall man bortse från om rätten att överklaga i det enskilda fallet redan skulle ha utsläckts enligt bestämmelsen i 13 kap. 5 5 första stycket.

• Sida 82
•  Original

Ett beslut i enlighet med den nya bestämmelsen innebär att fastighetsbild- ning kan ske utan att fastighetsplanen vunnit laga kraft. Enligt den nya be- stämmelsen i 8 kap. 18 a 5 kan bygglov ges under villkor att ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig- hetsplan vinner laga kraft i de fall fastighetsbildningsåtgärder inte erfordras.

8 kap. 2 5 I fråga om andra anläggningar än byggnader laävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med liftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra fasta anläggningar för kemiska produk- ter, som är hälso- och miljöfarliga, och för varor som kan medföra brand eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster eller tom,

6. uppföra vindkraftverk, om vindturbinens diameter är större än två meter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än laaftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras på en byggnad,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. anordna begravningsplatser, 10. väsentligt ändra anläggningar som avses i 1—9. Bygglov för att inrätta eller uppföra en anläggning enligt första stycket 4 eller 5 eller för att ändra anläggningen krävs inte, om det är fråga om en min- dre anläggning avsedd endast för en viss fastighets behov. Bygglov för åt- gärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten frnns endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är av- sedd uteslutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (197 1 :948) eller på nrark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt 5 & och 6 ? tredje stycketZ får kommunen besluta om undantag från kravet på bygglov eller om längre gående krav. I 10 & frnns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar avsedda för totalförsvaret.

Ändringen i tredje stycket första meningen är föranledd av ändringen i 6 & tredje stycket som innebär att kommunen genom bestämmelser i en detaljplan eller områdesbestämmelser kan införa bygglovsplikt för att anordna eller vä- sentligt ändra anläggningar för vissa grundvattentäkter. Ändringen i andra meningen är endast redaktionell.

8 kap. 6 & Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder som avses i 3 5 första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 &.

• Sida 83
•  Original

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för vilka orrrrådesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att ut- föra sådana åtgärder som avses i 4 5 andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det frnns särskilda skäl, bestämma att bygglov krävs för att

I . inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämföng näring,

2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 4 kap. ) a 5 ) vattenlagen ( l 983.291 ).

Bestämmelser enligt första—tredje styckena skall meddelas genom detalj- plan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 10 & får be- stämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte medde- las.

Tredje stycket

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 7.2.1.

Ändringen innebär att stycket indelas i två punkter, varav den andra inne- håller en ny bestämmelse som innebär att kommunen kan införa bygglovs- plikt för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för vissa grundvatten- täkter som är undantagna från vattenlagens tillståndsplikt. Bestämmelsen öppnar en möjlighet för kommunen att kräva bygglov för att anordna eller vä- sentligt ändra anläggningar för grundvattentäkter för en- eller tvåfamiljsfas- tigheters eller jordbruksfastigheters husbehovsförbrukning eller värmeför- sörjning. På grund av hänvisningen till vattenlagens bestämmelse kan det inte bli fråga om någon dubbelprövning. Syftet med den nya bestämmelsen är att göra det möjligt att genom en detaljplan eller områdesbestämmelser införa bygglovsplikt till skydd för grundvattnet inom ett område.

Av lagtexten framgår att det krävs särskilda skäl för att införa bygglovs- plikt. Sådana skäl får anses föreligga om det råder brist på grundvatten eller om det frnns risk för att brist eller saltvatteninträngning skall uppkomma. Genom att även mera omfattande ändringar-av befintliga anläggningar blir bygglovspliktiga, kan byggnadsnämnden kontrollera att grundvattenuttaget inte ökas alltför mycket genom t.ex. borrning till större djup eller genom an- dra åtgärder som kan höja kapaciteten. Som framgår av den allmänna motive- ringen kan bestämmelsen också tillämpas inom områden där det frnns risk för föroreningar av grundvattnet genom olämpliga brunnar. Bestämmelsen är således avsedd att använda som ett skydd för grundvattnet som resurs, vilket också framgår av 12 a 5 som reglerar förutsättningama för att få bygglov.

Av specialmotiveringen till 5 kap. 7 & första stycket ] framgår att bygg- lovsplikten i en detaljplan kan begränsas till att avse vissa åtgärder. Natur- ligtvis gäller motsvarande för områdesbestämmelser.

mp. 1990/91:146

• Sida 84
•  Original

Femte stycket

Ändringen innebär att en bygglovsplikt enligt tredje stycket 2 inte kan införas för sådana anläggningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur.

8 kap. 7 å Kommunen får i områdesbestämmelser besluta att bygglov krävs för att

I . sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som lig- ger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsvaret, statliga flygplatser, andra flygplatser för allmänt bruk, kärnreaktorer, andra kämenergianläggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde,

2. sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar inom områ- den som utgör värdq'ulla bebyggelsemiljöer.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8. Ändringen innebär att paragrafen delas upp i två punkter, varav punkten 2 innehåller en ny bestämmelse. Den nya bestämmelsen gör det möjligt för kommunen att skydda värdefulla bebyggelsemiljöer från olämpligt placerade och utformade skyltar och ljusanordningar. Bestämmelsen kan tjäna som ett komplement till möjligheten enligt 5 kap. 16 å 4 att meddela skyddsbestäm- melser för sådana värdefulla byggnader som avses i 3 kap. 12 å.

Frågan om vad som skall anses utgöra en värdefull bebyggelsemiljö har behandlats i den allmänna motiveringen.

Det är självfallet möjligt att precisera bygglovsplikten så att den t.ex. avser endast skyltar eller ljusanordningar av visst slag eller överstigande viss stor- lek. Detta kan vara särskilt betydelsefullt om kommunen önskar få till stånd en prövning av sådana skyltar och anordningar som är undantagna från till- ståndsplikt i naturvårdslagen (l964:822) eller väglagen (l971:948).

De prövningsgrunder som är aktuella framgår av 3 kap. 1, 2, 4 och 6 åå.

8 kap. 12 a å Ansökan om bygglov för åtgärder som avses i 6 ? tredje stycket 2 skall bifallas om åtgärden inte medför risk för skada på befintliga eller i den kommunala planeringen redovisade grundvattentäkter.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, av- snitt 7.2.2.

Paragrafen innehåller förutsättningen för att en ansökan om bygglov för att anordna eller väsentligt ändra en anläggning för grundvattentäkt för en en- el- ler tvåfarniljsfastighets eller en jordbruksfastighets husbehovsförbrukning el- ler värmeförsörjning skall bifallas. En prövning kan bara bli aktuell om bygg- lovsplikt införts med stöd av 6 å tredje stycket 2, se specialmotiveringen till den bestämmelsen. Som framgår av den allmänna motiveringen måste plane- ringen för en vattentäkt ha nått en viss konkretion för att den planerade täkten skall kunna åberopas som grund för ett avslag på en bygglovsansökan. Det är emellertid inte nödvändigt att täkten avses ingåi en kommunal anläggning.

Prop. 1990/912146

• Sida 85
•  Original

Bedömningen av risken för skada skall givetvis göras mot de skäl som an- förts för införandet av bygglovsplikten.

Ett bygglov som meddelas med stöd av denna paragraf kan förenas med villkor på samma sätt som gäller för andra bygglovsbeslut. Detta innebär att ett lovbeslut, om det behövs, kan ange villkor om t.ex. det största djup till vilket en brunn får borras.

Eftersom bestämmelsen i denna paragraf faller tillbaka på bestämmelsen i 3 kap. 2 å andra meningen, kommer överklaganden av beslut som avser bygglov i dessa fall att prövas enligt samma instansordning oavsett om åtgär- den skall vidtas inom ett område med detaljplan eller inom ett område som inte omfattas av en detaljplan. Länsstyrelsens beslut kommer således alltid att överklagas hos kammarrätten.

8 kap. 18 a 5 Har beslut fattats om antagande, ändring eller upphävande av detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan får bygglov, riv- ningslov eller marklov ges med villkor att planbeslutet vinner laga kraft. [ beslutet om lov skall därvid tas in en upplysning om att sökanden inte har rätt att påbörja åtgärden innan planbeslutet har vunnit laga kraft.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i den allmänna motiveringen, av- snitt 6.

Paragrafen gäller alla former av lov och den ger byggnadsnämnden möj- lighet att lämna lov innan tiden för överklagande i planärendet har gått till ända. Det spelar ingen roll om planärendet har handlagts enligt reglerna för normalt eller enkelt förfarande.

Stadgandet är avsett att tillämpas enbart när någon konflikt om planbeslutet inte föreligger. I annat fall riskerar man bl.a. att arbete på lovprövning läggs ned helt i onödan. Lovet måste förses med villkor att det inte får utnyttjas förrän planbeslutet har vunnit laga kraft.

Självfallet skall lovprövningen ske mot bakgrund av den nya plansituation som följer av planbeslutet. Prövningen skall alltså ske som om planbeslutet hade vunnit laga kraft. Förutom att kravet på överensstämmelse med plan härigenom skall anses uppfyllt påverkas frågan om vilka som enligt 8 kap. 22 å skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen om lov. Vid be- dömningen av frågan om villkorat lov kan ges gäller i övrigt samma förut- sättningar som vid vanlig lovgivning. En planändring kan t.ex. vara ett nöd- vändigt villkor för lov enligt 8 kap. 11 å men den kanske inte alltid är ett till— räckligt villkor. Kravet enligt 8 kap. 11 å 2 a att fastigheten skall vara an- passad till fastighetsplan innefattar ett förbud att meddela bygglov innan fas- tighetsplanen är genomförd genom att fastighetsbildning skett i enlighet med planen. Om detta krav medför att bygglov inte kan ges förrän fastighetsbild- ning skett så gäller givetvis detsamma för villkorat bygglov. lnte heller ett så— dant kan alltså ges i det angivna fallet. Att en fastighetsplan i vissa fall får ge- nomföras utan hinder av att den inte vunnit laga kraft framgår av 6 kap. 15 å.

• Sida 86
•  Original

I vissa fall kan bygglovet behöva förenas med dubbla villkor. Utöver vill- koret enligt förevarande bestämmelse kan det således frnnas anledning att en- ligt 8 kap. 32å bestämma att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren fullgjort viss prestation.

Om villkoret enligt bestämmelsen inte framgår av lovbeslutet och en be- svärsprövning leder till att ett påbörjat bygge måste avbrytas, kan kommunen bli skadeståndsskyldig gentemot såväl den klagande som den bygglovssö- kande.

8 kap. 34 å På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked hu- ruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen. Förhandsbesked kan även avse huruvida åtgärden kan antas uppfylla de krav som anges i 3 kap. 7 5 och 15 & första stycket 6.

Meddelas det sökta tillståndet får bestämmas de villkor som behövs. Tillståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom två år från dagen för beslutet.

Görs inte ansökan om bygglov inom den tid som anges i andra stycket, upphör tillståndet att gälla. I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upp- lysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte med- för rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19—23 samt 25—28 åå skall tillämpas i fråga om för- handsbesked.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2.5. Genom ändringen blir det möjligt för den som avser att vidta en bygg- lovspliktig åtgärd att erhålla förhandsbesked rörande de krav som ställs i fråga om installation av hiss och anordnande av parkeringsutrymme.

Förhandsbeskedet kan vila på förutsättningen att vissa villkor uppfylls. Dessa villkor bör då anges i beskedet i enlighet med andra stycket.

17 kap. 4 å StadSplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947:385) eller stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer och be- stämmelser som anges i 79 och 83 åå sistnämnda lag samt avstyckningspla- ner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 å byggnadslagen, skall gälla som detaljplaner som antagits med stöd av denna lag. Avstyck- ningsplaner, till den del de omfattas av förordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter ut- gången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap. 5 å vara fem år räknat från ikraftträdandet. I fråga om övriga planer och bestämmelser som avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut.

Om inte annat är föreskrivet i sådan plan eller bestämmelse som enligt för- sta stycket skall gälla som detaljplan enligt denna lag, skall 39 å byggnads- stadgan (1959:612) tillämpas som bestämmelse i planen.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 9. Ändringen gör det klart att PBL—systemets regleringar i alla delar gäller för äldre planer, om inte annat särskilt föreskrivits. Givetvis innebär ändringen inte att det blir möjligt att ta ut planavgifter för planer som upprättats före PBL:s ikraftträdande. Planerna skall däremot behandlats som om de antagits med stöd av PBL.

Prop. 1990/912146

• Sida 87
•  Original

17 kap. 8 5 Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestäm- melse, vars genomförandetid enligt 4 å skall anses ha gått ut, ändras eller upphävs, har ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersätt- ning av kommunen under förutsättning att

1. fastigheten är belägen i ett område som till större delen är bebyggt i hu- vudsak i enlighet med planen eller bestämmelsen,

2. beslut om ändring eller upphävande av planen eller bestämmelsen med- delas före utgången av juni 1992 och

3. fastigheten efter ändringen eller upphävandet inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Andras eller upphävs planen eller bestämmelsen efter utgången av juni 1992 skall första stycket tillämpas. om bygglov har sökts men ärendet inte har avgjorts före den nämnda tidpunkten.

Ersättning skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknads- värde före och efter beslutet att upphäva eller ändra planen. Fastighetens marknadsvärde före beslutet skall bestämmas med hänsyn till såväl de plan- förhållanden som de ersättningsprinciper som gällde vid lagens ikraftträ- dande. Om kommunen begär det, får dock värdet inte bestämmas högre än ett belopp som motsvarar vad som enligt anvisningarna till 36 å kommunalskat- telagen (1928z370) i deras lydelse vid utgången av juni 1990 fick dras av vid beräkning av realisationsvinst om fastigheten avyttrats den 3] december 1990 ändrat med det procenttal med vilket basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ändrats fram till värdetidpunkten.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas inom två år från det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft. I-Iar fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt till fastighet väckt talan och har han rätt till ersätt- ning, får kommunen i stället lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall i övrigt 14 kap. 9 å samt 15 kap. 1 och 6 åå tillämpas.

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 11. Ändringen är föranledd av att anvisningarna till 36 å kommunalskattela- gen (l928:370) upphörde att gälla den 1 juli 1990. Den innebär att den s.k. begränsningsregeln får ett innehåll som motsvarar det ursprungliga. Således skall omkostnadsbeloppet per den 31 december 1990 räknas om till det upp- räknade värdet vid värdetidpunkten och då utgöra det högsta belopp som vär- det skall bestärnmas till om kommunen begär det. Värdetidpunkten är enligt praxis dagen för domen i ersättningsmålet.

14.2. Förslaget till ändring i väglagen (1971:948)

46 å Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länssty- relsens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, pro- paganda eller liknande ändamål frnnas uppsatta utomhus.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som be- hövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte

1. inom områden med detaljplan eller

2. för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller

3. för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

4 . åtgärder för vilka bygglov krävs.

• Sida 88
•  Original

Den nya fjärde punkten i tredje stycket, som är en följdändring till 8 kap. Prop 7 å PBL, har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 8. - Den nya punkten är nödvändig för att undvika dubbelprövning i de fall bygglovsplikt införs för att utanför områden med detaljplan sätta upp eller vä- sentligt ändra skyltar och ljusanordningar.

15. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört henrställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

2. lag om ändring i väglagen (l971:948). dels ger riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

3. erfarenheter av plan- och bygglagen (avsnitt 2),

4. parkeringsköp (avsnitt 3.1 och 3.2.1—3.2.3)

5. brandsäkerhet vid alternativa boendeformer, inbrottsskydd och käll— sortering av sopor (avsnitt 12.1),

6. säkerhets- och hälsofrågor inom och utanför samlad bebyggelse (avsnitt 12.2).

16. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål han har hemställt om.

• Sida 89
•  Original