RÅ 1997:11

I en ansökan hos Skatterättsnämnden om förhandsbesked anförde X AB följande: X AB avyttrade den 15 mars 1995 samtliga aktier i det helägda dotterbolaget Y AB till en helt utomstående köpare för 1 kr. Avyttringen hade skett med förlust. - Y AB förvärvades till 60 procent 1976 av AB Z, ett dotterbolag inom X-koncernen. Under 1981 förvärvades återstående 40 procent. - AB Z var fram till 1981 dotterbolag till AB T. Det förvärvades då av "gamla" X AB. "Gamla" X AB var numera dotterbolag till X AB. X AB förvärvade AB Z 1991. AB Z överlät aktierna i Y AB till X AB den 1 januari 1995, varefter de avyttrades till utomstående köpare den 15 mars 1995. - Verksamheten i Y AB med dotterbolag utgjorde byggvaruindustri. Vinstutvecklingen var mycket positiv alltifrån förvärvet 1976, framför allt under senare delen av 80-talet fram t.o.m 1991. Vinsterna motiverade att utdelningar och koncernbidrag kunde lämnas. Den synnerligen kraftiga nedgången i svenskt bostads- och anläggningsbyggande medförde emellertid en starkt försämrad lönsamhet; sålunda redovisades stora förluster för åren 1992-1994, varigenom krav på kapitaltillskott uppkom. Branschens överkapacitet och pressade framtidsutsikter var en förklaring till det låga avyttringspriset på aktierna. - Under innehavstiden (dvs. från det första förvärvet av aktier i Y AB under 1976) hade det ägt rum en nyemission i Y AB samt lämnats aktieagärtillskott till Y AB. Under innehavstiden hade Y AB vidare lämnat utdelningar samt lämnat och mottagit koncernbidrag. - Lades köpeskillingen för aktierna samman med tillskott som lämnats dels i samband med nyemissionen, dels som aktieägartillskott, hade det för X AB, som med tillämpning av 2 § 4 mom. tionde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, övertagit koncernens anskaffningskostnad för aktierna, uppkommit en skattemässig förlust vid avyttringen, eftersom summan av angivna poster överstigit den erhållna köpeskillingen. Denna förlust skulle reducerats, om hänsyn tagits till mottagna skattefria utdelningar och erhållna koncernbidrag, som under innehavstiden lämnats till bolag i X-koncernen. - En uppställning som utvisade ursprungliga anskaffningskostnader, det belopp som tillsköts i samband med nyemissionen, lämnade aktieägartillskott, erhållna utdelningar samt lämnade och erhållna koncernbidrag bilades, Bilaga 3 (utesluten här). Vidare bilades en uppställning över eget kapital och obeskattade reserver per den 31 december 1976 och den 31 december 1994, Bilaga 4 (här utesluten). Av denna uppställning framgick, att kapitalet ökat i perioden 1977-1994. - Av Y AB lämnade utdelningar och koncernbidrag hade i sin helhet tagits ur vinstmedel som genererats under den tid Y AB var i AB Z:s ägo. Någon dold överföring av tillgångar från Y AB som kunde påverka förlustberäkningen hade inte ägt rum. -Fråga: X AB önskade mot den angivna bakgrunden Skatterättsnämndens svar på följande fråga: Skulle den skattemässiga förlusten på innehavet av aktierna i Y AB beräknas med beaktande av de belopp som motsvarade lämnade utdelningar och koncernbidrag till X AB eller annat bolag i X-koncernen i perioden från det första förvärvet av aktier i Y AB 1976 fram till avyttringen av Y AB den 15 mars 1995? Om svaret härpå var jakande var frågan om förlusten skulle reduceras med såväl lämnade utdelningar som lämnade koncernbidrag och om mottagna koncernbidrag fick avräknas mot lämnade koncernbidrag. - Enligt 24 § 4 mom. SIL gäller, att en förlust skall beräknas på grundval av alla intäkter och kostnader som är hänförliga till avyttringen och att avdrag endast medges, om förlusten är definitiv. I praxis uppställs härutöver att förlusten skall vara verklig för att avdrag skall medges. - Den fråga som aktualiserades i förhandsbeskedet var innebörden av begreppet "verklig förlust". I lagtexten finns ingen precisering av begreppet. I stället har dess innebörd i huvudsak - som nyss nämnts - utvecklats i praxis. Denna avsåg emellertid tiden före 1990 års skattereform. Det måste anses vara en öppen fråga, om denna äldre praxis alltjämt hade giltighet. Den praxis som närmast åsyftades var RÅ 1973 not. A 194, RÅ 1986 ref. 52 och RÅ 1987 ref. 49. - Av förarbetena till 1990 års skattereform framgår, att det i lagrådsremissen föreslogs, att - vid beräkning av omkostnadsbeloppet - hänsyn skulle tas till värdeöverföringar från den avyttrade egendomen till andra tillgångar, om annat inte anges. En uttrycklig bestämmelse härom skulle tas in i lagtexten (föreslagen lydelse av 24 § 1 mom SIL, prop. 1989/90:110, Del 2, s. 64). - Lagrådet anförde i yttrande häröver, att det inte var avsett att bestämmelsen om värdeöverföringar skulle tillämpas i den utsträckning som skulle följa av den föreslagna lagtexten. Enligt lagrådet var avsikten endast den, att sådana värdeöverföringar "som i sig inte har utlöst beskattning" skulle träffas (prop. 1989/90:110, Del 2, s. 130). Särskilt angavs, att undantag normalt skulle göras för utdelningar som tagits ur vinstmedel som genererats under innehavstiden. I propositionen borttogs - som en följd av lagrådets kritik - den föreslagna lagtexten. Departementschefen lämnade därvid följande kommentar (prop. 1989/90:110, s. 693):

"Att beskattningen sker i näringsverksamhet innebär bl.a. att avdrag medges endast för verkliga förluster. Har det ifrågavarande företaget i något skede tömts på vinstmedel, kan alltså en förlustberäkning som bygger på en jämförelse mellan försäljningspris och ursprungligt anskaffningspris behöva korrigeras."

Av uttalandet framgick, att en beräkning av verklig förlust på näringsbetingade aktier skedde i två steg. Först beräknades resultatet av försäljningen genom en jämförelse mellan försäljningspris och anskaffningspris. Om denna beräkning ledde till en förlust, kunde en justering behöva ske om företaget i något skede tömdes på substans. - Uttalandet kunde dock i ljuset av vad lagrådet anförde och vad som rätteligen borde ligga i begreppet "verklig" förlust inte innebära att en korrigering skulle ske i alla tänkbara fall, då substansavtappning skett från det sålda företaget. Uttalandet borde istället tolkas så, att departementschefen genom ordet "kan" endast velat markera, att man skulle göra åtskillnad mellan överföringar som hänförde sig till tillgångar, som fanns i det avyttrade företaget redan vid förvärvstillfället och sådana tillgångar, som uppkommit efter förvärvstillfället, dvs. under själva innehavstiden. Endast sådana värdeöverföringar som medfört att substansen i företaget vid tidpunkten för förvärvet hade minskat, skulle med denna tolkning beaktas vid korrigeringen. Däremot skulle under innehavstiden upparbetad vinst, vilken i en eller annan form tagits ut från företaget efter sedvanlig beskattning, inte beaktas vid beräkningen av den verkliga förlusten på aktierna (jfr Kjell Zackrisson, Skattenytt 1991, s. 271 ff.)

Problematiken beskrevs och kommenterades av professor B.W. (Koncernbeskattning, 3 uppl., s. 186) på följande sätt:

"Antag att ett bolag förvärvar ett annat bolag för 100 000 kr. Vid förvärvstillfället fanns utdelningsbara medel på 25 000 kr i bolaget. Därefter sker utdelning skattefritt år 2 av dessa 25 000 kr, varefter avyttringen sker år 3 för 75 000 kr. Med tanke på den praxis som utvecklats står det klart att den förlust på 25 000 kr som uppstår vid avyttringen inte får dras av eftersom den inte är verklig. Om man i stället antar att de beskattade vinstmedlen vid försäljningstillfället uppgick till 0 kr, men senare upparbetades i bolaget och att därför en utdelning till moderbolaget skett på samma belopp, 25 000 kr, kan saken komma i ett annat läge. Det är ju då uppenbart att utdelningen inte haft någon påverkan på förlustens storlek. I samband med nyssnämnda förararbetsuttalanden framförs åsikter som i princip innebar att hänsyn till värdeöverföringar endast skulle tas beträffande sådana tillgångar som fanns i det köpta bolaget vid förvärvstillfället. Oavsett vilken vikt man vill tillmäta dessa uttalanden förefaller de i sak vara väl motiverade."

W delade således den uppfattning, som kom till uttryck ovan.

Två exempel som skulle åskådliggöra och tydligt förklara varför utdelningar som baserades på under innehavstiden upparbetade vinstmedel inte skulle reducera förlusten var följande.

Exempel 1

Antag att ett bolag A förvärvar samtliga aktier i ett rörelsedrivande bolag B för 100. Efter tre år säljs bolaget B för 90. För A uppkommer därigenom en bokföringsmässig förlust om 10. Att A endast erhöll 90 för aktierna i B hade sin grund i att värdet på den av B bedrivna rörelsen nedgått i värde med 10 på grund av lägre avkastning. Förlusten på A motsvarar således exakt värdenedgången på den av B innehavda och bedrivna rörelsen. Det är således själva kapitalinvesteringen som nedgått med 10 i värde, och det är för denna värdenedgång som avdrag rimligen bör medges. Under innehavstiden erhöll bolaget A dock utdelningar med 10 från B. Dessa utdelningar härrörde i sin helhet från rörelseresultat genererat under A:s innehavstid. Att A erhöll dessa utdelningar förändrar inte, att kapitalinvesteringen som sådan nedgick i värde med 10. För bolaget A utgör utdelningen 10 avkastning på investerat kapital under innehavstiden. Avkastningen är inte skattefri, ty utdelningen har underkastats sedvanlig bolagsbeskattning hos B innan den lämnas till A. Fråga är alltså om en hos A mottagen utdelning, som beskattats hos B i enlighet med normal enkelbeskattning av aktiebolags inkomst. Om den erhållna utdelningen om 10 återläggs vid förlustberäkningen, innebär detta i realiteten, att A:s avkastning på aktierna blir dubbelbeskattad. Detta kan inte vara meningen med regelsystemet och synsättet strider mot att avdrag skall medges för verkliga förluster på en investering.

Exempel 2

Aktier värderas utifrån bedömningar om nuvärdet av framtida vinster. Säg att bolag A förvärvar bolag B för 100 och avyttrar det efter ett antal år för 100, dvs. vare sig vinst eller förlust uppstår. Skattemässigt är resultatet +0 och det oavsett att bolag A här förutsättes ha uppburit 10 i löpande utdelning. Om avyttringspriset i stället varit 90 - lågkonjunktur och därmed följande lägre vinstförväntningar har skruvat ner prisnivån - blir utfallet otvetydigt en förlust på 10. Skattemässigt skulle dock utfallet fortfarande bli +0, om hänsyn skall tas för erhållna utdelningar. Exemplet illustrerar hur felaktig en sådan utdelningskorrigering är.

Samma synsätt som det som ovan angivits beträffande utdelningar borde och kunde anläggas på koncernbidrag som erhållits, om dessa i sin helhet härrörde från under innehavstiden upparbetade vinstmedel. - I enlighet med vad som angetts i det föregående avsnittet, var det X AB:s uppfattning, att de utdelningar och koncernbidrag som Y AB lämnat till företag inom koncernen inte skulle reducera det skattemässiga avdraget för den definitiva förlust, som uppkom genom avyttringen av aktierna i Y AB.

Skatterättsnämnden (1996-10-04, Ersson, ordförande, Nordling, Wingren, Armholt, Nord) yttrade: Förhandsbesked. Den skattemässiga förlusten skall beräknas utan beaktande av de koncernbidrag och utdelningar som Y AB (dotterbolaget) lämnat under innehavstiden. - Motivering. - Förutsättningarna i ärendet har angivits enligt följande. Dotterbolaget har avyttrats till utomstående köpare. Försäljningen har medfört en förlust. Under innehavstiden har dotterbolaget lämnat koncernbidrag och utdelning. Lämnade koncernbidrag och utdelningar har i sin helhet tagits från vinstmedel som uppkommit under innehavstiden. Dotterbolagets egna beskattade kapital har ökat under innehavstiden. Några dolda vinstöverföringar har inte skett. - Förutsättningarna liknar delvis de som förelåg i rätts fallet RÅ 1986 ref. 52. I det rättsfallet medgavs inte - med hänvisning till de av det sålda bolaget lämnade koncernbidragen och utdelningarna - avdrag för förlusten. Även i andra avgöranden av Regeringsrätten har avdrag för förlust vägrats till den del förlusten svarat mot koncernbidrag som lämnats av det sålda bolaget. Avgörandena har avsett tillämpningen av de regler som gällde fram till genomförandet av 1990 års skattereform. - I den remiss till Lagrådet som föregick 1990 års skattereform föreslogs att det i 24 § 1 mom. SIL skulle tas in en regel om att värdeöverföringar från den avyttrade egendomen skulle beaktas vid bestämmande av omkostnadsbeloppet. I sammanhanget uttalade föredragande statsråd att regeln inte tog sikte "på koncernbidrag för vinstmedel som upparbetats under det egna innehavet". På grund av invändningar från Lagrådet (jfr prop. 1989/90:110 Del 2 s. 130 f) återkom förslaget till reglering av värdeöverföringar inte i propositionen till riksdagen (jfr prop. Del 1 s. 394) liksom inte heller uttalandet om koncernbidrag. Statsrådet sade sig ta fasta på "lagrådets uttalande om möjligheten att i rättstillämpningen beakta de aktuella värdeöverföringarna". - Även av andra uttalanden i propositionen framgår att syftet var att avdrag i inkomstslaget näringsverksamhet för en enligt reavinstreglerna i 24 § 1 mom. SIL beräknad förlust - på motsvarande sätt som tidigare gällt i inkomstslaget rörelse - skulle kräva att förlusten var "verklig". Att rättsläget efter genomförandet av 1990 års skattereform fått den innebörden som var avsedd får anses ha bekräftats av RÅ 1994 ref. 22 och RÅ 1995 ref. 83 (jfr också RÅ 1992 ref. 94). De genom 1990 års skattereform införda reglerna har - sedan ändringar i reglerna genomförts med verkan vid 1995 års taxering - i här relevanta delar återinförts vid 1996 års taxering. - Nämnden gör följande bedömning. - Överföringarna har i det fall som nämnden nu har att pröva enligt förutsättningarna i sin helhet tagits från vinstmedel som uppkommit under innehavstiden. Vid detta förhållande föreligger sådan identitet mellan vad som ursprungligen förvärvats och vad som nu avyttrats att förlusten är att bedöma som verklig. - Vid angivna utgång förfaller frågan om förlusten skall reduceras med såväl lämnade utdelningar som koncernbidrag och om mottagna utdelningar får avräknas mot lämnade koncernbidrag.

Ledamöterna Johansson och Virin var skiljaktiga såvitt avsåg motiveringen och anförde, med instämmande av nämndens sekreterare Roupe, följande: Enligt praxis före 1990 års skattereform torde en förlust av det slag varom nu är i fråga ej ha medgivits i inkomstslaget rörelse, se t. ex. RÅ 1986 ref . 52. För detta inkomstslag fanns ej några uttryckliga lagregler om hur en förlust på aktier skulle skattemässigt beräknas. I inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet reducerades inte avdrag för reaförlust på aktier om värdeöverföringar förekommit, se nyss nämnda rättsfall och RÅ 1986 ref. 104. - Av hänvisningen i punkt 1 tionde stycket av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen (1928:370) följer att avdragsrätten för den ifrågavarande förlusten bestäms av reavinstreglerna i SIL. Vid en tillämpning av dessa regler tas vid beräkning av reavinst eller reaförlust på aktier inte hänsyn till utdelning eller andra värdeöverföringar från det bolag i vilket aktier har avyttrats. Detta gäller också i de fall då den som säljer aktierna mottagit (skattefri) utdelning eller koncernbidrag. Här kan nämnas att det vid tillkomsten av de skatteregler som gällde för reavinster och utdelningar på aktier under 1994 och i diskussionen om en s.k. JIK-metod för beräkning av reavinst på aktier togs för givet att reavinstreglerna har denna innebörd, se t.ex. prop. 1993/94:50 s. 184 fjärde stycket och prop. 1993/94:234 s. 63-64. - En förlust på aktier bör alltså i sin helhet vara avdragsgill även om det förekommit sådana värdeöverföringar som nyss nämnts. Lagregleringen har således i förevarande hänseende samma innehåll som den som gällde före 1990 års skattereform för inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. - Detta är också i materiellt hänseende befogat med hänsyn till de stora förändringar i inkomstskattesystemet i övrigt som beslutades vid skattereformen. Bl.a. följande förändringar bör beaktas. En enligt äldre praxis icke avdragsgill förlust i inkomstslaget rörelse var alternativt avdragsgill som reaförlust varvid, såsom nyss nämnts, några justeringar för värdeöverföringar ej gjordes. Denna alternativa möjlighet till fullt avdrag saknas numera. Vidare fanns en möjlighet till fullt avdrag (om värdeöverföringar inte förekommit), oavsett innehavstid, för förlust i rörelse på aktier som fallit i värde, medan vinst på aktier, som stigit i värde, efter en viss tids innehav beskattades enligt reavinstreglerna. Numera gäller att reavinster beskattas fullt ut oavsett innehavstid och den tidigare möjligheten att för "organisationsaktier" få fullt avdrag för reaförluster och lägre beskattning av reavinster har alltså försvunnit. Enligt vår mening är enbart dessa förändringar ett tillräckligt skäl att inte obetingat följa den praxis avseende inkomstslaget rörelse som uppstod i det inkomstskattesystem som gällde före skattereformen. - Regeringsrätten har emellertid i ett fall efter 1990 års skattereform, RÅ 1995 ref. 83, vägrat avdrag för reaförlust som uppstått på grund av värdeöverföring. Det gällde då reaförlust på aktier i dotterbolag som fört över medel som fanns hos dotterbolaget redan vid aktieförvärvet. - Det finns vidare rättsfall, RÅ 1992 ref. 94 och RÅ 1994 ref. 22, avseende tid efter skattereformen, som innehåller allmänna uttalanden om att avdrag för reaförluster förutsätter att dessa är "verkliga", bl.a. med hänsyn till värdeöverföringar från bolag vari aktier/andelar sålts. I dessa fall hade några sådana överföringar dock ej förekommit. - Vår bedömning av den fråga nämnden har att pröva i nu förevarande ärende är sammanfattningsvis följande. Enligt de regler, som tagits in i lagtext, skall en beräkning av reavinst eller reaförlust på aktier ej påverkas av värdeöverföringar från det bolag i vilket aktier avyttras. Även i materiellt hänseende anser vi att det vore felaktigt att förlustavdraget i förevarande fall reducerades med av dotterbolaget lämnade koncernbidrag och utdelningar eftersom de enligt givna förutsättningar betalats av vinst som uppkommit hos dotterbolaget efter aktieförvärvet. I sådant fall föreligger ju inte något orsakssamband mellan värdeöverföringarna och reaförlusten. Av angivna skäl instämmer vi i det slut vartill majoriteten kommit.

Ledamoten Tollerz var skiljaktig och anförde: Jag finner att den skattemässiga förlusten skall beräknas med beaktande av de koncernbidrag och utdelningar som dotterbolaget lämnat under innehavstiden. Däremot skall de av dotterbolaget mottagna koncernbidragen inte påverka beräkningen. - Det sagda grundar jag på följande skäl. - Enligt praxis före 1990 års skattereform torde en förlust av ifrågavarande slag inte ha medgivits i inkomstslaget rörelse, se t.ex. RÅ 1986 ref. 52. Rättsfallet ger intryck av att avdrag medges endast för s.k. verkliga förluster och att, vid bedömningen av om en verklig förlust föreligger, hänsyn skall tas till värdeöverföringar under innehavstiden oavsett om vinsten uppkommit före eller efter förvärvet. - Frågan om hur beräkningen av förlustens storlek skall påverkas av värdeöverföringar till det avyttrade dotterbolaget prövades - före 1990 års skattereform - i RÅ 1990 ref. 102. Regeringsrätten fastslog där bl.a. att det inte fanns någon grund att beakta lämnade koncernbidrag till dotterbolaget vid beräkningen av den förlust som uppkommit vid försäljningen av aktierna i dotterbolaget. - I förarbetena till 1990 års skattereform förekom förslag till en bestämmelse om att värdeöverföringar från den avyttrade egendomen skulle beaktas vid beräkning av omkostnadsbeloppet. Bestämmelsen tog sikte på fall där den avyttrade egendomen före avyttringen tömts på substans. Det förekom också uttalanden som tyder på en avsikt hos lagstiftaren att vid förlustberäkning inte beakta koncernbidrag som härrör från vinstmedel upparbetade under det egna innehavet. Lagrådet ansåg att den föreslagna lagregeln fått en vidare utformning än vad som avsetts och avstyrkte att den infördes. Lagrådet uttalade vidare att mycket talade för att praxis under de nya förutsättningar som skapades genom skatteomläggningen skulle finna sig oförhindrad att tillämpa de principer som följts vid rörelsebeskattningen också vid realisationsvinstberäkningen. Departementschefen tog därefter tillbaka förslaget till bestämmelse angående värdeöverföringar och gjorde följande uttalande (prop. 1989/90 del I s. 394-395). - "Jag tar därvid fasta på lagrådets uttalande om möjligheten att i rättstillämpningen beakta de aktuella värdeöverföringarna. Har den avyttrade egendomen i något skede tömts på substans utan beskattningskonsekvenser kan alltså en reavinstberäkning som bygger på en jämförelse mellan försäljningspris och ursprungligt anskaffningspris behöva korrigeras för värdeöverföringen." - Även om förarbetsuttalanden om lagregler som därefter inte införs inte kan tillmätas någon större betydelse tolkar jag departementschefens ovan citerade uttalande som en avsiktsförklaring att de principer som före skattereformen tillämpats vid rörelsebeskattningen skulle - utan att undantag görs för överföringar av under innehavstiden upparbetad vinst - gälla även efter skattereformen vid realisationsberäkningen. - Praxis efter skatteomläggningen, se RÅ 1992 ref. 94, RÅ 1994 ref. 22 samt RÅ 1995 ref. 83, innebär inte något avsteg från de nämnda principerna. I det sistnämnda rättsfallet medgavs ett aktiebolag inte avdrag för den del av förlusten vid avyttring av aktierna i ett dotterbolag som svarade mot koncernbidrag härrörande från vinst på en - efter förvärvet - realiserad värdestegring i dotterbolaget. Skatterättsnämndens majoritet berörde där den omständigheten att den aktuella värdeöverföringen inte svarade mot vinstmedel som upparbetats under det egna innehavet, därigenom antydande att överföringar av sådana vinstmedel eventuellt inte skulle påverka förlustens storlek. Regeringsrätten, som fastställde nämndens förhandsbesked, tog emellertid inte speciellt upp den omständigheten i sina domskäl. - Sammanfattningsvis finner jag inte stöd i lagregler eller i praxis att i det aktuella fallet frångå de principer som före skatteomläggningen har tillämpats i inkomstslaget rörelse. - Jag anser att förhandsbesked hade bort meddelas i enlighet med det anförda.