RÅ 1998:8

Vid tillämpning av 2 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i lydelsen fr.o.m. den 1 januari 1993 har arbetsskada i visst fall ansetts föreligga när en försäkrad (facklig förtroendeman och byggnadssnickare) begått självmord efter att ha deltagit i en längre tids ansträngande förhandlingar om arbetsvillkoren på sin byggarbetsplats.

S.L. begick självmord den 19 augusti 1993.

Hallands läns allmänna försäkringskassa godkände den 27 februari 1995 S.L:s självmord som arbetsskada. Försäkringskassan beviljade vidare den 1 mars 1995 dels dödsboet efter S.L. begravningshjälp med 10 320 kr, dels S.L:s efterlevande maka, M.L., omställningslivränta med 2 838 kr per månad fr.o.m. augusti 1993 t.o.m. juli 1994.

Länsrätten i Hallands län

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att länsrätten skulle upphäva försäkringskassans beslut, varvid verket anförde följande. Sådan skada som avsågs i 2 kap. 3 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, förelåg inte. Även om det skulle kunna hävdas att S.L. hade haft en depression, utvisade utredningen beträffande hans arbetsförhållanden att han inte hade varit utsatt för sådan press i sitt arbete som med hög grad av sannolikhet hade kunnat orsaka depressiva besvär. Inte heller talade övervägande skäl för samband mellan skadlig inverkan, om sådan förelegat, och depressiva tendenser hos S.L.

Dödsboet och M.L. yrkade att länsrätten inte skulle ändra försäkringskassans beslut.

Domskäl

Länsrätten i Hallands län (1995-07-12, ordförande Törnros) yttrade: Enligt 2 kap. 1 § första stycket LAF förstås med arbetsskada skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Som undantag gäller dock enligt andra stycket i paragrafen att som arbetsskada inte skall anses skada av psykisk eller psykomatisk natur som är en följd av företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden. Denna undantagsregel har införts i lagen från den 1 januari 1993, men har med stöd av lagförarbeten och rättspraxis tillämpats redan tidigare. Från rättspraxis må i detta sammanhang nämnas rättsfallet FÖD 1991:17, varav framgår att psykiska skador som orsakats av påfrestande situationer i arbetet, som i och för sig ut gör en naturlig del av detta arbete, hänförs till de angivna undantagen. - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. - S.L. har begått självmord den 19 augusti 1993. Anmälan om arbetsskada avseende S.L:s självmord har kommit in till försäkringskassan den 9 november 1993. S.L. var vid tiden för självmorden träarbetare och lagbas vid Siab AB:s byggarbetsplats vid sjukhuset i Halmstad. Uppdraget som lagbas påbörjade han under februari 1993. Uppdraget innebar att han företrädde sin yrkeskategori av arbetare i förhandlingar med arbetsgivaren avseende arbetstid och löner. Han hade vana vid sådana förhandlingar från tidigare uppdrag som lagbas. Dödsboet har hos försäkringskassan anfört att det var uppdraget som lagbas som fick S.L. att ta sitt liv. - M.L. och dödsboet har hos försäkringskassan anfört att S.L. började arbeta vid Siabs arbetsplats C2 den 7 februari 1993. Fram till månadsskiftet mars-april ägnade han ungefär hälften av sin arbetstid åt uppgifterna som lagbas och resterande del åt arbetet som byggnadsträarbetare. Härefter ökade lagbasverksamheten för att efter semesteruppehållet ta den absoluta merparten av hans tid i anspråk. Någon beordrad övertid förekom inte. Denna utfördes i stället i hemmet under all ledig tid. Att byggnadsarbetet bildligt talat följde S.L. dygnet runt synes vara en följd av hans stora plikttrogenhet och uttalade ansvarskänsla. Förhandlingsklimatet med arbetsgivaren Siab var mycket kallt. S.L. har till arbetskamrater yttrat att "Du ska veta att detta är jobbigt" och "Detta är det djävligaste jag varit med om". S.L. upplevde, såsom en oerhört plikttrogen och ansvarskännande person, att han för första gången i sitt liv inte behärskade situationen vid förhandlingarna med arbetsgivaren. Efter hand som byggnationen framskred och förhandlingarna inte gav något resultat kände sig S.L. alltmer frustrerad, då han trots stor erfarenhet inte kunde påverka situationen för sina arbetskamrater i positiv riktning. Han upplevde situationen så nedbrytande att han hade starka planer på att säga upp sig. - Siab AB, Södra regionen, har uppgivit att förhandlingsklimatet vid detta projekt snarast varit bättre än normalt trots att skillnaden i ståndpunkter varit stora från början. Vid flera av förhandlingarna har viljan till lösning varit stor från bägge parter. Det gick inte att uppfatta något anmärkningsvärt i S.L:s agerande eller sätt att vara. Den 17 augusti 1993 träffades en överenskommelse, vilken skulle konfirmeras dagen därpå. Samtliga inblandade i förhandlingen skildes och tyckte det var skönt att en förhandlingslösning hade nåtts. I så stora lag som det handlar om i detta fall kan kanske trycket från de egna leden uppfattas som tungt. - I Polismyndighetens i Falkenberg primärrapport om dödsfallet finns antecknat att S.L. inte klagat över livsleda men att han däremot hade klagat över arbetet som snickarbas. Han hade kvällen före självmordet packat inför en kommande semesterresa. - Förtroendeläkaren L-G.A. har den 20 november 1994 anfört att S.L. tidigare varit fysiskt och psykiskt frisk och att han inte har haft några depressiva tendenser. L-G.A. anser att det enda motivet till självmordet som kommit fram är konflikter med arbetsgivaren och att den press han har varit utsatt för måste anses som skadlig inverkan i arbetet. Förtroendeöverläkaren P-A.J. har den 9 januari 1995 anfört att han instämmer i L-G.A:s bedömning. - Länsrätten gör följande bedömning. - Utredningen i målet visar inte att S.L. utsatts för någon särbehandling i arbetet eller att han på något sätt skulle behandlats på ett klandervärt sätt av arbetsgivare eller arbetskamrater. Det kan inte uteslutas att hans självmord föranletts av psykiska problem som uppkommit av annan anledning än hans arbetsförhållanden. S.L:s uppdrag som lagbas har inneburit förhandlingar med arbetsgivaren om bl.a. löner och arbetstider för hans arbetskamrater. Det ligger i sakens natur att denna typ av förhandlingar, som en följd av förhandlarnas motstående intressen, kan ta mycket tid i anspråk och även leda till besvikelser och andra slag av påfrestningar för de inblandade personerna. Även om skador av psykisk natur uppkommit hos S.L. på grund av hans arbetsuppgifter som lagbas, är dessa i så fall att hänföra till sådana skador som enligt undantagsregeln i 2 kap. 1 § andra stycket LAF inte utgör arbetsskador. Riksförsäkringsverkets överklagande skall därför bifallas. - Länsrätten undanröjer de överklagade besluten.

Dödsboet och M.L. överklagade. De yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och anförde bl.a. följande. De undantag som framgår av förarbetena avseende psykiska störningar tar sikte på kränkning eller särbehandling riktad mot enskild individ. Av förarbetena framgår vidare att psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan ha sådan skadlig inverkan som enligt lagstiftarens mening bör omfattas av lagen. S.L. var anställd som träarbetare hos Siab och hade av arbetslaget utsetts till lagbas. Hans uppgift bestod i att företräda de anställda i förhandlingar om framför allt lönevillkoren, dvs. han var facklig förtroendeman på heltid. Han hade mångårig erfarenhet av denna syssla och var mycket uppskattad av sina arbetskamrater. De undantag som återges i förarbetena till lagen är inte tillämpliga eftersom de psykiska påfrestningar som S.L. varit utsatt för snarare har varit riktade mot den yrkesmässiga funktionen som lagförman och inte mot hans person. Utgångspunkten bör därför vara att pröva om S.L. i sitt arbete som lagförman varit utsatt för sådana skadebringande situationer som med hög grad av sannolikhet varit orsaken till hans död. Av utredningen i målet framgår att han i sin egenskap av företrädare för sina arbetskamrater varit utsatt för en mycket starkt psykisk påfrestning i samband med löneförhandlingar på Siab:s sjukhusbygge i Halmstad. På arbetsplatsen fanns ytterligare s.k. lagförmän för andra yrkeskategorier än de som S.L. företrädde. De har beskrivit förhållandena på just denna arbetsplats som ytterst besvärliga. Under en period om åtta månader tvingades man genomföra tretton förhandlingar om lönevillkoren. Även på sin fritid hade S.L. svårt att koppla av från sitt arbete. Utredningen ger stöd för uppfattningen att den direkta orsaken till hans död står att finna i den mycket pressade arbetssituationen. Han var en uppskattad arbetskamrat. - Klagandena åberopar till stöd för sin talan bl.a. skrivelser från Byggnads, S.L:s familj och arbetskamrater, liksom förtroendeläkarnas yttranden till försäkringskassan.

Riksförsäkringsverket ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet.

Kammarrätten meddelade prövningstillstånd.

Kammarrätten i Göteborg (1995-12-19, Kärrström, Jolfors Detert, referent samt nämndemännen Svanström och Svantesson) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. I polismyndighetens primärrapport finns antecknat att S.L. inte klagat över livsleda men väl över sitt arbete som snickarbas. Han kände ett tryck från såväl över- som underordnade på arbetsplatsen. S.L:s familj har uppgivit bl.a. att han för alla beklagade sig över arbetet, något som inte var likt honom. Han ville säga upp sig från sitt arbete. På sin fritid kunde han inte koncentrera sig på annat än arbetet. Det fanns inga ekonomiska eller andra problem inom familjen. Familjen kan därför inte se att det fanns någon annan orsak än arbetet som fick honom att ta sitt liv. Innan S.L. började på den aktuella arbetsplatsen var han en positiv och levnadsglad person utan några som helst bekymmer. Byggnads har genom ett antal medarbetare uppgivit att S.L. var en plikttrogen och ansvarskännande person med högt ställda krav på sig själv och på att nå resultat samt att han för första gången i sitt liv upplevde att han inte kunde behärska situationen. Han kunde ganska omgående konstatera att företagets uppfattning om tidsåtgång för arbetets utförande och ersättning för arbetsinsatsen var helt verklighetsfrämmande. Efter hand som såväl bygget framskred som förhandlingarna inte gav något resultat kände sig S.L. allt mera frustrerad och trots stor erfarenhet kunde han inte påverka situationen för sina arbetskamrater i positiv riktning. Han drabbades av en enorm trötthet och blev allt tystare och grubblande efter hand som förhandlingsresultatet lyste med sin frånvaro. Den sista förhandlingen ledde till att man nådde ett förhandlingsresultat, vilket skulle presenteras för arbetslaget dagen efter. Han tog i hand med en arbetskamrat, något han inte brukade göra, och sa uttryckligen "Du ska veta att detta är jobbigt". I bilen hem med en annan arbetskamrat yttrade han att detta var det "djävligaste" han varit med om och att han snart väntade "en ny pärs". En företrädare för arbetsgivaren Siab har dock uppgivit att förhandlingsklimatet inte varit annorlunda på detta projekt än på andra liknande projekt. Han kände inte S.L. sedan tidigare, men kunde inte uppfatta någonting anmärkningsvärt i dennes agerande eller sätt att vara. Förtroendeläkarna L-G.A. och P-A.J. har uppgett att de inte kan finna annat än att S.L. i sitt arbete varit utsatt för så stark psykisk press att den varit att anse som skadlig inverkan i lagens mening och att denna psykiska press till slut blivit honom övermäktig och fått honom att beröva sig livet. - Kammarrätten konstaterar inledningsvis att dödsfall genom självmord inte är att betrakta som olycksfall i LAF:s mening. Det sinnestillstånd som utlöst ett självmord kan dock anses som en arbetsskada (jfr Regeringsrättens avgörande den 30 oktober 1995 i mål nr 10033-1995). Ett chocktillstånd eller ett tillstånd med stark psykisk press som utlöser självmord kan därför enligt kammarrättens mening anses som sådan personskada som avses i 3 § LAF. - Enligt den nya lydelse av 2 kap. 1 § LAF, som gäller för skador anmälda efter den 1 juli 1993, krävs att inverkan av faktorer på arbetsplatsen med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Enligt förarbetena till lagändringen skall man vid bedömningen i högre grad än tidigare väga in att exponeringen för en skadlig faktor i arbetet varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att man därav kan sluta sig till att det föreligger hög grad av sannolikhet för skadlighet. Vidare måste den samlade kunskapen med betydande grad av sannolikhet tala för att en faktor i miljön är skadlig. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste därvid vara relativt allmänt accepterad. Principen om att man är försäkrad i "befintligt skick" ansågs inte böra ändras. - Fråga är då om det sinnestillstånd som utlöst S.L:s självmord med hög grad av sannolikhet kan hänföras till faktorer på arbetsplatsen. Uttalanden från familj och arbetskamrater som kände honom väl talar starkt för att så var fallet. Någon medicinsk dokumentation för tiden före dödsfallet som visar hur S.L. reagerat på den psykiska press som han varit utsatt för finns visserligen inte. Att S.L. inte sökt läkare utesluter dock inte att han befunnit sig i en svår psykisk press. För en person med S.L:s läggning kan det ligga närmare till hands att i en sådan situation ta till det drastiska steget att beröva sig livet än att söka läkarhjälp. Kammarrätten finner mot bakgrund härav och med hänsyn till vad som i övrigt kommit fram i målet att de påfrestningar som S.L. varit utsatt för i sitt arbete utgjort en sådan faktor som med hög grad av sannolikhet gett upphov till den psykiska press som lett till självmordet. - I 2 kap. 1 § LAF finns numera ett nytt andra stycke som anger att som arbetsskada inte anses en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden. Departementschefen uttalade dock i prop. 1992/93:30 att detta tillägg inte innebar någon förändrad syn på de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna i förhållande till de uttalanden som gjorts i samband med LAF:s tillkomst. Kammarrätten anser att omständigheterna i detta mål inte kan hänföras till undantagen i den nämnda lagbestämmelsen och därför inte utesluter en tillämpning av LAF. - Fråga i målet är härefter om övervägande skäl talar för att skadan skall anses orsakad av den skadliga inverkan i arbetet. I förarbetena anförs att det krävs en positiv bevisning för att den skadliga inverkan har orsakat sjukdom eller skada i det enskilda fallet. Principen om "försäkrad i befintligt skick" skall tillämpas. Förhållanden utanför arbetet, t.ex. olika fysiskt ansträngande aktiviteter på fritiden eller socialt, ekonomiskt eller psykiskt påfrestande förhållanden i privatlivet, kan leda till att övervägande skäl inte anses tala för ett samband. Den skärpta bevisregeln innebär dock inte att man flyttar över utredningsskyldigheten på den försäkrade. Liksom hittills skall det ankomma på försäkringsorganen att självmant svara för att tillfredsställande underlag föreligger innan ett ärende prövas slutligt (prop. 1992/93:30 s. 36-37). - Vad gäller frågan om orsakssamband gör kammarrätten följande bedömning. Det har i målet inte kommit fram några omständigheter som tyder på att det skulle föreligga andra orsaker till att S.L. tog sitt liv än den påfrestande situationen på arbetsplatsen. Hans engagemang i arbetet, hans plikttrogenhet och högt ställda krav på sig själv talar också för att han, i en situation då kraven i arbetet blev honom övermäktiga, inte såg någon annan utväg än att ta sitt eget liv. Med hänsyn härtill finner kammarrätten att övervägande skäl talar för samband mellan den skadliga inverkan och självmordet. - På grund av det anförda skall överklagandet bifallas. - Med undanröjande av länsrättens dom fastställer kammarrätten försäkringskassans beslut den 27 februari 1995. Målet visas åter till försäkringskassan för erforderlig handläggning.

Kammarrättsassessorn Nyquist var skiljaktig och yttrade: Jag delar länsrättens bedömning och avslår därför överklagandet.

Regeringsrätten

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Verket anförde bl.a. följande. Frågan i målet gäller om självmord kan bedömas vara en följd av arbetsskada, trots att det inte har kunnat konstateras att den avlidne haft sjukdomsbesvär som kunnat sättas i samband med arbetet och dödsfallet. S.L. hade inte sökt läkare för sjukdomsbesvär som kan sättas i samband med dödsfallet. Det finns därför enligt verkets mening inte något underlag för att bedöma S.L:s medicinska tillstånd vid den aktuella tidpunkten. - Utöver vad verket anfört i länsrätten och kammarrätten vill verket framhålla att det här krävs att en rad förutsättningar är uppfyllda för att det skall kunna fastställas att dödsfallet är en följd av en arbetsskada. Enligt verkets uppfattning är inte någon av dessa förutsättningar uppfylld. Verket vidhåller således sin uppfattning att det över huvud taget inte är belagt att S.L. ådragit sig en sådan personskada som avses i 2 kap. 3 § LAF. Redan på den grunden saknas det förutsättningar att bevilja ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Även om det kan hävdas att S.L. haft psykiska besvär, visar inte utredningen att han i sitt arbete var utsatt för sådana påfrestningar att dessa med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka psykiska besvär av så allvarligt slag att de kunnat leda till självmord. - Enligt verkets mening talar inte heller övervägande skäl för samband mellan skadlig inverkan i arbetet, om sådan förelegat, och det sinnestillstånd som utlöst självmordet. - Av utredningen framgår inte att S.L. uttalat självmordstankar eller livsleda. Han har såvitt framgår av utredningen inte lämnat något skriftligt meddelande efter sig. Självmord innebär en handling som kan ha vitt skilda orsaker, ofta fördolda för omgivningen. Självmord ter sig många gånger oförklarliga. Det är naturligt att söka förklaringar i yttre förhållanden. I detta fall finns inte några omständigheter som talar för att S.L. skulle ha befunnit sig i sådan sinnesstämning till följd av händelser i arbetet att det varit sannolikt att han skulle ta sitt liv. Enbart det förhållandet att han begått självmord kan inte tas till intäkt för att det varit förhållandena i arbetet som varit orsaken. - Sammanfattningsvis kan enligt verkets mening det förhållandet att det saknas vetskap om anledningen till självmordet inte utgöra tillräcklig grund för att dra den slutsatsen att psykiskt påfrestande arbetsförhållanden orsakat det sinnestillstånd som ledde till att han tog sitt liv.

Prövningstillstånd meddelades.

Dödsboet och M.L. bestred bifall till överklagandet och anförde sammanfattningsvis följande. Den dödliga utgången och de medicinska orsakerna härtill utgör sådan personskada som avses i 2 kap. 3 § LAF. Den medicinska utredningen talar om S.L. som en fysiskt och psykiskt frisk person utan depressiva tendenser och med ett konfliktfritt förhållande till närstående och arbetskamrater. Samtliga läkare och medicinskt sakkunniga som har yttrat sig har mer eller mindre uttalat en koppling mellan arbetssituationen och självmordet. I vart fall har ingen framhållit andra orsaker som mer tänkbara. Riksförsäkringsverkets uppfattning har inte något stöd bland de medicinskt sakkunniga. Dödsboet och M.L. anser att det är väl känt att S.L. i sitt arbete som lagförman varit utsatt för en mycket stark psykisk press och att detta var orsaken, eller i vart fall en mycket stor del av orsaken, till att han berövade sig livet.

Regeringsrätten inhämtade yttrande från professorn Bengt Jansson, Huddinge sjukhus, som anförde bl.a. följande. I flertalet fall finns inte en enda, självklar orsak till depression eller suicid. Yttre orsaker är ibland viktiga, men lika ofta får depressioner ses som uppkomna av inre, s.k. endogena faktorer. Endogena faktorer kan vara ärftliga eller relaterade till olika personlighetsdrag. Vi vet inget om S.L:s ärftliga förhållanden. Man kan mycket väl tänka sig att om en depression startat hos S.L. helt utan yttre orsaker, så har denna kunnat medföra att han fått mycket svårare än normalt att klara påfrestningarna vid förhandlingarna. - Någon misstanke om andra yttre faktorer än förhandlingssituationen har inte framkommit. Personlighetsmässigt beskrivs S.L. som en synnerligen juste, ambitiös person, som kanske var aningen osäker på sig själv i sin ambition att prestera ett bra arbete. Med facit i hand kan man tycka att han inte borde ha åtagit sig den aktuella typen av arbete. Skisserade personlighetsdrag torde också ha varit en bidragande orsak till att han inte sökte läkare eller annan hjälp. - Frågan om arbetsskadeersättning skall utgå eller inte ter sig mer som en juridisk än en medicinsk fråga. Jag kan ha förståelse för att en förhandlingssituation fullt "normalt" är mycket svår för förhandlaren om inte denne är en mycket självsäker, "stöddig" person. - Jag tycker inte att S.L:s fall fyller kriterierna för något av undantagen (företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning, vantrivsel m.m.). Samtidigt är det svårt att hävda att det har rört sig om en "skadlig inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada". I så fall skulle det, enligt mitt resonemang, gälla för alla förhandlare utom de mest självsäkra.

Regeringsrätten inhämtade uppgifter från ombudsmannen Ensio Martikka, Byggnads avd. 22, Halmstad, som anförde följande. Han var som ombudsman ansvarig för arbetstagarsidan vid de aktuella förhandlingarna. Till sitt biträde hade han två lagbasar, varav S.L. var den ena. Lagbasarna valdes av arbetstagarna inom respektive bygglag och de kände naturligtvis ansvar inför laget för resultatet av förhandlingarna. De aktuella förhandlingarna avsåg stommen på bygget. Det var ett projekt på drygt två år, dvs. relativt omfattande. Bygglagen var även relativt stora. Förhandlingarna blev ovanligt hårda beroende på att arbetsgivarsidan lade sig på en orealistisk utgångsnivå - 44 700 timmar - och inte lyssnade på arbetstagarsidans argument. Arbetstagarsidans utgångsbud var 66 500 timmar. En etapp av bygget hade redan genomförts, varför relevant jämförelsematerial fanns. De jämförelseobjekt som arbetsgivarparten använde sig av var av enklare slag än ett sjukhusbygge och därför inte realistiska. Förhandlingarna pågick från den 14 maj till den 18 augusti, vilket var en mycket lång tid. Det krävdes sju lokala förhandlingar och en central innan nivån kunde bestämmas till 60 300 timmar. En normal jämkning brukar uppgå till 5-6 procent och maximalt tre förhandlingstillfällen brukar krävas vid svåra förhandlingar. S.L. kände pressen från arbetslaget att ro förhandlingarna i hamn. Att arbetsgivarsidan inte lyssnade på de argument som lades fram tog han hårt. Det var en jobbig tid både mentalt och arbetsmässigt. I förhandlingsarbete av det aktuella slaget ingår normalt en viss press. Några otillbörligheter förekom inte. Efter det att förhandlingarna hade avslutats skulle nya förhandlingar avseende resten av bygget påbörjas.

Regeringsrätten (1998-03-16, Tottie, Swartling, Rundqvist, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 § första stycket LAF skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses enligt samma lagrum inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har.

Enligt 2 kap. 3 § LAF avses med skada personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade.

Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall enligt 2 kap. 2 § LAF skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det.

Enligt 2 kap. 1 § andra stycket LAF anses inte som arbetsskada en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

I målet uppkommer till en början frågan om S.L. kan anses ha drabbats av en sådan personskada som avses i 2 kap. 3 § LAF. Riksförsäkringsverket har hävdat att så inte är fallet eftersom S.L. inte undersökts av läkare före dödsfallet och det sålunda inte har konstaterats att han lidit av några psykiska besvär som kan sättas i samband med självmordet.

Ett självmord tyder i sig med betydande styrka på att den avlidne haft psykiska besvär. I målet har dessutom framkommit uppgifter om att S.L. vid upprepade tillfällen och även kort före självmordet gett uttryck för att han upplevt sin situation i samband med förhandlingarna om arbetsvillkoren som svår och att han företett tecken på nedstämdhet och oro. Regeringsrätten finner att det sinnestillstånd som får antas ha utlöst självmordet måste anses som en personskada i den mening som avses i 2 kap. 3 § LAF (jfr RÅ 1995 ref. 75).

Frågan blir då om S.L. har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet, dvs. inverkan av en faktor i arbetsmiljön som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till sådana psykiska besvär som han hade och som ledde till att han begick självmord. Bedömningen skall således inte inriktas på sannolikheten för självmord utan sannolikheten för psykiska besvär av så allvarlig art att de, när de som i förevarande fall inte blev föremål för läkarbehandling, kan leda till självmord. Vid bedömningen av sannolikheten skall beaktas S.L:s personliga läggning och därav följande större eller mindre motståndskraft mot påfrestningar av det aktuella slaget. Det är i viss mån osäkert i vilken utsträckning hänsyn kan tas till en mycket uttalad bräcklighet hos den försäkrade men det finns inte något i utredningen som tyder på att frågan aktualiseras i detta mål. Vid bedömningen är att beakta inte bara arten av påfrestning utan också intensiteten och varaktigheten av denna.

Genom lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1993 (SFS 1992:1698) har en ny regel införts om vad som skall anses som skadlig inverkan. Någon närmare reglering fanns inte tidigare men praxis ansågs närmast innebära ett krav på att inverkan sannolikt skulle vara skadlig (se prop. 1992/93:30 s. 19). Från denna praxis kan nämnas att särskilda påfrestningar, främst i psykiskt hänseende, som en anställd vid en nedläggningshotad fabrik utsatts för, när han i egenskap av facklig förtroendeman arbetat för att avvärja nedläggningen, bedömts som skadlig inverkan (FÖD 1982:32). Den nya regeln innebär att det krävs en hög grad av sannolikhet. Beträffande innebörden av den nya regeln anfördes i förarbetena (a. prop. s. 36):

Det nya kriteriet innebär att den samlade kunskapen med en betydande grad av sannolikhet måste tala för att en faktor i miljön är skadlig. Detta blir fallet då det föreligger en väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att en viss faktor har en sådan skadebringande egenskap. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste därvid vara relativt allmänt accepterad. Saknas en sådan uppslutning, t.ex. då olika forskares och läkares uppfattning på ett mer markant sätt går isär beträffande den skadebringande effekten kan kravet på en hög grad av sannolikhet inte anses uppfyllt.

För att en faktor i det enskilda fallet skall kunna bedömas som skadlig räcker det inte att konstatera att den i sig har en skadebringande effekt. Det måste också framgå att exponeringen för faktorn varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att dessa förhållanden sammanvägda medger bedömningen att hög grad av sannolikhet för skadlighet föreligger.

Uppenbart är att många förhandlingssituationer innebär ett visst mått av psykisk påfrestning. Det är naturligt att relationen till motparten präglas av att det normalt föreligger skilda ståndpunkter och att svårigheter att nå en överenskommelse kan uppkomma. Det är också naturligt att känna ansvaret mot och förväntningarna hos dem som den förhandlande representerar som tyngande. Detta kan dock inte innebära att skadlig inverkan mer generellt skall anses föreligga för deltagare i förhandlingsverksamhet. I målet är emellertid omvittnat att de förhandlingar som S.L. i egenskap av lagbas medverkade i under år 1993 var mer långdragna och pressande än normalt genom att förhandlingsklimatet var ovanligt kärvt och att de inte bara kom att ta i anspråk allt större del av hans arbetstid utan också uppfyllde hans fritid och försvårade för honom att finna avkoppling. Han gav själv vid upprepade tillfällen uttryck för att förhandlingarna var mer pressande än något han tidigare upplevat, uttalanden som skall ses mot bakgrund av att han hade en betydande erfarenhet som lagbas. Det förhållandet att S.L. allvarligt övervägde att lämna sin anställning även om detta skulle resultera i arbetslöshet, talar också för att förhållandena avvek från vad som normalt föreligger i en förhandlingssituation.

Förtroendeläkaren L-G.A. och förtroendeöverläkaren P-A.J. har samstämmigt ansett att S.L. varit utsatt för en psykisk press i arbetet som med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka skadan. Bengt Jansson har uttalat tveksamhet på den punkten men tveksamheten synes närmast hänföra sig till om det föreligger hög grad av sannolikhet för att var och en som är i samma situation skulle ådra sig en motsvarande skada. Vad Bengt Jansson uttalat ger däremot stöd för att det föreligger hög grad av sannolikhet för att en person med S.L:s läggning skulle ådra sig en sådan skada.

Regeringsrätten finner att S.L:s arbetssituation under förhandlingsperioden har inneburit en psykiskt pressande situation av sådan intensitet och varaktighet att den med hög grad av sannolikhet kunnat ge upphov till psykiska besvär av allvarlig natur hos honom. Regeringsrätten har då beaktat att en person med S.L:s läggning med stor ansvarskänsla och höga krav på sig själv kan antas lättare ådraga sig en sådan form av besvär och också kan vara benägen att inte söka läkarbehandling för dem. Mot bakgrund härav får anses att S.L. varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet.

Utredningen talar med betydande styrka för att skadan har orsakats av den skadliga inverkan i arbetet som således har förelegat. Det är omvittnat hur S.L. redogjort för hur pressad han känt sig av förhandlingssituationen och att han uttalat tankar om att lämna sitt arbete och gå arbetslös hellre än att förbli i sin situation. Likaledes har berättats om att han inte förmådde koppla av från problemen utan ständigt föreföll att tänka på arbetet. Det är också omvittnat att han med oro såg fram emot de nya förhandlingar som skulle påbörjas inom en relativt nära framtid. Någon som helst omständighet som talar i motsatt riktning har inte framkommit. Regeringsrätten finner övervägande skäl tala för orsakssamband.

Vad som då återstår är att avgöra om S.L:s psykiska besvär är att anse som en sådan skada av psykisk eller psykosomatisk natur som enligt undantagsbestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket LAF inte skall anses som arbetsskada. De skador som avses i detta lagrum karakteriseras ofta av att de grundar sig på förhållanden som gränsar till misshälligheter av privat natur eller som annars mera anknyter till den försäkrades person än till arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena som sådana. Ifrågavarande skada är inte av den naturen. Inte heller i övrigt finns grund för att anse undantagsbestämmelsen tillämplig i målet.

S.L:s dödsfall skall således anses ha inträffat till följd av arbetsskada och Riksförsäkringsverkets överklagande skall inte bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.

Föredraget 1998-02-03, föredragande Levin, målnummer 1248--1249-1996