RÅ 1998:8

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att länsrätten skulle upphäva försäkringskassans beslut, varvid verket anförde följande. Sådan skada som avsågs i 2 kap. 3 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, förelåg inte. Även om det skulle kunna hävdas att S.L. hade haft en depression, utvisade utredningen beträffande hans arbetsförhållanden att han inte hade varit utsatt för sådan press i sitt arbete som med hög grad av sannolikhet hade kunnat orsaka depressiva besvär. Inte heller talade övervägande skäl för samband mellan skadlig inverkan, om sådan förelegat, och depressiva tendenser hos S.L.

Dödsboet och M.L. yrkade att länsrätten inte skulle ändra försäkringskassans beslut.

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Verket anförde bl.a. följande. Frågan i målet gäller om självmord kan bedömas vara en följd av arbetsskada, trots att det inte har kunnat konstateras att den avlidne haft sjukdomsbesvär som kunnat sättas i samband med arbetet och dödsfallet. S.L. hade inte sökt läkare för sjukdomsbesvär som kan sättas i samband med dödsfallet. Det finns därför enligt verkets mening inte något underlag för att bedöma S.L:s medicinska tillstånd vid den aktuella tidpunkten. - Utöver vad verket anfört i länsrätten och kammarrätten vill verket framhålla att det här krävs att en rad förutsättningar är uppfyllda för att det skall kunna fastställas att dödsfallet är en följd av en arbetsskada. Enligt verkets uppfattning är inte någon av dessa förutsättningar uppfylld. Verket vidhåller således sin uppfattning att det över huvud taget inte är belagt att S.L. ådragit sig en sådan personskada som avses i 2 kap. 3 § LAF. Redan på den grunden saknas det förutsättningar att bevilja ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Även om det kan hävdas att S.L. haft psykiska besvär, visar inte utredningen att han i sitt arbete var utsatt för sådana påfrestningar att dessa med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka psykiska besvär av så allvarligt slag att de kunnat leda till självmord. - Enligt verkets mening talar inte heller övervägande skäl för samband mellan skadlig inverkan i arbetet, om sådan förelegat, och det sinnestillstånd som utlöst självmordet. - Av utredningen framgår inte att S.L. uttalat självmordstankar eller livsleda. Han har såvitt framgår av utredningen inte lämnat något skriftligt meddelande efter sig. Självmord innebär en handling som kan ha vitt skilda orsaker, ofta fördolda för omgivningen. Självmord ter sig många gånger oförklarliga. Det är naturligt att söka förklaringar i yttre förhållanden. I detta fall finns inte några omständigheter som talar för att S.L. skulle ha befunnit sig i sådan sinnesstämning till följd av händelser i arbetet att det varit sannolikt att han skulle ta sitt liv. Enbart det förhållandet att han begått självmord kan inte tas till intäkt för att det varit förhållandena i arbetet som varit orsaken. - Sammanfattningsvis kan enligt verkets mening det förhållandet att det saknas vetskap om anledningen till självmordet inte utgöra tillräcklig grund för att dra den slutsatsen att psykiskt påfrestande arbetsförhållanden orsakat det sinnestillstånd som ledde till att han tog sitt liv.

Prövningstillstånd meddelades.

Dödsboet och M.L. bestred bifall till överklagandet och anförde sammanfattningsvis följande. Den dödliga utgången och de medicinska orsakerna härtill utgör sådan personskada som avses i 2 kap. 3 § LAF. Den medicinska utredningen talar om S.L. som en fysiskt och psykiskt frisk person utan depressiva tendenser och med ett konfliktfritt förhållande till närstående och arbetskamrater. Samtliga läkare och medicinskt sakkunniga som har yttrat sig har mer eller mindre uttalat en koppling mellan arbetssituationen och självmordet. I vart fall har ingen framhållit andra orsaker som mer tänkbara. Riksförsäkringsverkets uppfattning har inte något stöd bland de medicinskt sakkunniga. Dödsboet och M.L. anser att det är väl känt att S.L. i sitt arbete som lagförman varit utsatt för en mycket stark psykisk press och att detta var orsaken, eller i vart fall en mycket stor del av orsaken, till att han berövade sig livet.

Regeringsrätten inhämtade yttrande från professorn Bengt Jansson, Huddinge sjukhus, som anförde bl.a. följande. I flertalet fall finns inte en enda, självklar orsak till depression eller suicid. Yttre orsaker är ibland viktiga, men lika ofta får depressioner ses som uppkomna av inre, s.k. endogena faktorer. Endogena faktorer kan vara ärftliga eller relaterade till olika personlighetsdrag. Vi vet inget om S.L:s ärftliga förhållanden. Man kan mycket väl tänka sig att om en depression startat hos S.L. helt utan yttre orsaker, så har denna kunnat medföra att han fått mycket svårare än normalt att klara påfrestningarna vid förhandlingarna. - Någon misstanke om andra yttre faktorer än förhandlingssituationen har inte framkommit. Personlighetsmässigt beskrivs S.L. som en synnerligen juste, ambitiös person, som kanske var aningen osäker på sig själv i sin ambition att prestera ett bra arbete. Med facit i hand kan man tycka att han inte borde ha åtagit sig den aktuella typen av arbete. Skisserade personlighetsdrag torde också ha varit en bidragande orsak till att han inte sökte läkare eller annan hjälp. - Frågan om arbetsskadeersättning skall utgå eller inte ter sig mer som en juridisk än en medicinsk fråga. Jag kan ha förståelse för att en förhandlingssituation fullt "normalt" är mycket svår för förhandlaren om inte denne är en mycket självsäker, "stöddig" person. - Jag tycker inte att S.L:s fall fyller kriterierna för något av undantagen (företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning, vantrivsel m.m.). Samtidigt är det svårt att hävda att det har rört sig om en "skadlig inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada". I så fall skulle det, enligt mitt resonemang, gälla för alla förhandlare utom de mest självsäkra.

Regeringsrätten inhämtade uppgifter från ombudsmannen Ensio Martikka, Byggnads avd. 22, Halmstad, som anförde följande. Han var som ombudsman ansvarig för arbetstagarsidan vid de aktuella förhandlingarna. Till sitt biträde hade han två lagbasar, varav S.L. var den ena. Lagbasarna valdes av arbetstagarna inom respektive bygglag och de kände naturligtvis ansvar inför laget för resultatet av förhandlingarna. De aktuella förhandlingarna avsåg stommen på bygget. Det var ett projekt på drygt två år, dvs. relativt omfattande. Bygglagen var även relativt stora. Förhandlingarna blev ovanligt hårda beroende på att arbetsgivarsidan lade sig på en orealistisk utgångsnivå - 44 700 timmar - och inte lyssnade på arbetstagarsidans argument. Arbetstagarsidans utgångsbud var 66 500 timmar. En etapp av bygget hade redan genomförts, varför relevant jämförelsematerial fanns. De jämförelseobjekt som arbetsgivarparten använde sig av var av enklare slag än ett sjukhusbygge och därför inte realistiska. Förhandlingarna pågick från den 14 maj till den 18 augusti, vilket var en mycket lång tid. Det krävdes sju lokala förhandlingar och en central innan nivån kunde bestämmas till 60 300 timmar. En normal jämkning brukar uppgå till 5-6 procent och maximalt tre förhandlingstillfällen brukar krävas vid svåra förhandlingar. S.L. kände pressen från arbetslaget att ro förhandlingarna i hamn. Att arbetsgivarsidan inte lyssnade på de argument som lades fram tog han hårt. Det var en jobbig tid både mentalt och arbetsmässigt. I förhandlingsarbete av det aktuella slaget ingår normalt en viss press. Några otillbörligheter förekom inte. Efter det att förhandlingarna hade avslutats skulle nya förhandlingar avseende resten av bygget påbörjas.

Regeringsrätten (1998-03-16, Tottie, Swartling, Rundqvist, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 § första stycket LAF skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses enligt samma lagrum inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har.

Enligt 2 kap. 3 § LAF avses med skada personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade.

Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall enligt 2 kap. 2 § LAF skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det.

Enligt 2 kap. 1 § andra stycket LAF anses inte som arbetsskada en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

I målet uppkommer till en början frågan om S.L. kan anses ha drabbats av en sådan personskada som avses i 2 kap. 3 § LAF. Riksförsäkringsverket har hävdat att så inte är fallet eftersom S.L. inte undersökts av läkare före dödsfallet och det sålunda inte har konstaterats att han lidit av några psykiska besvär som kan sättas i samband med självmordet.

Ett självmord tyder i sig med betydande styrka på att den avlidne haft psykiska besvär. I målet har dessutom framkommit uppgifter om att S.L. vid upprepade tillfällen och även kort före självmordet gett uttryck för att han upplevt sin situation i samband med förhandlingarna om arbetsvillkoren som svår och att han företett tecken på nedstämdhet och oro. Regeringsrätten finner att det sinnestillstånd som får antas ha utlöst självmordet måste anses som en personskada i den mening som avses i 2 kap. 3 § LAF (jfr RÅ 1995 ref. 75).

Frågan blir då om S.L. har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet, dvs. inverkan av en faktor i arbetsmiljön som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till sådana psykiska besvär som han hade och som ledde till att han begick självmord. Bedömningen skall således inte inriktas på sannolikheten för självmord utan sannolikheten för psykiska besvär av så allvarlig art att de, när de som i förevarande fall inte blev föremål för läkarbehandling, kan leda till självmord. Vid bedömningen av sannolikheten skall beaktas S.L:s personliga läggning och därav följande större eller mindre motståndskraft mot påfrestningar av det aktuella slaget. Det är i viss mån osäkert i vilken utsträckning hänsyn kan tas till en mycket uttalad bräcklighet hos den försäkrade men det finns inte något i utredningen som tyder på att frågan aktualiseras i detta mål. Vid bedömningen är att beakta inte bara arten av påfrestning utan också intensiteten och varaktigheten av denna.

Genom lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1993 (SFS 1992:1698) har en ny regel införts om vad som skall anses som skadlig inverkan. Någon närmare reglering fanns inte tidigare men praxis ansågs närmast innebära ett krav på att inverkan sannolikt skulle vara skadlig (se prop. 1992/93:30 s. 19). Från denna praxis kan nämnas att särskilda påfrestningar, främst i psykiskt hänseende, som en anställd vid en nedläggningshotad fabrik utsatts för, när han i egenskap av facklig förtroendeman arbetat för att avvärja nedläggningen, bedömts som skadlig inverkan (FÖD 1982:32). Den nya regeln innebär att det krävs en hög grad av sannolikhet. Beträffande innebörden av den nya regeln anfördes i förarbetena (a. prop. s. 36):

Det nya kriteriet innebär att den samlade kunskapen med en betydande grad av sannolikhet måste tala för att en faktor i miljön är skadlig. Detta blir fallet då det föreligger en väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att en viss faktor har en sådan skadebringande egenskap. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste därvid vara relativt allmänt accepterad. Saknas en sådan uppslutning, t.ex. då olika forskares och läkares uppfattning på ett mer markant sätt går isär beträffande den skadebringande effekten kan kravet på en hög grad av sannolikhet inte anses uppfyllt.

För att en faktor i det enskilda fallet skall kunna bedömas som skadlig räcker det inte att konstatera att den i sig har en skadebringande effekt. Det måste också framgå att exponeringen för faktorn varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att dessa förhållanden sammanvägda medger bedömningen att hög grad av sannolikhet för skadlighet föreligger.

Uppenbart är att många förhandlingssituationer innebär ett visst mått av psykisk påfrestning. Det är naturligt att relationen till motparten präglas av att det normalt föreligger skilda ståndpunkter och att svårigheter att nå en överenskommelse kan uppkomma. Det är också naturligt att känna ansvaret mot och förväntningarna hos dem som den förhandlande representerar som tyngande. Detta kan dock inte innebära att skadlig inverkan mer generellt skall anses föreligga för deltagare i förhandlingsverksamhet. I målet är emellertid omvittnat att de förhandlingar som S.L. i egenskap av lagbas medverkade i under år 1993 var mer långdragna och pressande än normalt genom att förhandlingsklimatet var ovanligt kärvt och att de inte bara kom att ta i anspråk allt större del av hans arbetstid utan också uppfyllde hans fritid och försvårade för honom att finna avkoppling. Han gav själv vid upprepade tillfällen uttryck för att förhandlingarna var mer pressande än något han tidigare upplevat, uttalanden som skall ses mot bakgrund av att han hade en betydande erfarenhet som lagbas. Det förhållandet att S.L. allvarligt övervägde att lämna sin anställning även om detta skulle resultera i arbetslöshet, talar också för att förhållandena avvek från vad som normalt föreligger i en förhandlingssituation.

Förtroendeläkaren L-G.A. och förtroendeöverläkaren P-A.J. har samstämmigt ansett att S.L. varit utsatt för en psykisk press i arbetet som med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka skadan. Bengt Jansson har uttalat tveksamhet på den punkten men tveksamheten synes närmast hänföra sig till om det föreligger hög grad av sannolikhet för att var och en som är i samma situation skulle ådra sig en motsvarande skada. Vad Bengt Jansson uttalat ger däremot stöd för att det föreligger hög grad av sannolikhet för att en person med S.L:s läggning skulle ådra sig en sådan skada.

Regeringsrätten finner att S.L:s arbetssituation under förhandlingsperioden har inneburit en psykiskt pressande situation av sådan intensitet och varaktighet att den med hög grad av sannolikhet kunnat ge upphov till psykiska besvär av allvarlig natur hos honom. Regeringsrätten har då beaktat att en person med S.L:s läggning med stor ansvarskänsla och höga krav på sig själv kan antas lättare ådraga sig en sådan form av besvär och också kan vara benägen att inte söka läkarbehandling för dem. Mot bakgrund härav får anses att S.L. varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet.

Utredningen talar med betydande styrka för att skadan har orsakats av den skadliga inverkan i arbetet som således har förelegat. Det är omvittnat hur S.L. redogjort för hur pressad han känt sig av förhandlingssituationen och att han uttalat tankar om att lämna sitt arbete och gå arbetslös hellre än att förbli i sin situation. Likaledes har berättats om att han inte förmådde koppla av från problemen utan ständigt föreföll att tänka på arbetet. Det är också omvittnat att han med oro såg fram emot de nya förhandlingar som skulle påbörjas inom en relativt nära framtid. Någon som helst omständighet som talar i motsatt riktning har inte framkommit. Regeringsrätten finner övervägande skäl tala för orsakssamband.

Vad som då återstår är att avgöra om S.L:s psykiska besvär är att anse som en sådan skada av psykisk eller psykosomatisk natur som enligt undantagsbestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket LAF inte skall anses som arbetsskada. De skador som avses i detta lagrum karakteriseras ofta av att de grundar sig på förhållanden som gränsar till misshälligheter av privat natur eller som annars mera anknyter till den försäkrades person än till arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena som sådana. Ifrågavarande skada är inte av den naturen. Inte heller i övrigt finns grund för att anse undantagsbestämmelsen tillämplig i målet.

S.L:s dödsfall skall således anses ha inträffat till följd av arbetsskada och Riksförsäkringsverkets överklagande skall inte bifallas.