SOU 1992:39

Begreppet arbetsskada : delbetänkande

Till statsrådet Bo Könberg

Genom ett beslut den 22 augusti 1991 bemyndigade regeringen dåvaran- de chefen för socialdepartementet att tillkalla en särskild kommitté för att göra en analys av de grundläggande bestämmelserna om arbetsskada i 2 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring och deras tillämpning. Genom senare beslut den 5 december 1991 har regeringen bemyndigat statsrådet Bo Könberg såsom ansvarig för ärenden om arbetsskadeförsäkring att låta det uppdrag som lämnats kommittén övertas av en särskild utredare. Den 10 februari 1992 förordnades presidenten i försäkringsöverdoms- tolen Leif Ekberg som särskild utredare.

Att som sakkunniga biträda utredaren i den del av uppdraget som gäller arbetsskadebegreppet förordnades den 24 februari 1992 kammar- rättslagmannen Lars-Göran Hessmark, avdelningschefen i riksförsäk- ringsverket Jan Nordlund, avdelningschefen i Hallands läns allmänna försäkringskassa Jan Bergkvist, departementssekreteraren i tinansdepar- tementet Eva Lindhé, departementssekreteraren i arbetsmarknadsdeparte- mentet Anders Jeppson, departementssekreteraren i socialdepartementet Kerstin Stridsberg samt den 16 mars 1992 docenten, förtroendeöverläka- ren i Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa Bengt Swahn.

Såsom experter åt utredningen, att ingå i en referensgrupp sammansatt av representanter för de i riksdagen ingående politiska partierna, förord- nade statsrådet den 20 mars 1992 riksdagsledamötema Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Rune Backlund (c), Kenneth Lantz (kds) och Nils-Olof Gustafsson (5) samt ombudsmannen Lennart Beijer (v) och kanslichefen Gustav Rhenman (nyd). Samma dag förordnade statsrådet såsom experter åt utredningen, att ingå i en referensgrupp bestående av representanter för arbetsmarknadens parter, ombudsmannen Lars-Åke Sandqvist, Tjänstemännens centralorganisation, leg. psykologen Birgit Hansson, Sveriges akademikers centralorganisation, förhandlingsdirek- tören Margareta Sjöberg, statens arbetsgivarverk, förhandlaren Jan Svensson, Landstingsförbundet, sekreteraren Bengt Pewe, Svenska Kommunförbundet, biträdande direktören Alf Eckerhall, Svenska Ar- betsgivareföreningen och jur.kand. Mikaela Birgersdotter, Företagarnas riksorganisation samt den 7 april 1992 ombudsmannen Börje Grahn, Landsorganisationen i Sverige.

Sekreterare åt kommittén har varit avdelningschefen Lars Baltzari.

Utredningen, som antagit namnet Arbetsskadeförsäkringsutredningen, får härmed överlämna delbetänkandet Begreppet arbetsskada. I förslagen instämmer samtliga sakkunniga.

Stockholm i april 1992

Leif Ekberg

/Lars Baltzari

SOU 1992z39 Innehåll

Tabellförteckning

Förkortningar

Förteckning över allmänna försäkringskassor

Sammanfattning Författningsförslag 1 Inledning 1 1 Bakgrund 1.2 Utredningsuppdraget 1 . 3 Utredningsarbetet 2 Ersättning vid arbetsskada 2.1 Lagen om arbetsskadeförsäkring 2.2 Lagen om statligt personskadeskydd 2.3 Trygghetsförsak" ring vid arbetsskada 2.4 Det statliga avtalet om ersättning vid personskada 3 Ersättning vid sjukdom 3.1 Lagen om sjuklön 3.2 Lagen om allmän försäkring 3.2.1 Sjukpenning 3.2.2 Rehabiliteringsersättning 3.2.3 Förtidspension 3.3 Ersättningar som grundas på avtal 3.3.1 Allmänt 3.3.2 Kompletterande ersättning för privatanställda arbetare 3.3.3 Kompletterande ersättning för anställda inom kommuner och landsting 3.3.4 Kompletterande ersättning för privatanställda tjänstemän 3.3.5 Kompletterande ersättning för statsanställda 3.3.6 Sammanfattning 4 Något om begreppet arbetsskada 4.1 Skadlig inverkan

4.1.1 Allmän regel 4.1.2 Avgränsning 4. 1.3 Farlighetsbedömningen

11 13 15 19 21

2 1 22 22

25

25 27 28 30

33

33 34 34 34 34 35 35

35

36

36 37 37

39

39 39 40 40

4.2

5.3

5.4

6.2

6.3 6.4

6.5

6.6 6.7

4.1.4 Regeringens proposition (1975/76: 197) om arbetsskadeförsäkring 4.1.5 Arbetsskadeutredningen (SOU 1985:54) 4.1.6 Frågan om skadlig inverkan och principen om "försäkrad i befintligt skick"

Sambandsbedömningen

4.2.1 Presumtion för samband 4.2.2 Erfarenheter av tillämpningen

Utvecklingen inom arbetsskadef'örsäkringen Ärendeutveckling åren 1980—1991 Framtida ärendeutveckling

5.2.1 Iakttagabara tendenser 5.2.2 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning 5.2.3 Arbetsmiljö 5.2.4 Sjuklön

5.2.5 Förlängd samordningstid 5.2.6 Sammanfattning

Försäkringskassomas bedömningar av arbetsskador 5.3.1 Tidigare skillnader i bedömningarna 5.3.2 Nuvarande skillnader i bedömningarna 5.3.3 Skillnader i kostnaden för arbetsskade- sjukpenning 5.3.4 Skillnader mellan kassoma vad avser livräntor 5.3.5 Hur frekvent anmäls arbetsskador? 5.3.6 Prövningar i försäkringsrätterna

Arbetsskadeförsäkringens finansiering

5.4.1 Utveckling åren 1980—1991 5.4.2 Riksförsäkringsverkets prognoser 5.4.3 Regeringens proposition (1991/92: 149) om avskaffande av delpensionsförsäkringen 5.4.4 Aviserad sänkning av arbetarskyddsavgiften

Skadeståndstalan mot arbetsgivare

Parterna bakom det avtalsreglerade försäkringsskyddet vid arbetsskada

Möjligheten för en anställd att föra skadeståndstalan vid arbetsskada Arbetsdomstolens dom 137/ 88 De fackliga organisationernas intresse av bibehållna

trygghetsförsäkringar

Arbetsgivarnas intresse av bibehållna trygghets—

försäkringar

Samhällets intresse av bibehållna trygghetsförsäkringar Något om den skadeståndsrättsliga bedömningen

41 41

42 43 43 44

45

45 52 52 53 53 54 55 56 56 56 57

59 61 63 66 69 69 73

75 75

77

77

78 79

80 81 82 82

7 Överväganden vid en förändring av arbetsskade- begreppet 35 7.1 Allmänna synpunkter på arbetsskadebegreppets utformning 85 7.2 Vilka tänkbara förändringar står till buds? 86 7.2.1 Sjukdomsbegreppet definieras i en förteckning av skadlig påverkan och ersättningsberättigande sjukdomar 86 7.2.2 Högre krav ställs på visad skadlighet 88 7.2.3 Frågan om skadlig inverkan avgörs efter en normalitetsbedömning 88 7.2.4 Försäkringen skall endast omfatta skador som direkt uppkommit till följd av arbete 90 7.2.5 Förändrad regel för bedömning av samband 91 7.2.6 Särskild regel för bedömning av samband vid försämring 93 8 Förslag till förändrat arbetsskadebegrepp 95 8.1 Inledning 95 8.2 Högre ställda krav på visad skadlighet 96 8.2.1 Generellt skadebegrepp 96 8.2.2 Kvalitativa krav 97 8.2.3 Kvantitativa krav 99 8.2.4 Skadlig inverkan i förhållande till principen om "försäkrad i befintligt skick" 100 8.3 Ett blandat system för bedömning av samband 101 8.3.1 Inledning 101 8.3.2 Presumtion för samband 102 8.3.3 Krav på övervägande skäl som talar för samband 103 8.3.4 Särskilt om bedömning av samband vid för-

sämring av sjukdom 105

8.4 Övergångsbestämmelser 108 8.5 Inget behov av anpassning i lagen om statligt person- skadeskydd 1 12 8.6 EG-aspekter 1 13

9 Beräkning av förslagets effekter 115

9.1 Beräkning av effekter på ärendemängden 115 9.1.1 Förutsättningar 115 9.1.2 Högre ställda krav på visad skadlighet 115 9.1.3 Krav på övervägande skäl som talar för samband 121 9.1.4 Sammanfattning 122 9.2 Effekter på försäkringens kostnader 123 9.2.1 Sjukpenning 123 9.2.2 Livränta 125 9.3 Konsekvenser för försäkringskassorna 127

9.3.1 Allmänna antaganden om den framtida ärende- utvecklingen 127

9.3.2 Utredningsförslagets konsekvenser för den framtida ärendeutvecklingen 9.3.3 Förändrade utredningskrav 9.3.4 Utbildning och information 9.4 Förslagets konsekvenser för förvaltningsdomstolama

Bilaga Begreppet arbetsskada i annan lagstiftning och i konventioner

127 128 128 129

131

Tabellförteckning

10 11 12

13

14

15

16

Ersättningar från TFA under år 1990 Ersättning för sveda och värk från TFA

Några exempel på ersättning från TFA vid medicinsk invaliditet

Antal anmälda arbetsskador samt skador kvar efter samordningstiden åren 1980—1991

Ärenden kvar efter samordningstiden åren 1980—1991

Anmälda arbetssjukdomar, kvar efter samordningstiden åren 1980—1991

Antal godkända arbetssjukdomar åren 1980—1991 Andel godkända arbetsskador åren 1980—1991 Ärendebalanser vid utgången av åren 1979—1991 Arbetssjukdomar i balans den 31 december 1991 Olycksfall m.m. i balans den 31 december 1991

Andel godkända arbetsskador, godkända arbetssjukdomar och godkända sjukdomar i rörelse— och stödjeorganen. Arenden avgjorda i försäkringskassoma juli 1990 — juni 1991

Sjukpenningkostnad enligt LAF , per försäkringskassa, per sjukpenningförsäkrad inom resp. kassa juli 1990 — juni 1991 samt sjuktal år 1990

Antal egenlivräntor december 1990 jämfört med antal sjukpenningförsäkrade den 31 december 1990 och med antal f'ortidspensioner/sjukbidrag december 1989

Antal sjukpenningförsäkrade den 31 december 1990 samt antal anmälningar om arbetsskada år 1990, per försäkringskassa

Antal anmälningar kvar efter samordningstiden per 1 000 sjukpenningförsäkrade, juli 1990 — juni 1991

Sid.

28 29

30

45

47

48 49 50 50 51 52

57

60

62

64

65

Sid.

17 Andel avgjorda mål där försäkringsrätterna ändrat försäkringskassornas beslut åren 1988—1991 67

18 Andel godkända arbetsskador avgjorda i försäkringskassoma juli 1990 — juni 1991 samt andel och antal ändrade beslut i försäkringsrätterna år 1991 68 19 Arbetsskadefonden; inkomster, utgifter, fondförändring och behållning åren 1980—1991 70 20 Arbetsskadefondens utgifter åren 1980—1991 71 21 Ersatta sjukpenningdagar samt antal livräntor enligt LAF åren 1980—1991 72 22 Antal egenlivräntor december 1991 och årmedelbelopp, efter samordning med pension, fördelade efter ålder 72

23 RFV:s prognos för arbetsskadefonden åren 1991—1997 73

24 RFV:s prognos för arbetsskadefonden åren 1991—1997 vid en höjning av avgiften till 2,8 % 74

25 Utveckling av arbetsskadefonden åren 1991—1997 förutsatt att sjukpenning från LAF upphör fr.o.m. 1993 samt att avgiften höjs till 2,0 % 74

26. Sammanställning av förslagets effekter på ärendemängden 123

27 Antal egenlivräntor, december 1991, fördelade efter ålder samt nettoökning av antalet livräntetagare under år 1991 125

Förkortningar

AFL Lagen (1962:381) om allmän försäkring

AGS Avtalsgruppsjukförsäkring

AGS-KL Avtalsgruppsjukförsäkring för anställda inom kommuner och landsting

AMF Arbetsmarknadsförsäkringar

F lsjb Förtidspension/sjukbidrag

FASP Förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

FÖD Försäkringsöverdomstolen

ILO Internationella arbetsorganisationen

ITP Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän

LAF Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

LO Landsorganisationen i Sverige

prop. proposition

PSA Det statliga avtalet om ersättning vid personskada

PTK Privattjänstemannakartellen

RFV Riksförsäkringsverket

SAF Svenska arbetsgivareföreningen

SGI Sjukpenninggrundande inkomst

SjLL Lagen (1991: 1047) om sjuklön

SOU Statens offentliga utredningar

TCO Tjänstemännens centralorganisation

TCO-OF TCO:s förhandlingsråd för offentliganställda

TFA Trygghetsförsäkring vid arbetsskada

TFA-KL Trygghetsförsäkring vid arbetsskada för anställda inom kommuner och landsting

TrN Statens trygghetsnämnnd

YFL Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring

Förteckning över allmänna

försäkringskassor

01 03 04 05

07 08

10 11

12 13 14 15 16 17

18 19 20 21 22

23 24 25 34 3 8

Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns Jönköpings läns

Kronobergs läns Kalmar läns Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns

Malmöhus Hallands läns Bohusläns Älvsborgs läns Skaraborgs läns Värmlands läns

Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Västernorrlands läns

Jämtlands läns Västerbottens läns

Norrbottens läns Malmö Göteborg

Sammanfattning

I betänkandet redovisar arbetsskadeförsäkringsutredningen resultatet av den del av utredningsuppdraget som avser en översyn av begreppet arbetsskada.

Antalet arbetsskador som anmäls till försäkringskassorna har stigit oavbrutet under den senare delen av 1980-talet. Av de anmälda skadorna blir endast en del föremål för en försäkringsmässig prövning i kassorna. För att en skada skall prövas fordras i regel att den skadade varit sjuk- skriven eller haft kostnader för vård efter samordningstidens utgång. De skador som skall prövas av kassorna har ökat på ett närmast dramatiskt sätt under 1980-talets senare hälft. Detta har medfört långa handlägg- ningstider och växande ärendebalanser. Under åren 1990 och 1991 har dock antalet anmälda skador minskat. Det finns omständigheter som talar för att denna minskning inte är tillfällig. Bland annat förväntas förbättrad rehabilitering, regeländringar inom arbetsmiljöområdet, arbetsgivarens skyldighet att utge sjuklön samt den förlängda samord— ningstiden sammantaget medföra att såväl antalet arbetsskador som antalet anmälningar som skall bli föremål för en försäkringsmässig prövning kommer att minska ytterligare.

Inledningsvis korn försäkringskassornas tillämpning av arbetsskadeför- säkringen att präglas av en viss osäkerhet. Detta gällde främst bedöm- ningar av de nya sjukdomar som kom att omfattas av försäkringen. Kri— tik kom att riktas mot vad man från vissa håll ansåg vara en alltför restriktiv tillämpning samt mot att bedömningarna varierade mellan olika kassor. Statistiska skillnader i godkännandefrekvens mellan kassorna kunde också noteras under ett inledningsskede. Med stöd av en fram- växande praxis har andelen godkända skador kommit att öka och ut— gjorde år 1991 för arbetssjukdcmamas del 77 % och för olycksfallen 86 %. Utredningen har även granskat statistik avseende kassomas bedömningar under perioden juli 1990 — juni 1991. Resultatet av gransk- ningen ger bilden av en i stort sett acceptabel likformighet mellan kassorna.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom en särskild arbetsgivarav- gift. Denna avgift bestämdes år 1988 till 0,9 % av avgiftsunderlaget, som i princip motsvaras av vad irbetsgivaren under året utgett som lön i pengar eller naturaförrnåner. Irflutna medel tillförs arbetsskadefonden med vars tillgångar kostnader för ersättningar enligt lagen om arbetsska- deförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser skall täckas. Som ett resultat av ett ökat antal ärenden och en för de försäkrade gynnsam utveckling av praxis har kostnaden för försäkringen ökat. År 1987 hade försäkringens utgifter överstigit dess inkomster så att fondens behållning tog slut. År 1991 översteg kostnaderna inkomsterna med drygt 6 300

miljoner kronor och det sammanlagda underskottet i fonden uppgick vid årets slut till drygt 20 100 miljoner kronor.

Som ett komplement till arbetsskadeförsäkringen har parterna på ar- betsmarknaden slutit kollektivavtal om en trygghetsförsäkring vid arbets- skada. Genom trygghetsförsäkringen garanteras de anställda ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer vid en inträffad arbetsskada. Störst betydelse har trygghetsförsäkringen när det gäller ekonomisk ersättning för s.k. ideell skada dvs. ersättning för sveda och värk, lyte eller men samt för olägenheter i övrigt. Ersättning från trygghetsförsäkringen lämnas utan att frågan om vållande behöver prövas. I kollektivavtalet har vidare införts en klausul som friskriver arbetsgivaren från skades— tåndsansvar. Trygghetsförsäkringama har medfört att skadeståndsans— pråk mot arbetsgivare är mycket sällsynt förekommande.

Utredningen har funnit att det generella skadebegreppet bör bibehållas. Med arbetsskada skall enligt utredningen även i fortsättningen förstås skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses i princip varje i arbetsmiljön förekomman- de faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Förslaget gör det möjligt att även i framtiden fånga in den kunskaps- utveckling som sker på det medicinska området. Det generella skade- begreppet är också mest ändamålsenligt ur det skadeförebyggande arbetarskyddets synpunkt. Från dessa utgångspunkter har utredningen flmnit en generell beskrivning vara att föredra framför t.ex. en teknik där vissa skadliga faktorer förtecknas i en lista.

Utredningen föreslår dock att kravet på kunskap om den skadebringan- de egenskapen hos en åberopad arbetsmiljöfaktor skärps. För att skadlig inverkan skall anses ha förelegat är det enligt nuvarande praxis till— räckligt att det kan visas att en faktor, eller kombination av faktorer, sannolikt kan ge upphov till den typ av skada som drabbat den försäkra- de. Utredningen föreslår att kravet skall höjas så att skadlig inverkan bedöms föreligga först när det med en hög grad av sannolikhet kan visas att faktorn har en sådan skadebringande egenskap.

Utredningen redovisar också vissa synpunkter på hur beslutsfattaren bör tillämpa principen att skadlig inverkan skall bedömas med hänsyn tagen till den försäkrades befintliga skick eller särskilda känslighet.

När en försäkrad varit utsatt för skadlig inverkan skall sambandet mellan denna skadlighet och den skada som uppkommit i det enskilda fallet bedömas enligt en för arbetsskadeförsäkringen mycket gynnsam bevisregel. Sådant samband skall anses föreligga om inte betydlig starkare skäl talar mot det. Utredningen föreslår att denna bevisregel blir oförändrat tillämplig på skador till följd av olycksfall samt då en försäk— rad varit utsatt för viss form av skadlighet eller ådragit sig viss typ av sjukdom. Utredningen åsyftar därvid sådana arbetssjukdomar som är ur tillämpningssynpunkt av oproblematisk natur. Kännetecknande för dem är att de sedan länge blivit ganska klart avgränsade i praxis. Dit hör sjukdomar som framkallats genom ämne, strålande energi, skakningar, vibrationer, mekaniska stötar, buller och smitta eller sjukdom i sena eller senas omgivning, sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikon-

dyler, inflammation i slemsäck och perifer nervförlamning.

För övriga typer av sjukdomar föreslår utredningen en skärpt bevis- regel som innebär att presumtion inte skall anses föreligga för ett orsakssamband. I stället skall det krävas positiva belägg för att skadan har orsakats av arbetet. Samband skall enligt utredningens förslag föreligga om övervägande skäl talar för det. Motivet för skärpningen är att de gångna årens erfarenheter av nuvarande bevisregel visat att denna inte är särskilt väl lämpad för att avgöra sambandsfrågan när det gäller sjukdomar för vilka det normalt föreligger en rad olika konkurrerande orsaker till uppkomsten i det enskilda fallet. Den medicinska vetenska- pen kan, i fråga om dessa sjukdomar, inte på ett tillfredsställande sätt tillhandahålla underlag för bedömningar som gör att gränsen mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador kan upprätthållas på ett acceptabelt sätt. Bland dessa sjukdomar återfinns främst rygg— och ledbesvär, sjukdomar och skador i muskler samt de psykiska och psyko— somatiska sjukdomarna.

Utredningens förslag innebär således en differentiering av den nuva- rande enhetliga bevisregeln. Större anspråk kommer därmed att ställas på de tillämpande organen. Den skärpta bevisregeln med sitt ökade krav på visat samband kommer att föra med sig behov av mer omfattande utredningar än i dag. Det gäller såväl i fråga om kartläggning av kon— kurrerande skadeorsaker som beträffande medicinska frågor.

Utredningen föreslår att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1993 och att tidigare regler skall tillämpas vid beslut om arbets- skada som inträffat före detta datum och som anmälts till försäkrings- kassan senast den 31 december 1993.

De föreslagna förändringarna beräknas, när de tillämpas vid samtliga bedömningar av anmälda skador, minska antalet godkända arbetssjuk- domar med mellan 40 och 50 %. Utredningen, som studerat försäkrings- kassomas bedömningar för år 1990, beräknar att antalet godkända arbetssjukdomar skulle sjunka från ca 55 500 till ca 30 800. Jämfört med kostnaden för arbetsskadesjukpenning år 1991 innebär detta en minskning med ca 2 360 miljoner kronor. Minskad sjukskrivning till följd av arbetsskada kommer i stället att ekonomiskt belasta den allmän- na försäkringen. Den statsfinansiella besparingen kan därför beräknas till ca 10 % av de minskade kostnaderna för arbetsskadesjukpenning, dvs. ca 236 miljoner kronor.

Livräntekostnadema minskar också. Om de föreslagna reglerna till- lämpats på dem som beviljades livränta under år 1991 skulle kostnads- rninskningen ha blivit ca 290 miljoner kronor. På längre sikt kan de föreslagna reglerna innebära en minskning av de årliga kostnaderna med ca 1 500 miljoner kronor.

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkringl

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 2 55 lagen (1976:380) om ar- betsskadeförsäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 5 Med arbetsskada förstås i Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. inverkan i arbetet. Med annan

skadlig inverkan avses inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till sådan skada som den för- säkrade har. Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta, anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.

2 5 Har försäkrad varit utsatt för Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig olycksfall skall, skada som han inverkan i arbetet, skall skada har ådragit sig anses vara orsa- som han har ådragit sig anses kad av olycksfallet, om inte vara orsakad av den skadliga betydligt starkare skäl talar mot inverkan, om ej betydligt stark- det. are skäl talar mot det.

1 Lagen omtryckt 1977:264

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har försäkrad varit utsatt för annan skadlig inverkan av — ämne,

— strålande energi, — skakningar, vibrationer, eller mekaniska stötar, — buller eller

— smitta,

skall skada som han har ådra- git sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det.

Vad som sagts i andra stycket om orsakssamband gäller även när försäkrad som varit utsatt för annan skadlig inverkan har ådragit sig — sjukdom i sena eller i senas omgivning, — sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler, — inflammation i slemsäck eller — perifer nertförlamning.

Har försäkrad i annat fall än som avses i andra och tredje styckena varit utsatt för annan skadlig inverkan, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller för arbetsskada som har inträffat före detta datum och som anmälts till allmän försäkringskassa senast den 31 december 1993.

1. Inledning

1.1. Bakgrund

Arbetsskadeförsäkringen har varit i kraft sedan den 1 juli 1977. Försäk- ringen innebar att man införde ett generellt skadebegrepp och kraftigt förhöjda kompensationsnivåer. Försäkringen har medfört att tillström- ningen av ärenden efter hand har tilltagit. Till detta har bidragit att kännedomen om försäkringen har ökat bland allmänheten genom mass- mediernas försorg och genom olika insatser från försåkringskassor, riksförsäkringsverket och de fackliga organisationerna. Det generella skadebegreppet har lett till att allt fler skador har godtagits som arbets- skada. Kostnaderna för försäkringen har i sin tur stigit, arbetsskadefon- dens kapital är sedan länge förbrukat och försäkringen måste i stor utsträckning finansieras över statsbudgeten. Kritik har riktats mot lagens definition av vad som skall anses som en arbetsskada och en klarare gränsdragning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador har efterlysts.

Lagen har setts över av en särskild utredningsman tillkallad 1984 som föreslog (SOU 1985:54) vissa åtgärder för att komma till rätta med ärendebalanser och långa handläggningstider på annat sätt än genom resursförstärkning. Riksdagens revisorer har efter en förvaltningsrevi- sion i en kritisk rapport (1988/8915) gjort gällande att arbetsskadeförsäk- ringen bl.a. till följd av arbetsskadebegreppets uppbyggnad inte fungerar väl i sin nuvarande utformning. Riksdagen har vid upprepade tillfällen behandlat motioner som syftat till förändring av arbetsskadeförsäkring- en.

Den förutvarande regeringen utfärdade den 22 augusti 1991 direktiv för en kommitté för översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkring- en. Uppgiften var i huvudsak att göra en analys av bestämmelserna i 2 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring och bedöma om dessa bestämmel- ser om arbetsskadebegreppet hade fått en ändamålsenlig utformning. Bevisregeln i 2 kap. 2 5 skulle dock inte ändras.

Kommittén kom aldrig att starta sin verksamhet. Den 5 december 1991 beslöt regeringen att kommitténs uppdrag skulle övertas av en särskild utredningsman. Denne skall dels överväga förslag till ändring av grun- derna för vad som skall anses som arbetsskada, dels överväga under vilka förutsättningar försäkringsskyddet för arbetsskadade kan tillgodo- ses på annat sätt än genom nuvarande system t.ex. genom en obligato- risk arbetsskadeförsäkring som kan tecknas i privata försäkringsbolag.

I detta betänkande redovisas utredningens överväganden och förslag såvitt gäller arbetsskadebegreppet. Den andra delen av utredningsupp-

draget kommer att redovisas senare. Enligt direktiven bör så ske senast före utgången av innevarande år.

1 .2 Utredningsuppdraget

Utredningens direktiv (dir. 1991:109) framgår av vad statsrådet Bo Könberg anförde vid regeringssammanträde den 5 december 1991. En- ligt honom är problemen med arbetsskadeförsäkringen mångfasetterade samtidigt som det är angeläget att skyndsamt komma fram till lösningar. När det gäller förevarande del av utredningsuppdraget framhålls följan- de.

Arbetsskadeförsäkringen har betydelse för det förebyggande arbets- miljöarbetet och för möjligheterna att upptäcka nya arbetsmiljörisker. Genom arbetsskadeanmälningama får ansvariga myndigheter, företag, organisationer och andra intressenter kännedom om brister i arbetsmiljön som leder till arbetsskador. För att försäkringen skall kunna fylla denna funktion är det viktigt att gränsen mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador kan upprätthållas. Ett instrument behövs med vilket man med rimlig grad av säkerhet kan identifiera de skador som faktiskt har sin grund i arbetet.

Frågan ställs om arbetsskadeförsäkringen med nu gällande presumtion om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en uppgiven skada leder till att en rimlig sådan gräns upprätthålls. l direktiven besvaras denna fråga med nej och det anses nödvändigt att åtgärder vidtas för att ändra detta förhållande. Utredningen skall därför överväga och lämna förslag till ändring av de grundläggande bestämmelserna om arbetsskada i 2 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring i syfte att åstad- komma en tydligare avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador. Med denna utgångspunkt bör utredningen kunna ompröva dessa regler utan någon särskild begränsning.

Utredningen bör också pröva behovet av anpassning av lagstiftning som anknyter till lagen om arbetsskadeförsäkring, t.ex. lagen om statligt personskadeskydd. Konsekvenserna för försäkringskassoma och förvalt— ningsdomstolama skall så långt som möjligt anges. Utredningen skall också analysera och bedöma konsekvenserna för de avtalsbundna försäk- ringarna om ersättning vid arbetsskada och beakta huruvida förslagen kan förväntas få återverkningar på benägenheten hos dem som skadas att föra fram skadeståndsanspråk mot arbetsgivare.

Utredningen bör redovisa uppdraget i denna del senast den 30 april 1992.

1 .3 Utredningsarbetet

Utredningsmannen har biträtts av dels sakkunniga dels två referens- grupper den ena sammansatt av representanter för de i riksdagen ingåen- de politiska partiema och den andra bestående av representanter för arbetsmarknadens parter. Utredningsmannen förordnades genom beslut

den 10 februari, flertalet av de sakkunniga genom beslut den 24 februari och flertalet av experterna i referensgrupperna genom beslut den 20 mars 1992. Sammanträde har hållits med de sakkunniga vid fyra tillfäl- len med början den 3 mars och med vardera referensgruppen vid två tillfällen med början den 25 mars.

Arbetet har fått bedrivas under stark tidspress. Tiden har varit så knapp att nödvändigt analysarbete har fått begränsas. Konsekvensbe- skrivningarna har i viss utsträckning fått bli av övergripande karaktär.

2. Ersättning vid arbetsskada

2.1. Lagen om arbetsskadeförsäkring

Lagen (l976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977, samtidigt som lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphörde att gälla. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

Arbetsskadesskyddet enligt LAF omfattar alla förvärvsarbetande, dvs. förutom arbetstagare även uppdragstagare och egna företagare. Beträff- ande de båda sistnämnda kategorierna förutsätts dock att den skadade är bosatt i Sverige. LAF gäller även vid arbete som en arbetstagare utför utomlands, om arbetet avses vara högst ett år och arbetstagaren är utsänd av en arbetsgivare med verksamhet här i riket.

Arbetsskadeförsäkringen gäller även för den som deltar i arbetsmark- nadsutbildning, är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller deltar i vidgad arbetsprövning efter beslut av länsarbetsnämnden. Skyddet gäller även den som genomgår arbetsprövning eller arbetstråning som har god- känts av allmän försäkringskassa eller deltar i arbetslivsinriktad rehabili- tering enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring (AFL).

Försäkringen omfattar dessutom vissa andra studerandegrupper. Dessa omfattas endast under moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete.

Med arbetsskada förstås skada till följd av olycksfall eller annan skad- lig inverkan i arbetet. Även olycksfall vid färd till eller från arbets- stället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. För skada som framkallats av smitta gäller särskilda regler.

Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det.

Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. Detta innebär att LAF gäller även i fråga om arbets- sjukdom som har uppstått till följd av en inverkan som har skett före den 1 juli 1977 om sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tid- punkt.

Arbetsskadan skall i princip ha varat längre än 180 dagar för att ge den försäkrade rätt till ersättning enligt LAF. För tiden dessförinnan, samordningstiden, gäller att den försäkrade har rätt till ersättning i form av sjuklön från arbetsgivaren och ersättning från den allmänna försäk- ringen i form av t.ex. sjukvårdsersättning och sjukpenning. Den som inte är sjukförsäkrad har dock rätt till förmåner även under samord-

ningstiden. Under denna tid ersätter arbetsskadeförsäkringen dessutom nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel i den mån dessa kostnader inte ersätts enligt AFL. För skada som inträffat före den 1 januari 1992 är samordningstiden 90 dagar.

Efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvän- diga kostnader för bl.a. läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel. Vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan efter samordningstiden utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning enligt LAF motsvarar normalt 1/365 av årsinkomsten upp till 7,5 basbelopp (252 700 kr år 1992).

Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtondel har den försäkrade rätt till ersättning i form av livränta för den in- komstförlust som uppkommer. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om han inte hade skadats och den inkomst han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan ersätter inkomstförlust upp till 7,5 basbelopp. Inkomstbortfall som för år understiger en fjärdedel av basbeloppet (8 425 kr år 1992) ger dock inte rätt till livränta.

Som underlag för beräkning av livränta läggs i princip den försäkra- des sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL vid den tidpunkt från vilken livränta skall utges eller, om han inte var sjukpenningförsäkrad, den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenningrundande in- komst. Skall livränta börja utges först sedan avsevärd tid har förflutit efter den skadliga inverkan i arbetet får underlaget bestämmas med led— ning av annan högre förvärvsinkomst än den Sjukpenninggrundande in- komsten, om särskilda skäl talar för det.

För försäkrad som inte har fyllt 25 år när skadan inträffade gäller särskilda regler för beräkning av livränteunderlaget, vilka tar sikte på den försäkrades sannolika framtida inkomst som oskadad. Reglerna innebär att en uppräkning av underlaget görs för den försäkrade vid 18, 21 och 25 års ålder. Uppräkningen bygger på antagande om genom— snittslönen för berörda åldersgrupper i den försäkrades yrke.

För försäkrad som genomgår utbildning utgörs livränteunderlaget under beräknad utbildningstid av lägst den inkomst han sannolikt skulle ha fått om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit studierna och börjat förvärvsarbeta. För tid efter utbildningens slut utgörs underlaget av lägst den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade då sannolikt skulle ha fått om skadan inte hade inträffat.

Är en försäkrad som har rätt till livränta samtidigt berättigad till förtidspension enligt AFL med anledning av den inkomstförlust som för- anlett livräntan, utges livräntan endast i den mån den överstiger pen— sionen. En livränta kan tidsbegränsas eller utges tills vidare. Livräntan utges i princip längst till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år.

Har en försäkrad avlidit till följd av en arbetsskada utges begrav— ningshjälp med ett belopp som motsvarar 30 % av basbeloppet vid tiden för dödsfallet (10 110 kr år 1992).

Om en försäkrad avlider till följd av en arbetsskada kan livränta utges

till efterlevande make, med make jämställd man eller kvinna samt bam. Vid dödsfall till följd av skada som inträffat före den 1 januari 1990 gäller äldre regler.

Ersättning lämnas i form av omställningslivränta, särskild efterlevan- delivränta och livränta till barn under förutsättningar som är likartade med reglerna för efterlevandepension från folkpensioneringen.

Livränta till efterlevande beräknas på grundval av ett ersättnings- underlag som i princip motsvarar den avlidnes årsinkomst. Ersättnings- underlaget är begränsat till 7,5 basbelopp. Livränta till barn är 40 % av ersättningsunderlaget. Finns flera barn ökas procenttalet med 20 för varje barn. Det sammanlagda beloppet delas sedan lika mellan barnen. Livränta till barn utges till och med den månad barnet fyller 18 år. Vid studier kan livränta utges till och med juni månad det år barnet fyller 20 år

Efterlevande make har rätt till omställningslivränta under tolv månad- er från dödsfallet. Omställningslivräntan förlängs för den som har vård- naden om och stadigvarande sammanbor med barn under tolv år. Rätt till särskild efterlevandelivränta har den vars möjlighet att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst hälften på grund av arbets- marknadsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan jämförlig omständighet. Nedsättningen skall ha bestått alltsedan makens död och får inte endast vara kortvarig. Omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta utges med 20 % av ersättningsunderlaget när den avlidne även efterläm— nar barn som är berättigat till livränta, i annat fall 45 %.

2.2. Lagen om statligt personskadeskydd

Bestämmelser om ersättning från staten för skada ådragen under tjänste- pliktig verksamhet m.m. har sammanförts i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP). Den skyddade personkretsen omfattar bl.a. den som fullgör vämplikts- eller civilförsvarstjänstgöring och den som deltar i räddningstjänst. Lagen omfattar också den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt eller i ett hem för vård och tillsyn av vissa unga eller missbrukare samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Alla skador som inträffar under skyddstiden kan grunda rätt till er- sättning. Detta gäller oberoende av om skadan beror på ett olycksfall eller skadlig inverkan. Skyddstiden börjar när den första färden på- börjas till verksamheten eller intagningen och gäller till dess den sista färden från verksamheten eller intagningen avslutas. Skyddet gäller alltså även under fritid och annan ledighet. Omfattas en skada även av LAF skall ersättning enligt LSP utges endast i den mån ersättningen därigenom blir högre. Enligt LSP utges ersättning vid sjukdom, bestå- ende nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid blir ersätt- ningsreglema i LAF i huvudsak tillämpliga.

2.3. Trygghetsförsäkring vid arbetsskada

Försäkringsskyddet genom den allmänna försäkringen och lagen om arbetsskadeförsäkring kompletteras av förmåner som arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer kommit överens om genom kollektivavtal, trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA. Samtliga anställda som arbe- tar under gällande kollektivavtal är omfattade av försäkringen. Även arbetsgivare som inte slutit kollektivavtal kan teckna trygghetsförsäk- ring. Även arbetsgivaren själv, liksom rörelseidkare utan anställda, kan omfattas av TFA.

Vid tjänstgöring utomlands gäller TFA normalt så länge den anställde har rätt till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Genom en tilläggspremie kan försäkringsskyddet utsträckas till att omfatta utlands- vistelse under längre tid.

TFA administreras av ett konsortium med namnet AMF-trygghetsför- säkring. Försäkringspremien betalas av arbetsgivaren och baseras på lönesumman. Premien är för närvarande (1992) 0,85 % för kollektiv- anställda inom LO-området och 0,05 % för tjänstemän inom PTK-om- rådet. På det kommunala området (TFA-KL) är premien 0,35 %. För- säkringsbeståndet avseende TFA och TFA-KL omfattar ca 174 000 för— säkringsavtal. Drygt 3 miljoner arbetstagare omfattas av TFA och TFA-KL.

Avsikten med TFA är att den som drabbats av personskada i arbetet skall kunna få ersättning enligt skadeståndsrättens normer för sådana anspråk, som inte ersätts genom arbetsskadeförsäkringen, utan att be- höva visa att arbetsgivaren eller någon annan genom vårdslöshet är skadeståndsskyldig. Störst betydelse har TFA:s ersättning för ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte och men samt för olägenheter i övrigt.

Tabell 1 Ersättningar från TFA under år 1990 (milj. kr.)

Sveda och värk 322 Lyte och men 461 Olägenheter i övrigt 370 Förlorad arbetsinkomst 70 Ersättning vid dödsfall 12 Kostnader, vard m.m. 41 Summa ersättningar 1 276 Ersättningsreserv 688 Summa skadekostnader ] 964

Avsättningen till ersättningsreserv avser kostnaden för under år 1990 inträffade skadefall som vid beräkningstidpunkten ännu inte anmälts till AMF—trygghetsförsäkring.

Begreppet arbetsskada och regeln för sambandsbedömning definieras i TFA på i princip samma sätt som i LAF .

Vid olycksfall lämnas ersättning för inkomstförlust om skadan givit upphov till sammanlagt minst åtta dagars sjukskrivning. Vid arbetssjuk- dom lämnas ersättning endast om skadan kvarstår 180 dagar efter visan- dedagen. För sjukdom som visats före år 1992 gäller att skadan skall kvarstå i 90 dagar. Ersättning lämnas fr.o.m. första dagen med vad den försäkrade faktiskt har förlorat i inkomst. Vid beräkning av inkomst- förlustens storlek tar man hänsyn till vad den försäkrade erhållit i form av sjukpenning från försäkringskassan, sjuklön från arbetsgivaren, ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) och annat. För tid efter LAF:s samordningstid betalar kassan som regel hela inkomstförlusten. Uppstår ändå någon förlust, t.ex. inkomstförluster över 7,5 basbelopp, lämnar TFA ersättning.

Ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader eller kostnader för vid olycksfall skadade kläder, glasögon o.dyl. kan lämnas till skadad som är berättigad till ersättning för inkomstförlust eller för sveda och värk. I sjukdomsfall som varat kortare tid än åtta dagar lämnas ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader till den del de sammanlagda kostnaderna överstiger 100 kr. Efter samordningstiden lämnar försäkringskassan er- sättning för läkar- och sjukvårdskostnader.

Vid olycksfall lämnas ersättning för sveda och värk om sjukskriv- ningstiden är minst 31 dagar. I dessa fall lämnas ersättning från arbets- oförmågans första dag. Ersättning vid arbetssjukdom lämnas i regel tidigast fr.o.m. den 91:a dagen efter visandedagen. Ersättning utges dock alltid för sveda och värk om den på grund av arbetsskadans art har varit svår. Normalbeloppen för år 1991 framgår av nedanstående tabell.

Tabell 2 Ersättning för sveda och värk från TFA (år 1991)

De tre första följande tre tid därefter månaderna månader

Sjukhusvård

— svår skada 3 700 2 700 1 900 — annan skada 2 700 2 700 1 900 Annan vård 1 600 1 600 800

Beloppen kan höjas vid t.ex. svåra brännskador och vid vård på inten- sivvårdsavdelning. Ersättningen för sveda och värk betalas ut när den akuta sjukdomstiden har upphört och är fri från inkomstskatt.

Kan den skadade på grund av bestående följder av arbetsskadan inte återgå i sitt tidigare förvärvsarbete, ersätter TFA skäliga kostnader för erforderlig rehabilitering till annat jämförbart yrke.

Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men lämnas när det kvar- stående lytet eller menet förutses bli bestående för framtiden, dock

tidigast då den akuta sjukdomstiden upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med utgångspunkt dels från den medicinska in- validitetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden, dels den skadades ålder när ersättning lämnas.

Tabell 3 Några exempel på ersättning från TFA vid medicinsk invaliditet (år 1991)

Grad av medi— Den skadades ålder, engångsbelopp, kr cinsk invaliditet 25 år 50 år 65 år 100 % 350 000 262 500 175 000 70 % 200 000 150 000 100 000 50 % 140 000 105 000 70 000 30 % 83 000 62 250 41 500 25 % 70 500 52 875 35 250 10 % 31 500 23 625 15 750 1 % 3 200 2 400 1 600

Utöver de i tabellen angivna beloppen kan ytterligare ersättning lämnas t.ex. om det bestående lytet eller menet medfört vanprydande ärr, ampu— tationsdefekt, förlust av sinnesfunktion, tänder eller inre organ. Även ersättningen för lyte eller men är fri från inkomstskatt.

De skadade kan vid bestående medicinsk invaliditet få ersättning för olägenheter i övrigt till följd av skadan. Därmed förstås bl.a. besvär eller ökad anspänning i arbetet, besvär i privatlivet eller minskade möj- ligheter till fritidsaktiviteter. Ersättningen skall uppgå minst till 70 % av ersättningsbeloppet för lyte och men.

Vid dödsfall kan ersättning utges för begravningskostnader och för förlust av underhåll. Till efterlevande make, och med make jämställd man eller kvinna, lämnas dock alltid ersättning för förlust av underhåll med minst 25 000 kr. Till varje barn lämnas alltid ersättning med minst 2 500 kr för varje år som återstår till det år barnet fyller 20 år.

2.4. Det statliga avtalet om ersättning vid personskada

Kompletterande förmåner av samma slag som TFA:s garanteras statligt anställda genom avtalet om ersättning vid personskada (PSA) som bör- jade gälla den 1 april 1986. Motsvarande tidigare avtal, som fortfarande gäller för skada som inträffat eller visat sig före den 1 april 1986, hette statens personskadeförsäkring. Parter bakom PSA är statens arbets- givarverk, SACO, Statsanställdas förbund och TCO-OF.

Statens trygghetsnämnd (TrN) prövar ersättningsanspråk enligt PSA. För TrN:s räkning sker regleringen av skadorna hos AMF-trygghets- försäkring.

PSA gäller i princip alla arbetstagare för vilka statens arbetsgivarverk har rätt att sluta kollektivavtal om avlöningsvillkoren. Arbetsskadebe- grepp och bevisregler inom PSA följer den rättspraxis som utvecklats vid tillämpningen av LAF . Ersättningsreglema i PSA följer skadestånds- rättens normer och är i stort sett desamma som inom TFA.

Ersättning för inkomstförlust lämnas enligt i princip samma regler som i TFA. Vid beräkning av inkomstförlustens storlek tar man bl.a. hänsyn till vad arbetstagaren erhållit i form av lön med sjukavdrag från arbets- givaren. För tid efter LAFzs samordningstid betalar anställningsmyndig— heten full lön till den skadade. Uppstår ändå någon förlust, t.ex. som följd av tjänstgöringsberoende lönetillägg eller bortfall av bisyssla, lämnar PSA ersättning.

Även ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader eller kostnader för vid olycksfall skadade kläder, glasögon o.dyl. lämnas enligt regler som är desamma som för TFA. För tid efter samordningstiden betalar an- ställningsmyndigheten arbetstagarens läkar- och sjukvårdskostnader.

Rehabiliteringsansvaret för en skadad arbetstagare åvilar anställnings- myndigheten.

Ersättning för ideell skada, för olägenheter i övrigt och vid dödsfall överensstämmer i huvudsak med de normer som gäller för TFA.

3. Ersättning vid sjukdom

3.1. Lagen om sjuklön

Genom lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) har en anställd rätt till er- sättning i form av sjuklön från sin arbetsgivare under de första fjorton kalenderdagama i en sjukperiod. Under de tre första dagarna med sjuk- lön har den anställde rätt till 75 % av den lön och andra anställnings- förmåner som han skulle ha fått om han varit i arbete. För tid därefter har den anställde rätt till ersättning med 90 %. Om ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring eller liknande utbetalas till den anställde under sjuklöneperioden skall ersättningen jämställas med sjuklön och tillgodo- räknas arbetsgivaren.

I underlaget för beräkning av sjuklönens storlek inräknas exempelvis även OB-ersättning och liknande som den anställde går miste om till följd av sjukdom. I underlaget skall däremot inte räknas in värdet av sådana förmåner som den anställde inte går miste om på grund av sjuk- dom, t.ex. värdet av fri bil. I SjLL begränsas ersättningsunderlaget inte till de 7,5 basbelopp som gäller vid beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL.

Sjukdomsbegreppet i SjLL har givits samma utformning som i AFL. Till skillnad från AFL krävs dock inte att arbetsförmågan är nedsatt med en viss andel. För rätt till ersättning räcker det att den anställde inte kunnat arbeta viss del av dagen på grund av sjukdom. En anställd kan alltså i princip ha rätt till t.ex. 1/ 10 eller 9/10 sjuklön.

Arbetstagarens rätt till sjuklön gäller från och med den första dagen av anställningen. Gäller anställningen för en kortare tid än en månad har den anställde rätt till sjuklön först sedan han varit anställd i fjorton dagar. Upphör anställningen bryts rätten till sjuklön.

Efter ansökan av en arbetstagare som på grund av sjukdom kan antas komma att vara frånvarande i särskilt stor omfattning kan försäkrings- kassan besluta att särskilda regler skall gälla. Ett bifall till en sådan ansökan medför dels att den anställde har rätt till sjuklön efter en kom- pensationsgrad om 90 % även under de tre första dagarna, dels att arbetsgivaren skall kunna få ersättning från försäkringskassan för den sjuklön som betalats till den anställde.

En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga 90 basbelopp har möjlighet att återförsäkra sig hos försäkringskassan mot vissa av de kostnader för sjuklön som före- taget kan drabbas av vid sjukfrånvaro.

3.2. Lagen om allmän försäkring 3.2.1 Sjukpenning

Om ett sjukdomsfall inte avslutas under den period den anställde haft rätt till sjuklön, alltså inom en ijortondagarspen'od, har han för tid därefter rätt till sjukpenning enligt AFL från försäkringskassan. Sjuk- penningen skall i dessa fall kalenderdagsberäknas och kompensations- graden är 80 % av den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Fr.o.m den 91:a dagen i sjukfallet höjs kompensationsgraden till 90 %. Utges sjuklön från arbetsgivaren, ersättning från avtalsgruppsjukförsäk— ring eller liknande för tid efter den 90:e dagen skall försäkringskassan minska sjukpenningen med samma belopp.

Sjukpenning kan utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån.

Lagen om sjuklön skall inte tillämpas på egenföretagare och uppdrags- tagare. Dessa har vid sjukdom i stället rätt till sjukpenning enligt AFL fr.o.m. första dagen. För egenföretagare och uppdragstagare gäller vidare att sjukpenningen kalenderdagsberäknas under hela sj ukperioden.

3.2.2. Rehabiliteringsersättning

Den som deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering har rätt till en rehabiliteringspenning med 100 % av den sjukpenningrundande inkomst- en (22 kap. AFL). För rätt till rehabiliteringspenning krävs att rehabi- literingsåtgärden ingår i en av försäkringskassan upprättad rehabilite- ringsplan samt att den försäkrade ansöker om sådan ersättning. Dess- utom kan försäkringskassan utge ett särskilt bidrag för vissa merkost- nader som kan uppkomma i samband med rehabiliteringen.

Rehabiliteringspenning kan utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån.

3.2.3. Förtidspension

När arbetsförmågan blir varaktigt nedsatt på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska arbetsförmågan skall förtidspension avlösa sjukpenning som ersättningsform. I de fall arbets- oförmågan inte kan anses som varaktigt nedsatt men kan bedömas bli nedsatt för avsevärd tid har den försäkrade i stället rätt till sjukbidrag. Ett sjukbidrag är alltid begränsat till viss tid, men följer i övrigt samma regler som förtidspension.

Förtidspension kan beviljas efter ansökan från den försäkrade. För- säkringskassan kan även bevilja en försäkrad pension utan att han har gjort ansökan om det.

Förtidspension skall i princip beviljas först sedan all rimlig rehabilite- ring genomförts eller bedömts som utsiktslös.

Ersättning vid förtidspension lämnas från folkpensionen och från den allmänna tilläggspensionen. Ersättningen från folkpensionen är lika stor

vid förtidspension som vid ålderspension, 96 % av basbeloppet för ensam pensionär och 78,5 % för pensionär som lever tillsammans med maka som också uppbär folkpension.

Genom reglerna om beräkning av tilläggspensionens storlek med hjälp av antagandepoäng blir ATP-pensionen vid förtidspension i princip lika stor som den ålderspension den försäkrade skulle varit berättigad till om han eller hon arbetat fram till 65 års ålder.

En förtidspension, eller ett sjukbidrag, kan i normalfallet beräknas ge en kompensationsnivå på 65 % för en försäkrad vars inkomst inte över- stiger 7,5 basbelopp.

3.3. Ersättningar som grundas på avtal 3.3.1 Allmänt

Vid sidan av de ersättningar som betalas ut från den allmänna försäk- ringen vid sjukdom och förtidspension förekommer ersättningar som grundas på olika överenskommelser i kollektivavtal. Ersättning kan lämnas i form av sjuklön från arbetsgivaren eller i form av försäkrings- ersättningar.

Den redovisning som här ges av de kompletterande ersättningarna beskriver de regler som gäller för år 1991.

3.3.2. Kompletterande ersättning för privatanställda arbetare

Privatanställda arbetare har rätt till kompletterande ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) vid sjukdom och förtidspension.

Ersättning lämnas med 12,5 % av den sjukpenning den försäkrade er- hållit från försäkringskassan. Detta motsvarar i princip 10 % av löne- bortfallet för inkomster upp till 7,5 basbelopp. Efter nittio dagar räknat fr.o.m. insjuknandedagen enligt AFL lämnas ingen dagsersättning från AGS.

Om en försäkrad beviljas förtidspension eller sjukbidrag lämnas må- nadsersättning från AGS. Månadsersättningens storlek bestäms med ut- gångspunkt från den SGI som låg till grund för sjukpenningens storlek vid insjuknandetillfället.

Exempel på månadsersättningens storlek för försäkrad som insjuknat efter den 31 december 1990 och beviljats förtidspension (ersättningen inkomstbeskattas).

SGI vid insjuknandet Månadsersättning från AGS år 1991 90 000 1 060 110 000 1 330 130 000 1 730 150 000 2 070 170 000 2 250 190 000 eller högre 2 500

De lag- och avtalsgrundade ersättningarna vid förtidspension fastställs på delvis skilda grunder. Inom den allmänna försäkringen sker det på grundval av tidigare inkomster (ATP-poäng, verkliga och antagna) och arbetad tid (poängår, verkliga och antagna). Inom AGS bestäms må- nadsersättningens storlek på grundval av inkomsten vid insjuknandet. Detta gör det svårt att ange en allmängiltig kompensationsgrad. Schab- lonmässigt kan den dock, vid en lön som inte överstiger 7,5 basbelopp, beräknas uppgå till ca 85 % av den förlorade inkomsten.

3.3.3. Kompletterande ersättning för anställda inom kommuner och landsting

Arbetstagare inom kommuner och landsting som är anställda för en sam— manhängande tid av minst tre månader med en arbetstid som motsvarar minst 40 % av heltid har avtalsenlig rätt till sjuklön från arbetsgivaren. Sjuklön utges med ett belopp motsvarande 10 % av lönebortfallet. Rätten till sjuklön omfattar 90 dagar i varje sjukfall.

Arbetstagare inom kommuner och landsting som saknar rätt till sjuk- lön från arbetsgivaren kan i stället vara berättigade till dagsersättning från avtalsgruppsjuktörsäkring (AGS-KL). Ersättningen motsvarar i princip 10 % av lönebortfallet. Efter nittio dagar räknat fr.o.m. insjuk- nandedagen enligt AFL lämnas ingen dagsersättning från AGS-KL.

Om en försäkrad beviljas förtidspension eller sjukbidrag lämnas må- nadsersättning från AGS-KL. Månadsersättningens storlek är i princip densamma som inom AGS.

3.3.4. Kompletterande ersättning för privatanställda tjänstemän

Vid sjukdom har en privatanställd tjänsteman rätt till kompletterande ersättning i form av sjuklön enligt avtal från arbetsgivaren. Sjuklönen enligt avtal motsvarar 10 % av inkomstförlusten. För inkomstförluster över 7,5 basbelopp lämnas ersättning med 90 %.

Om en tjänsteman beviljats förtidspension lämnas kompletterande er— sättning i form av sjukpension från ITP (Industrins och handelns till- läggspension för tjänstemän). Sjukpension från ITP under förtidspen— sionstid garanterar en viss bruttonivå. Ersättningen i form av sjuk- pension från ITP minskas alltså med ersättningen av förtidspension från folkpension och ATP innan den betalas ut.

Lön respektive del av lön i Ersättningsnivå basbelopp kronor vid förtidspension — 7,5 —- 241 500 80 %

7,5 — 20 241 500 — 644 000 65 %

20 -30 644000—966000 32,5%

3.3.5. Kompletterande ersättning för statsanställda

Arbetstagare hos staten omfattas, normalt efter tre månaders anställ- ning, av s.k. arbetsgivarinträde (a-inträde). Detta innebär att arbetsgi- varen även under sjukdom betalar ut lön till den anställde. Arbetsgivaren har i dessa fall i stället rätt att uppbära den anställdes sjukpenning. Vid sjukdom gör arbetsgivaren ett avdrag på lönen som fr.o.m. den femton- de dagen motsvarar ca 10 %. Avdraget gäller för löneandelar såväl under som över 7,5 basbelopp.

Enligt det statliga pensionsavtalet har en statsanställd som beviljas förtidspension rätt till kompletterande ersättning i form av sjukpension.

Den statliga sjukpensionen utgörs av följande procent av pensions-

underlaget. Pensionsunderlag i basbelopp Pensionsnivå — 1 117,5 % 1— 20 81,5 % 20— 30 40,75 %

Sjukpensionen är en bruttoförmån och skall samordnas med förtidspen- sion eller sjukbidrag i form av folk- och tilläggspension.

3.3.6. Sammanfattning

För anställda med en årsinkomst som ej överstiger 7,5 basbelopp läm- nas ersättning under sjukpenningtid i enlighet med nedanstående figur.

Sjuklön enligt lag, 75% av lönen

De tre första dagarna

sjuklön sjukpenning enligt enligt lag, lag, 90% 80 % av av lönen SGI/365

Dag 4—14 Dag 15—90

Sjukpenning, enligt lag 90 % av SGI/365

Fr.o.m dag 91

Inom det med *) markerade området lämnas ersättning enligt kollekti- vavtal till:

Privatanställda arbetare med 12,5 % av utgiven sjukpenning i form av dagsersättning från AGS. Anställda inom kommuner och landsting med 10 % av lönebortfallet i form av sjuklön från arbetsgivaren. Privatanställda tjänstemän med 10 % av lönebortfallet i form av sjuklön från arbetsgivaren. Statsanställda med totalt 90 % i form av lön efter sjukavdrag.

4. Något om begreppet arbetsskada

4.1. Skadlig inverkan

Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 & LAF skada till följd av olycks- fall eller annan skadlig inverkan.

Begreppet olycksfall är inte definierat i lagen men avgränsningen av vad som skall förstås med olycksfall har under årens lopp dragits upp i rättstillämpningen. Numera torde frågan inte välla tillämparen några särskilda problem.

Annorlunda förhåller det sig med begreppet annan skadlig inverkan. Det infördes på förslag av yrkesskadeförsäkringskommittén och avser att omfatta samtliga arbetssjukdomar. Det finns anledning att återknyta till de resonemang som fördes i den kommittén liksom till senare uttalanden i frågan.

4.1.1. Allmän regel

Yrkesskadeförsäkringskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU 1975: 84) att två huvudaltemativ kunde tänkas för en allmän regel om yrkessjuk— domar. Det längst gående förslaget tog sikte på en allmänt hållen defini- tion som skulle inrymma alla av arbetet eller arbetsförhållandena orsaka- de sjukdomar. Det andra alternativet tog sikte på alla arbetsbetingade åkommor som kunde föranledas av vissa angivna sjukdomsorsaker, exempelvis ämne eller strålande energi. Enligt kommittén kunde båda alternativen kompletteras med undantagsregler som antingen uteslöt vissa sjukdomar från försäkringsskyddet eller innebar starkare krav på bevisning om orsakssamband med arbetet. En kompletterande förteck- ning över yrkessjukdomar till ledning för rättstillämpningen var också tänkbar.

Enligt kommitténs mening kunde det emellertid inte råda någon tvekan om att den principiellt riktigaste lösningen uppnåddes genom en allmän regel. Med en sådan lösning stängs ingen sjukdom ute från försäkrings- skyddet med mindre den uttryckligen undantagits från regelns tillämp- ningsområde. Nya vetenskapliga rön kan i framtiden innebära förbätt- rade möjligheter att härleda sjukdomar till arbetet och arbetsförhållan- dena. Genom en allmän regel ansåg kommittén att man säkrare och snabbare skulle kunna fånga in utvecklingen.

Också ur lagteknisk synpunkt ansågs en allmän regel vara att föredra framför en detaljrikt utformad bestämmelse i form av en förteckning över yrkessjukdomar. Kommittén ansåg att det måste vara en fördel att rättstillämpningen inom ramen för en generellt utformad regel fick dra upp gränserna för yrkessjukdomsbegreppet. Farhågorna för att en allmän

regel skulle innebära oklarhet om försäkringens räckvidd borde enligt kommitténs uppfattning inte överdrivas. Tämligen snart skulle i praxis uppkomma en mängd typfall som skulle ge stadga åt tolkningen.

4.1.2. Avgränsning

Kommittén angav att man med det generella begreppet skadlig inverkan avsåg i princip inverkan av varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Som sådana faktorer återfanns i första hand de sjukdomsorsaker som angavs i 6 5 första stycket a) och b) YFL - ämne, energistrålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller samt smitta. Kommittén anförde vidare att även inverkan av andra hälsofarliga faktorer skulle komma att omfattas av begreppet skadlig inverkan och nämnde som exempel låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar, fukt samt kraftigt drag. Vidare åsyftade kommittén ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande arbetsmoment, således även arbetsställningar.

Emellertid ansåg kommittén det vara ofrånkomligt att begränsa ersätt- ningsrätten beträffande sjukdomar på grund av smitta. Detta skulle enligt kommittén lämpligast ske genom att försäkringsskyddet för smittsamma sjukdomar begränsades genom en författning.

Kommittén konstaterade att även psykiskt påfrestande förhållanden som var direkt knutna till arbetet kunde utgöra sådan skadlig inverkan som omfattades av stadgandet. Vissa med arbetet eller arbetsförhållan- dena samrnanhängande omständigheter, som otvivelaktigt kunde ge upp- hov till psykiska besvär hos arbetstagare, var enligt kommittén emeller- tid inte av den arten att den skadliga inverkan som de kunde medföra borde falla in under bestämmelsen. Enligt kommitténs uppfattning låg det i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggel- se, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhopp- ningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skulle kunna föranleda rätt till ersättning.

4.1.3. Farlighetsbedömningen

När det gällde frågan om vad som skulle krävas i bevishänseende för att en viss faktor i arbetet skulle anses ha skadlig inverkan anförde kommit- tén att man i praxis intagit den ståndpunkten att det måste föreligga en rätt hög grad av sannolikhet för att ett ämne eller en annan faktor i arbetet i och för sig skulle vara skadligt. Man krävde också någon vetskap om vilken form av skada som kunde drabba den enskilde. Kom- mittén konstaterade samtidigt att det på senare tid kunde noteras en viss tendens till uppmjukning av praxis. I några fall hade man nöjt sig med att sannolika skäl för skadlighet skulle föreligga. Kommittén ansåg att skadlighetsrekvisitet borde läggas på denna nivå och övervägde att föra

in en bestämmelse i den nya lagen som föreskrev att, om det inte var känt att en viss faktor i arbetsmiljön kunde vara skadlig på visst sätt, detta ändå skulle vara fallet om det förelåg sannolika skäl härför. Kommittén fann dock med hänsyn till den uppmjukning av praxis, som redan då kunde anses påbörjad, att principen kunde genomföras i rättstil- lämpningen utan att detta behövde anges i lagen.

4.1.4. Regeringens proposition (1975/76:197) om arbetsskadeförsäkring

Föredragande statsrådet ansåg det tillfredsställande att kommittén funnit det möjligt att föreslå en generell beskrivning av arbetsskadebegreppet. Han anförde vidare att det med dåvarande system alltid fanns en risk att någon som borde ha varit berättigad till försäkringsskydd blev utestängd från detta på grund av ofullkomligheter i lagstiftningens utformning. Han ansåg även att en allmän regel gjorde att tillämpningen kunde knyta an till utvecklingen på ett bättre sätt. Med hänvisning bl.a. till det anförda anslöt sig statsrådet till kommitténs förslag om en generell beskrivning av arbetsskadebegreppet. Så gjorde också riksdagen.

4.1.5. Arbetsskadeutredningen

Arbetsskadeutredningen anförde i sitt betänkande Översyn av arbetsska- deförsäkringen (SOU 1985 :54) följande rörande begreppet annan skadlig inverkan: Vid bedömning av om skada till följd av annan skadlig in— verkan än olycksfall föreligger skall beslutsfattaren i enlighet med den praxis som vuxit fram avseende det generella skadebegreppet först ta ställning till om miljöfaktorn sannolikt kunnat

o orsaka den uppkomna skadan eller sjukdomen eller

0 påskynda (accelerera) ett förlopp hos en sjukdom (eller ett degenerativt tillstånd) som i grunden inte är arbetsbetingad eller

0 utlösa symtom ji'ån (försämra) en icke arbetsrelaterad s.k. grundsjukdom.

Beträffande farlighetsbedömningen konstaterade utredningen att för att skadlig inverkan skall anses föreligga det enligt dåmera stadgad praxis var tillräckligt att det kunde göras sannolikt att den ifrågavarande arbetsmiljöfaktom hade haft en sådan skadebringande egenskap som kunde ge upphov till aktuell typ av skada eller sjukdom. Dessutom konstaterades att den mer fullständiga bevisning som fordrades för att i medicinskt—vetenskapliga sammanhang fastslå skadlighet inte var nöd- vändig för att skadlig inverkan skulle anses föreligga vid den försäk- ringsmässiga bedömningen.

4.1.6. Frågan om skadlig inverkan och principen om "försäkrad i befintligt skick"

Yrkesskadeförsäkringskommittén behandlade frågan om försäkrad i be- fintligt skick under rubriken Gällande bestämmelser i sitt betänkande (s. 42). Kommittén angav att varje arbetstagare går in i yrkesskadeför- säkringen utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. Samma formulering återkom (s. 96) då kommittén i avsnittet Begreppet yrkesskada behandlade frågor rörande orsakssamband och utvecklingen av nuvarande bevisregel.

Även arbetsskadeutredningen granskade frågan om försäkrad i befint- ligt skick och gjorde följande bedömning: Vid tillämpningen av YFL gällde principen att en skadad var försäkrad i "befintligt skick". Det finns inget utsagt att denna princip inte skall gälla även vid arbets- skadebedömningar. En fråga som ändå uppkommit i tillämpningen har gällt huruvida denna individanknytning skall föras in redan i det första ledet av bedömningen eller först i sambandsbedömningen. I praxis har klarlagts, se bl.a rättsfallsreferatet F ÖD 83:9, att man redan vid be- dömning av skadlig inverkan måste ta hänsyn till den försäkrades speci— ella förutsättningar. Olika individfaktorer såsom tidigare sjukdomar, degenerati va förändringar, olämplig kroppsbyggnad eller annan känslig- het gör att man inte alltid utifrån en bedömning om vad som normalt sett är skadligt kan avgöra frågan om skadlig inverkan i det enskilda fallet. Ett sådant "nomzalitetsresonemang " vad avser skadlig inverkan skulle armars kunna leda till att vissa försäkrade i realiteten kom att ställas utan försäkringsskydd.

I den dom arbetsskadeutredningen hänvisade till (FÖD 1983z9) ansågs en metallarbetare som insjuknat i magbesvär ha varit utsatt för skadlig inverkan i samband med arbetsstudier för införande av ett nytt ackords- system.

I målet anförde RFV i domstolen att normala tidsstudier — vilket RFV ansåg föreligga — även om de utlöst psykiska eller psykosomatiska besvär inte kunde betraktas som skadlig inverkan i lagens mening. Endast om tidsstudiema på grund av intensitet, varaktighet eller annan omständighet föll utanför vad som kunde anses som normalt, borde de kunna betraktas som skadlig inverkan i lagens mening.

I sina domskäl anförde FÖD bl.a. följande: Vid tillämpningen av begreppet skadlig inverkan bör beaktas att i de delar vari lagen om arbetsskadeförsäkring inte avviker från lagen om yrkesskadeförsäkring, gäller alltjämt den praxis som hade utbildats under tillämpningen av den äldre lagen. Detta betyder bl.a. att en förvärvsarbetande alltjämt är försäkrad "i befintligt skick”, dvs. han har gått in i försäkringen med eventuella handikapp eller ärftliga sjukdomar. Det betyder också att varje förvärvsarbetande måste bedömas efter sina personliga förutsätt- ningar; en försäkrads förmåga att klara skadliga fysiska eller psykiska påfrestningar kan i hög grad avvika från en annan försäkrads. Det är således att märka att arbetssskadeförsäkringen saknar den i privat försäkring förekommande möjligheten till klausul om undantag i visst hänseende från försäkring.

Att på grundval av medicinsk forskning försöka utarbeta normer för vad som ”normalt " utgör respektive inte utgör skadlig inverkan är förtjänstfullt ur den synpunkten att ett sådant arbete ger en viss vägled— ning vid tillämpningen av lagen (jfr. t. ex. artikeln ”Modell för bedöm- ning av ryggskada i enlighet med arbetsskadeförsäkringen ", Läkartid— ningen, volym 78, nr 32-33, 1981). Av vad försäkringsöverdomstolen redan uttalat angående principen att man är försäkrad i befintligt skick följer emellertid att den som har att tillämpa lagen inte kan stanna vid uttalanden rörande vad som "normalt" inte kan anses utgöra skadlig inverkan. Tillämparen måste också ställa frågan om den ifrågavarande faktorn kan ha varit skadlig för just den aktuelle försäkrade på grund av förekomsten av t.ex. degeneration av leder, olämplig kroppsbyggnad eller speciell känslighet för psykisk påfrestning. En annan sak är att endast sjukdomsbesvär som orsakats eller förvärrats av skadlig inverkan i arbetet täcks av arbetsskadeförsäkringen — ej sjukdomsbesvär i den män i det särskilda fallet betydligt starkare skäl talar för att de orsakats eller förvärrats av faktorer utanför arbetet.

Även i Grönwall/Hessmarks lagkommentar Arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd (5:e upplagan) behandlas principen "försäkrad i befintligt skick". Beträffande tillämpningen av denna princip anges följande (s. 94): Detta innebär att man både i frågan om den försäkrade har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet och i frågan om det förelig- ger orsakssamband med en ådragen sjukdom måste ta hänsyn till den enskildes fysiska och psykiska tillstånd och särskilda sårbarhet. Även om således en i viss mån individuell bedömning behöver göras redan i det första ledet är det, som också har skett under åren, av stort värde att bl.a. medicinskt sakkunniga enas om riktlinjer och modeller som hjälp— medel vid tillämpningen av begreppet skadlig inverkan i arbetet.

Grönwall/Hessmark anser dock att principen om försäkrad i befintligt skick inte kan drivas hur långt som helst vid bedömningen av om skadlig inverkan förelegat (s. 96): Principen om försäkring i "befintligt skick" torde i vissa fall med kombinationer av mycket stor konstitutio- nell svaghet och mycket liten påverkan i arbetet få modifieras inom rimliga gränser. Det lär t. ex. inte vara avsett att alla normalt obetydliga "dagliga livets rörelser " skall kunna berättiga till arbetsskadeersättning när de råkar bli utförda på en arbetsplats av någon som med all sanno- likhet ändå skulle kunna få de ådragna besvären när som helst.

4.2. Sambandsbedömningen

4.2.1. Presumtion för samband

Om en försäkrad varit utsatt för ett olycksfall eller annan skadlig in- verkan i arbetet skall bedömningen av samband, mellan skadligheten och uppkommen skada eller sjukdom i det enskilda fallet, avgöras med hjälp av bevisregeln i 2 kap. 2 & LAF . Bevisregeln har av lagstiftaren givits en för de försäkrade gynnsam utformning. Samband skall förutsättas (presumeras) och en anmäld arbetsskada kan i detta led av bedömningen

avslås endast i det fall betydligt starkare talar mot ett samband. Lag- stiftarens avsikt med bevisregeln är att den rättsförlust som kan bli följden av den medicinska vetenskapens ofullkomlighet skall bäras av försäkringen och inte av den enskilde försäkrade.

Utvecklingen av kravet på samband mellan ett olycksfall eller någon annan skadlighet i arbetet och den skada som uppkommit i det enskilda fallet har successivt gått mot en för de skadade allt mer generös be- dömning. Yrkesskadeförsäkringskommittén fann att nuvarande bevis- regel, som tillkom genom en lagändring år 1967, fått en utformning som var så förmånlig för de försäkrade som kunde tänkas. Tillämpningen av den nya regeln hade också lett till att den genom lagändringen åsyftade uppmjukningen av praxis verkligen kommit till stånd. Kommittén fann därför att bevisregeln kunde föras över oförändrad till den nya lagen. För vissa av de nya sjukdomar som kom att omfattas av det generella skadebegreppet fann kommittén det dock inte möjligt att låta den gynn- samma bevisregeln bli tillämplig. Kommittén förutsåg att betydande bedömningssvårigheter skulle kunna uppkomma, främst beträffande de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna samt de skador vars grund- sjukdom kunde härledas till degenerativa förändringar. Därför föreslogs att samband beträffande dessa skador och sjukdomar skulle anses före- ligga endast om övervägande skäl talade för det.

I propositionen (1975/751197) föreslogs dock att bevisregeln skulle ges en generell tillämpning för samtliga sjukdomar. Enligt statsrådet var det nämligen olyckligt om vissa sjukdomar skulle särbehandlas i bevishän- seende så att de som drabbats av sådana sjukdomar skulle få det svårare än andra att styrka sin rätt till ersättning. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionens förslag.

4.2.2. Erfarenheter av tillämpningen

Tiden har inte medgivit att utredningen själv sammanfattar hur bevis— regeln återspeglas i rättstillämpningen.

En fyllig redovisning finns i arbetsskadeutredningens betänkande (SOU 1985z54, s. 39—46 samt i en bilaga till betänkandet) till vilken hänvisas.

I riksdagens revisorers rapport (1988/89:5) Arbetsskadeförsäkringen finns som bilaga en praxisstudie Avslag i arbetsskademål sammanställd av dåvarande försäkringsrättsrådet Lars-Göran Hessmark. Utredningen får hänvisa också till detta material.

5. Utvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen

5 . 1 Ärendeutveckling åren 1980—1991 Arbetsgivares skyldighet att anmäla arbetsskada regleras i 8 kap. 1 & LAF . En arbetsgivare som får kännedom om en inträffad arbetsskada är skyldig att omedelbart anmäla skadan till allmän försäkringskassa. I 8 5 förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt person- skadeskydd (FASP) anges att arbetsskada skall anmälas om skadan har medfört eller kan antagas medföra rätt till sjukvårdsersättning, sjukpen- ning eller rehabiliteringsersättning från den allmänna försäkringen, er- sättning från arbetsskadeförsäkringen eller ersättning enligt lagen om sjuklön. Anmälan skall även göras om skadan har föranlett eller kan an- tagas föranleda sveda och värk eller lyte eller annat stadigvarande men.

De redovisade tabellerna i detta kapitel grundar sig på riksförsäkrings- verkets statistik.

Tabell 4 Antal anmälda arbetsskador samt skador kvar efter samordnings- tiden åren 1980—1991

År Anmälningar Kvar efter samordningstiden 1980 187 233 42 060 1981 179 248 41 363 1982 175 153 42 931 1983 180 056 45 559 1984 199 556 54 336 1985 218 022 64 561 1986 229 818 78 658 1987 240 854 97 864 1988 257 398 117 743 1989 245 128 118 622 1990 219 453 113 870 1991 182 110 108 578

I kolumnen Anmälningar redovisas det totala antalet anmälningar till försäkringskassoma. Här återfinns allt från sådant som kan betraktas som rent bagatellartade olycksfall till de allra allvarligaste skadorna. Som framgår av tabellen har antalet anmälda skador ökat med början

åren 1983 och 1984. Det finns sannolikt olika förklaringar till detta. Bland de mer betydelsefulla faktorerna kan nämnas en ökad kunskap om försäkringen; informationen från försäkringskassoma ökade samtidigt som försäkringen var föremål för uppmärksamhet och diskussion i mass— media. Den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården har sannolikt haft betydelse samtidigt som arbetsmarknadens parter informerat och utbildat personal på företagen.

Den minskning av antalet anmälningar som har skett under åren 1989—1991 kan sannolikt till dels förklaras av den begynnande lågkon- junkturen med ett sjunkande antal arbetade timmar i svenskt näringsliv. En motsvarande utveckling avspeglar sig i det sjunkande antalet anmäl- ningar under den tidigare lågkonjunkturen åren 1981 och 1982. Man kan även i sammanhanget notera att sjuktalet minskat under de senaste två åren, även detta till vissa delar sannolikt beroende på konjunkturen. En ytterligare förklaring till det minskande antalet anmälningar kan vara att det i mitten av l980-talet anmäldes ett antal ärenden, främst arbetssjuk- domar, av äldre datum som till följd av osäkerhet hos de försäkrade om lagens räckvidd inte kom att anmälas tidigare.

I kolumnen Kvar efter samordningstiden redovisas de anmälda skador som försäkringskassan skall pröva försäkringsmässigt. En försäkrings- mässig prövning av ett arbetsskadeärende sker i princip inte förrän en skadad varit sjukskriven, eller fått vidkännas kostnader på grund av skadan, efter samordningstidens 90 eller, för skador som inträffat efter år 1991, 180 kalenderdagar. Förutom dessa ärenden görs, oavsett sjuk- skrivning eller kostnader, normalt en försäkringsmässig prövning även av ärenden där annan skadlig inverkan i arbetet givit upphov till "kvar- stående medicinsk defekt", t.ex. hörselskada, vibrationsskada, pleurapla- ques eller allergi. I denna kolumn återfinns även anmälda recidiv av tidigare godkända skador. Under år 1991 utgjorde recidiven ca 30 % av ärendena.

Av tabellen framgår att den ökning av anmälningar som skett under senare delen av 1980-talet till stor del avsett allvarligare skador. Från år 1983 till 1990 ökade antalet anmälda skador med 39 397, vilket är en ökning med 22 %. Under samma period ökade antalet ärenden kvar efter samordningstiden med 68 311, ökningen blev i runda tal 150 %. Det ökade antalet skador efter samordningstiden hänför sig, vilket visas i tabell 5, främst till en ökning av antalet arbetssjukdomar.

Tabell 5 Ärenden kvar efter samordningstiden åren 1980—1991

År Arbets— Olycksfall, Summa sjukdomar m.m. 1980 19 972 22 088 42 060 1981 19 294 22 069 41 363 1982 20 070 22 861 42 931 1983 22 484 23 075 45 559 1984 30 376 23 990 54 366 1985 39 927 24 634 64 561 1986 51 301 27 357 78 658 1987 66 635 31 229 97 864 1988 85 675 32 068 117 743 1989 87 240 31 382 118 622 1990 84 072 29 798 113 870 1991 79 101 29 477 108 578

Av tabellen framgår att antalet arbetssjukdomar kvar efter samordnings- tiden ungefärligen har fyrdubblats under perioden. Utvecklingen av arbetssjukdomama redovisas närmare i tabell 6.

Även antalet olycksfall kvar efter samordningstiden har Ökat under den redovisade tidsperioden. Ökningen (ca 35 %) som jämfört med arbets- sjukdomama dock är relativt måttlig kan till viss del tillskrivas en bättre kännedom om försäkringen. Sedan mitten på 1980-talet granskar kassor- na dessutom mer noggrant om en skada kan anses ha uppkommit till följd av ett olycksfall i stället för till följd av "annan skadlig inverkan". Detta som ett sätt att undvika den administrativt mer omständliga pro— cedur som prövningen av en arbetssjukdom innebär.

I kolumnen "Olycksfall, m.m. " redovisas även anmälningar enligt LSP och YFL. Av ärenden kvar efter samordningstiden år 1991 utgjorde dessa 1 765.

Tabell 6 Anmälda arbetssjukdomar, kvar efter samordningstiden åren 1980—1991

År Rörelse- och Pleura— Eksem Hörsel- Övriga Summa stödjeorgan plaques skada sjukdomar 1980 10 607 1 839 2 253 2 493 2 780 19 972 1981 10 438 1 141 2 222 2 758 2 735 19 249 1982 10 882 988 2 151 2 968 3 071 20 070 1983 12 842 839 2 259 3 103 3 441 22 484 1984 17 082 2 887 2 581 3 580 4 246 30 376 1985 21 801 5 032 2 873 4 593 5 628 39 927 1986 29 920 2 566 3 174 8 645 6 996 51 301 1987 43 295 1 805 3 622 9 015 8 898 66 635 1988 61 331 1 434 4 133 9 663 9 114 85 675 1989 65 728 1 302 3 974 7 178 9 058 87 240 1990 64 983 824 3 728 6 371 8 166 84 072 1991 60 778 798 3 592 5 991 7 942 79 101

Tabellen visar närmare vilka typer av arbetssjukdomar som kvarstår efter samordningstiden.

I diagnosgruppen sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen redovisas alla typer av besvär från rygg, leder, senor och muskler. Denna helt domi- nerande sjukdomsgrupp utgjorde 53 % av alla sjukdomar är 1980. År 1991 hade andelen stigit till 77 %. Som framgår av tabellen har antalet anmälda sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen, som skall prövas för- säkringsmässigt av kassorna, ungefär sexdubblats under perioden 1980— 1991.

I slutet av 1970-talet genomfördes en kostnadsfri undersökning av alla som i sitt arbete kommit i kontakt med asbest. Detta ledde till en ökning av antalet upptäckta och därmed även anmälda fall av pleuraplaques. När dessa tidsbegränsade undersökningar upphörde sjönk anmälningarna något. Ökningen av anmälda pleuraplaques under år 1984 och 1985 sammanhänger sannolikt med den överenskommelse som då träffades mellan parterna bakom TFA och TFA-KL om en ideell ersättning om 10 000 kronor till anställda som drabbats av dessa lungsäcksförändring- ar.

För ärendegruppen eksem har antalet kvar efter samordningstiden ökat med 60 % under den redovisade perioden.

Den ökning av antalet hörselskador som skedde år 1986 beror med stor säkerhet på att AMF-trygghetsförsäkring vid denna tidpunkt hade utarbetat bedömningsgrunder för att kunna fastställa och lämna ersätt- ning vid 5 % medicinsk invaliditet till följd av hörselskada. Den tidigare lägsta ersättningsbara invaliditetsgraden var 10 %. De nya kriterierna för bedömning av invaliditet kom att medföra att hörselskadorna anmäls i ett tidigare skede.

I kolumnen Övriga sjukdomar redovisas sjukdomsgrupper som var för sig inte utgör någon större andel av det totala antalet. Bland de större

diagnosgrupperna kan nämnas luftrörsbesvär, vibrationsskador, lösnings- medelspåverkan samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar.

Tabell 7 Antal godkända arbetssjukdomar åren 1980—1991

År Rörelse- och Pleura- Eksem Hörsel- Övriga Summa stödjeorgan plaques skada sjukdomar 1980 2 753 1 262 1 220 848 872 6 955 1981 3 419 911 1396 1 115 1065 7 906 1982 3 599 634 1 363 1 175 1 279 8 050 1983 4 563 541 1 320 1 215 1 437 9 076 1984 5 883 1 003 1 515 1 431 1 637 11 469 1985 9 852 3 335 1 838 1 734 2 599 19 358 1986 15 963 2 573 2 195 3 425 3 572 27 728 1987 25 397 1 676 2 476 4 789 4 592 38 930 1988 35 896 1 195 2 603 4 286 4 764 48 744 1989 40 144 1 193 2 496 5 389 4 831 54 053 1990 43 532 834 2 541 4 193 4 444 55 544 1991 45 143 673 2 501 3 881 4 045 56 243

Tabellen ger en bild av den praxisutveckling som skett under perioden. Den speglar även resultatet av det ökade antalet anmälningar.

Särskilt märkbar är förändringen när det gäller bedömningen av arbets- sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen. Antalet godkända ärenden har mer än sextondubblats under den redovisade perioden. I början av 1980- talet var godkännandefrekvensen för ryggbesvär omkring 25 % och för sjukdomar i muskler och senor omkring 50 %. Under år 1991 godkän- des 78 % av ärendena i diagnosgruppen sjukdomar i rörelse— och stödje— organen. Den förändring som skett i praxis har även inneburit att allt längre sambandstider kommit att godtas. Beslut om tidsbegränsade sam- band, t.ex. sex, nio eller tolv månader, var inte helt ovanliga tidigare. I dag godtas samband i stor utsträckning så länge oförändrade besvär kvarstår. Andelen godkända ärenden i denna diagnosgrupp har dock minskat något under senare år. Som en jämförelse kan nämnas att an- delen godkända ärenden år 1990 var 83 %. Den statistiskt iakttagbara förändringen kan möjligen sammahänga med att antalet anmälda recidiv ökar bland de ärenden som prövas.

Under år 1991 godkändes anmälda pleuraplaques till 87 %, eksem till 81 % och hörselskador till 88 %. Andelen godkända ärenden har hela tiden varit jämförelsevis hög i dessa diagnosgrupper. Den har dock ökat något under 1980-talet. Att antalet godkända pleuraplaques ökar under åren 1985 och 1986 samt att antalet godkända hörselskador ökar från år 1986 sammanhänger med att antalet ärenden i dessa diagnosgrupper ökar under perioden, se tabell 6.

Tabell 8 Andel godkända arbetsskador åren 1980—1991

År Arbetssjukdomar Olycksfall m.m. 1980 50 % 77 % 1981 48 % 78 % 1982 51 % 80 % 1983 58 % 83 % 1984 62 % 84 % 1985 67 % 85 % 1986 76 % 87 % 1987 86 % 90 % 1988 87 % 89 % 1989 85 % 89 % 1990 82 % 87 % 1991 77 % 86 %

Den ökning av andelen godkända arbetssjukdomar som skett under pe- rioden 1980—1989 kan till största delen förklaras av praxisutvecklingen vid bedömningar av sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen. Minskning- en under de två senaste åren kan sannolikt förklaras av en minskande andel godkända skador i den nämnda diagnosgruppen.

Bedömningarna av olycksfall har under hela den redovisade perioden legat på en relativt hög andel godkännanden. Den ökning av andelen godkända ärenden som skett under senare delen av 1980-talet kan möjli- gen tillskrivas en allmänt sett bättre förståelse hos försäkringskassomas tjänstemän för innebörden av LAF:s sambandsregel.

Tabell 9 Ärendebalanser vid utgången av åren 1979—1991

År Arbetssjukdomar Olycksfall m.m. Summa

därav äldre därav äldre därav äldre än ett år än ett år än ett år 1979 11 010 838 6 526 421 17 356 1 259 1980 13 311 2 070 7 010 778 20 321 2 840 1981 12177 1971 5 826 542 18 003 2 513 1982 13 108 2 112 6 098 583 19 206 2 695 1983 17 034 2 817 7 012 714 24 046 3 531 1984 25 211 4 750 7 313 931 32 524 5 681 1985 32 135 5 981 7 826 1 114 39 961 7 095 1986 41 448 8 314 8 993 1 268 50 441 9 582 1987 55 616 12 648 10 255 1 627 65 841 14 275 1988 77 432 20 380 11 615 2 210 89 047 22 590 1989 93 234 35 402 13 052 3 195 106 286 38 597 1990 99 903 45 935 13 580 3 997 113 483 49 950 1991 97 027 47 012 13 659 3 843 110 686 50 855

Tabellen visar hur balansema, dvs. antalet icke avslutade ärenden, har utvecklats hos försäkringskassoma. I tabellen anges också hur många av ärendena som befunnit sig under utredning längre tid än ett år, räknat från samordningstidens utgång.

Som framgår av tabellen har antalet ärenden i balans stigit i stort sett oavbrutet under 1980—talet. Under år 1991 registreras en viss minskning men de äldsta ärendena fortsätter att öka även detta år.

En närmare redovisning av balansen arbetssjukdomar, när det gäller de största diagnosgruppema, lämnas i tabell 10. Olycksfall m.m.redovisas närmare i tabell 11.

Tabell 10 Arbetssjukdomar i balans den 31 december 1991

Antal Andel Äldre än

ett år Sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen 76 896 79 % 37 750 Pleuraplaques 599 224 Eksem 4 475 5 % 2 128 Hörselskada 4 304 4 % 1 457 Luftrörsbesvär 2 862 3 % 1 463 Vibrationsskada 1 100 1 % 462 Psykiska och psykosomatiska sjukdomar 1 802 2 % 975 Övriga sjukdomar 5 000 5 % 2 553 Summa sjukdomar 97 027 47 012

Som framgår av tabellen utgörs balansen av arbetssjukdomar till övervä- gande delen av sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen. Andelen av balansen, 79 %, svarar i stort mot denna diagnosgrupps andel av åren- den kvar efter samordningstiden, 77 % (se tabell 6).

De ökande ärendemängdema har, som framgår av tabell 9, kommit att medföra allt längre väntetider för beslut från försäkringskassoma. Den genomsnittliga handläggningstiden varierar mellan kassorna och är även beroende av ärendetypens svårighetsgrad. Den genomsnittliga hand- läggningstiden för ett sjukdomsärende år 1990 var 13 månader. Beslut i ett ärende som avser besvär från rörelse- och stödjeorganen dröjer som regel längre. Detta beror bl.a. på att ett sådant beslut måste föregås av ett omfattande utredningsarbete där den försäkrades arbetsförhållanden avseende arbetsställningar, arbetsrörelser, lyft m.m. granskas. I besluts- underlaget måste även ingå ett fylligt medicinskt utredningsmaterial. Liknande utredningskrav kan förlänga handläggningstidema i ärenden inom bl.a. diagnosgruppema eksem, luftrörsbesvär, Vibrationsskada och olika förgiftningar där kassorna inte sällan är beroende av tillgången till yrkesmedicinsk expertis.

Tabell ll Olycksfall m.m. i balans den 31 december 1991

Antal Andel Äldre än ett år Olycksfall i arbete 11 032 81 % 3 207 Färdolycksfall 1 891 14 % 445 LSP 647 5 % 151 YFL 89 40 Summa 13 659 3 843

De i tabellen 11 redovisade ärendetypema är till största delen av den arten att beslut fattas av tjänsteman på kassan. Inom LAF och YFL rör det sig uteslutande om skador till följd av olycksfall. Utrednings- och beslutsförfarandet är relativt enklare i ett olycksfallsärende. Den skade- orsakande händelsen är oftast kortvarig och mycket konkret till sin natur och resulterar mestadels i en omedelbar skada eller arbetsoförmåga. Längre utredningstider kan uppkomma i de fall där sambandsfrågan är mer osäker. Det kan i dessa fall röra sig om olycksfall där skadehändel- sen har varit mycket lindrig eller där sjukdomsbesvär uppkommer först långt efter det att händelsen inträffat.

5.2. Framtida ärendeutveckling

5.2.1. Iakttagbara tendenser

Arbetsskadeutredningen lämnade i sitt betänkande (SOU 1985:54) en prognos för ärendeutvecklingen under åren 1985 och 1986. Denna prog- nos kom att stämma ganska väl med de inkommande ärendemängdema. Den utveckling som sedan skedde under slutet av 1980-talet trotsade de flesta prognoser och bedömningar. Som framgår av tabell 4 har dock antalet anmälda skador minskat under åren 1989—1991. Antalet ärenden kvar efter samordningstiden har dessutom minskat något under de senas- te två åren. Att enbart utifrån den sjunkande anmälningsfrekvensen un- der dessa tre år dra slutsatsen att antalet anmälningar nu nått en maximal nivå är något vanskligt. Det finns dock förhållanden som gör att en framtida ökning av antalet anmälda skador kan framstå som mindre trolig.

Som tidigare nämnts kan nämligen en viss del av de ökande anmäl- ningarna under slutet av 1980—talet tillskrivas att den praxis som då utvecklades klargjorde LAF :s tillämpningsområde, främst när det gällde sjukdomar i rörelse— och stödjeorganen. Praxisutvecklingen gjorde det meningsfullt och angeläget för dem som tidigare drabbats av skada, men som på grund av osäkerhet om rättsläget avstått från att göra anmälan, att anmäla sina sjukdomsbesvär som arbetsskada. Sådana "uppskjutna" anmälningar kommer sannolikt att minska i omfattning i framtiden.

Vissa redan beslutade reformer på socialförsäkrings- och arbetsmiljö- området kan också få effekter för arbetsskadeförsäkringen. En del av dessa reformer berörs i det följande.

5 .2.2 Rehabilitering och rehabiliteringsersåttning

Den 1 januari 1992 infördes i lagen om allmän försäkring nya regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning. En av de mer betydelsefulla nyheterna är att arbetsgivarens ansvar för att klarlägga en anställds be- hov av rehabilitering ökar. En utredning av rehabiliteringsbehovet skall ske i samråd med den anställde och genomföras bl.a. i de fall den an- ställde varit sjukskriven fyra veckor i följd. Utredningen skall vara ge- nomförd inom åtta veckor från dagen för insjuknandet. De nya reglerna innebär att olika rehabiliterande åtgärder kommer att vidtas betydligt tidigare än vad som var fallet före lagändringen.

Arbetsgivarens vidgade ansvar innebär även en skyldighet att svara för att arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder vidtas på arbetsplatsen i form av bl.a. arbetsprövning, arbetsträning, utbildning, omplacering, anskaffande av arbetshjälpmedel eller andra åtgärder vad gäller arbets- innehåll och arbetsorganisation.

Syftet med de nya reglerna är att genom förbättrad rehabilitering min- ska de långa sjukskrivningama och därmed också antalet förtidspensio- ncr. Om målsättningen med ett minskat antal långa sjukskrivningar upp- fylls kommer det för arbetsskadeförsäkringens del att innebära att ett ökat antal anmälningar kommer att avslutas under samordningstiden. På något längre sikt kommer arbetsgivarnas utvidgade ansvar för de anställ- das hälsa sannolikt även att leda till Ökade insatser för förbättringar av arbetsmiljön, vilket sin tur leder till minskat antal arbetsskador och där- med även färre anmälningar.

5.2.3. Arbetsmiljö

Det är viktigt att samhällets kunskap om arbetsmiljön inte försämras eller att förutsättningama att påverka den inte begränsas. Enligt arbets- miljölagen skall arbetsgivare vidta alla åtgärder som behövs för att före- bygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall.

Genom ändringar i arbetsmiljölagen den 1 juli 1991 har kraven höjts på den fysiska och psykiska arbetsmiljön. En ny ändamålsbestämmelse har införts i arbetsmiljölagen. Lagens ändamål är att säkerställa en ar- betsmiljö som inte utsätter arbetstagare för ohälsa eller olycksfall och som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Lagen skall vidare främja att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att gemensamt kunna åstad- komma en god arbetsmiljö. Uttryckliga krav har införts i lagen om att teknik, arbetsorganisation och arbetets innehåll skall utformas så att arbetstagare inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. I lagen har även införts en skyldighet för arbetsgivaren att planera, leda och kontrollera verksamheten på ett

sätt som säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i arbetsmiljölagen och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Arbetsgivaren skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds därav. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras. Arbetsmiljöarbetet måste omfatta hela arbetssituationen.

Arbetsgivaren skall även se till att det bedrivs en på lämpligt sätt or- ganiserad anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet så att han kan fullgöra de uppgifter beträffande rehabilitering som åvilar honom enligt AFL. Vidare anges att skyddskommittén bl.a. skall delta i planeringen av arbetsmiljöarbetet och även behandla frågor om arbetsanpassnings— och rehabiliteringsverksamheten på arbetsplatsen.

Regeländringarna inom arbetsmiljöarbetets område syftar till en för- bättring av såväl arbetsmiljö- som rehabiliteringsarbete inom företagen. Resultatet av detta arbete kommer förhoppningsvis att kunna utläsas i ett minskat antal arbetsskador.

5.2.4. Sjuklön

Genom den tidigare redovisade lagen om sjuklön (SjLL) infördes fr.o.m. den 1 januari 1992 en arbetsgivarperiod generellt för alla an- ställda. Reglerna i SjLL innebär i korthet att en arbetstagare har rätt att under de första fjorton kalenderdagama i varje sjukdomsfall få behålla lön och andra anställningsförmåner i form av sjuklön från arbetsgivaren. Sjuklön skall under de tre första dagarna med rätt till ersättning lämnas med 75 % av den lön och andra anställningsförmåner den anställde går miste om till följd av sjukdom. För tid därefter ska sjuklön lämnas med 90 %. Kostnaderna för sjuklön kommer att kompenseras genom en ge- nerell sänkning av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen med 2,3 procentenheter.

En effekt av lagen om sjuklön blir att en arbetsgivare som lyckas min- ska sjukfrånvaron bland sina anställda kommer att tjäna på reformen. Detta kan förväntas stimulera till satsningar för att åtgärda de faktorer i arbetsmiljön som ger upphov till sjukfrånvaro. Av den anledningen kan man på sikt förvänta sig en minskning av antalet arbetsskador.

Lagen om sjuklön innebär ingen ändring när det gäller en arbetsgivares skyldighet att anmäla en arbetsskada som han fått kännedom om. Däre- mot kan de nya rutinerna för anmälan om sjukdomsfall, avgivande av försäkran för rätt till sjuklön m.m. komma att påverka antalet anmäl- ningar.

Enligt 8 kap. 1 & LAF skall en arbetstagare omedelbart underrätta sin arbetsgivare om en inträffad arbetsskada. När arbetsgivaren blivit under- rättad är han skyldig att anmäla arbetsskadan till försäkringskassan. Innan sjuklönereformen genomfördes kunde en anställd, som inte med- delat sin arbetsgivare om en inträffad skada, genom en kryssmarkering på försäkringskassans blankett Försäkran för sjukpenning ange att sjuk— fallet hade orsakats av en arbetsskada. När en sådan kryssmarkering fanns på en försäkran, och anmälan om skadan saknades, sände kassan

blanketter för anmälan om arbetsskada till den försäkrades arbetsgivare. En allmän uppfattning är att försäkringskassan i inte så få fall tick kän- nedom om inträffade arbetsskador på detta sätt.

De nya reglerna om sjuklön innebär att den försäkrade inte skall lämna någon Försäkran för sjukpenning till försäkringskassan. Sådan försäkran skall den anställde i stället lämna till arbetsgivaren. De ändrade rutiner- na kan få till följd att antalet anmälningar om arbetsskada kommer att minska. I de fall sjukfrånvaron varar över sjuklöneperiodens fjorton dagar kommer eventuella arbetsskador sannolikt att fångas upp i de kontakter den försäkrade kommer att ha med försäkringskassan. Ett eventuellt bortfall av anmälningar kommer därför sannolikt att främst gälla de arbetsskador som leder till sjukskrivning som upphör under samordningstiden.

5.2.5. Förlängd samordningstid

Den 1 januari 1992 förlängdes samordningstiden i arbetsskadeförsäk- ringen till 180 dagar. För skador som inträffat före detta datum gäller fortfarande en samordningstid om 90 dagar.

Benägenheten att göra anmälan om arbetsskada är till viss del beroende av de försäkrades förväntningar på försäkringen. Ett omfattande skade- begrepp, en generös tillämpning och höga ersättningar gör naturligtvis en anmälan mer angelägen. En förlängning av samordningstiden betyder att försäkringens ekonomiska betydelse minskar, åtminstone för den vars skada inte leder till långvarig sjukfrånvaro. Det kan trots detta finnas anledning för en anställd att göra anmälan om arbetsskada även om sjukfrånvaron på grund av skadan blir kortvarig. Den anställde vill kan- ske, med tanke på framtida ersättningsanspråk, dokumentera att en ska- da har inträffat. Den anställde kan också göra anmälan för att han eller hon har ett intresse av att omständigheterna kring en skada dokumente- ras eller utreds. Den förlängda samordningstiden kommer trots detta sannolikt att leda till en viss minskning i benägenheten hos de försäkrade att anmäla skador. Detta ökar den lokala skyddsorganisationens ansvar för att initiera anmälningar om arbetsskador så att det skadeförebyggan- de arbetarskyddets informationsbehov även i fortsättningen skall kunna tillgodoses.

Den förlängda samordningstiden kommer naturligtvis att minska antalet skador som blir kvar efter samordningstidens utgång och som skall bli föremål för en försäkringsmässig prövning. Arbetsskadeutredningen (SOU 1985:54 s. 117) beräknade att en förlängning av samordningstiden till 180 dagar kunde medföra en minskning av antalet ärenden med ca 35 %. År 1991 återstod enligt RFV:s balansrapportering ca 108 000 ärenden efter samordningstiden. Den förlängda samordningstiden skulle alltså med tiden kunna medföra en ärendeminskning efter samordnings- tiden med ca 35 000 ärenden.

5.2.6. Sammanfattning

Som framgått av den lämnade redovisningen kommer den framtida ären- deutvecklingen att bli beroende av en rad skilda men var för sig bety- delsefulla omständigheter. Samhällets ambitioner att förbättra arbets- miljön är höga. Lokala och centrala åtgärder vidtas för att förebygga att arbetsskador inträffar. Detsamma gäller rehabiliteringsarbetet där de olika aktörerna nu samordnar och effektiviserar sina insatser. Resultatet av nya lagregler och aktivare arbetsformer på dessa områden kommer att kunna avläsas i ett färre antal skador och kortare sjukskrivningstider i de fall arbetsskador inträffar.

Intresset för att göra anmälan om en förmodad arbetsskada styrs, som berörts ovan, även av den försäkrades förväntningar på försäkringen. Den förlängda samordningstiden i kombination med de överväganden beträffande arbetsskadebegreppets utformning som utredningen kommer att presentera i kommande avsnitt gör att de försäkrades förväntningar på försäkringsskyddet sannolikt kommer att minska. Även detta kan förmodas minska antalet anmälningar. Utredningens förslag till över- gångsbestämmelser kan dock under en kort period driva upp antalet anmälningar.

Ett rimligt antagande beträffande de framtida ärendemängdema är att antalet anmälningar på några års sikt kan komma att stabiliseras till mellan 150 000 och 170 000 per år. Arbetsgivarnas administration av arbetsskadeanmälningar inom ramen för reglerna om sjuklön kommer att vara av stor betydelse för hur rapporteringen till försäkringskassan kom- mer att ske. Antalet skador kvar efter samordningstiden kan beräknas bli ca 80 000. I detta antal kommer att inrymmas ett stort antal anmälningar om recidiv.

5 .3 Försäkringskassornas bedömningar av arbetsskador

5 .3.1 Tidigare skillnader i bedömningarna

Som tidigare nämnts kom tillämpningen av arbetsskadeförsäkringen inledningsvis att präglas av stor osäkerhet i försäkringskassoma. Av den rapportering som gjordes till riksförsäkringsverket kunde utläsas att det, främst när det gällde sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen, förelåg avsevärda statistiska skillnader i godkännandefrekvens mellan kassorna.

För diagnosgruppen rygg- och ledbesvär rapporterades år 1980 en spännvidd mellan 4 och 62 % för kassan med den lägsta respektive den högsta godkännandefrekvensen, år 1981 varierade frekvensen mellan 6 och 41 %, år 1982 mellan 14 och 52 %, år 1983 mellan 14 och 56 %, år 1984 mellan 20 och 61 %, år 1985 mellan 21 och 70 % samt är 1986 mellan 42 och 77 %.

Genom bl.a. den praxisutveckling som skedde kom kassornas beslut att gå i en allt gynnsammare riktning för de försäkrade samtidigt som de statistiska skillnaderna mellan kassorna minskade.

5.3.2. Nuvarande skillnader i bedömningarna

Under de gångna åren har en lång rad klargörande domar från försäk- ringsöverdomstolen skingrat den inledande osäkerheten i bedömningar- na. Praxis vad avser arbetsskadebegreppet har blivit tydligare och enhet- ligare samtidigt som kunskapen om försäkringen och dess tillämpning ökat genom information och utbildning. Den medicinska kunskapen om främst olika belastningsrelaterade besvär och sjukdomars samband med olämpligt arbete har ökat. Under årens lopp har även beslutsunderlaget, i form av medicinska utredningar och utlåtanden och arbetsplatsbeskriv- ningar, successivt förbättrats. Sammantaget har utvecklingen, ikombina- tion med ytterligare faktorer, kommit att leda till att man statistiskt kan iaktta dels en ökad godkännandefrekvens, dels en ökad likformighet mellan kassorna i bedönmingama av arbetsskador. Som framgår av tabell 12 kan dock vissa skillnader fortfarande noteras.

Tabell 12 Andel godkända arbetsskador, godkända arbetssjukdomar och godkända sjukdomar i rörelse—- och stödjeorganen. Arenden avgjorda i för- säkringskassorna juli 1990 — juni 1991

Kassa Samtliga Arbets- Sjukdomar i rörelse- arbetsskador sjukdomar och stödjeorganen

01 68,1 % 64,0 % 65,2 % 03 85,4 % 83,5 % 84,6 % 04 83,5 % 81,8 % 82,6 % 05 86,7 % 85,3 % 86,6 % 06 86,5 % 84,7 % 86,6 % 07 78,5 % 75,8 % 75,6 % 08 85,6 % 82,8 % 82,5 % 09 84,7 % 82,8 % 87,0 % 10 85,8 % 85,2 % 86,4 % 11 88,0 % 86,2 % 89,0 % 12 79,6 % 77,7 % 79,5 % 13 85,9 % 85,8 % 86,4 % 14 83,7 % 81,9 % 83,6 % 15 90,4 % 90,1 % 91,7 % 16 79,5 % 77,2 % 77,2 % 17 77,8 % 75,5 % 74,5 % 18 79,6 % 77,5 % 78,0 % 19 85,1 % 84,3 % 86,8 % 20 83,5 % 82,0 % 83,4 % 21 76,3 % 73,5 % 73,8 % 22 82,4 % 81,1 % 82,1 % 23 93,3 % 92,4 % 94,4 % 24 81,9 % 79,6 % 79,7 % 25 76,9 % 75,4 % 74,3 % 34 79,3 % 78,2 % 79,9 % 38 82,2 % 78,7 % 80,4 % Alla kassor 81,3 % 79,6 % 80,6 %

Granskningen avser kassomas rapporterade beslut under perioden juli 1990 — juni 1991. Av 96 848 prövade arbetsskador, häri ingår även ett mindre antal ärenden enligt LSP och YFL, godkändes 78 785, dvs. 81,3 %. Näringslivsstruktur, ålderssammansättningen på de försäkrade, benägenheten att göra skadeanmälan och liknande förhållanden gör att vissa skillnader mellan kassorna är att förvänta. Några procentenheters högre eller lägre godkännandefrekvens behöver inte innebära en avvi- kande tillämpning av försäkringen. Granskar man spridningen i godkän- nandefrekvens finner man att 20 kassor av 26 ligger inom intervallet ge- nomsnittet i 5 procentenheter. Av de sex kassor som har en större avvikelse från genomsnittet har fem högre bifallsprocent medan en har lägre.

Under perioden fattades 70 485 beslut om arbetssjukdomar, av dessa bifölls 56 903, dvs. 79,6 %. Även statistiken vad gäller bedömningar av arbetssjukdomar ger en bild av likformighet. 17 kassor ligger inom in- tervallet genomsnittet i 5 procentenheter. Av de övriga har sju högre andel bifall och två lägre.

I diagnosgruppen sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen fattade kas- sorna beslut i 55 266 ärenden varav 44 559 (80,6 %) godkändes. Stati- stiken visar här något större skillnader mellan kassorna. Hälften av kas- sorna, dvs. tretton stycken, återfinns inom intervallet genomsnittet _-+_-_ 5 procentenheter. Nio kassor har högre bifallsfrekvens, fyra har lägre.

Lägst andel godkända arbetsskador totalt, godkända arbetssjukdomar och godkända sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen uppvisar försäk- ringskassan i Stockholms län. Det är behäftat med viss osäkerhet att enbart utifrån statistiska uppgifter dra slutsatsen att tillämpningen i Stockholm skulle vara mer restriktiv än tillämpningen vid landets övriga försäkringskassor. Till stöd för en sådan slutsats, eller hypotes, kan dock följande anföras. Skillnaden gentemot genomsnittet för landet är tämligen stor, ungefär 15 procentenheter lägre i de tre studerade ären- degruppema. Antalet beslut i Stockholmskassan är dessutom stort. Det utgör när det gäller samtliga arbetsskador 12 087 ärenden av samman- lagt 96 848, när det gäller arbetssjukdomar 8 105 ärenden av samman- lagt 70 485 och i fråga om sjukdomar i rörelse— och stödjeorganen 6 272 ärenden av sammanlagt 55 266. Av tabell 15 framgår att Stockholmskas- san har en förhållandevis låg andel anmälda skador. Man kan alltså inte med stöd av statistiken rörande anmälningar dra slutsatsen att det skulle föreligga en "överrapportering" av skador som i sin tur skulle leda till en större andel avslag.

Högst andel godkända arbetsskador rapporteras från kassorna i Jämt- lands och Älvsborgs län. Eftersom Jämtlandskassan är förhållandevis liten med ett jämförelsevist lågt antal beslut bör man inte dra alltför långtgående slutsatser beträffande den höga bifallsfrekvensen. Älvs- borgskassan däremot är den kassa som, efter Stockholm, fattat det stör- sta antalet beslut i arbetsskadeärenden, sammanlagt 7 252, 5 755 och 4 570 i de tre studerade ärendegruppema. Bifallsfrekvensen i Älvsborg ligger drygt 10 procentenheter över genomsnittet. Granskar man statisti- ken över anmälda fall visar det sig att i Älvsborg anmäls genomsnittligt

något färre arbetsskador än i landet som helhet. Detta kan möjligen förklara en del av skillnaden.

Försäkringskassomas statistik ger i stort sett en bild av en tämligen enhetlig bedömning av arbetsskador. Anmärkningsvärt är dock att skill- naden i bifallsfrekvens mellan de två kassor som fattat de flesta besluten i arbetsskadeärenden uppgår till ungefär 25 procentenheter.

5.3.3. Skillnader i kostnaden för arbetsskadesjukpenning

De rapporter om beslut i arbetsskadeärenden som försäkringskassoma lämnar till RFV innehåller enbart uppgifter om antal godkända, respekti- ve icke godkända skador. Av rapporterna framgår inte om ett godkän- nande av en skada innebär att samband godtagits för hela sjukskrivnings— tiden eller om kassan begränsat sambandet till att endast avse en viss tid av en sjukperiod. Avsaknaden av sådana uppgifter gör att man inte en- bart utifrån andelen godkända skador kan dra slutsatser om hur en kassa i alla delar tillämpar försäkringen. T.ex. är ett godkännade av en skada där endast de första sex eller nio månaderna i ett sjukfall anses ha sam- band med den skadliga inverkan på sätt och vis ett partiellt avslag. Det kan därför finnas anledning att som en jämförelse även studera kassor- nas kostnader för arbetsskadesjukpenning. Höga kostnader för en kassa i dessa sammanhang kan läggas till grund för ett antagande att kassan godtar långa eller obegränsade sambandstider. Låga kostnader för en kassa skulle kunna tyda på att kassan oftare begränsar sambandstiden. Kassornas kostnad för LAF-sjukpenning framgår av tabell 13.

Tabell 13 Sjukpenningkostnad enligt LAF, per försäkringskassa, per sjuk- penningtörsäkrad inom respektive kassa juli 1990 — juni 1991 samt sjuktal år 1990

Kassa Sjukpenningkostnad, Sjukpenningkostnad, Sjuktal LAF, jul 90 -jun 91 LAF, per sjp—förs. år 1990 i 1 000 kr 01 580 398 613 23,9 03 197 674 1 323 23,5 04 222 159 1 631 26,4 05 349 348 1 612 23,8 06 168 712 1 016 20,9 07 117 469 1 218 20,6 08 202 895 1 591 23,2 09 27 498 878 21,9 10 155 440 1 955 25,9 11 271 681 1 799 22,7 12 413 219 1 393 21,2 13 150 720 1 092 20,0 14 249 220 1 475 23,3 15 497 082 2 070 22,4 16 192 922 1 284 20,5 17 207 410 1 396 22,5 18 248 876 1 711 22,2 19 391 693 2 799 23,7 20 294 909 1 977 23,7 21 254 064 1 664 28,0 22 240 564 1 738 24,6 23 91 803 1 287 27,3 24 352 031 2 594 29,3 25 269 763 1 880 25,3 34 199 761 1 644 29,8 38 280 054 1 171 30,0 Alla kassor 6 627 365 1 415 24,0

I den första kolumnen, Sjukpenningkostnad, redovisas förutom sjukpen- ning enligt LAF även motsvarande förmån enligt LSP. I kostnaden ingår även ersättning för sjukvård enligt dessa lagar. I kolumnen Sjuktal redo- visas antalet ersatta sjukpenningdagar enligt AF L per sjukpenningförsäk- rad.

Jämförelsen mellan kassorna i sammanställningen är inte helt invänd- ningsfri. Kostnaden för LAF-sjukpenning beror inte bara på antalet da- gar med sådan ersättning utan också på de skadades SGI. En mer rätt- visande jämförelse vore att granska antalet dagar med LAF-sjukpenning per kassa. Dessa uppgifter finns dock för närvarande inte direkt tillgäng- liga.

Skillnaden i kostnad för LAF-sjukpenning mellan vissa kassor är, trots de reservationer rörande jämförelsen som kan göras, anmärkningsvärd.

Kostnaden per sjukpenningförsäkrad är mer än fyra gånger högre i Väst- manland och i Västerbotten än i Stockholm. I ytterligare sex kassor är den mer än tre gånger så stor. Även i detta sammanhang beror skillna- derna sannolikt på en rad olika faktorer. I varierande grad inom skilda kassor kan situationen på arbetsmarknaden, bristande rehabiliterings- resurser, långa handläggningstider i samband med utbyte av sjukpenning mot förtidspension och liknande ge upphov till högre sjukpenningkost- nader.

Den genomsnittliga kostnaden för LAF-sjukpenning per sjukpenning- försäkrad under den redovisade perioden är 1 415 kr. För 13 av försäk- ringskassoma ligger kostnaden inom ett intervall på genomsnittet i 20 % (dvs. mellan ca 1 150 och 1 700 kr). Nio kassor redovisar högre kostnader och fyra redovisar lägre. Om man beaktar alla de fakto- rer som kan påverka sjukpenningkostnaden bör resultatet tolkas som att det i stort sett finns en tillfredsställande likformighet mellan kassorna.

Kolumnen Sjuktal har tagits med som en jämförelse för att utröna om en allmänt hög sjukfrånvaro leder till högre ersättning i form av LAF- sjukpenning. Ett sådant samband låter sig dock inte med säkerhet spå— ras. En jämförelse med Stockholm visar att 16 kassor hade ett lägre sjuktal, samtliga dessa hade högre kostnader för LAF-sjukpenning per 1 000 sjukpenningförsäkrade. Tre kassor som hade relativt sett höga kostnader, nämligen Älvsborg, Västmanland och Kopparberg, hade ett sjuktal som var lägre än genomsnittet för landet. Endast i fråga om Väs— terbotten sammanfaller ett högt sjuktal med höga kostnader för arbets— skadesjukpenning.

5.3.4. Skillnader mellan kassorna vad avser livräntor

En förklaring till att vissa försäkringskassor har lägre kostnader för LAF-sjukpenning skulle kunna vara att dessa kassor i ett jämförelsevis tidigare skede byter ut sjukpenningen mot förtidspension och LAF-liv- ränta. Dessa kassor skulle i sådant fall uppvisa en högre andel livrän- tor.

Ersättning vid en yrkesmässig rehabilitering till följd av en arbetsskada kan lämnas i form av LAF-sjukpenning eller i form av LAF—livränta. Låga sjukpenningkostnader hos vissa kassor skulle kunna förklaras av att dessa regelmässigt beviljar livränta under rehabilitering. Även dessa kassor skulle då uppvisa en högre andel livräntor.

Tabell 14 Antal egenlivräntor december 1990 jämfört med antal sjukpen- ningförsäkrade den 31 december 1990 och med antal förtidspensionerlsjuk- bidrag december 1989

___—___.—

Kassa Antal Livräntor F/sjb per Livräntor LAF- per 1 000 sjp- 1 000 per 1 000 livräntor försäkrade försäkrad F/sjb

___—___

01 5 146 5,43 53,5 101,4 03 1 224 8,19 50,9 160,9 04 2 049 15,03 78,7 194,4 05 2 145 9,90 63,7 155,4 06 1 917 11,54 50,9 226,7 07 1 240 12,85 59,9 214,8 08 1 789 14,03 63,7 220,2 09 265 8,45 57,6 146,7 10 1 632 20,52 72,9 281,4 11 2 795 18,39 66,8 275,2 12 4 174 14,07 58,3 241,3 13 1 600 11,59 57,2 202,6 14 2 145 12,69 64,4 197,0 15 2 695 11,22 61,4 182,7 16 1 306 8,69 49,0 177,3 17 2 608 17,54 77,3 227,7 18 1 962 13,48 68,9 195,6 19 2 847 20,34 77,7 261,7 20 3 464 23,22 81,9 283,8 21 2 184 14,30 85,2 167,8 22 2 148 15,51 79,9 194,3 23 713 9,99 74,8 133,5 24 2 685 19,78 76,8 257,5 25 2 544 17,73 84,5 205,5 34 2 036 16,75 81,7 205,0 38 1 950 8,15 77,1 105,7

Alla kassor 57 263 12,27 66,4 161,7

___—___—

Som framgår av kolumnen "Livräntor per 1 000 sjukpenningförsäkrade" är spridningen stor mellan kassorna. Ungefär hälften av kassorna har dock inte en större avvikelse än i 20 % från genomsnittet. Största avvi- kelsen uppvisar Stockholms län (5,43) och Kopparberg (23,22). Enligt statistiken är egenlivränta alltså drygt fyra gånger vanligare i Koppar- berg än i Stockholm. Denna skillnad är svårförklarad.

En jämförelse med tabell 13 visar att de fyra kassor som har den hög- sta kostnaden för LAF-sjukpenning, nämligen Blekinge, Västmanland, Kopparberg och Västerbotten också har den största andelen LAF-livrän— tor per 1 000 försäkrade.

Eftersom ca 80 % av LAF-livräntorna är samordnade med någon form av förtidspension kan en förklaring till en större andel livräntor i vissa kassor vara att man där beviljar fler förtidspensioner. Anledningen till

det senare kan bland annat vara sviktande arbetsmarknad, bristfälliga resurser för rehabilitering eller stor andel äldre förvärvsarbetande. Där- för har en jämförelse även gjorts av förhållandet mellan antalet livräntor och antalet förtidspensioner. Av kolumnen "Livräntor per 1 000 F/sjb" framgår att Kopparberg, Blekinge och Kristianstad har nästan tre gånger fler livräntetagare per 1 000 förtidspensionärer än Stockholm. Även mot bakgrund av frekvensen förtidspensioner finns det skillnader i antalet livräntor som svårligen låter sig förklaras enbart av t.ex. lokala ar- betsmarknadsförhållanden.

5.3.5. Hur frekvent anmäls arbetsskador?

Som tidigare redovisats anmäldes 219 453 arbetsskador under år 1990. Den 31 december samma år fanns 4 682 150 försäkrade med inkomst av anställning, annat förvärvsarbete eller en kombination av dessa förvärvs- inkomster. I genomsnitt anmäldes 4,69 arbetsskador per 1 000 sjukpen- ningförsäkrade. Anmälningama om arbetsskada fördelar sig på följande vis mellan olika försäkringskassor.

Tabell 15 Antal sjukpenningförsäkrade den 31 december 1990 samt antal anmälningar om arbetsskada år 1990, per försäkringskassa

Kassa Sjukpenning— Andel Antal LAF- Andel Anmälan per försäkrade % anmälningar % 100 sjp-förs.

01 947 477 20,23 27 653 12,60 2,91 03 149 389 3,19 6 882 3,13 4,60 04 136 247 2,90 8 140 3,70 5,97 05 216 660 4,62 10 024 4,56 4,62 06 166 011 3,54 8 579 3,90 5,16 07 96 469 2,06 4 318 1,96 4,47 08 127 501 2,72 7 443 3,39 5,83 09 31 328 0,66 1 190 0,54 3,79 10 79 523 1,69 4 109 1,87 5,16 11 151 983 3,24 8 209 3,74 5,40 12 296 585 6,33 13 896 6,33 4,68 13 137 978 2,94 7 403 3,37 5,36 14 169 020 3,60 8 086 3,68 4,78 15 240 089 5,12 9 769 4,45 4,06 16 150 270 3,20 8 736 3,98 5,81 17 148 626 3,17 6 633 3,02 4,46 18 145 464 3,10 7 866 3,58 5,40 19 139 919 2,98 6 970 3,17 4,98 20 149 167 3,18 9 456 4,30 6,33 21 152 718 3,26 8 229 3,74 5,38 22 138 442 2,95 7 550 3,44 5,45 23 71 352 1,52 3 737 1,70 5,23 24 135 701 2,89 6 590 3,00 4,85 25 143 483 3,06 8 155 3,71 5,68 34 121 493 2,59 6 321 2,88 5,20 38 239 255 5,10 13 509 6,15 5,64 Summa 4 682 150 219 453 4,69

Som framgår av tabellen varierar anmälningsfrekvensen över landet. Beräknat per 1 000 sjukpenningförsäkrade är frekvensen anmälningar lägst i Stockholms län, 2,91, och högst i Kopparberg, 6,33. Det finns naturligtvis ett antal anledningar till variationerna. Strukturen inom nä- ringslivet spelar säkerligen en inte helt obetydlig roll. I ett område som domineras av tillverkningsindustri kan antalet inträffade olycksfall och uppkomna arbetssjukdomar förväntas vara jämförelsevis högre. En vari— erad arbetsmarknad med ett stort utbud av arbeten gör att försäkrade som upplever att de av olika anledningar inte klarar de fysiska eller psykiska krav som ställs i ett arbete kan söka sig till ett annat innan en arbetssjukdom uppstår.

Kunskapen om försäkringen hos de förvärvsarbetande kan också varie- ra till följd av skillnader i de fackliga aktiviteterna inom olika delar av landet.

Försäkringskassornas informationsarbete generellt och policy när det gäller att i ett enskilt fall uppmärksamma en försäkrad på möjligheten att anmäla ett sjukfall som arbetsskada har sannolikt också betydelse.

Tabell 15 beskriver endast antalet anmälningar till kassorna och det går inte att enbart utifrån dessa uppgifter dra några längre gående slutsatser. Exempelvis kan regionala satsningar på arbetsmiljöfrågor inom ett kas- saområde leda till ett stort antal anmälningar vilka främst avser jäm- förelsevis lindriga skador som kan förväntas bli avslutade inom samord- ningstiden. Tabell 16 visar i vilken omfattning anmälningarna skall bli föremål för försäkringsmässig prövning, dvs. de fall där sjukskrivning eller kostnader på grund av skadan har uppkommit efter samordnings- tiden.

Tabell 16 Antal anmälningar kvar efter samordningstiden per 1 000 sjuk- penningförsäkrade, juli 1990 — juni 1991

Kassa Samtliga Samtliga Sjukdomar i rörelse- anmälningar sjukdomar och stödjeorganen

01 1,24 0,84 0,64 03 1,93 1,28 1,02 04 2,57 1,99 1,56 05 2,44 1,90 1,45 06 2,27 1,66 1,32 07 2,57 2,00 1,57 08 2,43 1,78 1,36 09 1,70 1,32 0,96 10 2,89 2,54 2,08 11 2,80 2,06 1,60 12 2,54 1,94 1,41 13 3,10 2,14 1,61 14 2,38 1,69 1,29 15 2,93 2,14 1,61 16 2,23 1,64 1,24 17 2,67 1,98 1,58 18 2,80 2,26 1,79 19 3,48 2,66 2,30 20 3,11 2,42 1,98 21 2,16 1,58 1,27 22 2,99 2,10 1,63 23 2,26 1,54 1,16 24 3,40 2,55 1,80 25 3,55 2,68 1,89 34 2,18 1,72 1,31 38 2,00 1,24 0,92

De kassor som har ett stort antal anmälningar uppvisar också ett jäm- förelsevis högre antal ärenden kvar efter samordningstiden. Av tillgäng-

lig statistik kan man alltså inte dra slutsatsen att en hög anmälningsfrek— vens inom ett kassaområde främst skulle avse lindrigare skador. Stock- holm som uppvisar den lägsta andelen anmälningar har även den lägsta andelen skador kvar efter samordningstiden. Kassor med hög andel anmälningar, t.ex. Halland, Västmanland, Västerbotten och Norrbotten, har även en hög andel ärenden kvar efter samordningstiden.

Sammanställningama i tabellerna 15 och 16 ger ett visst stöd för en hypotes att det föreligger en underanmälning av skador i vissa kassaom- råden. Huruvida underanmälningar är något som är geografiskt betingat eller om det föreligger en lägre anmälningsfrekvens när det gäller vissa grupper förvärvsarbetande går inte att utläsa av statistiken. Genomgåen— de verkar dock en stor andel anmälningar i en kassa också resultera i en stor andel sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen kvar efter samord— ningstiden.

Vid en jämförelse med kassomas bedömningar av arbetsskadeärenden, tabell 12, framgår att en högre andel anmälningar inte resulterar i en högre andel avslag. Snarare är det de kassor som redovisar den lägsta andelen anmälningar som har den största avslagsprocenten. På grundval av det statistiska materialet kan den högre andelen anmälningar i vissa kassaområden alltså inte förklaras av att där skulle ske en "överanmäl- ning" av skador.

5.3.6. Prövningar i försäkringsrättema

Om en försäkrad är missnöjd med en försäkringskassas bedömning av en anmäld arbetsskada har han tidigare haft möjlighet att överklaga be- slutet till försäkringsrätten. Fr.o.m. den 1 juli 1991 prövar i stället läns- rättema överklaganden av beslut i socialförsäkringsärenden. Mål avseen— de arbetsskadeförsäkringen har utgjort en stor del av de mål som blivit föremål för prövning i försäkringsrätterna. Under åren 1988—1991 av— gjordes i genomsnitt ca 4 000 arbetsskademål per år. I början var änd- ringsfrekvensen mycket hög. Den översteg vad som var normalt för en förvaltningsdomstol i första instans och låg för övrigt långt över änd- ringsfrekvensen för andra försäkringsrättsmål.

Under senare år har dock ändringsfrekvensen kommit att minska. Det- ta kan med största sannolikhet förklaras av att praxis vad avser tillämp- ningen av LAF fått en betydande stadga och att försäkringskassoma tillgodogjort sig denna praxis.

Tabell 17 Andel avgjorda mål där försäkringsrätterna ändrat försäkrings- kassomas beslut åren 1988—1991

Typ av mål 1988 1989 1990 1991

Sjukförsäkring 25,1 % 22,7 % 19,1 % 17,4 % Arbetsskada 50,8 % 38,0 % 23,9 % 14,3 % Pension 25,0 % 20,9 % 18,1 % 15,6 % Bidrag 19,1 % 13,3 % 9,0 % 7,6 % Övrigt 5,0 % 10,3 % 11,9 % 7,8 % Totalt 39,2 % 26,8 % 19,9 % 13,9 %

Av tabellen framgår hur ändringsfrekvensen för arbetsskadeärenden sjunkit kraftigt från 50,8 % år 1988 till 14,3 % år 1991 och det året var lägre än ändringsfrekvensen för ärenden gällande sjukförsäkring och pension. Motsvarande utveckling återspeglas för övrigt också i försäk- ringsöverdomstolens statistik.

Hur ändringsfrekvensen förhåller sig till respektive försäkringskassa framgår av följande tabell.

Tabell 18 Andel godkända arbetsskador avgjorda i försäkringskassoma juli 1990 — juni 1991 samt andel och antal ändrade beslut i försäkringsrätterna år 1991

Kassa Andel godkända Andel ändrade Antal ändrade arbetsskador LAF-ärenden LAF-ärenden 01 68,1 % 12,9 % 103 03 85,4 % 11,7 % 9 04 83,5 % 12,1 % 24 05 86,7 % 17,8 % 25 06 86,5 % 28,8 % 21 07 78,5 % 14,8 % 29 08 85,6 % 17,7 % 14 09 84,7 % 7,7 % 2 10 85,8 % 14,0 % 8 11 88,0 % 6,2 % 8 12 79,6 % 15,3 % 45 13 85,9 % 18,5 % 23 14 83,7 % 9,3 % 15 15 90,4 % 13,6 % 18 16 79,5 % 10,7 % 13 17 77,8 % 12,2 % 26 18 79,6 % 14,7 % 25 19 85,1 % 15,9 % 31 20 83,5 % 15,9 % 35 21 76,3 % 14,8 % 24 22 82,4 % 13,8 % 22 23 93,3 % 25,0 % 4 24 81,9 % 21,4 % 24 25 76,9 % 12,2 % 33 34 79,3 % 13,0 % 17 38 82,2 % 20,0 % 28 Alla kassor 81,3 % 14,3 % 636

Inte heller jämförelsen i tabell 18 är utan invändningar. I kolumnen Andel godkända arbetsskador anges till hur stor del försäkringskassoma har godkänt anmälningar om skador. Försäkringsrättemas prövningar kan, förutom detta, även ha avsett ytterligare frågeställningar, t.ex. sam- bandstidens längd, arbetsförmågans nedsättning, rätten till livränta, liv— ränteunderlagets storlek m.m. Dessutom speglar statistiken olika tids- perioder samtidigt som antalet prövade ärenden är tämligen lågt för vissa kassor.

Det kan trots detta vara intressant att avläsa om en statistiskt iakttagbar "snäv" bedömning inom en kassa återspeglar sig i en relativt sett hög ändringsfrekvens. Inledningsvis kan konstateras att 14,3 % av de i för- säkringsrätterna prövade ärendena resulterade i en ändring av kassans beslut. I ett intervall mellan 10 och 20 % ändring återfinns tjugo kassor. Tre kassor hade en lägre ändringsfrekvens och tre hade en högre. Sam-

mantaget ger jämförelsen en bild av en inte alltför stor spridning.

De två kassor, Stockholm och Gävleborg, som uppvisade de lägsta andelarna godkända skador hade dock inte en ändringsfrekvens som avviker från genomsnittet. En granskning av de två kassor som hade den största andelen godkända skador visar att Jämtland som hade den högsta godkännadefrekvensen (93,3 %) paradoxalt nog även hade den näst högsta andelen ändringar (25,0 %). Antalet ärenden från kassan i Jämt- land är dock alltför litet för att medge några slutsatser. För kassan i Älvsborg, som godkände 90,4 % av ärendena, blev ändringsfrekvensen 13,6 %, något mindre än genomsnittet men inget anmärkningsvärt.

Den lägsta andelen ändringar uppvisar kassan i Kristianstad (6,2 %), som också tillhör kassor med en högre andel godkännanden (88,0 %). En annan kassa med låg andel ändringar är Gotland (7,7 %), som hade en godkännandefrekvens (84,7 %) som låg något över genomsnittet.

Sammanfattningsvis kan sägas att, även om man kan notera vissa sta- tistiska skillnader i försäkringsrättemas ändringsfrekvens mellan kassor- na, statistiken inte ger ett underlag för slutsatsen att det föreligger uppenbara variationer i bedömningen av arbetsskador.

5 .4 Arbetsskadeförsäkringens finansiering 5.4.1 Utveckling åren 1980—1991

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som betalas av ar- betsgivare och egenföretagare. Avgiften till arbetsskadeförsäkringen skall enligt 7 kap. 2 & LAF utgå efter en procentsats som skall vara så awägd att avgiften tillsammans med andra tillgängliga medel täcker ersättnings— och förvaltningskostnadema samt behövlig fondbildning. RFV har att vart femte år lägga fram förslag om procentsats och förvalt- ningskostnadsandel för kommande period.

Staten som arbetsgivare står självrisk för de skador som drabbar stats- anställda och bidrar därför endast till försäkringens administration. Detta framgår av 7 kap. 1 & och 8 kap. 3 & LAF samt 21 och 22 55 FASP.

Underlaget för beräkning av arbetsskadeavgiften är i princip summan av vad arbetsgivaren under året utgett som lön i pengar eller naturaför— måner. Avgiften till arbetsskadeförsäkringen var, för andra än staten som arbetsgivare, 0,25 % av avgiftsunderlaget t. o. m. är 1979. För åren 1980—1987 bestämdes avgiften till 0,60 %. År 1988 höjdes avgiften till 0,90 %.

Av 4 kap. 6 5 lagen om socialavgifter framgår hur stor del av influtna arbetsskadeavgifter som skall tillföras staten som bidrag till kostnaden för arbetsskadeförsäkringens förvaltning. Fram till den 1 juli 1986 ut- gjorde denna andel 1/30 av influtna avgifter, under perioden 1 juli 1986 — 30 juni 1987 var den 1/25, därefter höjdes den till 1/20. Återstoden av avgifterna skall tillföras en fond, benämnd arbetsskadefonden.

Tabell 19 Arbetsskadefonden; inkomster, utgifter, fondförändring och be- hållning åren 1980—1991 (milj. kr.)

Inkomster Utgifter Fond- Behållning förändring 1980 1247 1 115 + 132 851 1981 1 474 1 352 + 122 973 1982 1 591 1 338 + 253 1 227 1983 1 718 1 551 + 167 1 394 1984 1 895 1 600 + 295 1 688 1985 2 003 1 813 + 190 1 878 1986 2 307 2 912 — 605 1 273 1987 2 373 4 436 — 2 063 - 790 1988 3 493 6 893 — 3 400 — 4 190 1989 4 028 8 316 - 4 288 — 8 478 1990 4 592 9 839 - 5 247 —13 725 1991 4 914 11 295 — 6 381 —20 106

Arbetsskadefonden skall utgöra en buffertfond vilket innebär att försäk- ringen primärt skall fmansieras med löpande inkomster men att eventuel- la överskott eller underskott påverkar fondens storlek. Som framgår av tabellen översteg försäkringens inkomster dess utgifter fram t.o.m. år 1985. Fr.o.m. år 1986 har förhållandet varit det omvända. Redan år 1987 hade kostnaderna stigit så att fondens medelsbehållning tog slut. Genom ett särskilt regeringsbeslut den 10 september 1987 har RFV bemyndigats att tillfälligt disponera medel från en inkomsttitel i statsbud- geten för att täcka löpande utbetalningar. Vid utgången av år 1991 hade underskottet i fonden stigit till 20 106 miljoner kronor.

Arbetsskadeavgiften avser att täcka kostnaden för ersättningar inte bara enligt LAF utan även enligt YFL och motsvarande äldre lagstiftning. Utgifterna fördelar sig enligt följande.

Tabell 20 Arbetsskadefondens utgifter åren 1980—1991 (milj. kr.)

År Sjukpenning Livränta Sjukpenning Livränta m.m. enligt enl.LAF m.m. enligt en1.YFL LAF YFL 1980 290 33 80 712 1981 405 57 63 827 1982 412 80 50 796 1983 563 110 40 837 1984 571 153 37 839 1985 670 223 37 883 1986 1 606 350 39 917 1987 2 813 631 38 954 1988 4 640 1 185 42 1 026 1989 5 393 1 820 40 1 063 1990 6 149 2 540 33 1 117 1991 6 744 3 312 35 1204

l kolumnen sjukpenning m.m. enligt LAF respektive YFL redovisas även vårdkostnader. Dessa kostnader utgör dock endast en mindre del. I kolumnen livränta enligt LAF och YFL redovisas, förutom egenlivräntor och livräntor till efterlevande, även kostnader för begravningshjälp. Begravningshjälpen utgör endast en mycket liten del av kostnaden för livräntor.

Kostnaden för sjukpenning från LAF ökade kraftigt i samband med den praxisändring och den ökning av antalet anmälningar som skedde i mitten på 1980-talet. En ökning av kostnaden för livräntor skedde något senare. Detta sammanhänger med att prövningen av rätt till livränta i de ärenden som godkändes som arbetsskada under åren 1985 och 1986 blev aktuell först något eller några år senare. Under slutet på 1980—talet kom dessutom en rad domar där FÖD ytterligare klargjorde i vilka fall en skadad var berättigad till livränta, bl.a. under omskolning och utbild- ning.

Kostnaden för sjukpenning enligt YFL förväntas minska på sikt och utgör inte något större problem. Antalet livräntetagare enligt YFL var i mars 1991 drygt 92 000. RFV har beräknat att kostnaderna för livränta enligt YFL kommer att minska med 3 % per år mätt i antalet basbelopp.

Tabell 21 Ersatta sjukpenningdagar samt antal livräntor enligt LAF åren 1980—1991

År Antal ersatta sjukpenning- Antal LAF-livräntor dagar enligt LAF i december resp. år

1980 2 200 1981 3 200 1982 4 300 1983 5 400 1984 3 138 000 6 700 1985 4 703 000 8 800 1986 7 447 000 11 900 1987 12 998 000 18 500 1988 18 182 000 30 600 1989 20 500 000 44 800 1990 21 000 000 59 400 1991 22 151 000 72 500

Uppgift om antalet ersatta sjukpenningdagar före 1984 finns för närva- rande inte tillgänglig pä RFV.

I december 1991 utbetalades 72 577 LAF-livräntor varav 70 615 egen- livräntor och 1 962 efterlevandelivräntor. Hur egenlivräntoma fördelar sig framgår av tabell 22.

Tabell 22 Antal egenlivräntor december 1991 och årsmedelbelopp efter samordning med pension, fördelade efter ålder

Ålder Antal Årsmedelbelopp 16—19 3 65 908 20—24 291 64 498 25—29 1 176 57 216 30—34 1 947 50 060 35—39 2 915 46 625 40—44 5 045 43 466 45-49 7 558 41 002 50—54 10 418 40 154 55—59 15 175 41 619 60—64 22 065 44 480 65— 4 023 11 219 Summa 70 615 41 425

Som framgår av tabellen är drygt hälften av livräntetagama 55 år eller äldre. Av RFV:s statistik framgår att av de ca 66 600 egenlivräntorna som utges till försäkrade under 65 år är ca 53 000 (80 %) samordnade

med hel eller partiell förtidspension eller sjukbidrag. Uppgift saknas för närvarande om vilka sjukdomar eller skador som legat till grund för besluten om livränta. Sannolikt har flertalet livräntor beviljats till följd av olika försämringstillstånd i rörelse- och stödjeorganen. Som jämförel- se kan nämnas att ungefär hälften av de nybeviljade förtidspensionema under 1990 hade sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven som huvuddiagnos.

5.4.2. Riksförsåkringsverkets prognoser

I en skrivelse till regeringen den 18 december 1987 föreslog RFV att avgiftsuttaget till arbetsskadeförsäkringen skulle höjas från 0,9 % till ca 2,35 % år 1989. Om man därutöver ville reducera fondens underskott krävdes det, enligt RFV:s uppfattning, en högre höjning.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1992/93 lämnar RFV en prog— nos för fondens inkomster, utgifter och behållning t.o.m. år 1997. En viss revidering har gjorts i förhållande till de beräkningar som gjordes i december 1987. RFV betonar bl.a. att svårigheten att bedöma tillström- ningen av nya ärenden gör beräkningarna mycket osäkra.

Om man utgår från att försäkringskassoma årligen skall pröva 115 000 arbetsskadeärenden (efter samordningstiden), samt från oförändrat av- giftsuttag, oförändrade regler och praxis, en inflation på 3 % per år fr.o.m. år 1992 samt en lönesumma som ökar 3 % realt varje år blir prognosen för fondens ekonomi enligt tabell 23.

Tabell 23 RFV:s prognos för arbetsskadefonden åren 1991—1997 (milj. kr.)

År Inkomster Utgifter Fond

1991 4 965 11 440 — 20 200 1992 5 300 13 200 - 28 100 1993 5 600 14 600 — 37 100 1994 5 900 15 800 — 47 000 1995 6 100 16 900 — 57 800 1996 6 500 18 000 — 69 300 1997 6 800 19 300 — 81 800

RFV har även räknat på utvecklingen av fonden vid en höjning av av- giften till 2,8 % fr.o.m. år 1992. Med i övrigt oförändrade förutsätt- ningar jämfört med tabell 23 blir den förväntade utvecklingen enligt tabell 24.

Tabell 24 RFV:s prognos för arbetsskadefonden åren 1991—1997 vid en höjning av avgiften till 2,8 %, (milj. kr.)

___—___—

Är Inkomster Utgifter Fond ___—___— 1991 4 965 11440 — 20 200

1992 15 200 13 200 — 18 200 1993 16 900 14 600 — 15 900 1994 18 200 15 800 — 13 500 1995 19 200 16 900 — 11 200 1996 20 100 18 000 — 9 100 1997 21 100 19 300 — 7 300

Även vid en höjning av avgiften till 2,8 % skulle fonden ha en skuld på drygt 7 miljarder kr vid utgången av år 1997. För att uppnå skuldfrihet vid utgången av år 1997 skulle avgiftsuttaget, enligt RFV:s beräkningar, behöva höjas till närmare 3 % fr.o.m. år 1992.

Beräkningarna i tabellerna 23 och 24 har gjorts utifrån ett antagande om oförändrade regler och bedömningspraxis. RFV har även gjort en översiktlig beräkning av arbetsskadefondens kostnadsutveckling vid en förändring av ersättningsreglema. Förutsättningen är att LAF-sjukpen- ning och AFL-sjukpenning samordnas fr.o.m. år 1993. Fonden skulle då enbart belastas med utgifter för livräntor samt sjukpenning som avser tid före år 1993. Vid en avgift på 2,0 % och i övrigt samma förutsättningar som i tabell 23 och 24 förutspår RFV följande utveckling.

Tabell 25 Utveckling av arbetsskadefonden åren 1991—1997 förutsatt att sjukpenning från LAF upphör fr.o.m. år 1993 samt att avgiften höjs till 2,0 %, (milj. kr.)

År Inkomster Utgifter Fond

1991 4 695 11 440 — 20 200 1992 11 100 13 200 — 22 300 1993 12 300 9 900 — 19 900 1994 13 200 9 300 — 16 000 1995 13 800 8 900 — 11 100 1996 14 500 9 100 — 5 700 1997 15 200 9 500 0

RFV beräknar att kostnaderna för livräntor i dagsläget utgör 0,8 % av avgiftsunderlaget. År 1997 beräknas denna andel ha ökat till 1,2 %.

5.4.3. Regeringens proposition (1991/92:149) om avskaffande av delpensionsförsäkringen

Regeringen har i en proposition till riksdagen föreslagit att delpen- sionsförsäkringen avskaffas fr.o.m. den 1 juni 1992. Den som uppbär delpension skall enligt förslaget få behålla sin delpension så länge förut- sättningama för detta finns enligt nuvarande regelsystem. Förslaget innehåller även vissa övergångsbestämmelser som innebär att försäkrade som sökt delpension senast under maj månad 1992 skall kunna beviljas delpension under förutsättning att den försäkrade fyller 60 är senast den 31 augusti 1992.

Propositionen innehåller även ett förslag om att socialavgiften till del- pensionsförsäkringen avskaffas fr.o.m. den 1 juli 1992. Från samma tidpunkt föreslås en höjning av socialavgiften till arbetsskadeförsäkring- en med 0,5 procentenheter till 1,4 % av avgiftsunderlaget.

I propositionen anges vidare att delpensionsförsäkringens utgifter under en följd av år varit sådana att avgiftsinkomsterna överstigit utgifterna med betydande belopp. Detta har medfört att delpensionsfondens behåll- ning vid utgången av år 1991 beräknas uppgå till 11,8 miljarder kronor. Förslaget om avskaffande av delpensionsförsäkringen gör att ett belopp motsvarande 7 miljarder kronor ur delpensionsfonden kan tas i anspråk för att finansiera det beräknade underskottet i arbetsskadeförsäkringen under budgetåret 1992/93.

5 .4.4 Aviserad sänkning av arbetarskyddsavgiften

I regeringens proposition 1991/92:100, bilaga 6 s. 65 och bilaga 11 s. 29, aviseras en sänkning av arbetarskyddsavgiften med 0,18 procen- tenheter fr.o.m. den 1 januari 1993. Det statsfinansiella utrymme som uppstår genom denna sänkning föreslås bli utnyttjat för en motsvarande höjning av socialavgiften till arbetsskadeförsäkringen.

6. Skadeståndstalan mot arbetsgivare

6.1. Parterna bakom det avtalsreglerade försäkringsskyddet vid arbetsskada

Genom LAF och det kompletterande skydd som finns inom de avtals- bundna försäkringarna har i stort sett varje anställd på den svenska arbetsmarknaden rätt till ersättning som motsvarar nivån inom skade- ståndsrätten vid en inträffad arbetsskada. Ersättning från de avtalsbund- na försäkringarna lämnas på objektiv grund, dvs. den skadade har rätt till ersättning oberoende av om det föreligger vållande från någons sida.

Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) är resultatet av en över- enskommelse mellan SAF, LO och PTK. Försäkringen omfattar som redovisats i avsnitt 2.3 privatanställda arbetare och tjänstemän. Be— stämmelser om skyldighet att teckna TFA har intagits i kollektivavtalen mellan förbunden inom SAF och LO samt mellan förbunden inom SAF och PTK. Förbund och lokalavdelningar inom LO och PTK har också slutit kollektivavtal innehållande bestämmelser om skyldighet att teckna försäkringen med arbetsgivarorganisationer och arbetsgivare som inte tillhör SAF. Även andra arbetstagarorganisationer har slutit kollektivav- tal innehållande bestämmelser om skyldighet att teckna försäkringen med arbetsgivarförbund inom SAF och med arbetsgivarorganisationer och arbetsgivare som inte tillhör SAF . Även arbetsgivare som inte är bunden av kollektivavtal kan teckna TFA-försäkring.

De anställda inom det kommunala och landstingskommunala området har ett motsvarande försäkringsskydd genom TFA-KL. Även på det kommunala området har bestämmelser om skyldighet att teckna TFA-KL intagits i kollektivavtalen mellan berörda arbetsgivare (Landstingsför- bundet, Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund) och arbetstagarorganisationer (Svenska kommunal- arbetareförbundet, TCO-OF och SACO-K).

Även inom det kooperativa området föreligger en avtalsreglerad skyl- dighet för arbetsgivare att teckna försäkring. Parterna bakom detta avtal är Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO), LO och PTK. Denna försäkring benämns TFA-K.

Anställda inom staten har genom avtalet om ersättning vid personskada (PSA) ett med övriga avtalsområden jämförbart skydd vid arbetsskada. PSA är dock ingen försäkring utan rätten till ersättning grundas på det avtal som tecknats mellan parterna (statens arbetsgivarverk, Statsan- ställdas Förbund, SACO och TCO—OF) bakom avtalet.

6.2. Möjligheten för en anställd att föra skadeståndstalan vid arbetsskada

I villkoren för TFA har införts en inskränkning i en anställds rätt att föra skadeståndstalan vid en inträffad arbetsskada. Paragraf 35 i 1991 års villkor för TFA har följande lydelse:

Anställd får ej föra skadeståndstalan — med anledning av personskada som utgör arbetsskada — mot juridisk rson som tecknat försäkrings— avtal om TFA. Anställd får ej heller föera sådan skadeståndstalan mot arbetsgivare, anställd eller annan som omfattas av TFA.

Motsvarande bestämmelse finns i TFA-KL och i TFA-K. I 11 å PSA har införts en liknande inskränkning i rätten att föra skade- ståndstalan:

Den som har rätt till ersättning enligt avtalet får inte föra skadeståndsta- lan mot den egna arbetsgivaren eller en annan arbetsgivare som avses i avtalet eller mot någon arbetstagare hos en sådan arbetsgivare med an— ledning av skada eller dödsfall som avses i avtalet.

I sin bok Skadeståndsrätt (4:e upplagan s. 246) kommenterar professor Jan Hellner bestämmelsema i TFA om inskränkningen i rätten till ska- deståndstalan på följande sätt:

För de fall där det skulle vara en fördel för den skadelidande att rikta skadeståndstalan mot arbetsgivaren i stället för att kräva ersättning ur försäkringen, avstår således arbetstagaren från denna fördel. Sådana fall är givetVis sällsynta, eftersom TFA i det stora hela ger åtskilligt bättre förmåner än skadeståndsreglema, men bl.a. standardiseringsreglerna kan ge upphov till situationer där skadestånd vore förmånligare. Giltigheten av avståendet torde knappast ifrågasättas för arbetsta are som själv är bunden av kollektivavtal om TFA. Något större tvekan kan råda för arbetstagare som inte själv är bunden av sådant kollektivavtal, eller för arbetstagare på vilken försäkringen blivit tilläm lig genom att arbets- givaren utan avtal har tecknat försäkringen. I pr tiken torde dock TFA å exklusiv tillämplighet inom det område där den gäller.

De standardiseringsregler som Hellner nämner torde syfta på att ersätt- ning för inkomstförlust vid olycksfall lämnas endast i det fall skadan givit upphov till arbetsoförmåga i åtta dagar eller mer. Om arbetsoför- mågan blir kortvarigare än åtta dagar lämnas endast ersättning för sjukvårdskostnader till den del de överstiger 100 kr. Ersättning för sve- da och värk lämnas i normalfallet endast om arbetsoförmågan varat i mer än 30 dagar. Arbetssjukdom berättigar till ersättning endast om skadan kvarstår sedan 90 dagar förflutit från den dag skadan visade sig. För arbetssjukdomar som visat sig efter den 31 december 1991 gäller att skadan skall kvarstå i 180 dagar. Ersättning för sveda och värk lämnas normalt tidigast fr.o.m. den 91:a dagen efter skadans visandedag. Paragraf 35 i TF A-villkoren, och motsvarande bestämmelser i de övri- ga avtalsförsäkringama, har utformats som ett taleförbud för den an- ställde. Arbetsdomstolen har dock i ett mål (dom 137/88) funnit att föreskriften inte utgör något rättegångshinder utan den måste betraktas som en friskrivningsklausul till arbetsgivarens förmån. En sådan före-

skrift är av materiell natur och den hör i ett mål om ersättning vid ar- betsskada till själva saken.

6.3. Arbetsdomstolens dom 137/88

Målet gällde en kvinnlig arbetstagare, B, som fått en sjukdom godkänd som arbetsskada enligt LAF. B yrkade ersättning av arbetsgivaren för bl.a. inkomstförlust som inte ersatts av trygghetsförsäkringen (TFA). Inkomstförlusten hade uppkommit under en arbetslöshetsperiod till följd av att B ansett sig nödsakad att säga upp sin anställning på grund av arbetsskadan. B:s sjukskrivning på grund av arbetsskadan upphörde samtidigt med anställningen.

Genom beslut av tingsrätten avvisades B:s talan då B inte kunnat visa någon omständighet på grund av vilken hon i strid mot förbudet i TFA- villkorens dåvarande & 37 (nuvarande & 35) skulle vara berättigad att föra skadeståndstalan mot den tidigare arbetsgivaren.

Arbetsdomstolen fann inte att föreskriften i TFA-villkorens & 37 ut- gjorde ett rättegångshinder. AD ansåg i stället att frågan om föreskrif- tens betydelse i målet hörde till själva saken. AD anförde bl.a. följande i sina domskäl:

Enligt arbetsdomstolens mening kan 5 37 i TFA inte uppfattas som ett taleförbud av den innebörden att ett käromål som riktar Sig mot arbets i- varen skall avvisas. Föreskriften anvisar inte något förfarande or lösning av tvister och innehåller över huvud inte någonting som kan tolkas som en reglering av den anställdes möjligheter att få sina anspråk rättsligt prövade (jfr NJA 1974 s. 573). I stället får föreskriften ses som en de av det system för ersättning i anledning av arbetsskada som ar- betsmarknadens parter har enats om. Detta system innebär i korthet att arbetsgivaren åtar sig att teckna trygghetsförsäkring vid arbetsskador och att en arbetstagare som skadas har rätt att vända sig mot försäk- ringsgivaren för att få ersättning, medan arbetsgivaren går fri från eko- nomiskt ansvar.

Sedd från denna synpunkt måste & 37 i villkoren för TFA betraktas som en friskrivningsklausul till arbetsgivarens förmån. En sådan före- skrift är av materiell natur och den hör i ett mål om ersättning för ar- betsskada till själva saken.

Arbetsdomstolen övergick härefter till att pröva huruvida B var bunden av 5 37 i villkoren för TFA och anförde.

Det kan till en början konstateras att såväl bolaget som B, efter vad som är ostridigt i målet, var bundna av villkoren för TFA som kollektivavtal under hela den tid som anställningsförhållandet mellan dem varade. Av betydelse är vidare att B:s talan avser ersättning för arbetsskada och att denna skada i enlighet med hennes eget påstående inträffade under an— ställningstiden hos bolaget och som en direkt följd av arbetsledningens uppträdande mot henne.

Som skäl för att 5 37 i villkoren för TFA ändå inte skulle vara tillämfp- lig har B främst anfört att hon har slutat sitt arbete hos bola et, var ör hon inte längre är bunden av de villkor som gällde för anstäl ' gen.

Enligt arbetsdomstolens menin råder det inte någon tvekan om att de försäkringsvillkor som var bin de som kollektivavtal för B under anställningstiden skall gälla beträffande ett försäkringsfall som inträffade under denna tid. Av intresse i detta sammanhang är att övergångsbe—

stämmelserna till TFA och de övriga AMF-försäkringarna anger tid— punkten för försäkringsfallet som avgörande för reglernas ikraftträdande. Flera föreskrifter i TFA är också direkt tillämpli a även efter det att den aktuella arbetstagarens anställning har upphört. etta äller exempelvis den bestämmelse som reglerar det s.k. eftersk ddet oclgi som innebär att den som drabbas av sjukdom till följd av ska lig inverkan i sitt arbete i princip har rätt till ersättning även om anställningen har upphört när sjukdomen visar si . Enligt en annan bestämmelse i TFA utgår ersätt- ning till efterlevan e vid arbetsskada till följd av dödsfall.

De angivna bestämmelserna ger enli t domstolens mening belägg för slutsatsen att TFA:s regelsystem inte 5 all på det sätt som B gör gällan- de tillämpas enbart inom ramen för bestående anställningsförhållanden. En annan utgångspunkt skulle för övrigt leda till att en part i anställ— nin savtalet unde bringa avtalet att u höra och därigenom, i realiteten m retroaktiv verkan, förändra de vifiEor som har gällt för anställning- en. En sådan effekt kan inte ha varit åsyftad vid försäkringsvillkorens tillkomst.

Enligt domstolens uppfattning har det inte heller i övrigt framkommit något förhållande som skulle kunna medföra att käromålet faller utanför tillämpningsområdet för 5 37 ivillkoren för TFA. B:s talan avser visser- ligen ersättning hänförlig till tiden efter anställnin ens upphörande. Detta förändrar dock inte det grundläggande förhållan et att hon till stöd för sina anspråk åberopar ett skadefall inträffade under den tid då hon arbetade hos bolaget.

För den händelse arbetsdomstolen skulle stanna för denna bedömning har B gjort gällande att hennes fall är så särpräglat att det vore oskäligt att tilläm a 5 37.

Arbet omstolen vill i anledning av detta påstående inledningsvis fram- hålla att den omtvistade föreskriften ingår i ett regelsystem som grundar sig på en överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudorganisatio- ner SAF, LO och PTK. Som tingsrätten har anfört, under hänv1sning till uttalanden i den juridiska litteraturen, innefattar regelsystemet fördelar för den skadelidande som är ägnade att uppväga de nackdelar som kan vara förknippade med en friskrivningsklausul till arbetsgivarens förmån.

Enligt domstolens mening måste dessa allmänna utgångspunkter vägas in även vid bedömningen av det enskilda fallet. Det måste också beaktas att den grundläggande idén med ett särskilt regelsystem om trygghets— försäkring vid arbetsskador skulle förfelas om enskilda föreskrifter jäm- kades i någon större utsträckning. Vad som nu har anförts leder därför till att en jämkning av villkor i TFA:s bestämmelser kan komma i fråga bara om mycket starka skäl talar för en sådan åtgärd.

Med hänsyn till det nu anförda och till att B inte kunnat visa att 5 37 i TFA-villkoren är oskälig mot henne på någon annan grund, måste hon enligt arbetsdomstolens menin anses bunden av den angivna föreskrift- en. Hennes talan i målet kan ärför inte vinna bifall. — — —

I domslutet upphävde AD tingsrättens beslut att avvisa B:s käromål och avslog istället hennes talan i målet.

6.4. De fackliga organisationernas intresse av bibehållna tygghetsförsäkringar

Genom de avtalsbundna försäkringarna vid arbetsskada har de anställda givits en garanti för rätt till ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler utan att ett vållande behöver styrkas. I gengäld har man från den fackli- ga sidan avstått från rätten att föra skadeståndstalan i händelse av en

arbetsskada.

De fackliga organisationemas vilja att acceptera en friskrivningsklausul är naturligtvis beroende av innehållet i det försäkringsskydd som i gen— gäld erbjuds medlemmarna. Om försäkringen inte garanterar ersättningar som lägst motsvarar nivån inom skadeståndsrättens kan friskrivnings- klausulen komma att ifrågasättas. Detsamma får anses gälla om defini- tionen av begreppet arbetsskada, i LAF och TFA, avgränsas så snävt att endast ett mindre antal sjukdomar godtas som arbetsskada. Det är gi- vetvis inte möjligt att ange vilken definition av arbetsskadebegreppet som kan anses tillräckligt omfattande för att de fackliga organisationerna skall vara villiga att även fortsättningsvis godta en friskrivningsklausul. Den första överenskommelsen om trygghetsförsäkring träffades år 1974. Vid den tiden benämndes försäkringen trygghetsförsäkring vid yrkesska- da, TFY. Försäkringen hade vid den tidpunkten ett skadebegrepp som överensstämde med det i den då gällande lagen om yrkesskadeförsäk- ring, YFL. Även i det första avtalet om TFY fanns en bestämmelse om inskränkning i rätten att föra skadeståndstalan. Paragraf 55 i 1974 års villkor för TFY hade följande lydelse:

Anställd, som omfattas av försäkringsavtal om trygghetsförsäkring, äger ej föra skadeståndstalan rörande ersättning för yrkesskada mot arbets- givaren eller annan arbetsgivare som tecknat försäkringsavtal om trygg- etsförsäkring hos AMF-trygghetsförsäkring eller anställd hos sådan arbetsgivare.

Det är sannolikt att de fackliga organisationerna ånyo skulle vara be- redda att acceptera en friskrivningsklausul med ett arbetsskadebegrepp som motsvarar det som fanns i YF L. Läget kan däremot bli ett annat om arbetsskadebegreppet krymps ytterligare.

Man skall samtidigt ha i minnet att alternativet med skadeståndstalan mot en arbetsgivare eller annan ansvarig är en både kostsam, osäker och mödosam väg att tillförsäkra sig ersättning. Det ankommer på arbetsta- garen att visa att någon på arbetsgivarsidan varit vållande vilket ofta kan fordra omfattande utredning och bevisning. Processkostnader inför allmän domstol blir snabbt höga och vid förlust av målet måste arbetsta- garen betala inte endast sina egna utan också motpartens kostnader. Om målet måste drivas upp i högre instans tillkommer ytterligare kostnader. Domstolsaltemativet är också tidskrävande och innan slutligt avgörande föreligger kan det många gånger förflyta åtskilliga år.

6.5. Arbetsgivarnas intresse av bibehållna trygghetsförsäkringar

Det får antas att det bakom arbetsgivarnas åtagande att teckna TFA, eller motsvarande försäkringsskydd, finns ett starkt krav att i gengäld vara fri från skadeståndsansvar. Man kan på goda grunder anta att en förutsättning för kollektivavtalet om TFA är att avtalet innehåller en friskrivningsklausul.

Nuvarande ordning innebär att en arbetsgivare i princip är fredad från

skadeståndsanspråk som, i de fall uppgörelse inte kan nås på annat sätt, annars slutligen skulle komma att avgöras av allmän domstol. Oavsett utgången av en sådan process riskerar arbetsgivaren, eller företaget, ofta att i samband med en rättegång drabbas av negativ publicitet.

För arbetsgivarna framstår sannolikt dagens lösning av försäkrings- frågan som rationell från en rad olika utgångspunkter. Under förutsätt- ning att kostnaden är rimlig finner sannolikt de flesta arbetsgivare att det är både skäligt och rättvist att erbjuda de anställda ett komplett försäk- ringsskydd för det fall att arbetet skulle orsaka ohälsa. Genom skyddet i lag och avtal har detta blivit möjligt, samtidigt som frågan om ett even- tuellt vållande inte behöver utredas och prövas.

6.6. Samhällets intresse av bibehållna trygghetsförsäkringar

Utan dagens kompletterande försäkringsskydd grundat på avtal skulle en anställd som skadas i arbetet tvingas rikta eventuella krav på ersättning mot sin arbetsgivare. Det kan i sådant fall komma att avse krav på er- sättning för ideell skada samt ersättning för inkomstförlust och skadebe- tingade kostnader som inte ersätts via socialförsäkringen.

En utveckling som innebär att de anställda endast har möjlighet att få ersättning av detta slag genom att väcka skadeståndsanspråk mot arbets- givaren skulle komma att öka de allmänna domstolarnas arbetsbörda. Dessutom skulle medicinsk expertis, jurister och andra sakkunniga, på ett helt annat sätt än idag, komma att involveras i det omfattande och tidsödande arbete som en sådan process innebär.

Det är inte möjligt att bedöma i hur många fall skadeståndsanspråk skulle komma att riktas mot arbetsgivare, och hur dessa skadeståndsan- språk skulle komma att bemötas, för det fall avtalen om trygghetsförsäk- ringama inte skulle förlängas. Man har dock anledning anta att dom- stolsväsendet måste tillföras ytterligare resurser för att kunna ta sig an dessa skadeståndsmål utan eftersättande av kravet på rimlig handlägg- ningstid.

6.7. Något om den skadeståndsrättsliga bedömningen

I de fall en uppgörelse inte kan komma till stånd mellan parterna återstår som nämnts möjligheten för den skadade att stämma arbetsgivaren inför allmän domstol. För rätt till ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler krävs att arbetsgivaren, eller någon som arbetsgivaren ansvarar för, genom oaktsamhet har vållat skadan. Vid bedömningen av om det före- ligger ett vållande från en arbetsgivares sida får domstolen söka vägled- ning i lagstiftning, praxis eller sedvana på området. Det kan i dessa fall bl.a. handla om en arbetsgivare som brutit mot arbetarskyddstyrelsens kungörelser med föreskrifter om ett gränsvärde, en arbetsgivare som inte vidtagit åtgärder i enlighet med ett åläggande från yrkesinspek-

tionen eller en arbetsgivare som på annat sätt låtit bli att vidta sådana skyddsåtgärder som är gängse inom branschen. Det kan också handla om försummelser från arbetsgivarens sida att lämna instruktioner för ett arbete eller att noga följa eller övervaka arbetet. I Skadeståndsrätt (3:e upplagan, s. 229) beskriver Hellner situationen på följande sätt: "Kravet på aktsamhet kommer vid olycksfall i arbete ofta att bestämmas av sär- skilda föreskrifter ingående i arbetarskyddslagstiftningen eller utfärdade av yrkesinspektionen. De s.k. bygganvisningama och med stöd av dem utfärdade tillämpningsföreskrifter får exempelvis avgörande vikt för aktsamhetskravet på byggplatser. Även krav som ställs av skyddsombud torde kunna få betydelse för att bestämma den nödvändiga aktsamhets- standarden."

Det är den anställde som har bevisbördan för sitt påstående att arbets— givarsidan varit oaktsam. Den anställde skall alltså kunna visa, göra det klart mer sannolikt, att arbetsgivaren genom t.ex. en viss handling, eller genom sin passivitet, vållat skadan.

Särskilda svårigheter att visa ett vållande kan föreligga i fråga om sjukdomar som kan uppkomma till följd av en långvarig påverkan i arbetslivet. Svårigheterna att visa vållande från en enskild arbetsgivares sida kan dessutom förstärkas om den skadade under denna tid haft ett flertal olika anställningar.

Om den skadade kan visa att arbetsgivaren genom sin oaktsamhet varit vållande måste den skadade även kunna visa att det föreligger ett sam- band mellan vållandet och den uppkomna skadan. För att ett sådant orsakssamband skall godtas måste den skadade visa att vållandet med övervägande sannolikhet varit en nödvändig betingelse för skadans upp- komst. Det förtjänar att understrykas att prövningen i denna del inte görs enligt arbetsskadeförsäkringens gynnsamma bevisregel. Konkurre- rande skadeorsaker har alltså en väsentligt större betydelse vid sam- bandsbedömningen enligt skadeståndsrättens regler.

7. Överväganden vid en förändring av arbetsskadebegreppet

7.1. Allmänna s npunkter på arbetsskade egreppets utformning

Enligt direktiven skall utredningen överväga och lämna förslag till ändring av de grundläggande bestämmelserna om arbetsskada i 2 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring. Syftet med förslagen skall vara att åstadkomma en tydligare avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador.

När det gäller arbetsskador i form av olycksfall i arbete och färd- olycksfall föranleder den nuvarande lagstiftningen inte några särskilda problem. Begreppen definieras visserligen inte i lagen men genom rätts- tillämpningen har begreppen klargjorts och fått stadga. Det fmns därför för närvarande inte skäl att föreslå någon ändring beträffande dessa slag av arbetsskador. Utredningen har inte heller funnit anledning att närma- re analysera den försäkringsmässiga tillämpningen av dessa skadebe- grepp. I nästa utredningsetapp kan utredningen möjligen få anledning att återkomma till vissa frågor som angår dessa typer av arbetsskador.

Utredningsuppdraget i denna etapp bör inriktas på övriga arbetsskador dvs. sådana skador som inryms i det generella arbetsskadebegreppet och framkallats av annan skadlig inverkan än olycksfall.

En avsikt med införandet av det generella arbetsskadebegreppet i arbetsskadeförsäkringen var att man därigenom skulle kunna fånga in alla sjukdomar i försäkringen under förutsättning att den försäkrade hade varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete. Lagen utformades så att den till skillnad från yrkesskadeförsäkringen inte skulle vara statisk utan dynamisk. Åt de tillämpande organen överläts att dra upp gränserna för vad som skulle anses som arbetsskada. Av särskild vikt var det att ar- betsskadebegreppet skulle kunna utvidgas utan initiativ från lagstiftaren i takt med nya medicinska och tekniska landvinningar.

Lagen har också kommit att fungera väl i detta avseende. Sedan lagen kom till har kunskapen om sjukdomars orsak och uppkomst breddats på många medicinska forskningsområden. Det gäller såväl sjukdomar som kan hänföras till exponering av farliga ämnen som olika typer av musku- loskeletala sjukdomar. Försäkringens tillämpningsområde har kunnat utökas i takt med dessa kunskaper. Samtidigt har försäkringen utvidgats i praxis även i andra fall där stöd i ny medicinsk forskning inte varit lika framträdande. Det nedtonade farlighetskriteriet i kombination med ett generellt arbetsskadebegrepp och en generös bevisregel har med- verkat till denna utveckling. Ibland har frågan ställts om skillnaden nu

blivit alltför stor mellan vad som försäkringsmässigt godtas som skadlig inverkan i arbetet och vad som skall anses som skadligt från vetenskapli- ga och erfarenhetsmässiga utgångspunkter.

För utredningen har det varit en huvuduppgift att undersöka på vad sätt och i vilken utsträckning man kan närma dessa skadlighetsbedömningar till varandra.

En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att begreppet arbets- sjukdom bör definieras så att det så långt som möjligt tillgodoser de förvärvsarbetandes krav på försäkringsskydd mot den risk för skada som förvärvsarbete kan inrymma. Definitionen av begreppet arbetssjukdom bör vidare vara så utformad att försäkringen kan tillämpas på ett rätt— vist, likformigt och effektivt sätt. Definitionen bör även vara sådan att försäkringen upplevs som förutsägbar, dvs. de försäkrade bör i rimlig utsträckning kunna urskilja vad som kan ersättas som arbetsskada. Detta motverkar orealistiska förväntningar och leder till att antalet anmäl- ningar av icke ersättningsberättigande skador och sjukdomar bör kunna minska. Avgränsningen mellan vad som godtas som arbetsrelaterad respektive icke arbetsrelaterad skada eller sjukdom måste dessutom, inom ramen för de försäkringsjuridiska bevisreglerna, på ett trovärdigt sätt överensstämma med den medicinska vetenskapens bedömningar. En inskränkning av begreppet arbetsskada, från dagens generella definition med generösa bedömningsregler, bör dock enligt utredningens uppfatt- ning inte drivas längre än vad som oundgängligen är nödvändigt. Om syftet med lagändringar främst är att minska kostnaderna för arbets- skadeförsäkringen bör man gå vidare och även studera försäkringens förmånssida.

7.2. Vilka tänkbara förändringar står till buds?

Målsättningen att med en högre grad av säkerhet kunna fastställa vilka skador och sjukdomar som skall omfattas av lagen om arbetsskadeför- säkring kan rent juridiskt-tekniskt uppnås på olika sätt. En klarare avgränsning kan komma till stånd antingen genom en förändring i definitionen av vad som skall anses som annan skadlig inverkan, eller genom en förändring av reglerna för bedömning av samband mellan skadlighet och uppkommen skada i det enskilda fallet. Det uppsatta målet kan också uppnås genom en kombination av dessa åtgärder. Enligt utredningens uppfattning anmäler sig i huvudsak följande alternativ.

7.2.1. Sjukdomsbegreppet definieras i en förteckning av skadlig påverkan och ersättningsberättigande sjukdomar

Med skadlig inverkan avses i dag varje faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Lagen om arbetsskadeförsäk- ring bygger alltså på ett generellt arbetsskadebegrepp och överlåter åt tillämpningsorganen att dra upp den närmare gränsen för vad som skall anses som skadligt eller ej.

En annan metod att avgränsa arbetsskadebegreppet är att direkt i lagen ange vilka skador som skall anses som arbetsskador. Det kan ske antingen genom en koppling till vissa särskilt angivna sjukdomar eller till vissa särskilt angivna skadliga faktorer. Lagen skulle kunna komplet- teras med en lista där det mer detaljerat anges vilka sjukdomar och skadliga faktorer som skall ge rätt till ersättning. En sådan metod ger lagstiftaren möjlighet att bestämma avgränsningen av försäkringen mycket exakt. Genom angivandet av sjukdomsdiagnoser och beskrivning av arten och innehållet av skadliga faktorer, t.ex. frekvensen av lyft, tyngden av lyft, ämnens kemiska sammansättning, kan omfattningen av försäkringen bestämms generöst eller restriktivt.

Lagen om yrkesskadeförsäkring var till viss del uppbyggd efter detta system. Lagen godtog som yrkessjukdomar alla sjukdomar som hade orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi. Vidare angav lagen vissa skadliga faktorer som skulle kunna grunda rätt till ersättning i den mån regeringen så föreskrev nämligen ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fort- gående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg samt buller eller smitta. I en särskild kungörelse angavs vilka sjukdomar som beroende på typ av skadlig inverkan skulle godtas som en yrkesskada. Sjukdom i sena eller senas omgivning och sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler godtogs under för- utsättning att sjukdomen framkallats genom inverkan av ensidiga, ovan- liga eller ovanligt ansträngande rörelser. Sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad godtogs om den framkallats genom inverkan av tryck. Sjukdom i benstomme, leder eller muskler kunde godtas om den fram- kallats genom skakningar eller vibrationer. Liknande detaljreglering fanns för sjukdom framkallad genom smitta.

Om man väljer att avgränsa arbetsskadebegreppet efter ett i huvudsak liknande system måste förteckningen över godtagbara sjukdomar revide- ras i åtskilliga hänseenden. Detsamma gäller kopplingen mellan de angivna skadliga faktorerna och den framkallade sjukdomen. Det är t.ex. numera klart att sjukdom i benstomme, leder och muskler kan härledas inte endast till skadliga faktorer i form av vibrationer och skakningar utan också i vissa fall till ensidiga och ansträngande rörelser och arbetsställningar. Psykiska och psykosomatiska sjukdomar kan under vissa förhållanden relateras till påfrestningar i arbetet. Nya medicinska rön aktualiserar ytterligare kompletteringar.

Även om man skulle kunna åstadkomma en ganska utförlig och detalje- rad förteckning över godtagbara arbetssjukdomar grundad på dagens medicinska kunskaper, kommer man inte ifrån att förteckningsmetoden ger ett statiskt arbetsskadebegrepp. Nya vetenskapliga rön kan inte fångas in utan en ändring av förteckningen. Först genom en sådan ändring blir sjukdomen ersättningsberättigande. Erfarenheten visar att många arbetsskador blivit godkända först i högre instans därför att dessa instanser fått tillgång till medicinskt material som inte förelåg vid tid— punkten för försäkringskassans handläggning. Listmetoden skulle inte göra en sådan utgång möjlig.

De överväganden som gjordes vid arbetsskadeförsäkringens införande i valet mellan ett generellt arbetsskadebegrepp och ett arbetsskadebe— grepp angivet i en sjukdomsförteckning står sig alltjämt. För det gene- rella begreppet talar inte bara principiella skäl innebärande att ingen sjukdom utestängs från försäkringsskyddet som kan föras tillbaka till påfrestningar i arbetet. För en allmän regel talar också att man snabbt, säkert och smidigt fångar in den medicinska och tekniska utvecklingen som successivt ger nya kunskaper om och förklaringar till hur sjuk- domar uppkommer och hur sjukdomar förhåller sig till olika faktorer i arbetet.

Utredningen har därför staimat för att arbetsskadebegreppet alltjämt bör ges en generell utformning. Alternativet med en sjukdomsförteck- ning bör alltså inte genomföras.

7.2.2. Högre krav ställs på visad skadlighet

För att åstadkomma en klarare avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador kan man höja kravet på visad skadlighet hos den arbetsmiljöfaktor som den försäkrade gör gällande har orsakat skadan. Enligt nuvarande praxis anses skadlig inverkan i arbetet ha förelegat när det kan visas att den skadebringade arbetsmiljöfaktom sannolikt kan ge upphov till aktuell typ av skada eller sjukdom. Tidiga— re praxis ställde krav på en hög grad av sannolikhet för skadebringan- de effekt hos faktorn för att skadlig inverkan skulle godtas.

En återgång till högre ställda krav på sannolikhet skulle medföra att skillnaden mellan vad som försäkringsmässigt och medicinskt-vetenskap- ligt bedöms som skadligt skulle minska. En stramare farlighetsbedöm- ning kan troligen även medföra att de försäkringsmässiga prövningarna får en ökad betydelse för arbetsmiljöarbetet. Överensstämmelsen mellan vad som försäkringsmässigt och vad som inom det förebyggande arbets- miljöarbetet är att anse som skadligt kan idag stundtals betraktas som låg.

Utredningen har funnit att det föreligger ett behov av en stramare bedömning av vad som skall anses som skadlig inverkan. En sådan skärpning av kravet på skadlighet kan medverka till att åstadkomma bättre förutsättningar att försäkringsmässigt särskilja de skador som har sin grund i arbetet. Utredningen återkommer i avsnitt 8.2 med övervä- ganden och förslag i denna fråga.

7.2.3. Frågan om skadlig inverkan avgörs efter en normalitetsbedömning

Frågan om en faktor är skadlig eller ej avgörs enligt praxis inte enbart utifrån bedömningen av vad som normalt är skadligt. Prövningen relate- ras till den enskilde försäkrade och sker med beaktande av just dennes förutsättningar i arbetet. Man talar om att vara "försäkrad i befintligt skick". Denna princip har medfört att många försäkrade, trots en svaga- re fysisk eller psykisk konstitution, fått sina sjukdomsbesvär godkända

som arbetsskador även om de påfrestningar som de utsatts för normalt sett inte skulle framkalla skada hos en annan person.

I den allmänna diskussionen kring arbetsskadeförsäkringen har frågan ibland aktualiserats om farlighetsbedömningen i denna individrelaterade utformning förts för långt. Det har gjorts gällande att extrem känslighet eller sårbarhet hos en person har medfört att en faktor som knappast framstått som skadlig för någon annan just för denne försäkrade ändå med hänsyn till hans personliga konstitution godtagits som skadlig. Man har framhållit att en sådan praxis suddar ut gränsen mellan vad som är skadligt och inte skadligt och omöjliggör eller i vart fall avsevärt försvå- rar att med ledning av arbetsskadeanmälningar och arbetsskadebeslut bedriva ett effektivt förebyggande arbetsmiljöarbete.

Utredningen har mot denna bakgrund prövat om farlighetsbedöm- ningen skulle kunna knytas till vad som normalt sett framstår som skadligt för en försäkrad. Det som i princip en vanlig något så när frisk person skulle kunna tåla i form av fysiska och psykiska arbetsfaktorer utan att riskera skador skulle med andra ord inte anses som skadligt i arbetsskadeförsäkringens mening. Den egna svagheten skulle den försäk- rade få svara för själv.

Människors förmåga att klara ansträngningar av olika slag i arbetet varierar avsevärt. Ålder, kön och kroppskonstitution gör t.ex. att en viss fysisk belastning kan vara helt ofarlig för en försäkrad men inte för en annan. Mental styrka, stresstålighet och robust psyke kan göra att en psykisk press inte upplevs negativt men där motsatsen inträder för den osäkre, vekare och skörare individen. En mängd andra omständigheter påverkar olika individer på olika sätt. Man måste alltså konstatera att de individuella förutsättningama att klara av arbetslivets bördor växlar så kraftigt att en farlighetsbedömning utifrån en normalpersons situation skulle leda till oacceptabla konsekvenser för en stor del av de förvärvs- arbetande. Risken är alldeles påtaglig att åtskilliga försäkrade som av olika skäl inte kan mäta sig med en sådan person skulle hamna utanför försäkringsskyddet. Detta har gjort att utredningen funnit det omöjligt att föreslå en regel som innebär att principen om försäkrad i befintligt skick avskaffas vid farlighetsbedömningen.

Utredningen har emellertid frågat sig hur långt principen bör eller kan drivas. Det kan inte uteslutas att fall förekommit där en arbetsskada godtagits trots att skadligheten varit utomordentligt liten och hänförlig uteslutande till den försäkrades speciella sårbarhet. Mot bakgrund av att syftet med LAF är att ge ekonomisk kompensation för de särskilda skaderisker som följer med ett förvärvsarbete, har utredningen inte funnit det rimligt att en försäkrad med extrem känslighet skall få ersätt- ning för sjukdomsbesvär som uppkommit till följd av faktorer i arbetet som kan betecknas som helt normala och alldagligt förekommande.

Frågans komplexa natur gör det svårt att dra upp någon närmare gräns i en lagbestämmelse. Utredningen återkommer i avsnitt 8.2.4 med vissa överväganden i frågan.

7 .2.4 Försäkringen skall endast omfatta skador som direkt uppkommit till följd av arbete

Arbetsskada kan förekomma i tre former. Den skadliga inverkan i arbetet kan primärt orsaka den uppkomna skadan eller sjukdomen, den kan påskynda, accelerera, ett förlopp hos en sjukdom som inte är arbetsbetingad och den kan försämra, utlösa symtom från en icke arbetsrelaterad grundsjukdom.

En stor del av de godkända arbetsskadoma utgörs av försämringsfall. Framför allt gäller det försämring av en degenerativ grundsjukdom i ryggrad eller leder. En mindre del utgörs av påskyndandefallen, ofta gäller dessa fall accelerering av artrossjukdom i leder. Redan i yrkesska- deförsäkringen godtog man i och för sig försämring av en sjukdom som yrkesskada under förutsättning att försämringen kunde relateras till sådan skadlig inverkan som godtogs i den försäkringen. Det var dock först genom arbetsskadeförsäkringen som dörren öppnades på allvar för försämring av rygg-, nack-, axel-, skulder- och armbesvär liksom för höft- och knäbesvär. Genom det generella skadlighetsrekvisitet kunde det i ett stort antal fall slås fast att en försämring av dessa typer av besvär kunde relateras till skadlig inverkan i arbetet såsom lyft, ensidiga eller ansträngande rörelser eller arbetsställningar.

Utredningen har frågat sig om man skulle kunna reservera arbetsskade- försäkringen för sådana arbetsskador som uppkommit direkt till följd av skadlig inverkan i arbetet. Påskyndande och försämring av en icke arbetsrelaterad sjukdom skulle alltså falla utanför försäkringen. För en sådan begränsning skulle tala att det många gånger är svårt att utan objektivt påvisbara organiska förändringar med någon grad av säkerhet fastställa att en försämring i form av smärta, värk eller rörelseinskränk- ning eller en accelerering av en oundviklig sjukdomsutveckling verkli— gen kan hänföras till påfrestningar i arbetslivet. I grundsjukdomens karaktär ligger att den alldeles oberoende av den försäkrades förvärvs- arbete kan utlösa symtom eller fortskrida med ökande besvär.

Utredningen har emellertid inte ansett sig kunna lägga fram ett sådant förslag till begränsning av arbetsskadebegreppet. Principiellt kan det sägas strida mot de skadeståndsrättliga grunder som arbetsskadeförsäk- ringen bygger på. Inom skadeståndsrätten utges ersättning vid person- skada även för försämring av tidigare sjukdom.

Det är inte heller så lätt att i alla ärenden avgöra huruvida en skada är att bedöma som en primär arbetsskada eller som ett försämringsfall. I dagens försäkring spelar en sådan gränsdragning inte någon avgörande roll för rätten till ersättning. Med det diskuterade förslaget skulle situa- tionen bli annorlunda. Det blir av helt avgörande betydelse för den försäkrade att få skadan godtagen som en primär arbetsskada. För framgång vid en sådan prövning kommer det att ställas höga krav på den medicinska diagnostiken. Behovet av röntgenundersökningar och andra mer omfattande medicinska utredningar ökar. Utredningen ställer sig tveksam till om tillgängliga utredningsresurser skall utnyttjas för en gränsdragning av detta slag. Uppenbarligen bör alltjämt försämringar av icke arbetsbetingade sjukdomar kunna godtas som arbetsskada i viss

utsträckning. Vill man åstadkomma en begränsning av ersättningsrätten för andra försämringsfall kan man uppnå detta på ett effektivare och rättvisare sätt än genom det här diskuterade förslaget (jfr avsnitt 7.2.6).

7.2.5. Förändrad regel för bedömning av samband

Om en försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han har ådragit sig enligt bevisregeln i 2 kap. 2 & LAF anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar emot. Orsakssamband skall således presumeras. För att samband skall avslås måste det krävas mycket övertygande bevisning mot att samband föreligger. Lagstiftaren har utformat denna för den enskilde verkligt generösa bevisregel med den motiveringen att den rättsförlust som kan bli följden av den medicinska vetenskapens ofull- komlighet att slå fast samband skall bäras av försäkringen och inte av den enskilde försäkrade.

Bevisregeln har inte alltid haft nuvarande innehåll. Fram till yrkesska- deförsäkringslagens tillkomst år 1954 gällde i praxis att man inte krävde full bevisning för ett orsakssamband men att det måste föreligga övervä- gande skäl för att samband förelåg. Det krävdes med andra ord en positiv bevisning för samband. Vid tillkomsten av YFL mjukade lagstift- aren upp denna praxis till den försäkrades förmån. Det presumerades att samband förelåg såvida inte Övervägande skäl talade däremot. Genom initiativ av riksdagen ändrades bevisregeln år 1967 till nuvarande lydelse. Riksdagen fann att bevisregeln tillämpades så att vid tveksamhet i den medicinska bedömningen ersättning i vissa fall inte beviljades trots att ett betydande mått av sannolikhet förelegat för samband mellan arbete och skada.

Yrkesskadeförsäkringskommittén konstaterade i sitt betänkande (1975z84) att bevisregeln fått en utformning som var så förmånlig för de försäkrade som kan tänkas. Kommittén fann också att tillämpningen av den nya regeln hade lett till den uppmjukning av praxis som var riks- dagens avsikt. Regeln ansågs fungera bra och någon anledning att ändra den förelåg inte.

På en punkt var yrkesskadeförsäkringskommittén däremot beredd att föreslå en skärpning av regeln och det gällde en del av de sjukdomar som genom det utvidgade arbetsskadebegreppet skulle kunna godtas som arbetsskada, framför allt psykiska och psykosomatiska sjukdomar liksom försämring av degenerativa grundsjukdomar. Här förelåg det enligt kommittén betydande svårigheter att fastställa orsaken till sjukdomen. Olika faktorer i såväl arbetet som privatlivet kunde medverka till sjuk- domens eller försämringens uppkomst och det var ofta inte möjligt att avgöra vilken faktor som var mest betydelsefull. Kommittén föreslog därför en strängare bevisregel för dessa fall. Orsakssamband skulle anses föreligga om övervägande skäl talade för det. Vid den slutliga be- handlingen av kommitténs förslag stannade emellertid regering och riksdag för att låta den gynnsamma bevisregeln gälla även för dessa fall.

Det har nu under en följd av år tillämpats ett generellt arbetsskade-

begrepp i kombination med en enhetlig mycket generös bevisregel. Mot bakgrund av vunna erfarenheter kan det med visst fog hävdas att en sådan konstruktion i sig leder till svårigheter att upprätthålla en något så när klar avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade sjukdomar. Uppenbarligen är det som yrkesskadeförsäkringskommittén förutsåg problematiskt att rätt värdera sådana omständigheter som utanför förvärvsarbetet har kunnat bidra till sjukdomens eller försäm- ringens uppkomst och utveckling. Vill man åstadkomma en tydligare gränsdragning är det enligt utredningens mening ofrånkomligt att om- pröva också den nuvarande bevisregeln.

En sådan omprövning kan ske generellt för alla typer av arbetsskador. Man skulle kunna gå tillbaka till någon av de bevisregler som gällde före år 1967 eller före tillkomsten av YFL. Ett sådant steg kan framstå som väl drastiskt om tillämpningsproblemen egentligen koncentrerar sig endast till vissa typer av arbetsskadesjukdomar nämligen de som nämnts ovan. En differentiering av bevisregeln skulle i stället kunna genomföras där nuvarande generösa regel behålls för de oproblematiska arbetssjuk- domama, de som ibland kallas för klassiska arbetssjukdomar — t.ex. sjukdomar framkallade av ämnen eller smitta, epikondylit, sjukdom i slemsäck, hörselskada, m.m. — och en strängare bevisregel införs för övriga arbetssjukdomar. Bland dessa skulle återfinnas framför allt sjukdomar där uppkomsten kan ha en mångfasetterad bakgrund och där förklaringen ofta är att finna i andra förhållanden åtminstone delvis än i arbetsmiljön.

En differentierad bevisregel kan lagtekniskt åstadkommas antingen så att man har en generell liberal regel med nuvarande innehåll och en strängare regel för vissa särskilt angivna sjukdomstyper eller omvänt så att man har en generell strängare bevisregel och en liberalare regel för särskilt angivna sjukdomsfall. Valet mellan de båda alternativen får bestämmas av möjligheten att så stringent som möjligt definiera de särskilda arbetssjukdomar för vilka undantagsregeln skall gälla.

Yrkesskadeförsäkringskommittén utformade sitt förslag med utgångs- punkt från det först angivna alternativet. Om en försäkrad hade varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet och ådragit sig reumatisk sjukdom eller annan sjukdom i ryggrad eller leder eller psykisk eller psykosoma- tisk sjukdom skulle sjukdomen anses vara orsakad av den skadliga inverkan om övervägande skäl talade för det.

Mot en sådan regel kan den invändningen riktas att en del av de angivna sjukdomarna inte är möjliga att helt klart avgränsa. Någon enhetlig definition på vad som avses med psykosomatisk sjukdom finns inte. Svårigheter uppstår också att bedöma huruvida nervengagemang, t.ex. vid ischias och cervical rhizopathi, skall omfattas av begreppet sjukdom i ryggrad och leder.

Utredningen har funnit att det andra alternativet, där den strängare bevisregeln gäller generellt, öppnar större möjligheter att åstadkomma en klarare avgränsning för undantagsregeln som i detta fall alltså är liberalare. Innehållsmässigt uppnår man i stort sett samma resultat med båda alternativen men möjligheterna till en klar och tydlig avgränsning

mellan de båda bevisreglema är betydligt större med det senare altema- tivet. För en likformig tillämpning är detta av största vikt. Bevisreglema bör därför utformas efter denna modell. Utredningen återkommer i avsnitt 8.3 med ytterligare överväganden och förslag i frågan.

7.2.6. Särskild regel för bedömning av samband vid försämring

Utredningen har också övervägt möjligheterna att föreslå en särskild sambandsregel för bedömningen av försämringar av icke arbetsrelatera- de s.k. grundsjukdomar som kan påverkas av annan skadlig inverkan i arbetet. Särskilda regler för försämringar kan motiveras av att dessa sambandsbedömningar vanligtvis är av mer komplicerad och kvalificerad natur. Problemen sammanhänger ofta med att de försäkrades hälsotill- stånd kan försämras även till följd av annat än skadlig inverkan i arbe- tet. Utredningen har dock bedömt att förslaget om nya regler för be- dömning av samband i huvudsak även tillgodoser behovet av särskilda regler för bedömning av försämringar. Utredningen återkommer dock i avsnitt 8.3.3 med ytterligare överväganden i denna fråga.

8. Förslag till förändrat arbetsskadebegrepp

8.1. Inledning

På sätt som redovisats i föregående avsnitt finns en rad olika alternativa vägar att gå för att åstadkomma en tydligare avgränsning mellan arbets- relaterade och icke arbetsrelaterade skador. För att skapa en sådan klarare gräns har utredningen funnit att en kombination av olika åtgärder är nödvändig. Utredningen föreslår att reglerna skärps dels när det gäller att definiera vad som skall förstås med skadlig inverkan i arbetet dels när det gäller att fastställa orsakssamband mellan sådan inverkan och skada i vissa fall. I det förstnämnda avseendet anser utredningen att kravet på kunskap om den skadebringande effekten hos en åberopad arbetsmiljöfaktor skall höjas från sannolikhet till hög grad av sannolik— het. Reglerna om orsakssamband föreslås bli differentierade så att nuvarande bevisregel skall gälla för vissa typer av skador även i fort- sättningen medan en strängare bevisregel skall gälla för andra typer av skador, framför allt för sådana skador där orsaken lika ofta kan hänföras till faktorer som ligger utanför arbetet som inom arbetet.

Utredningens förslag föranleder ändringar i 2 kap. lagen om arbetsska- deförsäkring på följande sätt:

1 5 Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses inverkan av en faktor som med hög grad av äannolikhet kan ge upphov till sådan skada som den försäkra- e ar. Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta, anses den som arbetsskada i den mån regeringen före- skriver det.

2 5 Har försäkrad varit utsatt för olycksfall, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av olycksfallet, om inte betydligt starkare skäl talar mot det.

Har försäkrad varit utsatt för annan skadlig inverkan av

— änme, — strålande energi,

— skakningar, vibrationer eller mekaniska stötar,

— buller eller — smitta, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det.

Vad som sagts i andra stycket om orsakssamband gäller även

när försäkrad som varit utsatt för annan skadlig inverkan har ådragit sig

— sjukdom i sena eller i senas omgivning,

— sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler,

— inflammation i slemsäck eller — perifer nervförlamning. Har försäkrad i annat fall än som avses i andra och tredje styckena varit utsatt för annan skadlig inverkan, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det.

8.2. Högre ställda krav på visad skadlighet

8.2.1. Generellt skadebegrepp

Den föreslagna nya andra meningen i 2 kap. 1 5 första stycket LAF avser att skärpa kravet på kunskap om den åberopade arbetsmiljöfak- torns skadebringande egenskaper. Det skall föreligga en hög grad av sannolikhet för att ett ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan vara skadligt.

Förslaget innebär ingen principiell förändring vad avser arbetsskade- försäkringens generella skadebegrepp. I enlighet med nuvarande praxis skall med skadlig inverkan förstås varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Beträffande de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna har i prop. 1975/76:197 gjorts vissa inskränkningar i det generella skadebegreppet. I specialmotiveringen anförde statsrådet att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte air arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skall omfattas av bestämmelserna. Även andra omständigheter, som till sin art kan jämställas med de uppräknade, torde kunna leda till att en anmälan om arbetsskada avslås (jfr. i detta sammanhang FÖD 1984: 52 samt SOU 1985:54 s. 46). Den nu föreslagna definitionen av skadlig inverkan innebär inte någon ändrad syn på dessa inskränkningar i det generella skadebegreppet.

En skärpning av kravet på visad skadlighet hindrar alltså inte att man även i fortsättningen behåller en generell beskrivning av arbetsskade- begreppet. Yrkesskadeförsäkringskommitténs uppfattning att en allmän regel var att föredra grundades bl.a. på att nya vetenskapliga rön i framtiden kan innebära förbättrade möjligheter att härleda sjukdomar till arbetet och arbetsföhållandena. Kommittén ansåg vidare att man genom en allmän regel kan fånga in utvecklingen på ett säkrare och snabbare sätt än som var möjligt med ett arbetsskadebegrepp knutet till en sjuk- domsförteckning.

De överväganden som låg till grund för beslutet om ett generellt utfor- mat skadebegrepp kan sägas äga lika stor giltighet i dag. En positiv effekt av arbetsskadeförsäkringen är att den genom behovet av medi- cinskt beslutsunderlag medfört att kunskapen om arbetsmiljöns inverkan på de förvärsarbetandes hälsa ökat. Under årens lopp har kraven på

försäkringsersättning kommit att tvinga fram medicinska ställnings- taganden på ett sätt som annars sannolikt inte blivit fallet. Försäkringen har på detta sätt stimulerat och initierat forskning och diskussion kring t.ex. muskel- och senskador i nacke och axlar, den psykosociala arbets— miljöns betydelse, uppkomsten av allergiska besvär i olika arbetsmiljöer samt om riskerna med ämnesexponering och strålning t.ex. från bild- skärmar.

Ett generellt skadebegrepp är också mera ändamålsenligt om arbetsska- deförsäkringen skall utgöra ett verktyg i det skadeförebyggande arbetet. Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet inriktas på att spåra och förebygga alla former av ohälsa som kan drabba de för— värvsarbetande. Att ha ett försäkringssystem som tar sikte på ett be- gränsat antal sjukdomsdiagnoser kan leda till att vissa andra former av ohälsa, som de förvärvsarbetande trots allt uppfattar som arbetsrelatera- de, inte kommer att uppmärksammas. För ett arbetarskydd som verkar ur ett helhetsperspektiv vore en sådan utveckling olycklig.

8.2.2. Kvalitativa krav

I och med att arbetsskadeförsäkringen inte ställer kravet på skadlig inverkan högre än att inverkan skall vara sannolikt skadlig har det kommit att uppstå en stor skillnad mellan den försäkringsmässiga och den medicinskt—vetenskapliga farlighetsbedömningen. Även vid en jämförelse med den farlighetsbedömning som sker inom det skadeföre- byggande arbetarskyddet framstår överensstämmelsen i vissa fall som låg. Dessa skillnader har föranlett kritik mot försäkringens tillämpning, bl.a. för att besluten alltför ofta kan grundas på ett osäkert vetenskapligt underlag. Det är, som utredningen ser det, angeläget att försäkringen upprätthåller en vetenskapligt väl underbyggd gräns för vad som skall kunna ersättas som arbetsrelaterad skada. Detta får anses vara särskilt motiverat om försäkringen skall kunna fylla funktionen som ett instru- ment för att förebygga ohälsa till följd av skadliga förhållanden i arbetet. Den föreslagna ändringen kan förväntas medföra att försäkringens be— tydelse i de skadeförebyggande sammanhangen ökar. Det skärpta kravet på visad skadlighet kommer i många fall att förutsätta noggrannare utredningar på arbetsplatserna beträffande de åberopade skadliga fakto- rerna. Frågan om vissa sjukdomstypers uppkomstsätt måste vidare diskuteras mer ingående, vilket kommer att leda till att besluten i försäk— ringskassor och domstolar i allt högre grad kommer att ta sin utgångs— punkt i de bedömningar av skadlighet som görs inom den medicinska vetenskapen.

Utredningen föreslår att kravet på en arbetsmiljöfaktors antagna farlighet skärps på så sätt att det skall föreligga inte endast sannolikhet för att faktorn är skadlig utan en hög grad av sannolikhet. Man skulle kunna sträcka sig ännu längre och kräva i det närmaste full bevisning, dvs. vetenskapliga belägg för skadligheten. Utredningen har emellertid inte funnit en sådan skärpning rimlig. Det skulle innebära ett alltför stort avsteg från vad som sedan länge gällt här i landet och även avsteg från

ersättningssystem i andra länder. I förslaget till lagtext har orden "hög grad" använts för att inskärpa det förändrade skadlighetskravet. Man kan även tänka sig att formulera samma krav på skadlighet med de i stort sett likvärdiga uttrycken ”betydande grad" eller "väsentlig grad”. Det nya kriteriet innebär att den samlade kunskapen med en betydande grad av sannolikhet måste tala för att en faktor i miljön är skadlig. Detta blir fallet då det föreligger en väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att en viss faktor har en sådan skadebringande egenskap. För att man skall kunna göra gällande att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste denna uppfattning vara relativt allmänt accepterad inom t.ex. den medicinska vetenskapen. Saknas en sådan uppslutning, t.ex. då olika forskares och läkares upp- fattning på ett mer markant sätt går isär beträffande den skadebringande effekten, kan kravet på en hög grad av sannolikhet inte anses uppfyllt. En enskild forskares eller läkares uppfattning, eller resultatet av ett enstaka forskningsprojekt, kan således inte alltid anses utgöra tillräckligt underlag för ett positivt beslut i fråga om skadlig inverkan.

Inom arbetsmiljöområdet och den medicinska vetenskapen förekommer det inte sällan att forskningen på ett ibland svårtolkat sätt visar på olika nivåer av skadlighet hos en och samma faktor. Att i sådana fall avgöra huruvida tillräckligt hög grad av sannolikhet föreligger, innebär att man måste väga tyngden av olika forskningsresultat mot varandra och göra en helhetsbedömning av samtliga fakta.

Det förtjänar att påpekas att förslaget om ett ökat krav på konstaterad skadlighet främst tar sikte på bedömningarna inom den gråzon där dagens avgöranden upplevs som tveksamma. I första hand kommer beslut rörande de sjukdomar där det råder en mer uttalad osäkerhet om arbetsmiljöns inverkan på hälsan att påverkas. De bedömningar som redan vilar på en medicinskt vetenskaplig stabil grund kommer alltså inte att förändras.

I läkarutlåtanden förekommer stundtals uttrycket att skadlig inverkan, eller samband, "inte kan uteslutas". Enligt vad som inhämtats från medicinskt sakkunniga innebär detta uttryck att sannolikheten är relativt för att inte säga mycket låg för att ett visst förhållande föreligger —— men den kan inte heller helt uteslutas. Uttrycket torde inte i något samman- hang kunna användas för att beskriva en situation där en hög grad av sannolikhet för skadlighet anses föreligga.

En ändring av kravet på skadlighet vid bedömningen av skadlig in- verkan kommer att medföra att FÖD:s nuvarande praxis, vad avser bifall i fråga om farlighetsbedömningen, endast kommer att ge ett begränsat stöd vid bedömning av vissa sjukdomar främst de som tillför- des arbetsskadeförsäkringen år 1977. I de avgöranden FÖD valt att publicera, och där skadlig inverkan beträffande rygg- och ledbesvär ansetts föreligga, har domstolen, i de fall farlighetsbedömningen närma- re redovisats, genomgående stannat vid bedömningen att det varit "sannolikt" att arbetet kunnat ge upphov till besvär. Det ligger inget anmärkningsvärt i detta eftersom det får anses naturligt att domstolen inte driver sin farlighetsbedömning längre än vad som är nödvändigt.

Praxis bör dock i åtskilliga fall kunna ge viss vägledning även vid en skärpning av skadlighetskravet.

Den inskränkning i det generella skadebegreppet som gjorts beträffan- de de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna har givit tillämparen ett värdefullt stöd vid bedömningen av dessa skador. Uttalandena i förarbe- tena har medfört att problemen med avgränsning av arbetsrelaterade respektive inte arbetsrelaterade skador inte är lika framträdande när det gäller dessa sjukdomar. Det ligger då nära till hands att fråga sig om en motsvarande uppräkning av undantag från vad som skall anses som skadlig inverkan kan göras för andra sjukdomstyper, kanske främst för sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen, som ju erfarenhetsmässigt bereder en hel del svårigheter i den praktiska tillämpningen. Avsikten med de angivna undantagen beträffande psykiska och psykosomatiska sjukdomar var att omständigheter som kunde hänföras till vardagslivets ofrånkomliga påfrestningar inte skulle bli ersättningsgrundande på samma sätt som risken att bli smittad av vardagslivets alldagliga sjuk- domar som förkylning och liknande fick bäras av den försäkrade själv. Uppenbarligen skulle det vara till stor hjälp för de tillämpande organen om man kunde precisera vissa i och för sig skadliga faktorer som undantagna från begreppet skadlig inverkan även när det gäller somatis- ka sjukdomar. Sådana undantag måste emellertid om de skall uppnå sitt syfte ges ett generellt verkande innehåll. Utredningen har funnit att arbetslivet är alltför varierat när det gäller såväl förhållandena under vilka arbetet utförs som förutsättningama för de försäkrade att utföra och tåla det för att medge en sådan regel. Utredningen har därför avstått från att gå vidare i den frågan.

8.2.3. Kvantitativa krav

Ovan har främst diskuterats de kvalitativa kraven för en faktors skade- bringande egenskaper. För att annan skadlig inverkan skall anses ha förelegat måste även vissa kvantitativa krav beträffande exponeringen vara uppfyllda. För att en faktor i det enskilda fallet skall kunna be- dömas som skadlig räcker det således inte att konstatera att den i sig har en skadebringande effekt. Det måste också framgå att exponeringen för faktorn varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att dessa förhållanden sammanvägda medger bedömningen att hög grad av sanno- likhet för skadlighet föreligger.

I detta sammanhang kan bedömningen av epicondylit tjäna som ett exempel. Epicondylit kan kortfattat beskrivas som en inflammation i ett muskelfäste i armbågen. En sådan inflammation kan bl.a. uppkomma till följd av ensidiga och upprepade handrörelser. Sådana rörelser utförs av i stort sett alla förvärvsarbetande vid ett varierande antal tillfällen varje arbetsdag. Dessa rörelser är i de flesta fall dock inte så frekventa att risk för arbetsskada föreligger. Om man vid en bedömning av skadlig inverkan inte ställer några kvantitativa krav skulle, t.ex. vid bedöm- ningen av epicondylit, i stort sett varje försäkrad kunna anses ha varit

utsatt för skadlig inverkan. Betydelsen av en låg frekvens av den ska— debringande handrörelsen skulle i stället få prövas som ett led i sam- bandsbedömningen. Liknande förskjutningar av arbetsskadeprövningen från skadlig inverkan till orsakssamband kan ske om man inte uppehåller ett kvantitativt krav på skadligheten t.ex. vid ansträngande eller tungt arbete, statiskt eller ensidigt arbete, eller vid exponering för ämne. Det är inte uteslutet att den uppmjukning av arbetsskadebegreppet som under åren skett har sin förklaring i just en nedtoning av de kvantitativa kraven vid skadlighetsbedömningen. Med en sådan tillämpning riskerar man att begreppet annan skadlig inverkan i praktiken kan förlora sin betydelse som urvalsinstrument för vad som skall anses som arbetsskada.

Det bör i sammanhanget dock anmärkas att skadligheten hos vissa arbetsmiljöfaktorer, i första hand vissa ämnen, kan vara så högpotent att även exponering för en mycket låg kvantitet under kort tid med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till skada.

8.2.4. Skadlig inverkan i förhållande till principen om "försäkrad i befintligt skick"

En inom arbetsskadeförsäkringen debatterad fråga är som redan nämnts i vilken omfattning man skall ta hänsyn till särskild sårbarhet hos den försäkrade vid bedömningen av skadlig inverkan, eller med andra ord, hur långt man kan driva principen om "försäkrad i befintligt skick".

Syftet med den särskilda ersättningen vid arbetsskada är bl.a. att lämna ekonomisk kompensation för skada som kan uppkomma till följd av den extra risk som är förenad med ett förvärvsarbete. Av detta får anses följa att det, åtminstone i samband med vissa arbeten, finns en sam- hälleligt accepterad förhöjd risk att drabbas av skada. Om sådana förhöjda risker inte fanns i arbetslivet skulle det brista i förutsättningar- na för en särskild arbetsskadeförsäkring.

Mot denna bakgrund kan man ifrågasätta huruvida ersättning skall lämnas till en försäkrad vars fysiska eller psykiska tillstånd är så försva- gat att skada uppstår utan att en sådan "överrisk" förelegat. Avsikten med arbetsskadeförsäkringen har sannolikt inte varit att lämna ersättning i de fall där den utlösande faktorn har varit av så underordnad betydelse att uppkomsten av besvär kunnat orsakas av vilken slumpmässigt vald faktor som helst. I specialmotiveringen i prop. 1975/76:197 tangeras denna fråga. Föredragande statsrådet underströk betydelsen av noggran- na utredningar beträffande de nya sjukdomar som kom att omfattas av LAF och anförde vidare: Det kan helt naturligt inte accepteras att sjukdomar som drabbar de försäkrade oberoende av om de förvärvsarbe— tar eller ej blir betraktade som arbetsskador.

Principen om "försäkrad i befintligt skick" måste rimligen tillämpas så att faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan anses vara skadliga inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses utgöra skadlig inverkan. Vad som "normalt" skall kunna utgöra skadlig inverkan går av naturliga skäl inte att ange. Skillnaden i t.ex. genomsnittlig kroppsstyrka varierar mellan män och kvinnor och mellan unga och gamla. Sådana

mer generella skillnader måste givetvis även i fortsättningen beaktas vid bedömningen av om en faktor kan anses ha varit skadlig.

Ett något mer modifierat synsätt beträffande principen om "försäkrad i befintligt skick" avser endast bedömningen av., skadlig inverkan. När det däremot gäller bedömningen av samband skall beslutsfattaren alltså även i fortsättningen ta hänsyn till en försäkrads individuella svagheter. På samma sätt som i dag bör man alltså godta de förvärrade skadeföljder som uppkommer till följd av t.ex. annan sjukdom eller åldrande hos den försäkrade. Särskilda problem kan dock stundtals uppstå vid bedöm- ningen av samband vid vissa försämringstillstånd. Dessa frågor kom- menteras närmare i det följande avsnittet om sambandsbedömningen.

8.3. Ett blandat system för bedömning av samband

8.3.1. Inledning

I kapitel 7 har utredningen redovisat skälen för en partiell skärpning av regeln om orsakssamband i 2 kap. 2 & LAF. Utredningen har också redovisat de två lagtekniska alternativ som erbjuder sig för en differenti- ering av bevisregeln och stannat för att behålla nuvarande generösa bevisregel för vissa särskilt angivna skadefall men införa en ny strängare bevisregel för alla andra skadefall. Anledningen till detta ställnings— tagande är att undantagsregeln i ett sådant alternativ är lättare att av- gränsa.

Mot ett system med dubbla bevisregler har ibland anförts att det skulle innebära alltför stora svårigheter för de tillämpande organen att hantera två sådana regler vid sidan av varandra. Utredningen har viss förståelse för ett sådant resonemang under en förutsättning nämligen att de skilda bevisreglema innehållsmässigt ligger ganska nära varandra. Det kan säkert vålla en del problem att tillämpa två regler som båda befinner sig på samma sida om mittpunkten på en bevisaxel och där t.ex. den ena uppställer krav på övervägande skäl och den andra krav på betydligt starkare skäl för ett visst bevisfaktum. Utredningsmaterialet i socialför- säkringsärenden har som regel inte den utförlighet och kvalitet att sådana förfinade distinktioner alltid kan göras. En annan sak var det att —— som skedde år 1967 — överge en bevisregel som byggde på begreppet övervägande skäl för en ny regel som byggde på begreppet betydligt starkare skäl. Avsikten med den lagändringen var att få till stånd en liberalisering av tillämpningen över hela linjen. Lagstiftarens intentioner fick också som har redovisats i det föregående snabbt åsyftat genomslag.

Om man överväger att införa olika bevisregler för olika slag av arbets- skador bör därför dessa regler till sitt innehåll skilja sig så mycket från varandra att de utan problem går att hålla isär i den praktiska verksam- heten. Risken är annars att tillämpningen av respektive regel efter ett tag kommer att närma sig varandra och i sak präglas av den liberalare varianten.

Utredningen har med hänsyn till det nu anförda stannat för att — vid

sidan av nuvarande generösa bevisregel som presumerar ett orsakssam— band — införa en ny strängare bevisregel som inte bygger på en presum- tion om orsakssamband utan i stället kräver aktiva skäl till stöd för ett samband. Man kan säga att den nya bevisregeln förläggs i förhållande till nuvarande bevisregel på den andra sidan om bevisaxelns mittpunkt.

8.3.2. Presumtion för samband

Utredningen menar att den nuvarande bevisregeln, som utgår från att samband föreligger och som kräver att betydligt starkare skäl skall tala mot samband än för samband för att arbetsskada inte skall godtas, alltjämt bör gälla för arbetsolycksfall och för arbetssjukdomar som är ur tillämpningssynpunkt av helt oproblematisk natur. Dit hör en rad klassis- ka arbetssjukdomar som kan särskiljas antingen genom sin diagnos eller genom den typ av skadlig inverkan som den skadade varit utsatt för. Kännetecknande för dessa sjukdomar är att det sällan aktualiseras några konkurrerande orsaksförklaringar utanför påfrestningarna i arbetet. Det finns dessutom, ofta sedan lång tid tillbaka, en omfattande medicinsk kunskap om dessa sjukdomar och deras uppkomst och utveckling. Rättstillämpningen är också stabil och tydlig. Det saknas därför an- ledning att beträffande dessa sjukdomar föreslå en ändring av nuvarande bevisregel. Det kan visserligen sägas att en skärpning knappast skulle få någon nämnvärd effekt på godkännandefrekvensen angående dessa fall. Bevisläget i sambandsfrågan är ofta så klart att dessa fall skulle klara också en bevisregel av föreslaget skärpt innehåll. Man skulle alltså egentligen kunna avvara den generösa bevisregeln och införa den sträng- are regeln som generell regel för hela arbetsskadeförsäkringen. Ut— redningen är emellertid inte beredd att gå så långt. Som kommer att utvecklas något i det följande ställer en skärpt bevisregel betydligt större krav på utredningen, såväl angående arbetsförhållandena som när det gäller medicinska frågor än vad nuvarande bevisregel gör. Att tvinga fram en sådan utveckling för nu diskuterade skadefall framstår som omotiverat. Man kan inte heller komma ifrån att ett bibehållande av en oförändrad bevisregel för vissa arbetsskador har en inte oväsentlig psykologisk effekt. Därigenom framgår att lagstiftaren alltjämt vill slå vakt om det nuvarande mycket generösa socialförsäkringsskyddet när det gäller dessa skador.

De sjukdomsfall där man alltjämt skall presumera ett orsakssamband redovisas i andra och tredje styckena i 2 kap. 25 i den föreslagna lydelsen. I andra stycket bygger urvalet på arten av skadlig inverkan och i tredje stycket på sjukdomsdiagnosen.

I andra stycket föreslås att om en försäkrad har varit utsatt för annan skadlig inverkan i form av ämne, strålande energi, skakningar, vibratio- ner, mekaniska stötar, buller eller smitta skall skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Beträffande sjukdomar framkallade genom inverkan av detta slag kan genomgående sägas att den medicinska kunskapen är omfattande och i allt väsentligt okontroversiell. Dessa typer av skadlig

inverkan omfattades redan av yrkesskadeförsäkringen. Det finns därför en mångårig och vid det här laget omfattande praxis på området till ledning för tillämpningen. Själva typen av skadlig inverkan är väl avgränsad och de skadebringande effekterna kända. I den mån så ännu inte är fallet, t.ex. när det gäller vissa ämnens skadlighet, pågår en intensiv forskning.

Som exempel på skador där den gynnsamma bevisregeln kan bli aktuell, förutsatt att den åberopade arbetsmiljöfaktom uppfyller kraven på skadlig inverkan, kan följande nämnas. Exposition för ämnen kan ge upphov till allergier, eksem, luftrörsbesvär, förgiftningar, lösnings- medelsskador eller cancer. Strålande energi kan utgöras av bl.a. strålan- de värme, röntgenstrålar eller radioaktiv strålning som kan ge upphov till bl.a. hudsjukdomar och cancer. Skakningar och vibrationer kan ge upphov till skador på blodkärl, nerver och leder. Mekaniska stötar kan orsaka skador på benstomme och leder. Buller kan orsaka hörselskada. Beträffande de smittsamma sjukdomarna finns särskilda regler i 1 5 tredje stycket. Om en skada som framkallats av smitta uppfyller de regler som uppställs i övrigt innebär förslaget att frågan om samband skall avgöras enligt nuvarande gynnsamma bevisregel.

I tredje stycket redovisas de sjukdomar som — förutsatt att den försäk- rade varit utsatt för skadlig inverkan — skall presumeras ha samband med denna inverkan. De utgörs av sjukdom i sena eller senas omgiv- ning, sjukdom i vävnaderna kring överarrnens epikondyler, inflammation i slemsäck samt perifer nervförlamning. Samtliga sjukdomar återfinns i den kungörelse som ansluter till YFL. De är alltså väl kända och det finns en etablerad praxis till stöd för bedömningar framöver. 1 lagtexten preciseras inte vilken form av skadlig inverkan som den försäkrade skall ha varit utsatt för. Varje faktor som är tillräckligt skadebringande för sjukdomen i fråga kan utgöra skadlig inverkan. Vanligen kommer sjukdom i sena och senas omgivning att relateras till skadlig inverkan i form av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser. In- flammation i slemsäck samt perifer nervförlamning kommer framför allt att relateras till fortgående, upprepat eller ovanligt tryck. Men även skadlig inverkan i form av ovanliga eller ovanligt ansträngande arbets— ställningar eller statisk belastning kan bli aktuell i några fall. De angivna sjukdomarna bör i det enskilda fallet kunna bekräftas med en adekvat diagnos som anknyter direkt till sjukdomen i fråga. Symtomdiagnoser och mer allmänt diagnostiserade skador av typen muskelskador eller fibromyalgi är inte avsedda att omfattas av den föreslagna bevisregeln.

8.3.3. Krav på övervägande skäl som talar för samband

I paragrafens fjärde stycke föreslås en regel som innebär att för de skador som inte omfattas av bestämmelserna i andra eller tredje stycket samband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för det. Denna regel, som alltså blir den generella bevisregeln i LAF , innebär att det krävs en positiv bevisning för att den skadliga inverkan har orsakat sjukdom eller skada i det enskilda fallet. Med andra ord skall utred—

ningen visa att det är övervägande sannolikt att det är den skadliga inverkan som givit upphov till sjukdomen eller skadan. Populärt uttryckt kan man säga att förslaget beträffande bedömningen av dessa sjukdomar innebär att medicinen kommer att gå före juridiken.

Den strängare bevisregeln innebär alltså att det inte längre skall anses föreligga en presumtion för samband. Beslutsfattaren skall i stället utgå från att samband inte föreligger. Först när det föreligger en positiv övervikt för ett samband mellan konstaterad skadlig inverkan och den föreliggande skadan kan skadan godkännas. I domen FÖD 1985:24 har domstolen angivit att då två medicinskt sakkunniga har olika uppfattning i sambandsfrågan avgörandet i princip bör utfalla till den försäkrades förmån. Förutsatt att läkarna har likvärdiga kvalifikationer samt att de haft tillgång till samma underlag för sina bedömningar bör denna princip fortfarande i huvudsak kunna gälla för de skador som omfattas av den gynnsamma presumtionsregeln. För skador som omfattas av den stränga- re bevisregeln kan principen däremot inte längre upprätthållas.

De skador som inryms under den föreslagna strängare bevisregeln utgörs framför allt av sjukdomar där den medicinska kunskapen för närvarande är ofullständig och där läkares uppfattningar ofta går isär. Under regeln faller också sjukdomar där det är vanligt att konkurrerande eller bidragande skadeorsaker finns utanför arbetet. Sjukdomar i rygg- rad, leder och muskler samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar kommer bl.a. att omfattas av regeln. Det var just dessa sjukdomar som fördes in under försäkringsskyddet när yrkesskadeförsäkringen ersattes av arbetsskadeförsäkringen. Som tidigaregnämnts ansåg yrkesskadeför- säkringskommittén att man borde tillämpa en strängare bevisregel för dessa fall för att man inte skulle riskera att alltför många icke arbetsbe- tingade sjukdomsfall kom att bedömas som arbetsskada. Utvecklingen torde ha visat att kommittén gjorde en riktig bedömning. Den kritik som finns mot arbetsskadebegreppets liberalisering tar sikte framför allt på sjukdomar av här angivet slag. Gemensamt för dessa är att orsaken till uppkomsten av besvär i ett enskilt fall ofta är oklar. Granskar man de bakomliggande faktorerna finner man oftast en riklig flora av mer eller mindre bidragande orsaker. Vad gäller ryggbesvär ger t.ex. en utred— ningsrapport från Statens beredning för utvärdering av medicinsk meto— dik, Ont i ryggen, vid handen att de fysiska kraven i arbetslivet sällan på egen hand kan förklara uppkomsten av dessa besvär. I de fall be— svären blir långvariga eller kroniska saknas mestadels också en entydig förklaring.

Förhållanden utanför arbetet kommer att få större betydelse i de fall den nya sambandsregeln skall tillämpas. Sålunda kan t.ex., beroende på den typ av skada som skall bedömas, olika fysiskt ansträngande aktivite- ter på fritiden eller socialt, ekonomiskt eller psykiskt påfrestande för- hållanden i privatlivet i vissa fall leda till att övervägande skäl inte kan anses tala för ett samband. Förekomsten av sådana eventuellt konkurre- rande skadeorsaker måste betydligt mer än nu belysas i försäkrings— kassans utredning.

Den nu föreslagna bevisregeln blir även tillämplig på bedömningen av

anmälda recidiv av skador som inte omfattas av andra eller tredje stycket. Regeln innebär alltså att övervägande skäl även i dessa fall måste tala för att de besvär som på nytt uppträder är orsakade av tidiga— re godtagen skadlig inverkan eller att t.ex. en sjukskrivning är att se som en direkt fortsättning av eventuell tidigare sjukperiod. Vid be— dömningen av ett anmält recidiv är innehållet i den medicinska utred- ningen av central betydelse. Avgörande för om ett samband kan anses föreligga eller ej är, beroende på typen av skada, bl.a. om den försäkra- de varit besvärsfri under mellanperioden, hur lång tid denna mellanpe- riod varat samt hur de nya besvären yttrar sig. Om ett recidiv inte anses föreligga bör försäkringskassan i förekommande fall utreda om den försäkrade på nytt varit utsatt för skadlig inverkan som kunnat orsaka en ny arbetsskada.

Den skärpta bevisregeln skall inte innebära att man flyttar bevisbördan över på den försäkrade. Liksom hittills skall det ankomma på försäk- ringsorganen att självmant svara för att tillfredsställande underlag föreligger innan ett ärende prövas slutligt. Utredningen skall gälla inte endast omständigheterna i sak utan också medicinska förhållanden. Det ökade kravet på visat samband kommer emellertid att föra med sig behov av mer omfattande utredningar än i dag. Det gäller bl.a. som anfördes ovan redovisning av tänkbara alternativa orsaksförklaringar utanför arbetet. I dag förekommer det mycket sparsamt uppgifter om den försäkrades fritidsaktiviteter och förhållanden eljest utom arbetet. Det kan i förekommande fall bli aktuellt att belysa sådana frågor. Högre krav kan också komma att ställas på de medicinska utredningarna. Ibland kan det bli nödvändigt att komplettera t.ex. den behandlande läkarens bedömning med andra läkares bedömning i större omfattning än vad som sker för närvarande.

8.3.4. Särskilt om bedömning av samband vid försämring av sjukdom

Utredningen har övervägt behovet av en särskild regel för bedömningen av samband vid försämring av sjukdom som inte i sig är orsakad av arbetet. Förslaget om en strängare bevisregel för de sjukdomar som kan anses vara mer svårbedömbara innebär dock att behovet av en särregle- ring på detta område till största delen blir tillgodosett. Det kan trots detta finnas anledning att ytterligare något beröra dessa problem.

Sambandet mellan en i det enskilda fallet uppkommen försämring och konstaterad skadlig inverkan bedöms f.n., i likhet med andra arbetsska- dor, enligt den för den försäkrade gynnsamma bevisregeln. Enligt den praxis som utvecklats för bedömning av försämringstillstånd kan betyd- ligt starkare skäl som regel inte anses tala mot ett samband så länge den försäkrade uppvisar en oförändrad besvärsbild. Inte sällan blir dessa sjukdomsbesvär som oftas gäller ryggrad, leder och muskler långvariga eller bestående. Ersättning i form av livränta vid ett arbetsbyte eller en förtidspensionering tillhör inte ovanligheterna.

Från olika håll har kritik riktats mot den, som man upplever det alltför

generösa försäkringsmässiga bedömningen av dessa försämringsfall. Bland annat påpekas att liknande besvär ofta uppkommer hos försäkrade som inte varit utsatta för skadlig inverkan. Sjukdom eller besvär som har sitt primära ursprung i t.ex. en åldersförändring kan försämras utan inverkan av påvisbara yttre faktorer. Detta leder till svårigheter i den försäkringsmässiga bedömningen. Enighet torde dock råda om att ett olämpligt arbete kan utlösa försämringar i form av ökade symtom. Ur medicinsk synvinkel är det dock ofta svårt att avgöra om det är arbetets skadlighet eller sjukdomens naturliga förlopp eller något annat som orsakat arbetsoförmågan.

Den nuvarande tillämpningen innebär ett mycket långtgående åtagande från arbetsskadeförsäkringens sida. I fråga om försämringar handlar det om försäkrade som har en särskild känslighet, en defekt eller annan svaghet som uppkommit till följd av annat än arbetsmiljön. Dessa försäkrade löper givetvis en ökad risk att drabbas av arbetsoförmåga, oberoende av arbetsförhållanden. I de fall skadlig inverkan konstaterats blir sambandsbedömningen vanligtvis mycket komplicerad till följd av en rad svårtolkade och ofta motsägelsefulla medicinska fakta.

Syftet med den nu gällande sambandsregeln är bl.a. att försäkringen skall bära den osäkerhet i bedömningen som kan uppkomma till följd av den medicinska vetenskapens ofullkomlighet. Det kan dock diskuteras om presumtionen sträcker sig för långt när det gäller sambandsbedöm- ningen av försämringstillstånd. Detta särskilt mot bakgrund av att de försäkrades medicinska tillstånd i många fall kan betraktas som bräck- ligt, oavsett förekomsten av skadlig inverkan i arbetet. Jämför här bl.a. med vad som ovan sagts om tillämpningen av principen om bedömning av skadlig inverkan i förhållande till den försäkrades befintliga skick. I rader av skadeärenden kan den skadliga inverkan sägas vara den droppe som får den till brädden fyllda bägaren att flöda över. En till omfattning och art obetydlig påfrestning i arbetet kan i kombination med grundsjuk— domen göra en försäkrad arbetsoförmögen. I och med detta får arbets- skadeförsäkringen bära hela kostnaden för det uppkomna inkomstbort- fallet, även om den grundläggande orsaken alltså står att finna i en konstitutionell svaghet eller andra liknande förhållanden.

Domen FÖD 1988:7 belyser till viss del denna problematik. H var anställd som sjukvårdsbiträde på en långvårdsklinik och arbetade där 10—11 nätter per månad. Arbetet var förenat med tunga lyft. H vårdade också under många år sin svårt MS-sjuke make i hemmet. Vid insjuk- nandet var H drygt 60 år och uppgav i sin arbetsskadeanmälan att hon under flera år haft besvär i nacken med värk som strålade ner i vänster axel och arm. FÖD:s ortopediskt sakkunnige bedömde att besvären orsakades av degenerativa förändringar i halsrygg och axelleder. Den försämring arbetet orsakat ansåg han inte kunde överskrida samord- ningstidens nittio dagar. I frågan om sambandstidens längd gjorde FÖD följande bedömning: Den belastning som detta hemvårdsarbete inne- burit för H:s nacke och axlar måste enligt domstolens mening beaktas så till vida att den sannolikt kunnat bidra till att hon successivt blev allt mer känslig också för de påfrestningar som arbetet som sjukvårdsbiträde

innefattade. I detta fall begränsades sambandstiden till drygt femton månader. Av domskälen kan man dra slutsatsen att FÖD ansåg att den belastning den försäkrade utsattes för under fritiden snarare talade för än mot ett samband.

Människors förmåga och förutsättningar att klara olika arbeten och arbetsuppgifter varierar avsevärt. När man granskar mekanismen bakom olika försämringstillstånd kan man konstatera att bristande fysiska eller psykiska resurser hos de försäkrade i de flesta fall får anses vara den grundläggande (primära) orsaken till att ett arbete är olämpligt. Arbetets innehåll får i dessa fall ofta anses som den indirekta (sekundära) orsaken till uppkomna försämringar.

Det händer att vissa försäkrade upplever sina förutsättningar otill- räckliga för de krav som ställs i ett arbete, och av den anledningen söker de en annan, mindre krävande anställning. Sker detta innan en skada gjort sig gällande, genom t.ex. sjukfrånvaro, får de bära en eventuell inkomstförlust utan kompensation från försäkringen. Försäkra- de som stannar kvar i ett för dem olämpligt arbete till dess att besvären blir övermäktiga, och leder till sjukskrivning, kan däremot i många fall bli berättigade till en livränta för uppkommen inkomstförlust vid byte av arbetsuppgifter, under en omskolning till ett annat yrke eller vid en förtidspensionering. Det kan finnas en rad anledningar till att försäk- rade stannar i ett arbete trots att detta upplevs som alltför krävande. Situationen på arbetsmarknaden kan omöjliggöra ett arbetsbyte, det arbete man har överensstämmer med vederbörandes utbildning, kunska- per och erfarenhet, det kan vara högavlönat eller förenat med hög status eller innebära andra fördelar som, åtminstone kortsiktigt, uppväger risken för framtida sjukdomsbesvär. De skisserade situationerna be- skriver dock ett och samma problem, nämligen att alla arbeten inte är lämpade för alla förvärvsarbetande, och att det ekonomiska utfallet vid ett byte av arbete kan komma att skilja sig högst avsevärt, ibland endast beroende på i vilket skede arbetsbytet sker.

Mot bakgrund av det nu anförda framstår det som särskilt motiverat att införa en strängare bevisregel för bedömning av försämringar när den grundläggande icke arbetsrelaterade sjukdomen är av degenerativ karak- tär eller eljest föranledd av det naturliga åldrandet. Man skapar på så sätt förutsättningar för en mer strikt försäkringsmässig avgränsning av dessa fall.

Den omedelbara effekten av en skärpt bevisregel torde bli att sam- bandstidens längd kommer att begränsas i åtskilliga fall i förhållande till nuläget. Uppfattningen att en sjukskrivning i ett försämringsfall skall relateras till arbetet så länge sjukskrivningen pågår bör för att läggas till grund för rätt till ersättning kunna stödjas på övertygande medicinskt material. Saknas sådant bör man liksom tidigare kunna hänföra en inledande fas av sjukskrivningen till försämringen men efter denna relatera sjukskrivningen till grundsjukdomen. Den inledande fasen torde många gånger komma att inrymmas i samordningstiden. Med den erfa- renhet som föreligger av medicinska utlåtanden i arbetsskadeärenden har man anledning utgå från att stöd för bedömning av sambandstidens längd

kan erhållas genom den medicinska utredningen i det enskilda fallet. Det är då att märka att kravet på aktiv bevisning för ett orsakssamband innebär att bedömningar som inte är mera allmänt accepterade inom den medicinska sakkunskapen inte ensamma kan läggas till grund för ett bifall vid en sambandsbedömning.

En begränsning av sambandstidens längd som följd av den nya bevis- regeln kommer att gälla prövningen inte endast av rätt till arbetsskade- sjukpenning utan också av rätt till livränta. Regeln syftar till att livränta skall kunna utgå endast i de fall där den skadliga inverkan har gett upphov till en permanent försämring. Om en försäkrad blir helt eller delvis bestående arbetsoförmögen måste det klarläggas om arbetsoförmå- gan beror på försämringen eller på grundsjukdomen. Endast i det förstnämnda fallet skall livränta utgå vid sidan av eventuell förtids- pension. I fall där man har anledning anta att grundsjukdomen efter en tid kommer att ta över hela förklaringen till arbetsoförmågan bör livrän— tan tidsbegränsas.

Även för livräntefall som aktualiseras av omplacering och arbetsbyte kommer det nya kravet på orsakssamband att påverka nuvarande praxis. Rätt till livränta i sådana situationer skall föreligga endast under den förutsättningen att det är försämringen i sig och inte förekomsten av grundsjukdomen som föranleder omplaceringen eller arbetsbytet. Det måste alltså vara fråga om en bestående försämring som omöjliggör att den försäkrade fortsätter i det tidigare arbetet. Ett fortsatt medicinskt samband med den skadliga inverkan i arbetet skall föreligga. Är det däremot den grundläggande icke arbetsrelaterade sjukdomen som föran- leder arbetsbytet eller omplaceringen skall livränta inte utgå. Den omständigheten att den försäkrade — om han fortsätter i det, på grund av hans icke arbetsbetingade grundsjukdom, olämpliga arbetet — på nytt riskerar att försämras bör inte i sig normalt utgöra grund för livränta om han byter till ett sämre betalt arbete.

Beslutsunderlaget vid bedömning av en arbetsskada i form av en försämring måste, vid en förändring av bevisregeln, i högre utsträckning bl.a. belysa graden av skadlig inverkan i förhållande till den försäkrades särskilda känslighet, tidigare sjukhistorik (anamnes) eller hur besvären utvecklas under sjukskrivningstid. Även i dessa fall är det i första hand försäkringskassan som ansvarar för att beslutsunderlaget blir komplett.

8 .4 Övergångsbestämmelser

Enligt gängse lagstiftningsprinciper på socialförsäkringsområdet brukar övergångsbestämmelser utformas så att ny lagstiftning skall tillämpas på fall som inträffat efter lagens ikraftträdande medan äldre lagstiftning skall tillämpas på fall som inträffat före lagändringen. Med en sådan princip blir valet av lagstiftning på arbetsskadeområdet avhängigt av den dag då arbetsskadan visade sig. En nackdel med en övergångsbestäm- melse av detta slag är att det erfarenhetsmässigt tar mycket lång tid innan den nya lagstiftningen får fullt genomslag. Ännu femton år efter yrkesskadeförsäkringslagens upphörande anmäls det åtskilliga skador

som skall prövas enligt den lagen. Det innebär också olägenheter för försäkringskassor och andra tillämpande organ att under en följd av år tvingas tillämpa olika regelsystem. En risk finns dessutom att de nya skärpta kraven på skadlighet och orsakssamband kan bli svårare att upprätthålla om samma beslutsfattare samtidigt har att tillämpa för den enskilde generösare regler i dessa avseenden. Det kan med andra ord inte uteslutas att den äldre lagstiftningen efter en tids tillämpning med parallella system färgar av sig på den nya strängare lagstiftningen. På sikt kan det alltså befaras att lagstiftarens intentioner att strama upp arbetsskadebegreppet inte fullt ut går att genomföra i praktiken. Det bör också framhållas att de kostnadsbesparingar som lagändringen initierar låter vänta på sig och infaller till hela sitt belopp först en bit in på 2000- talet.

Det har mot denna bakgrund varit naturligt för utredningen att övervä- ga om övergångsbestämmelserna kan utformas på annat sätt i syfte att ge den nya lagen genomslag i ett tidigare skede.

Snabbast effekt av lagändringen skulle uppnås om den nya lagen gjordes tillämplig på alla arbetsskadeärenden som inte avgjorts slutligt den dag då den nya lagen träder i kraft. Den nya lagen får därigenom en omedelbar verkan och kommer att omfatta alla arbetsskador som inträf- fat före lagändringen och som ännu inte anmälts till försäkringskassan. Den kommer också att omfatta sådana arbetsskador som anmälts till försäkringskassa men där kassan ännu inte slutligt prövat ärendet eller där kassans beslut har överklagats och överinstansen ännu inte slutligt överprövat ärendet. Konsekvensen av en sådan övergångslösning blir att valet av lagstiftning kan bli beroende av handläggningstider och ärende- balanser i försäkringskassor och förvaltningsdomstolar. Detta är prin- cipiellt tveksamt och måste uppfattas som uppenbart orättvis av en försäkrad som föredrar att få sitt ärende bedömt enligt äldre lag. Ut- redningen finner det därför omöjligt att föreslå en övergångsregel av detta slag.

En ganska snabb genomslagskraft skulle uppnås om den nya lagen gjordes tillämplig på alla arbetsskador som inte anmälts till försäkrings- kassan före ikraftträdandedagen. Man skulle därigenom kunna med en gång avgränsa de arbetsskador som skall bedömas efter ny resp. äldre lagstiftning. De tillämpande organen skulle visserligen få tillämpa parallella regelsystem under en viss övergångsperiod men denna bör kunna bli relativt begränsad. De kostnadsmässiga konsekvenserna av lagändringen skulle också kunna uppnås inom en rimlig tid.

Förslaget får emellertid följdverkningar för de avtalsbundna trygghets- försäkringama. Villkoren i dessa försäkringar gäller för ett år i taget och är utformade så att de omfattar alla de arbetsskador som inträffar under detta år. Hittills har villkoren innehållsmässigt stämt överens med vad arbetsskadeförsäkringslagen föreskriver om vad som skall anses som en arbetsskada. En försäkrad som anmält en arbetsskada först efter lagänd- ringen och som fått avslag på sitt ersättningsanspråk enligt den nya lagen skulle — om skadan har inträffat dessförinnan — kunna vända sig till AMF-trygghetsförsäkring och yrka ersättning där i stället. AMF-

trygghetsförsäkring skulle i ett sådant läge bli skyldig att pröva skadan enligt de för skadeåret gällande försäkringsvillkoren. Om skadan är att bedöma som arbetsskada enligt villkoren, dvs. som en arbetsskada enligt äldre lag, får trygghetsförsäkringen bära hela kostnaden för den försäk- rades inkomstförlust. I dessa fall sker en övervältring av kostnadsansva- ret från arbetsskadeförsäkringen till trygghetsförsäkringen. Man skall då komma ihåg att den premiesättning som gäller för de olika trygghetsav- talen bygger på att försäkringen endast skall svara för den del av in- komstförlusten som inte täcks av arbetsskadeförsäkringen.

På det statliga området uppstår inte risk för samma konsekvenser efter- som personskadeavtalet innehåller en regel att ersättning endast lämnas i sådana fall där skadan har förklarats vara en arbetsskada enligt LAF. Ändringar i arbetsskadeförsäkringen får därigenom omedelbart genom- slag också för personskadeavtalet.

Utredningen bedömer de redovisade följdverkningama för trygghets— försäkringen som problematiska. Möjligen kan problemen lösas genom omförhandlingar men det är svårt att i förväg ange resultatet av sådana. Utredningen har därför funnit att övergångsbestämmelsema inte bör utformas med utgångspunkt från att anmälan till försäkringskassan gjorts före ikraftträdandetidpunkten.

Samtidigt är det angeläget att den föreslagna skärpningen av arbetsska- debegreppet skall kunna få en bred tillämpning så fort som möjligt. Den traditionella övergångslösningen att låta äldre lag gälla för alla skador som inträffat före lagändringen och ny lag för skador som inträffat efter ändringen leder till en mycket lång och utdragen övergångsperiod. Ännu några år in på 2000-talet kommer gammal lag att få tillämpning i många nyanmälda ärenden. Av många skäl som redovisats inledningsvis är en sådan ordning mindre lämplig. Mot ett övergångssystem som bygger på tidpunkten när en arbetsskada anmäls till försäkringskassan och inte när arbetsskadan inträffade talar framför allt de komplikationer som uppstår för trygghetsförsäkringama och den överflyttning av kostnader på dessa som kan uppkomma i de fall som bedöms som arbetsskada enligt den gamla men inte den nya lagen. Utredningen har frågat sig om inte dessa komplikationer kan övervinnas.

Någon statistik som visar hur lång tid som förflutit från det att en arbetsskada inträffar till dess skadan blir anmäld till försäkringskassan har utredningen inte haft tillgång till. Med den erfarenhet som är repre- senterad i utredningen har den bedömningen gjorts att många skador anmäls ganska snart efter skadans inträffande och som regel inom ett år. I andra fall kan anmälningen dröja längre, ibland betydligt längre. Anledningen till dröjsmålet kan skifta men torde ofta vara bristande kännedom om möjligheten att få sin skada prövad enligt arbetsskadeför- säkringen. Om åtgärder kunde sättas in så att anmälningar kommer in snabbare skulle problemet med överflyttning av kostnadsansvar på trygghetsförsäkringama kunna minimeras.

Utredningen har därför stannat för en övergångsregel som innebär att äldre lag skall gälla för arbetsskador som inträfat före lagändringen men endast under förutsättning att arbetsskadan anmäls till försäkrings-

kassan inom en viss tid efter lagändringen. Denna tid bör kunna be- gränsas till ett år. Övergångsregler av detta slag kan inte anses strida mot grundlagens bestämmelser, eller allmänt vedertagna principer i övrigt, om förbud mot retroaktiv lagstiftning. Regeln föreslås få följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre bestämmelser gäller för arbetsskada som visat sig före detta datum och som anmälts till allmän försäkringskassa senast den 31 december 1993.

Utredningen förutsätter att information om övergångsbestämmelsen kommer att ske till allmänheten. Det får bli en sak för riksförsäkrings- verket och försäkringskassoma att i första hand svara för. Även arbets- marknadens organisationer bör kunna medverka i detta sammanhang. För avtalsparterna bakom trygghetsförsäkringama är det i eget intresse att så många arbetsskador som möjligt, inträffade före lagändringen, blir anmälda senast inom övergångsperioden. Därigenom bibehålls den fördelning av kostnadsansvaret mellan LAF och trygghetsförsäkringama som gäller i dag.

En informationskampanj av detta slag kommer att aktivera åtskilliga försäkrade som anser att deras skada skall prövas som arbetsskada. En anhopning av arbetsskadeanmälningar kommer därför att ske under 1993, vilket aktualiserar en höjd beredskap hos försäkringskassoma för att klara av den väntade arbetsanhopningen.

De äldre arbetsskador som trots den ökande informationen inte blir anmälda under övergångsperioden får bedömas enligt den nya lagen. Vid avslag kan det bli aktuellt att trygghetsförsäkringama får pröva skadan enligt tidigare försäkringsvillkor motsvarande äldre lag och vid bifall svara för hela kostnaden. Utredningen utgår från att dessa fall — med en rätt upplagd information — bör bli förhållandevis få.

Utredningen vill i sammanhanget framhålla att arbetsskador som god- känts enligt äldre bestämmelser även i fortsättningen skall bedömas enligt dessa. Recidiv av en sådan skada och frågan om fortsatt rätt till livränta då en tidsbegränsad livränta löper ut skall alltså prövas enligt äldre lag.

Även med den föreslagna övergångsbestämmelsen kommer man under en följd av år att få tillämpa gammal och ny lagstiftning vid sidan av varandra. Det innebär vissa komplikationer såväl för beslutsfattare och parter som för medicinska och andra sakkunniga. Dessa konsekvenser är ofrånkomliga men kan genom förslaget begränsas i tiden. Cirka två år efter övergångsperiodens utgång bör åtminstone försäkringskassoma kunna i allt väsentligt avgöra arbetsskadeärendena enligt ny lag. För överinstanser förskjuts tiden några år framåt. Den kostnadsbesparing som de nya bestämmelserna beräknas medföra kommer emellertid att uppnås betydligt senare. Först mot slutet av 1990-talet kan man räkna med att nå full effekt i detta avseende.

8.5. Inget behov av anpassning i lagen om statligt personskadeskydd

Den skyddade personkretsen och reglerna för ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) har kortfattat redovisats i avsnitt 2.2. LSP omfattar varje skada som någon i den skyddade personkretsen ådragit sig under skyddstiden. Med skada avses dels skada till följd av olycksfall, dels alla typer av sjukdomar.

Begreppet olycksfall är detsamma inom LSP som inom LAF. Har någon varit utsatt för olycksfall under skyddstiden skall frågan om samband mellan olycksfallet och den uppkomna skadan bedömas enligt en bevisregel som är likalydande med den som finns i LAF, dvs. sam- band skall godtas om inte betydligt starkare skäl talar mot.

För skador till följd av annat än olycksfall, dvs. sjukdomar, gäller följande enligt 8 & LSP.

Visar sig under skyddstiden skada till följd av annat än olycks- fall, skall skadan anses vara ådragen under skyddstiden. Detta skall dock ej gälla, om skälig anledning finns att antaga att skadan har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen i fråga och att denna icke väsentligt bidragit till skadan.

Visar sig sådan skada efter skyddstidens slut, skall den anses vara ådragen under skyddstiden, om verksamheten eller intag— ningen skäligen kan antagas ha väsentligt bidragit till skadan.

Av första stycket framgår att om en sjukdom visar sig under skyddstiden ett orsakssamband mellan sjukdomen och verksamheten i fråga skall presumeras. Tillämparen skall i dessa fall inte pröva om den försäkrade varit utsatt för någon skadebringande faktor i samband med verksam— heten (jämför den prövning av skadlig inverkan som skall ske enligt LAF). Skyddet enligt LSP begränsas alltså inte enbart till sådana sjuk- domar som kan godkännas som arbetssjukdomar. Sambandsfrågan i LSP anknyter i stället till skadans förhållande till skyddstiden i sin helhet. Presumtionen för samband bryts, och rätt till ersättning föreligger inte, om det finns skälig anledning att anta att skadan har orsakats av annat än verksamheten. Om en försäkrad lider av en sjukdom som försämras av verksamheten blir presumtionsregeln i sådant fall tillämplig på den uppkomna försämringen.

För sjukdomar som visar sig efter skyddstidens slut har i det andra stycket införts en omvänd presumtionsregel. Sådan sjukdom ska anses vara ådragen under skyddstiden endast om det skäligen kan antas att verksamheten väsentligt har bidragit till skadan.

Utredningen har prövat om de förslag som läggs fram i det föregående föranleder behov av konsekvensändringar i lagen om statligt personska- deskydd. Man kan då konstatera att denna lag inte bygger försäkrings- skyddet på samma arbetsskadebegrepp som lagen om arbetsskadeförsäk— ring. Förekomsten av skadlig inverkan i arbetet saknar betydelse. Personskadeskyddet är i stället relaterat till skyddstiden och omfattar alla skador oberoende av om de framkallats av skadlighet i verksamheten eller ej. Utredningens förslag till skärpning av farlighetsrekvitistet i

2 kap. 1 & LAF saknar därför intresse för personskadeskyddet. Detsam— ma gäller de föreslagna ändringarna i bevisreglema i 2 kap. 2 & LAF. För personskadeskyddet gäller — bortsett från bevisregeln vid olycksfall som är likalydande i de båda lagarna och där utredningen inte föreslår någon ändring —— andra bevisregler som bygger på presumtion kopplade till skyddstiden och tid utanför skyddstiden.

Slutsatsen blir således att föreslagna ändringar i lagen om arbetsskade- försäkring inte föranleder behov av ändringar i lagen om statligt person- skadeskydd.

8 . 6 EG-aspekter

Regeringen beslutade år 1988 att utfärda direktiv till kommittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i utrednings- verksamheten (dir. 1988z43). Direktiven bygger på de riktlinjer som riksdagen angett som grund för Sveriges medverkan i ett brett västeuro- peiskt samarbete.

Enligt dessa direktiv skall kommittéer och särskilda utredare, som har till uppgift att lämna förslag som berör det västeuropeiska integrations- arbetet, undersöka vilken gemensam ordning som i förekommande fall råder inom EG inom det aktuella ämnesområdet och ta till vara de möjligheter till harmonisering som finns.

Utredningens förslag tar sikte på vissa förändringar av reglerna för bedömning av anmäld arbetsskada. Förslaget innebär att den generella definitionen av begreppet arbetsskada bibehålls. Förslaget innebär vidare att den gynnsamma bevisregeln blir oförändrat tillämplig på skador till följd av olycksfall samt då en försäkrad varit utsatt för viss form av skadlighet eller ådragit sig viss typ av sjukdom. Beträffande vissa sjukdomar, för vilka det normalt föreligger en rad olika konkurrerande orsaker till uppkomsten i det enskilda fallet, föreslås en striktare bevis- regel.

Som närmare redovisas i en bilaga till betänkandet antog EG—kommis- sionen under år 1990 en lista över vissa ämnen där det enligt kommis- sionen finns vetenskapligt Säkerställda fakta att samband föreligger mellan exponering och uppkommen sjukdom. Listan upptar även vissa sjukdomar. Medlemsländema rekommenderas att godkänna listan som ett minimum av diagnoser på arbetssjukdomar. Vid avgörandet huruvida en skada i ett enskilt fall skall betraktas som arbetsskada har varje medlemsstat rätt följa gällande nationell lag eller praxis (The Member States shall themselves determine the criteria for recognizing each occupational disease in accordance with their current national laws or practices).

Även efter ett genomförande av de förslag som utredningen lägger fram kommer den svenska arbetsskadeförsäkringen att väl uppfylla EG- kommissionens rekommendation.

9. Beräkning av förslagets effekter

9.1. Beräkning av effekter på ärendemängden 9.1.1 Förutsättningar

Ett försök till analys av hur en mer stringent bedömning av arbetsskador kan komma att påverka antalet godkända ärenden, och därmed även för- säkringens kostnader, måste förses med en rad reservationer. Osäker- heten i beräkningarna beror bl.a. på att den statistik som finns tillgänglig över antalet anmälda, prövade och godkända skador är grovt indelad i diagnosgrupper. Uppgift saknas beträffande vilka diagnoser som ger upphov till sjukskrivning och vilka sjukpenningkostnader som kan hänföras till olika typer av skador. För närvarande saknas även uppgift om vilka skadeorsaker eller diagnoser som ligger till grund för beslut om livränta samt hur kostnaden för livräntor fördelar sig mellan olika typer av skador.

I RFV:s sammanställningar av försäkringskassomas balansrapporter kan utläsas hur många skador som godkänts resp. avslagits av kassorna. Av rapporterna framgår dock inte på vilken grund skador avslås, dvs. om avslaget motiverats av att skadlig inverkan inte förelegat eller om betydligt starkare skäl har ansetts tala mot samband.

Med utgångspunkt i försäkringskassomas rapportering för år 1990 kan man i stora drag bilda sig en uppfattning av effekterna av en ändring av bedömningsreglema. Det bör dock betonas att det handlar om överslags- mässiga beräkningar som, i brist på tillförlitlig statistik, till stor del grundar sig på erfarenhetsmässiga bedömningar. Redovisningen följer den diagnosindelning som finns i RFV:s balansrapporter.

9.1.2. Högre ställda krav på visad skadlighet

Muskuloskeletala sjukdomar. Till denna diagnosgrupp förs rygg- och ledbesvär, tendinit (seninflammation), epicondylit (tennisarmbåge), bursit (inflammation i slemsäck) och myalgi (muskelsmärta). Den närmare fördelningen av antalet sjukdomar inom diagnosgruppen musku- loskeletala sjukdomar framgår inte av balansrapporterna. Tidigare, åren 1980—87, redovisades dessa sjukdomar var för sig. Av tidigare rapporte- ring kan man dra slutsatsen att ca två tredjedelar av de ärenden som registreras i denna diagnosgrupp är av typen rygg- och ledbesvär. Resterande ärenden kan fördelas mellan tendiniter, epicondyliter och myalgier. Den senare sjukdomsdiagnosen är sannolikt något mer frek- vent än de två övriga. Diagnosen bursit förekommer endast i ett fåtal fall och kommenteras därför inte ytterligare.

Av tidigare statistik kan man vidare dra slutsatsen att andelen god- kända ärenden i gruppen rygg- och ledbesvär är några procentenheter lägre än för de övriga sjukdomar som redovisas i denna diagnosgrupp. Anledningen till detta är sannolikt att skadligheten i arbetet ofta är mer osäker beträffande ospecifika ryggbesvär, dvs. grunden för att konstate- ra skadlig inverkan är något mer bräcklig. Läget är annorlunda för tendinit och epicondylit. Dessa skador och sjukdomar uppkommer ofta som ett resultat av ensidiga arbetsställningar och arbetsrörelser. De arbetsmilj öfaktorer som åberopas som skadliga är relativt sett enklare att utreda samtidigt som den medicinska vetenskapen har en mer enhetlig uppfattning om dessa sjukdomars uppkomstsätt och anknytning till ar— bete. En skärpning av skadlighetsbedömningen skulle därför komma att påverka bedömningen i olika grad i de skilda diagnosgruppema.

De ospecifika besvären i form av rygg- och ledbesvär som oftast sak- nar någon objektivt påvisbar grund, och som närmast är att betrakta som försämringstillstånd, kan komma att avslås i en ganska hög grad. Möjli- gen kan nära nog hälften av de skador som i dag godkänns komma att påverkas. En trolig utveckling kan vara att endast de som varit utsatta för mycket tunga belastningar eller på annat sätt haft påfrestande arbets- förhållanden kan komma att anses ha varit utsatta för skadlig inverkan.

För diagnoserna tendinit och epicondylit kan man konstatera att be- dömningen av skadlig inverkan vilar på en ur medicinsk synpunkt fast- are grund. Både epicondylit och tendinit kunde t.ex. godkännas som yrkesskada enligt YFL. För dessa sjukdomar gäller även att de anmälda skadorna ofta kan påvisas objektivt. Sammantaget gör detta att man kan förvänta sig en något mindre ökning av antalet avslag i dessa diagnos- grupper. Ett rimligt antagande är att mellan en tredjedel och en fjärdedel av de ärenden som i dag godkänns kan komma att avslås på grund av att skadlig inverkan inte förelegat.

Under år 1990 godkändes drygt 43 000 skador statistikförda som mus— kuloskeletala sjukdomar (godkännandefrekvens 83 %). Uppskattningvis är ca 28 000 av dessa olika besvär i ryggrad och leder. De återstående 15 000 godkända skadorna fördelar sig sannolikt relativt jämnt mellan de tre övriga diagnosgruppema. Enligt de ovan redovisade bedömningar- na skulle antalet godkända rygg— och ledbesvär minska med ca 13 000 ärenden och för de övriga sjukdomsgruppema skulle minskningen bli ca 4 000. Sammanlagt skulle minskningen av godkända s.k. belastnings- sjukdomar bli ca 17 000 ärenden per år.

Asbestos, pleuraplaques och silikos. Här statistikförs olika skador till följd av exponering för asbest och stendamrn. Beträffande de asbest- exponerade utgörs skadorna till övervägande delen av förkalkningar i lungsäcken (pleuraplaques) men här finns även allvarligare lungskador, asbestos. Silikos brukar även benämnas stendammslunga och uppkom- mer bl.a. till följd av kiselsyra i stendamrn.

Asbestens och stendammets skadeverkningar är väl kända och medi- cinskt väldokumenterade. En skärpning av kravet på visad skadlighet kommer därför inte att påverka bedömningarna i dessa fall. I enstaka ärenden kan osäkerhet råda om exponering för asbest eller stendamm

har förekommit i den försäkrades arbetsmiljö. Denna fråga skall dock inte avgöras enligt reglerna för farlighetsbedömning av en miljöfaktors skadebringande egenskaper. Kan utredningen inte ge ett entydigt svar på frågan om den försäkrade varit utsatt för en viss miljöfaktor får besluts- fattaren dra slutsatser utifrån sin kännedom om de allmänna förhållande- na i det aktuella yrket eller branschen. I situationer då sådan osäkerhet kan uppkomma gäller för socialförsäkringen den principen att den försäkrades egna uppgifter om de faktiska omständigheterna kring ett skadefall i princip skall godtas.

Under år 1990 godkändes 834 fall statistikförda under de aktuella diag- noserna (godkännandefrekvens 87 %). Ytterst få ärenden, om ens något, påverkas av en stramare utformning av begreppet skadlig inverkan.

Eksem och hudbesvär. I denna diagnosgrupp kan man i huvudsak skilja mellan två olika typer av besvär dels de allergiska, dels de icke-allergis- ka.

Det allergiska eksemet uppkommer som en reaktion på en förvärvad överkänslighet för ett visst ämne. Det finns en lång rad väl kända ämnen i arbetsmiljön som kan ge upphov till allergier, här kan t.ex. nämnas nickel, krom, gummikemikalier och epoxy. Att det föreligger en hög grad av skadlighet hos dessa ämnen är oomtvistat. En förändring av farlighetsbedömningen skulle endast i ett mindre antal fall påverka bedömningen av dessa skador.

Ett icke-allergiskt eksem kan uppkomma som ett resultat av ett arbete med hudirriterande moment. Vanlig skadlig inverkan i dessa fall är arbete som innebär täta kontakter med vatten, rengöringsmedel och andra kemikalier samt växt- och köttsafter. För att skadlig inverkan skall kunna godtas i dag krävs att kontakterna med irriterande ämnen varit tillräckligt frekventa och intensiva för att eksem eller andra hudbesvär sannolikt skall kunna uppstå. Om kravet på skadlighet höjs till att kontakterna med hög grad av sannolikhet skall kunna orsaka besvär kommer uppskattningsvis ca 25 % av anmälningarna att avslås.

Under år 1990 godkändes 2 541 ärenden statistikförda som eksem eller hudbesvär (godkännandefrekvens 84 %). I RFV:s statistik görs ingen åtskillnad på allergiska och icke-allergiska hudbesvär. De två grupperna kan dock på erfarenhetsmässiga grunder bedömas vara i det närmast lika stora, möjligen med en viss övervikt för de icke-allergiska. Av uppskatt- ningsvis 1 300 icke-allergiska eksem och hudbesvär kan alltså ca 325 komma att avslås vid en strängare bedömning. Lägger man till de åren- den avseende allergiska hudbesvär som kan påverkas av en regeländ- ring blir det sammanlagda antalet ökade avslag ca 400 ärenden per år.

Hörselskada. När det gäller hörselskador kan resultatet av en regel- ändring förväntas bli i princip detsamma som för skador i form av pleuraplaques, asbestos och silikos. Det råder inga delade meningar om att vissa bullriga miljöer kan ge upphov till hörselskador. Endast en mindre andel av de fall som godkänns i dag skulle bedömas på annat sätt om kravet på skadlighet kom att skärpas. Anmälningar som kan komma att avslås är sannolikt de där exponering endast förekommit under kort tid eller där osäkerhet råder om bulllemivåer. Under år 1990 godkändes

4 193 skador statistikförda som hörselskada (godkännandefrekvens 89 %).

Beträffande hörselskadorna förhåller det sig vidare så att de endast i undantagsfall leder till sjukskrivning. Några av de hörselskadade tvingas till arbetsbyte och i de fall detta resulterar i en inkomstförlust utges livränta från LAF . Försäkringens kostnader på grund av hörselskador kan i sammanhanget betecknas som marginella.

Reumatiska sjukdomar. Trots att de reumatiska sjukdomar som rappor- teras är mycket få, under år 1990 godkändes 75 sådana skador, särredo- visas de ändå av RFV (godkännandefrekvens 58 %). Även när det gäller de reumatiska sjukdomarna är det utan undantag endast försämringar av grundsjukdomen som godtas som arbetsskada. En skärpning av kravet på skadlighet skulle även minska antalet godkända försämringar i denna diagnosgrupp, sannolikt med ungefär hälften, dvs ca 40 ärenden. Den ekonomiska betydelsen för försäkringen av detta blir dock försumbar.

Luftrörsbesvär. I likhet med eksem och hudbesvär kan besvär från luftrören grovt delas in i besvär till följd av allergiska eller icke—allergis- ka reaktioner. De allergiska luftrörsbesvären är en reaktion på ett specifikt ämne, klassiska arbetsskador i detta sammanhang är trösk- dammlunga och justerverkssjuka. De icke allergiska besvären beror ofta på ospecifikt retande ämnen i luften, t.ex. damm, lösningsmedel eller avgaser.

Under år 1990 godkändes 1 318 skador statistikförda som luftrörs- besvär (godkännandefrekvens 74 %). Inte heller när det gäller luftrörs- besvär framgår det av RFV:s statistik hur många anmälningar, eller godkända skador, som avser allergiska resp. icke-allergiska besvär. Uppskattningvis torde dock minst två tredjedelar av de godkända skador- na, dvs. i runda tal 900 ärenden, avse icke-allergiska besvär.

Beslut om godkänd skada vid allergiska luftrörsbesvär föregås ofta av en grundlig medicinsk undersökning där förekomsten av skadlig in- verkan och samband diskuteras ingående. Det är därför sannolikt att bedömningen av allergiska luftrörsbesvär inte kommer att påverkas i någon större utsträckning av ett skärpt krav på skadlig inverkan.

När det gäller de icke-allergiska besvären kan stundtals en allmänt dålig inomhusmiljö godtas som skadlig inverkan. I dessa fall handlar det inte sällan om försämringar av tillståndet hos försäkrade som har känsli- ga luftvägar. Dessa försäkrade bedöms alltså efter principen om försäk— rad i "befintligt skick". Ett ökat krav på visad skadlighet kan troligen komma att halvera antalet godkända icke-allergiska luftrörsbesvär. Den förväntade minskningen för hela diagnosgruppen kan beräknas bli ca 500 ärenden.

Hjärtbesvär. Bland faktorer som kan orsaka hjärtbesvär, t.ex. en hjärt- infarkt, har som skadlig inverkan godtagits fysiskt och psykiskt an- strängande arbetsförhållanden. Orsaken till hjärtbesvär är ofta mång- faktoriell, inte sällan kan dock ett arbete fyllt av kombinationer av fysisk påfrestning och psykisk stress på längre sikt orsaka eller akut utlösa besvär från hjärtat. Till följd av sin komplexitet tillhör dessa sjukdomar de mest svårbedömbara ärendena.

Under år 1990 godkändes 88 ärenden statistikförda som hjärtsjukdomar (godkännandefrekvens 22 %). Mot bakgrund av att de arbetsrelaterade orsakemas betydelse för uppkomsten av hjärtbesvär inte är tillräckligt klarlagda, och att inverkan av olika miljöfaktorer ofta kan vara svåra att mäta, både kvalitativt och kvantitativt, kommer en ändring av farlighets- bedömningen att betyda en ökad andel avslag i denna ärendegrupp. Måhända kommer två tredjedelar av tidigare godkända ärenden att klara en sådan prövning. Antalet avslag skulle därmed komma att öka med ca 30 ärenden per år.

Smitta. Ärendena i denna grupp är ytterligt få. Under år 1990 god- kändes 20 sådana ärenden (godkännandefrekvens 45 %). Den höga an- delen avslag kan sannolikt förklaras av att den ådragna sjukdomen inte tillhört de ersättningsberättigande sjukdomarna enligt FASP eller att den skadade inte tillhört den enligt FASP skyddade personkretsen. Eftersom det sällan råder någon tveksamhet om det smittsamma ämnets skade- bringande effekt kommer denna sjukdomsgrupp inte att påverkas vid en förändring av skadlighetskravet.

Vibrationsskada. Att vibrationer från handhållna maskiner och verktyg kan orsaka skador i blodkärl, nerver och leder är känt sedan länge. Den vanligaste formen av skada i dessa fall är s.k. vita fingrar. Vibrations- skador leder sällan till sjukskrivning. För att förhindra att skadan förvärras måste dock omskolning eller arbetsbyte genomföras i ett flertal fall. Det kan i dessa fall bli aktuellt med LAF-ersättning för uppkomna inkomstförluster.

Under år 1990 godkändes 931 ärenden statistikförda som vibrations- skador (godkännandefrekvens 91 %). Mot bakgrund av att vissa vibra- tioners skadebringande effekter är oomtvistade finns anledning att anta att endast vissa osäkra fall, t.ex. där exponeringen varit kortvarig eller endast förekommit sporadiskt, kommer att påverkas av en skärpning av skadlighetskravet. Troligen kommer ytterligare högst 100 ärenden att avslås vid ett krav på högre grad av skadlighet.

Cancer. Kunskapen om skadligheten hos de ämnen eller andra miljö- faktorer som vid prövningen av anmälda cancersjukdomar åberopas som skadliga är i hög grad varierande. Vissa ämnen är sedan länge väl kända som cancerframkallande, beträffande andra finns mer eller mindre väl grundade misstankar om skadlighet.

Under år 1990 godkändes 141 sjukdomar statistikförda under diagno- sen cancer (godkännandefrekvens 65 %). Utan en närmare granskning av varje enskilt fall är det svårt att avgöra i hur många fall bedömningen skulle ha utfallit negativt vid ett strängare krav på skadlighet. Mot bakgrund av att ärenden rörande cancer ofta, som ett led i arbetsska- deutredningen, blir föremål för yrkesmedicinsk utredning kan sannolikt knappast mer än ytterligare en tredjedel, dvs. knappt 50 ärenden, förväntas bli bedömda på annat sätt.

Lösningsmedelspåverkan. Exponering för lösningsmedel kan leda till skador på det centrala nervsystemet. De uppkomna skadorna kan i varierande grad leda till bl.a. koncentrationssvårigheter, svängningar i humöret, mental nivåsänkning, potensproblem och sömnsvårigheter.

Skadligheten hos vissa lösningsmedel är väl kända. Beträffande andra finns kunskap i varierande grad. Ofta saknas kunskap om de additativa effekterna då två eller flera lösningsmedel samverkar.

Under år 1990 godkändes 396 skador statistikförda under diagnosen lösningsmedelspåverkan (godkännandefrekvens 68 %). I likhet med an- mälda cancerfall genomgår de som har en misstänkt lösningsmedels- skada ofta en yrkesmedicinsk utredning. Ur medicinsk synvinkel kan bedömningarna därför förutsättas vara väl underbyggda. En skärpning av skadlighetskravet kan därför inte heller i dessa fall förväntas påverka mer än en fjärdedel av bedömningarna, dvs. ca 100 ärenden. De ären- den som kan komma att avslås är främst sådana där exponeringen varit kortvarig eller av låg intensitet.

Psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Till denna diagnosgrupp förs, förutom rent psykiska besvär, även magbesvär och magsår. De arbets- miljöförhållanden som åberopas som skadlig inverkan i dessa fall är av en mängd olika slag. Extrem arbetsbelastning, stress, mobbning, skift- gång m.m. tillhör de faktorer som de försäkrade inte sällan anser vara orsaken till uppkomna besvär.

Under år 1990 godkändes 246 skador statistikförda i diagnosgruppen psykiska och psykosomatiska sjukdomar (godkännandefrekvens 33 %). I skador av denna art är det ofta svårt eller ogörligt att i efterhand utreda eller bedöma t.ex. frekvens eller intensitet i de förhållanden som den försäkrade angett som skadliga. Även vid en långtgående utredning där uppgifter tas in från alla inblandade parter, inkl. representanter för arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen, kan kanske full klarhet rörande händelseförlopp och liknande inte uppnås. Dessvärre tvingas beslutsfattaren ibland att avgöra ärenden där uppgift står mot uppgift.

Ett ökat krav på skadlighet kan i första hand i sannolikt komma att påverka bedömningarna i de fall de psykiskt ogynnsamma förhållandena har varit av kortvarig eller inte alltför påfrestande karaktär eller där man trots en ingående utredning inte kan belägga att förhållandena varit av tillräckligt skadeframkallande karaktär. Uppskattningsvis kan en tredje- del av de anmälningar som godkänns i dag komma att påverkas, dvs. en minskning med ca 80 ärenden.

Övriga sjukdomar. I denna grupp statistikförs alla de anmälda sjuk— domar som inte ryms under någon av de övriga rubrikerna. Bland de större grupperna av sjukdomar kan nämnas ögonsjukdomar, hypertoni (högt blodtryck) och förgiftningar.

Under år 1990 godkändes 1 304 skador som statistikförts i gruppen övriga sjukdomar (godkännandefrekvens 61 %). Mot bakgrund av att det i denna grupp finns ett flertal olika sjukdomar går det inte att med någon högre säkerhet uttala sig om hur många ärenden som kan påverkas av ett strängare krav på skadlig inverkan. Eftersom det i vissa fall kan handla om udda sjukdomar som normalt inte förknippas med förhållanden i arbetslivet är det medicinska underlaget troligen inte alltid så stabilt. Vid ett antaget bortfall på 40 % skulle ca 500 ärenden beröras.

9.1.3. Krav på övervägande skäl som talar för samband

Muskuloskeletala sjukdomar. I denna diagnosgrupp kommer den sträng— are bevisregeln att tillämpas på sjukdomar och besvär från ryggrad, leder och muskler. Dessa besvär kan sällan entydigt förklaras genom inverkan av arbete och det föreligger i dessa fall ofta en rad olika medicinska förklaringar till uppkomsten av arbetsoförmåga. Sjukskriv- ningama blir i många fall långvariga och i de fall den försäkrade återgår i arbete uppträder besvären ofta på nytt. En förändring av sambands- regeln kommer, förutom i fler avslag, sannolikt även att visa sig i form av begränsade sambandstider och färre godkända recidiv.

Av de ca 15 000 rygg- och ledbesvär samt de ca 3 600 muskelbesvär som beräknas bli godkända även efter en prövning med högre ställda krav på skadlighet uppskattas ytterligare ca 25 % avslås till följd av den strängare bevisregeln.

Skador och sjukdomar i sena eller senas omgivning samt epicondylit kommer enligt förslaget att även i fortsättningen bedömas enligt den gynnsamma bevisreglen och berörs därför inte i sambandsbedömningen.

Asbestos, pleuraplaques och silikos. — Eksem och hudbesvär. — Hör- selskada. Sambandsbedömningen av dessa sjukdomar kommer inte att förändras eftersom de föreslås bli bedömda enligt nu gällande bevis- regel.

Reumatologiska sjukdomar. En förändring av sambandsregeln kommer sannolikt att påverka bedömningen av de reumatiska sjukdomarna. I många fall kan samband komma att avvisas då sjukdomsbesvären på goda grunder ofta kan antas sammanhänga med grundsjukdomens naturalförlopp, och att det därför är svårt att visa på övervägande skäl för samband med skadlig inverkan. I andra fall kan tiden för samband komma att begränsas. Det senare skulle även inverka på bedömningarna av anmälda fall av recidiv.

Sannolikt skulle hälften av de ärenden där skadlig inverkan ansetts föreligga komma att avslås på grund av sambandsregeln.

Luftrörsbesvär. Sambandsbedömningen av dessa sjukdomar kommer inte att förändras eftersom de föreslås bli bedömda enligt nu gällande bevisregel.

Hjärtbesvär. Som tidigare konstaterats har hjärtsjukdomama ofta en mångfasetterad bakgrund. Uppkomsten av sådana besvär kan ofta för- klaras av en rad olika faktorer. Inte sällan kan ärftliga komponenter, felaktiga kost- och dryckesvanor, rökning och brist på motion utgöra tungt konkurrerande skadeorsaker vid en sambandsbedömning. De för- ändrade reglerna kan därför förväntas leda till att ca en tredjedel av de ärenden där skadlig inverkan har konstaterats kommer att avslås vid bedömningen av samband.

Sjukdomar orsakade av smitta. — Vibrationsskada. — Cancer. — Lös- ningsmedelspåverkan. Sambandsbedömningen av dessa sjukdomar kommer inte att förändras eftersom de föreslås bli bedömda enligt nu gällande bevisregel.

Psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Underlaget för bedömning av huruvida uppkomna psykiska eller psykosomatiska besvär har samband

med skadlig inverkan brukar i inte så få ärenden vara motsägelsefullt och svårtolkat. Inte sällan kompliceras bilden av att den försäkrade, till följd av en skörare psykisk personlighet, redan tidigare sökt vård på grund av liknande besvär. Bruk eller missbruk av alkohol eller läkeme- del, sarnlevnadsproblem och en ansträngd social situation kan också i olika grad medverka till besvärens uppkomst och förlopp. Vid en bedömning enligt den strängare sambandsregeln kan sannolikt en tredje- del av de fall som bedömts ha varit utsatta för skadlig inverkan komma att avslås.

Övriga sjukdomar. Mångfalden av sjukdomar som ryms i denna grupp gör det svårt att bedöma hur många som kan anses vara orsakade av sådan skadlig inverkan som anges i 2 5 andra stycket, och därför inte berörs av en förändring av sambandsregeln. Mycket schablonmässigt kan den nya sambandsregeln beräknas leda till att ytterligare 10 % skulle avslås, dvs. ca 100 ärenden per år skulle beröras.

9.1.4. Sammanfattning

De ovan gjorda överslagsmässiga beräkningarna av effekten av ett ökat krav på skadlighet vid bedömningen av skadlig inverkan i kombination med en åtstramning av sambandsbedömningen för vissa sjukdomar och försämringar har sammanfattats i nedanstående tabell. För överskådlig- hetens skull har vissa diagnosgrupper förts samman i tabellen. Det bör på nytt påpekas att beräkningarna vilar på ett underlag som inte gett ut- rymme för några noggrannare analyser. Det presenterade resultatet är därför inte invändningsfritt.

Tabell 26 Sammanställning av förslagets effekter på ärendemängden

Sjukdom/ Godkända Kvar efter Kvar efter Minskning av diagnos år 1990 förändring av förändring även antal godkända 211 LAF av 2:2 LAF ca ca ca Muskuloskeletala sjukdomar 43 532 26 000 21 000 22 500 Skador orsakade av ämnen 5 250 4 100 4 100 1 100 Hörselskada 4 193 4 000 4 000 200 Vibrationsskada 931 850 850 100 Psykiska och psykosoma- tiska sjukdomar m.m. 334 220 150 180 Av RFV redovisat som Övriga sjukdomar 1 304 800 700 600 Totalt ca 55 500 36 000 30 800 24 700

___—_J——————

Den totala minskningen av antalet godkända arbetsskador skulle alltså med utgångspunkt från 1990 års arbetsskadestatistik uppgå till 24 700 skador. Kvar av det årets godkända skador — 55 500 — skulle bli 30 800. Minskningen motsvarar i det närmaste 45 %. Av minskningen faller större delen — 19 500 — på skärpningen av farlighetskriteriet och mindre delen — 5 200 — på skärpningen av bevisregeln. En sådan fördelning är given eftersom den första skärpningen har generell betydelse medan den senare tar sikte på endast vissa arbetsskador.

Fördelad på de skilda sjukdomsdiagnoserna visar tabellen att den helt övervägande delen av minskningen faller på de muskuloskeletala sjuk— domarna, nämligen 22 500 av total 24 700 skador eller mer än 90 %. De psykiska och psykosomatiska sjukdomarna skulle endast svara för en mycket liten del av minskningen, 180 ärenden eller mindre än 1 %. Det sammanhänger i sin tur med att antalet godkända arbetsskador av detta slag är mycket litet, 334 ärenden år 1990. Inom diganosgruppen skulle däremot minskningen bli ganska hög (ca 55 %).

9.2. Effekter på försäkringens kostnader

9.2.1. Sjukpenning

Som tidigare konstaterats saknas uppgift beträffande vilka sjukdomsdiag- noser som ger upphov till sjukskrivning och vilka sjukpenningkostnader som kan hänföras till olika typer av skador. De ovan gjorda beräkning- arna av hur olika förändringar beträffande reglerna för bedömning av skadlig inverkan och samband kan påverka ärendemängdema har gjorts

på grundval av 1990 års statistik från RFV. Som utgångspunkt för en beräkning av hur kostnaderna för sjukpenning kan påverkas av regelför- ändringarna kommer därför inledningsvis 1990 års kostnader för LAF- sjukpenning, 6 149 miljoner kronor, att användas. Denna sjukpenning- kostnad innefattar inte enbart kostnaden för under år 1990 godkända skador. Här ingår kostnaden för all sjukskrivning till följd av arbetsska- da, dvs. även skador som inträffat och godkänts tidigare år.

De godkända arbetssjukdomama ger upphov till varierande långa sjuk- skrivningstider. Vissa arbetssjukdomar föranleder överhuvudtaget ingen sjukfrånvaro. Om man räknar bort den senare gruppen, i vilken bl.a. ingår pleuraplaques (834 skador), hörselskador (4 193 skador) samt sannolikt även merparten av vibrationsskadoma (ca 800 skador), återstår ca 50 000 arbetssjukdomar där sjukpenning enligt LAF sannolikt betalats ut. Särskilt långa sjukskrivningstider förekommer troligen i diagnos- gruppen muskuloskeletala sjukdomar. Andra typer av arbetssjukdomar, t.ex. eksem/hudbesvär och luftrörsbesvär ger troligen upphov till något kortare sjukskrivningstider. Sjukskrivningstidema i de ca 22 000 olycks- fall som godkändes under år 1990 är sannolikt jämnt fördelade mellan längre och kortare fall. Sammanlagt godkändes år 1990 alltså ca 72 000 skador där sjukpenning enligt LAF kan antas ha betalats ut.

Det enda sätt som står till buds att beräkna sjukpenningkostnaden per skada är att fördela denna jämnt mellan alla skador där sjukpenning sannolikt betalats ut (6 149 000 000 kronor : 72 000 skador), vilket ger en kostnad på ca 85 400 kr per skada. Detta belopp skall dock ses som ett ungefärligt mått på den sammanlagda sjukpenningkostnaden för en arbetsskada, snarare än sjukpenningkostnaden per skada och år.

Om man därefter undantar sjukpenningkostnaden för olycksfall, vilka inte påverkas av de föreslagna regeländringarna, kan man beräkna kost- naden för sjukdomar till (50 000 arbetssjukdomar x 85 400 kr) 4 270 000 000 kronor.

Mot bakgrund av att de muskuloskeletala sjukdomarna utgör en så stor andel (86 %) av de sjukdomar som givit upphov till sjukpenningkost— nader kan man, trots sannolika variationer i sjukskrivningstidema, ändå låta arbetssjukdomamas kostnader för sjukpenning fördelas jämnt mellan alla diagnosgrupper.

De föreslagna förändringarna i regelsystemet innebär, enligt tidigare redovisning, att de 50 000 sjukdomar som sannolikt ger upphov till kost- nad för sjukpenning minskar till ca 25 000. Det totala bortfallet av kost- nader för sjukpenning i arbetssjukdomsärenden kan då beräknas till (85 400 kr x 25 000) ca 2 135 miljoner kronor.

Den totala kostnaden för sjukpenning kan på detta sätt alltså beräknas minska från 6 149 miljoner kronor till ca 4 014 miljoner kronor en minskning med ca 35 %. Kostnaden för LAF-sjukpenning under år 1991 var 6 744 miljoner kronor. En minskning av denna kostnad med 35 % motsvarar ca 2 360 miljoner kronor.

Beräkningsmetoden ger uppfattning om hur en förändring av reglerna kan komma att påverka kostnaderna i ett "fullfunktionsstadium" dvs. då samtliga arbetsskador under året prövas enligt de nya reglerna. En sådan

effekt uppnås dock först åtskilliga år efter lagändringen. Med utredning- ens förslag till övergångsbestämmelser lär det dröja till senare tredjede- len av 1990-talet.

Även om ett stort antal sjukskrivna med utredningens förslag inte lång- re kommer att vara berättigade till sjukpenning från arbetsskadeförsäk- ringen innebär det inte att de förlorar sin rätt till sjukpenning helt och hållet. I stället för LAF-sjukpenning motsvarande en kompensationsnivå på 100 % kommer de att bli berättigade till AFL-sjukpenning med en kompensationsnivå på 90 %. Utredningens förslag innebär ju inte att man skärper kraven för rätt till sjukskrivning utan endast kraven för att få en sjukskrivning accepterad som en arbetsskada. Den statsfinansiella besparingen av utredningens förslag kommer därigenom att krympa till ca 10 % av de tidigare angivna beloppen 2 135 respektive 2 360 miljo- ner kronor eller till 210 miljoner kronor vid 1990 års sjukpenningkost- nader och till ca 236 miljoner kronor vid 1991 års sjukpenningkostna- der.

9.2.2. Livränta

Den totala kostnaden för livränta, efter samordning med eventuell pen- sion, var 3 312 miljoner kronor under år 1991. Ungefär 3 000 miljoner kronor avsåg kostnader för egenlivräntor. Av tabellen nedan framgår hur livräntetagama fördelar sig åldersmässigt samt hur nettotillskottet av livräntor under år 1991 fördelar sig i de redovisade åldersgrupperna.

Tabell 27 Antal egenlivräntor, december 1991, fördelade efter ålder samt nettoökning av antalet livräntetagare under år 1991

___-___—__—_-—————-—

Ålder Antal Nettoökning ______________ 16—19 3 1 20—24 291 1 25—29 1 176 138 30—34 1 947 340 35—39 2 915 459 40-44 5 045 788 45—49 7 558 1 490 50-54 10 418 1 860 55—59 15 175 2 590 60—64 22 065 4 280 -65 4 023 1 205 Summa 70 616 13 152

___________.————————-———

Som framgår av tabellen är drygt hälften av livräntetagama 55 år eller äldre. Av RFV:s statistik framgår att av de ca 66 600 egenlivräntorna som utges till försäkrade under 65 år är ca 53 000 (80 %) samordnade

med hel eller partiell förtidspension eller sjukbidrag. Av tabellen fram- går vidare att nettoökningen av livräntetagare under år 1991 till större delen avsåg försäkrade som var 55 år eller äldre.

Även när det gäller egenlivräntor saknas uppgift om vilka sjukdomar eller skador som legat till grund för besluten. Mot bakgrund av en all- män erfarenhet av arbetsskadeförsäkringens tillämpning, och med stöd av tillgänglig statistik, kan man sannolikt anta att flertalet livräntor har beviljats till följd av olika försämringstillstånd i rörelse- och stödjeorga- nen. Som jämförelse kan nämnas att ungefär hälften av de nybeviljade förtidspensionema under år 1990 hade sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven som huvuddiagnos.

De tidigare redovisade effekterna av förslaget om förändrade krav vid bedömning av skadlig inverkan, samt nya regler för bedömning av sam- band, visar på ett ökat antal avslag främst när det gäller muskuloskeleta- la sjukdomar. Effekterna av en övergång till ett mer nyanserat synsätt på tillämpningen av "försäkrad i befintligt skick" liksom kravet på ett fort- satt medicinskt samband, dvs. en bestående försämring, för rätt till liv- ränta kommer också att minska antalet livräntor i dessa diagnosgrupper.

Ett rimligt antagande är att livränta på grund av rygg- och ledbesvär samt olika former av försämringar, vanligen förekommer i kombination med någon form av förtidspension. De nya reglerna kan möjligen kom- ma att medföra att ca två tredjedelar av dessa fall fortsättningsvis inte kommer att beviljas livränta. Under förutsättning att de nytillkomna livräntoma under år 1991 inte skiljer sig från dem som beviljats tidigare år kan ca 10 500 antas vara samordnade med någon form av förtidspen- sion. Av dessa skulle alltså endast ca 3 500 ha beviljats om de föreslag— na reglerna hade tillämpats under år 1991. Kostnadsminskningen för år 1991 skulle, med hänsyn till att livräntomas årsmedelbelopp för år 1991 var 41 425 kr, ha blivit ca (7 000 x 41 425 kr) ca 290 miljoner kronor. Eftersom livränta utgår under en följd av år kommer man att uppnå en kumulerad besparingseffekt i det längre perspektivet.

Om de nya reglerna omsätts på dagens samtliga livräntetagare med för- tidspension, ca 53 000, skulle minskningen av antalet livräntetagare kunna beräknas till ca 35 000. I ett sådant "fullfunktionsstadium" skulle årskostnaden för livränta för dessa sjukdomar minska med (35 000 x 41 425 kr) ca 1 500 miljoner kronor.

I juli 1992 har arbetsskadeförsäkringen varit i kraft i 15 år. Antalet livräntetagare vid utgången av år 1991 var ca 72 500, varav ca 70 600 var egenlivräntor. Med tanken på den relativt korta tid arbetsskadeför- säkringen funnits kan, även vid ett genomförande av utredningens för— slag, en fortsatt tillväxt av livräntestocken förväntas ske under ytterliga— re något eller några årtionden. De redovisade besparingarna till följd av utredningens förslag utgörs alltså inte av reella besparingar utan illustre- rar minskningen av de framtida kostnadsökningama för livräntor.

Den minskning i livräntekostnaden som beräknas bli följden av utred- ningens förslag kan till viss del i stället komma att belasta de olika av- talsförsäkringama. Anställda som beviljas förtidspension, och som sak- nar rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen, har i de flesta fall

rätt till månadsersättning (AGS och AGS-KL) eller sjukpension (ITP och det statliga pensionsavtalet).

9.3. Konsekvenser för försäkringskassoma 9.3.1 Allmänna antaganden om den framtida ärendeutvecklingen

I avsnitt 5.1 finns en redovisning över utvecklingen av antalet anmälda arbetsskador under åren 1980—1991. I avsnitt 5.2 görs även en kort- fattad analys av hur sådana förändringar som nya regler för rehabilite- ring och rehabiliteringsersättning, lagen om sjuklön, nya regler för ar- betsmiljöarbetet samt den förlängda samordningstiden kan förväntas påverka antalet inträffade och anmälda arbetsskador. Utredningen gör bedömningen att den minskning av antalet anmälningar som redovisas för åren 1989—1991 sannolikt kommer att bestå och att en framtida ök- ning ter sig mindre trolig. Vid vilken nivå antalet anmälningar slutligen kommer att stabilisera sig är dock mycket svårt att förutsäga.

9.3.2. Utredningsförslagets konsekvenser för den framtida ärendeutvecklingen

Som tidigare konstaterats styrs benägenheten att göra anmälan om ar- betsskada bl.a. av de försäkrades förväntningar på försäkringen. De nu föreslagna förändringarna innebär att reglerna för bedömning av arbets- sjukdomar kommer att skärpas. En följd blir att antalet godkända skador kommer att minska främst skador beträffande sjukdomar och besvär i ryggar, leder och muskler. Det är av naturliga skäl inte möjligt för ut- redningen att ange vilken inverkan en strängare bedömning, och ett där- med minskande antal godkända skador, kan få på de försäkrades intresse av att göra arbetsskadeanmälan. En omedelbar och kraftig minskning av antalet anmälda arbetssjukdomar är dock sannolikt inte att förvänta. Uppfattningen att t.ex. vissa arbeten leder till nedslitna ryggar är allmänt utbredd och väl förankrad bland de försäkrade. Detta talar för en täm- ligen oförändrad benägenhet att göra anmälan om skada. Dämpade för- väntningar hos de försäkrade bör dock på sikt leda till en successiv minskning.

Utredningens förslag till övergångsbestämmelser, se avsnitt 8.4, kom- mer att leda till en kraftig ökning av antalet anmälningar under år 1993. Den större delen av dessa anmälningar kommer att utgöras av misstänk— ta skador som ändå, förr eller senare, skulle ha anmälts av de försäkra- de. Förslaget till övergångsbestämmelser innebär alltså att dessa anmäl- ningar tidigareläggs och att de koncentreras till en avgränsad tidsperiod. Detta leder till att en minskning av antalet anmälningar i stället kan förväntas under följande år.

9.3.3. Förändrade utredningskrav

Utredningens förslag innebär bl.a. att högre krav ställs på visad skadlig- het hos en åberopad arbetsmiljöfaktor för att annan skadlig inverkan skall anses föreligga. Det förändrade kravet på kunskap om skadebring- ande egenskap hos en åberopad faktor, och om omfattningen av expo— nering i det enskilda fallet, kan i vissa fall leda till att försäkringskassan måste driva sin utredning längre än vad som är fallet i dag. Detta kom- mer inte att gälla generellt, men kan bli aktuellt inte minst beträffande skadlig inverkan i förhållande till besvär i rörelse- och stödjeorganen. Den skadliga inverkan som vissa ämnen kan ge upphov till kan också i några fall behöva utredas mer ingående än i dag.

Utredningens förslag innebär vidare att bedömningen av samband, i fråga om vissa sjukdomar, skall avgöras med hjälp av en regel som kräver att övervägande skäl skall tala för ett samband. En regel som innebär en presumtion för samband är enklare, både ur utrednings- och beslutssynpunkt, att tillämpa än en regel som kräver en positiv övervikt för ett samband. Den föreslagna förändringen kommer därför att ställa högre krav på utredningsmaterialet såväl i medicinskt avseende som när det gäller arbetsförhållanden och konkurrerande skadeorsaker. Å andra sidan kommer åtskilliga ärenden att avslås redan på den grunden att skadlig inverkan inte föreligger varför bevisregeln inte kommer att till- lämpas lika ofta som i dag.

Utredningens förslag kommer alltså, i ett kortare perspektiv, sannolikt inte att i alla avseenden förenkla eller underlätta tillämpningen av för- säkringen. I viss mån kan ett genomförande av förslagen i stället komma att öka kraven på försäkringskassans handläggning av arbetssjukdoms- ärenden (jfr 8.3.3). Till detta kommer att kassorna under en övergångs- period tvingas att tillämpa dubbla arbetsskadebegrepp vilket i viss mån komplicerar kassomas verksamhet.

9.3.4. Utbildning och information

För att de nya reglerna för bedömning av arbetssjukdomar skall kunna tillämpas på det sätt som är avsett krävs en grundlig utbildning av för- säkringskassomas handläggare. De förtroendevalda i kassomas social- försäkringsnämnder är en lika given målgrupp för en sådan utbildning.

En mer djupgående information om de nya reglerna bör lämnas till de yrkesmedicinska klinikerna, företagshälsovården och andra offentliga eller privata vårdgivare som kommer i kontakt med arbetsskadeärenden. Det är självfallet av stor vikt att även organisationerna på arbetsmarkna— den ges en omfattande information om innebörden av de nya reglerna.

Som tidigare påpekats kommer de övergångsbestämmelser som utred- ningen föreslår att kräva särskilda informationsinsatser.

9.4. Förslagets konsekvenser för förvaltningsdomstolarna

I avsnitt 5.3.6 finns en redovisning av hur många mål avseende lagen om arbetsskadeförsäkring som avgjorts i försäkringsrättema åren 1988— 1991. Av tillgänglig statistik framgår att arbetsskademålen har utgjort ungefär hälften av de mål som prövats av försäkringsrättema.

Utredningens förslag innebär att försäkringskassomas prövning av arbetsskador kommer att leda till en ökning av antalet avslag. Vid en jämförelse med de sjukdomsärenden som godkändes år 1990 kan antalet avslag förväntas öka med ca 25 000 ärenden. Som en jämförelse kan nämnas att försäkringskassoma under år 1991 meddelade avslagsbeslut i drygt 20 000 arbetsskadeärenden. Ett genomförande av utredningens förslag kan alltså komma att fördubbla antalet avslag i kassorna. Det är inte möjligt för utredningen att bedöma hur många av dessa beslut som kommer att överklagas. Det ligger dock nära till hands att förmoda att ett fördubblat antal avslag kan leda till en fördubbling av antalet över- klaganden. Benägenheten att överklaga har vuxit successivt under hela 1980-talet fram till nu. Det finns knappast anledning att anta att denna benägenhet kommer att avta genom det förslag till skärpning av arbets- skadebegreppet som utredningen lägger fram. Det är därför realistiskt att räkna med en ganska kraftig ökning av antalet arbetsskademål i läns- rätterna framöver. Eftersom försäkringskassoma inte på allvar kommer att avgöra arbetsskadeärenden enligt den nya lagen förrän viss tid efter lagens ikraftträdande — äldre balanserade ärenden får anses ha förtur — kommer länsrättema att känna av målökningen tidigast under år 1994 och på allvar först något år senare.

Bilaga

Begreppet arbetsskada i annan lagstiftning och i konventioner

1 Inledning

Utredningen har granskat arbetsskadebegreppets utformning i lagstift- ning i vissa andra länder, i ILO-konventionen, EG-kommissionens rekommendation samt Europarådets balk om social trygghet. Tiden har dock inte medgivit någon bearbetning av det insamlade materialet.

2 Begreppet arbetsskada i Danmark

Som arbetsskada godtas förutom skador till följd av olycksfall även skador till följd av skadlig påverkan under högst några få dagar som kan hänföras till arbetet eller arbetsförhållandena. Det senare, som närmast kan ses som ett mellanting mellan olycksfall och arbetssjukdom, be- traktas enligt svensk praxis som skada till följd av olycksfall.

För sjukdomar har man dels ett system med en lista på ersättningsbe- rättigande arbetssjukdomar (erhvervssygdomme) som återges i en sär- skild författning (arbejdsskadestyrelsens bekendtgarelse), dels regler som innebär att även andra sjukdomar kan godkännas som arbetsskada om vissa särskilda förutsättningar är uppfyllda.

På listan över arbetssjukdomar upptas sjukdomar som enligt medicinsk och teknisk kunskap orsakas av den särskilda påverkan som bestämda personalgrupper, genom arbetet eller på grund av de förhållanden under vilka arbetet utföres, är utsatta för i högre grad än andra personer. Chefen för arbejdsskadestyrelsen fastställer fortlöpande vilka sjukdomar som skall anses vara arbetssjukdomar.

För att en arbetssjukdom skall kunna godkännas måste dessutom vissa generella förutsättningar vara uppfyllda. I arbejdsskadestyrelsens författ- ning anges bland annat att den skadliga inverkan styrke- och tidsmässigt skall svara mot den uppkomna skadan. Vidare skall även sjukdoms- bilden motsvara sjukdomens diagnos.

Författningen innehåller sju grupper av sjukdomar. Grupp A innehåller sjukdomar som kan förorsakas av vissa uppräknade kemiska ämnen, grupp B innehåller hudsjukdomar som orsakats av ämnen och annan påverkan, grupp C innehåller sjukdomar orsakade av inandning av ämnen, grupp D innehåller infektioner och parasitära sjukdomar, grupp E innehåller sjukdomar förorsakade av fysisk påverkan, grupp F inne-

håller cancersjukdomar orsakade av ämne som finns upptaget i lARC:s (WHO International Agency for Research on Cancer) lista samt grupp G som innehåller sjukdomar i tänder och tandkött.

I författningen finns dessutom regler om rätt till ersättning i vissa fall vid fosterskador till följd av skadlig inverkan i arbete.

Har någon drabbats av en sjukdom som finns upptagen på listan skall, enligt den danska lagens bevisregel, ett samband presumeras. Ersättning skall lämnas om det inte föreligger en övervägande sannolikhet för att sjukdomen beror på annat än arbetet (medmindre det anses for over— vejende sandrynligt, at pågaeldendes sygdom skyldes andre forhold end de erhvervsmazssige).

Även andra sjukdomar än de som finns upptagna på listan kan be- rättiga till ersättning. För att detta skall bli fallet krävs att sjukdomen enligt senaste medicinska vetenskapliga rön uppfyller de krav som ställs för att en sjukdom skall kunna upptas på listan. Ersättning kan också lämnas om sjukdomen uteslutande eller till övervägande del kan anses orsakad av arbetets särskilda beskaffenhet. Innan arbejdsskadestyrelsen fattar beslut i fråga om annan sjukdom än erhvervssygdom skall ärendet föreläggas en särskild nämnd med ledamöter från danska arbetsgivare- föreningen, danska LO, sundhetsstyrelsen, direktoratet for arbejds- tillsynet och arbejdsskadestyrelsen. I praktiken följer styrelsen de rekommendationer som nämnden lämnar i ersättningsfrågan. Styrelsen skall dessutom minst vartannat år samråda med nämnden om en revision av listan. Sådana förhandlingar sker dock normalt fortlöpande efter behov.

I arbejdsskadestyrelsens årsberättelse för år 1990 anges att nämndens praxis vad gäller bedömningen av ländryggsbesvär, som inte finns på listan över erhvervssygdomme, är under utveckling. Ryggbesvär god- känns som regel som arbetsskada när följande förutsättningar är upp- fyllda:

— att anmälan skall avse en skada som givit upphov till varaktiga besvär

— att den skadade haft ett arbete med tunga lyft; utgångspunkten är att den sammanlagda tyngden skall vara minst tio ton per dag

— att vikten på varje enskilt lyft inte är obetydlig, 40—50 kilo, men att kraven på vikt av enskilda eller sammanlagda dagliga lyft kan minskas om arbetet utförts under särskilt svåra förhållanden, t.ex. lyft i framåtlutad ställning

— att arbetet skall ha pågått i åtskilliga är, endast i speciella fall godkänns en skada när lyftarbetet pågått kortare tid än fem till åtta år.

För tydlighetens skull återges den exakta lydelsen av lagtexten i det följande.

Lov om arbejdsskadeforsikring, 8. marts 1978 Kapitel 2

5 9. Ved arbejdsskadeforstås i loven: I ) ulykkestilfarlde, som skyldes arbejdet eller de forhold, hvorunder dette foregdr,

2) skadelige påvirkninger af hojst nogle få dages varighed, som skyldes arbejdet eller de forhold, hvorunder dette foregår, eller

3) erhverssygdomme og andre sygdomme som neevnt i & 10. 5 10. Som erhvervssygdom anses sygdomme, som efter medicinsk og teknisk erfaring er forårsaget af scerlige påvirkninger, som bestemte persongrupper gennem deres arbejde eller de forhold, hvorunder dette foregår, er udsat for i hajre grad end personer uden sådant arbejde. Chefen for arbejdsskadestyrelsen fastsamer, hvilke sygdomme der anses for erhvervssygdomme. Det kan herved bestemmes, at sygdomme kun anses for erhvervssygdomme, när de er forårsaget af arbejde i bestemte arbejdsområder eller andre swrlige Vilkår er opfyldt.

Stk. 2. En person, der har pådraget sig en erhverssygdom, har krav på ydelser efter loven, medmindre det anses for overvejende sandsynligt, at pågzeldendes sygdom skyldes andre forhold end de erhvervsmaassige.

Stk. 3. YdeLser efter loven kan tillige tilkendes for andre sygdomme end erhvervssygdomme, såjremt det godtgares, enten at sygdommen efter den nyeste medicinske erfaring opfylder de krav, som er naevnt i stk. I , 1 . og 3. pkt. , eller at den må anses for udelukkende eller i overvejende grad at vtereforårsaget af arbejdets sterlige art. Hlfwlde, der anmeldes efter 1. pkt., skal forelwgges for det i 5 11 mevnte udvalg, inden afgarelse trwfes.

(Stk. 4. innehåller regler om fastställande av visandedag.)

& Il . Socialministeren nedsatter et udvalg, med hvilket arbejdsskadesty- relsen mindst hvert andet år skal optageforhandling med henblik på en almindelig revision af, hvilke sygdomme der kan anses for erhvervs- sygdomme.

Stk. 2. Udvalget består af en fomiand og 6 andre medlemmer, der udnazvnes for 3 år ad gangen.

Stk. 3. Socialministeren udnafvner udvalgets formand og medlemmer samt stedfortrwdere for disse. Formanden udnwvnes efter indstilling fra arbejdsskadestyrelsen, et medlem efter indstilling fra sundhedsstyreLsen, et medlem efter indstilling fra direktoratet for arbejdstilsynet, ta med- lemmer efter indstilling fra Dansk Arbejdsgiveiforening og to medlem- mer efter indstilling fra Landsorganisationen i Danmark.

Stk. 4. Socialministeren fastsatter udvalgetsforretningsorden.

3 Begreppet arbetsskada i Finland

Försäkringsskyddet vid arbetsskada i Finland omfattar olycksfall, färd- olycksfall och yrkessjukdomar. Som olycksfall betraktas även skada som

uppkommit till följd av påverkan under kortare tid, högst ett dygn, och som inte ersätts som yrkessjukdom. Exempel på sådan skada är bl.a. ömhet i muskel eller sena som uppkommit i samband med arbetsrörelse.

Med yrkessjukdom avses sjukdom, som förorsakats av fysikaliska fak- torer (t.ex. Vibrationsskada och hörselskada), kemiska faktorer (t.ex. eksem och Silikos) eller biologiska faktorer (t.ex. smittsamma sjuk— domar) i arbetet.

Aktuella författningstexter återges i det följande

Yrkessjukdomslag 29. 12. 1988/ 1343

I 5. Med yrkessjukdom för vilken skadestånd skall betalas enligt lagen om olycksfallsförsäkring (608/48), lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare (1026/81) eller lagen angående innehavares av statstjänst och -befattning rätt till skadestånd vid olycksfall (154/35) förstås en sjukdom som sannolikt i huvudsak har orsakats av jStsikaliska, kemiska eller biologiska faktorer i ett arbete som utförts på grundval av ett arbets- eller tjänsteförhållande eller en lantbruksföretagarverksamhet som avses i nämnda lagar.

Vad ] mom. stadgar om yrkessjukdom tillämpas även när en skada eller sjukdom som inte skall anses vara ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom har förvärrats väsentligt under den tid då detta tillstånd varar.

2 5. Genom förordning kan stadgas att ett orsakssammanhang mellan en i I 5 1 mom. nämnd sjukdom och en fysikalisk, kemisk eller biologisk faktor i arbetet anses föreligga då en i förordningen angiven faktor har förekommit i arbetet i så hög grad att den kan vara den huvudsakliga orsaken till en sjukdom som avses i förordningen. (3 5. innehåller bl.a. regler för fastställande av visandedag). 4 5. Genom förordning kan stadgas närmare om ]) fastställande av en sjukdom och de faktorer som kan orsaka den, 2) grunderna för skadestånd för senskideinjlammation och epikondylit i överarmen — —— —

Yrkessj ukdomsförordning 29. 12. 1988/ 1347

I 5. För att en sjukdom skall kunna konstateras vara en yrkessjukdom förutsätts en medicinsk undersökning vid vilken tillgång finns till till— räcklig information om exponering i arbetet och för vilken ifråga om de yrkessjukdomar som nämns i 2 5 yrkessjukdomslagen ansvarar en läkare som är förtrogen med ifrågavarande område.

2 5. Med stöd av 2 & och 4 5 ] punkten yrkessjukdomslagen anses en sådan sjukdom som nämns i 3 5 vara en yrkessjukdom då en i 3 & uppräknad fysikalisk, kemisk eller biologisk faktor förekommer i en persons i 1 5 I mom. yrkesjukdomslagens nämnda arbete i så hög grad att dess exponeringseäfekt är tillräckligt stor för att framkalla denna

sjukdom, om det inte visar sig att sjukdomen tydligt har orsakats av exponering utanför arbetet.

3 5. De sjukdomar samt fysikaliska, kemiska och biologiska faktorer som nämns i 2 & är:

Fysikaliska faktorer (Här anges: skakning, buller, övertryck, joniserande strålning, infraröd strålning och ultraviolett strålning.)

Kemiska faktorer (Under denna rubrik följer en uppräkning av ämnen i 36 punkter. Som exempel kan nämnas: arsenik och dess föreningar, kvicksilver och dess föreningar, organiskt damm och organiska agens samt mineraldamm.)

Biologiska faktorer

(Hår anges faktorer i tre punkter, nämligen: sporer och andra biologiskt aktiva ämnen som frigörs från bakterier och mögel, tuberkelbacillen samt virus, bakterier, svampar, protozoer och bilharziamaskar.)

4 5. I 4 & 2 punkten yrkessjukdomslagen nämnd senskideinflammation och epikondylit i överamten ersätts som en yrkessjukdom som har orsakats av en fysikalisk faktor, om sjukdomen beror på en ofta uppre- pad och ensidig eller för en i 1 5 1 mom. yrkessjukdomslagen nämnd arbetstagare ovan rörelse.

4 Begreppet arbetsskada i Norge

Rätten till ersättning vid arbetsskada regleras genom lov om yrkesskade- forsikring. Med arbetsskada avses skador till följd av olycksfall (yrkes- skada) samt vissa andra skador och sjukdomar som likställs med yrkes— skada. Dessa anges i sårskilda författningar.

Lov om yrkesskadeforsikring

& 10 Dekningsområdet

Yrkesskadeforsikringen skal, med den unntak som falger av 5 11, dekke skader og sygdommer som arbeidstakere påfares i arbeid på arbeidsste— det i arbeidstiden.

& 11 Skader og sykdommer som ska] dekkos av forsikringen

Yrkesskadeforsikringen- skal dekke a) skade og sykdom forårsaket av arbeidsdulykke (yrkesskade), b) skade og sykdom som i medhold av folketrygdloven av I 7. juni 1966 nr. 12 5 11-4 nr. I er likestilt med yrkesskade, c) annen skade og sykdom, dersom denne skyldes påvirkning fra skade- Iige stofer eller arbeidsprosesser.

Skade og sykdom som nevnt i forste ledd bokstav b skal anses for- årsaket i arbeid på arbeidsstedet i arbetstiden, hvis ikke forsikrings- giveren kan bevise att dette åpenbart ikke er tilfellet.

Ved vurderingen av om en skade eller sykdom gir rett till dekning, skal det ses bort fra arbeidstakerens sterlige mottakelighet for skaden eller sykdommen, hvis ikke den saerlige mottakeligheten må anses som den helt overveiende årsak.

I KGL. RES. av den 23 september 1977, ändrad den 6 februari 1987 sågs följande om sjukdomar och förgiftningar som skall likställas med yrkesskada:

Med hjemmel i & 11—4 nr I tredje ledd i lov om folketrygd bestemmes att de sykdommer eller forgijtninger som er nevnt i listen nedenfor, og som rammer arbeidere som er beskje/tiget i naeringsgrener eller industri som nevnt i listen, skal likestilles med yrkesskade, med mindre det föreligger annen sykdom eller påvirkning som gir et mer nterliggende eller sann- synlig grunnlag for de aktuelle symptomer.

Listen er ikke uttommende og må sees i sammenheng med forskrifter om likestilling av yrkessykdommer, klimatiske og epidemiske sykdommer med yrkesskade, fastsatt ved konglig resolusjon av I I . desember 1970 med hjemmel i folketrygdlovens & ] 1-4 nr. I tredje ledd.

Därefter följer en uppräkning av tio sjukdomar och förgiftningar som kan uppkomma till följd av arbete med angivna ämnen eller smittkällor. Bland angivna ämnen kan nämnas: bly, kvicksilver, fosfor, arsenik samt bensol. Mjåltbrand anges bland de smittsamma sjukdomama och i övrigt anges sjukliga förändringar (patologiska manifestasjoner) till följd av radium och röntgenstrålar.

Ytterligare föreskrifter om likestillning av yrkessykdommer, klimatiske og epidemiske sykdommer med yrkesskade finns i KGL. RES. den 11 december 1970, ändrad den 19 augusti 1988.

Med hjemmel i 5 11—4 nr. 1 , tredje led i lov om folketrygd bestemmes at folgende sykdommer skal stilles likt med yrkesskade etter nevnte lov:

I. Yrkessykdommer

A. Sykdommer som skyldes förgiftning eller annen kjemisk påvirkning. B. Allergiske og idiosynkratiske hud— og lungesykdommer.

C. Sykdommer som skyldes strålingsenergi.

D. Nedsatt horsel som skyldes larm fra maskiner, verktay, processer og annet.

E. Lungesykdommer som skyldes påvirkning av jirybrdelte stoffer.

F. Sykdommer i armer og hender, herunder vasospastisk syndrom i hendene samt nevropatier, når vedkommende sykdom er fremkalt av vibrasjoner överfart fra vibrerende maskiner, pressluftverktay, banke- hammere 0.1.

G. Sykdommer som skyldes endringer i barometertrykket under visse arbeidsforhold som hos dykkere, flygere og andre.

Herunder medregnes også skader på sentralnervesystemet. Videre medregnes sykdom som skyldes forholdene under upphold i trykkammer.

H. Sykdommer som skyldes smitte. (Dessa regler redovisas inte här. De liknar dock de svenska, dvs. vissa särskilt utsatta yrkesgrupper omfattas vid smitta av visst angivet slag.) I. Sykdommer etter vaksination som har samband med yrket.

II. Klimatsykdommer og epidemiske sykdommer: A. Falger av kulde og lav temperatur under arbeid i ishavsstrok.

B. Folger av sterk varme og sol under arbeid i tropiske eller subtropiske strok.

C. Karantenesykdommer. Cholera asiatica (kolera) Febrisflava (gul feber) Pestis (pest) Variola (kopper) D. Malaria

III. Vilkårne for godkjennelse.

I den utstrekning vilkårene under punkt I., 2. og 3. nedenfor er oppfylt, skal en sykdom godkjennes som yrkessykdom, med mindre det foreligger en annen sykdom eller påvirkning som gir ett mer nterliggende eller sannsynlig grunnlag for de aktuelle symptomer:

] ) Det skall foreligge et karakteristiskt sykdomsbilde i overensstem- melse med hva som kan fremkalles av den aktuelle påvirkning.

2) Den trygdede skal i tid och konsentrasjon ha varrt tilstrekkelig utsatt for den aktuelle påvirkning, slik at det er rimelig sammenheng mellom faktisk påvirkning og resultatet/sykdomsbildet. 3) Symptomene skal were oppstått i rimelig tid etter påvirkningen.

IV.

Sosialdepartementet kan bestemme at andre yrkessykdommer og in- feksjonssykdommer, kilmatsykdommer og epidemiske sykdommer enn de som er nevnt under punkt I og II skall stilles likt med yrkesskade i lo- vens förstånd.

5 Begreppet arbetsskada i ILO:s konvention nr 121

Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 121) om förmåner vid yrkesskada har ratificerats av Sverige med verkan från år 1970. Beträffande begreppet yrkes-larbetsskada lämnas följande defini- tion.

Artikel 7 I . Varje medlem skall föreskriva en definition av begreppet "olycksfall i arbete ", varvid tillika skall anges de omständigheter, under vilka olycks- fall, som inträfar under färd till eller från arbetet, skall anses som olycksfall i arbete;...

2. När färdolycksfall omfattas av andra system för social trygghet än de som gäller yrkesskada, och dessa system i vad avser sådana olycksfall tillhandahåller förmåner, vilka tillsammantagna är minst likvärdiga med de i denna konvention stadgade, behöver färdolycksfallen icke inbe- gripas under definitionen av begreppet "olycksfall i arbete ".

Artikel 8 Varje medlem skall

a) antingen upprätta en sjukdomsförteckning, som omfattar minst de sjukdomar som uppräknas i den vid denna konvention fogade tabell I och som skall anses såsom yrkessjukdomar under föreskrivna förhållanden; , b) eller i sin lagstiftning intaga en allmän definition av begreppet yrkes— sjukdomar, vilken skall vara tillräckligt vid för att omfatta minst de sjukdomar som uppräknas i nyssnämnda tabell 1; c) eller upprätta en förteckning över yrkessjukdomar enligt a), komplet- terad med en allmän definition av begreppet yrkessjukdom eller med bestämmelser, som gör det möjligt att fastställa sambandet mellan yrket och andra sjukdomar än sådana som förekommer i förteckningen eller som yppats under förhållanden som avviker från de föreskrivna. Artikel 9

2. Rätt till fömzåner får ej göras beroende av viss tids anställning, viss tids försäkring eller erläggande av avgifter, dock att då det gäller yrkessjukdom viss tid kan föreskrivas, under vilken vederbörande skall ha varit utsatt för sjukdomsrisken.

ILO-konventionens förteckning över yrkessjukdomar, som reviderats är 1980 och återges i prop. 1981/82:166, upptar 29 särskilt angivna sjuk- domar, främst sjukdomar orsakade av ämnen och smitta.

6 Begreppet arbetsskada i EG-kommissionens rekommendation

Följande beskrivning ges i "Konsekvenser av ett svenskt EG—medlem- skap" utgiven av utrikesdepartementets handelsavdelning i maj 1991: Romfördraget ger inte EG någon allmän kompetens på området social trygghet. Någon harmonisering av ländernas sociala trygghetslagsti/t- ning är därför inte aktuell.

Beträffande definitionen av begreppet arbetssjukdom antog EG-kom- missionen under är 1990 en rekommendation som innehåller en lista över arbetssjukdomar. Listan upptar ett 60-tal ämnen och ett 40-tal sjukdomar där det enligt kommissionen finns vetenskapligt Säkerställda fakta att samband föreligger mellan exponering och uppkommen sjuk-

om. Medlemsländema rekommenderas att godkänna listan som ett

minimum av diagnoser på arbetssjukdomar.

Comission recommendation of 22 May 1990 to the Member States concerning the adaption of a European schedule of occupational diseases (90/3326/EEC)

The Comission under the terms of the Treaty establishing the European Economic Community and in particular Article 155 thereof, and without prejudice to morefavourable national laws or regulations, recommends that the Member States:

]. introduce as soon as possible into their national laws, regulations or administrative provisions concerning scientifically recognized occupa— tional diseases liable for compensation and subjekt to preventive measu- res, the European schedule in Annex I;

2. take steps to introduce into their national laws, regulations or administrative provisions the right of a worker to compensation in respekt of occupational diseases if the worker is suffering form an ailment which is not listed in Annex I but which can be proved to be occupational in origin and nature, particularly if the ailment is listed in Annex II. — - —-

Bilaga I (Annex I) upptar fyra huvudpunkter.

I . Diseases caused by the following chemical agents. Under denna rubrik finns ett 50-tal olika kemiska ämnen uppräknade.

2. Skin diseases caused by substances and agents not included under other headings. Här anges inledningsvis nio ämnen som kan ge upphov till hudsjukdom eller hudcancer. Därefter finns en mer generell beskrivning; arbets- relaterade hudsjukdomar som orsakats av vetenskapligt erkända allergi— framkallande eller irriterande ämnen som inte finns upptagna under annan rubrik (Occupational skin ailments caused by scientifically recog— nized allergy provoking or irritative substances not included under other headings).

3. Diseases caused by the inhalation of substances and agents not included under other headings I en uppräkning anges drygt tio olika sjukdomar som kan uppkomma till följd av inandning av skadliga ämnen, t. ex. silikos och asbetsos. Även under denna rubrik finns en i mer generella termer given definition; sjukdom i andningsorganen av allergisk beskaffenhet som orsakats av inandning av ämnen som genomgående erkänts kunna ge upphov till allergi och som är förbundet med typen av arbete (Respiratory ailments of an allergic nature caused by the inhalation of substances consistently recognized as causing allergies and inherent to the type of work).

4. Infectious and parasitic diseases. Här anges sex former av sjukdomar.

5. Diseases caused by the following physical agents. Under denna rubrik finns "klassiska" skadliga faktorer som t.ex. strål- ning, buller, tryck och vibrationer. Här finns även sjukdomar till följd av överansträngning/överbelastning av senskida, peritendineum, muskel- eller senfäste (Diseases due to overstraining of the tendon sheats /peritendineum/ muskular and tendonous insertions.) Dessutom anges även sjukdom i menisk till följd av långvariga perioder av arbete i knästående eller huksittande (Meniscus leison following extended pe- riods of work in a kneeling or squatting position).

I en bilaga II (Annex II) finns en lista med sjukdomar som misstänks vara arbetssjukdomar, och som i framtiden kan komma att föras in i bilaga I. Bilaga II har samma huvudpunkter som i bilaga I, men här anges alltså ämnen och sjukdomar som inte till fullo uppfyller de veten- skapligt ställda kraven för att föras in i bilagan l.

7 Begreppet arbetsskada i Europarådets balk om social trygghet

Även Europarådets balk om social trygghet innehåller en lista över yrkessjukdomar. Denna upptar 29 olika sjukdomar, huvudsakligen orsa- kade av olika ämnen. På listan återfinns dessutom bl.a. sjukdomar i muskler, senor, benstomme, blodkärl och perifera nerver som orsakats

av vibrationer. Balken om social trygghet har ännu inte ratificerats av något land.

KUNGL. BIBL.

1992 -06-O 2 STOCKHOLM

Kronologisk förteckning

l. Frihet — ansvar — kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3. Psykiskt stördas situation i kommunerna —en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden —ett jämförande perspektiv. S. 5. Koncession för försälningssammanslutningar. Fi. 6. Ny mervärdesskattelag. — Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 2. Fi. 7. Kompetensutveckling — en nationell strategi. A. 8. Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. Fi. 9. Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 10. Ett nytt bolag för rundradiosändningar. Ku. 1 1.Fastighetsskatt. Fi. 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. 13. Bundna aktier. Ju. 14. Mindre kadmium i handelsgödsel. Jo. 15.Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. U. 16. Kroppen efter döden. S. 17. Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. S. 18. Tvångsvård i socialtjänsten — ansvar och innehåll. S.

19.Längtidsutredningen 1992. Fi. 20.Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. S. 21. Bostadsstöd till pensionärer. S. 22.EES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 23. Kontrollfrågori tulldatoriseringen m.m. Fi. 24. Avreglerad bostadsmarknad. Fi. 25. Utvärdering av försöksverksamheten med 3—årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. U. 26. Rätten till folkpension — kvalifikationsregler i internationella förhållanden. S. 27. Årsarbetstid. A. 28. Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. Fi. 29. Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. S. 30. Kreditförsäkring — Några aktuella problem. Fi. 31.Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program.Ku. 32. Nya Inlandsbanan. K. 33. Kasinospelsverksamhet i folkrörelsernas tjänst? C. 34. Fastighetsdatasystemets datorstruktur. M. 35. Kart- och mätningsutbildningar i nya skolformer. M. 36. Radio och TV i ett. Ku.

37. Psykiatrin och dess patienter — levnadsförhållanden, vårdens innehåll och utveckling. S. 38. Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. U. 39. Begreppet arbetsskada. S.

___—___—

Systematisk förteckning

J ustitiedepartementet

Bundna aktier. [13] EES-anpassning av kreditupplysningslagen. [22]

Socialdepartementet

Psykiskt stördas situation ikommunema —en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. [3] Psykiatrin i Norden — ett jämförande perspektiv. [4] Kroppen efter döden. [16]

Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. [17] Tvångsvård i socialtjänsten - ansvar och innehåll. [18] Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. [20]

Bostadsstöd till pensionärer. [21] Rätten till folkpension — kvalifikationsregler i internationella förhållanden. [26] Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. [29] Psykiatrin och dess patienter —1evnadsförhållanden, vårdens innehåll och utveckling. [37] Begreppet arbetsskada. [39]

Kommunikationsdepartementet Nya Inlandsbanan. [32] Finansdepartementet

Koncession för försäkringssammanslutningar. [5] Ny mervärdesskattelag.

— Motiv. Del 1.

— Författningstext och bilagor. Del 2. [6] Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. [8] Fastighetsskatt. [11]

Långtidsutredningen 1992. [19] Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23] Avreglerad bostadsmarknad. [24]

Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. [28] Kreditförsäkring — Några aktuella problem. [30]

Utbildningsdepartementet

Frihet — ansvar — kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. [l]

Konstnärlig högskoleutbildning. [12]

Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. [15] Utvärdering av försöksverksamheten med 3-årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. [25] Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. [38]

Jordbruksdepartementet Mindre kadmium i handelsgödsel. [14]

Kulturdepartementet

Ett nytt bolag för rundradiosändningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. [31] Radio och TV i ett. [36]

Arbetsmarknadsdepartementet

Kompetensutveckling - en nationell strategi. [7] Årsarbetstid. [271

Civildepartementet

Ekonomi och rätt i kyrkan. [9] Kasinospelsverksarnhet i folkrörelsernas tjänst? [33]

Miljö- och naturresursdepartementet

Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. [2] Fastighetsdatasystemets datorstnrktur. [34] Kart- och mätningsutbildningar i nya skolformer. [35]

ALLMÄNNA FÖRlAGE t

EEsT'ALLmNGAu ALLMÄNNA FönLAcET, KUNDTJÄNST, 10647 STOCKHOLM,

TEL: (JS-73996 30, FAX: 0877399548. INFORMATIONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN 5 (vm Bntquncsronc). STOCKHOLM.

ISBN 91-38—13039—4 ISSN 0375-250X

Omslag: Rolf Hernegran