RÅ 2000 not 191

Not 191. Överklagande av Gratis Tel Svenska AB av ett förhandsbesked ang. reklamskatt. - I en ansökan om förhandsbesked uppgav bolaget bl.a. följande. Bolaget erbjöd sina kunder s.k. reklamfinansierad telefoni. Det innebar att kunderna gavs möjlighet att erhålla kostnadsfria telefontjänster i utbyte mot att särskilda reklammedelanden spelades upp under samtalet. Kunden tecknade ett abonnemang med bolaget. Den särskilda reklam som kunden skulle komma att erhålla baserades på uppgifter om kundens intressen, angivna i formulär som ifylldes i anslutning till att abonnemanget tecknades. Kunden kunde utnyttja telefontjänsten efter att ha angett en kod. Den särskilda reklamen skulle därefter komma att spelas upp för kunden innan samtalet blev uppkopplat till mottagaren. Den särskilda reklamen skulle sedan komma att återges till kunden var tredje minut under tio sekunder. Mottagaren skulle erhålla en mer allmän reklam. Bolaget erbjöd "reklamplatser" till annonsörer som därmed i praktiken kom att finansiera kundens telefonkostnader. - Bolaget frågade om den reklam som skulle sändas under det individuella telefonsamtalet var att anse som skattepliktig reklam enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam (RSL). -Skatterättsnämnden (1999-04-16. Wingren. Edlund. Nyström. Ohlsson, Sjöberg): Förhandsbesked. Den reklam som avses med ansökningen är skattepliktig enligt 5 § 2 RSL. - Motivering. Enligt 1 § 2 RSL förstås med reklam meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst. Skatteplikt föreligger, med vissa i 6 § 2 RSL nu inte aktuella undantag, enligt 5 § 2 RSL för reklam som återges genom visning av film eller återgivning av ljud. - Nämnden gör följande bedömning. - Enligt den i föregående stycket redovisade bestämmelsen i 5 § 2 RSL är bl.a. reklam i form av återgivande av ljud skattepliktig. Den med ansökningen avsedda reklamen offentliggörs otvetydigt genom återgivande av ljud och omfattas därmed av ordalydelsen av bestämmelsen. Med hänsyn bl.a. till att målsättningen med reklamskatten varit att denna skall ha en generell räckvidd (jfr prop. 1972:58 s. 68) ger enligt nämndens mening en tillämpning av bestämmelsen enligt dess ordalydelse inte ett sådant resultat att avsteg bör göras från lagtexten. Skatteplikt föreligger således för den med ansökningen avsedda reklamen. - (Ledamöterna Peterson och Rabe var skiljaktiga och anförde: Den reklam som avses med ansökningen är inte skattepliktig. Visserligen stadgas i 5 § 2 RSL att återgivning av ljud är skattepliktig. Praxis har dock klargjort att reklamskatten huvudsakligen bara träffar de medier som var aktuella då skatten infördes på 1970-talet. Vid införandet gjordes skatten medvetet inte generell. Hade den gjorts generell hade 5 § inte behövts. Av det skälet bör beskattning inte komma ifråga i detta fall. - Att lagstiftaren vid införandet av lagen med "ljudåtergivning" avsett enbart traditionell ljudåtergivning i form av högtalare framgår vidare av förarbetsuttalanden, bl.a. SOU 1972:6 s. 99, där det anges att med ljudreklam avses högtalarreklam. Vidare: "I fråga om högtalarreklam betraktas som skattepliktig den reklam som sker på allmän plats". - Således är den reklam som avses med förhandsbeskedet inte skattepliktig.) - Bolaget överklagade och yrkade att tjänsten i fråga skulle förklaras inte vara skattepliktig enligt 5 § 2 RSL. Till stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. följande. Skatterättsnämndens hänvisning till förarbetena kunde ifrågasättas. Av förarbetena framgick att frågan om återgivning genom radiomediet föranledde särskilt ställningstagande. Enbart den omständigheten borde vara tillräcklig för att uttrycket "generell räckvidd" skulle ses i sitt sammanhang och inte tolkas i någon alltför vid mening, detta särskilt i perspektivet av den innebörd som tillskrevs begreppet ljudåtergivning i förarbetena. Regeringsrätten hade i idigare avgöranden beaktat detta förhållande och förklarat att lagen skall tolkas motsatsvis såtillvida att ljudåtergivning genom radiomediet skall vara undantagen från beskattning i avvaktan på initiativ från lagstiftaren. Denna omständighet hade Skatterättsnämnden varken beaktat eller kommenterat. Bolagets uppfattning var att beslutet borde ha blivit det motsatta, inte minst därför att beslutet inte syntes ha grundats på vare sig hittillsvarande praxis eller förarbeten. - Riksskatteverket tillstyrkte bifall till överklagandet. - Regeringsrätten (2000-12-07, Swartling, Rundqvist, Eliason, Nilsson): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om uttrycket "reklam som återges … genom återgivning av ljud", såsom detta uttryck används i 5 § 2 RSL, omfattar den form av telefonreklam som beskrivits i bolagets ansökan om förhandsbesked. - Ordalydelsen täcker i och för sig varje form av ljudåtergivning. Sett i sitt sammanhang är uttrycket dock inte entydigt. Det kan uppfattas som en teknisk term med en snävare innebörd än som kunde anses följa av ordalydelsen. Av uttalanden i förarbetena framgår att man i första hand avsett att träffa traditionell ljudåtergivning genom högtalare (SOU 1972:6 s. 98-99 och prop. 1972:58 s. 39-40) medan däremot frågan om eventuell beskattning av reklam i radio och television förutsattes bli föremål för fortsatta överväganden. Mot denna bakgrund har Regeringsrätten i några äldre rättsfall funnit att RSL inte är tillämplig på reklam i radio (RÅ 1979 Aa 20 och RÅ 85 1:24; jfr i detta sammanhang också RÅ 80 1:5). En snäv tolkning, som från skatteplikt utesluter bl.a. varje form av databasreklam, har också gjorts i det offentliga utredningsarbetet (SOU 1988:17 s. 101 och 106, jfr även SOU 1997:53 s. 39). Det som förekommit har inte föranlett någon lagändring. I detta läge finns det inte skäl att överge det restriktiva synsätt som kommit till uttryck i praxis och utredningsarbete. Enligt Regeringsrättens mening står det bäst i överensstämmelse med detta synsätt att hänföra också den i målet aktuella telefonreklamen till sådan reklam som faller utanför tillämpningsområdet för 5 § 2 RSL. - På grund av det anförda finner Regeringsrätten att förhandsbeskedet skall ges det innehåll som bolaget begärt. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar, med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked, att den reklam som avses med ansökningen inte är skattepliktig enligt 5 § 2 RSL. (fd II 2000-11-15, Perttu)

*REGI