RÅ 2000:27

Skattemyndigheten i Kopparbergs län beslutade den 13 februari 1996 att debitera P.H. försäljningsskatt och skrotningsavgift med tillhopa 10 980 kr. Beslutet motiverades med att P.H., som tidigare medgivits befrielse från försäljningsskatt, överlåtit sitt fordon tidigare än ett år från det att fordonet registrerats i bilregistret.

P.H. överklagade och anförde i huvudsak följande. På grund av bl.a. tidspress i samband med flytten in till Sverige undgick han informationen om ettårsregeln. Vidare såldes inte bilen i vinstsyfte utan enbart för att familjen inte hade bruk för bilen i samma utsträckning som tidigare. Avslutningsvis trodde P.H. att erläggande av tysk skatt - med hänsyn till att såväl Sverige som Tyskland nu är med i EU -medförde skattebefrielse i Sverige. - Skattemyndigheten vidhöll vid omprövning sitt beslut.

P.H. överklagade och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, skulle upphäva skattemyndighetens beslut att påföra skatt och avgifter om sammanlagt 10 980 kr eller väsentligt nedsätta beloppet. Till stöd härför anfördes i huvudsak följande. Inför återvändandet till Sverige ifyllde han en stor mängd olika handlingar, bl.a. flyttgodsförsäkran. Informationen om ettårsregeln hade då inte observerats. I och med Sveriges inträde i EU hade han levt i den fasta förvissningen att det var tillfyllest att erlägga skatt/avgifter i ett EU-land. Det belopp som redan hade erlagts i Tyskland torde motsvara den skatt och de avgifter som nu hade påförts i Sverige. Att på nytt avkrävas ett näst intill lika stort belopp av annan medlemsstat hade han funnit otänkbart. Den påförda skatten/avgiften står i strid med den grundläggande tanken om fri rörlighet av varor och personer mellan EU- länder. Hans misstag att inte observera texten på flyttgodsförsäkran var dessutom att anse som ursäktlig med hänsyn till hans uppfattning att skatten redan var erlagd i Tyskland. Under alla omständigheter var det orimligt att ett misstag skall få kosta 10 980 kr.

Riksskatteverket yrkade i svar på överklagandet i första hand att P.H:s talan i vad den avsåg frågan om försäljningsskatten och bilskrotningsavgiften stred mot EG-rätten skulle avvisas. I andra hand medgav Riksskatteverket att påförd försäljningsskatt skulle sättas ned med 3 072 kr till 4 608 kr. Till stöd för sitt ställningstagande anförde verket huvudsakligen följande. P.H. hade i länsrätten yrkat att påförd försäljningsskatt skulle undanröjas eller sattas ned av billighetsskäl. Han hade därvid inte anfört till grund för sitt yrkande att försäljningsskatten på motorfordon strider mot EG-rätten. En sådan grund för yrkandet hade i stället framförts först i kammarrätten. Riksskatteverket ansåg att P.H., genom att införa denna nya grund till stöd för yrkandet, hade fört in en ny fråga i kammarrättsprocessen. Detta utgör en otillåten taleändring enligt 8 kap. 9 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter jämförd med 6 kap. 18 § taxeringslagen (1990:324). Denna fråga hade inte varit föremål för länsrättens prövning och att pröva den i kammarrätten skulle innebära att instansordningen bryts. EG-rätten var förvisso en del av den svenska rätten i och med det svenska medlemskapet i EU, men EG-rätten kunde dock endast tillämpas inom ramen för den fråga som var föremål eller som kan bli föremål för prövning i respektive domstolsinstans. Riksskatteverket ansåg med beaktande härav att P.H:s talan i denna del borde avvisas. Han var därvid bibehållen sin rätt att föra upp frågan i Länsrätten i Dalarnas län för prövning. För det fall kammarrätten inte skulle finna att det förelåg en otillåten taleändring hade Riksskatteverket följande inställning. P.H. hade uppgett att det aktuella fordonet hade blivit dubbelbeskattat. I målet var upplyst att fordonet i fråga inköpts i Sverige och i samband därmed exporterats till Tyskland. P.H. hade emellertid inte - såvitt framgick av handlingarna - varken påförts försäljningsskatt eller bilskrotningsavgift i Sverige vid köpet av fordonet, utan påförts liknande skatt och avgift av den tyska beskattningsmyndigheten vid införseln till Tyskland. Försäljningsskatt och bilskrotningsavgift hade således inte påförts vid mer än ett tillfälle i Sverige. Det hade således inte skett någon dubbelbeskattning i Sverige. Sverige kunde inte anses ansvarig för den beskattning som skett i annat land. Det förelåg således inte något hinder mot att påföra försäljningsskatt och bilskrotningsavgift på grund av att liknande skatt eller avgift påförts i annat land. - Riksskatteverket ansåg att den i Sverige påförda försäljningsskatten på motorfordon och påförd bilskrotningsavgift inte stred mot artiklarna 9-16 och 30 i Romfördraget. Enligt artikeln 95 i Romfördraget skall ingen medlemsstat, direkt eller indirekt, lägga interna avgifter på varor från andra medlemsstater, av vilket slag det än är, som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor. EG-domstolen hade i mål C- 127175 Bobie Getränkevertrieb mot HZA Aachen-Nord, förklarat att syftet med artikel 95 Romfördraget var att i förbudets form se till att medlemsstaterna inte, genom olika skattemässig behandling av importerade varor och liknande inhemska varor, ge de inhemska varorna en förmånligare behandling. Bestämmelsen innebar således ett förbud mot diskriminering av varor som införts från de andra medlemsländerna, men samtidigt ett erkännande av rätten att fullt ut pålägga införda varor samma skatter som de som tagits ut för inhemska varor. Diskrimineringsregeln hade inte heller den effekten att det generellt skulle vara förbjudet att differentiera punktskatter. Bestämmelsen hindrade emellertid att sådana differentieringar gjordes på annat än objektiva grunder. Det var då inte enbart skattesatsen för den interna skatten som skulle beaktas utan även underlaget och villkoren för skatten, vilket framgår av mål C-47/88( Kommissionen mot Danmark. - EG-domstolen fann i sitt avgörande i mål C-345/93, Nunes Tadeu mot Portugal, att uppbörd av den i målet aktuella försäljningsskatten, "Imposto automovel", på begagnade bilar med ursprung i ett annat medlemsland stred mot artikel 95 Romfördraget när skattens belopp, beräknat utan hänsyn till bilens faktiska värdeminskning, översteg beloppet av den återstående skatten som inkorporerats i värdet av liknande begagnade bilar vilka redan registrerats i landet. Domstolen ansåg således att den aktuella försäljningsskatten på motorfordon var att betrakta som konsumtionsskatt och att skatten därför skulle stå i relation till värdet på konsumtionen för att inte strida mot artikel 95 Romfördraget. - Den svenska försäljningsskatten på motorfordon var indelad i miljöklass 1-3. För personbilar utgjorde skatten 6 kr och 40 öre per kilogram tjänstevikt i samtliga miljöklasser. I miljöklass 3 tillkom dessutom en miljöavgift om 2 000 kr som lades till det framräknade beloppet. Enligt förarbetena till lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon (se prop. 1990/91:156 s. 3-11) framgår att avsikten med den tillkommande miljöavgiften om 2 000 kr i miljöklass 3 var att påskynda introduktionen av fordon med bättre miljöegenskaper. Miljöavgiften var således inte knuten till värdet på en konsumtion av ett fordon utan till fordonets miljöegenskaper. Den miljöförstöring som uppkom på grund av sämre miljöegenskaper hos ett fordon blev inte mindre på grund av att det skett en värdeminskning av fordonet. Alla fordon som inte uppfyllde de förutsättningar som krävdes för att tillhöra miljöklass 1 och 2 skulle därför betala samma miljöavgift. Tillägget i miljöklass 3 utgick med lika stort belopp, dvs. 2 000 kr, oavsett om det är ett inhemskt fordon eller ett fordon infört från annat EG-land. Någon diskriminering i skattehänseende skedde därför inte. Till den del försäljningsskatten således utgjorde en miljöavgift kunde den inte anses strida mot artikel 95 Romfördraget. Enligt Riksskatteverkets mening motsvarade emellertid den svenska försäljningsskatten på motorfordon till övrig del den försäljningsskatt som var aktuell i det berörda målet C-345/93. Denna del av den svenska försäljningsskatten på motorfordon fick därför anses strida mot artikel 95 Romfördraget, under förutsättning att skattebeloppet översteg beloppet av den återstående skatt som inkorporerats i värdet av liknande fordon, vilka redan registrerats i landet. Detta innebar att det kunde finnas skäl att sätta ned den försäljningsskatt som tagits ut på begagnade bilar som tagits in till Sverige. - Fråga var då i vilken utsträckning försäljningsskatten borde sättas ned i det nu aktuella målet. Som vägledning gav EG- domstolens avgörande i ovan nämnda mål C-345/93 ingen annan hjälp än att skatten skall vara proportionell mot värdet och därför reduceras i takt med värdeminskningen. Vidare framgick det av avgörandet att det inte var nödvändigt med en exakt beräkning utan det var tillåtet med schabloner efter skälighet för att förenkla beräkningsförfarandet. - Det i målet aktuella fordonet var en Ford Escort av 1992 års modell. Fordonet hade registrerats i det svenska bilregistret den 20 april 1995 och var att hänföra till miljöklass 3. Den genomsnittliga livslängden på en Ford Escort får anses uppgå till åtminstone 12-15 år. Värdeminskningen på en personbil är dock regressiv vilket innebär att värdeminskningen är större då bilen är ny. Enligt Riksskatteverkets mening är, vid en skälighetsbedömning, en reducering av försäljningsskatten med 40 procent på det belopp som kvarstår efter avräkning av den del som får anses utgöra miljöskatt väl avvägd. Riksskatteverket tillstyrkte därför en nedsättning av försäljningsskatten med skäliga 40 procent av påförd skatt efter avdrag med 2 000 kr eller med 3 072 kr till 4 608 kr. - Enligt 9 § bilskrotningslagen (1975:343) skall bilskrotningsavgift betalas för personbil med totalvikt av högst 3 500 kg i de fall försäljningsskatt skall betalas. Bilskrotningsavgiften hade införts för att förebygga och avhjälpa de olägenheter som orsakas av misskötta skrotbilsupplag och övergivna bilvrak (se prop. 1975:32 s. 55). Bilskrotningsavgiften var således inte knuten till en konsumtion av ett fordon utan till den nedskräpning och förorening som skrotade fordon medförde. Den miljöförstöring som uppkom i detta avseende blev inte mindre på grund av att det skett en värdeminskning av fordonet. Alla fordon borde därför betala samma avgift. Bilskrotningsavgiften utgår med lika stort belopp, oavsett om det är ett inhemskt fordon eller ett fordon infört från annat EU-land. Någon diskriminering i skattehänseende sker således inte. Bilskrotningsavgiften kan därför inte anses strida mot artikel 95 Romfördraget.

I yttrande över Riksskatteverkets svar på överklagandet bestred P.H. att otillåten taleändring skulle anses föreligga.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom i vad den avsåg skrotningsavgiften och den del av försäljningsskatten, 2 000 kr, som påförs fordon i skatteklass 3, skulle bestämma att någon reduktion inte skulle ske i dessa delar.

Prövningstillstånd meddelades.

P.H. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2000-06-06, Werner, Swartling, Baekkevold, Nordborg, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Som kammarrätten konstaterat föreligger i och för sig förutsättningar för att påföra P.H. försäljningsskatt enligt 8 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon med 9 680 kr (6 kr 40 öre x 1 200 kg tjänstevikt, ökat med 2 000 kr) och skrotningsavgift enligt 9 § bilskrotningslagen (1975:343) med 1 300 kr. Frågan i målet är om dels de 2 000 kr av försäljningsskatten som tas ut för fordon i miljöklass 3, dels skrotningsavgiften skall - med beaktande av artikel 90 (tidigare artikel 95) i EG-fördraget - reduceras på grund av att bilen var begagnad när den fördes in i landet.

När det gäller försäljningsskatten delar Regeringsrätten kammarrättens uppfattning att den inte - som Riksskatteverket gör gällande - kan anses bestå av dels en "vanlig" försäljningsskatt, dels en tillkommande miljöskatt om 2 000 kr för fordon i miljöklass 3. Skatten är i stället i sin helhet en försäljningsskatt som skall reduceras på sätt som skett. Riksskatteverkets överklagande skall därför avslås i denna del.

Reglerna om bilskrotning syftar till att säkerställa att bilvrak tas om hand och därmed till att förhindra att olägenheter uppstår från natur- och miljövårdssynpunkt. De skrotningsavgifter som erläggs bildar en fond som i första hand används för att betala skrotningspremier till dem som är antecknade som ägare i bilregistret när deras fordon avregistreras på grund av skrotningsintyg från en auktoriserad bilskrotare eller en kommun. I den mån fondens medel inte tas i anspråk för skrotningspremier kan de användas till att bekosta bidrag till vissa i lagen angivna åtgärder och verksamheter för att omhänderta bilvrak m.m. Skrotningsavgiften är således i själva verket i första hand ett slags depositionsavgift, som är knuten till fordonet så länge detta är registrerat i Sverige.

Enligt de bestämmelser som gällde vid den i målet aktuella tiden betalades skrotningspremie med 1 500 kr för bilar som godkänts vid kontrollbesiktning enligt fordonskungörelsen (1972:595) inom nio månader före den tidpunkt då förutsättningar för utbetalning av premien inträffat och annars med 500 kr. Beroende på inom vilken tid från senaste kontrollbesiktning som bilen skrotades, men oberoende av om den förts in i landet eller ej, kunde alltså skrotningspremien komma att överstiga eller understiga den erlagda skrotningsavgiften. Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten att skrotningsavgiften inte kan anses innebära att från utlandet införda begagnade fordon diskrimineras i jämförelse med svenska fordon utan att de behandlas på samma sätt som andra framtida skrotningsobjekt. Riksskatteverkets överklagande skall därför bifallas i den del som avser skrotningsavgiften.