RÅ 2001 not 100

Not 100. Ansökan av C.N. om rättsprövning av beslut i fråga om fastighetsplan. - Byggnadsnämnden i Skellefteå kommun beslutade den 11 mars 1991 att anta fastighetsplan för del av kv. Drängen, Åbyn, Burträsk, Skellefteå kommun. Sedan beslutet överklagats beslutade Länsstyrelsen i Västerbottens län den 3 april 1995 att avslå överklagandena. Tre personer överklagade därefter länsstyrelsens beslut. -Regeringen (Inrikesdepartementet, 1998-11-19) upphävde, med bifall till överklagandena, byggnadsnämndens beslut den 11 mars 1991 att anta fastighetsplan för del av kv. Drängen, Åbyn, Burträsk i Skellefteå kommun. - C.N. ansökte om rättsprövning och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja regeringens beslut och återförvisa ärendet för fortsatt handläggning. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Regeringen har som skäl att upphäva byggnadsnämndens beslut endast anfört att en intresseavvägning skall ske mellan olika allmänna och enskilda intressen och att utfallet av den avvägningen inte ger stöd för att avtvinga fastighetsägare mark på det sätt som ett genomförande av fastighetsplanen förutsätter. Enligt ett vägledande rättsfall (NJA 1996 s. 110) berörs inte fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, av Europakonventionens egendomsskyddsbestämmelser i inskränkande riktning. Vad som uttalats av Högsta domstolen i det fallet begränsas inte till fastighetsbildning utan får anses i lika mån gälla andra ingripanden som leder till samma resultat, däribland antagande av fastighetsplan. Regeringens beslut är vidare alltför knapphändigt motiverat. Det finns anledning befara att regeringen i sin avvägning anammat uppfattningen att förändringar i markens indelning och användning i princip inte får genomföras tvångsvis. En nyorientering i en så viktig fråga bör endast ske på judiciell väg och i varje fall inte genomföras utan utförliga motiveringar. I det aktuella fallet finns det från både allmän och enskild synpunkt ett klart behov av justering av fastighetsindelningen. De lägre instansernas ställningstaganden ger belägg för det. Det får anses ställt utom allt tvivel att förändringarna skulle ha kunnat genomföras med stöd av FBL vid en traditionell tolkning av regelsystemet vid plangenomförande. Det kan påpekas att bestämmelserna för inte så länge sedan ändrades för att underlätta plangenomförande (5 kap. 5 § och 8 a § FBL, prop. 1991/92:127, s. 29-37). Eftersom regeringen inte är högsta instans i judiciella frågor och bedömningar av den aktuella arten svårligen kan bringas under Högsta domstolens eller Regeringsrättens prövning på ett ordinärt sätt är det av största betydelse även för framtida kommunal planläggning och fastighetsbildning att nu få räckvidden av egendomsskyddet i belysning av samhällsintresset bedömt på judiciell väg. Sammanfattningsvis hävdas att regeringens beslut är osakligt och att det förekommit en oriktig rättstillämpning till nackdel för sökanden. - Regeringsrätten (2001-06-19, Rundqvist, Hulgaard, Nilsson, Wennerström, Almgren): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och 234). - Enligt 1 kap. 5 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall vid prövning av frågor enligt lagen både enskilda och allmänna intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet. En fastighetsplan skall enligt 6 kap. 3 § andra stycket PBL antas för ett område som omfattas av detaljplan om det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastigheter, om detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastighetsplan eller om en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig. Enligt 6 kap. 4 § första stycket PBL skall skälig hänsyn tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. De nu nämnda bestämmelserna är allmänt hållna och ger de tillämpande myndigheterna ett förhållandevis stort bedömningsutrymme. - Regeringsrätten finner att C.N. inte visat att regeringen vid beslutsfattandet felbedömt fakta eller överskridit det handlingsutrymme som myndigheterna har i planärenden. Det har inte heller framkommit att något förfarandefel begåtts som har påverkat utgången i det aktuella ärendet. Med hänsyn härtill kan regeringens beslut inte anses strida mot någon rättsregel på de sätt sökanden har angett. Det framgår inte heller klart av omständigheterna att beslutet på något annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut står fast. (fd I 2001-05-30, Liljeros)

*REGI

*INST