RÅ 2001 not 76
I mål om återkallelse av läkarlegitimation (avslag) / Återkallelse av läkarlegitimation (resningsärende, avslag)
Not 76. Ansökan av T.A. och T.H. om resning. - Sommaren 1984 anträffades i Solna några svarta plastsäckar som innehöll delar av en styckad människokropp. Polisens utredning visade att kroppen hade tillhört C.C. - Legitimerade läkarna T.A. och T.H. åtalades vid Stockholms tingsrätt för bl.a. mord på C.C. Tingsrätten ogillade åtalen enligt dom den 8 juli 1988. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att det var ställt utom allt rimligt tvivel att T.A. och T.H. tillsammans styckat C.C:s kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg. Tingsrätten tillade att styckningen var att betrakta som brott mot griftefrid men att åklagaren inte väckt åtal för denna gärning, för vilken preskription inträtt sommaren 1986. T.A. och T.H. överklagade tingsrättens dom och yrkade att det av tingsrätten gjorda uttalandet skulle undanröjas. Svea hovrätt avvisade enligt beslut den 30 september 1988 deras överklagande eftersom endast en domstols domslut men inte dess domskäl kan överklagas. Högsta domstolen fann enligt beslut den 12 januari 1989 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens beslut skulle stå fast. - Sedan T.A. och T.H. i likalydande handlingar, ingivna till Högsta domstolen och Svea hovrätt, ansökt om resning och klagat över domvilla beslutade Högsta domstolen den 24 oktober 2000 att avslå deras resningsansökan och klagan över domvilla beträffande hovrättens beslut att avvisa deras överklagande av tingsrättens dom. Svea hovrätt avslog enligt beslut den 16 februari 2001 deras motsvarande talan beträffande tingsrättens dom. - Under åberopande av vad Stockholms tingsrätt i sin dom anfört om brott mot griftefrid begärde Socialstyrelsen hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att T.A:s och T.H:s legitimationer som läkare skulle återkallas. Ansvarsnämnden biföll enligt beslut den 23 maj 1989 styrelsens yrkande och uttalade att T.A. och T.H. genom vad som framgick av handlingarna i ärendet måste anses ha undergrävt den tillit allmänheten har rätt att hysa till en legitimerad yrkesutövare och att de därigenom visat sig uppenbart olämpliga att utöva läkaryrket. - T.A. och T.H. överklagade ansvarsnämndens beslut till Kammarrätten i Stockholm som i dom den 6 oktober 1989 uttalade att den av Socialstyrelsen åberopade tingsrättsdomen inte utgjorde tillräcklig grund för en självständig och allsidig prövning och utvärdering av skuldfrågan i målet om återkallelse av legitimation. Socialstyrelsen kunde enligt kammarrätten med sin anmälan och vad därvid åberopats inte anses ha visat att skäl förelåg att frånta T.A. och T.H. legitimationen som läkare. Kammarrätten undanröjde därför ansvarsnämndens beslut. - Socialstyrelsen överklagade till Regeringsrätten som den 30 november 1989 beviljade prövningstillstånd. Enligt beslut den 11 juni 1990 upphävde Regeringsrätten kammarrättens dom och återförvisade målet till kammarrätten för fortsatt handläggning. I sitt återförvisningsbeslut anförde Regeringsrätten bl.a. att styckningen, såsom den beskrivits i ett av professor Jovan Rajs den 23 november 1984 undertecknat obduktionsutlåtande, innefattade en sådan gärning att den - om den begåtts av legitimerade läkare - skulle föranleda återkallelse av deras legitimationer. I fråga om kravet på bevisning för att T.A. och T.H. styckat C.C:s kropp fann Regeringsrätten att det inte fanns skäl att ställa lägre krav än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen. Regeringsrätten erinrade också om att rätten enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall tillse att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver samt uttalade att denna s.k. officialprövningsprincip innebär att domstolen har huvudansvaret för utredningen och skall eftersträva en allsidig överblick över alla på målet inverkande förhållanden. När kammarrätten kommit fram till att tingsrättens dom inte ensam utgjorde tillräcklig grund för ett ställningstagande i deslegitimationsfrågan måste det enligt Regeringsrätten anses ha ålegat kammarrätten att föranstalta om den ytterligare utredning som kammarrätten ansåg nödvändig. Detta hade kammarrätten inte gjort. - Kammarrätten höll muntlig förhandling i målet varvid såväl T.A. och T.H. som ett flertal vittnen och sakkunniga hördes. Kammarrätten meddelade dom den 31 maj 1991 och fann att inte något enskilt bevis band T.A. och T.H. vid styckningen men att en sammanvägning av bevismaterialet gav till resultat att T.A. måste anses bunden vid att ha utfört styckningen tillsammans med någon annan person och att det var ställt utom varje rimligt tvivel att T.H. var den person som utfört styckningen tillsammans med honom. Kammarrätten lämnade därför överklagandena av ansvarsnämndens återkallelsebeslut utan bifall. - T.A. och T.H. överklagade till Regeringsrätten som den 6 februari 1992 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Kammarrättens dom stod därigenom fast. - T.A. och T.H. ansökte om resning och yrkade att få tillbaka sina läkarlegitimationer. De yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja Kammarrättens i Stockholm dom den 31 maj 1991 eller att Regeringsrätten undanröjde sitt den 30 november 1989 meddelade prövningstillstånd och sitt återförvisningsbeslut den 11 juni 1990, varigenom kammarrättens dom den 6 oktober 1989 skulle stå fast. - Till stöd för sina yrkanden åberopade sökandena att deras läkarlegitimationer hade återkallats på felaktiga grunder. De vidhöll att ingen av dem styckat C.C:s kropp under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg. De anförde vidare att C.C. levde den 13 juni och troligtvis även den 14 juni 1984. - Sökandena åberopade som skäl för resning dels att det vid handläggningen i kammarrätten och Regeringsrätten begåtts rättegångsfel av skilda slag, dels att det tillkommit ny bevisning och nya omständigheter som sannolikt hade lett till annan utgång om de förebragts tidigare. I varje fall kunde det av det nya materialet inte anses uteslutet att en prövning på grundval därav skulle ha lett till en annan utgång. - Socialstyrelsen förklarade i infordrat yttrande att de frågor styrelsen anmodats ta ställning till berörde straffrättsliga och processuella frågor vilka det låg på rättsväsendet att avgöra och som inte föll inom myndighetens verksamhetsområde. Socialstyrelsen kunde därför inte bedöma om grund för resning förelåg. - Regeringsrätten beslutade den 6 september 2000 att avslå en begäran av sökandena om muntlig förhandling inför avgörandet av frågan om det förelåg förutsättningar för resning. -Regeringsrätten (2001-05-30, Swartling, Lindstam, Nordborg, Eliason, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Resning får enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. - Av resningsförfarandets karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att grund för resning inte föreligger med mindre än att det i resningsmålet framkommer omständigheter som ändrar bilden i sådan omfattning att en överprövning av ärendet måste anses motiverad eller att det annars finns anledning att anta att den prövande myndigheten eller domstolen vid sin bedömning gått klart utöver vad som framstår som riktigt. Utan en sådan restriktivitet vid tillämpningen av resningsinstitutet skulle det komma att framstå som en överprövning av nära nog ordinär karaktär (jfr SOU 1992:138 s. 101 ff. och prop. 1994/95:27 s. 175). - Det nu sagda innebär att enbart den omständigheten att det kan ha funnits utrymme för skilda uppfattningar vid de olika ställningstaganden som domstolarna gjort i förevarande ärende inte innebär att det föreligger förutsättningar för resning. Av resningsinstitutets extraordinära karaktär följer att resning bara kan komma i fråga om de bedömningar som de klandrade avgörandena bygger på framstår som uppenbart oriktiga. - Regeringsrätten behandlar först sökandenas påståenden om rättegångsfel och därefter vad de anfört om ny bevisning och nya omständigheter. - 1 Rättegångsfel. - I ansökningen om resning ägnar sökandena sig huvudsakligen åt att utveckla påståenden om förekomsten av olika rättegångsfel vid handläggningen av målet i Regeringsrätten när denna beviljade prövningstillstånd och återförvisade målet till Kammarrätten i Stockholm och i kammarrätten vid den förnyade prövningen där. - Prövningstillstånd till men för sökandena - Det har enligt sökandena utgjort ett brott mot praxis att Regeringsrätten beviljat prövningstillstånd till men för dem och genom efterföljande återförvisning till kammarrätten gett Socialstyrelsen möjlighet att avhjälpa brister i den talan som styrelsen tidigare fört där. - Föreskrifter om när Regeringsrätten får meddela prövningstillstånd finns i 36 § förvaltningsprocesslagen. Denna bestämmelse säger inte något om att prövningstillstånd inte får meddelas om det skulle vara till men för någon av parterna i målet. Tvärtom ligger det i sakens natur att ett prövningstillstånd kan vara till nackdel för den som varit nöjd med utgången i kammarrätten. En återförvisning till lägre instans i syfte att låta denna föranstalta om ytterligare utredning strider inte heller mot praxis. Den omständigheten att kompletterande utredning kan visa sig vara till men för en enskild part utgör inte hinder mot återförvisning. - Återförvisning till kammarrätten - Sökandena gör gällande att Regeringsrätten borde ha återförvisat målet till ansvarsnämnden i stället för till kammarrätten för att på så vis säkerställa en möjlighet till överprövning av bevisvärderingen av den kompletterande utredningen. - Några regler om till vilken instans ett mål skall återförvisas när kompletterande utredning behöver inhämtas finns inte. Eftersom det i föreliggande fall var kammarrätten som funnit utredningen otillräcklig kan någon kritik inte riktas mot att målet återförvisades just dit. - Regeringsrättens uttalande om styckningen - Genom uttalandet att styckningen, såsom den beskrivits i Jovan Rajs obduktionsutlåtande, innefattade en sådan gärning att den - om den begåtts av legitimerade läkare - skulle föranleda återkallelse av deras legitimationer framstår Regeringsrättens återförvisningsbeslut enligt sökandena som oklart och ofullständigt genom att Regeringsrätten å ena sidan säger att kammarrätten har ett utredningsansvar och å andra sidan intar en bestämd uppfattning om hur avgörande bevisning skall bedömas. Till styrkande av att man inte med självklarhet kan bedöma styckningen som Jovan Rajs har gjort åberopar sökandena ett brev från professor Klaus Püschel vid Institutet för rättsmedicin vid Hamburgs universitet. - Regeringsrätten finner emellertid att det uttalande som gjordes i återförvisningsbeslutet inte var bindande för kammarrätten i dess bevisvärdering. Av kammarrättens dom framgår också att domstolen har gjort en egen värdering av utredningen om vilken styckningsteknik som använts och även i övriga hänseenden gjort en självständig bedömning av processmaterialet. - Preskription m.m. - Regeringsrättens beslut att återförvisa målet till kammarrätten för prövning av om sökandena styckat C.C:s kropp har enligt dem utgjort en förlängning av den lagstadgade preskriptionstiden om två år för brott mot griftefrid. Eftersom lag inte får ändras eller upphävas annat än genom lag gör de gällande att återförvisningsbeslutet strider mot 8 kap. 17 § regeringsformen. De hävdar vidare att återförvisningen inneburit att de på grund av att de varit legitimerade läkare inte behandlats i enlighet med kravet i 1 kap. 9 § regeringsformen på att domstolarna i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet. - Såvitt avser frågan om preskription konstaterar Regeringsrätten att det i den vid tiden för målets handläggning tillämpliga lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. gavs regler om preskription beträffande disciplinpåföljderna erinran och varning men att lagen inte föreskrev något om preskription beträffande de omständigheter som kunde läggas till grund för ett beslut om återkallelse av legitimation. Att beslut om återkallelse av legitimation endast kan beröra legitimerade yrkesutövare innebär inte ett åsidosättande av kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. - Europakonventionen m.m. - Sökandena gör gällande att kammarrättens omprövning av målet strider mot principen om res judicata, dvs. att en sak som avgjorts genom lagakraftvunnen dom inte skall kunna prövas på nytt annat än efter beslut om resning, eftersom utredningen i kammarrätten gällde en av tingsrätten redan behandlad gärning. Eftersom kammarrätten i praktiken handlagt ett brottmål, vilket förvaltningsdomstolar inte är behöriga att pröva, strider handläggningen där enligt sökandena även mot artikel 6:1 i Europakonventionen, enligt vilken var och en skall vara berättigad till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. De menar också att handläggningen i kammarrätten strider mot deras rätt enligt artikel 6:2 i Europakonventionen att betraktas som oskyldiga intill dess deras skuld lagligen fastställts, eftersom Regeringsrätten i sitt återförvisningsbeslut felaktigt uttalat att tingsrätten genom ett lagakraftvunnet avgörande slagit fast att de tillsammans styckat den döda kroppen efter C.C. Eftersom sökandena inte givits möjlighet att få bevisfrågorna prövade i flera instanser strider förfarandet enligt dem också mot deras rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen. - Den omständigheten att ett och samma faktiska händelseförlopp kan komma att bedömas såväl av en allmän domstol i ett brottmål som av en förvaltningsdomstol i ett mål om återkallelse av läkarlegitimation innebär inte att det är samma sak som prövas av de båda domstolarna. I det ena fallet rör målet frågan om straffrättsligt ansvar för ett visst handlande och i det andra fallet frågan om handlandet, oavsett om det är straffbart eller ej, innebär att en läkare visat sig olämplig att utöva yrket. Att frågan om återkallelse av sökandenas läkarlegitimationer prövats av kammarrätten sedan tingsrättens dom vunnit laga kraft strider därför inte mot principen om res judicata. - Den bestämmelse i Europakonventionen som främst aktualiseras av den svenska handläggningsordningen vid förvaltningsdomstolarna i ett deslegitimationsärende är den enskildes rätt att enligt artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet inte lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd. Handläggningen av ett deslegitimationsärende är emellertid inte att betrakta som ett brottmål i Europakonventionens mening och som Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 2000 ref. 65 konstaterat beträffande det svenska systemet för körkortsåterkallelse hindrar inte konventionen att samma handlande kan föranleda att olika sanktioner påförs av skilda myndigheter och domstolar om detta är förutsatt i lagstiftningen. Som tidigare konstaterats har någon "skyldigförklaring" som varit bindande för de domstolar som haft att handlägga legitimationsfrågan inte förekommit. Någon kränkning av sökandenas rätt att betraktas som oskyldiga har därför inte heller förekommit. Den tillgång till ett effektivt rättsmedel mot fri- och rättighetskränkningar som skyddas av Europakonventionens artikel 13 innebär inte heller att bevisfrågor måste prövas i flera instanser. - Regeringsrätten konstaterar sammanfattningsvis att det inte framkommit några omständigheter som tyder på att sökandenas rättigheter enligt Europakonventionen kränkts under handläggningen av frågan om återkallelse av deras läkarlegitimationer. - Jäv i kammarrätten - Kammarrätten begick enligt sökandena ett handläggningsfel genom att sammanträffa med två av Socialstyrelsen åberopade vittnen innan dessa skulle höras utan att sökandena eller deras ombud fick tillfälle att närvara vid mötet. Sökandena gör gällande att det under sådana förhållanden föreligger jäv enligt 58 kap. 2 § 2 rättegångsbalken, vilken bestämmelse de anser vara analogt tillämpbar i detta fall. Eftersom beviskravet för att jävet inte påverkat utgången i målet är synnerligen högt och eftersom dessa vittnens utsagor kom att få en avgörande betydelse för utgången i målet anser sökandena att det föreligger synnerliga skäl för resning. - Regeringsrätten kan emellertid av handlingarna i målet inte konstatera annat än att kammarrättens möte med vittnena gällt att det ena vittnet varit ovilligt att vittna och att diskussionen gällt om vittnet hade laga förfall för att slippa vittna. Ett sådant möte kan inte anses grunda jäv för rättens ledamöter eller annars utgöra grund för resning. - Sammanfattande bedömning - Sammantaget finner Regeringsrätten att T.A. och T.H. inte visat att det vid handläggningen av frågan om återkallelse av deras läkarlegitimationer begåtts något rättegångsfel som kan utgöra grund för resning. - 2 Ny bevisning och nya omständigheter - Vid kammarrättens förnyade prövning gjorde Socialstyrelsen gällande att styckningen av C.C:s kropp ägde rum under pingsthelgen 1984 eller i anslutning till denna helg. Detta tidsantagande har i målet utgjort utgångspunkten för kammarrättens prövning. - Enligt sökandena har ny bevisning framkommit som visar att C.C. levde flera dagar efter pingsthelgen. Ett numera avlidet vittne som fyllde år på pingstdagen 1984 har vid tidigare förbisedda polisförhör i augusti och september samma år berättat att C.C. flera gånger ringt honom dels för att gratulera, dels för att efterhöra om hon kunde få hyra en stuga av honom. Det första samtalet kom på annandagen. Några dagar därpå ringde hon igen. Det är enligt sökandena därigenom visat att C.C. levde flera dagar efter pingsthelgen. Polismyndigheten i Stockholm har i maj 1999 bl.a. mot denna bakgrund inlett en ny förundersökning angående mordet på C.C. Nämnda vittne har under denna nya förundersökning, i vilken de båda läkarna inte förekommer, vidhållit sina tidigare lämnade uppgifter. - Sökandena anför även att det numera framkommit uppgifter som tyder på att vittnet M.S. lämnat oriktiga uppgifter när hon inför tingsrätten och kammarrätten berättat om sina kontakter med C.C. och om vad hon i sin tur berättat om kontakter med två läkare. - Till detta kommer att det framkommit uppgifter om att det bland poliser och andra som deltagit i kurser i rättsmedicin cirkulerat bilder på vilka T.H. figurerat och vilka tagits i lönndom vid obduktioner som ingått i utbildningen. De fotografier från en obduktion som omvittnades men inte företeddes vid kammarrättens prövning kan således enligt sökandena ha en naturlig legal förklaring. - Sökandena anser det sannolikt eller i varje fall inte uteslutet att nu angivna omständigheter tillsammans med annat i resningsansökningen åberopat material skulle ha lett till en annan utgång i kammarrätten. Även om Regeringsrätten skulle finna att kammarrättens prövning inte redan när den ägde rum kränkt Europakonventionen har sökandena enligt artikel 13 i Europakonventionen nu rätt till en förnyad prövning eftersom de på grund av de åberopade nya omständigheterna kunnat anföra ett rimligt grundat påstående om att deras rätt att betraktas som oskyldiga kränkts. - Regeringsrätten gör i denna del följande bedömning. - Det ankommer i ett resningsmål på sökanden att visa att det finns skäl för resning. De nya omständigheter och bevis som nu åberopas ger inte någon säker grund för antagandet att de, om de varit kända vid prövningen i kammarrätten, skulle ha lett till att domstolen kommit till en annan utgång. Det vittne som berättat om telefonsamtal med C.C. lämnade år 1984 relativt svävande uppgifter och blir först vid förhör under år 1999 mer säker på sin sak. Beträffande de uppgifter M.S. lämnat inför kammarrätten kan konstateras att kammarrätten noterat att det rört sig om s.k. hörsägensbevisning, dvs. att hon berättat vad hon hört C.C. berätta, och att kammarrätten inte funnit det visat att det är T.A. och T.H. som C.C. har berättat om. Dessa uppgifter kan således inte anses ha haft avgörande betydelse för utgången av målet. Inte heller kan den eventuella förekomsten av andra obduktionsbilder än de som behandlades i kammarrättens dom bedömas undergräva kammarrättens slutsatser i sådan grad att resning kan anses motiverad. Med beaktande såväl av Europakonventionen som av övrig tillämplig lagstiftning finner Regeringsrätten därför att sökandena inte visat att det på grund av ny bevisning och nya omständigheter finns skäl för resning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen. (fd II 2001-05-03, Fredriksson)