Skattemyndigheten överklagade och yrkade att S.T. skulle påföras bilförmån och skattetillägg. Skattemyndigheten anförde bl.a. följande. S.T. hade som företagsledare haft möjlighet att efter eget bestämmande fritt använda den aktuella bilen för privat bruk. Vid sådant förhållande var presumtionen för ett privat nyttjande mycket stark. Exempel på faktorer som skulle kunna bryta denna presumtion var att den skattskyldige med färdskrivare, körjournal eller liknande styrkte att bilen endast hade nyttjats för resor i tjänsten och att privata resor förekommit i endast ringa omfattning. S.T. hade inte genom löpande förd journal eller annan tillförlitlig utredning gjort det sannolikt att hans privata körning med företagets bil varit av sådan ringa omfattning.

S.T. ansåg att länsrättens dom inte skulle ändras och anförde bl.a. följande. Det var riktigt att han som företagsledare hade haft möjligheter att efter eget skön använda lastbilen för eget bruk. Han bestred emellertid att någon privatkörning förekommit och en serie omständigheter såsom bilens karaktär av lastbil, inredningen, smutsen samt därav följande otymplighet talade mot att något privat bruk förelegat. Vidare medförde det faktum att han ägt och haft tillgång till andra fordon under beskattningsåret att presumtionen för eget brukande bröts. Då han inte haft anledning att föra körjournal med det merarbete som följde härav och på så sätt säkerställt bevisning i målet, kunde det inte heller anses rimligt att han i händelse av ändring i länsrättens dom skulle påföras skattetillägg.

S.T. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och därmed beskattningen av bilförmån. - Han anförde bl.a. följande. Den omständigheten att han hade haft möjlighet att fritt disponera bilen innebar inte med nödvändighet att så skett. Han hade visat att han hade haft andra transportmedel till sitt förfogande och att bilen utgjorde ett arbetsredskap. Detta bröt den presumtion som skattemyndigheten åberopat. Det var viktigt att det genom Regeringsrättens avgörande klargjordes hur långt den av skattemyndigheten åberopade presumtionsregeln kunde drivas. Han använde under det aktuella beskattningsåret fordonet uteslutande som arbetsredskap och körde 3 000-4 000 mil. Det var i huvudsak fråga om relativt korta körsträckor till och från kunder, leverantörer etc. Han hade uppfattat skattemyndighetens krav på körjournal såsom gällande en situation där bilen i någon utsträckning användes privat. Med de omständigheter han åberopat i länsrätt och kammarrätt, såsom bilens skick, tyngd och förekomsten av alternativa fortskaffningsmedel, ansåg han att han brutit den åberopade presumtionen och att han därför inte skulle påföras något förmånsvärde eller att detta i vart fall under rådande omständigheter skulle jämkas till noll.

Prövningstillstånd meddelades.

RSV bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2001-04-26, Swartling, Baekkevold, Nordborg, Eliason, Ersson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. S.T. bedrev under år 1994 näringsverksamhet (rörmokerirörelse) genom Skepplanda VVS KB. Det är ostridigt i målet att han under året hade möjlighet att för privat bruk använda en till verksamheten hörande lätt lastbil av märket Chevrolet Van Starcraft D (1989 års modell). Målet gäller frågan om S.T. vid 1995 års taxering skall beskattas för bilförmån i inkomstslaget näringsverksamhet. Vid nämnda taxering gällde alltjämt bestämmelserna i den numera upphävda kommunalskattelagen (1928:370), KL.

Om en näringsidkare för privat bruk använder en bil som utgör inventarium i näringsverksamheten, är detta att betrakta som ett uttag ur verksamheten av en tjänst avseende bilförmån. Enligt punkt 1 femte stycket av anvisningarna till 22 § KL skall uttag av tjänst i mer än ringa omfattning föranleda uttagsbeskattning. Beträffande beräkningen av värdet av bilförmån hänvisas i lagrummet till bestämmelserna i punkterna 2 och 4 av anvisningarna till 42 § KL. Av dessa anvisningspunkter, i deras vid 1995 års taxering gällande lydelse, framgår bl.a. följande. Värdet av bilförmån bestäms enligt vissa angivna schabloner och utan hänsyn till privatkörningens omfattning i det enskilda fallet (punkt 2 första-tredje styckena). Om bilförmån åtnjutits endast i ringa omfattning gäller dock att förmånen inte skall tas upp till beskattning (punkt 2 sjätte stycket). Värdet av bilförmån, beräknat enligt punkt 2, får jämkas uppåt eller nedåt om det finns synnerliga skäl. Som synnerliga skäl för jämkning nedåt anses att bilen används som arbetsredskap eller att tjänstekörningen är omfattande eller att andra sådana omständigheter föreligger (punkt 4).

De nu berörda bestämmelserna får anses innebära att en näringsidkare skall beskattas för bilförmån endast under förutsättning att den till näringsverksamheten hörande bilen har använts för privat bruk. Redan möjligheten att disponera bilen för ett sådant ändamål grundar således inte skatteplikt (jfr bl.a. SOU 1992:57 s. 59, SOU 1993:44 s. 269 och 274 samt Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål, s. 267-268 not. 123 och s. 270 not. 129 med hänvisningar). För att uttagsbeskattning skall utlösas fordras dessutom att privatkörningen har varit av mer än ringa omfattning. Med ringa omfattning menas att privatkörning har ägt rum endast vid ett fåtal tillfällen under året och omfattat en sammanlagd körsträcka på högst 100 mil (se bl.a. prop. 1993/94:90 s. 94 och 107).

En huvudprincip vid inkomstbeskattningen är att det allmänna har bevisbördan såvitt gäller intäktssidan. Vid den ordinarie taxeringen innebär detta att den enskilde normalt skall beskattas för en viss intäkt endast om det framstår som sannolikt att de omständigheter som medför skatteplikt föreligger. En tillämpning av denna princip inom området för bilförmånsbeskattning skulle innebära att beskattning av en sådan förmån skall äga rum endast under förutsättning att det har gjorts sannolikt att privatkörning har förekommit i mer än ringa omfattning.

Den angivna principen kan emellertid inte alltid upprätthållas fullt ut. För att beskattningsreglerna skall fungera ändamålsenligt och för att kraven på likformighet och rättvisa vid taxeringen skall tillgodoses kan det vara nödvändigt att modifiera principen. Ett område där en sådan modifiering visat sig erforderlig är just beskattningen av bilförmåner. Svårigheterna för någon annan än den skattskyldige själv att utreda den faktiska körsträckan föranledde under lång tid en tillämpning av presumtionsregler som innebar bl.a. att en skattskyldig som haft möjlighet att disponera den aktuella bilen för privat bruk skulle anses ha kört den privat ett visst minsta antal mil om han inte kunde göra sannolikt att körsträckan varit mindre (här bortses från den speciella, inte motbevisbara presumtion om 1 000 mil privatkörning som vid 1977 och 1978 års taxeringar gällde för företagsledare m.fl. i fåmansföretag). Presumtionsreglerna utvecklades till en början genom dåvarande Riksskattenämndens respektive RSV:s anvisningar och förvaltningsdomstolarnas praxis men var sedermera under flera år uttryckligen reglerade i lag. Sedan värderingen av bilförmåner med verkan fr.o.m. 1988 års taxering schabloniserats i än högre grad än tidigare och därmed i princip gjorts oberoende av privatkörningens omfattning i det enskilda fallet, innehåller lagtexten inte längre någon motsvarighet till de tidigare tillämpade presumtionsreglerna.

Omfattningen av privatkörningen har dock, trots det senast sagda, fortfarande betydelse vid bilförmånsbeskattningen. Som redan nämnts gäller som förutsättning för skatteplikt att privatkörningen har varit av mer än ringa omfattning (bilkörningens omfattning kan också få betydelse vid tillämpningen av jämkningsreglerna i punkt 4 av anvisningarna till 42 § KL). En huvudfråga i målet är om det vid prövningen av om skattepliktig förmån föreligger finns fog för att - liksom tidigare vid själva förmånsvärderingen - tillämpa någon form av presumtionsregel. Frågan är närmare bestämt vilken betydelse som i detta sammanhang skall tillmätas det förhållandet att den skattskyldige har haft möjlighet att för privat bruk disponera en bil som utgör tillgång i hans näringsverksamhet eller, när det är fråga om en skattskyldig som är anställd, en bil som tillhör hans arbetsgivare. Som tidigare berörts utgör dispositionsrätten inte i sig tillräcklig grund för beskattning. Detta hindrar dock inte att den kan tillmätas särskild betydelse när det gäller att fastställa om skatteplikt har inträtt eller ej.

RSV har i målet - och i andra sammanhang (se t.ex. den i SOU 1993:44 s. 269 återgivna skrivelsen från RSV till Konkurrensverket) - hävdat att dispositionsrätten utgör grund för en stark presumtion för att privatkörning har förekommit i den omfattning som fordras för skatteplikt (Leidhammar, a.a. s. 267-268 not. 123, har samma uppfattning). Ett viktigt argument för denna ståndpunkt är naturligtvis att den skattskyldige normalt är den ende som har möjlighet att prestera erforderlig utredning om privatkörningens omfattning eller i varje fall den som har de klart bästa möjligheterna att göra detta. Om bevisbördan med avseende på förutsättningarna för beskattning skulle ligga odelad på det allmänna i enlighet med den förut angivna huvudprincipen, kan det förutses att utredningssvårigheterna i många fall skulle bli oöverstigliga och förmånsbeskattning därmed utebli även när en sådan beskattning materiellt sett skulle vara befogad.

Med hänsyn till det senast anförda delar Regeringsrätten uppfattningen att det är nödvändigt att inom området för beskattning av bilförmån tillämpa en presumtion av det antydda slaget. Det allmänna skall visserligen anses ha bevisbördan såvitt gäller den grundläggande förutsättningen att dispositionsrätt har förelegat (en annan sak är att förekomsten av en dispositionsrätt kan framstå som i det närmaste självklar i de fall då det är fråga om en bil som ingår i den skattskyldiges egen näringsverksamhet eller tillhör ett företag i vilket den skattskyldige är anställd och har bestämmande inflytande). Om det emellertid har gjorts sannolikt att den skattskyldige har haft dispositionsrätt, bör en presumtion gälla som innebär att bilen skall anses ha använts för privatkörning i mer än ringa omfattning om inte den skattskyldige kan göra sannolikt att den använts endast i ringa omfattning eller inte alls. Förekomsten av dispositionsrätt medför alltså en omkastning av bevisbördan. Det bör understrykas att det nu sagda tar sikte på den ordinarie taxeringen. Regeringsrätten saknar anledning att i det nu aktuella målet ta ställning till vad som gäller vid eftertaxering eller när det är fråga om att påföra skattetillägg.

Skattepliktig bilförmån skall alltså anses föreligga om inte presumtionen bryts genom att det görs sannolikt att privatkörning inte har förekommit i den omfattning som fordras för beskattning. Ett bevismedel som ligger nära till hands är en noggrant förd körjournal. Även många andra omständigheter kan naturligtvis vara av betydelse i sammanhanget. Det kan exempelvis ha förelegat direkta hinder mot att använda bilen under delar av beskattningsåret. Vidare finns det skäl att beakta vilket slags bil det har varit fråga om, bilens utrustning, sättet för dess användning och omfattningen i stort av den yrkesmässiga körningen. Till övriga omständigheter som kan ha betydelse vid sannolikhetsbedömningen hör förekomsten av ett eller flera andra motorfordon i den skattskyldiges eller hans familjemedlemmars privata ägo, antalet körkortsinnehavare inom familjen samt den skattskyldiges eller familjemedlemmarnas behov eller avsaknad av behov av att använda bil till och från arbetsplatsen. Det bör tilläggas att några av de här avsedda omständigheterna kan, även om de inte skulle vara tillräckliga för att bryta presumtionen, få betydelse i ett senare led, nämligen vid tillämpning av jämkningsreglerna i punkt 4 av anvisningarna till 42 § KL.

Mot bakgrund av det hittills anförda gör Regeringsrätten följande bedömning beträffande utgången i det aktuella målet.

S.T. har uppgett att han under beskattningsåret 1994 inte alls har använt den bil som målet gäller för privat bruk. Han har inte fört någon körjournal. Bilen, som är registrerad som lätt lastbil, har enligt honom varit ett arbetsredskap i en mycket specialiserad verksamhet. Av den utredning som förebragts framgår också att det visserligen funnits plats för en passagerare bredvid förarplatsen men att utrymmet i övrigt varit upptaget av fast inredning för VVS-verksamheten och annan tyngande utrustning för denna verksamhet. Han har uppgett att bilen under året körts 3 000- 4 000 mil i yrkesverksamheten och att den på grund av användningen varit sliten och smutsig. Vidare har han uppgett att han för privat bruk ägt två motorcyklar och tillsammans med sin sambo en personbil av märket Audi.

Vid en sammantagen bedömning av vad som förekommit i målet - och då inte minst de uppgifter som lämnats om bilen, dess skick och sättet för dess användning - finner Regeringsrätten att S.T. har gjort sannolikt att han under år 1994 inte har använt bilen i fråga i sådan omfattning som fordras för att skattepliktig bilförmån skall anses föreligga. Hans överklagande skall därför bifallas.

L.A. överklagade skattemyndighetens beslut.

Länsrätten i Skåne län (1998-12-14, ordförande Gellberg) redogjorde för lagtext, förarbeten m.m. samt gjorde därefter följande bedömning: I målet är ostridigt att L.A. i egenskap av företagsledare har haft möjlighet att för privat bruk disponera bolagets bil. Det ankommer därför på honom att visa eller göra sannolikt att han använt bilen privat i endast ringa omfattning för att förmånsvärde inte skall påföras honom. Den av L.A. åberopade körjournalen avser två månader under 1998 och kan inte läggas till grund för bedömningen att bilen under 1996 använts av honom i endast ringa omfattning. Inte heller sammantaget har han gjort sannolikt att han använt bilen endast i nämnda omfattning. Förutsättningar föreligger därför att påföra L.A. värde av bilförmån. Det som han sagt och åberopat utgör inte skäl att jämka förmånsvärdet. Det av L.A. åberopade rättsfallet (Anm.: Kammarrättens i Stockholm dom den 10 februari 1998 i mål nr 9287-1995) avser en taxiägare där ifrågavarande bil körts 11 000 mil per år. Det saknar därför relevans i målet. Överklagandet bör lämnas utan bifall. - Länsrätten avslår överklagandet.

L.A. överklagade och yrkade att inte bli beskattad för bilförmån.

Skattemyndigheten ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet.