SOU 1989:33

Reformerad inkomstbeskattning

Reformerad inkomst beskattning

DEL IV

Reformerad inkomst beskattning

DEL IV B ångor Expertmpportw

1 Vissa utländska skattereformer

1.1 Danmark

I juni 1985 träffades en bred politisk uppgörelse i Danmark om en relativt omfattande skattereform. Skattereformen trädde ikraft den 1 januari 1987.

De beloppsgränser som anges nedan är de som gällde vid reformens ikraftträdande.

Syftet med omläggningen var att

- motverka skatteplanering

- främja privat sparande - sänka marginalskatterna - förbättra barnfamiljernas villkor samt - åstadkomma en rimligare fördelning av Skattebördan, så att den lindras för personer med dålig skattekraft.

Inkomstbeskatmingen av fysiska personer (personskatteloven )

Den skattepliktiga inkomsten beräknas i stort på samma sätt som tidigare. Den skattepliktiga inkomsten ligger till grund för beräkningen av statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt. Den skattepliktiga inkomsten utgörs av alla skattepliktiga inkomster efter avdrag för avdragsberättigade utgifter (t.ex. avgifter till A-kassa och fackförening,

• Sida 24
•  Original

underhållsbidrag m.m.). Alla intäkter beskattas proportionellt med ca 50 % (22 % statsskatt och ca 28 % kommunalskatt). Enligt huvudregeln medför således avdragsberättigade utgifter en skatteminskning på 50 % av avdragsbeloppet. Likaså får ränteutgifter i princip ett avdragsvärde på 50 %.

Den personliga inkomsten omfattar alla skattepliktiga intäkter som inte uttryckligen skall hänföras till kapitalinkomst, dvs. lön, pension, under- hållsbidrag m.m. Inkomsten av självständig förvärvsverksamhet (rörelse som bedrivs av fysisk person) ingår i den personliga inkomsten. Från den personliga inkomsten görs avdrag för pensionsinbetalningar och driftkost- nader i förvärvsverksamhet, med undantag av ränteutgifter. Den skatt- skyldige kan emellertid välja att istället använda sig av "virksomhetsskatte- ordningen". Han får då möjlighet att dra av räntekostnader från verksam- hetsinkomsten. Personlig inkomst beskattas med ytterligare 12 % statlig inkomstskatt på den del av inkomsten som överstiger 200 000 DKR Beloppsgränsen skall regleras årligen.

Kapitalinkomst omfattar vissa speciellt uppräknade intäkter och utgifter, bl.a. ränteintäkter och ränteutgifter och hyresvärde av egen bostad samt aktieutdelning.

Kapitalinkomsten tas upp som ett nettobelopp, dvs. från ränteintäkterna och hyresvärde av egen bostad dras räntekostnader osv.

Positiv nettokapitalinkomst utgör tillsammans med den personliga inkomsten grunden för ytterligare 6 % statlig inkomstskatt på den del av beloppet som överstiger 130 000 DKR (sammanlagt 260 000 DKR för makar).

Avdragssanering: Som ett led i reformen bortfaller några avdrag. Det gäller således "försäkringsavdraget" på 2 000 DKR En motsvarighet till det svenska schablonavdraget under inkomst av tjänst som tidigare var 5 % av lönen dock högst 3 200 DKR ersätts med ett avdrag på 3 % av den personliga inkomsten dock högst 3 200 DKR De flesta övriga avdrag kan bara räknas av mot den skattepliktiga inkomst som beskattas med 50 %. Utgifter till "pensionsordningen" kan dock även i fortsättningen dras av från "toppen" av inkomsten, dvs. med upp till 68 % skattemässigt värde. (Den högsta marginalskatten blir 68 % från att tidigare ha varit 73 %).

Utgifter för resor mellan bostad och arbete och avgift till A-kassa och fackförening kan dras av vid sidan av schablonavdraget på 3 %. Övriga löntagarutgifter som t.ex. arbetsredskap kan bara dras av i den mån kostnaderna överstiger 3 000 DKR Beloppsgränsen skall regleras årligen. Om arbetsgivaren utbetalar gottgörelse för utgifter som den anställde haft till följd av arbetet, räknas gottgörelsen in i den personliga inkomsten. Ersättning för reseutgifter i tjänsten behöver emellertid inte inräknas i inkomsten om ersättningen inte överstiger belopp som fastställts av "ligningsrådet". I sådant fall erhålls givetvis inte heller avdrag för kost- naderna.

• Sida 25
•  Original

Grundavdrag

Grundavdrag i Dkr från statlig inkomstskatt 27 100 -' '- från kommunal inkomstskatt 21 200 -"- för ensamstående pensionär 46 500 -"- för gift pensionär 26 200 -"- för barn under 18 år 18 800

Det skattemässiga värdet av grundavdraget är ca 50 % oavsett storleken av inkomsten. Ett icke utnyttjat grundavdrag kan överföras mellan makar.

2. Aktieutdelning från norska bolag skall ingå i beräkningen av sjukvårds- avgiften och toppskatten

3. Förmån av billiga lån från arbetsgivare beskattas

4. Utbetalning av kollektiv livränteförsäkring i arbetsanställnin g beskattas fullt ut hos mottagaren och livränta som betalas av arbetsgivaren beläggs med sjukförsäkringsavgift

5. Avdrag för premie för egen pensionsförsäkring begränsas till 20 000 NKR

6. Taxeringsvärdena för bostäder och fritidshus ökas med 10 %

7. Avdragsrätten för utgifter för röjning av ny mark och för markplane- ring upphävs

8. Arbetsgivares tillskott till pensionssystem och pensionsutbetalningar beläggs med arbetsgivaravgifter

9. Avdrag för kostnader för resor mellan bostad och arbete medges till den del de överstiger 5 000 NKR (tidigare 3 000 NKR) 10. Skatteavdraget för livförsäkringspremier, "spareinskudd" och tillskott till aktiefond reduceras från 35 % av det sparade beloppet till 25 % av sparbeloppet.

I dagens system får de som har störst inkomst störst fördel av de extra avdragen för ålder och handikapp. Skatteförclelningen av det extra avdraget skall nu göras oberoende av inkomsten och därmed bli lika för alla. Det betyder att pensionärer med låg eller medelhög pension tjänar på omläggningen medan pensionärer med högre inkomster får något ökad skatt. Pensionärerna kommer dock även i fortsättningen att betala väsentligt mindre skatt än löntagare med samma inkomst. De som bara har minimipension skall som förr inte betala någon skatt alls.

Skatteomläggningen innebär att marginalskatten på höga inkomster sänks kraftigt. Inom loppet av två år sänks den maximala skattesatsen på nettointäkten från 66,4 % till 46,4 %. 1986 hade nästan 400 000 skat- tebetalare över 50 % marginalskatt på nettointäkten. Omläggningen medför att det blir dyrare att låna för höginkomsttagarna.

Den reducerade marginalskatten leder till att skatten på aktieutdelning blir låg. Aktieutdelning skall därför ingå i underlaget för toppskatten. För

• Sida 28
•  Original

att reformens fördelningsprofil skall bli bättre föreslås också en mindre ökning av förmögenhetsskatten.

Som ett led i breddningen av skattebasen skall olika former av naturaförmåner i största möjliga utsträckning beskattas som lön. Som en följd härav föreslås att arbetsgivaravgifter skall utgå på förmån av billiga lån från arbetsgivare och arbetsgivares premier till kollektiva pensionssys- tem.

I propositionen föreslås vidare vissa punktskattehöjnin gar och införandet av en omsättningsskatt på aktier på en procent. Vidare föreslås avgift på fritidsbåtar och husvagnar. Sammantaget innebär förslaget en viss höjning av skattenivån.

Skattesatser m.m.

Skatteklass 1 Skatteklass 2 Skattesats (ensamstående) (gifta) 1 000 NKR 1 000 NKR

0-112 0-132 0% 112-145 132-165 10% 145-188 165-188 20% 188- 188- 23%

Kommunalskatten blir oförändrad (23,4 %) högsta marginalskatt på nettointäkten blir därför 46,4 %.

Sjukförsäkringsavgiften sänks från 4,7 % till 3,7 % (ursprungligen hade en sänkning till 3,2 % planerats).

Skattesatsen för toppskatten blir som tidigare nämnts 6,4 % av den inkomst som överstiger 180 000 NKR.

Det kommunala grundavdraget höjs från 15 500 NKR till 16 300 NKR i klass 1 och från 31 000 NKR till 32 600 NKR i klass 2.

Det särskilda avdraget för pensionärer och handikappade höjs från 17 700 NKR till 18 720 NKR.

Toppskatten

Införandet av toppskatten föreslogs av Stortingets finanskommitté i betänkandet Innst. S nr. 158 (1986-87). Förslaget lades fram av en majoritet som bestod av alla partier med undantag av Fremskrittspartiet.

I den tidigare nämnda propositionen tas finanskommitténs förslag upp. Propositionens förslag innebär att det fr.o.m. 1988 införs en särskild skatt på högre intäkter. Nedre gränsen för intäkter som skall beläggas med skatt är 180 000 kr. och skattesatsen skall vara 6,4 %.

Underlaget för toppskatten blir för år 1988 detsamma som för Sjukförsäkringsavgiften. Denna avgift beräknas på ett bredare underlag än det som utgör underlaget för nettointäktsskatten, i princip på brutto- intäkten. (Norge har för närvarande tre ordinarie underlag för beräkning av skatter och avgifter; nettointäkt, pensionsgrundande inkomst och underlag för sjukförsäkringsavgift).

• Sida 29
•  Original

I underlaget för sjukförsäkringsavgift ingår pensionsgrundande inkomster, pensioner, undantagsförmåner och utdelning från norska aktiebolag.

1.5 Australien

En av de internationellt sett mest omfattande skattereformerna håller på att genomföras i Australien. Bristerna i skattesystemet före reformen har av den australiske finansministern angetts vara följande.

- För höga marginalskatter för medelinkomsttagare (46 %)

- Höginkomsttagarna bär relativt sett en allt mindre del av skattebördan - Arbetsinkomster beskattas hårdare än kapitalinkomster - En alltför smal bas för konsumtionsskatterna.

Reformens huvuddrag kan sammanfattas på följande sätt. - Sänkta marginalskatter för fysiska personer

- Höjd bolagsskatt till en nivå som motsvarar högsta marginalskattesatsen för fysiska personer - Införandet av en kapitalvinstskatt - Tjänsteförmåner beskattas hos arbetsgivaren och slopad avdragsrätt för representationskostnader.

Högsta skattesatsen för fysiska personer sänks från 60 % till 49 %. En normalinkomsttagare får en marginalskatt på ca 40 % mot 46 % tidigare. Den lägsta skattesatsen sänktes 1984 från 30 till 25 %. Bolagsskatten skulle enligt det ursprungliga förslaget höjas från 46 % till 49 % för att uppnå likformighet i beskattningen av arbetsinkomster och företagsvinster. Samtidigt slopas dubbelbeskattningen av aktieutdelningar genom att skattskyldiga som fått aktieutdelning får göra ett särskilt avdrag. Med hänsyn till att bl.a. Nya Zeeland infört en lägre bolagsskatt har det dock diskuterats i Australien att stanna vid en lägre skattesats för företagen.

Finansieringen sker genom basbreddningar, ökat skatteuttag från företagen samt breddning av basen för konsumtionsskatterna.

Den särskilda realisationsvinstbeskattningen är i princip heltäckande och bygger helt på reala principer. Basbreddningarna avser bl.a. skärpt beskattning av olika naturaförmåner. Beskattningen omfattar i princip alla typer av förmåner oavsett i vilken form de ges. För förmåner som inte utbetalas kontant skall ett uppskattat värde av förmånen beskattas hos arbetsgivaren med bolagsskattesatsen. Beskattningen omfattar sådana förmåner som fri bil, rabatterade lån, varor sålda till underpris m.m.

”llaktamentsersättningar har i ökad utsträckning börjat missbrukas i syfte att undgå skatt. 'Il'aktamentsersättningar skall därför beskattas på samma sätt som andra löneförmåner till den del ersättningen överstiger rimlig kompensation för ökade levnadskostnader.

Beviskraven för rätt till kostnadsavdrag skärps. Avdrag skall i princip bara medges om den skattskyldige kan verifiera sina kostnader genom kvitto eller annan handling.

Syftet med att införa en realisationsvinstbeskattning är att den som får

• Sida 30
•  Original

sin inkomst genom eget arbete inte skall missgynnas i förhållande till den som väljer att ta ut sin inkomst i form av realisationsvinst. Reglerna blir tillämpliga bara när en tillgång säljs eller ges bort. Endast reala vinster skall beskattas. Full indexuppräkning med hänsyn till inflationen skall ske efter 12 månaders innehav. Undantagna från beskattning blir bl.a. den skattskyldiges huvudbostad, bilar och personligt lösöre.

Övriga åtgärder rör bl.a. avskaffandet av en del speciella skattelättnader som funnits samt försök att täppa till vissa "kryphål" i skattelagstiftningen, strängare straff mot skattebrott samt vissa förändringar av grundavdraget så att det inte som tidigare skall gynna dem som inte arbetar hela året.

Ett stort antal åtgärder vidtas i det sociala välfärdssystemet i syfte att få bort "fattigdomsfällor". Bl.a. blir det förmånligare för pensionärer att skaffa sig extra inkomster.

1.6 Canada

Den canadensiska regeringen lade år 1987 fram ett förslag för parlamentet om en omfattande skattereform avsedd att inom ramen för ett oförändrat totalt federalt skatteuttag öka skatteintäkterna från de indirekta skatterna och företagsbeskattningen samt minska skatteuttaget från de personliga inkomstskatterna. Förslaget syftar till en rättvisare fördelning av skat- tebördan och ökad konkurrenskraft för industrin genom att vissa bestämmelser i det nuvarande systemet som ger snedvridande effekter avskaffas. Ett viktigt motiv är också att bringa Canadas skattesystem i närmare samklang med USA:s.

Regeringsförslaget innehåller följande huvudpunkter.

Förenkling och sänkning av den federala direkta inkomstskatten. Sänkningen uppskattas till 3,2 miljarder CAD för 1988 (1 CAD för närvarande = 4,61 SEK). Från nuvarande 10 steg på mellan 6 och 34 % skall skalan ändras till 3 steg på 17, 26 och 29 %.

Beskattningsbar inkomst Skattesats Andel skattebetalare upp till CAD 27 500 17 % 66 % CAD 27 500 - 55 000 26 % 29 % över CAD 55 000 29 % 5 %

Samtidigt skall avdragsmöjligheterna reduceras och en rad avdrag omvandlas till skattekrediter med lika värde för alla inkomsttagare. Enligt regeringens beräkningar skulle inkomstskatten helt elimineras för 850 000 låginkomsttagare och sänkas för 80 % av hushållen och 90 % av pen- sionärerna. För medelinkomsthushåll med mellan CAD 30 000 och 50 000 skulle skattesänkningen i genomsnitt uppgå till CAD 470 eller 6 %.

Utöver den federala inkomstskatten uttar provinserna egna inkomstskat- ter som för alla utom Quebec utgår som ett påslag på den federala in- komstskatten. Denna skatt varierade 1986 mellan som lägst 43 % av den federala inkomstskatten i Nordvästterritorierna och som högst 60 % i Newfoundland. Skatten uppbärs i den federala skatteuppbörden och överförs direkt till provinserna.

• Sida 31
•  Original

I Quebec sker dock uppbörden separat och uttaget är ej relaterat till den federala skatten. De skattskyldiga i Quebec måste därför utöver sin federala självdeklaration också göra en separat för provinsen.

Med nuvarande regler är högsta kombinerade skattesats i Ontario 52 % vilken 1988 skulle sjunka till 44 %. För Newfoundland skulle motsvarande tal uppgå till 54 respektive 46 %.

De nya Skatteskalorna medför en minskad progressivitet som dock motverkas av en avdragsreform. De flesta nu tillåtna avdragen ersätts av skatteavdrag som är värda lika mycket för alla inkomsttagare. Grund- avdraget som med nuvarande regler är värt CAD 725 respektive 1 240 vid inkomster under 27 000 respektive över 55 000 ersätts sålunda av ett skatteavdrag lika för alla på CAD 1 020 och på samma sätt gör man med nuvarande avdrag för hemmavarande make/maka, minderåriga barn, pensionär och den som har försörjningsansvar för handikappade. Andra inkomstavdrag omvandlas till skatteavdrag efter lägsta skattesatsen 17 %. Detta gäller bl.a. pensionssparande, arbetslöshetsförsäkringsavgifter, utbildnings- och sjukvårdskostnader och bidrag till välgörenhet. Vissa andra avdrag såsom skattefrihet för de första CAD 1 000 kapitalinkomster och för kostnader för vård av barn över 18 år har helt slopats.

För realisationsvinster gäller nu en total skattebefrielse för de första CAD 100 000 oavsett när de intjänas "livstidsavdrag". För jordbrukare och småföretagare gäller gränsen CAD 500 000.

Utdelningsinkomster dubbelbeskattas nu men beskattningen lindras av ett skatteavdrag på en tredjedel av inkomsten vilket regeringen föreslagit skall sänkas till 25 %.

Avgifter för pensionssparande förblir avdragsgilla upp till ett tak på CAD 7 500 för 1988 vilket gradvis höjs för att nå 15 500 1995.

Företagsbeskattningen skall också reformeras med avsikt att reducera det genomsnittliga uttaget men öka basen genom att avskaffa en rad avdrag och förmåner. Regeringens förslag har på denna punkt starkt kritiserats då det inte ansetts gå tillräckligt långt för att se till att vissa typer av företag främst banker och försäkringsbolag inte såsom hittills genom förmånliga avskrivningsregler praktiskt taget helt kan undvika att betala skatt.

För närvarande utgår en federal omsättningsskatt på ca en tredjedel av alla varor och tjänster. En reform av denna har länge studerats. Den är dock ej inkluderad i det nu föreliggande förslaget men har aviserats till 1989. Skatten uttas av tillverkarna eller vid importerade varor vid förtullningen. Den uppgår för närvarande till 12 % för de flesta varor, 8 % för byggnadsmaterial och 15 % för sprit och tobaksvaror. Skatten har en rad nackdelar främst att den drabbar inhemska varor betydligt hårdare än importerade. Samtidigt drabbar den exporten, särskilt för sådana högföräd- lade varor där den betalats i flera led.

Troligen kommer en reform att innebära införandet av någon form av mervärdeskatt i likhet med vad man har i Västeuropa. Regeringen skulle önska att denna kombinerades med en reformerad provinsiell omsättnings- skatt men detta är ett mycket känsligt område där regeringen lätt kommer

• Sida 32
•  Original

i konflikt med provinsernas intressen och rättigheter.

2 Sammanställning av uppgifter rörande utländska skattesystem

I detta avsnitt görs i tabellform vissa jämförelser mellan det svenska och några utländska skattesystem. Tabeller av den typ som här gjorts kräver kraftiga förenklingar och generaliseringar i beskrivningarna av de olika regelsystemen. Det är därför nödvändigt att ta uppgifterna med viss reservation.

• Sida 36
•  Original

Huvuddelen av uppgifterna är inhämtade ur rapporter från OECD och IMF. Beloppen är i svenska kronor om inget annat anges.

Sammanställningen innehåller följande tabeller

1. Personliga inkomstskatternas andel av BNP

2. Personliga inkomstskatternas andel av de totala skatterna . Förändringar av högsta marginalskattesats i Skatteskalorna för inkomstskatten 1983-1988 Förändringar i antalet skikt i inkomstskatteskalorna

Total marginalskatt på arbete Marginalskatt vid olika beskattningsbara inkomster Skatteuttag vid olika inkomster Skatteskalor i några länder Sambeskattning 10. Grundavdrag 11. Andra "standardavdrag" 12. 'Il'aktamentsbeskattningsregler

13. Huvudmetoder för beskattning av kapitalvinster 14. - 16. Ytterligare uppgifter om kapitalvinstbeskatningen 17. - 18. Beskattning av nettoförmögenhet 19. Förändringar i bolagsskattesatserna. U)

3 Traktamentsbeskattning m.m. i några utländska skattesystem

1 Innledning og sammendrag

Formålet med dette arbeidet er å vise virkningene på arbeidstilbud og inntektsfordeling av skatteregler og arbeidstidsbestemmelser. Utgangs- punktet for beregningene er en modell for det svenske arbeidstilbudet estimert på data fra 1981 (HINK). Vi har estimert flere varianter av modellen. I denne rapporten vil vi komme inn på to.

I den förste varianten åpner vi opp for den muligheten at mannens fritid påvirker kvinnes grensenytte av fritid og vice versa. Dessuten tar vi hensyn til at individer i storbyer som Stockholm, Göteborg og Malmo kan ha en annen arbeidstilbudsatferd enn individer utenfor disse storbyene. Individer som eier egne hjem er også tillatt å ha en awikende atferd i arbeidsmarke- det enn de som er leietakere i boligmarkedet. Begge de siste forholdene har utsagnskraftige og positive virkninger på arbeidstilbudet.

I den andre modellvarianten tar vi bort kryssvirkningene i ektefellenes nytte av fritid, samt forutsetter at individene har den samme atferd enten de eier eget hjem eller ikke og enten de bor i en storby eller ikke. Storbytilknytning og huseierstatus reduserer grensenytten av fritid. Når disse kjenntegnene ignoreres i estimeringen, kan denne lavere vekten på fritid bli överfört på de ökonomiske variable og gjere at arbeidstilbudet reagerer mer positivt på f.eks lonnsokninger enn det burde gjere. Siden en majoritet av individene bor i storbyer og/eller eier eget hus, så vil vi vente at det kan bli en forskjell på estimatene i de to modellene. Estimerings- resultatene og de beregnete tilbudselastisitetene bekrefter også dette. Forskjellene er imidlertid ikke spesielt store og sammenliknet med resultater fra andre land er arbeidstilbudsresponsen i det svenske arbeidsmarkedet relativt svak, selv i det mest falsomme av de to alter- nativene.

Spesielt er gifte svenske kvinner klart mindre folsomme i arbeidstilbudet enn kvinner i de fleste andre land, også sammenliknet med kvinner i de ovrige nordiske land. En årsak til dette er de relativt generose permisjon- sordningene ved födsler sammenliknet med i andre land. En annen årsak er trolig skattesystemet i Sverige som bare har svaert svake sambeskat- ningselementer. Svenske gifte kvinner har derfor en hey yrkesdeltakelse og arbeider et relativt heyt antall timer. Sånn sett har de en arbeidsmarkedsat- ferd mer likt menn i andre land. Den heye yrkesdeltakelsen og det hoye antall timer arbeidet gjör at virkningene av reduserte marginalskatter på arbeidstilbudet blir svakere enn i andre land.

• Sida 62
•  Original

Det er grunn til å understreke at det betyr lite fra eller til om vi tar med krysseffektene mellom ektefellenes fritid i ekteparenes nytte av konsum og fritid eller ikke. Det betyr mer at vi i det andre modellalternativet later som om alle har den samme aweiningen mellom fritid og konsum enten de er huseier eller om de bor i storby eller ikke. Det förste alternativet betrakter vi som det viktigste. Det andre har vi tatt med for å ha et alternativ mer i samsvar med hva andre har gjort tidligere. Modellen er kalibrert til å gjelde for 1988, dvs nominelle verdier og skattereglene for 1988 er brukt til å simulere arbeidstilbuds- og inntektsfor- delinger for 1988. Dette kaller vi referansealternativet og vi har ett slikt referansealternativ for begge modellvariantene. Vi har foretatt flere moderasjoner av dette referansealternativet. For det förste viser vi virkningene av å kutte alle skattesatser med 10 prosent. Arbeidstilbudet eker, men ikke saerlig sterkt. Det offentliges inntekter fra personbeskatnin- gen går kraftig ned. Tilbudsside-effektene er altså langt fra så sterke at kuttet i marginalskattene er selvfinansierende.

Siden modellen er blitt estimert på data fra 1981, har vi også simulert arbeidstilbudet for 1981. Sammenliknet med referansealternativet gir skattereglene og inntektsforholdene fra 1981 et svakt lavere arbeidstilbud og et noe hoyere skattetrykk.

Data fra 1981 viste at det var sterke konsentrasjoner rundt heltidsjobber for menn og heltids-deltidsjobber for kvinner. Disse konsentrasjonene kan enten vare et resultat av målefeil,av akterenes preferanser eller av restriksjoner grunnet arbeidstidsbestemmelser. En årsak til den lave responsen i arbeidstilbudet av marginalskatteendringene er disse kon- sentrasjonene rundt diskrete jobbalternativ. Dersom konsentrasjonene tolkes som et resultat av arbeidstids-bestemmelser, kan vi se på virkningene av å oppheve disse restriksjonene. Vi finner da at arbeidstilbudet går sterkt ned. Det kan derfor se ut som om "vondt er blitt med vondt fordrevet" i det svenske arbeidsmarkedet. Hoye marginalskatters mulige negative virkninger på arbeidstilbudet blir motvirket av arbeidstids-bestemmelser som holder arbeidstiden oppe.

Når arbeidstidsrestriksjonene oppheves, så går det offentliges skatteinn- tekter ned og husholdningenes inntekter både fdr og etter skatt blir klart skjevere fordelt. Dessuten blir arbeidstilbudet mer felsomt overfor endringer i marginalskattene. Den prosentvise ökningen i arbeidstilbudet som folge av et kutt i marginalskattene med 10 prosent, blir omlag fordoblet for menn og ektepar totalt. For kvinner er forskjellene i skatterespons noe mer moderate og henger sammen med at de i ut- gangspunktet sprer seg mer med hensyn til arbeidstid.

Vi har foretatt to endringer av skattereglene for 1988 og beregnet virkningene på arbeidstilbud og inntektsfordeling.

Endring ].

Marginalskatten i den statlige inntektskatten er redusert med 10 prosent- poeng for inntekter utover 70 000 kr. Totale skatte-inntekter til det

• Sida 63
•  Original

offentlige er holdt konstant og skattebasen er utvidet til å gi dette (en proporsjonal reduksjon i alle fradrag i inntektskatten).

Endring 2.

Som endring 1, men i tillegg er marginalskatten for inntekter mellom 140 000-190 000 kr. redusert med ytterligere 4 prosentpoeng (alt i alt 14 prosentpoengs reduksjon med andre ord) og med 5 prosentpoeng for inntekter utover 190000 kr (alt i alt 15 prosentpoengs reduksjon).

Skattesatsene i kommunebeskatningen er i gjennomsnitt 30.59 prosent i 1988, med vel 24 prosent som lavest og knappe 33 prosent som hdyest. I 1988 er det en ordinmr marginalskatt og en ekstra marginal skatt i den statlige beskatningen. I den ordinaere statskatten er den skattbare inntekten summen av lonnsinntekt, naringsinntekt og kapitalinntekt, fratrukket individuelle avdrag (inklusive "underskotts-og forlustavdrag") og grunn- avdrag. Marginalskattene er 5 prosent for inntekter fra 0 til 70000 kr og 20 prosent for inntekter utover dette. I den ekstraordinatre skatten er skattbar inntekt som over, bortsett fra at det ikke gis fradrag for under- skudd og "förlust". Satsene er 14 prosent for inntekter i intervallet 141 000- 190 000 kr. og 25 prosent for inntekter utover dette. Disse reglene innebaerer at den maksimale skattesatsen er omlag 80 prosent i kommuner med heyest skattesats og omlag 70 i kommuner med lavest.

Endring 1. innebaerer at marginalskattesatsen blir redusert med 10 prosentpoeng i alle kommuner. Endring 2. innebaerer at den hoyeste marginalskattesatsen blir redusert med 15 prosentpoeng.

Disse endringene eker arbeidstilbudet noe, selvsagt mest i det es- timeringsalternativet hvor vi ignorerer storby-og huseier-bindingene. Progressivitetsdempingen gir dermed som ventet et storre arbeidstilbud, selv om virkningene ikke er sa;-.rlig sterke. Mer overraskende er det kanskje at endringene ikke gir en klart skjevere fordeling av inntektene etter skatt. Forklaringen er at reduksjonen i skattenes utjevnende effekt blir oppveiet av atferdsendringer som leder til en jevnere fordeling av inntektene for skatt. Vi har gjort tilsvarende funn på norske data. På grunn av den moderate arbeidstilbudsresponsen i det svenske arbeidsmarkedet er det nedvendig med en kraftig utviding av skattebasen for å gi uendrete skatteinntekter. Virkningen av denne utvidete skattebasen på arbeidstil- budet og inntektsfordelingen er det tatt hensyn til i beregningene.

2 Modell,data og estimeringsresultat.

Den dkonometriske modellen er avledet fra en mikroekonomisk modell hvor det forutsettes at ektefeller/samboende maksimerer nytten som funksjon av husholdningenes konsum og ektefellenes fritid, gitt budsjett- betingelsene, valgmuligheter for arbeidstid, bosted, antal] barn m.m. Akterene er förutsatt å velge en jobb blant tilgjengelige jobber. Jobbene er karakterisert ved observerbare og uobserverbare kjennetegn. De observerbare er lönn og arbeidstider. Blant de kjennetegn vi ikke observerer kan nevnes frynsegoder.

• Sida 64
•  Original

Det forutsettes at aktörene har perfekt kjennskap til jobbmulighetene. Som ekonometrikere har vi ikke det og vi må derfor representere kjenntegnene ved de tilgjengelige jobbmulighetene, dvs lönn og ar- beidstider, med en sannsynlighetsfordeling over lönn og arbeidstider. Denne fordelingen er en normalfordeling. Den er parametrisert med observerbare kjennetegn som antas å ha en virkning på ldnnsforhold (utdanning, alder). Fordelingene innebmrer at det er större sannsynligheter for å finnne hel-og deltidsjobber enn jobber med andre arbeidstider.

Modellen forutsetter at individene velger de jobber som gir dem hayest nytte. Nytten er förutsatt å avhenge av husholdningenes konsum og fritid, samt variable som alder, antall barn, m.m. Dessuten forutsettes det at individenes preferanser for jobber varierer på en måte som vi ikke observerer. Dette representerer vi med en stokastisk variabel. Med andre ord innebarer modellen at karakteristika ved jobbene og nyttefunksjonen er stokastiske variable for okonometrikeren.

Populasjonen brukt i estimeringen av modellen er gifte eller samboende hvor begge er yrkesaktive, og hvor kvinnen er fra 27 til 64 år. Data er HINK—data fra 1981. Et stort antall detaljer fra reglene for skatter og overforinger er trukket inn i budsjettbetingelsen. Modell, data, estimerings- metode er beskrevet i mer detalj i Anderson et.al.(1988) og i Dagsvik og Strdm(1988).

'Iäbellene 1 og 2 summerer opp estimeringsresultater i form av tilbudselastisiteter basert på den estimerte nyttefunksjonen anvendt på et gjennomsnittsektepar. Dette er den vanlige presentasjonsmåten av resultater fra okonometriske analyser av arbeidstilbudet. Vi gjör op- pmerksom på at disse elastisitetene bare har gyldighet for små variasjoner i timelonnssatser og inntekt. Budsjettmengdene er i realiteten ikke konvekse, slik at virkninger av lonnsendringer på arbeidstilbudet i befolkningen kan bli noe anderledes i realiteten enn hva disse lokale elastisitetene indikerer. Dessuten er det tilstede en betydelig heterogenitet i materialet. Elastisiteter for et gjennomsnittshushold kan derfor gi noe villedende informasjon. Vi viser likevel slike elastisiteter siden dette har vaert vanlig i studier som dette. I Anderson et al (op.cit.) viser vi lönns- elastisiteter beregnet ut fra en simulering av hvert enkelts husholds tilpasning til nye lennssatser. Beregningene i neste kapittel av hvordan endrete skatteregler slår ut i arbeidstilbudet er basert på slike simuleringer av endret atferd i hvert hushold.

Cournot-elastisiteten viser Virkningen på timer tilbudt av en rakning på 1 prosent i marginallpnnen i omegnen av tilpasningspunktet. Slutsky- elastisiteten viser den tilsvarende Virkningen, men gitt at nyttenivået til husholdet er konstant.

Virtuell- inntektselastisiteten viser Virkningen på arbeidstilbudet av å take den såkalte virtuelle inntekten med 1 prosent. Den virtuelle inntekten er en "som om" inntekt og er lik den inntekt som fdlger av å linearisere budsjettbetingelsen i omegnen av det observerte tilpasningspunktet.

• Sida 65
•  Original

Tabell 1 Tllbudselastlslleler for et representativt hushold. Modell med ekspllsllt speslnserlng av hosted og eierforhold tll eget Mem, samt krysseffekter forfrltldsleddene l nyttefunksjonen. Modell med "kryss".

MENN KVINNER Elastisitet Egen Kryss Egen Kryss Cournot 0.08 -0.07 0.13 -0.11 Slutsky 0.46 -0.01 0.22 -0.04 Virtuell inntekt -0.39 -0.07 -0.11 -0.07

Tabell 2 Tllbudselasllslteter for el represenlallvl hushold. Modell uten ekspllsltt speslnserlng av bosled og eierforhold lll eget Mem, samt ingen krysseffekter for frltldsleddene l nyllefunksjonen. Modell "uten kryss".

MENN KVINNER Elastisitet Egen Kryss Egen Kryss Cournot 0.23 -0.02 0.33 -0.09 Slutsky 0.28 -0.08 0.38 -0.13 Virtuell inntekt -0.05 0.07 -0.06 0.04

Modell "uten kryss" gir en sterkere lonnsrespons i arbeids-tilbudet enn modellen med. De egne Idnnselastisitetene er praktisk talt 3 ganger storre. Vi ser at årsaken er at inntektseffektene er klart svakere for menn, mens Slutsky-elastisitetene er noe hoyere for kvinner. Modellen "uten kryss" ignorerer utsagnskraftige variable i nyttefunksjonen som storbytilknytning og eierforhold til bolig. Selv om en "uten kryss" modell er den som lettest lar seg sammenlikne med andres modeller, se Blomquist et.al.(1988), så er modellen "med kryss" det alternativ vi har mest tillit til.

I hovedalternativet, modellen "med kryss", er de direkte ldnnselasti- sitetene relativt lave, men det er interessant å merke seg at de nyt- tekonstante Slutsky-elastisitetene er storre. Det er de siste som er av relevans når en skal beregne ressursvridningene som folge av beskatning. Til tross for de lave Cournot-elastisitetene kan det derfor likevel vaere utsagnskraftige kostnader i inntektsbeskatningen.

Sporsmålet er i hvilken grad disse lokale elastisitetene for et represen- tativt hushold gir god nok informasjon om virkningene av beskatningen. En måte å få frem aggregert informasjon på som korresponderer med de in- dividuelle Slutsky elastisitetene, er å simulere Virkningen på hvert enkelt husholds atferd av endrete skattesatser, gitt konstante inntekter til det offentlige, og deretter aggregere. Dette er temaet for det neste avsnittet.

3 Alternative skatte-og arbeidstidsbestemmelser, simule- ringsresultater

Simuleringene har forgått på den måten at for hvert individ er arbeidstids- valgene delt opp i 34 like store intervall fra 104 til 3536 timer pr år. For et ektepar gir det 342 =1156 arbeidstidsvalg. Den estimerte nyttefunk- sjonen for ektepar, sammen med 1156 uttrukne verdier fra den fordelingen

• Sida 66
•  Original

som representerer den uobserverbare delen av nyttefunksjonen, benyttes til å simulere ekteparenes valg. Hvert ektepar velger den arbeidstidskom- binasjon av de 1156 mulige som gir hdyest nytte, gitt budsjettbetingelsen. Den estimerte modellen gjör at heltidsjobber for menn og hel-deltidsjobber for kvinner har storre sjanser for å bli valgt enn andre arbeidstider. Modellen innebaerer mer stivheter i arbeidstilbudet enn f.eks. modellen i studien av Blomquist et.al(op.cit). Utvalget brukt i estimeringen omfatter 1649 ektepar. Det betyr at vel 1.9 millioner arbeidstidskombinasjoner er sammenliknet for å gi det samlete utfall innen hver simulering.

'Iäbellene 3 og 4 viser utfallene av 5 simuleringer. Disse er:

Simulering ].

Referansealternativet, 1988 skatteregler.

Simulering 2.

10 prosent lavere marginalskatter på alle inntektsnivå.

Simulering 3.

1981 skatteregler, nominelle inntekter som i 1988.

Simulering 4.

Fjerning av arbeidstidsrestriksjonene.

Simulering 5.

Som simulering 4, men 10 prosent lavere marginalskatter på alle inn- tektsnivå.

Tabell 3 er basert på modellen "med kryss" ,dvs den modellen som vi har mest tillit til. Tabell 4 er basert på modellen "uten kryss". Vi viser virkningene på ektefellenes arbeidstilbud, bruttoinntekter og inntekter etter skatt(konsum), samt på det offentliges skatteinntekter. 'Iällene i simuleringen 2—4 er prosentvise awik fra referansealternativet. 'Iållene i simulering 5 er prosentvise awik fra simulering 4.

• Sida 67
•  Original

Tabell 3 Skatteeksperlmenter basert på modellen "med kryss". Timer pnår i gjennomsnitt i befolkningen. lnntekgskntlgg konsum er i 1000 kr(1988 kr) i giennomsnltl ! befolkningen.

Timer tilbudt Bruttoinntekter Skatt Konsum M K E M K E E F. Simulering 1 ref.a1t. 2032 1544 3576 172 101 273 97.7 1832 Simulering 2 10 pst.kutt 0.2 0.2 0.2 0.1 0.3 0.2 -9.8 5.5 Simulering 3 1981-regler -0.5 -0.1 -0.4 -0.6 -0.1 -0.4 0.8 -1.1 Simulering 4 Frie a-valg -3.0 -10.0 -6.0 -3.2 -9.2 -5.4 -6.5 -4.8 Simulering 5 Som 4,men 10 pst kutt. 0.6 -0.2 0.5 0.5 -0.4 0.2 -9.6 5.3

. M=menn, K=kvinner, E=ektepar.

Tabell 4 Som tabell 3 ,men modell "uten kryss. Timer tilbudt Bruttoinntekter Skatt Konsum

M K E M K E E E Simulering 1 2043 1556 3599 173 102 275 98.7 184 Simulering 2 0.7 1.3 1.0 0.8 1.4 1.0 - 8.3 6.0 Simulering 3 -0.8 -0.3 -0.5 -0.8 -0.6 -0.7 - 1.0 -1.2 Simulering 4 -2.4 -11.1 -6.2 -2.3 -9.9 -5.2 -5.8 -4.5 Simulering 5 3.6 1.5 2.8 4.0 1.8 3.2 -4.9 7.2

Förste linje i tabell 3 viser at arbeidstiden for gifte menn er simulert til 2 032 timer, osv.

Et kutt i alle marginale skatter med 10 prosent (linje 2 i tabell 3) har en svakt positiv virkning på arbeidstilbudet, men en kraftig og negativ virkning på det offentliges skatteinntekter. I modellen "med kryss" er inntektseffek- tene av endrete marginallanninger relativt sterke. Disse inntektseffektene motvirker de positive virkningene en reduksjon i marginalskattene ellers kan ha på arbeidstilbudet.

'Ii'edje linje i tabellen viser at skattereglene for 1981 gir et lavere arbeidstilbud, lavere inntekter etter skatt, men hdyere offentlige skatteinn- tekter.

Fjerde linje viser resultatene av å ta bort arbeids-tidsrestriksjonene. Vi ser at dette har en kraftig og negativ virkning på arbeidstilbudet. Konsumet går også kraftig ned og det offentliges skatteinntekter blir klart lavere.

Femte linje viser virkningene av et kutt i alle marginale skattesatser med 10 prosent, gitt at arbeidstidsrestriksjonene er tatt bort. Endringene er målt i forhold til simuleringen 4. Vi ser at menns arbeidstilbud nå er mer responsivt enn når arbeidstidsbestemmelsene er tilstede. Det er interessant å merke seg at nå har reduserte marginalskatter en negativ virkning på kvinners arbeidstilbud. Årsaken er at inntektseffektene dominerer over substitusjonseffektene. Dette viser viktigheten av å ha en modell som overlater det til empirien å avgjore om arbeidstilbudet overalt er stigende med hensyn på marginalldnnl vår modell tillater vi at sammenhengen kan

• Sida 68
•  Original

vaere stigende over noen områder og synkende over andre. Om inntektsef- fektene av endringer i skattesatsene vil dominere over substitusjonsvirknin- gene er derfor avhengig av husholdningenes tilpasning, nivået på marginal- lonningene m.m. I modeller med lineaere arbeidstilbudsfunksjoner,som i den ene av modellene i Blomquist et.al.(op.cit), er tilbudsfunksjonene enten overalt stigende for alle individer eller overalt synkende.

'Iäbell 4 viser simuleringsresultater for modellen "uten kryss" . Som annonsert tidligere gir denne utformingen sterkere marginalvirkninger av endrete skatter enn modellen "med kryss". Den selvfinansierende graden ved kutt i marginalskatter blir forsterket, men det er likevel langt igjen til full selvfinansiering. Det er interessant å merke seg at i denne modellutfor- mingen blir også kvinnenes arbeidstilbud styrket ved kutt i marginale skatter i en situasjon uten arbeidstidsrestriksjoner. Årsaken er at inn- tektseffektene er langt svakere i modellen "uten kryss" enn i modellen med.

Tabell 5 viser skatter i prosent av ekteparenes bruttoinntekter i de to modellutformingene. Modellene gir stort sett det samme skattetrykket, så vi kommenterer bare modellen med kryss. Vi ser at referansealternativet gir en gjennomsnittlig skatteprosent for denne populasjonen i 1988 på 35.7 prosent. Et kutt i marginalskattene på 10 prosent reduserer denne skatteprosenten til vel 32 prosent. Videre ser vi at 1981 reglene gir et litt hdyere skattetrykk enn 1988 reglene; inntektsmulighetene og tilpasningen tatt i betraktning.

Tabell 5 Skatter i prosent av bruttoinntekter for ektepar hvor kvinnen er mellom 27 og 64 år.

Modell med kryss Modell uten kryss

Referansealt.1988 35.7 35.8 10 pst kutt i marg 32.2 32.6 1981 regler 36.2 35.7 Bort med atidsrestr. 35.3 35.6

4 Virkningene på arbeidstilbudet og inntektsfordelingen av å endre skattereglene for 1988, när skatteinntektene til det offentlige holdes konstant.

4.1 Arbeidstilbudet

I dette kapitlet benytter vi bare modellen "med kryss". Nedenfor viser vi virkningene av to moderasjoner av 1988 reglene. Disse er:

Moderasjon ] .

Marginalskatten i den statlige inntektskatten reduseres med 10 prosent- poeng for inntekter utover 70000 kr. De totale skatteinntektene av personbeskatningen fra denne delen av befolkningen er holdt konstant og skattebasen er utvidet til å gi dette. Utvidelsen skjer ved en proporsjonal reduksjon i alle fradragene i beskatningen. Skatteendringene forer dermed

• Sida 69
•  Original

til en dempet progressivitet i beskatningen. Vi viser også virkningene av å utvide skattebasen med et kronelikt tillegg i skatten. Dette siste betyr at progressiviteten dempes enda mer siden progressive elementer erstattes med kronelike skatter (lump-sum skatter).

Moderasjon 2.

Som moderasjon 1, men i tillegg er marginalskatten redusert med ytterligere 4 prosentpoeng for inntekter mellom 140000 og 190000 kr.(alt i alt en reduksjon på 14 prosentpoeng i marginalskatten) og med 5 prosentpoeng for inntekter utover 190 000 kr.(alt i alt en reduksjon på 15 prosentpoeng i hoyeste marginalskatt).

Tabell 6 viser virkningene på arbeidstilbud, bruttoinntekter. inntekter etter skatt og utvidelsen av skattebasen i form av den prosentvise reduksjonen i fradragene. Tabell 7 viser gjennomsnittlige skatteprosenter i denne populasjonen, mens tabell 8 viser virkningene på fordelingene av inntekt fdr og etter skatt, samt på graden av oppnådd progressivitet i beskatningen.

Tabell 6 Vlrknlnger av endrete skatteregler på arbeidstilbud, bruttoinntekter for og etter skatt. Prosentvise endringer i forhold til referansealternativet. Modell "med

kryss". Timer tilbudt. Bruttoinntekter Konsum Pst red.i fradrag

M K E M K E E

.2 0.1 -0.3 -0.1 -0.1 36.0 .2 0.1 —0.4 -0.1 -0.2 42.0

Moderasjon 1 0.3 0.1 Moderasjon 2. 0.3 0.1

00

Vi ser at de foreslåtte moderasjonene av det svenske skattesystemet har relativt svake virkninger på arbeidstilbudet. Årsakene er för det förste de relativt lave direkte ldnnselastisitetene og de negative inntektseffektene i arbeidstilbudet. For det andre får ikke alle del i de foreslåtte reduksjonene imarginalskattene. For det tredje holder arbeidstidsbestemmelsene mange av akterene fast i bestemte arbeidstider som ikke lar seg endre, selv om skattene og insentivene til å tilby arbeid endrer seg.

For det fjerde betyr finansieringen av reduksjonene i marginalskattene noe for Virkningen på arbeidstilbudet. Vi har derfor sett på en alternativ måte å finansiere marginalskattereduksjonene på, nemlig ved kronelike tillegg i skatten.

Som eksempel på virkningene av å gjere dette siste, betrakter vi moderasjon 1. En redusjon i marginalskatten med 10 prosentpoeng for inntekter utover 70 000 kr. krever at det kronelike tillegget blir på 6 400 kr. for å gi uendrete inntekter til det offentlige. Dette innebaerer en ökning som utgjor vel 8 pst av skatte-inngangen i utgangspunktet. Ved denne formen for finansiering av marginalskattereduksjonene stimuleres arbeidstilbudet noe mer enn ved den opprinnelig foreslåtte finansieringsfor- men, for menn 0.5 prosent mot 0.2 prosent i det opprinnlige tilfellet og for

• Sida 70
•  Original

kvinner 0.4 mot 0.2. Årsaken er at marginale inntekter av arbeid beskattes mindre hardt ved kronelike tillegg for å finansiere reduksjonene i marginalskattene enn ved prosentuelle like reduksjoner i fradragene. Samtidig er skattenes andel av bruttoinntektene praktisk talt de samme slik at marginaleffektene får större anledning til å dominere.

Tabell 7 Skatter [ prosent av bruttoinntekter [ de to moderasjonene av 1988 skatte-

reglene.

Referansealternativet. 35.7 Moderasjon 1. 36.0 Moderasjon 2. 36.0

1. Den empiriska bakgrunden 1.1 Beskattningen av hushållens sparande

Skattesystemet ger som nämnts mycket stora skillnader i effektiv skattebehandling av olika typer av sparande. Detta förhållande illustreras i Tabell 1.1. Där visas den reala avkastning före skatt på olika kapitalplaceringar som krävs för att ett hushåll med 60 procents marginalskatt ska erhålla 2 procent i real avkastning efter skatt. För att

förenkla resonemanget antar vi också att alla placeringarna är obelånade.1

Det reala avkastningskravet på en aktieplacering i eget företag anger den bruttoavkastning före skatt som ett företag måste erhålla på sina maskininvesteringar — finansierade till hälften via nyemission, till hälften via outdelade vinstmedel —- för att ägarens avkastningsanspråk ska uppfyllas. Bruttoavkastningen på aktier bestäms i ett samSpel mellan företagets nettovinstbeskattning och hushållets beskattning av utdelningar och kapitalvinster. Den effektiva bolagsskattens nivå bestäms av att företaget genom olika avsättningar och vinstnedskrivningar kan minska sin skatt.

Genom att utnyttja investeringsfondssystemet, det så kallade Annell—avdraget och

lse Andersson (1988) för exempel på hur belåningsgraden påverkar avkastningen på fastighetsinnehav.

• Sida 79
•  Original

möjligheten att göra skattemässiga avskrivningar som överstiger de ekonomiskt "korrekta" avskrivningarna kan företaget således väsentligt minska den beskattningsbara vinsten. Vid 0 procent i inflation ser vi hur dessa vinstnedsättningar ger ett bruttoavkastningskrav på 0,9 procent. Detta innebär att den effektiva marginaleffekten av det totala skattesystemet är negativ: vid låga inflationstakter subventionerar skattesystemet aktieplaceringar, eftersom det reala

bruttoavkastningskravet är lägre än hushållets reala avkastningskrav.

Tabell 1.1 Realt avkastningskrav (%) för hushållens sparformer då spararens reala avkastning efter skatt är 2 procent ___—___

Inflation (%)

0 5 10 15 R

Aktie i eget företag 0,9 2,8 4,6 6,5 Bank 5,0 12,5 20,0 27,5 Villa 2,1 2,8 3,4 3,8 Varaktig konsumtionsvara 2,0 2,0 2,0 2,0

___—___ Källa: Agell och Södersten (1982).

Vad gäller villafastigheter beskattas dels en schablonintäkt baserad på villans taxeringsvärde, dels realisationsvinsten vid avyttring av fastigheten. Från och med 1985 är vidare villainnehav belastat med en speciell fastighetsskatt, vilket vi dock bortser ifrån i våra beräkningar. I frånvaro av inflation ger detta ett bruttoavkastningskrav på. 2,1 procent; d v 3 ett avkastningskrav som endast obetydligt överstiger bruttoavkastningen på obeskattat sparande i varaktiga konsumtionsvaror. För banksparande gäller, om vi bortser från det allmänna 1600—kronors avdraget för kapitalinkomster, att hela ränteinkomsten är

beskattningsbar. Vid 0 procent i inflation och med en marginalskatt på. 60 procent

• Sida 80
•  Original

krävs då en realränta på 5 procent för att garantera hushållets avkastningskrav efter

skatt.

Vid låga inflationstakter framstår snedvridningarna i skattebehandlingen av olika tillgångar som relativt små. Vid högre inflationstakt förändras dock bilden dramatiskt, eftersom såväl den personliga kapitalinkomtbeskattningen som beskattningen av företagens nettovinster baseras på nominella inkomstbegrepp. Nominella kapitalvinster på aktier och villor beskattas således helt respektive delvis. Vidare beskattas hela den nominella ränteinkomsten på banksparande, trots att en del av räntan bara utgör kompensation för inflationens urholkning av det sparade kapitalets realvärde. Vad gäller företagens nettovinstbeskattning innebär ökad inflation, via lager— och avskrivningsregler baserade på historiska

anskaffningskostnader, att den effektiva beskattningen ökar.

Sammantaget innebär högre inflation en kraftigt ökad spridning i de olika sparformernas bruttoavkastningskrav. Vid en inflationstakt på 10 procent krävs t ex en realränta på 20 procent på en bankplacering för att ge hushållet 2 procent i real avkastning efter skatt. För en villa— respektive aktieplacering är motsvarande bruttoavkastningskrav 3,8 respektive 4,6 procent. Endast för sparande i varaktiga

konsumtionsvaror är det reala bruttoavkastningskravet oberoende av inflationen.

Beräkningarna i Tabell 1.1 kan enkelt "översättas" i termer av effektiva marginella skattesatser på hushållets olika sparformer. Dessa kalkyler redovisas i Tabell 1.2. Spridningen i effektiva skattesatser mellan olika sparformer överensstämmer naturligtvis med den i Tabell 1.1 redovisade [spridningen i reala bruttoavkastningskrav. Skillnaden är att vi nu på ett enkeltsätt kan beskriva i vilken utsträckning dagens skattesystem avviker från några ofta föreslagna normer för kapitalbeskattningens utformning. Till höger i Tabell 1.2 presenterar vi därför som

jämförelsenormer de effektiva skattesatser som skulle gälla vid tre alternativa

• Sida 81
•  Original

utformningar av skattesystemet.

Tabell 1.2 Effektiv skattebelastning (%) på hushållens sparformer —_———————________ Inflation (%) Jämförelsenormer 0 5 10 15 Real Renodlad Utgifts— inkomst— inkomst— skatt skatt* skatt med

real princip

Aktie i eget (0 28,6 56,5 69,2 (0 60 0 företag Bank 60,0 84,0 90,0 92,7 60,0 60 0 Villa 4,8 28,6 41,2 47,4 4,8 60 0 Varaktig konsumtions— 0 0 0 0 0 60 0 vara

___—___—

Anm.: Låt ;; vara den reala bruttoavkastningen på en tillgång före alla skatter och s hushållets reala avkastning efter skatt. Den effektiva skattesatsen beräknas då enligt

(H)/P-

* Jämförelsenormen avser fullständig inflationskorrigering av nuvarande

skattesystem.

Det första alternativa skattesystemet är en inflationskorrigerad version av det nuvarande skattesystemet (d v s real inkomstbeskattning). Detta innebär att skattesystemet konsekvent baseras på reala istället för nominella inkomstbegrepp. Därigenom elimineras alla snedvridningar i skattesystemet som är förknippade med inflationen. De återstående skillnaderna i effektiva skattesatser mellan olika sparformer är de som finns inbyggda i det nuvarande skattesystemet också i frånvaro

av inflation. Vår andra jämförelsenorm är renodlad inkomstbeskattning enligt en real princip.

Inom ramen för detta system beskattas alla typer av reala inkomster lika. Den 60

procentiga marginalskatten på hushållets arbetsinkomster har sin motsvarighet i en

• Sida 82
•  Original

60 procentig marginalskatt på alla former av reala kapitalinkomster.

I den skattepolitiska diskussionen i USA och Storbritannien och även i Sverige har under lång tid framförts förslag om att ersätta den nuvarande inkomstbeskattningen med någon typ av utgiftsskatt. I praktiken skulle detta innebära att avkastningen på

sparande undantas från beskattning. Detta är vår tredje jämförelsenorm.

Som framgår av Tabell 1.2 ligger det svenska skattesystemet mycket långt ifrån dessa principer för beskattning av hushållens sparande. Avgörande skillnader är dels ojämnheten i skattebelastning mellan olika sparformer, dels det faktum att den effektiva skattebelastningen så påtagligt bestäms av inflationstakten. Vid hög inflationstakt innebär nuvarande skattesystem t ex att aktieplaceringar beskattas hårdare än arbetsinkomster (d v s normen för kapitalbeskattning vid en renodlad inkomstskatt); vid lägre inflationstakter gäller det motsatta förhållandet. Vid en låg inflation ligger dagens skattesystem ganska nära en utgiftsskattebehandling av olika sparformer. Undantaget är banksparande, som då istället beskattas som i ett system

med renodlad inkomstskattbeskattning.

Samrnanfattningsvis kan våra beräkningar av de effektiva skattesatserna på hushållens sparformer sägas bekräfta den gängse bilden av en betydande ojämnhet i beskattningen av olika tillgångar. Frågan om i vilken utsträckning skattesystemet systematiskt gynnar sparande i villor och varaktiga konsumtionsvaror på bekostnad av finansiellt sparande i bank och aktier är dock svårare att ge ett entydigt svar. Vid höga inflationstakter är uppenbarligen finansiella tillgångar diskriminerade relativt t ex fastighetsinnehav. Vid låga inflationstakter är banksparande fortfarande hårdare beskattat än villor och varaktiga konsumtionsvaror, samtidigt som aktieinnehav — via

en förmåan bolagsbeskattning — nu subventioneras av skattesystemet.

• Sida 83
•  Original

De redovisade kalkylerna på den effektiva skattebelastningen på olika tillgångar är ett naturligt första steg vid en diskussion av skattesystemets effekter på hushållens val av tillgångar och skulder. Det andra, och kanske svårare, steget är att undersöka i vilken utsträckning skillnader i skattebehandling av olika sparformer faktiskt avspeglas i hushållens portföljval. Även om skillnader i avkastning mellan olika tillgångar, orsakade av skattesystemet, enligt teorin borde påverka portföljvalet är det ju långt ifrån säkert att avkastningsmotivet i verkligheten är det enda, eller ens det viktigaste, motivet bakom hushållets portföljbeslut. Likviditetsöverväganden, familjesituation, och bostadsförhållanden är således exempel på andra motiv av

potentiell betydelse för valet av förmögenhetsportfölj.

I Tabell 1.3 presenteras hushållssektorns portföljsammansättning. Denna tabell baseras på en bearbetning av SCB:s urvalsbaserade inkomstfördelningsundersökning (HINK) för 1984. I denna årgång av HINK ingick ca 25.000 individer fördelade på 9500 hushåll. I detta datamaterial kan vi bland annat finna information om hushållens innehav av ett trettiotal olika tillgångsslag och skuldinstrument. Till viktiga utelämnade tillgångar hör endast humankapital och nuvärdet av offentliga

och privata pensioner.2

Som framgår av tabellen är de reala tillgångarna det helt dominerande tillgångsslaget. Den genomsnittliga bruttoförmögenheten består således till 68 procent av fastigheter och varaktiga konsumtionsvaror. Den mest betydande finansiella tillgången är

bankinlåning. Det ar också av intresse att notera skuldsidans storlek. Bruttoförmögenheten är således belånad, framförallt i form av inteckningslån på

2Se Kashefi (1988) för en närmare diskussion av datamaterialet.

• Sida 84
•  Original

Hushållens förmögenhetsportfölj 1984—12—31

2. Teorin för skatters effekter på portföljval

3. Empiriska studier av skatter och portföljval

I föregående avsnitt har vi flera gånger betonat att den teoretiska litteraturen om skatters effekter på valet av tillgångar och skulder ger få entydiga resultat. Dessutom gäller de teoretiska resultaten effekterna av mycket enkla och idealiserade skattesystem, som inte har mycket gemensamt med verklighetens komplicerade och inflationskänsliga skatteregler. Detta innebär att skatternas effekter på portföljval och tillgångsmarknader är en i hög grad empirisk fråga. Därför kommer vi i detta och i det följande avsnittet att diskutera den empiriska litteraturen på området. I detta avsnitt ger vi en kortfattad presentation av resultat från ekonometriska studier av sambandet mellan marginalskatter och hushållens portföljval. I avsnitt 4 utnyttjar vi en simuleringsmodell av den svenska kapitalmarknaden för att på ett principiellt sätt belysa de samlade effekterna av dagens kapitalinkomstbeskattning på portföljval och på prisbildningen på tillgångsmarknaderna.

I detta avsnitt har vi valt att i ett första delavsnitt behandla den internationella litteraturen, varefter vi presenterar den svenska forskningen i ett andra delavsnitt.

När vi diskuterar den internationella litteraturen bör vi hålla i minnet att resultaten

• Sida 96
•  Original

kommer att vara betingade av varje enskilt lands skatteregler. För att sätta in den Svenska empirin i ett något större sammanhang kan det dock vara av ett visst intresse att studera huvuddragen i de resultat som erhållits i de internationella

studierna.

De empiriska studierna av hushållens portföljval har till stora delar varit inriktade på andra frågor än skattesystemets effekter. Det finns således endast ett fåtal studier som direkt behandlar effekterna av den personliga inkomstbeskattningen. Pionjärarbetet på detta område är Feldstein (1976) som utnyttjar finansiella förmögenhetsdata för 1.799 hushåll från en amerikansk inkomstundersökning från 1962. Hans resultat tyder på att den personliga inkomstbeskattningen har kraftiga effekter på hushållens efterfrågan på olika finansiella tillgångar. Detta resultat kvarstår när hänsyn tas till effekter av förmögenhet, ålder, kön och hushållets humankapitalinnehav. Ett speciellt intressant resultat i Feldsteins studie är att hushåll med hög marginalskatt håller en större andel aktier än andra hushåll; ett resultat som förklaras av den förmånliga skattemässiga behandlingen av

kapitalvinster på aktier.

Senare studier av hushållens portföljval som direkt behandlar skatternas effekter inkluderar arbeten av Dicks—Mireaux och King (1982) med kanadensiska data, samt King och Leape (1984) och Hubbard (1985) som utnyttjar amerikanska data. Gemensamt för dessa studier är att de behandlar även icke—finansiella tillgångar (t.ex. egna hem) och att de delar upp hushållets beslutsproblem i två delar. Hushållet väljer först vilka tillgångar som ska ingå i dess portfölj (det "diskreta" valet). Givet detta val bestämmer sedan hushållet hur mycket av varje tillgång som skall hållas (det "kontinuerliga" valet). Studierna av Dicks—Mireaux och King (1982)

och King och Leape (1984) tar dessutom hänsyn till att efterfrågan på en viss tillgång

• Sida 97
•  Original

kan vara beroende av vilka andra tillgångar som ingår i huhållets portfölj.

Resultaten i dessa tre studier tyder på att den personliga inkomstskatten har en markant effekt på. hushållens portföljval. Effekterna av marginalskatten år dock kraftigare på valet av vilka tillgångar som skall hållas, än på valet av hur mycket av olika tillgångar som skall hållas. Gemensamt för de tre studierna är även att en hög marginalskatt är förknippad med en stor portföljandel för aktier samt en hög skuldsättning. Andra variabler som påverkar hushållens efterfrågan på olika tillgångar är hushållets sammansättning, ålder, inkomst och nettoförmögenhet. I studierna av Dicks—Mireaux och King och av Hubbard finner man deSSutom att

pensionsförmögenhetens storlek har effekter på hushållens portföljval.

4. Skattesystemet och prisbildningen på kapitalmarknaden10

De i föregående avsnitt redovisade empiriska resultaten indikerar att skatteöverväganden är av vikt för portföljvalet. Många frågor återstår dock. För det första har de refererade ekonometriska undersökningarna alla gällt frågan om marginalskatterna effekter på hushållens val av tillgångar och skulder. En fullständig diskussion av

9Det bör noteras att samtliga studier som direkt studerar sambandet mellan skatter och portföljval baseras på individuella tvärsnittsdata. Framtida studie: på detta områdofi bör baseras på longitudinella databaser som tillåter oss att följa hushållen över ti en.

10Detta avsnitt bygger på Agell (1986, 1987).

• Sida 103
•  Original

kapitalinkomstbeskattningens effekter förutsätter dock att vi också undersöker hur skattereglernas mer specifika utformning påverkar hushållens beteende. För att kunna diskutera effekterna av alternativa utformningar av skattesystemet är det naturligtvis väsentligt att identifiera hur t ex förlustavdragsreglernas utformning, blandningen av nominella och reala beskattningsprinciper och den asymmetriska behandlingen av kapitalvinster och direktavkastning påverkar portföljvalet. För det andra har vi hittills uppehållit oss vid skatternas direkta effekter på hushållens portföljval. Minst lika viktigt är att undersöka de indirekta effekterna av olika alternativa skattesystem på priserna på tillgångsmarknaderna. Eftersom prisutvecklingen på tillgångsmarknaderna påverkar såväl förmögenhetsfördelningen som incitamenten att nyinvestera i realkapital i olika sektorer är

dessa indirekta effekter ur såväl fördelnings— som allokeringssynpunkt av stort intresse.

I detta avsnitt ska vi diskutera såväl de direkta som indirekta effekterna av kapitalinkomtbeskattningen på portföljval och tillgångsmarknader. För detta ändamål kommer vi att utnyttja resultat från en simuleringsmodell av de svenska tillgångsmarknaderna, vilken bland annat baseras på en detaljerad analys av de nuvarande skattereglernas effekter på avkastning och risk på olika tillgångar. Vi ska här använda modellen för att diskutera effekterna av att ersätta det nuvarande skattesystemet med ett system för likformig och real beskattning av olika tillgångar. I pedagogiskt syfte kommer vi i modellen att genomföra denna skatteomläggning i två separata steg. I ett första steg analyseras effekterna av att eliminera alla inflationsrelaterade asymmetrier i det nuvarande skattesystemet. I ett andra steg diskuteras effekterna av att avskaffa de resterande — och av inflationen oberoende — asymmetrierna i skattesystemets behandling av olika placerarkategorier och investeringsobjekt. Även om dessa skatteomläggningar bara utgör exempel på två av flera tänkbara skattereformer har de likväl ett stort principiellt intresse. De flesta av de idag diskuterade förslagen för reformerad kapitalinkomstbeskattning kan således tolkas som en rörelse i riktning mot endera av de här diskuterade

skatteomläggningarna.

• Sida 104
•  Original

Tidigare svenska studier av skattesystemets effekter på tillgångspriserna har koncentrerat intresset på villamarknaden. I Englund och Persson (1982) analyseras hur den ökade progressiviteten i skattesystemet under 1970—talet påverkade efterfrågan och priserna på villafastigheter. I Hansson (1987) och Persson (1988) studeras effekterna av olika förändringar av skatte— och bidragssystemen på villapriserna. I det följande ska vi även rikta uppmärksamheten mot hur skattesystemet påverkar övriga tillgångsmarknader och i vilken utsträckning skattebehandlingen av t ex villor "spiller över" på de finansiella marknaderna för aktier och lånekapital. Vad frågan gäller är med andra ord att analysera hur skatteändringar påverkar tillgångspriser och förmögenhetsfördelning om vi också beaktar samspelet (i allmän jämvikt) mellan de viktigaste reala och finansiella marknaderna. Detta är en komplicerad uppgift. Inom ramen för den modell vi använder

måste vi därför införa en rad förenklande antaganden.

Ett första förenklande antagande är att placerarnas val av tillgångar och skulder kan beskrivas i termer av den grundläggande portföljvalsteori som diskuterades i avsnitt 2. Detta innebär att hushållets portföljval beskrivs som en marginell avvägning mellan förväntad avkastning och risk på olika tillgångar, trots att vi i föregående avsnitt såg att även livscykel— och likviditetsöverväganden i verkligheten kan spela en stor roll för portföljvalet. Ett annat förenklande antagande är att vi bortser från hur förändringar i den totala sparvolymen påverkar tillgångsmarknaderna. Vad frågan gäller är således att undersöka hur förändringar i sparandets sammansättning påverkar t ex aktie— och fastighetspriser. Detta innebär också att alla resultat är av en kortsiktig natur — modellen

belyser övergångseffekterna av olika skatteomläggningar.

Förtjänsten med dessa förenklande antaganden är att vi kan identifiera och renodla samband och anpassningsmekanismer vilka annars förblir dolda i en komplicerad

verklighet. Samtidigt innebär dock de förenklande antagandena att räckvidden för

• Sida 105
•  Original

analysens slutsatser begränsas. De redovisade kalkylresultaten tjänar således som ett stöd för intuitionen, men de ger inget underlag för mer exakta prognoser vad gäller de

"verkliga" effekterna av olika skatteomläggningar.

Modellen baseras på fyra byggstenar. Den yttre ramen är en balansräkning för den finansiella sektorn, där olika ägarkategoriers tillgångar och skulder identifieras. I princip kan balansräkningen göras mycket detaljerad och inkludera såväl många ägarsektorer som ett brett spektrum av olika tillgångar och skulder. De modellsimuleringar som vi kommer att redovisa bygger dock på en grov och aggregerad beskrivning av de institutionella förhållandena på tillgångsmarknaderna. För vårt speciella syfte är det således tillräckligt att arbeta med ett fåtal viktiga placerare ("fattiga" och "rika" hushåll, finansiella institutioner) och tillgångsslag (aktier, fastigheter, obligationer, kortfristiga finansiella

fordringar).

För att kunna utnyttja balansräkningens bokföringsmässiga identiteter behövs en teori för placerarnas beteende. En andra byggsten är därför, som nämnts, antagandet att placerarnas agerande kan beskrivas i grundläggande portföljvalsteoretiska termer: en "optimal" kombination av olika tillgångar är sådan att den förväntade avkastningen efter skatt maximeras vid en given risknivå. Den tredje byggstenen består i att hänsyn tas till de olika typer av risk som är förknippade med olika tillgångar. En viktig omständighet är här att staten via skattelagstiftningens regler om förlustavdrag och resultatutjämning är med och delar på de risker som de privata placerarna tar. Den sista byggstenen är en detaljerad analys av hur det asymmetriska och inflationskänsliga svenska skattesystemet

påverkar avkastningarna efter skatt på olika placeringsobjekt.

Genom att inkorporera beteenderegler, skatter och osäkerhet i ekonomins balansräkning kan tillgångsmarknaderna beskrivas som ett system av ömsesidigt beroende utbuds— och efterfrågefunktioner. I jämvikt har priserna på olika tillgångar anpassats så att utbudet

överensstämmer med efterfrågan på alla delmarknader. Vid en oförutsedd förändring av

• Sida 106
•  Original

skattesystemet kommer placerarnas önskade portföljsammansättningar att ändras. Därigenom uppkommer ojämvikter på de olika delmarknaderna, vilket leder till förändrade prisrelationer. På marknader med efterfrågeöverskott drivs marknadspriserna upp medan det omvända förhållandet gäller vid utbudsöverskott. I den nya jämvikten har har priserna på olika tillgångar anpassats på ett sådant sätt att placerarna återigen håller hela den utbjudna mängden aktier, fastigheter, e t c. Dessa priseffekter påverkar i sin tur både förmögenhetsfördelningen och incitamenten att investera i olika produktionssektorer. De placerare som i utgångsläget håller tillgångar vars priser har ökat hör till skatteomläggningens "vinnare", samtidigt som ändrade aktie— och fastighetspriser

påverkar kapitalkostnaden vid nyinvesteringar i aktiebolags— och fastighetssektor.

För att skapa en klart definierad jämförelsenorm för diskussionen av olika skatteomläggningars effekter har modellen siffersatts på ett sådant sätt att den ursprungliga lösningen till modellen svarar mot en "leksaks"—version av de svenska tillgångsmarknaderna 1980. I Tabell 4.1 sammanfattas ingångsvärdena på några av de centrala variablerna i modellen. Även om dessa siffror inte exakt återger situationen på de svenska tillgångsmarknaderna 1980 är överensstämmelsen ändå tillräckligt stor för att vi ska känna igen huvuddragen. Som framgår av tabellen är t ex det saudade börsvärdet bara 15 procent av villastockens marknadsvärde. Detta avspeglar det faktum att de reala aktiepriserna föll trendmässigt under hela 1970—talet, samtidigt som de reala villapriserna. under samma period ökade med ungefär 30 procent. Som bekant har utvecklingen sedan

1981 varit den rakt motsatta.

De finansiella institutionerna är den dominerande privata ägargruppen.11 Genom stora

11Den empiriska motsvarigheten till de finansiella institutionerna är ett aggregat omfattande institutioner som banker, pensionsstiftelser, försäkringsbolag, e t c.

• Sida 107
•  Original

innehav av statspapper och bostads— och industriobligationer höll de 1980 mer än 40 procent av det totala privatägda förmögenhetsvärdet. De "fattiga" hushållens förmögenhetsandel är i sin tur något större än de "rika" hushållens.12 För både "fattiga" och "rika" hushåll utgör egna hem det helt dominerande tillgångsslaget. Däremot håller de "rika" hushållen en avsevärt större andel av sitt kapital i aktier än vad de "fattiga" hushållen gör. Spegelbilden av detta är att de "fattiga" hushållen valt att hålla en relativt stor andel av sina förmögenheter i kortfristiga finansiella fordringar (framförallt

bankinlåning).

Tabell 4.1 1980 års "referensekonomi".

_________________—__—_

Aktiestockens marknadsvärde (Mdr kr) 75,7

Villastockens marknadSVärde (Mdr kr) 495,6 Förmögenhetsfördelning:

"Rika' hushåll 0,286 "Fattiga" hushåll 0,300 Finansiella institutioner 0,414

1,000

_________________________

Källa: Agell (1986).

Dessa skillnader i portföljsammansättning förklaras i modellen av skillnader i de avkastningar som de olika placerargrupperna erhåller på olika tillgångar. 1 Tabell 4.2 redovisas de förväntade reala avkastningarna efter skatt på olika placeringsobjekt givet att den förväntade inflationstakten i utgångsläget är 10 procent. Spridningen i förväntad realavkastning är mycket stor. Detta avspeglar dels att skattesystemet inte behandlar

olika placerare och tillgångar enhetligt, dels att tillgångarna skiljer sig åt i riskhänseende.

12Uppdelningen på "fattig a" och "rika" hushåll baseras på. en bearbetnin av SCB:s urvalsbaserade inkomststagtistik (.HINK) Inom ramen för detta material har ushåll med

en marknadsvärderad nettoförmögenhet överstigande 300.000 kronor klassiöcerats som "rika", medan resterande hushåll assificerats som "fattiga".

• Sida 108
•  Original

Eftersom såväl aktier som fastigheter är mer riskabla tillgångar än kortfristiga finansiella fordringar, vilka i modellen behandlas som en "säker" tillgång, kommer placerarna att hålla dessa tillgångar bara om de kompenseras genom en positiv riskpremie. Som framgår av Tabell 4.2 är denna riskpremie i vissa fall betydande — för de "fattiga" hushållen är t ex den förväntade reala aktieavkastningen efter skatt nästan 10 procentenheter högre än den reala avkastningen efter skatt på den riskfria tillgången. Också ojämnheterna i skattesystemet framgår tydligt av beräkningarna i tabellen. 10 procents inflation, nominell beskattning av ränteinkomster och förmögenhetsbeskattning gör t ex att "rika" hushållens förväntade reala avkastning efter skatt på banksparande är —7,2 procent, samtidigt som de finansiella institutionerna (vilka antas vara skattebefriade) erhåller en realavkastning på

1,5 procent på sina korta placeringar.

Tabell 4.2 Förväntade reala avkastningar efter skatt (%) i referensekonomin. rika fatti a finansiella hushåll hushåll institutioner Aktieinnehav 2,5 4,6 6,3 Egenkapital i fastigheter 2,7 3,8 — Långa obligationer — — 3,5 Kortfristiga finansiella fordringar -—7,2 -—3,2 1,5

Källa: Agell (1986).

I den skattepolitiska debatten har flera förslag framförts vilka alla syftar till att på olika sätt eliminera "skevheterna" i den nuvarande kapitalinkomstbeskattningen. I detta avsnitt ska vi utnyttja simuleringsmodellen för att studera de potentiella effekterna av att i två steg införa en real och likformig förmögenhetsbeskattning av olika tillgångar. Det första

• Sida 109
•  Original

steget innebär en inflationskorrigering av det nuvarande skattesystemet ("real inkomstskatt"), så att alla kapitalinkomster, oberoende av inflationstakt, beskattas som de skulle göra i dagens skattesystem om inflationstakten var 0 procent. Det andra steget består i att avskaffa de resterande, och av inflationen oberoende, ojärnnheterna i

skattesystemet (”real och likformig förmögenhetsskatt").

Införande av real inkomstskatt innebär tre förändringar av de nuvarande reglerna för företagsbeskattning och personlig kapitalinkomstbeskattning: (i) avdrag medges för reala, och inte nominella, räntekostnader; (ii) reala, och inte nominella, ränteinkomster och kapitalvinster beskattas; (iii) såväl lagervärderingsregler som avskrivningsregler för maskiner och byggnader i aktiebolagssektom baseras på återanskaffningsvärden i stället för

historiska anskaffningskostnader.

De beräknade effekterna av att införa dessa inflationsjusteringar av skattelagstiftningens inkomstbegrepp återfinns i den andra kolumnen i Tabell 4.3 (i tabellens första kolumn reproducerar vi, för järnförelsens skull, siffrorna 1 Tabell 4.1). På makronivån minskar aktiestockens marknadsvärde med 40 procent, samtidigt som villapriserna faller med 38 procent. Dessa prisanpassningar kan naturligtvis verka dramatiska. Jämfört med de senaste årens prisförändringar på tillgångsmarknaderna är de dock inte så stora. Under

1986 ökade t ex Affärsvärldens generalindex för Stockholms fondbörs med 51 procent.

Vilken är då den ekonomiska intuitionen bakom dessa resultat? Den initiella effekten av att indexera skattesystemet består naturligtvis i att de avkastningar som konfronterar placerarna på tillgångsmarknaderna förändras. För hushållens del gäller att den reala avkastningen på räntebärande tillgångar (bankinlåning) ökar. Dessutom reduceras den förväntade avkastningen på fastighetssparande, eftersom förlusten av avdragsrätten för nominella räntutgifter väger vida tyngre än avskaffandet av den partiella beskattningen av nominella kapitalvinster på villainnehav. Däremot ändras den förväntade avkastningen på

aktieinnehav endast obetydligt: avskaffandet av beskattningen av nominella kapitalvinster

• Sida 110
•  Original

på aktier uppvägs av en ökad real skattebörda i aktiebolagssektorn.13

Tabell 4.3 Effekter av två skatteomläggningar. M_— Referens— Real Likformig ekonomin inkomst förmögen- skatt hetsskatt _______________________————— Aktiestockens marknadSVärde (Mdr kr) 75,7 45,0 86,3 Villastockens marknadsvärde (Mdr kr) 495,6 306,6 239,4 Förmögenhetsfördelning: "Rika' hushåll 0,286 0,228 0,218 "Fattiga" hushåll 0,300 0,252 0,216 Finansiella institutioner 0,414 0,520 0,566 1,000 1,000 1,000

____________________________

Källa: Agell (1986).

Dessa förändringar i den relativa avkastningsstrukturen gör att de av hushållsplacerarna önskade portföljsammansättningarna ändras. På marknadsnivå avspeglas detta i utbudsöverskott på aktie— och villamarknaderna och efterfrågeöverskott på marknaderna för räntebärande — tidigare nominellt beskattade - tillgångar. Eftersom nominalräntan på korta räntebärande finansiella instrument betraktas som internationellt given” måste de jämviktskapande prisanpassningarna ske på aktie— och fastighetsmarknaderna. Priserna på både aktier och fastigheter minskar därför, vilket driver upp de förväntade realavkastningarna på dessa tillgångar. I modellens nya järnviktslösning har priserna sjunkit till den nivå där placerarna åter är i portföljbalans och utbudet är lika med

efterfrågan på samtliga tillgångsmarknader.

13Detta resultat avviker från tidig are undersökningar se t ex SOU 1982:1), där man istället ait slutsatsen att realbeskattning leder till en mins ad skattebörda i aktiebolagssektorn. gell (1986) s. 73 för en närmare diskussion.

1**ZSe Englund (1988) för en närmare diskussion av skattereformers effekter i en liten öppen e onorrn.

• Sida 111
•  Original

De minskade aktie— och villapriserna påverkar också förmögenhetsfördelningen. På grund av hushållens stora initiella fastighetsinnehav reduceras deras andel av den totala privata förmögenheten. Däremot ökar de finansiella institutionernas förmögenhetsandel, eftersom deras portfölj till övervägande del utgörs av kort— och långfristiga obligationer vars priser endast obetydligt påverkas av skatteomläggningen. Sammantaget leder därför en

inflationsjustering av skattesystemet till en ökad institutionalisering av ägandet.

Vad gäller fördelningen av den del av den privata förmögenheten som ägs direkt av hushåll leder skattereformen till en utjämning mellan "fattiga” och "rika" hushåll. I utgångsläget höll de "rika" hushållen 49 procent av hushållens samlade förmögenhet; efter införande av real inkomstbeskattning sjunker denna andel till 48 procent. Förklaringen är än en gång enkel. Eftersom de "rika" hushållens samlade portföljandel för aktier och fastigheter är större än motsvarande portföljandel för de "fattiga" hushållen kommer de ”rika" hushållens

förmögenhetsandel att minska när aktie— och fastighetspriserna sjunker.

Vi har hittills diskuterat effekterna av att eliminera alla inflationsasymmetrier i skattesystemet. Vad som återstår är att analysera effekterna av att avskaffa de kvarvarande ojämnheterna i skattesystemets behandling av olika tillgångar och placerarkategorier. Till dessa hör en olikartad behandling av kapitalvinster och direktavkastning, dubbelbeskattning av aktiebolagsvinster och avskrivningsregler som avviker från de ekonomiskt "riktiga" avskrivningarna. Till ojämnheterna måste man också räkna räntebidragen i bostadssektorn, vilka ju allt annat lika innebär en diskriminering av

placeringar utanför bostadssektorn.

Resultatet av att ersätta alla dessa kvarvarande asymmetrier med en likformig skatt på marknadsvärdet av hushållens och de finansiella institutionernas nettoförmögenheter ges i den tredje kolumnen 1 Tabell 4.3. Skillnaden mellan dessa resultat och resultaten i kolumn 2 avspeglar effekterna av att gå från en inflationskorrigerad version av det nuvarande

skattesystemet till ett skattesystem som avskaffat också de ojämnheter som finns kvar när

• Sida 112
•  Original

inflationstakten är 0 procent. Jämfört med resultaten i kolumn 2 sker uppenbarligen omfattande prisanpassningar. Aktiestockens marknadsvärde i det närmaste fördubblas,

samtidigt som Villastockens värde faller med nära 22 procent.

Vi ser vidare att en övergång från inflationsneutral beskattning till Likformig förmögenhetsbeskattning förstärker den tidigare observerade tendensen till institutionalisering av ägandet (de finansiella intitutionernas ägarandel ökar från 52 till knappt 57 procent). Vad gäller fördelningen av den del av den privata förmögenheten som ägs direkt av hushållen indikerar resultaten, tvärtemot vad som var fallet vid en inflationsjustering av nuvarande skattesystem, att förmögenhetsfördelningen blir ojämnare.15 På grund av en stor initiell andel av den utelöpande aktiestocken kommer nu de ”rika”

hushållens andel av den totala privatägda förmögenheten att öka när aktiepriserna stiger.

De underliggande anpassningsmekanismerna kan än en gång ges en enkel intuitiv innebörd. Avskaffandet av dubbelbeskattningen av industrikapital (bolagsskatten försvinner) leder initiellt till en markant ökning av de finansiella institutionernas förväntade avkastning på aktieplaceringar, samtidigt som avskaffandet av förlustavdragen i aktiebolagssektorn bara måttligt ökar den privata risken vid aktieplaceringar. De finansiella institutionerna försöker därför öka aktieandelen i sina portföljer. Hushållens aktieefterfrågan påverkas däremot endast obetydligt. De förmodat positiva effekterna av den slopade bolagsbeskattningen motverkas nämligen av att den personliga beskattningen av ränteinkomster från alternativa placeringar försvinner. Det förhållande att även beskattningen av utdelningar och kapitalvinster avskaffas har här ringa betydelse, eftersom huvuddelen av företagsvinsterna utfaller i form av kapitalvinster, vilka redan i utgångsläget beskattas med en låg effektiv skattesats i hushållsledet. Sammantaget innebär därför skatteomläggningen att den totala aktieefterfrågan ökar, vilket driver upp, aktiekurserna.

15Detta resonemang tar inte hänsyn till hur förmögenhetsfördelningen påverkas av hushållens indirekta ägande av de finansiella institutionerna. '

• Sida 113
•  Original

På fastighetsmarknaden kan vi däremot registrera ett stort utbudsöverskott, vilket leder till minskade fastighetspriser. Avskaffande av räntesubventionerna och ränteavdragen och utbyte av schablonbeskattningen av villor (baserade på låga taxeringsvärden) mot en marknadSprisbaserad förmögenhetsbeskattning gör således att hushållen försöker minska

fastigheternas andel av portföljerna.

Till sist är det också intressant att jämföra resultaten i kolumn 3 i Tabell 4.3 med referensekonomin i kolumn 1. Skillnaden avspeglar de sammantagna effekterna av att avskaffa såväl inflationsasymmetrierna i skattesystemet som de ojämnheter som finns kvar när inflationen är noll. Av tabellen framgår att 1980—års skattesystem, jämfört med ett system för real och likformig förmögenhetsbeskattning, innebär en avsevärd stimulans av villaefterfrågan och en minskning av aktieefterfrågan. Vid avskaffandet av samtliga asymmetrier i kapitalinkomstbeskattningen faller således villapriserna med nästan 52

procent, samtidigt som aktiepriserna ökar med 14 procent.

I detta avsnitt har vi diskuterat pris— och fördelningseffekterna av att ersätta nuvarande kapitalinkomstbeskattning med ett system för real och likformig beskattning av olika tillgångar och placerarkategorier. Vi fann att en sådan skatteornläggning tenderar att driva upp aktiepriserna och att väsentligt minska villapriserna. Dessa prisanpassningar påverkar också förmögenhetsfördelningen. Eftersom "rika" hushåll håller relativt mer aktier än "fattiga" hushåll kommer de "rika" hushållens förmögenhetsandel att öka relativt

de "fattiga" hushållens andel. Hur pass "rimliga" är då de här redovisade resultaten? För det första bygger vår

modellbaserade analys på en jämförelsenorrn från 1980. Resultaten gäller därför för

skattereglerna före 1982—års skattereform och under antagande om en relativt hög

• Sida 114
•  Original

inflationstakt. Om vi istället valt att utgå från dagens läge, med en lägre inflationstakt och en ränteavdragsbegränsning i villasektorn, hade priseffekterna på villamarknaden blivit

av blygsammare slag.

För det andra har vi genomgående diskuterat de kortsiktiga övergångseffekterna av en skatteomläggning. På längre sikt kommer sparandeförändringar och anpassningar av utbudet av fastigheter och aktier att leda till att villa— och aktiepriser "normaliseras". För den händelse placerarna redan när skatteomläggningen genomförs förutser dessa långsiktiga

prisanpassningar blir de omedelbara priseffekterna av mindre dramatiskt slag.

Dessa överväganden medför att våra resultat bör betraktas som en frikostigt tilltagen uppskattning av de ”verkliga" priseffekterna. Också om vi djärvt antar att de här redovisade resultaten innebär en 50—procentig överskattning av de "verkliga" priseffekterna kvarstår dock det faktum att skatteomläggningen kan leda till stora kapitaliseringseffekter. Enligt denna frihandskorrigering av våra resultat leder en övergång till likformig förmögenhetsbeskattning till att villapriserna faller med 26 procent och att aktiepriserna

ökar med 7 procent.

Vilka är då de långsiktiga effekterna av dessa prisanpassningar? Lägre villapriser och högre aktiepriser innebär att kapitalkostnaderna vid nyinvesteringar ökar i bostadssektorn och minskar i aktiebolagssektorn. På längre sikt omallokeras därför kapital från bostadssektorn till industrisektorn. För den händelse den samhällsekonomiska räntabiliteten är högre på bolagskapital än på fastighetskapital leder därför skatteomläggningen till en effektivare kapitalanvändning. Vad gäller fördelningseffekterna är bilden mindre entydig. På kort sikt leder de höjda aktiepriserna till en ojämnare förmögenhetsfördelning. På längre sikt, när kapitalintensiteten i industrin ökar, tenderar aktiepriserna att "normaliseras" och reallönerna att öka Vi får då en tendens till

utjämning av den funktionella inkomstfördelningen mellan kapital och arbete.

• Sida 115
•  Original

5. Slutsatser

Skattesystemet behandlar inte olika placerare och investeringsobjekt enhetligt. Aktiebolagsvinster dubbelbeskattas, kapitalvinster behandlas gynnsammare "än utdelningar och ränteinkomster, av hushållen direktägt sparande beskattas hårdare än sparande som kanaliseras via försäkringsbolag och avkastningen på placeringar i varaktiga konsumtionsvaror är obeskattad. Genom en blandning av nominella och reala beskattningsprinciper gör dessutom inflationen att spridningen i effektiv

beskattning ytterligare ökar.

I denna rapport har vi diskuterat vilka effekter dessa skattemässiga ojämnheter har på hushållens portföljval och på prisbildningen på tillgångsmarknaderna. Vi har också försökt att belysa tänkbara effekter av en ändring av skattesystemet i riktning mot en större likformighet i behandlingen av olika sparformer. Som flera gånger framhållits är det svårt att entydigt besvara dessa frågor. Både den teoretiska och empiriska forskningen på området ger således ganska liten vägledning för det praktiska skattereformarbetet. Dessa reservationer till trots kan vi ändå på några

punkter dra mera konkreta slutsatser.

En första slutsats gäller den nuvarande kapitalinkomstbeskattningens struktur. Som framgick av avsnitt 1 följer det nuvarande skattesystemet ingalunda någon renodlad inkomstprincip för beskattning av olika tillgångar. Avgörande skillnader är dels ojämnheten i skattebelastning mellan olika sparformer, dels det faktum att skattebelastningen så påtagligt bestäms av inflationen. V1d låg inflation ligger det nuvarande skattesystemet i flera fall (egenfinansierade investeringar i varaktiga konsumtionsvaror, villor och eget aktiebolag) närmare en renodlad utgiftsskatt där skattesatsen på spararens avkastning är noll. Vid ökad inflation förändras bilden

drastiskt. Både sparande i aktier och på bank beskattas nu hårdare än vad som

• Sida 116
•  Original

skulle vara fallet vid en renodlad och inflationskorrigerad inkomstprincip. Eftersom varaktiga konsumtionsvaror och villor också vid hög inflation beskattas väsentligt gynnsammare än vad som skulle vara fallet vid en renodlad inkomstprincip innebär hög inflation att sparande i dessa tillgångar gynnas relativt finansiellt sparande i

aktier och bank.

I avsnitt 2 diskuterade vi utifrån teoretiska utgångspunkter skatters effekter på valet av tillgångar och skulder. I den teoretiska litteraturen ses kapitalinkomstbeskattningen inte bara som ett av många beskattningsinstmment. För den private placeraren fyller den också en viktig försäkringsfunktion, eftersom staten via reglerna om förlustavdrag är med och delar placerarnas risker. Detta innebär också att vi vid en utvärdering av det nuvarande skattesystemets effekter, förutom att studera den effektiva beskattningen av olika tillgångar, också måste beakta dess behandling av risktagande i olika former. En ytterligare slutsats var att vi inte utifrån den normativa skatteteorin kan finna entydigt stöd för någon av de ofta åberopade normerna om likformig beskattning av olika tillgångar respektive

skattemässigt gynnande av risktagande.

I avsnitt 3 gav vi en sammanställning av resultat från ekonometriska studier av sambandet mellan marginalskatter och hushållens portföljval. Såväl svensk som internationell empirisk forskning tyder på att den personliga inkomstbeskattningen har markanta effekter på hushållens val av tillgångar och skulder. Resultaten i en av de svenska studierna indikerar att en sänkning av marginalskatten skulle minska efterfrågan på egna hem, skattesparande och inteckningsskulder. Dessutom noterade vi att marginalskatteeffekterna på portföljvalet var mest uttalade för hushåll med

höga nettoförmögenheter.

I avsnitt 4 presenterades resultaten från en simuleringsmodell av de svenska

tillgångsmarknaderna. Inom ramen för denna modell diskuterade vi effekterna av en

• Sida 117
•  Original

övergång till real och likformig förmögenhetsbeskattning på portföljval och på prisbildningen på aktier och fastigheter. Av resultaten framgår att det är viktigt att ta hänsyn till samspelet mellan olika marknader. En prisförändring på en marknad ger upphov till indirekta förmögenhetseffekter som "spiller över" och påverkar efterfrågan på andra marknader. Detta innebär att vi inte kan bedöma olika skatteomläggningars effekter på t ex aktiemarknaden bara genom att jämföra de relativa avkastningarna mellan aktier och andra tillgångar. Vi måste även ta hänsyn till att prisanpassningar på andra marknader leder till förmögenhetsförändringar som påverkar aktieefterfrågan. Resultaten tyder på att ett avskaffande av ojämnheterna i kapitalinkomstbeskattningen leder till lägre fastighetspriser, högre aktievärden och en något ojämnare förmögenhetsfördelning. Avslutningsvis diskuterade vi också

skattereformens långsiktiga effekter på effektivitet och fördelning.

• Sida 118
•  Original

1 Inledning

De förslag som finns i PM 100 innebär genomgripande förändringar av skattesystemet. Det är rimligt att räkna med att effekterna på samhälls- ekonomin både på kort och lång sikt kan komma att bli betydande. Trots att det är lätt att peka på att skatterna har stor betydelse i en rad olika ekonomiska sammanhang och trots den ganska omfattande kritiska granskning som ekonomer ägnat skattesystemet, är den kunskap som en samhällsekonomisk analys av skattereformen kan basera sig på ganska begränsad. De empiriska studier som finns om samband mellan skatter och olika samhällsekonomiska variabler är i huvudsak partiella, dvs. avser effekter på en del av ekonomin. De ger därför ett mycket bräckligt underlag för att kvantifiera skattereformens samlade konsekvenser på en makroekonomisk nivå.

Kunskapsproblemet är emellertid mer grundläggande än brist på empiriska studier. Empirisk kunskap kan bara baseras på historiska erfarenheter av hur ekonomin anpassat sig till nuvarande skattesystem och effekter av små gradvisa förändringar i detta. Ju större förändringar som görs i skattesystemet desto mindre relevanta blir därför resultatet av studierna. Det finns helt enkelt ingen erfarenhet av hur ett i väsentliga avseenden annorlunda skattesystem skulle påverka den svenska ekonomin.

I en rad andra länder har under de senaste åren genomförts skatte- reformer som i sin inriktning liknar den som föreslås i PM 100. Erfaren- heterna från dessa länder ger emellertid en begränsad vägledning när effekterna för den svenska ekonomin skall bedömas. Den främsta orsaken är att det inte har förflutit tillräckligt lång tid för att den fulla effekten av dessa reformer skall ha hunnit visa sig. Några utvärderingar baserade på data om den faktiska utvecklingen efter reformerna finns därför inte. Det finns också i väsentliga avseenden skillnader mellan dessa skattereformer och den skattereform som nu övervägs i Sverige. Det gäller inte minst nivån på skatterna i utgångsläget. Vidare är det betydande skillnader mellan de länder där skattereformer har genomförts och den svenska ekonomin, t.ex. vad beträffar graden av utlandsberoende.

Mot denna bakgrund är det uppenbart att det föreligger en betydande osäkerhet om storleksordningen på de samhällsekonomiska effekterna och i vilket tidsperspektiv dessa kan uppstå. Syftet med denna bilaga är därför i första hand att peka på ett antal faktorer som är av betydelse i bedöm- ningen av skattereformens samhällsekonomiska effekter, snarare än att ge en samlad samhällsekonomisk utvärdering av förslaget.

• Sida 123
•  Original

2 Skattereformens syfte och huvudsakliga innehåll

Skattesystemet har två grundläggande funktioner — att finansiera den offentliga verksamheten och att omfördela ekonomiska resurser mellan individer och hushåll. Därutöver kan man med skattesystemet vilja påverka resursanvändningen iekonomin (allokeringspolitik). Ur samhällsekonomisk synvinkel kan beskattningens intäkter beskrivas som det ekonomiska värde som tillmäts den offentliga verksamheten, den omfördelning som uppnås, respektive den önskvärda styreffekt som skatterna har.

Skattesystemets samhällsekonomiska kostnad består dels av den direkta indragningen av skatt, dels av en indirekt kostnad som uppkommer därför att skatterna också ger upphov en i samhällsekonomisk mening ineffektiv resursanvändning. Att sådan ineffektivitet kan uppkomma beror på att de flesta former av beskattning skapar en skillnad mellan å ena sidan det ekonomiska utfallet för den enskilde individen eller hushållet av ett ekonomiskt beslut och å andra sidan de samhällsekonomiska konsekvenser- na av beslutet. Om den enskildes beteende påverkas av skatten får detta i större eller mindre utsträckning till följd att resursallokeringen snedvrids i förhållande till den samhällsekonomiskt mest produktiva användningen. Det gäller t.ex. beslut om hur mycket och var man skall arbeta, awägning- en mellan sparande och konsumtion och konsumtionens sammansättning. Storleken på dessa indirekta kostnader är avhängig skatternas samlade nivå, men beror också i hög grad på hur skattesystemet är utformat.

Det överordnade syftet med den reformering av inkomstskatten som skisseras i PM 100 är att reducera de indirekta kostnaderna av skattesys- temet. Skattesystemet skall förändras så att privatekonomiska övervägan- den står i bättre överensstämmelse med samhällsekonomiska konsekvenser. Detta skall ske utan att de totala skatteintäkterna minskar och med bibehållna fördelningspolitiska ambitioner.

Mer preciserat går det att av utredningsmaterialet utläsa följande motiv bakom reformen:

1. Den skall bidra till att skattesystemet i högre grad än idag premierar förvärvsarbete och sparande och att flexibiliteten på arbetsmarknaden och kapitalmarknaden ökar.

2. Den skall öka likformigheten i beskattning av olika inkomstkällor. Detta innebär bl.a. att - Inkomster av kapitalavkastning skall beskattas lika hårt som inkomster av arbete. Detta får till konsekvens att skatteuttaget från arbetsin- komster reduceras medan det ökar från kapitalinkomster. - Beskattning av kapitalinkomter skall göras mer likformig. Detta innebär att skattebelastningen på kapitalavkastning från olika typer av sparande skall göras mer likvärdig. Skattesystemet bidrar därmed i mindre utsträckning till att styra sparandet.

• Sida 124
•  Original

3. Utrymmet för och lönsamheten av skatteplanering skall begränsas, dvs. skattekonsekvensernas betydelse för den enskildes val mellan olika alternativ skall minska.

4. Reformen skall bidra till en ökad enkelhet i skattesystemet.

Utöver motivet att reducera snedvridningar går att utläsa ytterligare två motiv:

- Reformen skall bidra till att skattesystemets fördelningspolitiska träffsäkerhet ökar genom att den bas på vilken individens skatt beräknas står i bättre överensstämmelse med den faktiska ekonomiska bärkraften.

- Reformen skall bidra till en harmonisering med skattesystemen i omvärlden.

2.2 Skattereformens huvudsakliga innehåll.

1. Skattesatserna för arbetsinkomster sänks kraftigt genom att statsskatten avskaffas för de flesta. Den genomsnittliga marginalskatten för arbets- inkomster reduceras från ca 49% till 33%.

2. Skattebasen för arbetsinkomster breddas genom att ekonomiska förmåner knutna till anställning i högre grad än idag likställs med kontantersättning, genom en hårdare beskattning av traktamenten, reducerade avdrag för resor till och från arbetet samt slopande av vissa skattereduktioner.

3. Skattesatsen för fullt beskattade kapitalinkomster, bl.a. bankränta och aktieutdelning över 1 600 kronor, sänks från dagens marginalskattesatser till 30%.

4. Breddade skattebaser och ökad likformighet i kapitalinkomstbeskatt- ningen: a. Tidigare i princip skattebefriad avkastning i allemanssparande och pensionsfonder beskattas med 20%. b. Extra avdraget för inkomster av kapital, sparavdraget, slopas. c. Ränteavdrag maximeras till 100 000 kronor. d. Schablonintäkten slopas, fastighetsskatten höjs till 1,5% av taxerings- värdet samtidigt som en nominellt beräknad reavinstskatt på 30% av tas ut på reavinster upp till 30% av försäljningsintäkten för privatbostäder. Skatteuttaget på egna hem likställs med skatteuttag från andra investe- ringar, vilket jämfört med dagens system innebär en höjning från 1,3% till 1,5% av marknadsvärdet, då en beräknad effekt av reavinstskatten inkluderas. Den faktiska höjningen blir dock större på grund av efterslä- pande fastighetstaxering. Samtidigt reduceras räntesubventionerna till hyres- och bostadsrätter och fastighetsskatten på hyresfastigheter höjs. Bostadsrätter likställs skattemässigt med eget hem. e. En skärpt beskattning av realisationsvinster på aktier, andelar m.m..

5. Slopande av möjlighet att kvitta underskott i en förvärvskälla mot överskott i annan förvärvskälla, vilket innebär en generell basbreddning.

Till bedömningen av inkomstskattereformen hör också det bidrag till finansieringen som är beräknat att komma från de förändringar i beskatt-

• Sida 125
•  Original

ningen som föreslås av kommittén för indirekta skatter och miljöavgifts- kommitten. Dessa innebär bl.a. att en större andel av slutlig användning av varor och tjänster beläggs med mervärdesskatt och att särskilt miljöstöran- de verksamhet drabbas av en högre beskattning och att skattesatserna utjämnas.

3 Tre samhällsekonomiska aspekter på skattereformen

Det grundläggande motivet för skattereformen är att reducera de snedvridningar i resursanvändningen som skatter åstadkommer. Därmed skall den samhällsekonomiska effektiviteten höjas och de indirekta kostnaderna för beskattningen reduceras. Det är detta som är innebörden i skattereformens s.k. dynamiska effekter och det är således att uppnå denna typ av effekter som är skattereformens huvudsakliga mål.

Samhällsekonomin beskrivs ofta i termer av floden av varor, tjänster och pengar mellan olika sektorer i ekonomin. Figur 1 visar en enkel modell av samhällsekonomin som kan tas som utgångspunkt för en analys av skattereformens samhällsekonomiska effekter.

Innebörden av en reformerad personlig inkomstbeskattning är att den på olika sätt förändrar reglerna för hur betalningar mellan hushållssektorn och den offentliga sektorn äger rum. Dessa förändringar har betydelse för hushållens beslutsfattande i tre centrala avseenden: utbudet av arbetskraft, valet mellan sparande och konsumtion samt konsumtionens sammansätt- ning. Förändringar av hushållens agerande i dessa avseenden'påverkar via effekter på arbetsmarknaden, kapitalmarknaden och marknaden för varor och tjänster i sin tur företagens beslut om produktion och investeringar.

Med utgångspunkt från denna indelning av ekonomin i tre sektorer går det även att särskilja tre olika aspekter på skattereformens dynamiska effekter: Den första är dess inverkan för den offentliga sektorns finanser. Den andra är skattereformens betydelse för hushållens välfärd. Den tredje är dess effekt på produktionskapaciteten och den ekonomiska tillväxten. Dessa tre aspekter ger var för sig motiv för en skattereform. De bör därför alla beaktas när skattereformens samhällsekonomiska effekter utvärderas. Det är i dessa tre avseenden skattereformen skall åstadkomma en förbättring.

• Sida 126
•  Original

Figur 1 Schematisk bild av skattereformens effekter

Utvärderings- Merger Offentliga Stats- sektorn finansiell * A Skatte- reform ====ll======== Hushålls- sektorn Utbud av Sparande Konsumtion Välfärd arbetskraft Arbets— Kapital- Varu- och marknad marknad tjänste- —————————————————— marknad Lönebildninq Omvärlden Investeringar ) Produktion———————— Tillväxt Företags-

sektorn

• Sida 127
•  Original

1. Den statsfinansiella aspekten.

Förslaget i PM 100 innebär att skattereformen skall vara intäktsneutral för den offentliga sektorn. Sänkningen av skattesatserna skall helt finansieras med breddning av skattebaserna. Den kalkyl som görs i PM 100 är emellertid helt statisk, genom att den är baserad på skattebasernas storlek med nuvarande skattesystem. Sett i ett dynamiskt perspektiv finns det ett samband mellan å ena sidan skattesatsernas nivå och avgränsningen av skattebaserna och å andra sidan hur dessa skattebaser utvecklas över tiden.

Genom att skattekonsekvenserna i olika avseenden styr enskilda individers beteende finns det hela tiden en mer eller mindre stark tendens till anpassning till skattesystemet som leder till att skattebaserna reduceras. Dagens skattesystem med relativt höga skattesatser, särskilt på marginalen, och inslag av assymmetri och olikformighet i inkomstbeskattningen gör det i många fall mycket lönsamt med och skapar dessutom möjligheter till olika former av skatteplanering, dvs. transaktioner vars huvudsakliga syfte är att reducera skatten. Det är idag, särskilt för höga inkomster, en icke obetydlig skillnad mellan den skatt som faktiskt belastar en bruttoinkomst och den skatt som teoretiskt, enligt skatteskalan, skulle betalas.

Det väsentliga är att denna anpassning till skattereglerna är en fortlöpande process. Det finns därför en risk att utan förändringar i skattesystemet kommer skattebaserna att successivt eroderas över tiden, beskattningens effektivitet försämras. Detta får till konsekvens att om skatteintäkternas andel av nationalinkomsten skall hållas oförändrad krävs en successiv höjning av skattesatserna, med ytterligare snedvridningar som följd. En breddning av skattebaserna och en ökad likformighet i beskatt- ningen, som reducerar lönsamheten i och möjligheterna till skatteplanering, medför därför i sig en mer gynnsam utveckling av skattebaserna framöver, även om inte skatteintäkterna ökar initialt.

En näraliggande aspekt gäller skattereformens påverkan på verksamhet i gränstrakten mellan den formella och informella ekonomin. Ett skattesys- tem som ger höga marginalskatter på inkomster ger i viss utsträckning upphov till egenarbete och Obeskattade byten av tjänster, istället för köp och försäljning på en marknad. En skattereform som sänker marginal- skatterna kan medföra en förskjutning från den informella till den formella ekonomin (eller i varje fall bromsa upp en pågående process i motsatt riktning) så att tidigare icke beskattad verksamhet blir beskattad.

Dessa effekter skall läggas till de indirekta effekterna på skatteintäk- terna som kan följa om en sänkning av skattesatserna ger effekter i ekonomin som resulterar i en större produktionsvolym. Detta medför definitionsmässigt också högre inkomster som i sin tur ger större skatte- baser. Den statsfinansiella kostnaden för sänkta skattesatser understiger därför den direkta kostnaden vid oförändrade skattebaser.

2. Välfärdsaspekten.

Skattereformen skall minska de snedvridande effekterna av skattesystemet och därmed bidra till att allmänt ge medborgarna en högre välfärd. Den.

• Sida 128
•  Original

indirekta samhällsekonomiska kostnad som skatterna skapar är liktydig med en välfärdsförlust för hushållen.

Denna välfärdsförlust kan ta sig uttryck i ett bortfall av arbetstimmar och produktion och därmed inkomster och konsumtionsmöjligheter. Verksamhet som hade ägt rum vid lägre skattesatser kommer kanske inte alls till stånd. Ur hushållens synvinkel innebär emellertid snedvridande skatter en välfärdsförlust i en betydligt vidare mening. Ett eventuellt bortfall av produktion och inkomster är snarare att betrakta som en följd av ett mer fundamentalt välfärdsproblem i samband med beskattning.

De flesta skatter är skatt på köp och försäljning av varor och tjänster. Detta gäller även inkomstskatten, som är en skatt på arbetskraft, eller beskattningen av t.ex. ränteinkomster, som är en skatt på kapitaltjänster. En sådan skatt medför alltid att det pris köparen möter är högre än det pris säljaren får. Effekten av detta är att byten av varor och tjänster, som utan skatter hade varit förmånliga för både köpare och säljare, inte kommer till stånd. Köparen är beredd att betala ett pris för ytterligare en enhet av en vara eller tjänst som överstiger det pris säljaren kräver för att tillhandahålla den, men skatten fyller ut den mellanskillnaden och gör det olönsamt med ytterligare byten.

På arbetsmarknaden kan detta innebära att värdet av den produktion som ytterligare en arbetstimme skulle ge upphov till egentligen överstiger värdet av ytterligare en timmes fritid, men skatten döljer detta. Detta medför att om marginalskatten på arbetsinkomster sänks, men samtidigt andra skatter höjs så att den totala inkomsten vid oförändrad arbetstid är densamma, så kan det likväl innebära en välfärdshöjning för den enskilde. Bytesförhållandet mellan arbete och fritid har nämligen förändrats på ett sätt som möjliggör en högre välfärd genom att öka arbetsinsatsen, därför att nettotillskottet till inkomsten blivit högre än värdet av den fritid som går förlorad.

Ett motsvarande resonemang kan föras om skatternas snedvridande effekt på konsumtionen. En skatt på en viss typ av konsumtion innebär att dess relativa pris inte speglar relativa produktionskostnader. Detta medför att konsumenten får en felaktig bild av de anspråk på produktionsresurser som denna konsumtion ställer. Konsumentens värdering av en vara eller en tjänst relativt andra varor och tjänster, som på marginalen är lika med relativpriset, kommer då att skilja sig från den relativa produktionskostna— den. En förändring av skattesatsen kan leda till en förändrad sammansätt- ning av efterfrågan, därför att de relativa priserna förändras. Detta medför i sin tur att produktionsresurser omfördelas och produktionens sam- mansättning förändras på ett sätt som ger en välfärdshöjning i den meningen att konsumenternas värdering av den produktion som ökar är högre än värderingen av den produktion som minskar vid en lika stor total produktionskostnad. Konsumenternas värdering av det totala produk- tionsresultatet blir därmed högre även om produktionsnivån är densamma. Det är inte bara konsumtionens nivå utan även dess innehåll som har

betydelse för välfärden.

• Sida 129
•  Original

3. Produktionsaspekten.

Den aspekt på skattereformens dynamiska effekter som kommit att tillmätas störst intresse är dess betydelse för produktion och tillväxt. En reformering av inkomstbeskattningen — som ger minskade snedvridningar på arbets— och kapitalmarknaderna — kan förväntas påverka arbetskraftsut- bud och kapitalbildning på ett sätt som innebär både ökad tillgång på och effektivare användning av produktionsresurser. En effekt av skattereformen är att produktionskapaciteten och den ekonomiska tillväxten ökar. Det bör dock understrykas att betraktat som ett motiv för skattereformen är dessa effekter på produktionen underordnad välfärdsmotivet. Det kan aldrig vara ett självändamål att öka produktionen. Man bör istället se det som att den ökade välfärd som följer på reducerade snedvridningar i skattesystemet kan komma till uttryck i en ökad produktionsvolym.

En förändring av skattesystemet kan resultera i en högre produk- tionsvolym på i princip tre olika sätt.

1. En ökad mobilisering av produktiva resurser som arbetskraft och kapital, genom att hushållen ökar sitt utbud av arbetskraft och sparande.

2. En effektivare, i betydelsen mer produktiv, allokering av arbetskraft och kapital. Den samhällsekonomiska produktiviteten kan variera kraftigt mellan olika delar av ekonomin, men för den enskilde framstår inte skillnaderna, på grund av skatter, som lika stora. En förändring av skatterna som innebär en större korrespondens mellan privatekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet kan därför leda till en omfördelning av resurser från lågproduktiv till högproduktiv verksamhet.

3. En förbättrad funktionsförmåga i ekonomin. I en ekonomi där relativ- priserna ständigt förändras ställs krav på fortlöpande anpassning, t.ex. i form av rörlighet på arbetsmarknaden. En förändring av skattesystemet kan i detta och andra avseenden innebära en högre grad av flexibilitet i ekonomin. Den kan även medföra en samhällsekonomiskt effektivare lönebildning eller att omfattningen och inriktningen på utbildningen påverkas positivt.

I ett långsiktigt perspektiv är det av vikt att skilja mellan sådana effekter på ekonomin som innebär ett lyft av produktionsnivån och sådana effekter som kan medföra att den långsiktiga tillväxttakten blir högre. På lång sikt är tillväxttakten i ekonomin bestämd av tillväxten av arbetskraft och av takten i den tekniska utvecklingen.

En höjd sparande- eller investeringsandel kan endast medföra en temporär höjning av tillväxttakten. På lång sikt finns det inte heller någon anledning till att arbetskraften på grund av skattereformen skulle växa snabbare. Den höjning av utbudet av arbetskraft som kan uppstå som en följd av skattereformen är att betrakta som en anpassning till nya skatteregler. På samma sätt kan en effektivare allokering av resurser ses som en anpassning till nya prisrelationer. Konsekvenserna av de effekter som anges under punkterna 1 och 2 är således ett engångslyft i BNP-nivån, men kommer inte att höja tillväxttakten.

Däremot kan den typ av effekter som anges under tredje punkten få

• Sida 130
•  Original

betydelse för den ekonomiska tillväxttakten även på lång sikt. På mycket lång sikt just dessa eventuella effekter centrala. Om en förändring i skattesystemet skulle förmå höja tillväxttakten med enbart en tiondels procent per år, svarar detta i ett 50-årsperspektiv mot en nivåhöjning av BNP med S%.

Huvudmotivet för skattereformen är att den skall bidra till att samhälls- ekonomin i ett långsiktigt perspektiv fungerar bättre i de tre avseenden som angavs ovan. Det är således de långsiktiga och strukturella effekterna som är de centrala. Men det är uppenbart att en eventuell skattereform kommer att få påtagliga effekter på samhällsekonomin även i ett kortsiktigt tidsperspektiv. Själva genomförandet av reformen är förenat med stabiliseringspolitiska problem och avvägningar.

I kapitel 4 behandlas de långsiktiga effekterna av skattereformen. Intresset koncentreras därvid till produktions- eller tillväxteffekter dels via arbetskraftsutbud, dels via hushållens sparande. Underlag saknas i dag för en mer omfattande diskussion om statsfinansiella aspekter på skatterefor- men eller dess effekter på hushållens välfärd i en vidare mening.

I kapitel 5 behandlas skattereformen i ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Tyngdpunkten ligger därvid på skattereformens kortsiktiga effekter på arbetskraftsutbud, löner och priser, privat konsumtion och hushållssparande, den offentliga sektorns finanser samt bytesbalans och tillväxt.

4 Effekter i ett långsiktigt tillväxtperspektiv

Teorin talar för ökat arbetskraftsutbud.

I diskussionen om de dynamiska eller tillväxtbefrämjande effekterna av en reformerad inkomstbeskattning, har intresset i första hand knutits till effekterna på utbudet av arbetskraft och mer specifikt till volymen arbetade timmar. Det finns flera skäl till detta.

För det första innebär reformeringen av skattesystemet en kraftig reduktion av marginalskatten på arbetsinsatser. Det förefaller därför vara just i påverkan av individernas val mellan arbete och fritid som den mest entydiga och direkta effekten av skattereformen ligger.

Ett andra skäl för att intresset i Sverige har koncentrerats kring ar- betskraftsutbudet är att det på detta område finns en viss empirisk kunskap att falla tillbaka på. Detta ger möjlighet att kvantifiera effekter på arbetskraftsutbud, medan andra effekter på samhällsekonomin är svårare att modellera och beräkna. Ett tredje skäl för att arbetskraftsutbudet har uppmärksammats är att skatteintäkterna till helt övervägande del härrör från skatt på arbetsinsatser och kommer att göra det även efter skatte- reformen. Statsfinansiellt är därför direkta effekter på arbetsvolymen betydelsefulla. Som framgått tidigare är emellertid en alltför ensidig koncentration till skattereformens effekter på arbetskraftsutbudet olycklig.

• Sida 131
•  Original

Även om betydelsen för arbetskraftsutbudet skulle visa sig vara marginell kvarstår likväl andra betydelsefulla samhällsekonomiska motiv för en reformering av inkomstbeskattningen.

En ekonomisk analys av arbetstidens bestämning måste baseras på en modell för den enskilde individens val av arbetstid. En sådan modell består normalt av två element, dels individens välfärdsmässiga awägning mellan inkomst av arbete och värdet av att använda tiden till annat, dels en beskrivning av de möjligheter som står öppna att välja mellan olika kombinationer av inkomst och fritid, en s.k. budgetrestriktion. Hur denna budgetrestriktion ser ut bestäms av bl.a. löneförhållanden samt skatte- och transfereringssystemen. Såväl preferenser för arbete som budgetrestrik- tionen påverkas av en rad bakomliggande faktorer t.ex. familjeförhållanden, bostadsort, utbildning och ålder. I mer utvecklade modeller tas även hänsyn till att i ett hushåll med två vuxna bestäms bådas arbetsutbud i ett simultant beslut.

En sänkning av marginalskatten innebär att den marginella timlönen efter skatt stiger, dvs. förändringen i disponibel inkomst av en ytterligare arbetsinsats blir större. Betydelsen av sådan förändring för valet av arbetstid brukar analyseras i termer av två motverkande effekter. Dels en inkomsteffekt — en förändring i skatteuttaget som ger en höjd disponibel timlön möjliggör samma inkomst och konsumtion med ett mindre antal arbetstimmar och sänker därför arbetskraftsutbudet. Dels en substitutions- effekt — en högre disponibel timlön höjer lönsamheten av arbete och gör fritiden dyrare, vilket höjer arbetskraftsutbudet. Det går inte att på teoretiska grunder entydigt avgöra vilken av dessa effekter som överväger vad beträffar den direkta effekten på arbetskraftsutbudet.

Nu hör det emellertid till bilden att skatteintäkterna till största delen kommer tillbaka till hushållen i form av offentliga transfereringar och konsumtion, vilket hushållen kan tänkas beakta. Många ekonomer menar därför att det på teoretiska grunder ändå går att hävda att substitutions- effekten väger över inkomsteffekten. En sänkning av skattesatserna som finansieras med sänkta offentliga transfereringar reducerar ju den sammantagna inkomsteffekten av skatter och bidrag medan substitutions- effekten lämnas opåverkad. En liknande effekt, fast inte lika tydlig, har minskad offentlig konsumtion.

Den skattereform som skisseras i PM 100 innebär att marginalskatten i inkomstbeskattningen för de allra flesta sänks kraftigt. Upp till en viss inkomstnivå är den absoluta marginalskattereduktionen större i inkomst- skikt med höga marginalskatter än i lägre inkomstskikt. Det förhållandet att marginalskatten sänks även i låga inkomstskikt medför att effekten på arbetskraftsutbudet bland grupper i högre inkomstskikt i någon mån reduceras genom att dessa påverkas av en negativ inkomsteffekt på den del av inkomsten som ligger i lägre inkomstskikt. Det hade således ur ren arbetskraftsutbudssynpunkt varit effektivare (och statsfinansiellt billigare) att enbart sänka marginalskatten i högre inkomstskikt.

Den andra ledet i skattereformen är en breddning av skattebasen för skatter på inkomster, både från arbete och kapital, och konsumtion. Enligt PM 100 är denna beräknad att helt kompensera skattebortfallet av sänkta

• Sida 132
•  Original

marginalskattesatser. Effekter på arbetskraftsutbudet via offentliga utgifter är därför inte relevanta.

Breddningen av skattebaserna innebär för det första att en del av den sänkning av den totala marginaleffekten på arbetsinkomster, som följer av den reducerade marginalskatten, tas tillbaka. I begreppet total marginal- effekt tas bl.a. hänsyn till att en del av den disponibla inkomsten dras in i skatt då den används till konsumtion. Detta innebär att en breddning av basen för mervärdesskatten i sig höjer den totala marginaleffekten. Då hänsyn tagits till både sänkta skattesatser och breddade skattebaser ger dock skattereformen sammantaget en ganska kraftig reduktion av den totala marginaleffekten.

Basbreddningen innebär för det andra att den reala marginella timlönen efter skatt reduceras genom att den allmänna prisnivån justeras upp dels genom att tidigare icke momsbelagd konsumtion beläggs med moms, dels genom att delar av basbreddningen för kapitalinkomstbeskattningen kommer att registreras som en höjning av prisnivån, bl.a. högre boen- dekostnader.

Den nominellt disponibla timlönen stiger genom marginalskattesänk- ningen, medan realvärdet av timlönen reduceras genom en höjd prisnivå. Bägge dessa element i skattereformen har både substitutions- respektive inkomsteffekter som verkar i motsatta riktningar. Nettoutfallet går inte a priori att uttala sig om. Men det förefaller rimligt att substitutionseffekten väger tyngre i själva marginalskattesänkningen än i breddningen av skattebaserna, eftersom marginalskattesänkningen har störst effekt på den senast intjänade delen av en arbetsinkomst, medan basbreddningen berör hela inkomsten i lika hög grad. Därtill kommer att basbreddningen vad avser beskattning av kapitalinkomster, dvs. en skärpt beskattning av icke- arbetsinkomster, ger upphov till en ren inkomsteffekt i riktning mot ett ökat arbetskraftsutbud.

Sammantaget förefaller alltså teorin tala för att skattereformen leder till ett ökat arbetskraftsutbud. Det förefaller också intuitivt högst sannolikt att en totalfinansierad skattereform, som samtidigt höjer det ekonomiska utbytet av ytterligare arbetsinsatser, också leder till ökat utbud av arbetskraft.

Stora skillnader mellan de empiriska studierna.

Det har gjorts ett flertal försök att empiriskt beslysa hur arbetskraftsut- budets bestäms. Den traditionella metoden innebär, starkt förenklat, att för varje individ observeras vid en tidpunkt dels arbetad tid, dels värden på ett antal bakgrundsvariabler och parametrar som beskriver utseendet på den restriktion ivalmöjligheten mellan inkomst och fritid som individen möter, bl.a. timlön efter skatt. Genom att jämföra olika individer med avseende på deras val av arbetstid och värden på de förklarande variablerna erhålls ett samband mellan dessa, som ses som ett uttryck för preferenser mellan arbete och fritid. En sådan metodik bygger på två antaganden: för det första att alla observerade individer befinner sig i jämvikt, dvs. de arbetar den tid de, under givna omständigheter, vill arbeta. För det andra att alla

• Sida 133
•  Original

i grunden har samma preferenser, dvs. alla individer som är lika i alla andra avseenden gör i princip samma awägning mellan inkomst och fritid, varför skillnader i deras arbetstid kan ses som resultat av olikheter i deras budgetrestriktioner.

Med utgångspunkt från ett samband av den här typen går det att för varje individ beräkna effekterna på arbetskraftsutbudet om budgetrestrik- tionen förändras i något avseende genom en viss förändring av skattesys- temet. Därigenom blir det möjligt att beräkna vad olika förändringar i skattesystemet skulle ge för effekter på det totala arbetskraftsutbudet.

I tabell 1 redovisas resultaten från några av de simuleringar av olika skattereformer som gjorts med modeller som är skattade på svenska data. Även om den grundmetodik som använts följer det mönster som beskrivits ovan bör det noteras att de metoder som använts i dessa studier är betydligt mer utvecklade.

• Sida 134
•  Original

Tabell 1 Simuleringar av olika skatteförslag

Studie Skattereform Genomsnittlig Effekt på arbetsutbud förändring av i timmar marginell tiinlön efter skatt

]. Blomqvist Overgång till ett proportionellt ca 40 % gifta män 25-54 år: 7% (1983) skattesystem där skattesatsen anpassas för att ge samma skatte- intäkl. Beräknat för 1973 års

skattesystem 2. Blomqvist Samma reform som under 1. beräknad ca 40 % gifta män 25-55 år: 7 % Hansson för 1980 års skatter. gifta kvinnor 25-55 år: 10 % (1989) Sänkt marginalskatt med 5 %— 10-12 % totalt: 1 % - 2 1/4 % enheter för inkomster över 29 000 gifta män: 1,0 - 1,2 % med 1980 års skatter. gifta kvinnor: 2,6 - 3,8 %

3. Blomqvist Alternativa reformer av 1988 års (1988) skattesystem:

1. Sänkt marginalskatt vid statlig totalt: 3 % tilläggsskatt med 4 %—enheter för inkomster 140 000—190 000 och män: 5 % gifta män: + 1,6 % 5 %—enheter för inkomster över kvinnor: 1 V: % 190 000.

2. Sänkt marginalskatt med 5 %— totalt: 8 Vz % enheter för inkomster över 70 000 män: 10 1/z % gifta män: + 2,8 % kvinnor: 7 %

3. Sänkt marginalskatt med 10 %— totalt: 17 % enheter för inkomster över 70 000 män: 21 % gifta män: + 6 V: % kvinnor: 14 %

4. Ljones, Sänkt kommunal skattesats och ca 12 % totalt: + 6—7 % Ström marginalskattespärr med 5 %—enheter gifta män: + 5 % (1987) gifta kvinnor: + 13 %

ensamstående: + 1 %

5. Aaberge, Sänkt marginalskatt med 10 %—enheter 17 % totalt: +0,2 alt 1,0 % Ström och enheter för inkomster över 70 000, gifta män: +O,3 alt 0,7 % Wennemo finansierad med utvidgad skattebas gifta kvinnor: +0,2 alt 1,3 % (1988) (minskade avdrag), med 1988 års skatter

1 Egen uppskattning.

Den faktor som vid en sänkning av marginalskattesatserna kan antas vara styrande för storleken på förändringen av arbetskraftsutbudet är rimligen den relativa förändringen av marginell timlön efter skatt, dvs. förändringen i vad som blir kvar efter skatt vid en extra arbetsinsats. Detta innebär att en sänkning av marginalskatten med ett visst antal procenten- heter har större betydelse för arbetskraftsutbudet ju högre marginalskatte- satsen är i utgångsläget. En reduktion av marginalskatten med fem procentenheter medför för en person med 72% marginalskatt att den marginella timlönen efter skatt stiger med 18%. Samma skattesänkning betyder för en person med 47% marginalskatten höjning av den marginella timlönen efter skatt med 9%. En marginalskattesänkning av en viss storleksordning har därför större betydelse för arbetskraftsutbudet bland grupper med höga inkomster än bland grupper med låga inkomster. En

• Sida 135
•  Original

värdering av olika skattereformer bör därför i detta sammanhang inte göras i termer av förändring av skattesatser utan förändring i disponibel marginallön.

I kolumn 3 i tabellen har gjorts en överslagsmässig beräkning av vilken effekt de olika skattereformer som har simulerats skulle få på den genomsnittliga disponibla marginallönen räknat per inkomsttagare för personer under 65 år. Eftersom männens genomsnittliga inkomster är högre ligger de också i högre marginalskatteskikt. För männen är därför effekten av de tänkta marginalskattereformerna på den marginella timlönen högre än vad gäller för kvinnor. En grov uppskattning tyder på att den skillnaden är ganska betydande.

De olika studierna av Sören Blomqvist tyder på att en sänkning av marginalskattesatserna skulle ha påtagliga effekter på arbetskraftsutbudet. De skattningar som gjordes i underlags-PM:n till inkomstskattekommittén (Blomqvist 1988) visar att en marginalskattesänkning skulle öka ar- betskraftsutbudet mätt i timmar bland gifta män med motsvarande knappt 1/3 av den relativa förändringen i marginell timlön efter skatt för hela gruppen män. Det bör noteras att de gifta männen sannolikt har något högre inkomster och därmed högre marginalskatter än ogifta män. För de gifta männen är därför effekten på den marginella timlönen större än för ogifta män. Detta skulle i så fall innebära att relationen mellan förändring i arbetskraftsutbud och marginell timlön skulle kunna vara något mindre än 1/3. Dessutom tyder de andra studierna av Blomqvist på effekter av en något mindre storleksordning.

Skattningarna i Blomqvist och Hansson (1989) omfattade även gifta kvinnor. Dessa skattningar visar, i likhet med flera andra studier, att kvinnornas arbetskraftsutbud påverkas betydligt mer av en förändring av den disponibla timlönen än männens. En tänkbar förklaring till detta är att effekten är avtagande med arbetstid, dvs. det krävs större förändringar i disponibel marginallön för att ge samma relativa effekt på arbetstiden för personer med långa arbetstider jämfört med personer med korta arbets- tider. Det skulle därför krävas mindre förändringar i marginaleffekten för att kvinnornas arbetsutbud skulle öka i en viss omfattning. Sammantaget för gifta män och kvinnor finns det således anledning att räkna med en något större effekt på arbetskraftsutbudet i relation till förändringen i disponibel marginallön. Om å andra sidan även ogifta män, som har längre arbetstider än kvinnor, inkluderas, verkar detta istället i motsatt riktning. En grov uppskattning är att den relativa effekten på arbetskraftsutbudet för alla grupper på arbetsmarknaden är mellan 25-30% av den relativa förändringen av marginell timlön efter skatt.

Den genomsnittliga förändring i disponibel marginell timlön som beräknats i kolumn 3 avser genomsnitt per inkomsttagare. Nu varierar emellertid sannolikt den genomsnittliga arbetstiden mellan marginalskatte- skikten, så att inkomsttagare i höga marginalskatteskikt tenderar att ha längre arbetstider. Deras andel av den totala volymen arbetade timmar är då större än deras andel av inkomsttagarna. Vid en sammanvägning av utbudseffekterna i olika inkomstskikt är det just andelen av timvolymen som skall användas som vikter. Detta innebär att totaleffekten på

• Sida 136
•  Original

arbetsutbudet mätt som andel av effekten på disponibel timlön av olika skattereformer blir något större än den knappa tredjedel som angavs ovan, även om alla grupper skulle vara lika känsliga för förändringar i mar- ginallön.

Någon information om hur arbetstiderna varierar i olika marginalskatte- skikt finns emellertid inte tillgänglig. Däremot går att ta en viss hänsyn till denna faktor genom att effekten på arbetsutbudet för männen, som utgör ungefär hälften av inkomsttagarna, viktas med 60%, som är deras andel av volymen arbetade timmar.

Sammantaget förefaller en rimlig tolkning av Blomqvists skattningar förefaller vara att en skattreform som sänker marginalskattesatsen med 10 procentenheter i alla inkomstskikt utom det lägsta, skulle medföra en höjning av arbetskraftsutbudet i timmar med 3-5%.

Studierna av Ljones-Ström respektive Aaberge m.fl är utförda av samma forskarlag och har använt samma modellansats, vilken skiljer sig från den Blomqvist använder. Som framgår av tabellen har denna modell applicerad på svenska data givit högst varierande resultat. Forskargruppen bedömer dock att resultaten i Aaberge m.fl. är mer tillförlitliga och står i bättre överensstämmelse med resultat de har fått på data från andra länder. Enligt denna studie är effekten av en marginalskattesänkning på arbets- kraftsutbudet tämligen marginell, endast 0,2% vid en tioprocentig sänkning. I en alternativ skattning med mindre restriktiva antaganden fann de något större effekt, men fortfarande avsevärt mindre än i Blomqvists skattningar.

Den modell som används i Aaberge m.fl. är teoretiskt mer tilltalande genom att den försöker ta hänsyn till fler faktorer som kan påverka arbetstiden. Det är fr.a. två faktorer som skulle kunna bidra till att förklara skillnader i resultaten. Den första är att Aaberge m.fl. i sin modell tar hänsyn till restriktioner på individens möjlighet att välja arbetstid. Även om individen, med hänsyn till ändrade ekonomiska förhållanden, önskar för- ändra sitt arbetsutbud, kan detta vara svårt på grund av att arbetsorganisa- tionen lägger restriktioner på arbetstiden.

Det är emellertid inte självklart att hänsyn som skall tas till sådana restriktioner. Förändringar i arbetstiden kan ta flera olika former och är inte enbart följden av individuella val inom ramen för ett jobb. Om preferenserna för många awiker markant från den faktiska arbetstiden kommer så småningom en anpassning att ske dels genom en förändring av arbetsorganisation eller via byten av jobb, dels via kollektiva avtal. Vid en given tidpunkt kan restriktioner ha stor betydelse men sett över en längre tidsperiod är betydelsen mindre. När Aaberge m.fl. simulerar en 10%-ig marginalskattesänkning utan att i modellen ta med restriktioner på arbetstiden får de också större effekter på arbetskraftsutbudet, +0,6% jämfört med +0,2%.

Skillnader mellan faktisk och önskad arbetstid kan ha betydelse för resultaten av en empirisk skattningen av sambandet mellan disponibel timlön och arbetsutbud. Om det skulle vara så att grupper som arbetar mindre än vad de egentligen skulle vilja göra är överrepresenterade bland grupper med låg timlön, medan högavlönade istället i högre grad tenderar att arbeta mer än vad de med rådande skattesystem skulle vilja, kan ett

• Sida 137
•  Original

skattat samband mellan disponibel timlön och faktisk arbetstid överskatta den betydelse en förändring i disponibel timlön har på den önskade arbetstiden.

En annan faktor, som troligen är av större betydelse, är att Aaberge m.fl. tar hänsyn till att arbetskraftsutbudet för gifta eller sammanboende kan ses som simultana beslut. Det innebär att mannens arbetskraftsutbud påverkas av förändringar också i hustruns disponibla lön och motsvarande gäller för hustrun. Om mannens disponibla timlön stiger, medan hustruns är oförändrad, kan detta leda till ett slags "arbitrage" av arbetstimmar mellan makarna. Mannen ökar sin arbetstid, men detta kompenseras i viss utsträckning av att hustrun samtidigt reducerar sin. Genom att studera enbart de gifta männens beteende fångas bara den ena av dessa effekter, vilket ger en överskattning av totaleffekten. Skattningar i Aaberge m.fl. indikerar att det kan finnas sådana s.k. korseffekter som har betydelse. Skillnaden mellan de alternativa effekterna av simuleringarna i Aaberge m.fl. beror bl.a. på att i det andra alternativet räknas korseffekterna, åtminstone delvis, bort. I Ljones-Ström, liksom i Blomqvist studier, bortsågs däremot helt från sådana korseffekter.

Ytterligare en tänkbar förklaring till skillnader mellan de olika Skattningarna är skillnader i datamaterialet. En skattning baserad på datamaterial där uppgifter om arbetstider samlats in med en metod som underskattar den faktiska spridningen av arbetstider riskerar att under- skatta effekter av t.ex. marginalskattesänkningar.

Även frånsett att olika studier gett olika olika resultat finns det ytterligare ett skäl att vara försiktig i tolkningen av de empiriska resultaten. Som framgick ovan är de baserade på tvärsnittsstudier. Det är emellertid inte alls självklart att ett samband som är baserat på jämförelse mellan individer vid en tidpunkt och under givna förhållanden också håller för att uttala sig om hur individer kommer att bete sig över tiden då förhållanden förändras. Det skulle kunna t.ex. finnas ett visst samband mellan arbetstid och den relativa lönen på så sätt att individen i sitt val av jobb och arbetstid styrs inte bara av timlönens nivå utan även av hur välavlönat jobbet är i jämförelse med andra jobb. Man är beredd att jobba mer om man får bättre betalt i jämförelse med andra snarare än absolut sett. En tvärsnittsstudie skulle då överdriva betydelsen av förändringar i disponibel timlön. Vidare kan det finnas bakomliggande faktorer (t.ex. "arbetskultur" el.!ikn.) som inte fångas i empiriska skattningar, men som i verkligheten påverkar individernas val av både arbetstid och timlön och därmed skapar ett till viss del skenbart samband mellan dessa variabler.

Positiva men osäkra effekter av förslaget i PM 100.

1989 är den genomsnittliga marginalskatten, räknat per inkomsttagare exklusive pensionärer, ca 49%. Med den skattereform som skisseras i PM 100 skulle den sjunka med 17 procentenheter till 32%. Effekten på disponibel marginell timlön skulle för inkomsttagare i det lägsta mar- ginalskatteskiktet, som får sin marginalskatt sänkt med 5 procentenheter, uppgå till knappt 8%. Inkomsttagare med marginalskatt på 62%, som idag

• Sida 138
•  Original

behåller 38% av en marginell inkomstökning, kommer efter reformen att behålla ytterligare 31% av inkomstökningen, vilket är en uppgång med över 80%. Den genomsnittliga effekten av skattereformen på disponibel timlön kan, något överslagsmässigt, beräknas uppgå till ca 37 1/2%.

Blomqvists beräkningar visade effekter på arbetskraftsutbudet som motsvarade ca 25-30% av den relativa förändringen i disponibel timlön. Med hänsyn tagen till olikheter i arbetstid mellan marginalskatteskikt blir effekten något större. En mekanisk överföring av Blomqvists beräkningar skulle ge vid handen att marginalskattesänkningen skulle kunna öka arbetskraftsutbudet med 10-12%.

Då har emellertid ingen hänsyn tagits till det andra elementet i skattereformen, nämligen breddning av skattebaserna för skatt på arbetsinkomster och fr.a. på konsumtion. Breddningen av skattebasen för konsumtion medför i sig att den totala marginaleffekten på arbetsinkoms- ter stiger. Den totala marginaleffekten är liktydigt med kvoten mellan marginell nettolön och den totala arbetskraftskostnaden. Hänsyn tas då till att sociala avgifter m.m., åtminstone till stor del, kan betraktas som skatt, som på lång sikt avräknas bruttolönen. Vidare tas hänsyn till att en marginell inkomstökning drabbas av skatt då den konsumeras.

Den totala marginaleffekten kan uppskattas till drygt 70%, räknat per inkomsttagare. Själva marginalskattesänkningen reducerar denna siffra till 59%. Inkluderas även effekter av breddad momsbas reduceras totala marginaleffekten till 61 %%. Effekten på den disponibla timlönen med hänsyn tagen till hela marginaleffekten reduceras med i genomsnitt ca en femtedel då hänsyn tas till breddad momsbas jämfört med om enbart marginalskattesänkningen genomförts. Den sammantagna effekten på arbetskraftsutbudet bör således reduceras i motsvarande grad. Detta skulle betyda att den totala effekten på arbetskraftsutbudet mätt i timmar, baserat på Blomqvist beräkningar, skulle bli 8—10%.

Det är dock inte säkert att marginaleffekter som ligger utanför den direkta inkomstbeskattningen har samma betydelse för arbetskraftsutbudet som den direkta marginalskatten. Det är mer uppenbart att marginalskatte- satsen är en parameter som man tar explicit hänsyn till vid beslut om att förändra sin arbetstid.

Blomqvists simuleringar av effekter av skattereformer är baserade på samband mellan utbud av arbetskraft och disponibel timlön som har skattats på observationer av individer som har anpassat sig till dagens skattesystem och de disponibla timlöner detta genererar. Skattereformen i PM 100 innebär för stora grupper att den disponibla timlönen ökar mycket kraftigt och hamnar på en betydligt högre nivå. Om den skattade utbudsfunktionen används för att dra slutsatser om effekterna av skattereformen innebär detta att sambandet så att säga "extrapoleras" till nivåer på disponibel timlön som ligger avsevärt högre än den nivå där sambandet har skattats. Detta medför även att osäkerheten är betydligt större jämfört med en simulering av en mer marginell förändring av skattesystemet.

Enligt bedömningen i Blomqvist (1988) är denna osäkerhet snarare nedåt än uppåt. En 10—procentig ökning av arbetskraftsutbudet får därför

• Sida 139
•  Original

betraktas som en övre gräns. En sådan osäkerhet gäller då främst effekten för inkomstgrupper med höga marginalskatter. En sådan schablonmässig beräkning som gjorts ovan förutsätter att arbetskraftsutbudet i dessa grupper ökar med mer än 15%. Mot bakgrund av att denna grupp sannolikt redan har relativt långa arbetstider, ter sig detta mindre sannolikt. I gruppen män 35—54 år, som torde vara kraftigt överrepresente- rad i inkomstskikt med höga marginalskatter, var arbetskraftsdeltagandet 1988 95% och den normala medelarbetstiden i genomsnitt 42 timmar/vec- ka.

Det förefaller därför rimligt att räkna med en mindre effekt än vad en mekanisk överföring av skattade samband skulle ge. En överföring av Blomqvists resultat på skattereformen i PM 100 ger nog snarare utbuds- effekter i storleksordningen 7—8%.

En motsvarande kalkyl med utgångspunkt från skattningarna i Aaberge m.fl. skulle maximalt ge effekter på i storleksordningen 1 1/2 — 2%.

Den simulering som Blomqvist gör avser effekter av skattereformer på den önskade arbetstiden. För att detta skall tolkas som effekter även på den faktiska arbetstiden måste denna sammanfalla med den önskade. Flera studier tyder nu emellertid på att så inte är fallet. Det finns grupper som vill öka sin arbetstid, men inte kan detta på grund av restriktioner på arbetstiden. Likaså finns grupper som, givet dagens löner och skatter, vill minska sin arbetstid, men hindras i detta. Attitydundersökningar bl.a. för arbetstidskommittén visar att den senare gruppen väger något tyngre, varför den genomsnittliga faktiska arbetstiden ligger över den genomsnitt- ligt önskade arbetstiden. Skillnaden mellan grupperna var i den under— sökningen dock relativt liten.

En skattereform som ökar den genomsnittliga önskade arbetstiden kommer för den första gruppen att ytterligare vidga gapet mellan önskad och faktisk arbetstid. Om de på lång sikt får arbeta så mycket som de önskar får skattereformen den positiva effekten även på det faktiska arbetskraftsutbudet. För den andra gruppen kommer däremot en höjning av den önskade arbetstiden att ta sig uttryck i att gapet mellan önskad och faktisk arbetstid reduceras, medan den faktiska arbetstiden inte ökar i samma omfattning som den önskade. Skillnaden mellan genomsnittlig önskad respektive faktisk arbetstid för den grupp som arbetar mer än vad de önskar motsvarar enligt arbetstidskommittens undersökning ca 2—3% av den totala timvolymen. Detta skulle betyda att kalkyler baserade på Blomqvists skattningar skulle ge effekter på det faktiska arbetskraftsut- budet på i storleksordningen 5—6%. (Skattningarna i Aaberge m.fl. tar iviss mån hänsyn till skillnader i faktisk och önskad arbetstid, varför motsvaran- de reduktion inte kan göras av deras skattning.)

Så långt avser analysen effekter av reduktionen av marginaleffekten i beskattningen av arbetsinkomster. Till denna skall läggas en effekt på arbetskraftsutbudet som följer dels av att höjningen av den allmänna prisnivån reducerar reallönen efter skatt, dels av att en skärpt kapitalinko- mstbeskattning reducerar hushållens inkomster. De flesta studier visar att substitutionseffekten dominerar över inkomsteffekten, vilket innebär att prishöjningen verkar i en dämpande riktning. Den skärpta kapitalinkomst-

• Sida 140
•  Original

beskattningen ger i gengäld upphov enbart till en inkomsteffekt som höjer arbetskraftsutbudet. Det är sannolikt att nettot av dessa båda effekter har en tämligen marginell inverkan på arbetskraftsutbudet.

Längre medelarbetstid, snarare än högre arbetskraftsdeltagande.

Ett ökat arbetskraftsutbud kan ta sig uttryck endera i att fler personer deltar i arbetskraften eller i att medelarbetstiden stiger. Det är sannolikt att skattereformen fr.a. kommer att visa sig i en längre medelarbetstid, medan effekten på arbetskraftsdeltagandet torde bli marginell. Det främsta skälet till detta är att arbetskraftsdeltagandet i Sverige redan är mycket högt i jämförelse med andra länder. Det är dessutom trendmässigt växande fr.a. genom att yngre generationer kvinnor har ett högre arbetskraftsdel- tagande än äldre. De grupper där det kan finnas utrymme för arbetskrafts- deltagandet att öka är fr.a. ungdomar i åldrar då många studerar, kvinnor med små barn, kvinnor i de äldsta yrkesaktiva åldersgrupperna samt pensionärsgruppen.

En viktig förklaring till det höga arbetskraftsdeltagandet är att det svenska skatte- och bidragssystemet redan idag innehåller flera element som stimulerar ett högt arbetskraftsdeltagande. Grundavdraget fyller den funktionen. En stor del av socialförsäkringsersättningarna är också avhängiga arbetsmarknadsanknytning. Även marginalskatterna har spelat en viktig roll för arbetskraftsdeltagandets utveckling. Enligt Marianne Sundströms ( 1987) studie av deltidsarbetets utveckling innebar särbeskattn- ingsreformen 1971 att kvinnornas marginalskatt reducerades, samtidigt som männens marginalskatt steg mer än kvinnornas under 1970-talet. Den utvecklingen bidrog till att männen minskade sina arbetstider medan kvinnorna i högre utsträckning gick ut på arbetsmarknaden på deltid. En skattereform enligt PM 100 stimulerar ökat arbetskraftsdeltagande genom sänkta marginalskatter. Men den kan också ge en effekt i motsatt riktning, eftersom männens marginalskatter reduceras mer än kvinnornas, vilket i någon mån kan ge utveckling motsatt den under 1970-talet.

Det finns således flera skäl som talar för att arbetskraftsdeltagandet sannolikt inte ökar i någon större utsträckning. Däremot är effekten på medelarbetstiden mer entydigt positiv.

Effekter på arbetsinkomsterna.

Vid en bedömning av skattereformens effekter på produktionen är det naturligtvis inte dess påverkan på utbudet av arbetskraft utan effekterna på Sysselsättningen som är avgörande. På lång sikt är det dock rimligt att räkna med att ett ökat utbud av arbetskraft innebär en motsvarande ökning av sysselsättningen. Det finns ingen anledning att det ökade arbetskraftsutbudet skulle ta sig uttryck i en varaktigt högre arbetslöshet.

Det ur samhällsekonomisk — och inte minst statsfinansiell - synpunkt relevanta måttet på skattereformens långsiktiga effekter på sysselsättningen är emellertid inte ökningen av antalet arbetade timmar i sig, utan istället den tillväxt av arbetsinkomsterna och därmed skattebaserna som denna

• Sida 141
•  Original

leder till. Ökningen av arbetsinkomsterna är ett mått på den ökade sysselsättnigens bidrag till förädlingsvärdet. Denna ökning behöver inte vara proportionell mot antalet arbetade timmar.

Som framgått ovan är effekten av skattereformen på den disponibla timlön avsevärt mycket större i höga marginalskatteskikt än i lägre, vilket också innebär att effekten på arbetskraftsutbudet kan förväntas vara större för grupper som befinner sig i höga marginalskatteskikt. Eftersom den genomsnittliga timlönen rimligen är högre för inkomsttagare i höga marginalskatteskikt, innebär detta att de totala arbetsinkomsterna kan förväntas öka mer än volymen arbetade timmar.

Om de totala arbetsinkomsterna kommer att öka mer än volymen arbetade timmar kommer det att registreras som en produktivitetsökning, förädlingsvärdet stiger mer än antalet arbetade timmar. Variationer i timlön för olika slags arbete uppfattas ofta som ett uttryck för skillnad i produktivitet. Ett sätt att tolka den produktivitetsökning som följer av skattereformen är att utnyttjandegraden av arbetskraft med hög produk- tivitet stiger mer än för arbetskraft med lägre produktivitet.

Enligt en överslagsmässig beräkning torde en genomsnittlig effekt på volymen arbetade timmar på 5—6% motsvara en effekt på arbetsinkomster- na på i storleksordningen 6—7%. Hänsyn har då tagits till att den osäkerhet som ligger i bedömningen av effekterna på arbetskraftsutbudet gäller i första hand för de höga inkomstskikten.

Slutsatser

Den viktigaste slutsatsen av denna genomgång är att det råder en betydande osäkerhet om hur stora effekterna kan bli på arbetskraftsut- budet av en skattereform. Det går att finna empiriskt stöd både för uppfattningen att skatternas betydelse är tämligen marginell och att en marginalskattesänkning skulle ge mycket stora effekter på utbudet av arbetskraft.

Såväl teoretiska, empiriska som intuitiva överväganden förefaller dock ge underlag för slutsatsen att skattereformen kan få icke obetydliga effekter på utbudet av arbetskraft. Aaberges m.fl. skattningar gav maximalt en ökning på 2%, medan en mycket försiktig översättning av Blomquists skattningar pekade på minst S%. En del andra undersökningar, t.ex. Hanssons och Stuarts (1986) jämförelse mellan olika länders marginal- skatter och arbetskraftsutbud, ger mer stöd för Blomqvists resultat än Aaberges. En någorlunda välgrundad gissning är att utbudet av arbetskraft på lång sikt ökar med 4—5% mer med en skattereform jämfört med om skattereformen inte genomförs.

För att ge perspektiv åt denna siffra kan nämnas att enligt arbetskrafts- undersökningarna uppgick den genomsnittliga arbetstiden räknat för samtliga sysselsatta under 1988 till 31 1/4 timme per vecka och 84% av befolkningen i yrkesverksamma åldrar deltog i arbetskraften. En effekt på arbetskraftsutbudet i den storleksordning som angavs ovan skulle då t.ex. motsvara en medelarbetstid som är 1 1/4 timmar per vecka längre och en 1/2 procents högre arbetskraftsdeltagande, i jämförelse med hur arbets-

• Sida 142
•  Original

kraftsutbudet skulle utvecklas utan skattereform.

Under åren 1963—81 reducerades den genomsnittliga medelarbetstiden per sysselsatt med sammantaget ca 20%, dvs. med nära 1% per år, som en effekt av arbetstidsförkortningar, längre semester, ökad andel deltidsar- betande m.m.. Efter 1981 har medelarbetstiden istället stigit med sammantaget nära 3%, eller med 0,4% per år i genomsnitt t.o.m. 1988. Till stor del förklaras uppgången av en minskad andel deltidsarbetande, men även de heltidsarbetandes medelarbetstid har stigit. Sett i ett historiskt perspektiv motsvarar således en positiv effekt på arbetskraftsutbudet med 4—5% en relativt kraftig höjning av medelarbetstiden. Men utvecklingen under 1980-talet visar samtidigt att det inte är en orimlig ökning.

I en internationell jämförelse är medelarbetstiden i Sverige, räknat som årsarbetstid per sysselsatt, bland de kortaste. T.ex. beräknas att medelar- betstiden per sysselsatt i Förbundsrepubliken 1987 var 13% längre än i Sverige. Detta har tolkats som att det finns ett stort utrymme för att lägre marginalskatter skulle kunna ge längre medelarbetstid i Sverige. Nu är emellertid en sådan jämförelse inte helt rättvisande eftersom det finns ett samband mellan den kortare medelarbetstiden per sysselsatt och att Sverige har ett jämfört med andra länder mycket högt arbetskraftsdeltagande, vilket bl.a. medför att olika former av betald frånvaro t.ex. föräldraledighet, är relativt hög i Sverige. När det gäller att bedöma den enskilde individens val av arbetstid är det medelarbetstiden räknat per person i arbete, snarare än per sysselsatt, som är den relevanta jämförelsenormen. Detta mått på arbetstid uppgick 1988 till 37,6 timmar per vecka. Om en 4% längre arbetstid helt skulle ta sig uttryck i att enskilda väljer längre arbetstider skulle således detta motvsvara en ökning av medelarbetstiden till 39 timmar per vecka. Även i detta perspektiv är en effekt på arbetskraftsut- budet på 4—5% relativt kraftig.

I vilket tidsperspektiv ökar arbetskraftsutbudet?

Det är rimligt att räkna med att den fullständiga anpassningen till ett nytt skattesystem sker över en ganska lång tidsperiod. Ett ökat arbetskraftsut— bud kommer till stånd genom en rad olika typer av individuella och kollektiva beslut. Det handlar både om att t.ex. i högre grad ta ut övertids- ersättning i pengar än i ledighet och om hur arbetstidsregler formas i avtal och lagstiftning. Sannolikt kan skattereformen komma att påverka arbets- utbudets utveckling under hela 1990—talet.

• Sida 143
•  Original

Hur förloppet över tiden ser ut är avhängigt bl.a. följande tre faktorer.

- Hur lång tid hushållens anpassning av det önskade arbetskraftsutbudet tar. Den här typen av beteendeanpassningar beskrivs ofta som en process där effekten av en förändring är störst efter dess genomförande, för att sedan successivt klinga av. Ett alternativ är en mer S-formad anpassningsprocess. En sådan profil skulle kunna motiveras med att det tar tid för hushållen att inse och ta hänsyn till att det ekonomiska utbytet mellan arbete och fritid har förändrats. - Restriktioner i möjligheten att förändra arbetstid och sysselsättnings- grad. I ett kortsiktigt perspektiv finns begränsade möjligheter till anpassning, t.ex. välja en längre arbetstid i ett befintligt jobb. Ju längre tid som förflyter desto större är möjligheterna att på olika sätt anpassa den faktiska arbetstiden till den önskade. Denna faktor talar därför för en över tiden växande effekt på arbetskraftsutbudet, som så småningom kulminerar och vänder nedåt.

- Den viktigaste faktorn torde dock vara konjunkturläget, eller snarare läget på arbetsmarknaden. Det har sannolikt en stor betydelse för effekten av skattereformen vilket konjunkturläge som råder då den genomförs. Detta utvecklas mer i avsnitt 5.

1990-talet inleds med en reduktion av arbetstiderna som en följd av förlängningen av föräldraledigheten och genomförandet av en sjätte semestervecka. Den sammantagna effekten av båda dessa reformer kan uppskattas till 2 1/2%. Vid frånvaro av skattereform är det också rimligt att räkna med att den stigande medelarbetstiden bromsas upp under 1990- talet, bl.a. som en följd av de senaste årens realinkomstförbättring. Skattereformens effekter skall då ses mot bakgrund av denna referensut- veckling. En total effekt på 4—5% under 1990—talet motsvarar en genom- snittlig årlig tillväxt av medelarbetstiden på ca 0,4%. Skattereformen skulle således kunna leda till att medelarbetstiden fortsätter stiga på samma sätt som under 1980-talet, medan en utebliven skattereform skulle leda till en stagnation av arbetstiden.

4.1.2. Vidare aspekter på effekterna på arbetsmarknaden

Skattereformens betydelse för utvecklingen på arbetsmarknaden handlar inte enbart om effekten på volymen arbetade timmar. Särskilt i ett långsiktigt perspektiv finns det anledning att uppmärksamma effekter vad avser arbetsmarknadens funktionssätt i andra avseenden.

En sådan aspekt är rörligheten på arbetsmarknaden, dvs. benägenheten att byta arbetsgivare och/eller bostadsort (extern rörlighet) eller att byta arbetsuppgifter hos samme arbetsgivare (intern rörlighet). Den samhällsek- onomiska betydelsen av rörlighet på arbetsmarknaden ligger i att en hög grad av rörlighet innebär att utbudet av arbetskraft snabbt kan anpassas till förändringar i arbetskraftsefterfrågans sammansättning som följer av ändrade prisrelationer, produktionsförhållanden etc.. Arbetskraft flyttar lättare över från lågproduktiv till högproduktiv verksamhet. Expansiva

• Sida 144
•  Original

sektorer i ekonomin får lättare att rekrytera arbetskraft. Därmed kan inflationsdrivande flaskhalsproblem undvikas.

Man brukar ofta skilja mellan två slags drivkrafter bakom rörligheten på arbetsmarknaden. Den ena är arbetslöshet eller risk för arbetslöshet ("push-rörlighet"), den andra är möjligheten till ett bättre jobb ("pull- rörlighet"). Det är den senare typen av rörlighet som kan komma att påverkas av skattereformen. Byte av jobb är alltid förenat med en viss uppoffring och kostnad för den enskilde, t.ex. i form av byte av bostad, psykologisk omställning etc., med även en risk att ett nytt jobb inte skall stämma med förväntningarna. Dessa kostnader måste vid en "pull-rörlighet" kompenseras av skillnader mellan jobben bl.a. vad avser lönen.

Empiriska studier av rörligheten på arbetsmarknaden visar att variatio- ner i olika mått på rörligheten till största delen förklaras av konjunkturella variationer i efterfrågan på arbetskraft. Men dessa studier visar också att vid en given efterfrågan på arbetskraft påverkas rörligheten signifikant av löneskillnader mellan olika jobb.

Det är rimligen löneskillnaden efter skatt som har betydelse för beslut om att byta jobb eller arbetsuppgifter. Skattereformen kommer att ha två konsekvenser med betydelse för rörligheten. Den viktigaste är att en reduktion av marginalskatten medför att en viss löneskillnad mellan två jobb räknat före skatt får större betydelse för marginella skillnaden i arbetsinkomst efter skatt. Skattereformen kommer att medföra att det ekonomiska utbytet av att byta mellan två jobb med samma arbetstid men olika lön, förbättras med nära 1/3 för den som får sin marginalskatt sänkt från 47% till 30%. [(1-0.3)/(1-0.47)]. Denna effekt uppstår även om lönestrukturen efter skatt påverkas i begränsad utsträckning av skatterefor- men, vilket hänger samman med att skattereformen fr.a. reducerar progressionen i skatteskalan, marginalskatten reduceras mer än genomsnit- tsskatten. Detta kan antas få en icke obetydlig effekt på rörligheten.

En annan effekt är att vid en given lönespridning före skatt tenderar lönespridningen efter skatt att vidgas något genom att skattens andel av en arbetsinkomst relativt sett reduceras mer för högavlönade jobb än för lågavlönade. Detta gäller åtminstone om löneskillnaden är sådan att den samlade arbetsinkomsten ger beskattningsbara inkomster som med dagens skatter ligger i olika marginalskatteskikt. En invändning är dock att de relativlöner före skatt som kan observeras idag i någon mån har anpassats för att ge en relativlönestruktur efter skatt som står i överensstämmelse med efterfrågan och utbud på arbetsmarknaden. Efter en förändring i skattesystemet skulle det således skapas en tendens för relativlönerna före skatt att anpassas i riktning mot att den relativlönestruktur efter skatt som rådde före skattereformen.

En ökad rörlighet på arbetsmarknaden ger en samhällsekonomiskt effektivare allokering av arbetskraften mellan olika sektorer i ekonomin. Detta är liktydigt med ett nivålyft av produktionen. Men en högre rörlighet kommer även att ge möjlighet till en varaktigt högre tillväxttakt. Expansiva delar av ekonomin kommer att kunna rekrytera arbetskraft och därmed öka produktionen snabbare och till en lägre kostnad eftersom den lönedifferens före skatt gentemot andra sektorer som krävs för att locka

• Sida 145
•  Original

till sig arbetskraft blir mindre. Det går därmed snabbare att anpassa sysselsättningens sammansättning till förskjutningar i efterfrågans sammansättning. 'Iäkten i strukturomvandlingen ökar och risken för en löneinflation som kan följa på snabba strukturförändringar reduceras.

Ett annat område där skattereformen kan få betydelse, om än mycket svåruppskattad, gäller utbildningen. Individens val av omfattning och inriktning på utbildningen påverkas naturligtvis av en lång rad faktorer av social karaktär. Men även den ekonomiska "avkastningen" på utbildning i termer av möjligheten till en högre timlön har betydelse. Analogt med resonemanget ovan kommer en given bruttolöneskillnad mellan olika jobb, som kan tillskrivas olikheter i utbildning, att få ökad betydelse och därmed höja avkastningen på utbildning räknat efter skatt. Särskilt i ett längre tidsperspektiv kan detta komma att ha betydelse för hur många som väljer längre utbildningar och även för val av inriktning på utbildningen. En högre genomsnittlig utbildningsnivå och en mer "produktiv" inriktning på utbildningen ger förutsättningar för en snabbare produktivitetsutveckling och en bättre anpassningsförmåga på arbetsmarknaden.

4.1.3. Arbetskraftsutbud, löneutveckling och investeringar

Utbudseffekten

En ökad tillgång på arbetskraft bör verka dämpande på lönekostnadsut- vecklingen. Konkurrensen om arbetskraft minskar. Risken för överskotts- efterfrågan och snabb löneglidning på delar av arbetsmarknaden reduceras när möjligheten att höja arbetstidsuttaget ökar. I ett läge med brist på arbetskraft bör en snabbare tillväxt av arbetskraft kunna ha en tydlig effekt på löneökningstakten.

Hur stor betydelse en utbudsökning skall tillmätas vid en mer balanse- rad situation på arbetsmarknaden är emellertid inte klart. I teoretiska och empiriska modeller av löneutvecklingen påverkas denna av arbetskraftsut- budet genom variationer i arbetslösheten. Empiriska studier visar att en höjning av arbetslösheten har en klart dämpande effekt på löneökningstak- ten. Men den utbudsökning som kan förväntas följa av en reformerad inkomstbeskattning kan förmodas i ganska ringa utsträckning ta sig uttryck i en öppen arbetslöshet, i den mån den inte direkt svarar mot en ökad sysselsättning. Detta gäller särskilt om merparten av utbudsökningen tar formen av önskemål om längre arbetstider. Då blir resultatet snarare en ökad undersysselsättning eller latent arbetslöshet. En sådan uppgång har förmodligen en mindre dämpande effekt på lönerna än vad en ökad öppen arbetslöshet skulle ha.

Två hypoteser om marginalskatten

Men skattereformen kommer att påverka den framtida lönebildningen oberoende av effekterna på arbetskraftsutbudet. En ofta förekommande hypotes är ju att lägre marginalskatter dämpar löneutvecklingen därför att det krav på bruttolönökning före skatt som krävs för att uppnå en viss real löneökning efter skatt reduceras. Ett sådant resonemang finns också i

• Sida 146
•  Original

direktiven till inkomstskattekommittén. Med 47% marginalskatt och 4% inflation krävs det en bruttolöneökning på 9,4% för att få ut reallöneök- ning på 1%, medan en marginalskatt på 30% reducerar kravet på brutto- löneökning till 7,1%. Detta talat för att lönekraven dämpas.

Problemet är att detta resonemang kan vändas till sin motsats. Med lägre marginalskatter blir ett givet krav på löneökning efter skatt "billigare" för arbetsgivaren i form av lönekostnadsökning före skatt och därmed minskar risken för negativa effekter på sysselsättningen. Detta minskar incitamenten för de fackliga organisationerna att hålla tillbaka netto- lönekraven.

Avgörande för vilken av dessa hypoteser som är den mest relevanta är vilken faktor som är den drivande bakom lönekraven: hur stor löneökning som uppnås efter skatt eller hur mycket arbetsgivaren och arbetsmarknad- en "tål". 'Iboretiskt går det därför inte att dra någon bestämd slutsats om att lägre marginalskatter dämpar löneökningstakten.

Kompensationskrav

Tidigare antyddes att skatteeffekter rimligen beaktas vid lönesättningen för ett jobb, dvs. skattesystemet påverkar i någon utsträckning relativlönestruk- turen före skatt. En marginalskattesänkning enligt förslaget i PM 100 innebär initialt att spridningen i relativ lön räknat efter skatt vidgas. Detta skapar en tendens till utjämning av relativlönerna före skatt, dvs. lågavlöna- de kommer att kräva en kompensation. En sådan löneutjämning är till viss del marknadskonform, dvs förenlig med utbud och efterfrågan på olika typer av arbetskraft, just därför att lönerna anpassats till skatterna. Denna utjämningstendens förstärks om utbudet av arbetskraft ökar särskilt mycket bland högavlönade. Problemet är att det kan vara svårt att uppnå en löneutjämning utan att den genomsnittliga löneökningstakten blir högre.

Investeringar och produktion

Sammantaget förefaller de argument som kan anföras för att skatterefor- men skall ha en dämpande effekt på lönekostnadernas utveckling väga tyngre än argumenten emot. Men sannolikt är effekten inte så betydelsefull som ibland görs gällande.

En lägre löneökningtakt innebär en bättre utveckling av den svenska konkurrenskraften. Detta bör i sin tur medföra högre investeringar och produktion i Sverige i jämförelse med en utveckling utan skattereform.

På riktigt lång sikt kommer alltid ett högre arbetskraftsutbud att motsvaras av en högre sysselsättning. Detta leder också till en motsvarande anpassning av kapitalstocken. En sänkning av lönekostnaderna i relation till kapitalkostnaderna medför att produktionen tenderar att använda mer arbetskraft och mindre kapital. Produktionen blir mer arbetskraftsintensiv. Men en högre sysselsättning per kapitalenhet måste få till konsekvens att kapitalstockens produktivitet stiger.

En höjning av kapitalets produktivitet är liktydig med en höjd real avkastning på investeringar i Sverige. Detta gör att investeringar blir mer

• Sida 147
•  Original

lönsamma, därför att avkastningen på dessa stiger. På lång sikt tenderar värdet av det produktionstillskott som en ökning av kapitalstocken åstadkommer, värdet av kapitalets marginalprodukt, att vara lika med kostnaden för kapital, d v s räntan. För en liten öppen ekonomi kan kapitalkostnaden, avkastningskravet, betraktas som internationellt bestämt och sålunda given. Det ökade arbetskraftsutbudet skapar således en positiv differens mellan den faktiska avkastningen på kapital och det krav på avkastning som investerare både i Sverige och utomlands ställer. Detta skapar förutsättningar för en snabbare tillväxt av kapitalstocken, dvs. investeringsnivån stiger. Denna acceleration av kapitalstockens tillväxt kommer att fortgå tills dess att kapitalstocken blivit så stor att den marginella avkastningen har återförts till avkastningskravet.

I direktiven till utredningen om reformerad inkomstbeskattning anges som ett mål med förändringarna i skattesystemet att de skall bidra till att höja hushållssektorns sparande. Det anges vidare att ett ökat hushållssparande är en förutsättning för en nödvändig ökning av de totala investeringarna i ekonomin. Bakom principen om Iikformigheti kapitalinkomstbeskattningen ligger vidare tanken att sparandet skall styras mot mer produktiva former än vad dagens skattesystem ger upphov till, med innebörden att en förändrad allokering av sparandet har en motsvarighet i kapitalbildningens fördelning på olika sektorer med olika produktivitet.

Hushållens sparande innefattar i detta sammanhang såväl finansiellt sparande i räntebärande tillgångar eller aktier, som realt sparande, eller snarare investeringar, i fastigheter och varaktiga konsumtionsvaror. Inköp av varaktiga konsumtionsvaror registreras som konsumtion men bör i detta sammanhang betraktas som investeringar.

Hur beskattningen av kapitalinkomster påverkar hushållens sparande finns behandlat i två underlags-PM till inkomstskatteutredningen, dels av Krister Andersson, dels av Jonas Agell och Per-Anders Edin. Vidare görs i PM 59 av Jörgen Appelgren en uppskattning av hur förslagen till förändringar i kapitalinkomstbeskattningen skulle kunna påverka hushållens sparande. Av dessa rapporter, och annan litteratur på området, går att dra några viktiga slutsatser om skatternas effekter på sparandet.

Dagens beskattning av kapitalinkomster medför att skattebelastningen varierar kraftigt mellan olika sparformer. Detta innebär att även om olika former av sparande ger samma avkastning före skatt så är det mycket stora skillnader i avkastning mellan dem efter skatt. Ett annat sätt att formulera detta är att det krav på avkastning före skatt som ställs på olika former av sparande för att uppnå en given avkastning efter skatt varierar kraftigt. Dessa skillnader i avkastningskrav vidgas vid en högre inflationstakt och vid en högre marginalskattesats. Det är vidare så att en lånefinansiering av sparandet sänker avkastningskravet före skatt.

Dessa skillnader i avkastning efter skatt uppkommer därför att

• Sida 148
•  Original

principerna i den skattemässiga beräkningen av inkomst av kapital skiljer sig mellan olika typer av sparande. Avkastningen på vissa former av sparande beskattas nominellt, dvs. utan hänsyn till inflationen, medan den för andra former i princip beskattas realt. Vissa former av kapitalavkast- ning är helt skattebefriad.

En jämförelser mellan olika sparformer visar att dagens skattesystem leder till att sparande i egna hem och varaktiga konsumtionsvaror ger högre real avkastning efter skatt än sparande i finansiella tillgångar givet att avkastningen före skatt är lika stor. Vidare medför en lånefinansiering av realt sparande att den reala avkastningen efter skatt på det egna kapitalet kan bli högre än vid egenfinansiering och fr.a. att skillnaden i avkastning före och efter skatt vidgas ytterligare.

Det är rimligt att dessa skillnader i avkastning som skapas av skattesys- temet också har en effekt på hushållens val av sparande. Den empiriska undersökning som redovisas i Agell-Edin:s PM, liksom den historiska utvecklingen, ger också stöd för att så är fallet. Under 1970-talet var inflationstakten och marginalskatterna högre än under 1960-talet, vilket gav mer gynnsamma villkor för det reala sparandet i jämförelse med finansiellt sparande. Under 1970-talet steg också hushållens reala sparkvot, medan den finansiella sparkvoten sjönk. Under 1980-talet har inflationstakten varit lägre samtidigt som skattereformen 1982 medförde en reduktion av de i detta avseende relevanta marginalskattesatserna. Fram till 1985 innebar också utvecklingen en kraftig nedgång av det reala sparandet medan det finansiella steg något. Därefter har det finansiella sparandet reducerats markant, men detta hänger troligen främst samman med en annan aspekt på hushållens sparande, nämligen slopandet av flera kvantitativa regleringar på kreditmarknaden.

De förändringar i skattesystemet som föreslås i PM 100 kan förväntas medföra bl.a. att

1. Den reala lånekostnaden efter skatt blir markant högre, genom att Iåneräntor dras av mot en betydligt lägre skattesats än i dagens skattesystem. Vid en sexprocentig inflationstakt är den reala kostnaden efter skatt för ett lån som kräver en ränta på 12% med dagens skattesystem 0,4% [(1-0,47)* 12 - 6]. I ett reformerat skattesystem skulle motsvarande kostnad uppgå till 2,4%,[(1-0,3)*12 - 6]. Detta kommer att medföra att den reala kostnaden efter skatt för belånade varaktiga konsumtionsvaror stiger påtagligt, vilket rimligen leder till en minskad efterfrågan på dessa och således ett i detta avseende minskat sparande.

2. Vad gäller det finansiella bruttosparandet påverkas detta av två motverkande förändringar. En effekt av skattereformen är att avkast- ningen på fullt beskattat sparande stiger, genom att t.ex. intäktsräntor beskattas med 30% istället för med marginalskatten. Denna effekt är större ju högre marginalskatten är i dagens system. Samtidigt medför basbreddningen i beskattnigen av kapitalinkomster att avkastningen på idag obeskattat sparande (sparande med avkastning under sparavdraget, allemanssparande och pensionssparande) försämras. Det är därför oklart

• Sida 149
•  Original

vilken nettoeffekten på villkoren för finansiellt bruttosparande kan bli. Enligt Appelgrens PM försämras villkoren för ungefär 50% och förbättras för 30% av hushållens finansiella sparande räknat på olika sparformers andelar av hushållens löpande bruttosparande under de senaste åren. Eftersom sparandets fördelning på olika former har anpassats till dagens regler kan dessa siffror inte översättas till förhållanden efter en eventuell skattereform. Sannolikt är effekten på bruttosparandet tämligen marginell.

3. Kostnaden för innehav av eget hem, både vad beträffar villor och bostadsrätter, stiger vid dagens priser dels genom att värdet av ränteavdrag minskar, dels genom en högre löpande beskattning. Till skillnad från vad som är fallet för varaktiga konsumtionsvaror uppstår en kapitaliseringseffekt, dvs. att villa- och bostadsrättsmarknaderna reagerar på stigande boendekostnader genom att priset på egna hem tenderar att sjunka som en följd av minskad eftefrågan.

Till bilden hör dock att enligt PM 100 skall även räntesubventionerna till hyresrätter reduceras med hänsyn till att värdet av ränteavdrag för villa- och bostadsrättslån minskar. Detta innebär att boendekostnaden även för hyresrättslägenheter stiger, vilket håller tillbaka en eventuell förskjutning i boendeefterfrågans sammansättning till nackdel för villor och bos- tadsrätter.

Generellt högre boendekostnader kan emellertid förväntas medföra en generellt lägre efterfrågan på bostäder. En motverkande faktor är dock den tillväxt i hushållens disponibla inkomster som följer av skattesänkningen i sig, men även av ett ökat arbetskraftsutbud och arbetsinkomster, som genererar en positiv inkomsteffekt på efterfrågan på bostäder.

Skattereformen kommer sannolikt att innebära ett prisfall på fas- tighetsmarknaden jämfört med en utveckling utan skattereform, även om det inte behöver bli betydande. Lägre fastighetspriser kommer, även på lång sikt, att i sin tur resultera i en mindre omfattning på ny- och ombyggnad av bostäder. Därmed blir hushållens reala sparande lägre.

Sammantaget innebär skattereformen att det kommer att ske en utjämning av skillnaderna i skattebelastning mellan olika sparformer. Detta kommer sannolikt att resultera i en långsiktig förskjutning i hushållens sparande från realt till finansiellt sparande, fr.a. genom en minskad skuldsättning. Innebörden i detta är således att hushållens efterfrågan på krediter minskar liksom deras investeringar i fastigheter och varaktiga konsumtionsvaror. Samtidigt kan banksparande, aktiesparande m.m. komma att öka i någon mån. Som framgår av Appelgrens PM är det däremot i praktiken inte möjligt att beräkna hur summan av finansiellt och realt sparande i hushållssektorn kan komma att påverkas.

4.2.2. Det internationella beroendet och investeringarna

I ett tillväxtperspektiv är det primärt inte skatteförändringarnas effekter på sparandet som är det intressanta utan effekterna på investeringarna och

• Sida 150
•  Original

därmed på tillväxten av produktionskapitalet. Den centrala frågan är därför vilket samband som råder mellan å ena sidan förändringar i sparandet och å andra sidan nivån och inriktningen på investeringarna. Denna fråga finns teoretiskt analyserad i en underlags—PM till inkomstskattekommitten av Peter Englund.

Det framgår där att den faktor som avgör vilka effekter en sparan- deförändring kan få på investeringarna är graden av integration mellan svensk och internationell kapitalmarknad. Med internationell integration avses då hur lättrörligt finansiellt och realt kapital är över gränsen. Detta rymmer två aspekter, dels möjligheterna att finansiera investeringar i Sverige på den internationella kapitalmarknaden, dels utrymmet för företag att välja lokalisering av reala investeringar till Sverige eller till utlandet.

I en sluten ekonomi, där den inhemska kapitalmarknaden är helt avskärmad från utlandet, skulle ett ökat finansiellt sparande inom hushållssektorn medföra att utbudet av kapital ökade. Detta skulle i sin tur ge en lägre räntenivå och stimulera investeringarna, genom att företagens finansieringskostnader blev lägre. Hushållens sparande skulle således i högre utsträckning absorberas i företagssektorn.

I en öppen ekonomi, med en fullt integrerad kapitalmarknad, förehåller det sig annorlunda. Genom att företag kan välja var de vill investera kommer kravet på förväntad avkastning på investeringar räknat efter skatt att vara internationellt bestämt. På motsvarande sätt kommer räntenivån att vara helt internationellt bestämd. Detta medför att om det inhemska sparandet ökar, som en följd av en förändrad beskattning av kapitalinkoms- ter, så har detta ingen effekt på räntenivån och därmed inte på investe- ringarna. Sparande och investeringsbesluten är helt separerade.

I en sådan ekonomi är det ur skattesynpunkt en avgörande skillnad mellan skatter på kapital som används i Sverige respektive skatter på kapital som ägs i Sverige. Denna distinktion finns utredd bl.a. av Ingemar Hansson (1986). Ur tillväxtsynpunkt är det frågan om hur det kapital som används i Sverige påverkas vid en skatteförändring som är den relevanta. Detta kapital påverkas enbart av sådana skatter som skapar en skillnad mellan avkastningen före och efter skatt på investeringar i Sverige. Om skatten på använt kapital sänks så medför detta att avkastningen efter skatt från inhemska investeringsprojekt initialt blir högre än det internationellt bestämda kravet på avkastning efter skatt. Detta leder i sin tur till att inhemska och utländska företag finner det mer lönsamt att investera i landet, det uppstår en real kapitalimport och ökade investeringar. Denna process kommer att fortgå tills dess att avkastningen efter skatt återförts till den internationellt bestämda normen.

En förändring av beskattningen av kapital som ägs av inhemska hushåll kommer inte att ha motsvarande effekt. De påverkas inte av om avkastnin- gen härrör från investeringar inom eller utom landet. Om skillnaden i avkastning före och efter skatt reduceras kommer det att kunna leda till ett ökat sparande, men eftersom inhemska investeringar inte blivit mer förmånliga relativt utlandet kommer detta sparande att erbjudas den internationella kapitalmarknaden. Investerarna påverkas övurhuvudtaget inte eftersom kapitalkostnaden avgörs av den internationellt bestämda

• Sida 151
•  Original

räntan.

Beskattning av ägt kapital är därför en beskattning av sparande medan beskattningen av använt kapital är liktydigt med beskattning av investerin- gar. Den skatt som träffar avkastningen på kapital som används i Sverige bestäms av företa gsbeskattningen, medan den personliga kapitalinkomstbe- skattningen avser just skatt på kapital som ägs i Sverige. Slutsatsen av ett antagande om en fullständig internationell integration skulle då vara att reformen i PM 100 inte direkt skulle påverka investeringarna. Dessa skulle istället beröras av de skatteförändringar som kan komma att föreslås av företagsskattekommitten.

Frågan är då hur rimligt ett antagande om internationell integration på kapitalmarknaden är. Här förefaller finnas utrymme för olika tolkningar. Krister Andersson pekar i sin underlags-PM på att en jämförelse mellan olika länder visar en stark samvariation mellan sparandet och investeringar, vilket inte borde vara fallet vid en integration. Han finner också att företagens val av finansiering mellan inhemskt och utländskt kapital inte förefaller överensstämma med vad som borde följa vid en integrerad kapitalmarknad. Han drar därför slutsatsen att kapitalmarknaden inte är helt integrerad. En förändring i inhemskt sparande borde då påverka räntan och investeringarna. Englund menar å sin sida att dessa obser- vationer bl.a. kan vara följden av valutaregleringen. Ett avskaffande av valutaregleringen skulle därför ge ökad relevans åt ett antagande om internationell integration.

Men även vid en fullständig internationell integration finns det likväl mekanismer som ger ett direkt samband mellan sparande och investeringar.

Det ena gäller egna företagare. En egen företagare överväger sannolikt i ganska liten utsträckning investeringar i andra länder och han kvarstår som inhemsk ägare av kapitalet. Sparande och investeringsbeslut samman- faller, likaså sammanfaller beskattning av ägt och använt kapital. En utvärdering av hur skattereformen totalt sett kommer att påverka investe- ringar i mindre företag måste därför beakta både företagsbeskattning och inkomstbeskattning.

Den andra mekanismen som förbinder sparande och investeringar vid en internationell integration är bytesbalansrestriktionen. En höjd in- vesteringsnivå vid ett givet sparande leder detinitionsmässigt till en försvagning av bytesbalansen. Om bytesbalanssaldot uppfattas som en viktig ekonomisk-politisk indikator, hålls investeringarna tillbaka med hänsyn till bytesbalansen. En skatteförändring som höjer hushållens finansiella sparande påverkar i sig bytesbalansen positivt. Detta skapar därför ett utrymme att med bibehållande av extern balans släppa fram en högre investeringsvolym. Ett alternativt sätt att se detta skulle vara ett ökat sparande skapar en press uppåt valutan, vilket ger utrymme för en lägre ränta i Sverige och därmed högre investeringar.

Dessa överväganden indikerar att effekterna på kapitalbildningen torde vara tämligen begränsade vad gäller de förändringar som föreslås inom ramen för inkomstskattekommitten. Men denna slutsats gäller den direkta effekten på investeringarna, under förutsättning att andra förhållanden i ekonomin är oförändrade. Som framgick av föregående avsnitt är det

• Sida 152
•  Original

sannolikt att de föreslagna förändringarna i inkomstbeskattningen på lång sikt kan komma att få påtagliga effekter på arbetsmarknaden, genom ett ökat utbud av arbetskraft och en höjd arbetsproduktivitet. Dessa föränd- ringar kommer i sin tur att påverka investeringsnivån.

5 Effekten i ett stabiliseringspolitiskt perspektiv

6 Sammanfattning

Beskattning är alltid förenad med en samhällsekonomisk kostnad, därför att skatter skapar en skillnad mellan det privatekonomiska och det

• Sida 158
•  Original

samhällsekonomiska utfallet av beslut om t.ex. arbetsutbud, sparande, konsumtion etc.. Syftet med de förslagna förändringarna av inkomstbe- skattningen är att reducera den samhällsekonomiska kostnaden genom att bredda skattebaserna och sänka skattesatserna.

Den empiriska kunskap som kan ligga till grund för en kvatitativt inriktad analys av skattereformens effektes i dessa avseenden är dock begränsad. Syftet med denna bilaga har därför varit att identifiera några av de faktorer och samband som är centrala vid en bedömning av reformens samhällsekonomiska konsekvenser snarare än att precisera hur stor dessa effekter kan bli.

Det är möjligt att dela upp de effekter en skattereform kan ha på samhällsekonomin tre olika aspekter eller utvärderingskriterier. Med utgångspunkt från dessa tre kriterier kan de troliga effekterna sammanfat- tas enligt följande.

Ur statsfinansiell synvinkel innebär skattereformen en ökad effektivitet i beskattningen, samma skatteintäkter kan dras in med lägre skattesatser. Den innebär också en högre grad av stabilitet i beskattningen genom att den gradvisa erodering av skattebaserna som har kunnat iakttas bör kunna bromsas upp.

Ur ett välfärdsperspektiv innebär skattereformen en ökad välfärd för hushållen genom att reducera snedvridningar avseende bl.a. deras val av arbetskraftsutbud, rörlighet mellan olika jobb, utbildningsval och val mellan olika former av sparande. Däremot går det inte att avgöra om skatterefor- men kommer att reducera snedvridningar vad gäller hushållens val mellan sparande och konsumtion eller mellan olika typer av konsumtion.

För produktionen innebär skattereformen med stor sannolikhet en ökad tillgång på arbetskraft, ett ökat finansiellt hushållssparande och en ökad produktivitet. Utbudet av arbetskraft har uppskattats kunna öka med 4—5%. Effekterna på lönekostnaderna är inte självklara, men en dämpande effekt är sannolik.

Det är således sannolikt att skattereformen i dessa tre avseenden kan få påtagliga och positiva effekter i ett långsiktigt perspektiv, även om storleksordningen inte går att precisera. Ett ökat arbetskraftsutbud kommer också att stimulera en ökad kapitalbildning. Produktionsnivån kan komma att lyftas med som mest lika mycket som arbetskraftsutbudet. Också för den långsiktiga tillväxttakten torde skattereformen komma att få positiva effekter. Rörligheten och flexibiliteten i ekonomin kan förväntas öka, liksom lönsamheten i utbildning.

Även om motiven för skattereformen är dess positiva effekter på längre sikt det är det viktigt att belysa också vilka konsekvenserna i ett mer kortsiktigt stabiliseringspolitiskt perspektiv kan bli.

Skattereformen torde komma att ge en direkt engångseffekt på priser och löner. De sänkta inkomstskatterna verkar sannolikt initialt dämpande på löneökningarna, vilket i sin tur verkar dämpande på prisökningarna. Breddningen av basen för mervärdeskatten innebär emellertid en engångs- höjning av prisnivån, som i viss mån kommer att motverka skattesänk- ningens initialt dämpande effekt på lönerna. På längre sikt är det sannolikt

• Sida 159
•  Original

att den förstärkta utbudssidan i ekonomin, — som skattereformen leda till, har vissa dämpande effekter på löne- och prisökningarna.

Vidare torde skattereformen komma att öka efterfrågan i ekonomin genöm att direkt och indirekt stimulera privat konsumtion, export och investeringar. Även produktions- kapaciteten väntas emellertid öka. Därmed torde skattereformen leda till en högre tillväxt än vad som blivit fallet utan reform. Tillväxteffekten torde dock bli måttlig på kort sikt.

Den ökade efterfrågan medföra en höjd import. Genomförda beräk- ningar indikerar emellertid att exportvolymen p.g.a. förstärkta konkur- renskraft växa mer än importvolymen. Den nominella bytesbalansen kan emellertid komma att till en början försvagas till följd av skattereformen I den mån skattereformen resulterar i lägre löneökningar beräknas det finansiella sparandet i den offentliga sektorn de första åren försämras. Detta beror på den mindre tillväxt i skattebasen som nettot av de lägre löneökningarna och ökade arbetstimmarna bedöms ge upphov till. På längre sikt bör emellertid ökningen i BNP-tillväxten innebära att den offentliga sektorns finansiella sparande förbättras.

• Sida 160
•  Original

1 Inledning

Frågan om vilka inkomster som skall ingå i skattebasen har varit föremål för diskussion i alla tider. Bland skälen för beskattning över huvud taget finner vi såväl stabiliseringspolitiska och effektivitetshöjande som fördel- ningsmässiga motiv. Men vi möter också motargument skatter är destabiliserande och skapar en ineffektiv resursanvändning, och fördel- ningspolitiska mål är svåra att nå eller rent av motverkas av skatter.

Frågan om kapitalbeskattning blir speciellt intressant, om en jämn inkomstfördelning är önskvärd, då arbetsinkomsterna är relativt jämnt fördelade. Kapitalbeskattningens påverkan på effektiviteten i ekonomin måste beaktas. För att nå en effektiv allokering av kapital måste privat- ekonomisk lönsamhet avspegla den samhällsekonomiska lönsamheten. En allokering baserad på privatekonomisk lönsamhet behöver inte nödvändigt- vis vara samhällsekonomiskt optimal. Skatter som baseras på transaktioner innebär emellertid att en skattekil1 uppkommer vilket medför en indirekt kostnad. Beskattningen gör att avkastning före och efter skatt skiljer sig åt. En kapitalallokering som baserar sig på nettoavkastningen kan därför resultera i en inoptimal resursanvändning, dvs. en annan allokering hade varit att föredra ur samhällsekonomisk synvinkel. Man talar om att skatten ger upphov till snedvridningar.

Sådana snedvridningar är inte de enda kostnader som kapitalbeskattning ger upphov till. Man kan t.ex. nämna de direkta kostnaderna för ad- ministration. En annan kostnad är kostnaden för den enskilde att leva upp till lagar och förordningar. Det tar resurser i anspråk att samla och delge myndigheter information. Bland ekonomer får snedvridningar stor uppmärksamhet. Skälen är uppenbara, ineffektiviteter, om än relativt små för den enskilde, leder till stora samhällsekonomiska förluster i form av ändrad tillväxt och fördelning.

Jag diskuterar tre områden där snedvridningar förekommer. Först beskriver jag skattebehandlingen av olika investeringsobjekt. Vi kan konstatera att kapitalinkomstskatten snedvrider individens intratemporala beslut, dvs. vad man investerar i påverkas. Beskattningen påverkar också individens intertemporala beslut dvs. hur mycket han kommer att spara. Ur

1 Skattekilen kan defineras som s där är den reala avkastnin en efter . . . P" .? g ekonomiskt korrekta avskrivningar men fore skatt och s motsvarande avkast- ningen efter skatt. Om vi ställer Skattekilen i relation till p erhålles ett uttryck för den effektiva skattesatsen.

• Sida 172
•  Original

används så effektivt som möjligt. Om inga externa effekter föreligger bör skattesystemet påverka kapitalallokeringen så lite som möjligt. Beskattnin- gen av kapital har inte bara temporala utan också intertemporala effekter. Dessa effekter behandlas i avsnitt 4. När en individ bestämmer hur stor del av inkomsten som skall konsumeras respektive sparas tar han hänsyn till skattekonsekvenserna. Eftersom inhemskt sparande tillsammans med inflöden av utländska investeringar påverkar utvecklingen av kapitalstocken kan en snedvridning av sparandebeslutet ha långsiktiga effekter på ekonomisk tillväxt.

Sedan beskriver jag indirekta kostnader av kapitalbeskattning. I denna studie kommer jag att framför allt beröra effektivitetsaspekterna av kapitalbeskattning. Det innebär emellertid inte att andra aspekter är ointressanta eller av underordnad betydelse.

Slutligen behandlas de internationella aspekterna av kapitalbeskattning. Som ett resultat av kapitalbeskattningen kan stora kapitalflöden uppstå över gränserna. Detta får effekter på räntenivåer, växelkurser och inflationstakt. Under senare år med stora skattereformer i flera länder har det blivit alltmer uppenbart hur betydelsefulla de internationella aspekterna är. Det finns en ökad förståelse för att inte bara förändringar av mervärde- skatt och import/exportavgifter utan även inhemska inkomstskatter är av central betydelse. Analysen börjar med definitioner av några grundläggande

begrepp.

2 Några grundläggande begrepp

I en ekonomi har vi tusentals varor och priset på en vara kan påverka priset på en annan vara. Dessutom kan en skatt på en vara indirekt drabba en produktionsfaktor eller en inkomstgrupp. 'Iä t.ex. en vara som är arbetsintensiv i sin framställning och som dessutom kräver en typ av arbetskraft som betalas relativt lite jämfört med andra grupper. En sådan varuskatt medför minskad efterfrågan på just den gruppen av arbetare och har därför fördelningspolitiska aspekter. Man talar här om skattens incidens, dvs om vem som slutligen bär bördan av skatten.

För att diskutera skatters effekter på sparande i den svenska ekonomin måste vi explicit beakta kapitalflöden över gränserna. Forskningen på detta område befinner sig alltjämt i ett begynnelseskede. Incidenseffekten blir annorlunda i en öppen ekonomi än i en sluten. Incidensen av en skatt har flera viktiga aspekter. Förutom omallokering av skattebördan mellan individer kan skatten få dynamiska effekter. Detta är speciellt viktigt inom kapitalbeskattningen eftersom den är så nära sammanbunden med tillväxten i en ekonomi.

Varje typ av beskattning medför att köpkraft tas från skattebetalaren och överförs till det allmänna. Förutom att själva överföringen i sig påverkar konsumenten kan skatten påverka valet mellan olika varor, aktiviteter eller placeringar. För att belysa skatters effekt på konsum- tionsvalet talar man om inkomst- och substitutionseffekt. Inkomsteffekten uppkommer eftersom skatter minskar möjligheten att köpa andra varor och med en mindre inkomst kan individen komma att ändra sina beslut.

• Sida 173
•  Original

Inkomsteffekten ger inte i sig upphov till en ineffektivitet. Substitutionsef- fekten uppstår när skatten påverkar relativpriserna och därigenom medför att individen ersätter en vara med en annan eller en aktivitet med en annan aktivitet pga beskattningen. Substitutionseffekten uppkommer genom att priserna före och efter skatt skiljer sig åt. Den kan öka eller motverka effektivitet beroende på om skatten ändrar på priserna så att de ligger närmare eller längre ifrån den samhällsekonomiska kostnaden för varan eller aktiviteten. Det är substitutionseffekten som leder till snedvridningar och indirekta kostnader för beskattningen. Om individerna gör en privatekonomisk optimering som inte sammanfaller med den samhällseko- nomiska t.ex. på grund av externa effekter, kan skatteeffekten vara välfärdshöjande för samhället som helhet. Beskattningens konsekvenser på konsumtionsvalet gäller naturligtvis analogt för producenter i deras val av insatsvaror och produktionsfaktorer. En skatt på en miljöförstörande aktivitet kan därför öka effektiviteten.

Ytterligare ett viktigt begrepp är kapitaliseringen av en skatt. Värdet av en tillgång beror på dess avkastning, både monetär och icke-monetär. Om en skatt påverkar avkastningen på en tillgång kan även marknadsvärdet på tillgången ändras, man säger att skatten kapitaliseras. Vid en skatteföränd- ring kan det röra sig om mycket stora förändringar i tillgångars värde och detta kan i sig vara ett hinder för en omläggning av skattesystemet. Om en tillgång ger en årlig fast avkastning på 10 % och om tillgången har ett marknadsvärde på 100 000 kronor medför en ökad beskattning motsvaran- de 2 procentenheters avkastning att marknadsvärdet på tillgången faller till 80 000. Vid det marknadsvärdet motsvarar avkastningen åter 10 % av marknadsvärdet. Ett konkret exempel på detta är att priserna för villor påverkas delvis av de ränteavdrag som villaägarna kan göra. Vid en omläggning av skattesystemet måste man beakta förändringarna i olika tillgångars värde.2 Med dessa grundläggande begrepp bakom oss kan vi nu diskutera kapitalbeskattningen och dess effekter. Jag koncentrerar mig på hur den enskilde individens incitament påverkas av beskattningen och betonar inte den samhällsekonomiska effektiviteten i allmänhet.

3 Beskattning och kapitalplacering

Kapitalbeskattning påverkar individens incitament för olika investerings- objekt, finanseringsval och riskfördelning. Varje beskattning relaterad till avkastningen resulterar i inlåsningseffekter och effekter på människors val. Ett skattesystem som behandlar olika investeringobjekt olika leder dessutom till allokeringseffekter mellan tillgångarna och därmed till olika pris- och kapitaliseringseffekter. Dessa effekter förstärks av ökad inflationstakt och progression i skatteskalan.

När en individ söker den bästa placeringen för sina sparmedel tar han hänsyn till vilken placering som ger den högsta avkastningen efter skatt. Det är därför viktigt att förstå hur mycket skattesystemet påverkar

2 Se sou 1982:3 bilaga 6.

• Sida 174
•  Original

avkastningen från olika investeringsobjekt. Även utan skatter skulle inte alla avkastningar vara lika eftersom det finns olika risknivåer och individen kan ha speciella preferenser för en placeringsform. Om så inte är fallet skulle avkastningen vara lika till en viss ränta plus en riskpremie. I nästa avsnitt beskrivs dessa effekter med konkreta räkneexempel. Därefter behandlar vi fördelningspolitiska aspekter och slutligen diskuterar vi andra allokeringeffekter som kapitalbeskattningen ger upphov till.

3.1 Beräkning av skattekilar

Ett skattesystem som ger upphov till stora skillnader mellan brutto- och nettoavkastning för olika placeringar och påverkar allokeringen av kapitalet genom att incitamenten påverkas.3 Förändrad Skattesituation över livscykeln medför dessutom att olika placeringar kommer att vara mest lönsamma vid olika tidpunkter i ens liv. Den effekten förstärks ofta ytterligare av riktade erbjudanden från samhället (t.ex. 5 procentenheter högre avkastning för ungdomar under 25 års ålder som sparar på allemanssparkonto). Vi kan därför förvänta oss att skattesystemet ger upphov till såväl allokativa som fördelningsmässiga effekter.

För att belysa skattens betydelse för erhållen avkastning från olika sparformer beräknar jag nedan skillnaden mellan en given bruttoavkastning och nettoavkastningen efter skatt. Analysen är partiell och avsedd att studera individers sparandeincitament och val av sparandeformer. Ett likartat beteende hos många individer kan medföra att såväl relativpriserna som de faktiska skattereglerna ändras över tiden. Sådana aspekter beaktas inte i analysen som närmast har karaktären av räkneexempel. Ett vanligt antagande är att individerna kräver samma nettoavkastning efter skatt på olika placeringar. För vissa sparformer indikerar jag därför vilken bruttoavkastning som krävs för att erhålla en given nettoränta.

Jag analyserar placeringar i bank, aktier, fastigheter, pensionsförsäk- ringar samt i varaktiga konsumtionsvaror. När det gäller beskattningskon- sekvenserna av ett investerings-beslut är det viktigt att studera skat- tesituationen inte bara på personnivå utan också på företagsnivå. Investeraren har i princip flera olika sätt att få till stånd en investering. H6 6an kan "direktinvestera" dvs. han köper själv tillgången. Han kan också låta en intermediär göra själva investeringen t.ex. ett företag i vilket han köpt aktier eller på annat sätt bidragit till finansieringen. Hans avkastning påverkas därför också av företagsbeskattningens utforming.

För att illustrera hur olika tillgångar beskattas skall vi beskriva en individs olika placeringar. Inkomsterna avser 1988 och skatten beräknas enligt de regler som gäller för det inkomståret. Marknadsräntan antar vi är given och lika med 8 %. Inflationstakten antas uppgå till 4 %. Avkast- ningen korrigerad för inflation, den s.k. reala avkastningen, uppgår alltså till 4%. Vi antar vidare att den personliga marginalskattesatsen i in- komstskattesskalan i våra exempel uppgår till 75 %. I en sammanfattande

3 sou 1978:13 bilaga 2.

• Sida 175
•  Original

komstskattesskalan ivåra exempel uppgår till 75 %. I en sammanfattande tabell redovisas resultaten även för 50 % marginalskatt och en annan inflationstakt (2 %).

3.1. ] Banksparande

Utöver köp av konsumtionsvaror har vår individ i exemplen — låt oss kalla honom för X — valt att göra en hel del andra investeringar samt att placera en del pengar i bank. Räntan på vanligt bankkonto är 8 % och vi antar att allemanssparkontot också ger 8 %.4 X medges vid taxeringen ett sparavdrag på 1 600 kronor vilket medför att endast belopp över 20 000 kronor blir effektivt beskattade. Hans reala avkastning uppgår därför till 4 % för banktillgodohavandet upp till 20 000 kronor och därefter till -2,0 %.5 Detta resultat återges liksom senare beräkningar i tabell 2. För att erhålla en real nettoavkastning på 4 % efter skatt krävs en bruttoav- kastning på 16 % vid 50 % marginalskatt och 32 % vid 75 % mar- ginalskatt. På allemanssparandet uppgår den reala avkastningen till 4 % eftersom avkastningen är skattefri. X har också satt in 5 000 kronor på ett speciellt konto där räntan blir skattepliktig först 5 år senare (s.k. fram- tidskonto). Han planerar att hans marginalskatt blir högst 50 % då och väljer därför att inte låta sig beskattas nu. Förutom en vinst i form av minskad marginalskatt uppnås en annan effekt. Eftersom skatten inte förfaller till betalning förrän om 5 år kan kapitalet förräntas utan påverkan av skatteinbetalning. Efter 5 år är behållningen på kontot (vid oförändrad räntenivå) 7 347 kronor. Räntan utgör 2 347 kronor varav hälften är latent skatteskuld dvs nettoräntan uppgår till 1 173 kronor. Korrigerat för inflationens påverkan och nuvärdesberäknat6 medför detta en real avkastning på 1,5 % över perioden7 eller ca 0,3 % per åns Om mar- ginalskatten (mt) förblir 75 % uppgår avkastningen till -1,7 % per år. Vid en löpande avskattning till en marginalskatt på 75 % uppstår en årlig real avkastning på -2 procent. Inflationen har stor betydelse för den reala

4 Räntan på Allemanssparkonto är för närvarande 7,5 %. 5 (0,08- [1 _ 0,7551 - 0,04)

6 Vi diskonterar med 4 % vilket medför ett implicit antagande om en alter- nativ placering som ger 4 % avkastning.

7 Inflation uppgår till (1,045 - 1)-5000 och avkastning efter skatt och inflation uppgår till 74 kronor, dvs. ca 1,5 %.

8 1,01480'2 medför 0,3 % årlig avkastning.

• Sida 176
•  Original

avkastningen.9 'Iäbell 1 visar hur beloppen utvecklas år för år vid löpande avskattning respektive avskattning först efter 5 år.

Tabell 1. Löpande avskattning jämfört med avskattning efter 5 år.

Löpande avuklttntnq

År 1 År 2 År 3 År 4 År 5 5.000 5.100 5.202 5.306 5.412 ränta 400 408 416 424 433 skatt: —300 —306 —312 —316 —325 5.100 5.202 5.306 5.412 5.520 Av'kattninq efter 5 år År 1 År 2 Ar 3 År 4 År 5 5.000 5.400 5.832 6.299 6.803 r änt a 400 4 32 467 504 544 skatt O 0 0 0 —1.173 5 400 5 832 6.299 6.803 6.174

X har ytterligare ett bankkonto. Detta konto är knutet till en jordbruks- fastighet i vilken han är delägare. Avsikten är att medlen skall användas för investeringar i jordbruksrörelsen. X är verksam i driften på deltid, speciellt under sommaren då familjen vistas på landet. På detta konto erhålles också 8 % ränta. Förutom beskattning enligt inkomstskatteskalan (ti) ingår avkastningen på detta konto numera i underlaget för sociala avgifter (avgiftsuttag ta = 35 %). Dessa avgifter är avdragsgilla vid inkomstbeskatt- ningen.10 Nettoavkastningen uppgår till 1,3 %. Efter inflationsjustering erhåller vi en real avkastning på -2,7 procent.

Bland jorbruksfastighetens tillgånger ingår också ett s.k. skogskonto. Dessa har satts in vid en tidigare awerkning. Principen för skogskonto utgör ett inslag av utgiftsbeskattning inom ramen för inkomstskattesys- temet. Medel som sätts in beskattas först vid uttaget och detsamma gäller för upplupen ränta. Vid tidpunkten för insättningen medges avdrag i deklarationen. Såväl inkomstskatt som de sociala avgifterna minskar därmed. Vid uttaget är beloppet å andra sidan underlag för såväl inkomstskatt som för sociala avgifter.11 Vid såväl 50 % som 75 %

9 Om inflationen endast uppgår till 2 % och om den nominella räntan fort- farande är 8 % uppgår den årliga nettoavkastningen till 2,1 % (50 % mt) respektive 0,2 % (75 % mt). Ett vanligt bankkonto ger en avkastning på 2 % respektive 0 % vid denna inflationstakt. För avkastningen vid 2 % inflation och 6 % nominell ränta se tabell 2.

10 nettoavkastning = r - [[r-tl] + [(l'tll'nall

11 Om vi antar att X fortfarande är aktiv i driften och att nettot överstiger 15 000 kronor (beloppsgränsen 15 000 gäller fr.o.m. 1988 års taxering, se SFS 1987:1035—1036.)

• Sida 177
•  Original

marginalskatt uppgår den reala avkastningen till 4 % förutsatt att mar- ginalskatten inte ändras över tiden (se avsnittet om pensionsförsäkringar nedan).

3.1.2 Aktier

På sin aktieportfölj har X erhållit utdelning. Om han inte hade haft någon annan kapitalinkomst, blir utdelningsinkomster upp till 1 600 kronor ej beskattade på grund av sparavdraget. Den reala avkastningen upp till 1 600 kronor är därför 4 %. Avkastning därutöver beskattas och den reala avkastningen blir -2 %. Under året har en del aktier avyttrats. X gjorde en korttidsplacering som föll väl ut. Aktier till ett anskaffningspris på 250 kronor i början av året kunde vid årets slut försäljas till 270 kronor. Uppgången motsvarar en årlig avkastning på 8 %. Hela vinsten är skattepliktig men för den del som understiger 1 000 kronor utgår ingen skatt. Den reala avkastningen på denna del uppgår därför till 4 %. Överskjutande vinst beskattas och den reala avkastningen på denna del blir därvid -2 %.

Försäljning av aktier som innehafts i mer än 2 år har också skett. Antag att aktierna stigit i värde med 8 % varje år. En aktie som ankaffats för precis 2 år (och en dag) sedan till ett pris av 100 kronor har därmed stigit till 108 kronor efter 1 år och till 116,6 kronor efter 2 år. Av vinsten per aktie på 16,6 kronor tas endast 40 % upp till beskattning eller 6,7 kronor. Med en marginalskatt på 75 % uppgår skatten till 5 kronor dvs. det återstår 11,5 kronor. Inflationstakten är 4 % per år och efter skatt och inflationseffekt (8,2) återstår 3,1 i real avkastning för de 2 åren. Detta motsvarar en årlig real avkastning på knappt 1,5 %.12 Om den beskat- tningsbara realisationsvinsten ryms inom grundavdraget uppgår den årliga reala avkastningen till 4 %.

3.1.3 Fastighet

X äger också en fastighet. Den är taxerad till 500 000 kronor och marknadsvärdet uppgår därmed till 665 000 kronor."? Jag analyserar två huvudfall. I det första är fastigheten helt lånefinansierad medan i det andra huvudfallet lånen uppgår till 50 % av fastighetens marknadsvärde. Beräknad schablonintäkt uppgår till 2 % av 450 000 + 4 % av 50 000 dvs. totalt 11 000 kronor. Räntan på lånen uppgår till 8 % (om kapitalmarkna- den är perfekt). Vid total lånefinansiering uppgår ränteutgiften till 53 200 kronor. Detta resulterar i ett underskott i taxeringen på 42 200 kronor.14 Avdragsbegränsningen medför att avdragets värde är maximerat till 50 %,

12 Vid en inflationstakt på 2 % vid 8 % nominell ränta uppgår avkastningen till 3,4 % vid 75 % mt och 4,2 % vid 50 % mt.

13 Taxeringsvärdet antas utgöra 75 % av marknadsvärdet.

" Det extra avdraget är slopat fr.o.m. 1988. Från och med 1988 års taxering upphör garantibeskattningen av fastigheter.

• Sida 178
•  Original

dvs. 21 100 kronor. Vi antar att den reala avkastningen på fastigheten uppgår till 4 % eller 26 600 kronor. På detta sätt kan vi jämföra denna investering med andra investeringar.

En årlig skattekonsekvens av fastighetsinnehavet är fastighetsskatten. Den uppgår till 1,4 % av en tredjedel av taxeringsvärdet varje år eller 2 333 kronor.15 Den årliga avkastningen på fastigheten uppgår därför till 45 367 (21 100 + 26 600 - 2 333). Detta motsvarar en real avkastning på 6,8 %. Den effektiva skattesatsen uppgår därmed till -0,70.16 Det bör noteras att avkastningen för en person med 75 % marginalskatt är lika stor som för den med 50 % marginalskatt på grund av begränsningen i underskottsavdragets värde. Om vi antar att låneräntan är 2 procenten- heter högre dvs. 10 % nominell ränta uppgår den reala avkastningen efter skatt till 5,8 %. Det andra huvudfallet avser hälften egenfinansiering. Vi antar att låneräntan är 8 % vilket medför en real avkastning på 4,8 %.17 Jag har inte inkluderat förmögenhetsskatten i mina beräkningar. Skillnaden i avkastning mellan egenfinansierad och till hälften lånefinansierad fastighet kan, i det enskilda fallet beroende på förmögenhetssituationen, bli ännu större.

3. I . 4 Pensionsförsäla'ing

X har också tagit en pensionsfösäkring på 10 000 kronor. Pensionsför- säkringar medför en möjlighet att jämna ut inkomst över livet och utgör ett inslag av utgiftsbeskattning. För att förhindra drastisk utjämning och därmed undvikande av progressionen i skatteskalan har avdragsmöjlig- heterna begränsats. Avkastningen beskattas vid uttaget. Kapitalet kan därvid tillväxa snabbare än på ett konto vars avkastning beskattas löpande. Det utgår dessutom ingen förmögenhetsskatt på tillgångarna i pen- sionsfordran.

Låt oss anta att avkastningen återigen är 8 % och att kapitalet kan lyftas om fem år. Premien kan dras av mot den 75-procentiga marginalskatten och motsvarar därför en skattelindring på 7 500 kronor. Efter fem år uppgår behållningen till 14 693 kronor.13 Beloppet tas ut och vi antar att det beskattas till 50 % dvs. 7 347 erlägges i skatt. Över perioden uppgår den årliga reala avkastningen till hela 20,1 %. Om X emellertid fortfarande har en marginalskatt på 75 % om 5 år blir den årliga reala avkastningen

15 I vissa fall är fastighetsskatten avdragsgill men då är skattesatsen å andra sidan 2,0 %.

16 I en OECD-studie (M. Fukao och M. Hanazaki, 1986) uppskattas den effek- tiva skattesatsen till -0,53 vid 3 % realränta och 0 % inflation samt till -1,86 vid 5 % inflation. Mitt relativt sett lägre värde förklaras av att OECD-studien antog att taxeringsvärdet endast utgjorde 50 % av marknadsvärdet och scha- blonintäkten endast 2 %. Dessutom beaktade OECD-studien inte fastighets- skatten.

17 Avkastningen i förhålande till eget kapital uppgår till 6,0 %.

13 10 000 - 1,08S

• Sida 179
•  Original

4 %. Detta skall jämföras med ett vanligt bankkonto där avkastningen vid 75 % marginalskatt blir -2 % (se tabell 2).

3.1.5 Sammanfattning

Flera av exemplen ovan avsåg flera års tid och varierande marginalskat- tesatser över tiden. Variationen kan dels bero på ändrade inkomstför- hållanden men även på politiska beslut om skatteskalan. I båda fallen lever människor under osäkerhet och vad som förefaller vara en god placering (pensionsförsäkring) ex ante behöver nödvändigtvis inte vara det ex post (pensionsförsäkring med bibehållen hög marginalskattesats).

Som framgår av tabell 2 varierar den årliga reala avkastningen mellan -2,7 % för konto i jordbruksfastighet/rörelse och upp till över 20 % för pensionsförsäkring där avsättningen sker till 75 % medan uttaget sker till 50 % marginalskatt. Detta innebär emellertid inte att det alltid skulle vara fördelaktigare med en viss sparform än en annan. De angivna resulten kan snabbt kastas om vid ändrade förutsättningar. Så kan till exempel ett nyligen pensionerat par finna att den bästa sparformen är just ett konto knutet till en rörelse eller en jordbruksfastighet. Anledningen till detta är att inkomstprövade avdrag (extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionär) reduceras i takt med stigande inkomst och förmögenhet. Ett konto i rörelsen för framtida bruk tas endast upp till 30 % av sitt värde förmögenhetsmässigt och makarna kan därigenom undgå den kraftigare reduktion av extra avdraget som annars skulle uppstå om pengarna var deponerade i vanligt bankkonto.

• Sida 180
•  Original

Tabell 2. Sammanfattning av resultaten

artig rsal avkastning vid marqinalskattasata

752 502 Varaktiga konsumtionsvaror 4,02 4,02 Sparanda i bank . sparkonto ränta(1600/är 4,02 4,02 0 sparkonto ränta>1600lår Itnflatton 42 —2,02 0,02 linflatton 22 (82 nominell ränta) 0,02 2,02 ltnflation 22 (62 nominell ränta) —0,52 0.02 0 allemanssparkonto 4,02 4,02 0 iramttdskonto ltnflatton 42 —1,72 0,32 Iinflatton 22 (82 nominell ränta) 0,22 2,12 linflation 22 (62 nominell ränta) —0,22 1.32 0 konto 1 jordbruksfaatighot/rörslso —2,72 -1,42 0 skogskonto 4,02 4,02 Atkiar (försäljning) O korttidsplacartnq (avkastntnq(1ooo kr) 4,02 4,02 0 korttidsplacering (avkaatntnq>1000 kr)-2,02 0,02 0 äldrs akttar (avkastning ( 2000 kr) 4,02 4,02 0 Äldre aktier (avkastning > 2000 kr) Itnflatton 42 1,52 2,32 linflation 22 (82 nominell ränta) 3,42 4,22 uinflatton 22 (62 nominell ränta) 3,02 3,62 Fastighet 0 1002 läneftnansiarad I 82 låneränta 6,92 6,82 lt22 lanerinta 5,92 5,82 0 502 lanattnansierad l82 lånarinta 4,82 4,32 Panatonsföreakrinq Obtbohallan marginalskatt l42 inflatton 4.01 4,02 -22 inflation (82 nominell ränta) 6,02 6,02 I22 inflation (62 nominell ränta) 4,02 4,02 6752 marqtnalskatt vid avsittning och 502 vid uttaqst 142 inflatton zorlx

I ett progressivt skattesystem kommer individer att ha olika mar- ginalskatt beroende på deras inkomstsituation. Beskattad avkastning på sparande medför att priset för att kunna konsumera mer i morgon är högt för höginkomstagare. Deras sparande ger därför uttryck för att de har stor marginalnytta av framtida konsumtion. Den viktigaste slutsatsen är emellertid att skattesystemet ger upphov till mycket stora skillnader i nettoavkastning vid en given bruttoavkastning. Vi kan därför förvänta oss att vilken sparform man väljer påverkas kraftigt av skattesystemet. Spegelbilden av resultaten är att för en given nettoavkastning krävs mycket

• Sida 181
•  Original

stora skillnader i bruttoavkastning. Det uppstår dessutom möjligheter för en enskild placerare att erhålla en högre nettoavkastning pga beskatt- ningen. Om bruttoavkastningen för varje sparform bestäms av den genomsnittlige placerarens Skattesituation kan en person med lägre marginalskatt erhålla en högre nettoavkastning än genomsnittet. I längden bör denna arbitragemöjlighet försvinna såvida nya placerare inte hindras från att gå in på marknaden. Vissa kapitalplaceringar kräver betydligt mer information än andra. Vi återkommer till den aspekten när vi talar om de fördelningspolitiska effekterna. Under alla omständigheter är det olyckligt att skattesystemet ger upphov till så stora skillnader i avkastningen.

Det är inte bara inom ramen för individens placeringsbeslut som kapital- beskattningen påverkar incitamenten. Det uppstår även andra effekter. Ett exempel är när kapital inom olika sektorer beskattas med olika skattesatser t.ex. om kapital inom vissa industrier beskattas hårdare än i andra. En högre effektiv kapitalskatt medför att det krävs en högre marginalprodukt för kapitalet i denna sektor än i lägre beskattade sektorer. I jämvikt är nettoavkastningarna av kapital i de båda sektorerna lika. Den högre beskattade sektorn måste alltså ha en högre bruttoavkastning. Ökad produktion skulle kunna uppnås genom en överföring av kapital till den lägre beskattade sektorn.

Ett annat exempel är inlåsningseffekter. Om beskattningen sker vid realisationen av tillgången så måste avkastningen på den nya investeringen vara högre. Det kan därför vara privatekonomiskt lönsamt att behålla en viss placering även om den ger lägre avkastning än en alternativ placering. Därvid allokeras kapitalet inoptimalt. Ett exempel visar effekterna.

A har investerat 100 kronor i AB Mammon. Avkastningen är 8 %. A har haft aktierna i mer än 2 år och en försäljning skulle resultera i en 40- procentig beskattning (vi antar att avdraget på 3 000 kronor redan är utnyttjat). För att det skall vara lönsamt för A att sälja och reinvestera i en annan aktie måste denna ge honom minst 8 kronors avkastning. Vid en försäljning kan endast 70 kronor återinvesteras eftersom 30 kronor måste betalas i skatt (.75 - .40). 8 kronors avkastning på ett investerat belopp på 70 kronor motsvarar en avkastning på ca 11,4 %. Om aktien ger mindre avkastning kommer A ej att omallokera sitt kapital även om kapitalet skulle vara mer produktivt (ger en avkastning mellan 8 % och 11,4 %).

Flera av de svenska kapitalbeskattningsreglerna ger upphov till inlåsningseffekter.Realisationsvinstbeskattningensutformingmedförattdet mycket väl kan löna sig för den enskilde att behålla sina aktier i två år om de stigit i värde jämfört med att sälja och låta sig beskattas för hela realisationsvinsten. Motsatt effekt uppstår om aktierna sjunkit i värde. Omplacering av kapitalet till områden där det är mest effektivt och där nyttan är störst försvåras därmed. Omsättningskatten på aktier medför också en inlåsningseffekt.

Kapitalvinstbeskattningen påverkar även riskfördelningen vid en investering. Om utfallet av investeringen blir positivt beskattas en del av

• Sida 182
•  Original

vinsten men om investeringen å andra sidan leder till en förlust är denna ofta avdragsgill och resulterar därför i lägre skatt. Utformmingen av skattereglerna blir här av central betydelse. Det kan finnas begränsningar i såväl kvittningsrätten som ivärdet av avdrag. I Sverige kan realisations- förluster dras av mot realisationsvinster. År 1980 inskränktes avdragsrätten för realisationsförluster på premieobligationer. År 1981 utvidgades emellertid avdragsrätten igen. Marknaden för premieobligationer reagerade kraftigt för skatteändringarna.

Huruvida full avdragsrätt för realisationsförluster mot andra inkomster ökar det personliga risktagandet eller inte beror på individens nyttofunktion och subjektiva uppfattning om riskens sannolikhetsfördelning.19

4 Kapitalbeskattning och sparande

Frågan om vad som händer med det totala sparandet i samhället mätt som uppskjuten konsumtion vid en skatteändring är en central fråga men entydiga svar är svåra att ge. En anledning till detta är att empiriska studier har gett skilda resultat. Många andra faktorer än skatter spelar roll isparandebeslutet. Individernas framtidsförväntnin gar, likviditet, kreditmöj- ligheter, sparmål etc påverkar beslutet.

Sparandet är emellertid av central betydelse i den ekonomiska utveklingen, och frågan är speciellt viktig för oss eftersom vi har en av de lägsta sparkvoterna inom OECD.26

” Anne-Marie Pålsson, (1987), ss. 548—556. " Pålsson, (1987), s. 556. 25

J. Pechman, (1987), p. 26.

% OECD (1987), ss. 1243.

• Sida 184
•  Original

Figur [. Hushållssektorn, sparkvot åren 1963—1985 (i procent av disponibel inkomst). Källa: OECD (1987)

SAVINGS RAT'IO

savas tunnel.-almar ':'—___ ___ruls +.:

SAVINGSRATlOUla—u'al—l 4;— nu,.

Delvis beror Sveriges låga sparkvot på olika obligatoriska pensions- planer, som inte inräknas i det privata sparandet. För att förklara varför sparandet sjönk i Sverige under 1986 trots ökade reala disponibla inkomster pekar OECD:s experter på lägre nominella räntor och utökade kreditmöjligheter. De beräknar att det svenska sparandet tidigare var 0,5—1 procentenheter högre på grund av kreditregleringen.27

Effekten av en skatteförändring på sparandevolymen är i huvudsak en empirisk fråga. Nationalekonomisk teori kan emellertid ge oss viss vägledning. För att få hjälp av teorin gör vi först en överblick av olika förklaringar till enskilt sparande, och sedan går vi in på individens sparandebeslut. Därefter diskuterar vi, hur sparandet påverkas av nettoräntan. Vad som händer vid en skattereform om den offentliga konsumtionen hålles oförändrad undersöker vi i avsnitt 4.4. Den diskus- sionen sammanfattas i appendix med hjälp av en modell över den svenska ekonomin. Modellen visar vilka effekter skatteändringar kan få på sparandet i termer av uppskjuten konsumtion. Slutligen rapporterar vi några empiriska resultat.

4.1 Motiv för enskilt sparande

Enligt ekonomisk teori kan individer antas ha tre motiv för sitt sparande: de vill jämna ut sina inkomstströmmar för att nå en jämn konsumtion över sin livstid, de vill ha sparpengar som skydd mot oförutsedda händelser, och

27 OECD, (1987), s. 13.

• Sida 185
•  Original

de vill lämna arv efter sig. Ekonomer inbegriper ofta det tredje motivet i individens nyttofunktion dvs. individen upplever nytta av att kunna lämna något till arvingarna.

Två hypoteser står i rampljuset när det gäller förklaringar till hur sparande uppkommer i samhället. Den första kallas för livscykelhypotesen och presenterades av F. Modigliani m. fl.28 Enligt denna hypotes lånar individen under sin ungdom, sparar under sin aktiva tid och konsumerar sina sparmedel under ålderdomen. Enligt teorin blir nettosparandet noll i en statisk ekonomi men positivt i en växande ekonomi. Den andra teorin är den permanenta inkomsthypotesen.” Den framfördes av Milton Friedman och är något mer abstrakt än den första. Enligt den teorin särskiljs inkomsten i två delar. Den första är permanent inkomst dvs. den förväntade inkomsten från fysiskt och mänskligt kapital. Den andra delen är tillfälliga inkomster, dvs. inkomster från lotterivinster, kapitalvinster och dylikt. Téorin säger att sparande från permanent inkomst är konstant medan sparande från tillfällig inkomst högt. Även räntan påverkar sparandet med denna hypotes. Dessutom spelar individens förväntningar om framtiden stor roll i båda teorierna. En viktig skillnad mellan dem är att den permanenta inkomsten i den senare teorin är svår att mäta eftersom den representerar individens förväntade framtida inkomster medan inkomsten i livscykelhypotesen är mätbar.

Livscykelteorin har givit många intressanta empiriska resultat. Det kan till exempel ha betydelse för konsumtionsbenägenheten att personer befinner sig i olika skede av livscykeln. Livscykelteorin implicerar att äldre personer har en högre konsumtionsbenägenhet för tillfälliga inkomster än en yngre aktiv person. Vi vet att en ränteändring ger upphov till såväl en substitutionseffekt som en inkomsteffekt. För äldre personer överväger enligt livscykelhypotesen inkomsteffekten. En ökad real avkastning (t.ex. genom en lägre kapitalbeskattning) skulle alltså för denna grupp medföra lägre sparande. Effekten för samhället som helhet beror på hur stora de respektive grupperna är. Tänzi och Sheshinski30 anser att en av förklarings- faktorerna till att sparandet minskade i USA efter Reagans skattesänking 1981 (med införande av bl.a. Individual Retirement Accounts) kan ha varit att personer över 65 år mottog 51 % av alla ränteinkomster som rap- porterades till skattemyndigheterna (IRS). Både privat sparande och sparande inklusive outdelade vinster sjönk i USA från första kvartalet 1981 till första kvartalet 1983. Inflationstakten sjönk dessutom åren 1982-83, vilket medförde ökade realräntor.

En avgörande fråga för effekterna av en förändrad kapitalinkomstbes- kattning på sparandet blir hur stora kapitalinkomster den äldre genera- tionen har, relativt sett. För Sveriges del har vi viss information. Studien

” Ando och Modigliani, (1963). Modigliani och Brumberg, (1954). ” M. Friedman (1957).

3" Eytan Sheshinski and Vito Tanzi, (1984), sidor 366—67.

• Sida 186
•  Original

om utgiftsskatt31 ger vid handen att personer över 65 år har en skatteandel (skatt i förhållande till inkomst) på 4,5 procentenheter till följd av sina kapitalinkomster. En positiv skatteandel indikerar en positiv (taxerad) kapitalinkomst. För samtliga hushåll uppgår den till -0,9 procentenheter, dvs. skatteintäkterna skulle öka om kapitalinkomster inte beskattades. Åldersgruppen 55—64 år uppvisar en skatteandel på +0,5 procentenheter. I förhållande till andra grupper har alltså personer över 55 år betydligt större kapitalinkomster och detta gäller speciellt personer över 65 år.

Pensionärernas skatteandel med 4,5 procentenheter pga kapitalinkomst- beskattningen framstår som ännu mera anmärkningsvärd om man beaktar att deras skatteandel i inkomstskattesystemet uppgår till 26,8 procent. Genomsnittet för populationen är 30,4 procent.32 Pensionärshushållen representerar 22 %33 av samtliga hushåll i utgiftsskattekommitténs undersökning. Deras innehav av finansiella tillgångar är därför betydande. 1982 beräknades skattebortfallet från den personliga inkomstbeskattningen uppgå till 3,3 miljarder kronor.34 Skattebasen hade varit 2 352 kronor större per hushåll om kapitalinkomstskatten slopats (cet.par.).35 Undersök- ningen avsåg ca 4 000 hushåll vilka representerade ca 4 miljoner svenska hushåll. Från rapporten kan vi räkna fram hur stora olika gruppers kapitalinkomster var. Vi är speciellt intresserade av pensionärernas kapitalinkomster eftersom en lägre kapitalbeskattning kan resultera i minskat sparande.

Den genomsnittliga förmögenheten för samtliga hushåll uppgick enligt utgiftsskattekommitténs undersökning till 70 618 kronor medan beloppet för pensionärer uppgick till 102 072 kronor. Pensionärerna har alltså i det närmaste dubbelt så stort skattepliktigt sparande som befolkningen i övrigt. Enligt livscykelhypotesen kan vi förvänta oss att denna grupp kan komma att öka sin konsumtion om realräntan efter skatt stiger. Lägre kapitalin- komstbeskattning skulle kunna leda till minskat sparande på kort sikt i Sverige på samma sätt som skedde i USA i början på 1980-talet. Det innebär emellertid inte att en reformering av kapitalinkomstskatten skulle vara oönskad. En minskad påverkan på sparandeincitamenten är av stor betydelse på lång sikt.

31 sou 1986z40, bilaga 2 tab. 20.

32 Från opublicerat material från utgiftsskattekommitténs arbete framgår att 860 000 hushåll är klassificerade som "pensionärer". Av dessa har ca 750 000 en sammanräknad inkomst per vuxen som understiger 60 000 kronor. Beräk- ningarna är utförda av SCB och baserar sig på HINK-material för 1982.

33 Av Sveriges befolkning var ca 16,9 % över 65 år 1982/83 enligt Statistisk årsbok 1985, tab. 30.

34 sou 1986:40, bilaga 2 sid. 22.

35 SOU 1986:40, bilaga 2 tab. 4.

• Sida 187
•  Original

4.2 Individens sparandebeslut

Sparande i sig innefattar ett beslut som berör mer än en tidsperiod. En inkomstskatt beskattar normalt avkastningen på sparande dvs. räntan. Om vi betraktar en tvåperiodsmodell, är sparandet lika med utgiften i period 1 för konsumtion i period 2. En inkomstskatt som beskattar avkastningen på sparandet påverkar "priset" för framtida konsumtion. Det blir dyrare att uppskjuta konsumtionen eftersom en del av avkastningen måste betalas i skatt.

Kapitalbeskattningen kan i en livscykelmodell illustreras på följande sätt. De två perioderna kan tolkas t.ex. som aktivt yrkesliv respektive pen- sionärstid. I den första perioden erhåller individen löneersättning med Y kronor. I period två är individen pensionerad och vi antar att löneinkom- sten är 0 kronor (vi bortser från pension). För att bekosta sin konsumtion i period två sparar individen i period ett. Antag att inlåningsräntan är konstant. Till sitt förfogande har individen inkomsten vilken spenderas under de två perioderna. Ökad avkastning på sparandet (lägre pris för att uppskjuta konsumtionen) medför att ett lägre sparande i period 1 leder till samma konsumtionsmöjlighet i period 2. Behovet att spara för att kunna konsumera en viss given konsumtion har därför minskat. Å andra sidan är det nu mera förmånligt att uppskjuta sin konsumtion eftersom avkastnin- gen stigit. Dessa båda effekter verkar alltså i motsatt riktning. Substitution- seffekten verkar för en högre framtida konsumtionskvantitet medan inkomsteffekten tenderar att öka såväl konsumtion i andra perioden som komsumtion i första perioden. Förenklat kan man säga att för en nettosparare medför den ökade avkastningen att ett lägre sparande krävs för att uppnå ett visst givet mål. I det fall individen konsumerar mer än sin inkomst i perod 1 (låntagare) uppstår motsatt effekt dvs. substitutions- och inkomsteffekten verkar åt samma håll beträffande konsumtion i dag.36 Vi återkommer till hur viktig denna aspekt kan vara när vi studerar den svenska situationen.

En lägre nettoavkastning på sparandet leder för en nettosparare till en ökad konsumtion i period 1 på grund av substitutionseffekten (man sub- stituerar konsumtion i morgon mot konsumtion i dag) men inkomsteffek- ten verkar i motsatt riktning (beskattningen medför att det totala konsumtionsutrymmet över livet krymper).37 Nettoeffekten för hur konsumtionen i period ett påverkas är därför osäker. Effekten på konsumtion i period två är däremot entydig. Både substitutions- och inkomsteffekten verkar i riktning att minska konsumtionen i perod två. (Om vi antar att varan är sådan att konsumtionen av den ökar med ökad inkomst.) Slutsatsen är att en ökad beskattning av avkastningen sannolikt leder till minskat sparande.

Andra viktiga aspekter när det gäller effekterna på det totala sparandet

36 Se även Palmer, (1981), ss. 35—38.

37 Vi antar här att skatteintäkterna används till annat än att förse individen med varor i nästa perioden — dvs. han får det sämre på grund av den ökade beskattningen.

• Sida 188
•  Original

i samhället är hur jämn individerna vill ha sin konsumtion. Ekonomer talar om den intertemporala substitutionselasticiteten. Individen antas ha preferenser inte bara mellan olika varor inom en period utan också mellan storlekarna av konsumtion i varje period. Har individen starka preferenser för en jämn konsumtion påverkas han endast i liten utsträckning av att priset på sparande ändras. För att med säkerhet avgöra om sparandet ökar eller minskar med stigande avkastning måste vi känna till storleken på elasticiteterna. Substitutionselasticiteten mellan konsumtion i dag och konsumtion imorgon har stor betydelse.

På grund av de motverkande inkomst- och substitutionseffekterna är det svårt att förutsäga hur skatterna kommer att påverka sparandet. Problemet försvåras av att den räntesats, som måste betraktas, är realräntan efter skatt, vilken kan variera mellan individerna beroende på deras mar- ginalskattesats och placeringar.38

Flera studier har indikerat låg räntekänslighet för sparandet dvs. en ränteelasticitet nära noll. Boskin uppskattade elasticiteten till 0,4.39 Det innebär att för varje procentenhets ändring av räntan påverkas sparandet med 0,4 procentenheter. Summers fann ien livscykelmodell att elasticiteten uppgick till mellan 2,26 och 1,09 vid 6 % ränta.40 Summers finner själv värderna höga men anser inte att de kan avvisas. I en kanadensisk studie41 uppskattas elasticiteten i en livscykelspecifikation till 0,5 men elasticiteten varierar för olika åldersgrupper. Äldre åldersgrupper uppvisar låga eller t.o.m. negativa värden. Studien stödjer därmed amerikanska erfarenheter från 1981 års skattereform (se avsnit 4.1).

Det har gjorts många försök att skatta hur konsumtion och sparande förändras när räntan ändras. Någon enighet har ej uppnåtts. De flesta studierna har estimerat konsumtionen som beroende av en standardiserad livscykelkonsumtionsfunktion vilken inkluderar disponibel inkomst och förmögenhet samt en räntevariabel. Koefficienten för räntevariabeln har sedan varit basen för utvärdering av hur sparandet reagerar på ränteänd- ringen. Enligt Summers innebär formuleringen i sig stora problem.42 Istället för disponibel inkomst borde humankapitalet inkluderas. Att inkomstvariabler används medför en slags dubbelräkning, eftersom förmögenhetsvariabeln inkluderar nuvärdet av såväl nutida som framtida inkomster. Även andra problem finns med formuleringen. Summers

” Sandino, (1985), s. 281.

” Boskin, (1978).

4” Summers, (1981).

'" Beach, Boadway and Bruce, 1988, ss. 73—78.

42 Summers, (1982).

• Sida 189
•  Original

genomför tre olika alternativa angreppssätt och finner då betydligt högre sparanderespons för ränteförändringar.43

Huruvida sparandet ökar eller minskar med stigande avkastning (lägre kapitalinkomstbeskattning) är inte helt kartlagt. En studie av privat sparande i USA jämfört med i Kanada44 uppvisar emellertid intressanta resultat. Studien visar att efter likartad utveckling under 25 år har sparandet i de två länderna utvecklats olika det senaste decenniet. Se figur 2.

Figur 2. Totalt privat sparande i relation till BNP i USA och Kanada

14 00%

12.00%

10.00% Canada

0.001 6 00% 4 00%

2 00%

00056 190110031005100710001971107319751977 107,100110031005

Sparkvoterna utvecklades likartat fram till 1971 då de började divergera kraftigt. Den kanadensiska sparkvoten ökade från sin tidigare nivå kring 7 % av BNP till 10,5 % 1975 och till ca 12 % i mitten av 80-talet. Sparkvo- ten i USA föll något under perioden. Totalt inflationsjusterat sparande följer samma utvecklingsmönster. Sparandet inom företagssektorn var däremot mycket likartat i de båda länderna. Det ökade sparandet i Kanada tycks därför bero på ökad personlig sparbenägenhet. Carroll och Summers studerade vilken betydelse en rad makrovariabler som arbetslöshet, räntor, disponibel inkomst och inflation hade för att förklara skillnaderna i sparande. De fann att ingen av variablerna kunde förklara skillnaderna.45 Författarna pekar på andra förklaringsfaktorer. Sparandet i Kanada kan sedan mitten av 1970-talet i allt större utsträckning ske lågbeskattat. I USA har sådant sparande varit mer begränsat.46 I en rapport från Economic

43 Summers skriver, "All three suggest a significant response of saving to changes in the rate of return." (1982) p. 43.

44 Chris Carroll and L. H. Summers, (1987).

45 Arbetslöshetsvariabeln var den enda statistiskt signifikanta variabeln men koefficienten var positiv i stället för som väntat negativ. Okad relativ ar- betslöshet var därför förknippad med ökat sparande.

46 Individual Retirement Accounts öppet för alla sedan Economic Recovery Tax Act (ERTA) 1981 samt Keogh för egenföretagare.

• Sida 190
•  Original

Council of Canada konstateras:

"... the existence of these various forms of special treatment of capital income makes the Canadiäg system of personal taxation as much a consumption tax as an income tax."

I Kanada finns det två explicita undantag från kapitalinkomstbeskattn- ing. Det första avser ett extra avdrag på $1.000 för ränteinkomster, utdelningar och skattepliktiga kapitalinkomster. Det extra avdraget infördes 1974 (1977 för kapitalvinster) och beloppet har varit oförändrat sedan dess. Det andra undantaget avser ett extra avdrag på $1.000 dollar för pensionsinkomster. Det bör påpekas att sparande i pensionsförsäkringar är avdragsgillt enligt de regler som beskrivs nedan och kan ackumuleras skattefritt.

Det finns vidare flera slag av utgiftsbeskattning i det kanadensiska skattesystemet, dvs. sparande är avdragsgillt, avskattas inte löpande utan först vid uttaget. Pensionsförsäkringar (Registered pension plans, RPP) är avdragsgilla upp till 83.500 per år (20 % av inkomsten dock högst 57.500 om företaget ej bidrar med en pensionsplan för sina anställda). Ar- betsgivaren kan dessutom yrka avdrag för $3.500 om vissa krav uppfylls. Vidare kan arbetstagaren investera i sitt företags aktier (equity) och medges avdrag för upp till 53.500 minus vad som han avsatt till RPP.

Individer som aldrig ägt ett eget hem kunde fram till 1986 avsätta 81.000 per år (maximerat till $10.000) på ett skattefritt konto (Registered Home-Ownership Savin gs Plans, RHOSP's). Någon beskattning skedde inte vid uttaget trots att avdrag medgavs vid insättningen förutsatt att individen köpte ett eget hem. Det förekommer inte någon schablonbeskattning av egna hem i Kanada så förfarandet medförde en betydande förmån.

Fram till 1985 inkluderades 50 % av kapitalvinster som skattepliktig inkomst i Kanada medan kapitalinkomster på eget hem var skattefritt. I 1985 års budget introducerades skattefrihet för alla kapitalvinster upp till $500.000 under ens livstid. Beloppet har senare begränsats till $100.000 förutom för vissa jordbruksegendomar och kapitalvinster från småföretag- ande. Realisationsvinster utöver beloppsgränsen inkluderas till 2/3 i skattepliktig inkomst under 1988 och till 3/4 under 1990.

Avdragsrätt i Kanada föreligger endast för lån vilka tagits för tillgångar som är skattepliktiga. Före 1981 kunde man emellertid yrka avdrag för räntor på lån som gick till sparande i olika skattefria former. De nya reglerna innebär att avdrag inte medges på lånefinansierade egna hem även om långivaren skulle vara skattskyldig för ränteinkomsterna. Som påpekats tidigare saknar Kanada inkomstbeskattning på egna hem i form av schablonintäkt eller annan inkomstberäkning.48 Avdragsrätten skiljer sig därmed kraftigt åt i de två länderna. Räntor för konsumtionslån var till skillnad från i Kanada avdragsgilla i USA under den period som Carroll

47 Beach, Boadway och Bruce, (1988), sid 19.

” Olika lokala fastighetsskatter förekommer och i vissa fall föreligger avdrags- rätt eller kreditering för sådan skatt eller "homeowner grants". See H. Kitchen, (1987), sidorna 372—374, 397.

• Sida 191
•  Original

och Summers undersökte. I slutet av 70-talet steg dessutom räntorna mer i Kanada än i USA. 1981 var skillnaden i realränta efter skatt 8 procenten— heter.49 Ytterligare en skillnad mellan länderna är att kapitalförlusterna var större i Kanada än i USA under lågkonjunkturen i slutet av 70-talet/- början av 80—talet. Livscykelhypotesen och hypotesen om permanent inkomst säger oss att sparandet ökar om individen drabbas av kapitalför- luster medan det minskar vid kapitalvinster. Det kanadensiska sparandet var också störst när tillväxten i förmögenheten var som lägst (i början på 80-talet).

Huvudslutsatsen av deras analys är att skillnaderna beror på skattesys- temen och dess inverkan på privat sparande/låntagande.50 Betydelsen av allemansparkonto eller liknande är alltjämt omstritt. Enligt en amerikansk studiesl innebär ett ökad sparande i IRA's en minskning av annat sparande med 10—20 % medan 45—55 % resulterar i minskad konsumtion (ca 35 % lägre skatt).

'Itots att många studier visar på att sparandet är räntekänsligt finns det inget samband mellan skattesater och sparkvoter mellan länder. En OECD-studies2 visar att Österrike Luxemburg och Norge har skatte- och sparkvoter som är högre än genomsnittet för OECD-länderna. Det finns å andra sidan länder, som har lägre skattekvoter och sparnivåer än genomsnittet, t.ex. USA. Sverige har en låg sparandenivå och hög skattekvot. Det finns inte heller något samband mellan skatte- och sparkvot över tiden. När de flesta OECD-länderna hade ökande skattekvoter i början på 70-talet och då ökade också sparkvoten. Länderna med den största ökningen av skattekvoten (Belgien, Danmark, Norge och Sverige) har med undantag av Norge upplevt en minskning av sparandet.

I en empirisk studie om hushållssparandet i Sveriges3 mellan 1962—1982 visar E. Palmer att tecknet för nettoavkastningen efter skatt är negativt dvs. inkomsteffekten dominerar substitutionseffekten. Räntans inverkan är relativt liten på sparandet men högre avkastning skulle alltså leda till minskat sparande.

En central fråga när man utvärderar sparandeeffekter av en skatteföränd- ring är om andra skatter också ändras för att medge en oförändrad

” Carroll and Summers, (1987).

50 Carroll och Summers sumerar sina resultat på följande sätt: "But the Canadian experience does serve to call into question the videly accepted presumption that there is little that public policy can do to affect private savings rates." (1982), s. 33.

51 s. F. Venti och D. A. Wise, (1987). 52 OECD, (1985).

53 E. Palmer, (1985), s. 31.

• Sida 192
•  Original

offentlig konsumtion. Om vi antar (som så ofta är fallet) att sparbenägen- heten från kapitalinkomster är större än för arbetsinkomster54 medför en övergång till lägre kapitalbeskattning att sparandet i samhället ökar. Summers anser att det finns flera skäl att anta att sparbenägenheten skiljer sig åt mellan individer. Många individer har begränsad likviditet, och önskan att lämna arv efter sig skiljer sig också åt.” Kotlikoff och Summers har uppskattat att ca 80 % av förmögenheterna i USA är resultatet av transfereringar mellan generationerna (och inte av livscykelsparande).

Sveriges situation är speciell i flera avseenden. Förmögenhetsstrukturen för olika inkomstklasser uppvisar en internationellt sett annorlunda bild i Sverige. Det visar sig nämligen att låginkomsttagare (i detta avseende personer med en inkomst upp till 60—70 000 kronor) har positiva skat- tepliktiga kapitalinkomster. I denna grupp återfinner vi för övrigt åtskilliga pensionärer. Personer i de högre inkomstdecilerna har däremot större underskottsavdrag än positiva skattepliktiga kapitalinkomster.56 Även de högsta 2,5 centilerna uppvisar negativa skattepliktiga kapitalinkomster. Se tabell 3. Kapitalinkomstbeskattningen medförde, som tidigare påpekats, ett skattebortfall på 3,3 miljarder kronor år 1982.

Tabell 3. Effekter av den nuvarande kapltallnkomstbeskattnlngen

Decil Kapttalinkomst +t.710 +3.169 + 670 — 902 —4.220 —4.165 + 251 —$.089 -6.880 —10.t43 —10.259

.. OOONAO'UbuN» N u N

Samtliga —2.352

KällnlSOU 1986140 Bilaga 2, tab. 15 samt Egmegrgtjvg [ax S stems, Pechman, (1987).

Eftersom en stor del av den aktiva befolkningen har större skattepliktiga skulder än tillgångar kan en lägre kapitalinkomstskattesats komma att medföra minskad skuldsättningsgrad. Inkomsteffekten reducerar möjlig konsumtion och substitutionseffekten verkar för ett större sparande. En breddad skattebas med mera likformig beskattning skulle dessutom påverka

54 Pasinetti (1962) antog olika sparbenägenhet för olika samhällsklasser,i hans definition arbetare och kapitalägare. Se Atkinson och Stiglitz, sid. 235.

55 Summers, (1982), |). 7.

56 Uppgiften baserar sig på material framtaget inom ramen för utgiftsskatte- kommitténs arbete och avser år 1982.

• Sida 193
•  Original

människors investeringsval. Investeringar i i dag skattepliktiga tillgångar skulle öka speciellt om kapitalinkomstskatten minskade för dessa tillgångar och samtidigt ökade för i dag lågbeskattade (eller helt Obeskattade) tillgångar. Den svenska situationen när det gäller vem som sparar/lånar är säkert till stor del skatterelaterad. En ändrad kapitalinkomstbeskattning kan därför få andra effekter i Sverige än i USA. Ett annat skäl för en annan utveckling hos oss är att vårt utlandsberoende är stort. En ökad realränta behöver inte medföra ändrade faktorpriser i en extremt öppen ekonomi. Det är ännu för tidigt att säga hur relevant antagandet om en öppen ekonomi är. Empiriskt verkar mycket tala för att det trots ränte- differenser mellan länder inte ackumuleras några större kapitalstockar utomlands. I Sverige uppgår det utländska ägandet endast till en mycket liten andel av kapitalstocken. I USA uppgår totala utländska direktinveste- ringarna till endast 1,6 % av den totala stocken av tillgångar.” Å andra sidan var endast 17 % av utländska kapitalplaceringar i USA under 1986 i form av direktinvesteringar.58 Vi återkommer i ett speciellt avsnitt till de internationella aspekterna.

5 Internationella aspekter

Effekterna av olika skatteförändringar på internationella kapitalflöden har kommit alltmer i fokus. En rad länder har genomfört skattereformer eller utreder sådana reformer. I en värld utan skatter kan vi förvänta oss att teorin om köpkraftsparitet (växelkursförändringar avspeglar olika inflationstakt) samt teorin om ränteparitet (sambandet mellan nomiell ränta och inflation) håller.84 I en sluten ekonomi utan Skatter förväntas räntan öka med inflationstakten. I en sluten ekonomi med skatter, ökar den nominella räntan med mer än inflationstakten.” I en öppen ekonomi påverkas dessutom den nominella räntan av växelkursförändringar och beskattningen av dem. Antag att en jämvikt etablerats men att land A nu höjer sin kapitalinkomstskatt. Kapitalägarna kräver högre avkastning vilket medför ett inflöde av kapital till dess att inflödet åter sänkt avkastningen. Om den skattesats som gäller för inhemska placerare också gällt för utlännningar hade inte något kapitalinflöde skett. Räntan har gått upp i land A för att ge samma nettoavkastning som tidigare. En kapitalminskning är nödvändig för att åstadkomma en högre bruttoavkastning. Analysen kan jämföras med skillnaden mellan att beskatta ägt respektive använt kapital.36 En ändrad inflationstakt i det ena landet resulterar i ett flöde.

” Berg, (1987), s. 75.

”2 Berg, (1987), s. 76.

” Berg, (1987), s. 77.

”4 Fisher, (1896), (1930). 35 Darby, (1975).

86 Se Hansson, (1986).

• Sida 201
•  Original

Hansson och Stuart” finner att i en öppen ekonomi stiger den nominella räntan med ungefär 1 procentenhet när inflationen stiger med 1 procenten- het. Den likheten påverkas emellertid Om Olika inkomster beskattas Olika eller om köpkrafts-paritetsteorin inte håller exakt.

I en sluten ekonomi uppstår en jämviktsränta, som medför att sparandet är lika stort som investeringarna. I en öppen ekonomi är det ingenting som säger att det inhemska sparandet skall vara exakt lika stort som de inhemska investeringarna. Om vi delar upp världen i två delar måste det totala sparandet uppgå till den totala investeringsvolymen. Sparbenägen- heten beror på nyttofunktionen hos individerna i varje land samt den avkastning de förväntar sig erhålla. Antag att det finns en representativ individ i varje land. Om han efterfrågar varor från båda länderna och/eller om finansieringen av investeringen i något land kräver kapital från båda länderna undviks fullständig specialisering. Medan räntenivån bestäms av det totala sparandet och de totala investeringarna, bestäms vem som investerar av de skatter som de två länderna tar ut samt av förväntad växelkursförändring. Avkastning för en investerare i ett land (säg land A) måste i jämvikt ge samma nettoavkastning i inhemsk valuta oavsett i vilket land investeringen sker förutsatt att risknivån är den samma. Motsvarande villkor gäller för investerare i land B. Det bör noteras att det inte är självklart att växelkursförändringen beskattas med den personliga marginalskattesatsen. Den kan beskattas som en kapitalvinst eller helt undantas från beskattning.

Flera Olika skatter är av betydelse för Sparandet som helhet och även för dess fördelning mellan länderna. Använt kapital i ett land beskattas genom företagsbeskattnin gen och genom beskattning av utlänningarnas kapitalförs- örjning. Det bör noteras att land A inte ensamt kan bestämma över hur den slutliga skattebelastningen blir för investerare i land B som investerar i land A. Den effektiva skatten i detta fall påverkas inte bara av A:s företagsskatt och speciella skatt på utländska investerare utan också av land B:s behandling av kapitalinkomster från A och beskattning av växelkursförändringar. Om vi antar att kapital från de båda länderna är fullständiga substitut (kapital från ett land eller ägt av ett lands invånare föredras inte framför kapital från ett annat land), så kan regeringen påverka kapitalintensiteten genom att ändra företagsskattesatsen och skattesatsen för utlänningar. Den personliga kapitalinkomstbeskattningen påverkar hur mycket de inhemska invånarna sparar men har ingen betydelse för kapitalstockens utveckling, i varje fall inte på kort sikt. Den inhemska kapitalbeskattningen påverkar emellertid hur stor del av kapitalstocken som ägs av invånarna i landet. Om en stor del av kapital- stocken ägs av utlänningar medför detta att produktivitetsvinster som kapitalet kan erhålla i framtiden kommer utlänningarna tillgodo. Betalning för det utländska kapitalet måste ske genom export av varor. På lång sikt kan det få betydelse för tillväxten av inhemsk efterfrågan och utveckling av ekonomin.

87 I Hansson & C. Stuart, (1986).

• Sida 202
•  Original

I det andra fallet då utländskt och inhemskt kapital är imperfekta substitut får även kapitalbeskattningen av inhemska medborgare betydelse för kapitalintensiteten. Om nettoavkastningen på sparande är låg, blir sparandevolymen också låg, och den inhemska räntan kan pressas uppåt. I ett sådant fall avtar investeringsverksamheten och en lägre tillväxt blir resultatet. Empiriskt erfar vi inte någon specialisering inom företa gssektorn varje sig när det gäller egen- eller lånefinansiering eller inhemsk kontra utlänsk finansiering även om den ena finansieringformen under vissa perioder varit betydligt förmånligare än den andra formen. Det talar för att beskattning av inhemskt sparande är av största betydelse för kapitalinten- sitet och tillväxt. I empiriska studier finner vi ofta begränsade korsvisa investeringar över gränserna. I en studie visar Feldstein och Horioka (1980) att det finns ett starkt samband mellan bruttosparande och bruttoinvesteringar i OECD-länderna mellan 1960-74. 'Iäbell 4 visar att sparkvoten och investeringskvoten inom ett land var lika i så gott som alla länder. För Sveriges del var den identisk.

Tabell 4. Sparkvot och investeringskvot i OECD-länderna mellan 1960-74

___—

S I

Land BNP BNP Australien 0,25 0 0,270 Osterrike 0,285 0,282 Belgien 0,235 0,224 Kanada 0,219 0,231 Danmark 0,202 0,224 Finland 0,288 0,305 Frankrike 0,254 0,260 Väst-Tyskland 0,271 0,264 Grekland 0,219 0,248 Irland 0,190 0,218 Italien 0,235 0,224 Japan 0,372 0,368 Luxemburg 0,313 0,277 Nederländerna 0,273 0,266 Nya Zeeland 0,232 0,249 Norge 0,278 0,299 Spanien 0,235 0,241 Sverige 0,241 0,242 Schweiz 0,297 0,297 Storbritannien 0,184 0,192 USA 0,186 0,186 ___—___— Genomsnitt 0,250 0,254

___—___— Källa: Feldstein and Horioka, (1980) sid. 319.

Det är rimligt att anta att kontrollaspekter och ökad risk med en ensidig finansiering medför att en kombination av finansieringskällor (inhemska och utländska) är önskvärd och att räntan därmed påverkas av svenskars

• Sida 203
•  Original

sparbenägenhet respektive det pris spararen möter för att spara. Investe- ringarna påverkas därmed av hur mycket some sparas inom landet även om ekonomin är "öppen".

Avgörande för storleken av internationella kapitalflöden på grund av ändrad beskattning är storleken på skatteförändringarna samt förvänt- ningarna Om avkastningens storlek utomlands. Här spelar inflationstakt, växelkursförändringar och skatteosäkerhet stor roll. En rad studier har visat på mycket stora skillnader i effektiv beskattning inom ett land för olika investerare, beroende på vad man investerari samt hur finansieringen sker.88 En OECD-studie ger en liknande bild.” Vi vet betydligt mindre om effekter av skatteändringar på internationella kapitalflöden.

För att analysera effekterna av en skatteförändring när det gäller internationella kapitalflöden är det lämpligt att dela upp den totala skattekilen i två komponenter; 90En komponent anger skattekilen mellan kapitalets marginalprodukt och erfordrad realränta. Denna skillnad kan kallas "investeringsskattekilen". Den andra komponenten anger skattekilen mellan real avkastning före respektive efter skatt eller "sparandeskatte- kilen". I en liten öppen ekonomi kan räntan till stor del vara bestämd från utlandet. En ökad beskattning av kapitalinkomster för inhemska investerare (större sparandeskattekil) tenderar att leda till ökad kapitalimport. En ökad investeringsskattekil å andra sidan (ökad beskattning av använt kapital) leder till minskad kapitalimport. En ökning av den totala skattekilen har därför ingen entydig implikation för kapitalimport/export. I en studie av King & Fullerton91 beräknades skattekilar för en rad Olika typer av investeringar och finansieringssätt för bl. a. Sverige. Den totala skattekilen är dock mindre relevant för internationella kapitalflöden.92

I en OECD-studie”3 samt i en IMF-rapport94 konstateras att en ökad internationalisering har skett av de finansiella marknaderna. I OECD-stu- dien analyseras i en enkel neoklassisk modell effekterna av skattesystem på kapitalallokeringen på lång sikt. Även om realräntorna skulle konvergera behöver inte de marginella skattebelastningarna för investeringar konvergera. Företagsskattesystemen medför att kapitalkostnaderna är Olika i OECD-länderna. Inkomst-skattesystemen medför en ytterligare skattekil.

88Se t.ex. King och Fullerton, (1984), och J. Alworth, (1984) samt J. Alworth, (1987).

89OECD, Economic Studies, No 7/ Autumn 1986.

90p - s 5 (p - r) + (r - s) där (p-r) är investeringsskattekilen och (r-s) är sparandeskattekilen. Se t.ex. RB. Sörensen, (1987).

91King & Fullerton, (1984).

92King & Fullerton, (1984) gjorde aldrig anspråk på att deras internationella jämförelser av skattekilar kunde användas för att förutsäga kapitalflöden.

93OECD, (Spring 1987), ss. 35-92.

”IMF, (1988), s. 13 ff.

• Sida 204
•  Original

Studien visar att en permanent förändring av skattekilen med 1 procenten- het (vilket ung. motsvarar en 4 procentig "tax credit" för alla företagsin- vesteringar) medför en förändring av kapitalstocken med 7 till 13 procentenheter. Vi observerar idag skillnader på 2 till 3 procentenheter. Det kan påpekas att Sverige har en av de största negativa skattekilarna (subvention) för företagskapital som helhet med -5 procent eller mer. Motsvarande siffra för USA är omkring -2 procent.95 Det finns alltså skillnader på 2 till 3 procentenheter vilket kan resultera i stora kapitalflö- den över gränserna.

6 Slutsatser angående effekter av en skattereform

Beskattning av kapital har såväl temporala som intertemporala effekter. Beskattningen leder till flera tänkbara snedvridningar. För det första påverkar kapitalbeskattningen valet av konsumtion idag jämfört med att konsumera i morgon dvs sparandebeslutet. Eftersom Olika kapitalplace- ringar beskattas Olika medför beskattningen också att valet av investerings- objekt eller kapitalplacering i hög grad påverkas av skattesystemet. Föreliggande studie visar på mycket stora skillnader i avkastning efter skatt för olika placeringar. En mera likformig kapitalbeskattning skulle vara värdefullt både ur effektivitets- och ur fördelningsynpunkt.

Eftersom den nuvarande kapitalinkomstbeskattningen ger små eller t.o.m. negativa intäkter är enligt kommitténs direktiv en breddning av basen liksom en mera likformig beskattning önskvärd. Den lågbeskattade sektorn (framför allt fastigheter) erhåller en fördelaktig behandling skattemässigt. Detsamma gäller lån för konsumtionsändamål. Temporala allokeringsmässiga hänsyn talar för en skärpning av beskattningen i detta avseende samtidigt som andra sparformer kan komma att beskattas lindrigare. En skärpning av beskattningen av lånat kapital har dessutom positiva intertemporala effekter om avsikten är att öka sparandet i ekonomin. Såväl inkomst- som substitutionseffekten verkar för att reducera låntagandet. Om det totala hushållssparandet ökar i ekonomin, beror delvis på hur nettospararna reagerar. Det är tänkbart, att pensionärerna minskar sitt sparande. Även om så skulle vara fallet medför en mera likformig kapitalinkomst—beskattning en förbättrad allokering av kapitalet, speciellt på lång sikt. Att döma av internationella erfarenheter av lägre kapitalin- komstbeskattning är det sannolikt att sparandet skulle öka. Min egen forskning visar, att på lång sikt kommer, om kapitalinkomstskattesatsen minskar, såväl sparande som kapitalstock att öka. En begränsande faktor är naturligtvis storleken på de offentliga utgifterna. Eftersom arbets- inkomstbeskattningen medför en kraftig störning av valet mellan fritid och arbete kan en relativt sett mindre sänkning av kapitalinkomstskatten vara motiverad än vad som skulle vara fallet vid en lägre arbetsinkomstbeskatt- ning.

En ändrad fördelning av skattebelastningen mellan låg och högbeskattat

95Negativa värden erhålles framför allt pga avdragsrätt för räntebetalningar.

• Sida 205
•  Original

kapital får effekter på såväl hushållens allokering av sitt finansiella sparande som utvecklingen av kapitalstockarna i olika sektorer. Alloke- ringen av finasiellt sparande är mycket känsligt för nettoavkastningen efter skatt. Sparandebeslutet (konsumtion idag eller senare) är inte frikopplat från nettoavkastningen på Olika sparformer men enligt redovisad forskning är det förhållandevis okänsligt för nettoavkastningen. När man beslutat sig för att spara önskar man erhålla högsta möjliga avkastning och fördel- ningen mellan Olika sparformer är därför i hög grad beroende på avkastningen.

När det gäller företagsbeskattningen har jag visat att en högre effektiv företagsskatt i en sektor medför att en högre marginalprodukt krävs för kapitalet i denna sektor än i en lägre beskattad sektorer. Om kapitalbe- skattningen dessutom beskattar olika avkastningar Olika, påverkas valet av investeringsobjekt. Det är mycket sannolikt att även om en enhetlig kapitalbeskattning eftersträvas, kommer trots detta olikheter i beskatt- ningen att uppstå. Hur investeringen finansieras, leder ofta också till Olika effektiv beskattning, och därmed påverkas även valet av finansiering för investeringen. Dessutom påverkas kapitalintensiteten i samhället. Detta medför intertemporala effekter på kapitalackumulation och tillväxt i ekonomin. Kapitalbeskattningen får därmed betydelse inte bara för omfördelning inom den nuvarande befolkningen och fördelningen av produktionsresultatet mellan arbete och kapital, utan också mellan Olika generationer. Den senare aspekten tillmäts stor betydelse i centralt planerade ekonomier och i utvecklingsländer, men den är minst lika viktig för marknadsorienterade industrialiserade ekonomier. Utöver angivna effekter medför varje beskattning, att inproduktiv verksamhet i form av skatteplanering uppstår. En förändring av skattestrukturen har delvis andra effekter. Stora kapitalvinster respektive kapitalförluster kan uppstå för såväl individer som företag (kapitaliseringseffekter). Långsiktiga effektivi- tetsvinster måste här vägas mot kortsiktiga kapitaliseringseffekter, ett val som kan vara nog så svårt.

Fördelningspolitiskt är det mycket som talar för en breddad skattebas och lägre skattesatser. Det skulle minska vinsterna av skatteplanering. När det gäller de internationella aspekterna, är det sannolikt, att lägre inhemsk personlig kapitalinkomstbeskattning skulle leda till ökade investeringar i Sverige. Företagen använder endast i liten utsträckning internationell finansiering, och inhemsk och utländsk finansiering verkar inte vara perfekta substitut. Den inhemska räntan kan därför ha pressats upp för att frigöra mer svenskt investeringskapital. Det hämmar i sin tur investerings- viljan. Det krävs emellertid ytterligare forskning inom detta område.

• Sida 206
•  Original

APPENDIX

En modell för att utvärdera effekter på sparande av kapitalinkomstbeskattning

1. Inledning

För att utvärdera kapitalinkomstbeskattningens effekter på sparandet har jag konstruerat en enkel modell. Från modellens resultat framgår det, att beskattning av använt respektive ägt kapital ger skilda effekter på ekonomin.1 Det framgår vidare hur sparandet ändras när kapitalinkomst- skatten ändras. Modellen är en så kallad livscykelmodell2 med en produktionssektor och inkluderar två tidsperioder. Varje tidsperiod är 30 år. Jag använder data för den svenska ekonomin från 1984.

2. Modellstruktur

Det finns en representativ individ i modellen. Han lever i två perioder. I den första perioden arbetar han, och i den andra perioden har han ingen arbetsinkomst (pensionerad). Individens maximeringsproblem är att maximera sin nytta över de två perioderna med avseende på sina inkomster (budgetrestriktion). Han har preferenser över fördelningen av konsum- tionen mellan de två perioderna och vi antar att hur konsumtionen fördelas mellan perioderna beror på dessa preferenser samt de relativpriser som gäller. Individen antas vara rationell i sitt val.

En kapitalinkomstskatt kommer att påverka relativpriset mellan konsumtion idag och konsumtion i morgon. Utan skatter är detta pris 1/(1+rd) där rd är räntan. Med skatter ändras priset till 1/(1+rd(1-tr)).3 Hur mycket individen ändrar sitt beteende när skattesatsen ändras beror på inkomst- och substitutionseffekterna. En individ med starka preferenser för konsumtion i period 2 (lågt e i nyttofunktionen nedan) kommer inte att ändra sitt konsumtionsval speciellt mycket, även om skatten på kapitalin- komster ökar. En individ, som å andra sidan är indifferent över konsum- tionstidpunkten, reagerar kraftigt. Jag redovisar resultaten för båda fallen.

! Denna aspekt har tidigare behandlats av bl. a. I. Hansson (1986).

2 För en beskrivning av grundläggande karakteristika för en sådan modell, se Atkinson & Stiglitz (1980), sid 73 ff samt Auerbach & Kotlikoff (1987), sid 16 ff.

3 Atkinson & Stiglitz (1980), sid 77

• Sida 207
•  Original

I en dynamisk formulering kan individens maximeringsproblem uttryckas som

Max U= -c, —e'P' dt 1-1 9

O

m.a.p. en intertemporal budgetrestriktion där C, är den temporala nyttofunktionen och o'" är diskonteringsfaktorn.

Om & = 0 föreligger en extremt hög önskan att jämna ut konsumtionen över tiden. Ju större & desto mindre sparbenägenhet. Frisch4 kom till slutsatsen att 9 var ungefär lika med 0,5 för Storbritannien, Nederländerna och Norge. Maital skattade a till omkring 0,67.5 Högre värden på 9 har också skattats. Persson och Svensson6 använder i sina simuleringar en intertemporal substitutionselasticitet på 1 dvs en logaritmisk intertemporal nyttofunktion.7

Det förefaller rimligt att anta att den intertemporala substitutionselasti- citeten är mindre än 1. Judd använder värden mellan 0,4 och 1,3 i sina simuleringar.8 Det bör emellertid påpekas att såväl antalet perioder som varor kan ha betydelse för resultaten. Det är inte uteslutet att arbetsut- budet påverkas av kapitalbeskattningen. Om individens nyttofunktion inkluderar fritid erhålles förutom den marginella substitutionskvoten mellan konsumtion i Olika perioder även relationer mellan fritid och konsumtion i varje period. Flemming har t. ex. visat att arbetsutbudet hos en generation kan påverka avkastningen på sparande för en annan genera- tion.9 Sparandets räntekänslighet är nära förknippat med individens riskaversion och intertemporala substitutionselasticitet.

I modellen ingår en produktionssektor. Den använder produktionsfak- torerna arbete och kapital. Det som sparas i period 1 omvandlas till produktionskapital (investeras). Räntan antas vara bestämd från kapitalets marginalprodukt. En kraftig ökning av sparandet leder till att räntan faller och att sparandeökningen avtar därmed. Modellen inkluderar dessa "in- direkta" effekter. Företaget kan välja att finansiera sina investeringar i

" Frisch, (1964).

5 Maital, (1973).

6 Persson och Svensson, (1987).

7 För en allmän diskussion om substitutionselastieiteten, se Berndt, (1976). ” Judd, (1985).

5. Simuleringar

Utgångsläget karakteriseras av nettoinvesteringar men med relativt små förändringar i övrigt i ekonomin. En rad förändringar av såväl parameter- värden som skattesatser har utförts för att belysa effekterna av kapitalbe- skattning på sparande och kapitalstock. Två huvudtyper av experiment har genomförts. Den första typen avser ändrad kapitalinkomstbeskattning på individnivå (avsnitt 5.1). Den andra huvudtypen avser ändrad företagsbes- kattning (avsnitt 5.2). Eftersom tonvikten i utredningsuppdraget ligger på personbeskattningen snarare än företagsbeskattningen har jag koncentrerat simuleringarna till det första området.

Den första simuleringen avser en minskning av den personliga kapitalin- komstskattesatsen från 40% till 30%. Nettoavkastningen på sparande ökar, och vi kan vänta oss att substitutionseffekten verkar för att öka sparandet. Eftersom den personliga kapitalinkomstbeskattningen endast ger relativt små skatteintäkter medför en förändring av skattesatsen med 10 procenten- heter små förändringar i skatteintäkterna. Eftersom arbetsinkomsterna är betydligt större än kapitalinkomsterna medför kravet på balanserad budget att löneskattesatsen endast skulle behöva korrigeras marginellt.13

Om vi antar att individen planerar över en period av 30 år medför en årlig ränta på 3.25 procent en ackumulerad räntefaktor på hela 2.60.19 En beskattning av den ackumulerade räntan blir betydelsefull för konsumtions- möjligheten i period 2 och därmed för konsumtionsvalet. En löpande avskattning av ränteinkomsterna medför att kapitalet endast tillväxer i långsam takt. För att visa effekterna låter jag skatten träffa den ackumule- rade avkastningen. En löpande avskattning skulle medföra ännu större påverkan på konsumtionsvalet. Det implicita antagandet är därför att individen på något sätt sparar så att den löpande avkastningen inte beskattas utan beskattningen sker först när pengarna tas ut. Olika typer av pensionssparande samt investeringar i skattebefriade bolag samt placeringar i sk framtidskonto20 ger upphov till skatteeffekter som de som modelleras

" Som rapporten från utgiftsskattekommittén (SOU 1986:40) visade skulle en minskad kapitalinkomstskatt t.o.m. ge högre skatteintäkter.

19 Vi kan alternativt betrakta en 20 års period med en räntesats på ca 5%.

20 Se avsnitt 3.1 om skattekilar i huvudtexten.

• Sida 213
•  Original

här.21

För att beakta att en tidsperiod är 30 år upphöjes den gällande marknadsräntan till 30 och det sålunda framräknade relativpriset blir vägledande för konsumtionsvalet. Beloppen för produktion, konsumtion, investeringar och kapitalstockar är uttryckta i tusental miljarder kronor. Produktionen, X, anges i tabellen till 0,789 vilket alltså motsvarar 789 miljarder kronor.

Huvudfallot

1994

0.032

0.075

3.849

3.949

6.223

0.769

Som framgår av ovanstående tabell blir det relativt stora effekter när vi inför en lägre kapitalinkomstbeskattning på 30% istället för den tidigare

21 Antagandet om avskattning först vid uttaget kan även ses som ett beaktande av att viss-del av sparandet sker skattefritt medan en viss del

avskattas löpande.

tr=0.3

0.032

0.075

3.965

9-0.3

0.032

0.075

3.863

3.964

6.223

0.791

0.410

0.143

0,147

Den andra simuleringen avser ändrad företagsbeskattning. I detta fall antar vi att ökad beskattning av använt kapital på lång sikt tvingar upp avkastn- ingskravet till den nivå som gällde före Skatteförändringen. Vi simulerar en minskad företagsbeskattning från 30 procent till 20 procent. I den nya långsiktiga jämvikten är därför kapitalstocken större än i utgångsläget. Följande resultat erhålles;

22 Utgiften för konsumtion i morgon uppgår till pCz vilken uppgår till ca 142 miljarder kronor.

• Sida 215
•  Original

Till skillnad från tidigare simulering anger denna simulering värdena i ett stationärt tillstånd och inte endast en temporär jämvikt. Modellen behandlar inte hur utvecklingen till det nya jämviktsläget sker. För att erhålla ett så stort sparande vid en låg ränta krävs att utlänningarna gör betydande investeringar. I en sluten ekonomi skulle räntan drivas upp och därmed skulle investeringarna avta och kapitalstocken skulle inte tillväxa lika mycket. I en öppen ekonomi påverkas sparandebeslutet av den effektiva personliga skattesatsen, medan investeringsbeslutet påverkas av den effektiva företagesskatten.23

Det antas implicit i modellen att trots ökad nettoavkastning för utlänningarna dessa endast kan investera i långsam takt i Sverige, eftersom företagen strävar efter att bibehålla en stor andel svenskt ägande. Om företagen inte hade denna restriktion skulle anpassningen ske snabbare och nettoinkomsterna för svenska hushåll skull bli lägre. I extremfallet, om utlänningarna står för hela ökningen av kapitalstocken, blir de svenska inkomsterna som kan användas för privat konsumtion ca 580 miljarder istället för 670 miljarder. Eftersom räntan är lika i de båda fallen, blir den relativa konsumtionsandelen lika (3.964). Den lägre ränta, som uppstår vid

23 För en diskussion om effektiva skattesatser i en öppen ekonomi se R. W. Boadway et. al., (1987) sid 58 ff.

• Sida 216
•  Original

minskad företagsskattesats resulterar i en substitutionseffekt mot relativt ökad konsumtion i period 1. En lägre företagsskatt påverkar därför indirekt sparandet i ekonomin och i motsatt riktning jämfört med en lägre kapital- inkomstbeskattning. På grund av ökad tillväxt vid lägre företagsskatt blir emellertid även i detta fall sparandet större än i utgångsläget, 1984. Den relativa konsumtionsandelen, RC, utvecklas dock i motsatt riktning vid skattesänkningarna. Resultatet sammanfattas i nedanstående figur.

LÅGRE KAPITALINKOMSTSKATT RESPEKTIVE LÄGRE FORETAGSSKATT

30 25 KONSUMTION PER. 1 o 20 . KONSUMTION PER. 2 %? RELATlV KONSUMTION Om 15 ”3 2 10 _: 5 El E 252 o 2 ”% sv —=* C'- —10 —15 —20

INDIVID FÖRETAG RELATIV KONSUMTION = KONS. UTG. PER. 1 / KONS. UTG. PER. 2

• Sida 217
•  Original

Litteraturförteckning

Alworth, J. (1984), 'Iäxation and the Financial and Investment Decisions of Multinational Firms, Doktorsavhandling, Exeter College.

----- (1987), "Taxation and the Cost of Capital: A Comparison of Six EC Countries," in Tåx Coordination in the European Community, S, Cnossen Ed., Series on International Taxation, No 7, Kluwer Law and Taxation Publishers, DeVenter.

Andersson, K. (1987), "The Swedish 'Iäx System," in Comparative Tax Systems Europe, Canada and Japan, J. Pechman, ed., Tax Analysts, Virginia, ss. 33-90.

Andersson, K. och E. Norrman (1987), Capital Taxation and Neutrality- A study of tax wedges with special reference to Sweden, Lund Economic Studies Vol. 41. TA-Tryck Bjärnum, 1987.

Ando, A. och F. Modigliani (1963), "The *Life Cycle, Hypothesis of Savings: Aggregate Implications and 'Iests," American Economic Review, Vol. 53.

Armington, P.S. (1969), "A Theory of Demand for Products Distinguished by Place of Production," International Monetary Fund Staff Papers, ss. 159-76.

Atkinson, A. och J. Stiglitz (1980), Lectures on Public Economics,'New York, McGraw-Hill.

Auerbach, A. (1982), "The Theory of Excess Burden and Optimal Taxation," NBER WP 1025.

----- (1983), "Taxation, Corporate Financial Policy and the Cost of Capital," Journal of Economic Literature Vol. XXI, ss. 905-940.

Auerbach, A. och L. Kotlikoff (1987), Dynamic fiscal policy, Cambridge University Press, Cambridge.

Auerbach, A. och H. Rosen (1980), "Will the Real Excess Burden Please Stand Up," NBER WP 2319.

Beach, C., R. Boadway och N. Bruce, (1988), Taxation and Savings in Canada, A technical paper prepared for the Economic Council of Canada, Canadian Government Publishing Centre, Ottowa.

Berg, L. (1985a), "Hushållssparandet under 1970-och 1980-talen,"

• Sida 218
•  Original

Ekonomisk Debatt, No 4, ss. 265-274.

----- (1985b), "Hushållens sparande," Skandinaviska Enskilda Bankens Kvartalsskrift, 1:1985, ss. 12-18.

----- (1987), "Hushållssparandet och kreditmarknaden," i Sparande, skatter och kreditpolitik, i Sparbankens Tbmaserie, Sparfrämjandet förlagsaktiebo- lag, ss. 58-82.

Berndt, E. R. (1976), "Reconciling Alternative Estimates of the Elasticity of Substitution," Review of Economics and Statistics, Vol. 58, ss. 59-68.

Blejer, M. (1984), "Financial Market Taxation and International Capital Flows," i Tåxation, Inflation and Interest Rates, V. 'Iånzi ed., IMF, ss. 204- 219.

Boskin, M. J. (1978), "'Iåxation, Savings and the Rate of Interest," Journal of Political Economy, 86, S3-827.

Bosworth, B.P. (1984), Täx Incentives and Economic Growth, Brookings Institute, Washington D.C..

Boadway, R. W. et. al. (1987), "'Iäxes on Capital Income in Canada: Analysis and Policy," i Canadian 'Iåx Paper, No 80, Canadian Tax Foundation.

Carroll, C. och L. Summers (1987), "Why Have Private Savings Rates in the United States and Canada Diverged," NBER WP 2319.

Darby, M. (1975), "The Financial and 'Iäx Effects of Monetary Policy on Interest Rates," Economic Inquiry, Vol 13, ss. 266-274.

Dornbush, R. (1987), "Your Next Landlord May be Japanese," The International Economy, Oct/Nov.

Dupuit, J. (1844), "De la mesure de l'utilité des travaux publics," Annales des pont et chausé, 8. Återgivit i AEA readings in Welfare Economics, K Arrow och T. Scitovsky eds. ss. 255-283.

Farber, H. (1978), "Individual Preferences and Union Wage Determination: The Case of the United Mine Workers," Journal of Political Economy, 86, ss. 923.942.

Feldstein, M. (1978), "The Welfare Cost of Capital Income Tåxation," Journal of Political Economy, Vol. 86 No. 2, ss. 829-851.

----- (1983), The Tåxation of Capital, Harvard University Press, Cambridge.

• Sida 219
•  Original

SOU 1989:33 Felstein, M. and C. Horioka (1980). "Domestic Saving and International Capital Flows," The Economic Journal, 90 (June 1980) ss. 314-229.

Fisher, I (1896), "Appreciation and Interest," Publication of the American Economics Association, ser. 3 Vol. 11, ss. 331-442.

----- (1930), The Theory of Interest, Macmillan, New York.

Friedman, M. (1957), A Theory of the Consumption Function, Princeton University Press.

Frisch, R. (1964), "Dynamic Utility," Econometrica, 32, ss. 418-424. Fukao, M. och M. Hanazaki (1986), Internationalisation of Financial Markets: Some Applications for Macro-economic Policy and the Allocation of Capital, OECD.

Hansson, 1. (1984). "Marginal Cost of Public Funds for Different 'Iåx Instruments and Government Expenditures," Scandanavian Journal of Economics, 86 (2), ss. 115-130.

----- (1985), "Den offentliga sektorns inkomster, utgifter och sparande," Nationalekonomiska institutionen Lunds universitet Meddelande, 1985 : 102.

----- (1986), Skatter och samhällsekonomi, SNS Förlag, Stockholm. Hansson, I. och C. Stuart (1985), "Tax Revenue and the Marginal Cost of Public Funds in Sweden," Journal of Public Economics, Vol 27, ss. 331- 353.

----- (1986), "The Fisher Hypothesis and International Capital Markets," Journal of Political Economy, Vol 94, ss. 1330-1337.

Harberger, A.C. (1962), "The Incidence of the Corporate Income Tax," Journal of Political Economy, 70, ss. 213-224.

IMF, (1988), International Capital Markets, IMF, Washington, D.C. Industriförbundet, (1987), Program för reformerad företagsbeskattning.

James, S. och C. Nobes, (1983), The Economics of Taxation Second edition, Philip Allan Publishers Limited, Oxford.

Judd, K.L. (1985), "Short-Run Analysis of Fiscal Policy in a Simple Perfect Foresight Model," Journal of Political Economy, Vol 93 No 2, ss. 298-319.

Kaldor, N. (1955), An Expenditure Tax, Allen and Unwin, London.

• Sida 220
•  Original

King, M. A. (1980), "Savings and Taxation," NBER Reprint NO 228, samt i Public Policy and the 'Iåx System, G.A: Hughes ed., George Allen and Unwin, ss.1-35.

King, M. A. och D. Fullerton (1984), The Taxation of Income from Capital- A Comparative Study of the United States, the United Kingdom, Sweden and West Germany, NBER, IUI ifo, Chicago.

Kitchen, H. (1987), Chapter 8 in Comparative 'Iäx Systems Europe, Canada, and Japan, Ed. Joseph Pechman, Tax Analysts, Arlington, Virginia, USA.

Kotlikoff, L. (1983), "National Savings and Economic Policy: The Efficacy of Investment vs. Savings Incentives," NBER Reprint No. 427 samt i American Economic Review, Vol. 73, Number 2 (May 1983), ss. 82-87.

Kotlikoff, L. (1984), "Taxation and Savings: A Neoclassical Perspective," NBER Reprint No 585 samt i Journal of Economic Litterature, Vol 22, Number 4, ss 1576-1629.

Kottikoff, L. och L. Summers (1981), "The importance of Intergenerational Transfers in Aggretate Capital Accumulation," Journal of Political Economics, Vol 89, ss. 706-732.

Kvist, A., L. Nyberg och P. Wissén (1985), Penningmarknaden, SNS Förlag.

Lodin, S-O, G. Lindencrona, P. Melz och C. Silfverberg (1987), Beskatt- ning av inkomst och förmögenhet, 3 uppl., Studentlitteratur, Lund.

Maital, S. (1973),"Public Good and Income Distribution: Some Further Results," Econometrica, 41, ss. 561-568.

Meeraus, A. (1983), "An Algebraic Approach to Modeling," Journal of Economic Dynamics and Control, 5, ss. 81-108.

Modigliani, F. och R. Brumberg (1954), "Utility Analysis and the Consumption Function: An Interpretation of Cross-Section Data," i Post- Keynesian Economics, ed. M. Brown, NBER; New York.

OECD (Spring 1985), "The Role of the Public Sector," OECD Economic Studies, No 4.

----(Spring 1987), "Internationalization of Financial Capital Markets and the Allocation of Capital," OECD Economic Studies, No 8, ss. 35-92.

----- (April 1987), Sweden, OECD Economic Surveys.

• Sida 221
•  Original

Palmer, E. (1981), "Determination of Personal Consumption: Theoretical Foundations and Empirical Evidence from Sweden," National Institute of Economic Research (Konjunkturinstitutet).

----- (1985), "Household Savings in Sweden and its Composition An Empirical Analysis," Occasional Paper 14, National Institute of Economic Research (Konjunkturinstitutet).

Pasinetti, !. (1962), "Rate of profit and income distribution in relation to the rate of economic growth," Review of Economic Studies, 29, 267-279.

Pechman, J. (1987), "'Iåx Reform Theory and Practice," Brookings General Series Reprints 427 från Economic Perspectives, Vol 1, No 1, ss. 11-28.

Persson, T. och L. Svensson (1987), "New Methods in the Swedish Medium- 'Iérm Survey," Långtidsutredningen Bilaga 3.

Piggott, J. och J. Walley eds (1985), New Developments in Applied General Equilibrium Analysis, Cambridge University Press, Cambridge.

Pålsson, A-M. (1987), "Det otacksammet sparandet," Ekonomisk debatt, 7/87, ss. 548-556.

Riksrevisionsverket (1986), Statens finanser.

Roupe, J. (1987), "Aktuella alternativ i svensk skattedebatt," Skattenytt, nr 5, ss. 254-275.

RSV, (1986), Handledning för rörelse- och jordbruksbeskattning. SCB, Diverse meddelanden, se appendix. scn, (1985, 1986), Statistisk Årsbok.

Sandmo, A. (1970), "The Effect of Uncertainty on Savings Decisions," Review of Economic Studies, Vol 37, ss. 353-360.

----- (1985), "The Effects of Taxation on Savings Decisions," i Handbook of Public Economics, Vol 1, A.J. Auerbach och M. Feldstein eds., North- Holland, Amsterdam, ss. 265-311.

Scarf, H. E. och J. Shoven, eds. (1984), Applied General Equilibrium Analysis, Cambridge University Press, Cambridge.

Sheshinski, E. och V. 'Iånzi (1984), "Fund Study Suggests Answer to the U.S. Savings Puzzle," IMF Survey.

Sinn, H-W (1987a), "The 1986 U.S. 'Iåx Reform and the World Capital

• Sida 222
•  Original

52 Bilaga 6 Market," Paper presented at EEA, Copenhagen, August 1987.

----- (1987b), Capital Income 'Iåxation and Resource Allocation, North- Holland, Amsterdam

SOU (1978:13) Bilaga 2, Hushållsparande och skattegeler.

----- ( 1982z3) Betänkande av realbeskatningsutredningen, Bilaga 6, "Effekter på fastighetspriser m.m. vid en övergång till realbeskattning," av I. Hansson.

----(1986:40) Utgiftsskatt teknik och effekter.

Summers, L. H. (1981), "Captial Taxation and Accumulation in a Life Cycle Growth Model," American Economic Review, pp. 533-544.

----- (1982), "'Iåx Policy, the Rate of Return and Savings," NBER WP 995.

----- (1984), "The After-Tax Rate of Return Affects Private Savings," NBER Reprint No 513, samt i American Economic Review Vol 74 No 2, ss. 249- 253.

Sveriges Riksbank (1985, 1986), Annual Report.

Söderström, HT. (1984), "Den svenska ekonomins balansbrister ur finansiellt perspektiv," Skandinaviska Enskilda Banken Kvartalsskrift, 2:1984, ss. 43-53.

Sörensen, RB. (1987), "Reforms of Danish Capital Income 'Iåxation in the 1980*s," Paper presented at the Confederation of European Economic Associations Symposium on "Perspectives on Capital Income 'Iäxation in Europe," Helsinki, June 1987.

Tresch, R.W. (1981), Public Finance A Normative Theory, Business Publications Inc.

Venti, S.F. and D. A. Wise (1987), "IRA's and Saving," i The Effect of Taxation on Capital Accumulation, M. Feldstein ed., NBER, University of Chicago Press.

Wahlund, Richard och Karl-Erik Wärneryd (1987), "Det totala sparandet och sparbeteende hos olika grupper av sparare," Skandinaviska Enskilda Banken Kvartalsskrift, 3:1987, ss. 52-64.

World 'Iåx Report (1988), Financial Times, London.

• Sida 223
•  Original

Bilaga 7

Beskattningens effekt på arbetsutbudet

av N. Sören Blomquist

1 Introduktion1

En ofta diskuterad fråga är om och i så fall hur skatter påverkar utbudet av arbete. Många anser att höga marginalskatter har ett negativt inflytande på det antal timmar folk önskar arbeta. Andra menar att t.ex. inkomstskattens storlek inte påverkar arbetsutbudet särskilt mycket. Tidiga empiriska studier stödde den senare uppfattningen, åtminstone vad gäller mäns arbetsutbud. Senare undersökningar har dock funnit en klar påverkan på såväl kvinnors som mäns arbetsutbud. Den effekt nationalekonomer ofta främst tänker på då de studerar en skatts effekt på arbetsutbudet är hur stora effektivitets- förluster skatten orsakar. I allmän debatt är intresset främst knutet till hur antalet timmar folk önskar arbeta påverkas och om en ytterligare ökning av skattesatserna skulle öka eller minska skatteintäkterna. Speciellt den amerikanska ekonomen Iaffer har populariserat debatten om denna fråga. I denna uppsats studeras dels hur antalet arbetade timmar påverkas av skatter, dels hur skatteintäkterna ändras då skattesatserna varieras.

Arbetsutbud är ett mångdimensionellt begrepp och kan definieras på ett flertal olika vis. En tämligen snäv definition, som kommer att användas i denna rapport, är att definiera en persons arbetsutbud som det antal timmar personen önskar arbeta. En vidare definition skulle kunna inkludera inten- siteten i det utförda arbetet, viljan att anstränga sig för att bli befordrad, viljan att ställa upp och arbeta på övertid etc.; i korthet, kvaliteten på det utförda arbetet. Skatter kan påverka många aspekter av arbetsutbudet. Det har i den ekonomiska debatten ibland hävdats att höga marginalskatter minskar rörligheten på arbetsmarknaden både inom och mellan företag. Höga marginalskatter skulle eventuellt även kunna göra det svårare att attrahera kompetent folk till utsatta toppositioner inom företag och organisationer. Viljan att skaffa sig en god utbildning kan påverkas etc. Det är möjligt (enligt min bedömning troligt) att dessa effekter på arbetsutbudet är minst lika viktiga som effekten på antal arbetade timmar. Dessa effekter är dock svårare att mäta och det finns inga empiriska undersökningar av dessa effekter att

• Sida 224
•  Original

tillgå. I denna studie behandlas därför endast hur antalet arbetade timmar påverkas av skatter. Detta utgör en undre gräns för de totala effekterna på arbetsutbudet definierat i en vidare mening.

En annan intressant aspekt av arbetsutbudet som inte explicit behandlas i denna skrift är skatters effekt på förekomsten av "svart" eller "grått" arbete. Det är möjligt att höga skatter medverkar till att en del personer övergår från "vitt" till "svart" arbete. Denna form av påverkan av arbetsutbudet kittlar måhända fantasin mer än de effekter som nämnts tidigare. Min bedömning är dock att denna effekt på arbetsutbudet ännu så länge är av liten betydelse jämfört med de övriga effekter som nämnts ovan. Det är dock möjligt att personers moraliska betänkligheter mot svart arbete luckras upp över tiden och att det även skapas betingelser som gör det lättare än nu att arbeta svart. Det är således möjligt att den långsiktiga påverkan på förekomsten av svart arbete är betydligt större än den kortsiktiga. Vår kunskap om denna form av påverkan är dock mycket ringa.

Ibland hävdas att personer har små möjligheter att själva bestämma det antal timmar de skall arbeta, eftersom lagar och avtal reglerar såväl arbetstid per vecka som arbetsveckor per år. Skatternas möjliga effekter på individers arbetsutbud skulle därmed vara mycket begränsad. Detta resonemang är dock missledande i två avseenden. För det första kan en viss del av arbetsutbudets anpassning till förändrade skatter ske via förändrade lagar och avtal. Det är således möjligt att den för några år sedan införda femte semesterveckan är ett led i individers anpassning av arbetsutbudet till de höga marginalskatter vi har i Sverige. För det andra gäller att individer, givet de lagar och avtal som gäller vid varje tidpunkt, har möjlighet att variera det antal timmar de arbetar genom t.ex. extraknäck, övertidsarbete, tjänstledighet samt deltidsar- bete. Det är således möjligt för individers arbetsutbud att anpassa sig till en förändrad Skattesituation.

Ett studium av skatters effekt på arbetsutbudet kan ske på olika nivåer vad avser hur många ekonomiska variabler som konstanthålls. Studiet kan avse hur en enskild individ reagerar på förändringar i skatter, givet att individens lön och övriga inkomst är oförändrade.2 I en sådan analys, vilken kan kallas individ-jämviktsanalys, tas inte hänsyn till att ändrade skatter påverkar hela ekonomin och resulterar i förändrade priser och löner. I en partiell-jämviktsanalys av skatters effekt på arbetsutbudet tas hänsyn till hur arbetsmarknaden reagerar på de ändrade skatterna, men ej till hur andra marknader påverkas. Slutligen, i en allmän-jämviktsanalys tas hänsyn till att jämvikten på många marknader påverkas av en skatteförändring. Par- tiell—jämviktsanalys bygger på resultat från individ-jämviktsanalys, och allmän-jämviktsanalys bygger på resultat om hur enskilda marknader fungerar. Detta innebär att grundstenen för god allmän-jämviktsanalys är en god analys på individ-jämviktsnivå.

I denna rapport skall jag nästan uteslutande beskriva skatters effekt på individers beteende med hjälp av individ-jämviktsanalys. Detta beroende på

2 Vi delar upp __en persons totalinkomst i de två komponenterna arbetsinkomst och övrig inkomst. Ovrig inkomst kan t.ex. vara kapitalinkomst, implicit avkastning från egen villa, eller någon transferering som t.ex. barnbidrag.

• Sida 225
•  Original

att denna analys än så länge är den mest utvecklade. Läsaren bör dock hela tiden ha i minnet att resultaten av individ-jämviktsanalys inte ger en komplett bild av skatters effekt på arbetsutbudet. Resultaten som presenteras skall ses som en nödvändig grund för en mer fullständig förståelse av de totala effekterna.3 .

Den fortsatta framställningen är uppbyggd på följande vis. I avsnitt 2 presenteras en enkel modell av en individs arbetsutbud. I avsnitt 3 beskrivs de skatter vilka förmodas ha störst påverkan på arbetsutbudet. I avsnitt 4 försöker vi dels fastställa inkomstskattens effekt på arbetsutbudet, dels hur skatteintäkterna skulle förändras vid några hypotetiska skattereformer. Avsnitt 5 ger en kort sammanfattning av uppsatsen.

2. Modell av en individs arbetsutbud

För att kunna förstå hur skatter påverkar individers beteende behöver vi en modell för individers agerande. I detta avsnitt presenteras" den inom nationalekonomin gängse modellen för individbeteende. Enligt denna modell har varje individ en budgetrestriktion —- dvs. en total inkomst (inklusive avkastning av ev. förmögenhet) som begränsar de kombinationer av varor, tjänster och fritid han kan välja. Givet sin budgetrestriktion antas individen välja den kombination som ger honom störst behovstillfredsställelse eller nytta. Modellen består av två grundkomponenter, dels en beskrivning av individens budgetrestriktion, dels en beskrivning av individens relativa värdering av varor, tjänster och fritid. Skatternas påverkan på individens beteende antas i denna rapport helt och hållet ske via en påverkan av budgetrestriktionen. Detta är den inom nationalekonomin helt dominerande ansatsen för att studera hur skatter påverkar individers beteende.4

låt oss nu ge en allmän beskrivning av en individs budgetrestriktion. För att förenkla framställningen representerar vi en individs konsumtion av varor och tjänster med ett index C, som anger totala utgifter på varor och tjänster. Låt F beteckna individens fritid under ett år och Z det totala antalet timmar som finns till förfogande för arbete och fritid under ett år. Antalet arbetade

3 lndividers arbetsutbud påverkas naturligtvis även av hur den offentliga sektorn använder de insamlade skattemedlen. En fullständig genomgång av sambandet mellan skatter och arbetsutbud skulle därför även inkludera en analys av hur offentliga utgifter påverkar arbetsutbudet. För att begränsa omfånget av denna skrift har jag dock valt att ej behandla detta samband. Vad som studeras i denna rapport är sålunda hur förändringar i skattesystemet påverkar arbetsutbudet vid given storlek och inriktning av de offentliga utgifterna.

4 För att i detalj kunna beskriva en individs beteende skulle vi behöva använda en flerperiodsmodell där hushållsmedlemmamas beteende bestäms simultant och där kvantitetsrestriktioner av olika slag är inkluderade. (Se t.ex. Blomquist (1985b), Hausman och Ruud (1984), och Ham (1986) för beskrivningar av denna typ av modeller.) Sådana modeller är dock ännu så länge dåligt utvecklade, och mycket komplicerade. Jag tänker därför i det följande använda mig av en enperiodsmodell för en enskild individ.

• Sida 226
•  Original

timmar kan då skrivas som h = Z - F$. Låt w beteckna timlönen och y övrig inkomst. Om vi bortser från skatter kan individens budgetrestiktion då beskrivas som i figur 1.

Antal arbetade timmar mäts från origo mot höger. Vill vi i diagrammet avläsa antal timmar fritid mäts detta från Z mot vänster. Individens budgetlinje anges av den tjocka heldragna linjen i diagrammet. Individen kan välja kombinationer av C och h på denna linje. Om han inte arbetar har han y kr. (övrig inkomst) att använda till konsumtion av varor och tjänster. För varje timmes ökning av arbetstiden (minskning av fritiden) kan han öka konsumtionen med w kr. Bytesrelationen mellan fritid och varor är således w, som anger budgetlinjens lutning.

Figur 1

fndifferens— budgetlinje kurva

&

Vilken punkt på linjen väljer individen? Givet budgetlinjens placering i diagrammet avgörs detta av individens preferenser mellan fritid och varor. I figur 1 är individens preferenser illustrerade av s.k. indifferenskurvor. En indifferenskurva är så beskaffad att den anger kombinationer av C och b som ger samma nytta. Vidare gäller att eftersom individen antas föredra mer konsumtion framför mindre, och mer fritid framför mindre, så har kurvorna en positiv lutning. Punkter på en högre kurva föredras framför punkter på

en lägre kurva. Hur kombineras nu budgetrestriktionen och indifferenskurvorna? Vi antar att individen bland alla de kombinationer av C och h som hans budget medger, dvs. de punkter som ligger på eller under hans budgetlinje, väljer den som ger honom störst nytta (behovstillfredsställelse). Detta innebär att individen söker den punkt på budgetlinjen som gör att han hamnar på en

5 Med arbetade timmar menas här det antal timmar som individen säljer på arbetsmarknaden. Den tid en person arbetar i sin trädgård, reparerar sin bil, målar sitt hus etc., betraktas som fritid.

• Sida 227
•  Original

indifferenskurva så långt uppåt åt vänster i figuren som möjligt. I figur 1 är punkt 3 den punkt som ger individen störst nytta, och således väljes. Detta innebär att individen väljer att arbeta h. timmar.

Antag att preferenserna (indifferenskurvoma) är oförändrade men att budgetrestriktionen ändras. Det är då uppenbart att den kombination av C och h som individen väljer ändras. Detta illustreras i figur 2. Som figur 2 är ritad så är såväl konsumtion som fritid lägre vid b än vid a. Givet individens preferenser ser vi att såväl konsumtion som arbetsutbud varierar då lönesats och övrig inkomst ändras. Antal arbetade timmar (arbetsutbudet) beror således i modellen på såväl lönesats som övrig inkomst.

Figur 2

C

Hur påverkar nu skatter arbetsutbudet? Påverkan sker genom att budget- linjen förändras. Vi illustrerar detta för tre typer av skatter, nämligen en s.k. klumpsummeskatt, en proportionell inkomstskatt, samt en icke-linjär skatt där marginalskatten ökar med inkomsten; dvs. den typ av inkomstskatt vi har i Sverige."

Innan vi vidareutvecklar den teoretiska analysen kan det vara lämpligt att i korthet diskutera dess praktiska relevans. Beskrivningen ovan av hur en individ bestämmer sitt arbetsutbud utgör naturligtvis en starkt förenklad bild av verkligheten. Många faktorer som påverkar individers arbetsutbud, som t.ex. hälsotillstånd, försörjningsbörda och tillgång på daghemsplats, är utelämnade ur modellen. Vidare kan man ifrågasätta en del av de antaganden som modellen bygger på.

6 En utförlig beskrivning av olika skatters påverkan på en individs budgetrestrik- tion återtinns i Blomquist (1985a).

• Sida 228
•  Original

Listan över invändningar mot modellen ovan kan göras lång. Innebär dessa invändningar att modellen inte har någon praktisk relevans? Så är inte alls fallet. Alla praktiskt användbara modeller ger en förenklad, och delvis miss- visande bild av verkligheten. Syftet med att använda en modell är att försöka göra den komplicerade verkligheten begriplig. Det är därför nödvändigt att analysen koncentreras på några få variabler som bedöms vara av vikt för den aktuella frågeställningen. Vill vi studera hur skatter påverkar arbetsutbudet är det naturligt att vi fokuserar på hur ekonomiska variabler påverkar arbetsutbudet, men utelämnar t.ex. inverkan av hälsotillstånd.

Klumpsummeskatt

En klumpsummeskatt är en skatt vars belopp individen inte kan påverka genom att ändra sitt beteende. En inkomstskatt, t.ex., är inte en klump- summeskatt, eftersom individen kan påverka den skatt han måste betala genom att förändra sin arbetsinkomst. En klumpsummeskatt minskar individens efterskattinkomst, men påverkar inte individens bytesrelationer. Om en individ måste betala en ren klumpsummeskatt medför detta således att budgetlinjen parallellförflyttas nedåt med skattebeloppet, men att lutningen på budgetlinjen är oförändrad. Detta illustreras i figur 3. På grund av klumpsummeskatten ändras individens optimum från punkt a till punkt b. Som diagrammet är ritat kommer klumpsummeskatten att leda till en minskning av såväl konsumtion som fritid. Enligt nationalekonomiskt språkbruk kallas varor vars konsumtion ökar vid en inkomstökning av klumpsummekaraktär för normala varor. Som figur 3 är ritad är såväl fritid som aggregerad konsumtion normala varor.

Ekonomisk teori ger visserligen ingen indikation om fritid respektive aggregerad konsumtion är normala varor eller ej. Det finns dock starka empiriska belägg för att såväl fritid som aggregerad konsumtion är normala varor. Figur 3 torde således kvalitativt beskriva effekten av en klumpsumme- skatt tämligen väl.

• Sida 229
•  Original

Figur 3

klumpsummeskatt

Proportionell inkomstskatt på arbetsinkomst

Låt oss studera effekten av en proportionell skatt på enbart arbetsinkomsten. Vi antar således att övrig inkomst är skattefri. Om skattesatsen är 100 t % innebär detta att nettolönen efter skatt blir Tv = (1 - t)w.7 Effekten av den proportionella skatten blir exakt densamma som en sänkning av bruttolönen från w till ”&. Budgetlinjen kommer att vridas nedåt, runt skärningspunkten (interceptet) på C-axeln. Detta illustreras i figur 4, där budgetlinjen roterar nedåt från I—I till I-II på grund av den proportionella skatten.

7 Följande exempel visar hur nettolönen kan beräknas. Om bruttolönen är 50 kronor och marginalskattesatsen är 40 %, så innebär detta att för varje timme som arbetas, och 50 kronor som intjänas, går 20 kronor i skatt. Vad individen får behålla själv är således 30 kronor, vilket är hans nettolön per timme.

• Sida 230
•  Original

Figur 4 C III II b III . i | '. hd ha l.l'b b

Vad får detta för inverkan på antalet arbetade timmar? Utan detaljerad information om individens preferenser (indifferenskurvor) kan inte denna fråga besvaras. Preferenserna kan vara så beskaffade att arbetsutbudet minskar på grund av den proportionella skatten, men de kan även vara så beskaffade att arbetsutbudet ökar. Ekonomisk teori kan inte besvara den ställda frågan. För att frågan skall kunna besvaras måste teorin kompletteras med empirisk information om vilka de faktiska preferenserna är. Via olika statistiska metoder kan en arbetsutbudsfunktion estimeras. I princip innebär detta att man fastställer indifferenskurvomas utseende. Har man denna information kan man beräkna hur en skatt påverkar arbetsutbudet. Vi återkommer till detta senare i uppsatsen.

Effekten av en proportionell skatt på arbetsinkomsten kan delas upp i en inkomstep'ekt och en substitutionsefeld. Denna uppdelning är av fundamental betydelse om man vill studera och mäta de efelaivitetsförlwter en in— komstskatt ger upphov till.8 Effektivitetsförlustema är nämligen relaterade till subsitutionseffektens storlek, men ej till inkomsteffekten. Då budgetlinjen svänger nedåt från I—I till l—II är det uppenbart att individens situation försämras. Individens realinkomst har minskat, och nettolönen per timme är lägre. Man försöker skilja på effekterna av dessa två saker genom att studera dels vad som händer med arbetsutbudet vid oförändrad nyttonivå (dvs. i viss mening oförändrad realinkomst) men med de nya relativpriserna, dels hur mycket den rena inkomsteffekten betyder.

Antag att vi ger individen en klumpsummeinkomst så att budgetlinjen skiftar upp och tangerar den ursprungliga indifferenskurvan. Denna budgetlinje benämns III-III i figuren. Om budgetlinjen III—III gällde skulle individens optimum vara vid d. Arbetsutbudet skulle vara hd, vilket är mindre än h.. Rörelsen från ha till hd brukar kallas substitutionseffekten och är alltid

8 Se Blomquist (19852) s. 52—57 för en utförligare beskrivning av hur effek- tivitetsförluster uppstår vid beskattning.

• Sida 231
•  Original

negativ. Dvs. en inkomstkompenserad sänkning av nettolönen leder till en minskning av antal arbetade timmar.

. Populärt kan man säga att substitutionseffekten visar effekten av att man nu får ut mindre av att arbeta. Innebörden är att eftersom det blir relativt sett mindre lönande att arbeta, så arbetar man mindre — dvs. substituerar arbete med fritid. Rörelsen från d till b kallas inkomsteffekten. Populärt kan man säga att den visar effekten av att realinkomsten minskat. För att upprätthålla den önskade standarden måste man arbeta mer. Inkomsteffekten kan vara antingen positiv eller negativ. Om fritid är en normal vara så är dock inkomsteffekten av en sänkning av nettolönen positiv. Dvs. inkomsteffekten av en proportionell skatt leder till ökat arbetsutbud. Eftersom substitutionsef- fekten är negativ och inkomsteffekten positiv, så kan totaleffekten vara antingen positiv eller negativ.

Icke-linjär progressiv skatt

I de flesta västländer är inkomstskatten så utformad att marginalskatten ökar då inkomsten ökar. Inom inkomstintervall är dock marginalskatten konstant. En sådan skatteskala sägs vara bitvis linjär. Det skattesystem vi haft i Sverige har varit utformat så att skatteskalan bestått av en stor mängd intervall. På senare år har dock antalet intervall minskat. I figur 5 återges den budget- restriktion som genereras av ett progressivt, bitvis linjärt skattesystem. Av pedagogiska skäl antar vi att det endast finns tre inkomstintervall i skatte- skalan. Detta genererar då en budgetrestriktion med tre linjära segment.

Figur 5

Antag att bruttolönen är w, och att det första inkomstintervallet sträcker sig upp till inkomstnivån Al- Den första knäckpunkten på den icke-linjära budgetlinjen kan då beräknas som H[ = AI/w. Den andra knäckpunkten kan

• Sida 232
•  Original

beräknas som Hz = Azlw, där A2 är den övre inkomstgränsen i det andra inkomstintervallet.

Ekonomisk teori ger ingen entydig prediktion om hur ett progressivt bitvis linjärt skattesystem påverkar arbetsutbudet. För att kunna fastställa denna påverkan krävs empirisk information om individernas preferenser. Detta diskuteras utförligare i avsnitt 4. Det gäller dock att ekonomisk teori kan förutsäga effekten av vissa variationer i en bitvis linjär inkomstskatteskala. Detta beskrivs utförligt i Blomquist (19853). Här skall endast några få resultat redovisas.

Antag att vi ökar marginalskatten i det andra inkomstintervallet, men att den fortfarande är lägre än marginalskatten i det tredje inkomstintervallet. Budgetrestriktionen förändras då så att den ser ut som den streckade linjen i figur 5. Vi ser att det första segmentet är helt oförändrat. Det andra segmentet har fått lägre lutning. Förlänger vi det andra segmentet till C-axeln ser vi även att det förlängda segmentets intercept ökat. För det tredje segmentet är lutningen oförändrad, men interceptet för det förlängda segmentet har minskat.

Om det ursprungliga optimat var på det första segmentet påverkas arbetsutbudet inte alls av marginalskatteökningen. Om det ursprungliga optimat var på det andra segmentet kan arbetsutbudet öka eller minska. Man kan dock visa att arbetsutbudet inte kan bli mindre än HI. Om optimat ursprungligen var på det tredje segmentet ökar arbetsutbudet, givet att fritid är en normal vara. Det senare kan lätt förklaras. Nettolönen är oförändrad för en person som befinner sig på det tredje segmentet, men den disponibla inkomsten har minskat. Det förlängda tredje segmentet har parallellförflyttats nedåt på exakt samma sätt som om vi haft en klumpsummeskatt. Dvs. för en person med ursprungligt optimum på tredje segmentet har vi endast en inkomsteffekt som verkan av ökningen av marginalskatten.

Om vi har en population arbetstagare med olika bruttolöner så kommer budgetrestriktionen att skilja sig mellan individer beroende på att knäckpunk- terna H. ju beror av bruttolönen, som är olika för olika individer. Detta innebär att olika personer kommer att befinna sig på olika segment av sina respektive budgetrestiktioner. Genomförs en marginalskattesänkning för låga och medelhöga inkomstnivåer innebär detta att arbetsutbudet möjligen kan öka för personer med låga timlöner. För personer med höga timlöner blir det ingen förändring av nettolönen utan endast ett inkomsttillskott av klumpsum- mekaraktär, innebärande att deras arbetsutbud minskar. Vill man genomföra en marginalskattesänkning för att stimulera till ökat arbetsutbud, och inte förlora så mycket i skatteintäkter, utan kanske till och med öka skat- teintäkterna, skall man därför främst sänka marginalskatterna i de övre skikten av inkomstskatteskalan.

• Sida 233
•  Original

3. Skatter som påverkar arbetsutbudet.

Vi har en mängd olika skatter i Sverige. Tillsammans inbringar dessa skatter intäkter som uppgår till ca 56 % av BNP. (Jämfört med andra västländer utgör detta en unikt hög skattekvot.) I princip påverkar var och en av dessa skatter (även skatter på företagens vinster) individernas arbetsutbud. Det skulle dock komplicera analysen alltför mycket om vi tog hänsyn till alla dessa skatter. I stället koncentrerar vi oss på de tre skatteslag vi bedömer som viktigast i sammanhanget, nämligen inkomstskatten, löneskatten, samt mervärdeskatten. Med löneskatt avses här sociala avgifter och arbetsgivar- avgifter.9

Hur en proportionell respektive progressiv inkomstskatt påverkar arbetsut- budet illustrerades i avsnitt två. Löneskatten har en effekt som är mycket lik effekten av en rent proportionell skatt.10 En viktig fråga är dock hur stor del av löneskatten det är som verkligen bör ses som en ren skatt, och hur stor del som kan ses som en försäkringspremie. Om det föreligger ett klart samband mellan "individens" inbetalade belopp och aktuarievärdet av försäkringsförmånerna som kommer individen tillgodo talar detta för att det inbetalade beloppet bör ses som en försäkringpremie, och inte en skatt. Är sambandet svagt talar detta för att beloppet bör ses som en skatt. Bl.a. med tanke på de pensionsbidrag som utgår till personer med låg ATP, och att inbetalade belopp baserade på inkomster större än 7,5 basbelopp ej påverkar ATP-pensionens storlek, är det tveksamt om t.ex. hela ATP avgiften bör ses som en försäkringspremie. Nedan görs två kalkyler, dels en där hela löneskatten ses som en skatt, dels en där vi sätter skattedelen till 25 % och försäkringsdelen till 12.1 %. Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan.

Även en mervärdeskatt har effekter som starkt påminner om en rent proportionell skatt, eftersom den drabbar ett brett aggregat av konsum- tionwaror och därigenom sänker reallönen.11

Kort beskrivning av skatteregler 1988 Inkomstskatt

Den beskattningsbara inkomsten beräknas genom att från den sammmanräk- nade inkomsten göra ett grundavdrag på 10 000 kr. Vid beräkningen av sam- manräknad inkomst får man göra ett schablonavdrag för kostnader för arbetsinkomstens förvärvande. Detta schablonavdrag uppgår till 10 % av

9 Vi ansluter oss här till internationell terminologi där denna typ av skatter (eller avgifter) brukar kallas "payroll tax".

10 Den exakta mekanismen hur en löneskatt sänker individernas nettolön och köpkraft är osäker. Beträffande slutresultatet, dvs. att löneskatten sänker net- tolönen och minskar köpkraften, råder det dock knappast någon tvekan. Se Blom- quist (1985a) för en diskussion.

11 Se Blomquist (1985a) för en utförligare diskussion av effekterna av en löneskatt respektive mervärdeskatt.

• Sida 234
•  Original

arbetsinkomsten, dock högst 3 000 kr. Följande skatteskala gäller för de statliga grundskatteskikten.

Beskattningsbar inkomst marg. skatt upp till 70 000 5 % över 70 000 20 %

Underlag för den statliga tilläggsskatten utgörs av summan av beskattning- sbar inkomst, underskott av kapital (rörelse), samt underskott av småhus. För den statliga tilläggsskatten gäller följande skatteskala

Beskattningsbar inkomst marg. skatt - 140 000 0 % 140 000 - 190 000 14 %

190 000 - 25 %

Den genomsnittliga kommunalskattesatsen är 30,59 % och utgår på den be- skattningsbara inkomsten för statlig grundskatt.

Löneskatt Löneskatt utgår med 37.1 % på lönesumman.

Mervärdeskatt

Mervärdeskattesatsen uppgår till 19 % av priset inklusive moms. Mervärde- skatt omfattar ca 70 % av den privata konsumtionen.

Det kan vara av intresse att studera dels hur mycket köpkraft som dras in av var och en av skatterna, dels hur stor del av den totala marginalskatten som var och en av skatterna orsakar. Vi illustrerar detta med ett räkne- exempel där vi antar att bördan av skatterna faller på arbetaren/konsumenten.

Vi kan använda ett flertal olika inkomstbegrepp. Med bruttoinkomst avser vi här individens inkomst inklusive de löneskatter arbetsgivaren betalar på basis av individens lönesumma. Bortsett från avtalsenliga pensioner och försäkringar utgör bruttoinkomsten arbetsgivarens kostnad för att ha individen anställd. Med nettoinkomstl avser vi bruttoinkomst minus löneskatter. Med nettoinkomst2 avses bruttoinkomst minus löneskatter och inkomstskatt. Ur individens synpunkt är det nettoinkomst2 som är intressant. (Inkomstbegre- ppet nettoinkomstl, som är det som t.ex. anges på individers lönebesked, är inte speciellt intressant vare sig ur arbetsgivarens eller arbetstagarens synpunkt.)

Vi studerar skatterna för en individ med 120 000 kr. i arbetsinkomst, dvs. nettoinkomstl är 120 000 kr. Detta är en relativt normal årslön för t.ex. en heltidsanställd industriarbetare. Bruttoinkomsten kan då beräknas som 1 371 x 120 000 = 164 520 kr. Vi antar att all disponibel arbetsinkomst konsumeras och att 70 % av all konsumtion är belagd med mervärdeskatt. Kommunal- skatten antas vara 30 %. Vi erhåller då följande skatteuttag.

• Sida 235
•  Original

Inkomstskatt 43 000 Kommunal skatt (0,3x107 000) 32 100 Statlig skatt 10 900 löneskatter 44 520 Mervärdeskatt (0,19x0,7i(l7 000) 10 241 Total skatt 97 761

Den genomsnittliga skatten uttryckt som andel av bruttoinkomsten blir i exemplet knappt 60 %. Vi ser att inkomstskatten och löneskatten svarar för ungefär lika stora indragningar av köpkraft från individen.

Bidraget till marginalskatten på bruttoinkomsten av de olika skatteslagen blir: för inkomstskatter (0,5/1.371) = 36,5 %, för löneskatten (0,371/1,371) = 27,1 %, för mervärdeskatten ( 0,5 - 0,7 - 0,19/1,371) = 4,9 %. Den totala mar- ginalskatten på bruttoinkomsten blir ungefär 69 %.

I exemplet ovan antogs att löneskatten uppgick till 37,1 % av netto- inkomstl. Om vi betraktar 12,1 procentenheter av löneskatten som en försäkringspremie, och 25 procentenheter som en skatt blir löneskattebeloppet 30 000 kr., den totala skatten 83 241 kr., och genomsnittskatten ca 51 %. Den totala marginalskatten bir ungefär 60 %, varav bidraget från löneskatten är drygt 18 procentenheter.

Inkomstskatten svarar i detta exempel för drygt hälften av den totala marginalskatten. För högre inkomster blir den totala marginalskatten, och inkomstskattens andel av den totala marginalskatten, högre. Hur den totala marginalskatten och dess delar ser ut vid olika inkomstnivåer illustreras i tabell 1. Vid uträkningen har vi antagit att individen vare sig har kapitali- nkomst eller underskottsavdrag. Löneskatt enligt alternativ 1 har beräknats utifrån antagandet att löneskatten som helhet kan betraktas som skatt. I löneskatt alt. 2 antas att skattedelen uppgår till 25 % av nettoinkomstl, och att resten av löneskatten kan betraktas som en försäkringspremie. För inkomster över 193 500 (7,5 basbelopp) betraktas hela löneskatten som en skatt. Kommunalskattesatsen antas uppgå till 30,59 % av nettoinkomstl.

• Sida 236
•  Original

Tabell 1 Marginalskatter i procent av bruttoinkomst Netto— Löne— böne— Kommunal Statlig Mewfiiide Total marg. inkomst 1 skatt skatt inkomst inkomst skatt skatt

alt 1 alt.2 skatt skatt Alt 1 Alt 2 13.000 — 27,1 18,2 22,3 3,6 6,2 59,2 50,3 83.000 83.001 -— 27,1 18,2 22,3 14,6 4,8 68,8 59,9 153.000 153.001 — 27,1 18,2 22,3 24,8 3,4 77,6 68,7 193.500 193.501 — 27,1 — 22,3 24,8 3,4 77,6 — 203.000 över 203.000 27,1 — 22,3 32,8 2,4 84,6 —

Vi ser att det främst är inkomstskatten som bidrar till en hög total mar- ginalskatt. Löneskatten ger dock även den ett kraftigt bidrag till den totala marginalskatten. Marginaleffekterna av mervärdeskatten är betydligt lägre. Eftersom inkomstskatten inte alls genererar intäkter som står i proportion till dess marginaleffekter utgör en sänkning av inkomstskattesatserna ett effektivt medel att minska den totala marginalskatten utan att skatteintäkterna minskar alltför mycket.

Det kan vara av intresse att jämföra svenska marginalskatter med de som förekommer i andra västländer. En sådan jämförelse görs i OECD-studien "Economic studies No. 7, Autumn 1986". Jämförelsen sker genom att den totala marginalskatten beräknas för en genomsnittlig arbetare i respektive land. En sådan jämförelse är visserligen grov, och ger inte alltid en rättvisande bild av marginalskatteproblemet i respektive land, men kan kanske ändå ge en viss uppfattning om den svenska skattesltuationen jämfört med andra länder.

För år 1983 ligger Holland i topp med en total marginalskatt på 73,47 % med Sverige som "god" tvåa med 73,02 %, Danmark är strax efter med 71,24 %. I Finland möter den genomsnittlige arbetaren en total marginalskatt på 62,48 %, i Västtyskland 60,9 %, England 54,53 %, USA 48,63 %, Japan 43,68 % och Schweiz 42,16 %. Det är således stor skillnad i total mar- ginalskatt mellan olika länder. För att göra bilden mer fullständig bör även tilläggas att marginalskatterna sänkts i många länder på senare år. Som exempel kan nämnas att Australien har sänkt den högsta (inkomst)marginal- skatten från 60 % till 49 %, England från 60 till 40 %, USA från 50 till 36 %. Det är visserligen sant att vi haft (inkomst)marginalskattesänkningar även i Sverige. Dessa har dock till viss del finansierats via höjda löneskatter. Den totala marginalskatten har därför inte reducerats så mycket. Vi såg att

12 Låt m beteckna den marginella inkomstskatten i termer av nettoinkomst 1. Den marginella mervärdeskatten, i termer av bruttoinkomsten, beräknas då som (l—m) ' 0,7 ' 0,19/1,371.

• Sida 237
•  Original

för en person med nettoinkomstl lika med 120 000 så är den totala marginalskatten vid 1988 års skattesystem fortfarande i storleksordningen 70 %. Det kan således dels konstateras att Sverige för närvarande ligger i topp internationellt sett vad gäller höga marginalskatter, dels att många andra länder för närvarande sänker sina marginalskatter.13

4. Inkomstskattens effekt på arbetsutbudet

Det torde vara uppenbart från föregående avsnitt att såväl löneskatten som mervärdeskatten kan ha en avsevärd påverkan på en individs budgetrestriktion och därmed även på arbetsutbudet. I det följande begränsar vi oss dock till att försöka kvantifiera effekten av variationer i inkomstskatten, givet nuvarande löne- och mervärdeskatt. För att göra detta använder vi oss av arbetsutbudsfunktioner estimerade på LNU-data från 1980—81 för gruppen gifta män i åldrarna 25—55 år.14 Innan vi redogör för resultaten av dessa beräkningar skall vi dock först diskutera hur empiriskt estimerade arbetsut- budsfunktioner bör tolkas, samt redovisa resultat från några tidigare undersökningar på svenska data.

Sedan länge har man med statistiska metoder estimerat arbetsutbudsfunktio- ner för såväl män som kvinnor. Ofta har dock de erhållna resultaten misstolkats. I detta avsnitt vill jag därför försöka förklara hur olika typer av arbetsutbudsfunktioner bör tolkas och användas.

Med avancerade ekonometriska metoder kan man estimera individernas preferenser mellan fritid och konsumtion. Med hjälp av dessa estimerade preferenser kan man sedan beräkna den arbetsutbudsfunktion som skulle gälla om budgetrestriktionen vore linjär. Det finns ett nära samband mellan en sådan arbetsutbudsfunktion och de preferenser som genererat utbudsfunk- tionen. Känner man utbudsfunktionen kan man härleda de underliggande preferenserna. På grund av detta nära samband mellan preferenser och ut- budsfunktion har jag valt att kalla denna typ av arbetsutbudsfunktion för en "basic"arbetsutbudsfunktion. Givet en sådan arbetsutbudsfunktion kan man beräkna den arbetsutbudsfunktion som skulle gälla givet ett visst inkomstskat- tesystem. En sådan arbetsutbudsfunktion, som är betingad av ett visst inkomstskattesystem, kallar jag en "mongrel"-arbetsutbudsfunktion. Det är av stor vikt att förstå skillnaden mellan basic- och mongrel-utbudsfunktioner. En

13 Eftersom såväl bostadsbidrag som daghemsavgifter ofta är inkomstrelaterade är de totala marginaleffekterna i många fall ännu högre än de totala marginalskatter som beskrivs ovan.

14 Denna datakälla kan sägas vara en uppföljning av det datamaterial låginkomst- utredningen insamlade. Se Blomquist (1983) för en utförligare beskrivning.

15 En mer teknisk och detaljerad diskussion om hur estimerade arbetsutbudsfunk- tioner bör tolkas återfinns i ett appendix, och även i Blomquist (1988).

• Sida 238
•  Original

basic arbetsutbudsfunktion visar hur arbetade timmar varierar med lönen om vi har en linjär budget restriktion, som t.ex. när det inte existerar någon inkomstskatt. En sådan utbudsfunktion kan användas för att beräkna effekten av skatter. Exakt hur detta går till beskrivs i appendix och även i Blomquist (1983, 1988). En mongrel-arbetsutbudsfunktion däremot visar hur antal arbetade timmar varierar med bruttolönen och övrig inkomst, givet ett visst skattesystem. Den kan inte användas för att beräkna effekten på arbetsut- budet av variationer i inkomstskatten. En mongrel-utbudsfunktion har i själva verket ett mycket begränsat användningsområde. Den kan endast användas för att beräkna hur arbetsutbudet för en individ varierar med bruttolön och övrig inkomst under förutsättning att det skattesystem som möter individen är just det skattesystem som genererat mongrel-utbudsfunktionen ifråga.

I figur 6 visas en estimerad basic-utbudsfunktion samt den mongrel-utbuds- funktion som denna basic-utbudsfunktion och 1980 års skattesystem genererar. Vi ser att utan skatter finns ett klart positivt samband mellan lön och antal arbetade timmar. På grund av 1980 års skattesystem transformeras detta samband till ett svagt negativt samband. Av figuren ser vi således dels att skattesystemet minskar antalet arbetade timmar, dels att skattesystemet gör att sambandet mellan bruttolön och antal arbetade timmar blir svagt negativt.

Om vi med t.ex. minstakvadratmetoden estimerar en arbetsutbudsfunktion med antal arbetade timmar som beroende variabel och bruttolön och övrig inkomst före skatt som oberoende variabler erhåller vi ett estimat av mongrel—utbudsfunktionen. De flesta estimerade utbudsfunktioner har varit av denna typ. För män har man ofta observerat en lönekoefficient nära noll. Ibland har den estimerade lönekoefficienten t.o.m. varit svagt negativ. Detta har ofta tolkats som att skatter inte skulle påverka arbetsutbudet. Den korrekta tolkningen är dock i stort sett den rakt motsatta. Dvs. på grund av att en progressiv inkomstskatt påverkar arbetsutbudet är de estimerade lönekoefficienterna för mongrel-utbudsfunktioner nära noll.

• Sida 239
•  Original

Figur 6

Till!!

sangre-- utbudsfunktion

allts- utäudrlunhtron

& % !

Lurumsuujl lLIl-l.u mwllllllllLlllllJJl—llw U ILLULUIJJLUI ILLLIIJ | II | I | I I II

10 "2 I i - I | | | I . : 2.1 2.2 2.3 2.4 2.5 2.5 "suomen !==-uu till!!!

Pencavel (1986) och Killingsworth (1983) innehåller fylliga översikter över främst amerikanska och engelska studier av arbetsutbud. Tyvärr ägnas mycket lite utrymme åt sambandet mellan skatter och arbetsutbud. Ingen av författarna tycks heller vara medveten om att den typ av inkomstskatt som är i bruk i de flesta västländer kan generera ett negativt samband mellan bruttolöner och antal arbetade timmar (jfr föregående avsnitt).15 Översikter- na är därför av begränsat värde om man vill förstå sambandet mellan skatter och arbetsutbud. Blomquist (1985a) innehåller en översikt av studier där man försökt estimera basic-utbudsfunktioner. De utländska arbetsutbudsstudier

16 Killingsworth's bok är i övrigt en utmärkt introduktion till arbetsutbuds- litteraturen.

• Sida 240
•  Original

som på ett ambitiöst sätt tagit hänsyn till skatternas inverkan på individers budgetrestriktioner har erhållit resultat liknande de som redovisas i Blomquist (1983) och i avsnitt 4.3 nedan.

Tidigare ekonometriska studier på svenska data av skatters effekter på arbetsutbudet har gjorts av bl.a. Blomquist (1983), Blomquist (1987) och Ljones och Ström (1987). Blomquist (1983) estimerade en basic-arbetsutbuds- funktion på LNU-data från 1973—74. Hänsyn togs till inkomstskatter, inklusive olika typer av avdrag, men ej till bostadsbidrag eller daghemsavgifter. Beräkningar gjorda på ett representativt urval gifta män i åldrarna 25-55 år visade att om den progressiva inkomstskatten 1973 ersattes med en rent proportionell skatt, som gav samma skatteintäkt som den progressiva skatten, så skulle arbetsutbudet öka med drygt 7 %. Blomquist (1987) innehåller beräkningar, utförda med samma estimerade arbetsutbudsfunktion, som visar att det vägda arbetsutbudet (dvs. lönesumman) skulle ökat med 11 %. Den högsta marginalskatten (i termer av nettoinkomstl) 1973 var 78 %. En sänkning av den högsta marginalskatten till 62 % skulle gett en oförändrad intäkt från inkomstskatten och ökat det vägda arbetsutbudet med ungefär 1 %. En sänkning av den högsta marginalskatten till 48 % skulle minskat intäkterna från inkomstskatten med knappt 4 % och ökat det vägda arbetsutbudet med drygt 4 %. Om hänsyn tas till att skatteintäkterna från mervärdeskatten och löneskatten ökar då lönesumman ökar skulle de totala skatteintäkterna ha förändrats endast marginellt.

Ljones och Ström (1987) estimerar parametrarna i en nyttofunktion för såväl män som kvinnor. Detta är ekvivalent med att estimera en basic-utbuds- funktion. För män erhåller de resultat ifråga om inkomstskattens effekt på arbetsutbudet som nära överensstämmer med de som redovisas av Blomquist (1983). Effekten på kvinnors arbetsutbud uppges vara större. Tyvärr redovisas inte beräkningar av hur skatteintäkter påverkas då skattesatserna varieras.

Med hjälp av LNU-data från 1980—81 har basic arbetsutbudsfunktioner för ett representativt urval gifta män i åldrarna 25—55 år estimerats.17 Specifika- tionen skiljer sig i två avseenden från den som används i Blomquist (1983). För det första har vid estimeringen hänsyn tagits till bostadsbidragsreglernas inflytande på individernas budgetrestriktioner. För det andra så har alternativa funktionsformer estimerats.18 Bl.a. Stern (1986) har hävdat att en linjär basic-utbudsfunktion förmodligen är alltför restriktiv, eftersom den tvingar arbetsutbudsfunktionen att ha samma lutning för alla värden på timlönen. Stern föreslår en basic-utbudsfunktion som är kvadratisk i timlön och övrig

17 Det hade naturligtvis varit av stort intresse att studera inkomstskattens effekt på arbetsutbudet även för andra grupper av personer. Det har dock inte varit möjligt att inom den anslagna tids- och budgetramen empiriskt studera arbetsut- budet för någon annan grupp än den här redovisade.

18 En utförlig redovisning av de estimerade funktionerna finns i Blomquist och Hansson—brusewitz (1989).

• Sida 241
•  Original

inkomst. Eftersom det är av intresse att studera hur känsliga resultaten är med avseende på modellspecifikation har bl.a. en kvadratisk utbudsfunktion estimerats. Denna kvadratiska utbudsfunktion visar sig kunna förklara observerade data bättre än en linjär utbudsfunktion.

Länge har man vid estimerandet av arbetsutbudsfunktioner antagit att alla individer har exakt likadana preferenser, vilket naturligtvis är ett restriktivt antagande. I Blomquist och Hansson-Brusewitz (1989) estimeras därför även utbudsfunktioner där konstanten i utbudsfunktionen tillåts variera mellan individer. För kvadratiska utbudsfunktioner blir anpassningen till data inte bättre genom att på detta vis låta preferenser variera mellan individer. Vid estimeringen av en linjär utbudsfunktion höjs förklaringsvärdet däremot kraftigt om konstanten tillåts variera mellan individer. I simuleringarna redovisade nedan används dels en kvadratisk utbudsfunktion med fixa preferenser, dels en linjär utbudsfunktion där preferenserna tillåts variera mellan individer.

En kvadratisk basic-utbudsfunktion förklarar vårt datamaterial betydligt bättre än en linjär basic-utbudsfunktion. Det finns dock flera problem med denna funktionsform. Det gäller generellt att en estimerad modell inte bör användas för prediktioner då de oberoende variablerna kraftigt avviker från de värden dessa variabler har i de data som använts för att estimera modellen. Det är speciellt viktigt att följa denna regel då utbudsfunktionen är kvadratisk. Koefficienterna för de kvadratiska och de linjära termerna är estimerade så att de balanserar varandra på ett sådant sätt att vi får en god anpassning till de observationer på vilka funktionen estimerats. Används den estimerade funktionen på data där nettolönerna och virtuella inkomster är betydligt större än i den ursprungliga datakällan kommer de kvadratiska termerna att dominera de linjära termerna och ge en felaktig prediktion.

Basic-utbudsfunktionerna estimeras med maximumlikelihoodmetoden. Detta innebär att de parametervärden som ger ett globalt maximum av likelihoodfunktionen utgör konsistenta estimat av parametrarna i utbudsfunk- tionen. Vår modell för arbetsutbudets bestämning och den använda datakällan ger upphov till en likelihoodfunktion med flera lokala maxima, vilket inte alls är något ovanligt för icke-linjära modeller. Ett problem är dock att det finns två lokala maxima, vilka ger i stort sett samma värde på likelihoodfunktionen. Skillnaden i likelihoodfunktionens värde mellan de två maxima är så liten att den mycket väl kan bero på avrundningsfel av olika slag. Detta innebär att vi inte kan avgöra vilket av de två maxima som utgör ett konsistent estimat av parametrarna i utbudsfunktionen. Jag har därför valt att redovisa båda uppsättningarna av maximerande parametervärden. De två estimerade arbetsutbudsfunktionerna redovisas i tabell 2.

• Sida 242
•  Original

Tabell 2 Estimerade kvadratiska "baslc"—arbetsutbudsfunktioner. Beroende variabel: 1000—tals timmar arbete. Ovrig inkomst mäts i 1000—tals kronor. Timlön mäts i kronor

Version 1 Version 2

konst 2,710 3,060 (11,51) (12,05)

w —6,152-10_2 —1,052-10—1 (—2,83) (4,05) y —6,566-10_3 —8,938-10_3 (4,92) (4,49)

w2 1,633-10"3 2,853-10'3 (2,70) (3,45) y2 1,482-10_5 1,411-10—5 (1,17) (1,11) wy 3,014-10—4 4,885'10_4 (1i77) (2,64)

AGE —7,568- 10—3 4,7% 10—3 (—0,31) (-0,07) NC -5,336- 10—3 —5.06- 10'3 (—0,48) (_o,44)

of 0,063 0.063 (17,34) (17,31)

ln L —21,149 —21,112

Anm: Antal observationer = 602; Asymtotiska t—värden inom parantes.

AGE står för en dummyvariabel som antar värdet noll för personer som är under 45 år och 1 för personer som är 45 år eller äldre. Variabeln NC anger antal hemmavarande barn. Koefficienterna för AGE och NC är inte signifikanta. För version 1 gäller att koefficienterna för w och w2 båda är signifikant skilda från noll på 5 % signifikansnivå. Koefficienten för y är på gränsen till att vara signifikant. Om löne- och inkomstelasticiteterna utvärderas vid genomsnittsvärdena på marginell nettolön och virtuell inkomst erhålls för version 1 en löneelasticitet på 0,051 och en inkomstelasticitet på 0003.”

För version 2 är alla koefficienter för lön och övrig inkomst signifikant skilda från noll, med undantag av koefficienten för y2. Löneelasticiteten är 0,086 och inkomstelasticiteten 0,006.

I tabell 3 visas den estimerade linjära utbudsfunktionen där konstanten tillåts variera mellan individer. Konstanten för en individ är en dragning från en normalfördelning med väntevärde 1,86 och varians 0.067.

19 Med virtuell inkomst menas interceptet på c-axeln för det förlängda segment där önskat antal arbetade timmar är beläget.

• Sida 243
•  Original

Tabell 3 Linjär utbudsfunktion, preferenser varierar mellan Individer

Väntevärde för konstant 1,857 (42,05) w 0,0179 (7,16) y —3,981-10—4 (-0,91) NC 0,0025 (0,18) AGE 0,0043 (015) of 0,013 (10,60) av,,2 0,0674 (29,20) n L —25,543

Anm: Antal observationer = 602; Asymptotiska t—värden inom parentes.

I tabellen står az” för variansen i den normalfördelning från vilken varje individs konstant är dragen. Lönekoefficienten är signifikant skild från noll, men inte koefficienten för övrig inkomst. Löneelasticiteten är 0,126 och inkomstelasticiteten -0,013.

De estimerade funktionerna kan användas för att beräkna effekten på ar- betsutbud och skatteintäkter av olika skattereformer. Vid sådana beräkningar bör man dock vara medveten om att tillförlitligheten i beräkningarna minskar ju längre bort från 1980 års skattesystem man rör sig. Arbetsutbudsfunktio- nerna är estimerade på data genererade av 1980 års skattesystem, och beskriver individernas awägning mellan fritid och konsumtion givet de nettolöner och virtuella inkomster som var vanliga 1980. Försöker vi beräkna arbetsutbudet för ett skattesystem som genererar avsevärt annorlunda nettolöner och virtuella inkomster, utgör de estimerade arbetsutbudsfunktio- nerna inte en lika god beskrivning av individernas beteende. Skattereform 1 och 2, vilka beskrivs nedan, är båda så pass små att vi fortfarande är relativt nära 1980 års skattesystem vad gäller marginalskatter. Beräkningarna av effekter på arbetsutbud och skatteintäkter bör därför vara tämligen tillförlitliga. Skattereform 3 däremot kan i många fall innebära så kraftiga ökningar i nettolön att vi hamnar i ett intervall av nettolöner där de estimerade arbetsutbudsfunktionerna är mindre tillförlitliga. Beräkningarna för skattereform 3 är således mindre tillförlitliga än de för skattereform 1 och 2.

I de estimerade utbudsfunktionerna är de ekonomiska variablerna uttryckta i 1980 års penningvärde. För att transformera funktionerna så att de gäller för ekonomiska variabler uttryckta i 1988 års penningvärde multipliceras koefficienterna för w och y med faktorn 0,558 och koefficienterna för wz, y2 och wy med faktorn 0,5582.

De estimerade basic-utbudsfunktionerna kan användas för att beräkna effekten av variationer i skattesystemet och även för att beräkna löneelasticite- ten för mongrel-utbudsfunktionerna. Version 1 av den estimerade kvadrat-

• Sida 244
•  Original

iska utbudsfunktionen och 1988 års skattesystem genererar en mongrel- utbudsfunktion med en svagt negativ lutning i ett intervall för bruttolönen där många personer befinner sig. En ökning av bruttolönen 1988 från 60 kr till 80 kr leder till en minskning av arbetsutbudet med 0,6 %. Bågelasticiteten med avseende på bruttolönen för mongrel-utbudsfunktionen är således -0,02.

Vi har använt de estimerade basic-utbudsfunktionerna för att beräkna vad variationer i 1988 års inkomstskatteskala skulle ha för effekt på arbetsutbud och skatteintäkter. Vi har dels gjort simuleringar för ett antal ”typfall" med olika kombinationer av timlön och underskottsavdrag, dels för ett represen- tativt urval gifta män. Effekten av tre olika skattereformer har beräknats. Den första skattereformen består av en sänkning av marginalskatten vid beräkning av statlig tilläggsskatt. För beskattningsbar inkomst i intervallet 140 OOO—190.000 sänks skattesatsen från 14 % till 10 % och för inkomst över 190 000 från 25 % till 20 %. Den andra skattereformen avser en sänkning av skattesatsen vid beräkning av den statliga grundskatten. För beskatt- ningsbar inkomst över 70 000 sänks skattesatsen från 20 % till 15 %. Den tredje skattereformen avser samma inkomstintervall, men en sänkning av skattesatsen från 20 % till 10 %. Effekterna av den första skattereformen för ett antal typfall redovisas i tabellerna 3a—d. Under rubriken "Förändring i total skatt" visas hur individens totala skattebetalningar förändras. Vid dessa beräkningar tar vi även hänsyn till hur intäkter från löneskatt och mervärdesk- att förändras. Vi har antagit att löneskatten uppgår till 25 % av lönesumman.

De beräkningar som redovisas i tabellerna 3—5 är alla gjorda under antagandet att bruttolönen är oförändrad. Huruvida detta är ett realistiskt antagande eller ej beror på efterfrågekurvans utseende. Det finns goda skäl att tro att den långsiktiga efterfrågekurvan är i stort sett horisontell, innebärande att bruttolönen på lång sikt ej påverkas av skattereformerna. (Se t.ex. Hansson (1986) s. 67 för en diskussion av den långsiktiga efterfrågan på arbetskraft.) De resultat som presenteras nedan kan därför ses som de långsiktiga effekterna av de olika skattereformerna. Hur lång tid som behövs för att dessa effekter skall realiseras diskuteras kortfattat i slutet av detta avsnitt.

För att begränsa mängden tabeller redovisar vi endast typfallssimuleringar genomförda med version 1 av den kvadratiska basic-utbudsfunktionen.

Tabell 3a Effekt av skattereform 1. Underskottsavdrag = 0. Ovrig icke beskattningbar inkomst = 0

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt 80 0,1 % —-0,8 % —0,3 % 90 0,6 % -—0,9 % —0,1 % 100 —0,1 % —2,6 % —1,4 % 110 0,5 % —2,3 % —0,1 % 120 1,2 % —1,8 % —0,4 %

• Sida 245
•  Original

Det är främst två saker som är värda att kommentera i denna tabell. För det första gäller att personer med en timlön lägre än ca 75 kr. inte alls förändrar sitt arbetsutbud. I tabellen redovisar vi därför endast effekten för timlöner på 80 kr. och däröver. För det andra är ökningen i arbetsutbud varken lika stor vid olika löner, eller ökar eller minskar med bruttolönen enligt något enkelt mönster. (Detta framgår även av följande tabeller.) Detta förklaras av att hur mycket en persons arbetsutbud ändras bl.a. beror på hur nära en knäckpunkt på budgetrestriktionen personen är i utgångsläget.

Tabell 317 Effekt av skattereform [. Underskottsavdrag = 0. Ovrig icke beskattningsbu inkomst = 50 000

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt

80 0,7 % 0,2 % 0,4 % 90 1,3 % 0,0 % 0,7 % 100 0,8 % —1,1 % —0,1 % 110 1,5 % -0,7 % 0,3 % 120 2,3 % —0,2 % 1,0 % Tabell 3c Effekt av skattereform 1. Underskottsavdrag = 50 000. Ovrig icke boskattnlngbar inkomst = 100 000

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt 80 1,0 % 1,0 % 1,0 % 90 1,6 % 0,7 % 1,2 % 100 1,3 % —0,4 % 0,6 % 110 2,1 % 0,0 % 1,1 % 120 2,9 % 0,7 % 1,9 %

Den estimerade utbudsfunktionen avser gifta män. I den oberoende variabeln övrig inkomst ingår makans inkomst efter skatt som en viktig del. Övrig icke beskattningsbar inkomst är, bl.a. på grund av detta, ganska hög för många personer i det sample som använts vid estimeringen. Förutsättningarna i tabell 3b är således mer realistiska än de i tabell 3a. För timlön under ca 75 kr. påverkas inte arbetsutbudet av reformen. För samtliga timlöner däröver sker en ökning av arbetsutbudet. Intäkterna från inkomstskatten ökar om timlönen är 80 kr. Vid övriga timlöner är intäkterna från inomstskatten oförändrad eller minskar. På grund av att skattebaserna för löne— och mervärdeskatter ökar har vi dock en ökning av de totala skatteintäkterna vid alla timlöner, med undantag av timlönen 100 kr.

• Sida 246
•  Original

Tabell 341 Effekt av skattereform l. Underskottsavdrag = 80 000. Ovrig icke boskattningbar inkomst = 100 000

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt 80 0,8 % 0,9 % 0,8 % 90 1,4 % 0,4 % 1,1 % 100 1,0 % —1,3 % 0,2 % 110 1,7 % —0,6 % 0,8 % 120 2,6 % 0,2 % 1,5 %

I exemplen redovisade i tabell 30 och 3d förekommer underskottsavdrag på 50 000 kr. respektive 80 000 kr. Detta innebär att det statliga grundskat- teintervallet med en skattesats på 5 %, för varje given bruttolön, nu gäller upp till ett högre antal arbetade timmar än eljest. För bägge tabellerna gäller att vi har en ökning av den totala skatteintäkten för alla timlöner som är 80 kr. eller högre.

I tabellerna 4a-d återges effekterna av skattereform 2 för ett antal typfall.

Tabell 411 Effekt av skattereform 2. Underskottsavdrag = 0. Ovrig icke beskattningsbar inkomst = 0

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt 50 —0,5 % -4,0 % —2,0 % 60 0,0 % —4,7 % —2,2 % 70 0,7 % —4,8 % -1,9 % 80 0,1 % —5,9 % —2,8 % 90 0,9 % —5,2 % —2,2 % 100 —0,2 % —6,8 % —3,6 % 110 0,4 % -5,9 % —2,9 % 120 1,2 % —4,9 % —2,1 %

I motsats till skattereform 1 har skattereform 2 verkningar även för personer med låga timlöner. Effekten på arbetsutbudet för personer med låga timlöner är dock inte speciellt stor. För personer med höga timlöner är påverkan på arbetsutbudet av samma storleksordning som för skattereform 1. Minskningen i intäkter från inkomstskatten är dock betydligt större vid skattereform 2 än vid skattereform 1. Detta beror på att en marginalskat- tesänkning enligt skattereform 2 berör en betydligt större del av inkomstmas- san än en marginalskattesänkning enligt skattereform 1. På grund av att skat- tebaserna för löne- och mervärdeskatter ökar är minskningen av de totala skatteintäkterna mindre än minskningama av intäkter från inkomstskatten. Det gäller dock att de totala skatteintäkterna minskar vid alla de lönenivåer som redovisas i tabellen.

• Sida 247
•  Original

Tabell 4!) Effekt av skattereform 2. Underskottsavdrag = 0. Ovrig icke beskattningsbar inkomst = 50 000

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt 50 —0,1 % —-3,1 % —1,4 % 60 0,5 % —3,9 % —1,5 % 70 1,4 % —4,0 % —1,1 % 80 0,9 % -4,7 % —1,8 % 90 1,8 % —4,0 % —1,1 % 100 0.8 % —5,2 % -2,3 % 110 1,6 % —4,2 % —1,5 % 120 2,5 % —3,1 % —0,5 %

Resultaten i tabell 40 är ganska likartade de i tabell 4a. Generellt sett är dock de redovisade ökningarna i arbetsutbud något högre och minskningarna av total skatt lägre i tabell 40 än i tabell 4a.

Tabell 4c Effekt av skattereform 2. Underskottsavdrag = 50 000. Ovrig icke beskattningsbar inkomst = 100 000

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt 70 1,7 % 1,0 % 1,4 % 80 1,3 % —1,0 % 0,4 % 90 2,1 % —0,7 % 1,0 % 100 1,3 % —2,5 % -0,3 % 110 2,1 % —1,6 % 0,4 % 120 3,0 % —0,6 % 1,3 % Tabell 4d Effekt av skattereform 2. Underskottsavdrag = 80 000. Ovrig icke beskattningsbar inkomst = 100 000

Timlön Förändring av Förändring av Förändring i arbetsutbud ink. skatt total skatt 80 1,0 % 2,9 % 1,6 % 90 1,8 % 1,8 % 1,8 % 100 1,0 % —1,3 % 0,2 % 110 1,7 % —0.6 % 0,8 % 120 2,6 % 0,2 % 1,5 %

I exemplen redovisade i tabell 40 och 4d förekommer underskottsavdrag på 50 000 kr. respektive 80 000 kr. På grund av dessa underskottsavdrag kommer det statliga grundskatteintervallet med en skattesats på 5 %, för varje given bruttolön, nu att gälla upp till ett högre antal arbetade timmar än eljest. Om underskottsavdraget är 50 000 kr. krävs en arbetsinkomst på över

• Sida 248
•  Original

133 000 kr. för att man skall hamna i det intervall där marginalskatten sänks. Om underskottsavdraget är 80 000 kr. krävs en arbetsinkomst över 163 000 kr. Detta medför att då underskottsavdraget är 50 000 kr. kommer personer med 50 respektive 60 kr. i timlön inte att påverkas av skattereformen. Om underskottsavdraget är 80 000 kr. kommer personer med en timlön på ca 75 kr. eller lägre ej att påverkas av reformen. För de timlöner där arbetsutbudet påverkas har vi genomgående ökningar av de totala skatteintäkterna.

Kan vi se någon skillnad i mönster för de två typerna av skattereformer? Jämförs tabellerna 3d och 4d kan vi till en början notera att förändringar i arbetsutbud och skattebetalningar för personer med timlöner på 100, 110 och 120 är identiska i de två tabellerna . Detta beror på att exemplets förutsätt- ningar är sådana att förändringen i budgetrestriktionen är likvärdig för de två skattereformerna för personer med arbetsinkomster överstigande 203 000 kr. Vi ser även att skattereform 2 har verkningar lite längre ned i timlöner än skattereform 1. Givet att arbetsutbudet förändras vid en viss lönenivå, så är den procentuella förändringen likartad för de två reformerna. För given förändring av arbetsutbudet är dock minskningen (ökningen) av skatteintäkter större vid skattereform 2 (skattereform 1).

Det kan även vara av intresse att beräkna effekten för ett representativt urval av gifta män. Vi använder urvalet från 1980 som använts för att estimera utbudsfunktionerna. Löner, kapitalinkomster, underskottsavdrag o.d., räknas upp med index för löne- respektive prisutvecklingen 1980—88. På grund av ändrade avdragsregler är det sannolikt att underskottsavdragen är något annorlunda 1988 än vad en ren uppskrivning av 1980 års avdrag innebär. Detta kan påverka simuleringsresultaten något. I tabellerna 6—8 återges de beräknade genomsnittliga förändringarna av de tre skattereform- erna. I tabell 6 redovisas resultat erhållna om version 1 av den kvadratiska basic-utbudsfunktionen används för beräkningarna.

Tabell 6 Simuleringar med kvadratisk utbudsfunktion version 1.

Skalle Föränd- Föränd- Föränd- Föränd- Föränd- Föränd- reform ring ring ring ring ring ring arbets vägt inkomst löne mervärde total utbud arbets skatt skatt skatt skatt utbud 1 0,9 % 1,4 % 1,1 % 1,4 % 1,5 % 1,2 % 2 1,4 % 1,9 % -1,3 % 1,9 % 3,6 % 0,5 % 3 3,2 % 4,2 % —2,3 % 4,2 % 7,7 % 1,4 %

För skattereform 1 är ökningen av arbetsutbudet endast 0,9 %. Intäkterna från de olika skatteslagen ökar med mellan 1,1 och 1,5 %. Totalt ökar skat- teintäkterna med 1,2 %. Orsaken till att den mycket måttliga ökningen av arbetsutbudet ändock leder till en ökning av skatteintäkterna är följande. Marginalskattesänkningen berör endast inkomst över 140 000 kr. En mycket liten del av den totala inkomstmassan ligger ovanför denna nivå. Detta innebär att även vid helt oförändrat arbetsutbud skulle bortfallet av

• Sida 249
•  Original

skatteintäkter vara litet. Enligt simuleringarna ökar dock arbetsutbudet med 0,9 %. Denna ökning av arbetsutbudet innebär att nya inkomster genereras, vilka uteslutande ligger över 140 000 kr. och således beskattas med en total marginalskatt på ungefär 70 %.

För skattereform 2 har vi en ökning av arbetsutbudet med 1,4 %. Dvs. en större ökning än för skattereform 1. Ökningen av de totala skatteintäkterna är dock endast 0,5 %. Intäkterna från inkomstskatten minskar med 1,3 %, beroende på att marginalskattesänkningen vid skattereform 2 berör en betydligt större inkomstmassa än vid skattereform 1. De nya inkomster som genereras av det ökade arbetsutbudet ligger till viss del vid sådana nivåer att den inkomstmarginalskatt som appliceras på denna inkomstmassa endast är ungefär 37 %. På grund av att intäkterna från löne- och mervärdeskatt ökar har vi ändock en nettoökning av de totala skatteintäkterna.

För skattereform 3 har vi en ökning av arbetsutbudet med 3,2 %. Intäkterna från inkomstskatten minskar ändock med 2,3 %. Detta beror på att marginalskattesänkningen är ganska stor och berör en stor del av inkomstmassan. Tillkomsten av nya inkomster är inte tillräckligt stor för att intäkter från inkomstskatten på dessa nya inkomster skall kompensera bortfallet av intäkter från redan befintlig inkomstmassa. På grund av kraftiga ökningar av intäkterna från löne- och mervärdeskatterna ökar dock de totala skatteintäkterna med 1,4 %.

Skattereform 3 kräver en speciell kommentar. Här har marginalskatten sänkts med 10 procentenheter. Detta innebär att de personer vilka i utgångsläget hade 75 % i marginalskatt erhåller en 40 procentig ökning av nettolönen, att jämföras med en 20 procentig ökning i fallet då skatten sänks med 5 procentenheter. Detta innebär att den estimerade funktionen används för ett intervall av nettolöner tämligen långt ifrån där den estimerats. Beräkningarna är därför inte lika tillförlitliga som för de två första experimen- ten.

Tabell 7 Simuleringar med kvadratisk utbudsfunktion version 2.

Skatte Föränd- Föränd- Föränd- Föränd- Föränd- Föränd-

reform ring ring ring ring ring ring arbets vägt inkomst löne mervärde total utbud arbets skatt skatt skatt skatt utbud 1 1,5 % 2,4 % 3,0 % 2,4 % 2,0 % 2,6 % 2 2,3 % 3,0 % 0,8 % 3,0 % 4,2 % 2,1 % 3 5,2 % 7,0 % 2,5 % 7,0 % 9,5 % 5,0 %

I tabell 7 visas erhållna simuleringsresultat om version 2 av den kvadra- tiska utbudsfunktionen används. Kvalitativt erhålls samma resultat som tidigare. Kvantitativt är dock resultaten annorlunda. Ökningen av arbetsut- budet vid de olika skattereformerna är enligt tabell 7 ca 1,6 gånger så stora

som de ökningar som redovisas i tabell 6. Ökningarna av skatteintäkter

• Sida 250
•  Original

redovisade i tabell 7 är därför även större än de som redovisas i tabell 6.

Tabell 8 Simuleringar med lirijår utbudsfunktion där konstanterna varierar mellan individer.

Skatte Föränd- Föränd- Föränd- Föränd- Föränd- Föränd-

reform ring ring ring ring ring ring arbets vägt inkomst löne mervärde total utbud arbets skatt skatt skatt skatt utbud 1 0,8 % 1,1 % 0,3 % 1,1 % 1,5 % 0,7 % 2 1,5 % 1,7 % —1,9 % 1,7 % 3,6 % 0,1 % 3 3,1 % 3,5 % —4,1 % 3,5 % 7,6 % 0,1 %

I tabell 8 visas simuleringsresultat då vi använder en estimerad linjär utbudsfunktion där konstanten tillåts variera mellan individer. Vi ser att de beräknade förändringarna av arbetsutbudet för de tre skattereformerna är mycket lika de som redovisas i tabell 6. De förändringar av totala skat- teintäkter som redovisas i tabell 8 är dock lägre än de som redovisas i tabell 6. Orsaken till detta är att den kvadratiska utbudsfunktionen predikterar större ökningar av arbetsutbudet för personer med höga bruttolöner, under det att den linjära utbudsfunktionen predikterar ungefär lika stora ökningar för personer med medelhöga och höga löner.

Vi kan inte avgöra vilken av tabellerna 6—8 som bäst predikterar effekterna av de tre skattereformerna. Kvalitativt ger dock de tre tabellerna samma prediktion, nämligen att om hänsyn tas till hur intäkterna från löne- och mervärdeskatter ändras så leder ingen av skattereformerna till minskade skatteintäkter. Vi kan även konstatera att om marginalskattesänkningen endast avser höga inkomstnivåer så krävs det mycket måttliga ökningar av arbetsut- budet för att skattereformen netto skall ge ökade skatteintäkter.

Beräkningarna ovan avser gruppen gifta män i åldrarna 25—55 år. Detta utgör en mycket viktig kärna av arbetskraften. Det anses att kvinnor, samt män i andra åldrar, reagerar starkare på variationer i ekonomiska variabler. Effekterna totalt sett på hela arbetsmarknaden torde därför vara likartad den som gäller för gruppen gifta män, eller gynnsammare.

Tidsperspektiv

Utbudsfunktionerna är estimerade på tvärsnittsdata. Vi antar att dessa data representerar en situation där individerna i stort sett är i jämvikt, givet sina budgetrestriktioner. De estimerade utbudsfunktionerna speglar således endast jämviktssituationer, och kan inte användas för att beräkna hur snabbt anpassningen till ett nytt skattesystem sker. Vissa generella bedömningar kan dock göras. För det första bör en reform som innebär en mindre ökning av arbetsutbudet kunna realiseras snabbare än en som innebär en större ökning. Vidare är anpassningshastigheten beroende av efterfrågeförhållandena i ekonomin. Ett genomförande av skattereform 1 bör i nuvarande kon- junkturläge, då ekonomin befinner sig nära kapacitetstaket och industrin i

• Sida 251
•  Original

många fall har problem att fylla vakanser, kunna resultera i ett större antal arbetade timmar mycket snabbt. En grov bedömning är att den största delen av anpassningen kan ske inom ett halvår till ett år. Om skattereform 3 skulle resultera i ett ökat arbetsutbud på 5.2 %, vilket predikteras i tabell 7, är detta en så pass kraftig ökning av arbetsutbudet att man nog får räkna med att anpassningen kan ta flera år. Detta innebär att en del av ökningen i skatteintäkter kan komma med en fördröjning.

5. Sammanfattning

Skattetrycket i Sverige befinner sig på en internationellt sett mycket hög nivå. Detta är den slutsats man kommer till vare sig man mäter skattetryck i termer av totala skatteintäkter som andel av BNP eller som den totala marginalskatt som möter inkomsttagare i normala inkomstlägen. Många andra länder planerar, eller har nyligen genomfört, omfattande marginalskattesä- nkningar i syfte att stimulera den ekonomiska tillväxten. Om Sverige inte genomför motsvarande förändringar i sitt skattesystem kommer Sveriges unika situation som högskatteland att ytterligare accentueras.

De höga marginalskatter vi har i Sverige idag orsakas framförallt av löneskatten, mervärdeskatten samt inkomstskatten. Löneskattens bidrag till den totala marginalskatten är betydande. Det är dock inkomstskatten som svarar för huvudparten av den totala marginalskatten. Inkomstskattens bidrag till de totala skatteintäkterna står inte alls i proportion till de marginaleffekter den orsakar. Vill man minska den totala marginalskatten utan att riskera att den totala skatteintäkten minskar är det därför inkomstskattens skattesatser som bör sänkas, i synnerhet marginalskatten i de högre inkomstintervallen.

I uppsatsen har effekten av tre skattereformer studerats. Skattereformerna innebär alla att den statliga inkomstskattens skattesatser sänks. Reformerna skiljer sig åt med avseende på i vilka intervall skattesatsen sänks, och med avseende på hur mycket den sänks. För samtliga studerade reformer gäller att de inte bara är självfinansierande, utan till och med leder till något ökade skatteintäkter. Beräkningarna är naturligtvis behäftade med en viss osäkerhet. Man bör därför inte fästa alltför stor vikt vid de exakta procentsiffror som redovisas. Med tanke på att såväl utländska studier, som andra studier på svenska data, redovisat liknande effekter på arbetsutbudet av variationer i ekonomiska variabler, synes det dock sannolikt att de tre reformerna leder till ökade och inte minskade skatteintäkter.

• Sida 252
•  Original

Appendix A: Tolkning av estimerade arbetsutbudsfunktioner

Man har sedan länge med ekonometriska metoder estimerat arbets- utbudsfunktioner. Ofta har dock resultaten misstolkats och använts på ett felaktigt sätt. Detta avsnitt försöker därför klargöra skillnaden mellan s.k. "basic"arbetsutbudsfunktioner och 'mongrel"-utbudsfuaktioner.”

låt U(C,h) vara en nyttofunktion som representerar konvexa preferenser, dvs indifferenskurvoma har normalt utseende. Formulera optimeringsproblem- et

Max U(C,h) (1) u.b. C = wh + y (2)

Detta problem har en entydig lösning h=b(w,y), C=C(w,y). Funktionen b(w,y) representerar preferenserna lika väl som nytto funktionen, och det är möjligt att från b(w,y) lösa sig tillbaka till U(C,h). På grund av att b(w,y) represente- rar preferenserna lika väl som nyttofunktionen har jag valt att kalla den en "basic"-arbetsutbudsfunktion.

En "basic"-utbudsfunktion kan användas för att beräkna effekten av ett progressivt skattesystem. Antag att bruttolönen före skatt är WB och att övrig inkomst, som för enkelhets skull antas vara obeskattad, är yB. I en situation utan skatter anges då arbetsutbudet av b(wB,yB). Ett progressivt skattesystem genererar en krökt budgetlinje. Detta illustreras i ngur 7.

Figur 7

20 Dessa begrepp definieras och diskuteras i Blomquist (1988).

• Sida 253
•  Original

Budgetrestriktionen före skatt anges av linjen med lutning WB och interceptet yB. Vill vi finna arbetsutbudet då vi har skatter används basic utbudsfunktio- nen b(w,y) i en enkel sökalgoritm där vi gör en serie linjariseringar av budgetlinjen. Varje delsegment förlängs och representeras av dess lutning samt intercept med C-axeln. Vi använder följande algoritm för att finna önskat antal arbetade timmar vilket vi betecknar med hän

1. Beräkna b(wB,yB). Om b(wB,yB) 5 O så är h* = 0. Om 0 ( b(wB,yB) s Ht så är h* = b(wwyB). Om b(wB,yB) > HI, gå till steg 2.

2. Beräkna b(w2,y2). Om b(w2,y2) ( H1 så är h' = Hl. Om H1 ( b(w2,y/2) ( Hz så är h' = b(w2,y2). Om b(w2,y2) > Hz gå till steg 3.

3. Beräkna b(w3,y3) etc.

Om vi genomför en förändring av skattesystemet så kommer önskat arbetsutbud att förändras. För att hitta det nya optimat måste den nya budgetlinjen beräknas, och sökalgoritmen ovan användas. Det framgår av sökalgoritmen att såväl löneeffekten som inkomsteffekten kan vara av stor betydelse då vi skall beräkna effekten av en skatteförändring.

Man ser ofta exempel på beräkningar av hur en förändring av inkomstska- tteskalan påverkar arbetsutbudet där man approximerat såväl den gamla som den nya inkomstskatteskalan med en proportionell skatt. Sådana "genvägar" vid beräkningen av effekten på arbetsutbudet kan dock ge grovt missvisande resultat. (Se Blomquist (1988) för en utförligare diskussion.)

Vi skall nu definiera mongrel-utbudsfunktionen. Betrakta maximeringspro- blemet

Max U(C,h) u.b. C = wh + y - T(wh, C) (3)

där T(wh,C) är en inkomstskattefunktion, och (; en vektor skatteparametrar. För enkelhets skull antar vi att budgetmängden är konvex. Optimeringsproble- met har då en entydig lösning vilken vi skriver m(w,y,C). Funktionen m(w,y,Q) beror dels på preferensernas utseende, dels på skattefunktionens utseende. Den blandar således samman effekten av preferenser och skatter. Vi kallar den därför för en "mongrel"-utbudsfunktion. Endast om vi exakt känner funktionsformen T( ) kan vi från mongrel-utbudsfunktionen lösa oss tillbaka till U(C,h).

Om T( ) är bitvis linjär, vilket är det normalt förekommande, är förmodligen det enklaste sättet att erhålla mongrel—utbudsfunktionen att först härleda basic-utbudsfunktionen, och att sedan med hjälp av basic-utbudsfunk- tionen och den ovan beskrivna sökalgoritmen beräkna mongrel-utbudsfunktio- nen. Detta kan göras på följande sätt. För givet värde på yB, WB och form på skattefunktionen erhålls en budgetrestriktion som i figur 7.

21 Se Hausman (1979) eller Blomquist (1983) för en förklaring varför denna sökalgoritm ger önskat antal timmar.

• Sida 254
•  Original

Används sökalgoritmen ovan kan m(yB,wB,C) erhållas. Låt oss låsa YB till ett visst värde, och succesivt öka w från ett lågt värde. Vi erhåller då till en början h* = 0.22 För ett tillräckligt högt w erhålls en inre lösning på det första segmentet. Lösningen h*=Hl erhålls inte för ett unikt värde på w, utan för ett intervall av w. För w i detta intervall kommer mongrel—arbetsut- budsfunktion att vara implicit definerad av wh = Al, där A1 är den övre inkomstgränsen i skattetabellen som motsvarar segment 1.

Omskrivs detta får vi h = Al/w, vilket implicerar eh/ew = - Allwz. Liknande bakåtlutande segment erhålls vid övriga inkomstgränser i skatte- skalan. Dvs. även om basic-utbudsfunktionen har en positiv lutning, så kommer mongrel-utbudsfunktionen att över vissa intervall ha en negativ lutning. Detta illustreras av mongrel utbudsfunktionen i figur 6.

Figuren visar att trots att basic-utbudsfunktionen har en klart positiv lutning så har mongrel-utbudsfunktionen en svagt negativ lutning. Det är viktigt att notera att det är skattesystemet som skapar detta svagt negativa samband mellan bruttolön och antal arbetade timmar.

Om vi med hjälp av t.ex. minsta kvadratmetoden genomför en regression av h på bruttolön och övrig inkomst före skatt erhålls ett estimat av mongrel- utbudsfunktionen. Betraktat som ett estimat av mongrel-utbudsfunktionen finns inget att anföra mot en sådan estimationsteknik. Man bör dock vara klar över tolkningen av den erhållna funktionen. En estimerad mongrel-utbuds- funktion visar hur önskat arbetsutbud varierar med bruttolön och övrig inkomst, givet ett visst skattesystem. Skulle skattesystemet ändras, så skiftar mongrel-utbudsfunktionen. Den estimerade mongrel-utbudsfunktionen är då inte längre användbar för att beräkna hur antal arbetade timmar varierar med bruttolön och övrig inkomst. Eftersom den inte heller kan användas för att beräkna effekten av skatter är användningsområdet för en estimerad mongrel-utbudsfunktion synnerligen begränsat.

Den förhärskande metoden att studera arbetsutbudet har just varit att estimera mongrel-utbudsfunktioner. För män har man då ofta erhållit låga positiva, eller t.o.m. negativa löneelasticiteter. Man har på grund av detta dragit slutsatsen att skatten inte påverkar arbetsutbudet. Dvs. man har dragit totalt fel slutsats. Det korrekta orsakssammanhanget är att mongrel löneelasticiteten är låg på grund av att skatter påverkar arbetsutbudet.

22 Vi antar i exemplet att basic-utbudsfunktionen är sådan att h ökar i w och att det finns ett positivt värde på w för vilket h=0.

• Sida 255
•  Original

REFERENSER

Blomquist, N.S. (1983), "The Effect of Income Taxation on the Labor Supply of Married Men in Sweden", Journal of Public Economics 22, 169-197 Blomquist, N.S. (1985a), Skatter och Arbetsutbud DS Fi 1985:10 Blomquist, N.S. (1985b), "Labour Supply in a Two-Period Model: The Effect of a Progressive Nonlinear Income Tax", Review of Economic Studies 52, 515-524 Blomquist, N.S,. (1987), "Skatter och ekonomisk tillväxt", Skandinaviska Enskilda Banken Kvanalsslm'ji, 3:1987, 72-80 Blomquist, N.S. (1988), "Nonlinear Taxes and Labor Supply", European Economic Reveiw 32, 1213-1226 Blomquist, N.S. och U. Hansson-Brusewitz (1989), "The Effect of Taxes on Male and Female labor Supply in Sweden", stencil Nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet Ham, J. (1986) "Testing whether Unemployment Represents Intertemporal labour Supply Behaviour", Review of Economic Studies 53, 559-578 Hansson, 1. (1986), Skatter och samhällsekonomi, SNS förlag Hausman, J.A. (1979), "The Econometrics of Labor Supply on Convex Budget Sets", Economic Letters 3, 171-174 Hausman, J.A. och P. Ruud (1984), "Family Labor Supply with Taxes", American Economic Review, Papers and Proceedings, 242-248

Killingsworth, M.R, (1983), Labor Supply, Cambridge University Press, Cambridge

Ljones och Strom (1987), "Tilbud av arbeid i Sverige", Bilaga 15 till LU 87 OECD: Economic Studies No. 7, Autumn 1986 Pencavel, J., (1986), "labor Supply of Men: A Survey", i Handbook of Labor Economics, North-Holland. Stern, N. (1986), "On the Specification of Labour Supply Functions", i (eds) R. Blundell och I. Walker, Unemployment, Search and Labour Supply. Cambridge: Cambridge University Press.

• Sida 256
•  Original

• Sida 257
•  Original

Bilaga 8

Skattereformens fördelningseffekter

av Bengt Eklind och Rolf Johansson 1 Inledning

Med hjälp av SCB inkomstfördelningsundersökningar har beräkningar gjorts för att analysera de fördelningseffekter som RINK-förslaget har på olika hushållstypers ekonomi. Dessutom ingår basbreddningar av mervärde- skatten, höjning av barnbidrag samt slopade mjölksubventioner. Beräk- ningarna bygger till stor del på en modell som SCB utarbetat i samarbete med regeringskansliet.

Vid tolkningen av resultaten, bör också observeras att de bygger på en urvalsundersökning. De slumpmässiga felen kan i många fall vara betydan- de.

2 Sammanfattning av resultat

Redovisningen i det följande av inkomster och skatter för hushållen sker per konsumtionsenhetl. Anledningen till detta är att möjligheter till direkt jämförelse mellan olika redovisade värden i tabellerna ökar när skillnader beroende på olika hushållsstorlek kan eliminieras.

Resultaten som redovisas i tabellerna avser hushåll i åldern 20 till 64 år samt för pensionärshushåll 65 år eller mer. Åldersklassningen sker efter hushållsföreståndarens ålder. Denne är den person i hushållet som har störst förvärvsinkomst. Begrepp och klassificeringar följer den standard som används av SCB vid redovisning av resultat från inkomstfördelningsun- dersökningarna. Beträffande inkomstbegreppen änns emellertid vissa skillnader.

I redovisningen finns två huvudbegrepp nämligen bruttoinkomst och disponibel inkomst. Bruttoinkomsten följer den definition som användes av utgiftsskattekommitténs betänkande (SOU 1986:40), och beräknas därmed som summan av lön, företagarinkomst, inflationskorrigerad inkomst av kapital, 2 % av förmögenheten i egethem, inkomst av tillfällig förvärvsverk-

1 Enligt socialstyrelsens definition utgör en ensamstående vuxen 1,15 konsum- tionsenheter, ett gift/sammanboende par 1,90, barn mellan 0—3 år 0,55, för barn mellan 4—10 år och äldre barn 0,65 och för äldre barn 0,75 konsumtions— enheter.

• Sida 258
•  Original

samhet samt positiva transfereringar innan skatten betalats. Disponibel inkomst beräknas utifrån bruttoinkomsten genom att denna minskas med slutlig skatt. En mer detaljerad redogörelse av de använda inkomstbegrep- pen och deras sammansättning finns i avsnitt 6.

Inkomstbegreppen påverkas också av att en särskild basbreddning av dessa genomförts. Denna är nödvändig för att fånga upp de inkomster som idag ej är skattepliktiga men som enligt förslaget blir det. Av naturliga skäl är det svårt att helt fånga dessa basbreddningar på ett helt korrekt sätt. I en del fall har det varit möjligt i andra fall har endast ett näst bästa alternativ kunnat användas. En närmare redogörelse för basbreddningen och hur denna genomförts finns i bilaga 8.2.

Beräkningarna nedan har gjorts enligt tre separata alternativ. Både på kort och lång sikt antas vissa dynamiska effekter uppstå i det reformerade skattesystemet. Dessa dynamiska effekter kan exempelvis ta sig uttryck som en ökning av arbetskraftsutbud eller genom att ekonomin i stort fungerar bättre.

Givetvis är den exakta storleken av de dynamiska effekterna mycket svår att uppskatta och har i modellen inlagts som en höjning av lönen med 1% på kort sikt och 4% på lång sikt i enlighet med diskussionen i kap. 12 i betänkandet. En ökning av lönesumman medför vissa ökande inkomster i form av arbetsgivaravgifter samt ökade momsintäkter.

På kort sikt uppgår momshöjningen till 16,3 miljarder kr., där beloppet som anges i tabell 415 i betänkandet reducerats med 3,2 miljarder kr. motsvarande ökade bostadslån som en följd av ökad mervärdeskatt för bostadsbyggande.

Den överfinansiering som skattereformen på lång sikt leder till, har gjort det möjligt att återföra stora belopp till hushållen i form av minskad moms, vilket innebär att momshöjningen begränsas till 6,5 miljarder kr. på lång sikt. Även i övrigt finns vissa skillnader mellan kortsikts- och långsiktskalky- len. Dessa skillnader framgår av bilaga 8.2.

I reformen inkluderas även en höjning av barnbidraget till 10 060 kr. räknat i 1991 års penningvärde, samt borttagandet av mjölksubventioner.

På lång sikt har 2 kalkyler gjorts. Alternativ 2 skiljer sig från alternativ 1 enligt följande:

— I stället för att lönesumman + rörelseinkomster generellt sett ökar med 4%, är hälften av denna arbetsinkomstökning utlagd så, att antalet arbetstimmar ökar lika mycket för helårs/heltidsanställda, samt deltidsanställda med lång resp kort arbetstid. Vissa schabloniseringar har här fått göras, då vi ej haft uppgift om arbetstidens längd för de olika kategorierna. — I alternativ 1 antages att momsen höjs med 18,5 miljarder kr., varefter 12 miljarder kr. återlägges på hushållen på lång sikt. I alternativ 2 antages att 6 miljarder kr. återlägges som momsminskning, och att

• Sida 259
•  Original

resterande 6 miljarder kr. utdelas som ett bidrag till hushållen med ett lika stort belopp per vuxen person.

De resultat som redovisas bygger på inkomstfördelningsundersökningar- na avseende inkomståret 1987. Materialet har skrivits fram för att avse 1989.

Redan mellan åren 1987 och 1989 har en del förändringar skett som inte helt kan fångas upp i beräkningarna. Ett särskilt besvärligt område är förändringar i hushållens tillgångar och skulder. En skattereform medför att dessa förändras till storlek och sammansättning. Detta har ej beaktats i modellberäkningarna. I beräkningarna beaktas ej heller förmögenhets- skatten.

Införandet av det nya skattesystemet innebär också beteendeföränd- ringar i planerandet av den privata ekonomin. Ej heller detta har kunnat beaktas, utom för den maximala avdragsrätt för räntor, som föreslås. I detta fall har på lång sikt antagits att en anpassning kan ske, så att hälften av ränteutgifterna över avdragstaket kan utnyttjas.

3 Datamaterialet

Inkomstfördelningsundersökningen är en representativ urvalsundersökning på hushåll. Inkomstuppgifter insamlas via deklarationsuppgifter och registeruppgifter från bl.a. RSV, RFV och CSN.

Via enkät till hushållen erhålles uppgifter om hushållens storlek och sammansättning, yrke, arbetets omfattning, månadshyra m.m. För olika grupper av individer och hushåll sker beräkning av arbetsinkomster, kapitalinkomster, positiva och negativa transfereringar samt disponibel inkomst.

I undersökningen finns olika inkomster och avdrag i samma proportion som i befolkningen och det är därför möjligt att simulera regeländringar och få det genomslag de faktiskt har för olika hushållskategorier.

• Sida 266
•  Original

4 Modellen

I samarbete med regeringskansliet har SCB programmerat en mycket omfattande modell, som innehåller skatter, bostadsbidrag, KBT och disponibel inkomst. Denna modell som varit utgångspunkten för beräk- ningarna arbetar mot data-materialet, och gör det möjligt att från regeringskansliet generera bearbetningar på SCB:s stordator via telefonled- ning. Modellberäkningar utföres individ för individ på urvalet och räknas sedan upp, för att gälla på riksnivå.

Regeringskansliet kan dock enbart erhålla resultat på tabellnivå. Modellen är även öppen för användning av andra användare som universitet, LO, SAF.

5 Den använda metoden

Genomförandet av effektberäkningar har principiellt skett i 3 steg.

— Framskrivning av inkomstfördelningsundersökningen till 1989 års inkomster.

— Införandet av olika basbreddningar. _ Övriga regeländringar av skatteskalor m.m.

Så långt som materialet tillåter har ett stort antal basbreddningar införts som påverkar hushållens ekonomi. Utgångspunkten har därvid varit att följa tabell 4.3—4.6 i huvudbetänkandet och att med hjälp av de uppgifter som finns i undersökningen göra basbreddningar så korrekt som möjligt.

Att lägga ut basbreddningarna på "rätt sätt" är dock ganska besvärligt då man ofta saknar uppgift om den indikator, som basbreddningen bör anknytas till utan man är då hänvisad till en "näst bästa indikator". Dessutom är man hänvisad till schablonantaganden, för vilken profil de olika basbreddningarna skall anses ha, t.ex. proportionellt mot lönens eller ränteinkomsternas storlek.

Detaljer om hur basbreddningarna utförs finns i bilaga 2.8. Nedan listas de basbreddningar som har gjorts:

Arbetsinkomster

1. Inkomst av tjänst utvidgas till uppsamlingspost 2. Ändrade principer för värdering av naturaförmåner 3. Högre värdering av bilförmån

• Sida 267
•  Original

Slopad skattefrihet för måltidssubventioner

Skärpt beskattning låg ränta

Skärpt beskattning av aktier och konvertibler till anställda Beskattning av vissa försäkringsförmåner (AGS, AGB, TGY m.m) Beskattning av vissa ersättningar enligt 32 & mom. KL Avdrag för kostnader för resor t.o.f. arbetet endast vid långa avstånd 10. Skärpt traktamentsbeskattning 11. Skärpta skatteregler för ersättning för resor i tjänsten 12. Andra basbreddningar i 19 & KL 13. Slopad skattereduktion för hemmamake 14. Likformig beskattning av pensionsfonder, på kort sikt upptaget som ökad skatt och på lång sikt som minskad inkomst

990.495”?

Kapitalinkomster

1. Beskattning av alla räntor m.m

2. Skärpt reavinstbeskattning av skuldebrev m.m

3. Skärpt reavinstbeskattning av aktier

4. Skärpt beskattning av villor

5. Med villor likformig beskattning av bostadsrätter 6. Likformig beskatting av övriga privatbostäder

7. Skärpt beskattning vid uthyrning av privatbostäder 8. Reducerade räntebidrag för hyres- och bostadsrätt 9. Höjd fastighetsskatt för hyresfastigheter 10. Slopat extra avdrag för inkomst av kapital 11. Slopat grundavdrag för inkomst av kapital

]. Schablonavdrag sänks från 3 000 kr. till 1 000 kr. (893 kr. 1989). Om personen har jordbruksinkomster eller rörelseinkomster förutsättes att personen ej kunnat erhålla schablonavdraget.

2. Grundavdraget är höjt till 12 000 kr. (10 714 kr. 1989). Grundavdraget avser endast arbetsinkomster.

3. Arbetsinkomsterna omfattas av inkomst av tjänst, rörelse, jordbruk och hyresfastighet. Övriga inkomster är kapitalinkomster. Inkomstslaget näringsverksamhet höjes med 12,7 %.

4. Positiva och negativa kapitalinkomser beskattas enbart med statlig skatt på 30 %.

5. Ränteutgifter (minus räntebidrag) är avdragsgilla upp till 100 000 kr. (89 286 kr. 1989) på kort sikt. På lång sikt antages överstigande ränteutgifter kunna utnyttjas till hälften.

6. Underskott av näringsverksamhet har sänkts tilll en tredjedel i och med att dessa underskottsavdrag föreslås strykas och endast kan föras vidare som förlustavdrag.

7. Intäktsschablonen för eget hem avskaffas.

8. Fastighetsskatten inkl. höjd reavinstbeskattning sätts till 1,66 % och 1,71 % på kort resp. lång sikt.

• Sida 268
•  Original

9. Statlig skatt utgår med 20 % på beskattningsbar arbetsinkomst över 187 000 kr. (166 900 år 1989). 10. Grundavgift (22,51 %) för dem som inte har egenavgift. Avgiften tas ut på inkomster av jordbruk, rörelse och hyresfastighet. Avgiften är avdragsgill vid beskattningen. 11. Barnbidraget höjs till 10 060 kr (8 982 kr. 1989) 12. Bostadsbidrag och KBT har i beräkningarna inte påverkats på annat sätt än att dessa båda bidrag har höjts med 400 milj. kr. resp 100 milj. kr. 13. Skärpta regler för för återbetalda studiemedel, 600 milj. kr. och 500 milj. kr på kort resp. lång sikt.

6 Inkomstbegrepp, konsumtionsenheter

Gjorda jämförelser avser i första hand disponibel inkomst per konsumtions- enhet efter basbreddning för moms.

Disponibel inkomst är definierat som bruttoinkomst minus skatt. I bruttoinkomsten ingår löneinkomster, företagarinkomster, inkomst av kapital, inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, 2 % av förmögenhet i egethem, skattepliktiga och skattefria transfereringar. I bruttoinkomsten ingår dessutom de basbreddningar, som består i att hittills skattefria inkomster som lyfts fram till beskattning. (t.ex. utökad beskattning av räntor och skärpt traktamentsbeskattning). Dessa typer av basbreddningar ingår i bruttoinkomsten även i beräkningar enligt dagen system, då de representerar inkomster, som i dag är skattefria.

Arbetsgivarnas kostnader förutsätts vara konstanta, vilket leder till ökade arbetsgivaravgifter för basbreddningarna under inkomst av tjänst. Detta leder i sin tur till att bruttoinkomsterna för detta inkomstslag minskar på grund av att skattefri inkomst beskattas. Den del av arbets- givaravgiften, som påverkar förmånsvärdet av sjukpenning m.m. påförs dock lönen, om denna understiger 7,5 basbelopp.

• Sida 269
•  Original

För att öka jämförbarheten mellan olika hushållstyper har inkomststerna dividerats med antalet konsumtionsenheter, som finns i hushållet. En ensamstående vuxen har därvid motsvarat 1,15, ett gift/sammanboende par 1,90, samt 0,55 för varje barn 0—3 år, 0,65 för barn 4—10 år samt 0,75 för äldre barn. Dessa är de definitioner som normalt används av social- styrelsen.

Vid beräkning av skatt enligt reformförslaget ingår förutom skatter i nuvarande system även höjd fastighetsskatt i form av höjd hyra och egenavgifter för vissa, som ej har detta i dag, socialförsäkringsavgifter för pensionärer samt minskade förmåner på grund av likformig beskattning av pensionsförmåner (enbart kortsiktsfallet).

7 Moms

En stor del av reformen antas i beräkningarna finansieras genom en ökning av mervärdeskatten. I inkomstfördelningsundersökningarna som utgjort beräkningsunderlag i övrigt ingår ej uppgifter om hushållens utgifter. Därför krävs en komplettering på denna punkt. Som underlag för beräkningarna har därför i stället används material från en undersökning från SCB om hushållens utgifter. Det material som funits att tillgå delar in hushållen efter hushållstyp i olika decilgrupper efter storleken på den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet. För varje decilgrupp redovisas hushållens utgifter uppdelat på olika utgiftsslag. Med utgångspunkt från detta kan effekterna av en ökad moms beräknas.

I inkomstfördelningsundersökningarna har hushållen indelats på ett liknande sätt. Hushåll med likartad sammanställning och inkomst har beräkningsmässigt påförts ett genomsnittsvärde som hämtats från undersökningen om hushållens utgifter. Vid inläggning av momsen har separation skett på ensamstående och gifta/samboende med och utan barn.

• Sida 270
•  Original

Bilaga 8.1

Tabell 1.1 Bruttoinkomst, skatter, disponibel inkomst enligt NUVARANDE SYSTEM, 1989. Genomsnitt/konsumtionsenhet tkr/år. 20—64 år ej pensionärer.

Brutto— 'Ii'ansfereringar Slutlig skatt Dispo— Syssel—Antal hush. i inkomst nibel sätt— geno — Skatte— Skatte— i tkr. i % av inkomst nings— popula—ur— snitt fria pliktiga brutto— grad tionen valet inkomst % 1000—tal SAMTLIGA [10,1 3,9 11,7 35,0 31,8 75,2 0,80 2839,3 7228 Decil Bruttoinkomstei/KE Inkomstgränser 1 — 52,5 36,1 11,3 4,7 5,3 14,7 30,8 0,33 283,8 779 2 52,5— 69,6 62,0 9,2 9,3 14,0 22,6 48,0 0,63 283,5 812 3 69,6— 81,4 75,4 6,4 12,6 19,5 25,8 56,0 0,73 284,4 751 4 81,4— 93,0 87,4 4,1 12,9 24,6 28,1 62,8 0,80 284,0 752 5 93,0— 104,1 98,9 2,7 12,6 29,5 29,8 69,4 0,86 283,8 708 6 104,1— 115,0 109,4 2,1 13,6 33,6 30,7 75,8 0,89 284,1 654 7 115,0— 127,4 120,9 1,3 11,7 39,0 32,3 81,9 0,94 284,0 644 8 127,4— 142,9 134,7 1,0 11,3 44,2 32,8 90,5 0,94 283,8 697 9 142,9— 169,0 154,3 0,9 14,6 53,1 34,4 101,2 0,95 283,6 700 10 169,0— 221,9 0,6 13,9 86,9 39,2 135,0 0,94 284,4 731 Högsta decil 91— 95 169,0— 205,4 183,5 0,5 12,9 67,2 36,6 116,3 0,95 154,1 400 96— 98 205,4— 255,6 226,4 0,7 15,5 90,0 39,7 136,4 0,94 85,8 217 99—100 255,6— 346,6 0,4 14,1 149,3 43,1 197,3 0,91 44,5 114 Socioekonomisk grupp Arbetare 104,6 3,3 13,4 31,9 30,5 72,7 1111,7 2548 Tj—män på låg och mellannivå 120,3 2,9 9,4 39,4 32,8 80,8 805,3 1938 Högre tjänstemän 164,4 2,6 7,2 60,8 37,0 103,6 304,2 773 Ovriga 80,1 7,1 14,0 21,9 27,3 58,2 618,1 1969 Hushållstyp: Ensamstående 0 barn 106,6 3,2 12,3 34,3 32,2 72,3 1271,8 2055 1 barn 82,6 14,8 14,3 20,8 25,2 61,8 115,5 183 2 barn 63,3 20,8 8,8 12,1 19,1 51,2 58,3 92 Samtliga 102,9 4,8 12,3 32,3 31,4 70,6 1445,6 2330 Gifta—Isammanboende 0 barn 148,8 0,7 13,0 50,6 34,0 98,2 563,9 1977 1 barn 111,2 3,3 12,2 34,6 31,2 76,5 341,5 1188 2 barn 91,2 4,6 8,4 27,1 29,7 64,1 350,4 1231 3 barn 72,8 8,3 7,9 19,9 27,3 52,9 137,9 502 Samtliga 117,6 3,0 11,2 37,7 32,1 79,8 1393,7 4898 Boendeform Hyreslägenhet 103,3 4,8 13,5 33,0 31,9 70,3 1310,7 2648 Bostadsrätt 123,3 2,9 12,6 41,5 33,7 81,7 238,9 547 Villa 124,9 2,9 10,5 39,4 31,6 85,5 979,9 2976 Ovriga 82,1 4,4 7,6 24,2 29,4 57,9 309,8 1057 Förmögenhet marknadsvärde — 200 000 101,7 4,6 12,6 31,6 31,0 70,2 2087,0 4720 200 000— 300 000 116,4 2,4 10,0 36,9 31,7 79,6 188,4 573 300 000— 400 000 117,9 2,4 9,6 37,6 31,9 80,3 151,0 507 400 000— 500 000 129,7 2,2 8,6 43,3 33,4 86,4 135,2 435 500 000— 750 000 139,1 1,9 8,0 47,5 34,1 91,6 152,6 520 750 000—1 000 000 142,9 1,7 11,9 48,6 34,0 94,3 56,4 220 1 000 000—5 000 000 188,1 2 2 10,5 71,1 37,8 117,0 66,7 246 5 000 000— 2 0 7

___—___)— 1 inkl. transfereringar

• Sida 271
•  Original

Tabell 1.2 Huvudtabell. Skatteförslag enligt REFORMFÖRSLAGET på kort sikt. Genomsnitt/konsumtionsenhet 1989 tkr/år. 20—64 år ej pensionärer.

Brutto— 'Il'ansfereringar Slutlig skatt Höjd Dispo—-Procentuell inkomst moms nibel ändring mot geno — Skatte— Skatte— i tkr. i % av m.m in— nuvarande snitt fria pliktiga brutto— komst system inkomst SAMTLIGA [11,6 4,7 11,8 31,9 28,6 2,4 77,3 2,9 Decil Bruttoinkomstei/KE Inkomstgränser 1 — 52,5 38,0 12,5 4,7 6,1 16,1 1,8 30,1 —2,2 2 52,5— 69,6 64,3 10,8 9,3 14,0 21,8 1,8 48,5 1,1 3 69,6— 81,4 77,6 7,7 12,7 18,8 24,2 1,8 57,0 1,9 4 81,4— 93,0 89,3 5,3 12,9 23,0 25,8 1,9 64,4 2,4 5 93,0— 104,1 100,3 3,5 12,7 26,8 26,8 2,1 71,4 2,8 6 104,1— 115,0 110,7 2,6 13,6 30,2 27,3 2,1 78,3 3,3 7 115,0— 127,4 122,0 1,7 11,8 34,5 28,3 2,4 85,1 3,9 8 127,4— 142,9 135,8 1,3 11,3 39,0 28,7 2,6 94,2 4,1 9 142,9— 169,0 155,2 1,1 14,7 45,9 29,6 3,5 105,8 4,6 10 169,0— 222,9 0,8 14,0 80,5 36,1 4,3 138,0 2,2 Högsta decil 91— 95 169,0— 205,4 184,5 0,7 13,0 58,9 31,9 4,3 121,3 4,4 96— 98 205,4— 255,6 227,6 0,9 15,7 81,0 35,6 4,4 142,2 4,3 99—100 255,6— 346,6 0,6 14,5 154,7 44,6 4,4 187,6 —4,9 Socioekonomisk grupp Arbetare 106,0 4,1 13,4 28,6 27,0 2,2 75,2 3,5 Tj—män på låg och mellannivå 121,9 3,7 9,4 35,6 29,2 2,6 83,7 3,5 Högre tjänstemän 165,9 3,6 7,3 56,6 34,1 3,3 106,0 2,3 Ovriga 81,6 7,8 14,1 20,8 25,5 2,1 58,7 0,8 Hushållstyp: Ensamstående 0 barn 107,3 3,3 12,3 30,9 28,8 2,3 74,1 2,5 1 barn 85,3 17,1 14,3 19,1 22,3 2,1 64,2 3,8 2 barn 67,2 24,4 8,8 11,3 16,8 1,9 54,0 5,4 Samtliga 103,9 5,2 12,3 29,1 28,0 2,3 72,5 2,7 Gifta—lsammanboende 0 barn 150,0 0,7 13,1 46,2 30,8 2,9 100,9 2,7 1 barn 113,3 4,6 12,2 31,9 28,2 2,6 78,7 2,8 2 barn 93,7 6,6 8,4 25,3 27,0 2,3 66,1 3,1 3 barn 76,6 11,6 7,9 18,6 24,3 2,0 56,0 5,8 Samtliga 119,6 4,2 11,2 34,7 29,1 2,6 82,2 3,0 Boendeform Hyreslägenhet 104,5 5,4 13,5 29,1 27,8 2,3 73,2 4,0 Bostadsrätt 124,4 3,5 12,6 38,2 30,7 2,4 83,7 2,5 Villa 126,7 4,0 10,6 37,0 29,2 2,8 87,0 1,8 Ovriga 84,0 4,9 7,6 22,8 27,1 2,0 59,3 2,3 Förmögenhet marknadsvärde — 200 000 103,1 5,3 12,6 28,2 27,3 2,3 72,7 3,6 200 000— 300 000 118,2 3,3 10,1 33,7 28,5 2,6 81,9 3,0 300 000- 400 000 119,8 3,4 9,7 34,3 28,7 2,6 82,8 3,1 400 000— 500 000 131,6 3,1 8,6 39,8 30,3 2,8 89,0 3,0 500 000— 750 000 140,7 2,7 8,0 44,2 31,4 3,0 93,6 2,2 750 000— 1 000 000 144,8 2,5 12,2 47,5 32,8 2,9 94,5 0,1 1 000 000- 5 000 000 189,7 3,1 10,7 73,0 38,5 3,4 113,3 —3,2 5 000 000—

___—___— 1 inkl. transfereringar

• Sida 272
•  Original

Tabell 1.3 Huvudtabell. Skatteförslag enligt REFORMFÖRSLAGET på lång sikt jAlt 1 ). Genomsnitt/konsumtions- enhet 1989 tkr/år. 20—64 år ej pensionärer.

Brutto— Transfereringar Slutlig skatt Höjd Dispo—Procentuell inkomst moms nibel ändring mot geno — Skatte— Skatte— i tkr. i % av m.m in— nuvarande snitt fria pliktiga brutto— komst system inkomst SAMTLIGA 114,0 4,7 11,8 33,1 29,0 1,1 79,8 6,2 Decil BruttoinkomsteIIKE Inkomstgränser 1 - 52,5 39,2 12,5 4,7 6,9 17,5 0,8 31,5 2,4 2 52,5— 69,6 66,0 10,8 9,3 14,9 22,6 0,9 50,2 4,6 3 69,6— 81,4 79,5 7,7 12,7 19,8 24,9 0,9 58,8 5,1 4 81,4— 93,0 91,5 5,3 12,9 24,1 26,4 0,9 66,4 5,7 5 93,0— 104,1 102,6 3,5 12,7 28,0 27,3 1,0 73,6 6,0 6 104,1- 115,0 113,4 2,6 13,6 31,7 27,9 1,0 80,8 6,5 7 115,0— 127,4 124,8 1,7 11,8 36,0 28,8 1,1 87,8 7,1 8 127,4— 142,9 139,3 1,3 11,3 40,7 29,2 1,2 97,4 7,6 9 142,9— 169,0 158,7 1,1 14,7 47,5 30,0 1,6 109,6 8,3 10 169,0— 225,2 0,8 14,0 81,3 36,1 1,9 142,0 5,2 Högsta decil 91— 95 169,0— 205,4 188,0 0,7 13,0 60,8 32,3 1,8 125,4 7,8 96— 98 205,4— 255,6 230,3 0,9 15,7 82,3 35,7 1,9 146,2 7,1 99—100 255,6— 344,0 0,6 14,5 150,5 43,8 1,9 191,6 —2,8 Socioekonomisk grupp Arbetare 108,5 4,1 13,4 30,0 27,6 1,1 77,5 6,6 Tj—män på låg och mellannivå 124,1 3,7 9,4 36,8 29,7 1,2 86,1 6,5 Högre tjänstemän 167,4 3,6 7,3 57,0 34,1 1,5 108,9 5,1 Ovriga 84,6 7,8 14,1 22,1 26,1 1,0 61,6 5,7 Hushållstyp: Ensamstående 0 barn 110,0 3,3 12,3 32,4 29,4 1,1 76,6 5,9 1 barn 87,0 17,1 14,3 20,0 23,0 1,0 66,0 6,7 2 barn 68,4 24,4 8,8 12,1 17,7 1,0 55,3 8,0 Samtliga 106,5 5,2 12,3 30,6 28,7 1,0 74,9 6,0 Gifta—/sammanboende 0 barn 153,0 0,7 13,1 47,5 31,0 1,3 104,2 6,1 1 barn 115,3 4,6 12,2 32,8 28,5 1,2 81,3 6,2 2 barn 95,3 6,6 8,4 26,1 27,3 1,1 68,1 6,3 3 barn 77,8 11,6 7,9 19,2 24,6 1,0 57,6 8,9 Samtliga 121,8 4,2 11,2 35,7 29,3 1,2 84,9 6,4 Boendeform Hyreslägenhet 106,8 5,4 13,5 30,5 28,6 1,1 75,3 7,0 Bostadsrätt 129,4 3,5 12,6 40,5 31,3 1,1 87,8 7,5 Villa 128,7 4,0 10,6 37,6 29,3 1,3 89,8 5,0 Ovriga 86,3 4,9 7,6 23,8 27,6 0,9 61,5 6,2 Förmögenhet marknadsvärde — 200 000 105,6 5,3 12,6 29,4 27,9 1,1 75,1 7,0 200 000— 300 000 120,6 3,3 10,1 34,8 28,8 1,2 84,6 6,3 300 000— 400 000 122,3 3,4 9,7 35,4 29,0 1,2 85,6 6,5 400 000— 500 000 133,8 3,1 8,6 40,8 30,5 1,3 91,7 6,1 500 000— 750 000 143,1 2,7 8,0 45,2 31,6 1,3 96,5 5,4 750 000— 1 000 000 146,4 2,5 12,2 48,2 33,0 1,3 96,8 2,6 1 000 000— 5 000 000 191,9 3,1 10,7 73,3 38,2 1,5 117,1 0,1 5 000 000—

1 inkl. transfereringar

• Sida 273
•  Original

Tabell 1.4 Huvudtabell. Skatteforslag enligt REFORMFÖRSLAGET på lång sikt jAlt 2 |. Genomsnitt/konsumtions- enhet 1989 tkr/år. 20—64 år ej pensionärer.

Brutto— 'Il'ansfereringar Slutlig skatt Höjd Dispo—Procentuell inkomst moms nibel ändring mot geno — Skatte— Skatte— i tkr. i % av m.m in— nuvarande snitt fria pliktiga brutto— komst system inkomst SAMTLIGA 114,0 4,7 11,8 33,1 29,0 1,2 79,7 6,1 Decil BruttoinkomsteIIKE Inkomstgränser 1 — 52,5 39,3 12,5 4,7 6,9 17,5 0,7 31,7 2,9 2 52,5— 69,6 66,3 10,8 9,3 15,0 22,7 0,8 50,5 5,2 3 69,6— 81,4 79,6 7,7 12,7 19,8 24,9 0,8 59,0 5,5 4 81,4— 93,0 91,6 5,3 12,9 24,1 26,4 0,9 66,5 5,9 5 93,0— 104,1 102,6 3,5 12,7 28,0 27,3 1,0 73,6 6,1 6 104,1— 115,0 113,4 2,6 13,6 31,6 27,9 1,0 80,8 6,5 7 115,0— 127,4 124,7 1,7 11,8 36,0 28,8 1,1 87,7 7,0 8 127,4— 142,9 139,1 1,3 11,3 40,6 29,2 1,3 97,2 7,4 9 142,9— 169,0 158,5 1,1 14,7 47,4 29,9 2,0 109,0 7,7 10 169,0— 224,8 0,8 14,0 81,1 36,1 2,5 141,2 4,6 Högsta decil 91— 95 169,0— 205,4 187,7 0,7 13,0 60,6 32,3 2,5 124,6 7,1 96— 98 205,4— 255,6 229,9 0,9 15,7 82,1 35,7 2,6 145,3 6,5 99—100 255,6— 343,5 0,6 14,5 150,3 43,7 2,5 190,7 —3,3 Socioekonomisk grupp Arbetare 108,5 4,1 13,4 30,0 27,6 1,1 77,5 6,6 Tj—män på låg och mellannivå 124,0 3,7 9,4 36,8 29,7 1,3 85,9 6,2 Högre tjänstemän 167,2 3,6 7,3 57,0 34,1 1,9 108,4 4,6 Ovriga 84,7 7,8 14,1 22,1 26,1 0,9 61,7 5,9 Hushållstyp: Ensamstående 0 barn 110,0 3,3 12,3 32,4 29,4 1,1 76,6 5,9 1 barn 87,0 17,1 14,3 20,0 23,0 1,2 65,8 6,4 2 barn 68,5 24,4 8,8 12,1 17,7 1,2 55,1 7,6 Samtliga 106,5 5,2 12,3 30,6 28,7 1,1 74,9 6,0 Gifta—/sammanboende 0 barn 152,9 0,7 13,1 47,4 31,0 1,4 104,1 6,0 1 barn 115,2 4,6 12,2 32,8 28,4 1,4 81,1 5,9 2 barn 95,3 6,6 8,4 26,0 27,3 1,3 67,9 6,0 3 barn 77,8 11,6 7,9 19,1 24,6 1,2 57,4 8,5 Samtliga 121,8 4,2 11,2 35,7 29,3 1,3 84,8 6,2 Boendeform Hyreslägenhet 106,8 5,4 13,5 30,5 28,6 1,1 75,2 7,0 Bostadsrätt 129,4 3,5 12,6 40,5 31,3 1,2 87,7 7,3 Villa 128,6 4,0 10,6 37,6 29,2 1,5 89,5 4,7 Ovriga 86,3 4,9 7,6 23,8 27,6 0,8 61,7 6,5 F örmögenhet marknadsvärde — 200 000 105,6 5,3 12,6 29,4 27,9 1,1 75,0 7,0 200 000- 300 000 120,5 3,3 10,1 34,7 28,8 1,3 84,4 6,1 300 000— 400 000 122,2 3,4 9,7 35,4 29,0 1,4 85,4 6,3 400 000— 500 000 133,7 3,1 8,6 40,7 30,5 1,5 91,4 5,8 500 000— 750 000 143,0 2,7 8,0 45,2 31,6 1,6 96,2 5,1 750 000— 1 000 000 146,3 2,5 12,2 48,2 32,9 1,5 96,6 2,4 1 000 000— 5 000 000 191,7 3,1 10,7 73,2 38,2 1,9 116,6 —0,4 5 000 000—

___—___— 1 inkl. transfereringar

• Sida 274
•  Original

Tabell 1.5 Bruttoinkomst, skatter, disponibel inkomstenlithRUNDALTERNATIV. Genomsnitt/konsumtionsenhet tkr/år för 1989. Inkomstfördelningsundersökningen. derspensionårer.

Brutto— 'Il'ansfereringar Slutlig skatt Disponibel Antal hush. i inkomst inkomst geno — Skatte— Skatte— i tkr. i % av popula— ur— snitt fria pliktiga brulto— tionen valet inkomst 1000—tal SAMTLIGA 85,9 5,1 67,0 25,4 29,6 60,5 1156,S 1053 Decil Bruttoinkomstei Inkomstgränser 1 — 50,8 48,0 10,0 35,3 5,5 11,4 42,5 114,1 117 2 50,8— 52,7 51,7 12,5 36,6 5,0 9,6 46,7 114,5 57 3 52,7— 56,8 54,2 10,4 39,9 7,4 13,6 46,8 117,3 74 4 56,8— 62,5 59,4 6,5 47,9 12,3 20,8 47,1 115,3 89 5 62,5— 68,8 65,1 5,4 56,2 15,2 23,3 50,0 116,0 89 6 68,8— 78,7 73,5 2,1 65,2 20,7 28,2 52,8 116,0 118 7 78,7— 89,3 83,5 0,7 76,8 27,0 32,3 56,5 115,5 114 8 89,3— 104,3 96,3 1,4 87,0 31,4 32,6 65,0 115,0 112 9 104,3— 134,7 118,3 1,1 100,1 41,6 35,2 76,7 115,1 143 10 134,7— 206,6 0,7 123,6 86,9 42,0 119,8 117,5 140 Hushållstyp Ensamstående 79,6 7,1 60,3 22,2 27,9 57,4 720,0 391 Gifta/samanboende 96,2 1,7 78,0 30,6 31,8 65,6 436,5 662 Boendeform Hyreslägenhet 80,9 6,5 62,5 22,8 28,2 58,1 744,2 441 Bostadsrätt 99,6 1,9 81,3 35,2 35,3 64,4 64,3 59 Villa 97,1 2,3 76,8 30,2 31,1 66,9 297,9 345 Övriga 75,0 4,0 56,5 22,3 29,7 52,7 50,2 208 Förmögenhet marknadsvärde — 200 000 72,8 7,0 61,4 17,7 24,3 55,1 718,7 428 200 000- 300 000 88,0 2,7 74,8 28,4 32,2 59,6 103,5 109 300 000— 400 000 76,4 2,6 64,1 22,4 29,3 54,0 101,0 127 400 000— 500 000 88,2 1,4 73,8 28,6 32,5 59,6 57,6 106 500 000— 750 000 96,9 1,2 77,1 36,1 37,3 60,7 106,3 165 750 000— 1 000 000 95,0 0,4 62,5 35,8 37,7 59,2 22,4 40 1 000 000— 269,3 1,0 112,1 110,1 40,9 159,1 47,1 78

1 inkl. transfereringar

• Sida 275
•  Original

Tabell 1.6 Bruttoinkomst, skatter, disponibel inkomst enligt REFORMFÖRSLAGET å kort sikt. Genomsnitt/- konsumtionsenhet tkr/år för 1989. InkomstfördeanM-slmhmären Brutto— Transfereringar Slutlig skatt Höjd Dispo— Skillnad inkomst moms nibel mot nuv. geno — Skatte— Skatte— i tkr. i % av m.m. inkomst system snitt fria pliktiga brutto— Procent inkomst SAMTLIGA 88,8 5,1 69,8 25,4 28,6 1,9 61,6 1,9 Decil Bruttoinkomstei Inkomstgränser 1 — 50,8 50,2 10,1 36,8 5,1 10,1 1,8 43,3 1,8 2 50,8— 52,7 53,4 12,6 38,2 4,1 7,8 1,6 47,7 2,2 3 52,7— 56,8 56,0 10,6 41,6 7,0 12,4 1,6 47,4 1,4 4 56,8— 62,5 61,8 6,6 50,0 12,2 19,8 1,7 47,8 1,6 5 62,5— 68,8 67,7 5,4 58,6 15,4 22,8 1,7 50,6 1,2 6 68,8— 78,7 76,5 2,1 68,0 21,1 27,6 1,8 53,5 1,4 7 78,7— 89,3 86,8 0,7 80,1 26,5 30,5 1,6 58,7 3,9 8 89,3— 104,3 100,1 1,4 90,7 31,4 31,4 1,6 67,1 3,2 9 104,3— 134,7 122,6 1,1 104,4 41,2 33,6 1,9 79,5 3,7 10 134,7— 211,1 0,7 128,8 88,6 42,0 3,1 119,4 —0,3 Hushållstyp Ensamstående 82,2 7,2 62,9 21,8 26,5 1,7 58,7 2,3 Gifta/samanboende 99,7 1,7 81,3 31,3 31,4 2,1 66,4 1,2 Boendeform Hyreslägenhet 83,6 6,6 65,2 22,4 26,8 1,8 59,4 2,3 Bostadsrätt 103,1 1,9 84,7 34,9 33,8 1,8 66,3 3,0 Villa 100,4 2,3 80,1 31,3 31,2 2,0 67,1 0,3 Ovriga 78,6 4,0 58,9 21,3 27,1 1,8 55,5 5,2 Förmögenhet marknadsvärde — 200 000 75,6 7,1 64,0 17,2 22,7 1,7 56,7 2,8 200 000— 300 000 91,5 2,7 78,0 27,2 29,8 1,9 62,3 4,5 300 000— 400 000 79,2 2,6 66,9 22,0 27,8 1,9 55 ,3 2,5 400 000— 500 000 91,5 1,4 76,9 28,2 30,9 1,9 61,3 3,0 500 000— 750 000 100,5 1,2 80,3 34,7 34,5 1,9 64,0 5,3 750 000— 1 000 000 97,7 0,4 65,2 35,3 36,1 2,0 60,4 2,0 1 000 000— 272,1 1,0 116,8 124,4 45,7 3 5 144,2 —9 4

1 inkl. transfereringar

• Sida 276
•  Original

Tabell 1.7 Bruttoinkomst, skatter, disponibel inkomst enligt REFORMFÖRSLAGET på lång sikt (Alt 1). Genomsnitt/konsumtionsenhet tkr/år för 1989. Inkomstfördeiningsundersökningen. derspensionärer. Brutto— 'Ii'ansfereringar Slutlig skatt Höjd Dispo— Skillnad inkomst moms nibel mot nuv. geno — Skatte- Skatte— i tkr. i % av m.m. inkomst systern snitt fria pliktiga brutto— Procent inkomst SAMTLIGA 90,3 5,1 69,8 26,3 29,1 0,8 63,2 4,5 Decil Bruttoinkomstei Inkomstgränser 1 — 50,8 50,6 10,1 36,8 5,6 11,0 0,8 44,2 3,9 2 50,8— 52,7 53,7 12,6 38,2 4,8 9,0 0,7 48,1 3,1 3 52,7— 56,8 56,6 10,6 41,6 7,6 13,4 0,8 48,2 3,0 4 56,8— 62,5 62,7 6,6 50,0 12,8 20,5 0,8 49,1 4,2 5 62,5— 68,8 68,8 5,4 58,6 16,2 23,5 0,8 51,8 3,7 6 68,8— 78,7 78,0 2,1 68,0 22,0 28,2 0,8 55,2 4,5 7 78,7— 89,3 87,4 0,7 80,1 27,0 30,9 0,8 59,6 5,6 8 89,3— 104,3 101,7 1,4 90,7 32,4 31,8 0,8 68,6 5,7 9 104,3— 134,7 124,1 1,1 104,4 42,1 33,9 0,9 81,2 5,8 10 134,7— 217,6 0,7 128,8 91,4 42,0 1,4 124,8 4,2 Hushållstyp Ensamstående 83,9 7,2 62,9 22,8 27,2 0,8 60,2 5,0 Gifta/samanboende 101,0 1,7 81,3 32,1 31,7 0,9 68,0 3,7 Boendeform Hyreslägenhet 85,1 6,6 65,2 23,4 27,5 0,8 60,9 4,8 Bostadsrätt 108,5 1,9 84,7 37,3 34,3 0,9 70,4 9,3 Villa 101,2 2,3 80,1 31,9 31,5 0,9 68,5 2,3 Ovriga 79,9 4,0 58,9 22,1 27,6 0,8 57,0 8,2 Förmögenhet marknadsvärde — 200 000 76,7 7,1 64,0 18,0 23,4 0,8 57,9 5,1 200 000— 300 000 92,6 2,7 78,0 28,0 30,2 0,9 63,7 6,8 300 000— 400 000 79,9 2,6 66,9 22,7 28,4 0,8 56,4 ' 4,5 400 000— 500 000 92,1 1,4 76,9 28,8 31,2 0,9 62,4 4,8 500 000— 750 000 101,5 1,2 80,3 35,1 34,6 0,9 65,6 8,0 750 000— 1 000 000 99,1 0,4 65,2 36,2 36,5 0,9 62,0 4,7 1 000 000- 284,5 1,0 116,8 129,9 45,6 1,5 153,1 —3 8

1 inkl. transfereringar

• Sida 277
•  Original

Tabell 1.8 Bruttoinkomst, skatter, disponibel inkomst enligt REFORMFÖRSLAGET gå lång sikt (Alt 21. Genomsnitt/konsumtlonsenhet tkr/år för 1989. Inkomstl'ördelningsundersökningen. lderspensionärer. Brutto— 'Il'ansfereringar Slutlig skatt Höjd Dispo— Skillnad inkomst moms nibel mot nuv. geno — Skatte— Skatte— i (kr. i % av m.m. inkomst system snitt fria pliktiga brutto— Procent inkomst SAMTLIGA 90,3 5,1 69,8 26,3 29,1 0,6 63,4 4,8 Decil Bruttoinkomstei Inkomstgränser 1 — 50,8 50,6 10,1 36,8 5,6 11,0 0,6 44,4 4,5 2 50,8— 52,7 53,7 12,6 38,2 4,8 9,0 0,4 48,4 3,7 3 52,7— 56,8 56,6 10,6 41,6 7,6 13,4 0,5 48,5 3,6 4 56,8— 62,5 62,7 6,6 50,0 12,8 20,4 0,5 49,3 4,8 5 62,5— 68,8 68,8 5,4 58,6 16,2 23,5 0,5 52,1 4,2 6 68,8— 78,7 78,0 2,1 68,0 22,0 28,2 0,5 55,4 5,0 7 78,7— 89,3 87,4 0,7 80,1 27,0 30,9 0,4 60,0 6,2 8 89,3— 104,3 101,7 1,4 90,7 32,4 31,8 0,4 69,0 6,2 9 104,3— 134,7 124,1 1,1 104,4 42,1 33,9 0,6 81,4 6,2 10 134,7— 217,6 0,7 128,8 91,4 42,0 1,7 124,5 3,9 Hushållstyp Ensamstående 83,8 7,2 62,9 22,8 27,2 0,6 60,4 5,3 Gifta/samanboende 101,0 1,7 81,3 32,1 31,7 0,7 68,3 4,2 Boendeform Hyreslägenhet 85,1 6,6 65,2 23,4 27,5 0,6 61,1 5,2 Bostadsrätt 108,5 1,9 84,7 37,3 34,3 0,6 70,6 9,7 Yilla 101,3 2,3 80,1 31,9 31,5 0,7 68,7 2,7 Ovriga 79,9 4,0 58,9 22,1 27,6 0,6 57,3 8,6 Förmögenhet marknadsvärde — 200 000 76,7 7,1 64,0 18,0 23,4 0,5 58,2 5,5 200 000— 300 000 92,6 2,7 78,0 28,0 30,2 0,6 63,9 7,2 300 000- 400 000 80,0 2,6 66,9 22,7 28,4 0,6 56,7 5,0 400 000—- 500 000 92,1 1,4 76,9 28,8 31,2 0,6 62,7 5,2 500 000— 750 000 101,5 1,2 80,3 35,1 34,6 0,6 65,9 8,4 750 000— 1 000 000 99,2 0,4 65,2 36,2 36,5 0,7 62,2 5,1 1 000 000— 284,2 1,0 116,8 129,8 45,7 1 9 152,5 —4 2

1 inkl. transfereringar

• Sida 278
•  Original

Bilaga 8.2

Basbreddningar och regeländringar i RINK

A. Basbreddning Inkomst av tjänst 2 P. 1 Diverse småposter. Prop. mot lönens storlek

Ökade kontantförmåner = 1 164 milj. kr. Lön 1989 = 488 538 milj. kr. Uppskrivning = 0,24 % av lönen

P.2 Bilförmån Uppskrivning 30/22 av Bilförmån

R3 Skärpt skatteplikt Måltidssubventioner

Ökad kontantförmån = 3 273 milj. kr.

Antal med lön över 50 000 kr. 1989 = 3 572 000. 3 273 milj. kr. lägges ut på de över 50 000 kr med lika belopp —> 919 kr/inkomsttagare över 50 000 kr i lön.

P.4 Skärpt beskattning lågränta

Ökade kontantförmåner = 436 milj. kr. Prop mot lön för högre privata tjänstemän. Lön högre privata tjänstemän = 43 972 milj. kr. D v s uppskrivningen = 1,0 %

R 5 Skärpt beskattning aktier m.m.

Ökade kontantförmåner = 1 237 milj. kr. Lägges proportionellt mot aktieinnehavet = 82 864 milj. kr. Uppskrivning = 1,5 %

P.6 Beskattning av vissa försäkringsförmåner

Arbetare

AGS + TGL + AGB + TFA + Permitteringslåneanordning = 2 500 milj. kr. lägges proportionellt mot lönen. Summa lön 188 467 milj. kr. vilket medför att uppskrivningen är 1,32 % av lönen.

Privatanställda tjänstemän

TGL + Trygghetsfond + TFA = 1 050 milj. kr. Uppskrivning sker proportionellt mot lönen = 147 199 milj. kr.

2Samtliga basbreddningsbelopp utom P6 och P.7 redovisas som utbetal- da kontantförmåner. Före försäkringsvärdet av de ökade arbetsgivarav- gifterna. P6 och P.7 medför ej höjda arbetsgivaravgifter.

• Sida 279
•  Original

Arbetare = Sociokod 11—12, 21—22 Tjänstmän = Sociokod 33, 36, 46, 56—57

P. 7 Resekostnadsavdrag

Resekostnader beaktas enbart om avståndet bostad — arbete överstiger 3 mil.

Vid 220 arbetsdagar/år motsvarar detta 220 x 6 = 1 320 mil. Om vi applicerar 1988 års regler för bilavdrag erhålles en kostnad. 1 000 mil x 10.20 kr/mil + 320 mil x 7,20 kr/mil = 12 500 kr. Enbart resekostnader över 12 500 kr. beaktas.

P.8 Traktamentsbeskattning skärps

Ökad kontantförmån = 3 419 milj. kr. Lägges ut proportionellt mot inkomstdelar över 50 000 i lön = 285 901 milj. kr. dvs. uppskrivning = 1,2 %.

R9 Skärpta regler; ersättning resor i tjänsten

Ökad kontanförmån = 1 528 milj. kr. Lägges ut prop mot "Kostnadsersättning" = 12 101 milj. kr. dvs uppskriv- ningen = 12,6 %.

RIO Slopade skattereduktioner m m.

— Skattereduktion på 1 800 kr. för makar med 1 förvärvsarbetande slopas enligt modell.

P.ll Breddning av näringsverksamhet

Ökad inkomst 2 200 och 4 200 på kort resp lång sikt. Lägges ut prop mot ink av jordbruk, rörelse och hyresfastighet = 21 592 milj. kr. dvs upp- skrivning med 10,2 % resp. 19,4 %.

• Sida 280
•  Original

1 En grundmodell

Låt oss utgå från tiktionen att det bara finns två slag av skatter: en skatt på arbetsinkomster och en skatt på kapitalinkomster, vilka båda direkt belastar hushållen. Vi bryr oss således tills vidare inte om att skilja på företagsbeskattningen och den personliga inkomstskatten utan tänker oss att hushållen direkt äger kapitalstocken i ekonomin och disponerar över den avkastning (efter skatt) som den genererar. Distinktionen mellan företags- och hushållsbeskattning blir dock central så fort som kapitalrörel- ser över gränserna beaktas; se avsnitt 5 och följande. Vi bortser också från att det finns kapital av en lång rad slag som ger avkastning i många olika former, och som beskattas enligt starkt skilda principer.

Vi bortser vidare från inkomstfördelningsaspekter och kan därför låta ekonomin beskrivas av en representativ individ, vars välbefinnande beror

• Sida 285
•  Original

av hur mycket han konsumerar och hur mycket tid han har över till andra aktiviteter än avlönat arbete ("fritid"). Konsumtion kan ske i nuet (period 1) eller i framtiden (period 2). Genom att spara och avstå från konsumtion idag ökar individen sina konsumtionsmöjligheter i framtiden. Detta innebär samtidigt att resurser frigörs för investeringar och uppbyggande av en kapitalstock i samhället.

Följande uttryck beskriver i starkt förenklad form de ekonomiska restriktionerna för vår representative individ i frånvaron av skatter;

Cz=(wL-Cl)(1+r)=W(1+r);

utrymmet för konsumtion i period 2, C) är lika med den från period 1 sparade förmögenheten, W = wL-Cl, plus dess avkastning som är den reala räntesatsen, r, gånger det sparade beloppet. Sparandet i period 1 är lika med arbetsinkomsten, wL, minus konsumtionen i period 1, C,. Arbets- inkomsten slutligen är uttryckt som lönesatsen, w, gånger arbetsinsatsen, L. Det är lättast att tolka variabeln L som antalet arbetade timmar, men egentligen ska den förstås i den vidare bemärkelsen av arbetsintensitet, karriärval etc.

Detta uttryck avser att fånga upp det allra mest väsentliga i sammanhan- get nämligen att varje individ kan awäga fritid mot konsumtion genom valet av L, och konsumtion idag mot konsumtion i framtiden genom valet av sparande. Det skulle kunna göras mer realistiskt och mer komplicerat genom att införa flera perioder av livet, genom att tillåta individen att välja att arbeta under den senare delen av livet, samt genom att ta med kopplingar till andra generationer i form av arv. På det stora hela taget skulle dock sådana komplikationer inte tillföra några viktiga insikter. Två substantiella antaganden som ligger bakom detta uttryck ska dock poängteras. För det första förutsätter det att arbetsmöjligheterna är större i början än i slutet av livet; här uttryckt på det extrema sättet att man endast arbetar i period 1. För det andra förutsätter det en viss grad av egoism i den bemärkelsen att sparandebeslut inte uteslutande är betingade av omsorger om kommande generationer utan åtminstone delvis styrs av en strävan att omfördela konsumtionsmöjligheter till den icke yrkes- verksamma delen av det egna livet.

Om vi lägger in skatter på kapital- och arbetsinkomster i ovanstående uttryck kan det skrivas

cz =(cl-ewL—cl)(1+(1-t.)r).

där (Lär skattesatsen på arbetsinkomster och trär skattesatsen på kapitalin- komster. Eftersom r är definierad som realräntan är trden reala skattesat- sen.

Vi kan nu beskriva några vanliga skatteformeri termer av detta uttryck. Först ser vi att tL = t,.innebär en konsekvent real inkomstskattebehandling. Om vi avskaffar kapitalinkomstskatten, tr = 0, får vi en ren löneskatt eller vad som också brukar kallas konsumtionsbeskattning vid intjänande.

En löneskatt är, i denna enkla värld, också ekvivalent med en moms och

• Sida 286
•  Original

en utgiftsskatt. Den praktiska skillnaden mellan dessa ligger väsentligen i att utgiftsskatten och löneskatten, till skillnad från momsen, kan göras progressiva, men i och med att vi här begränsar oss till proportionella skatter kan endera av de tre uttryckas som en skatt på konsumtionen, tv och motsvarigheten till restriktionen ovan blir

(”902 = (wL -(1+t_.)Cl)(1+r).

Genom att dividera båda leden i detta uttryck med (1+t,.) ser vi att det är liktydigt med ett skattesystem utan konsumtionsskatt men med en löneskatt med skattesatsen tc / (1+t_.).

Vidare kan vi konstatera att en kapitalinkomstskatt, där skattebasen är r((1-tL)wL-Cl) = rW, är helt likvärdig med en förmögenhetsskatt där skattebasen är W.

2 Skattekilars effekter på arbetsutbud och sparande

Skattesystems förtjänster och brister analyseras ofta i termer av olika sorters "neutralitet". Ibland förstås med neutralitet helt enkelt en konsekvent inkomstbeskattning, dvs. att kapital- och arbetsinkomster beskattas med samma skattesats, tL= t,. Men det finns a priori ingen anledning att hävda att detta skulle vara vare sig "rättvist" eller "effektivt". De två typerna av inkomster beror på två olika typer av ekonomiska beslut, och de kommer från olika slag av resurser vars fördelning över individerna följer olika mönster.

Med neutralitet kan också menas att beskattningen inte "snedvrider" individernas eller företagens awägningar mellan olika aktiviteter. De ekonomiska incitamenten för konsumtion jämfört med aktiviteter utanför arbetsmarknaden uttrycks, i avsaknad av skatter, av lönesatsen w. En skatt på arbetsinkomster snedvrider detta val genom att minska lönen efter skatt. En skatt på kapitalinkomster å andra sidan snedvrider sparandebeslu- ten, eller awägningen mellan konsumtion i dag och i framtiden. Något mer preciserat uttryckt kan vi säga att det finns två relativpriser som ändras av skatterna: relativpriset mellan fritid och konsumtion som är (l-tL)w och relativpriset mellan konsumtion i dag och konsumtion i morgon som är 1 + (1-t,.)r. De två skatterna är icke-neutrala i den meningen att de snedvrider endera av dessa relativpriser och därmed påverkar individernas val. En inkomstskatt, tL = t,, är således inte neutral vare sig med avseende på awägningen mellan konsumtion och fritid eller med avseende på den intertemporala awägningen mellan konsumtion idag och i framtiden. En utgiftsskatt å andra sidan är neutral i intertemporalt avseende.

Neutralitet i denna bemärkelse — ej snedvridande av individernas beslut — har en koppling till samhällsekonomisk effektivitet. Lönen före skatt kan nämligen ses som ett uttryck för värdet av det som individen skulle producera om han arbetade utanför hemmet. Likaså kan räntan före skatt ses som ett uttryck för avkastningen på produktiva investeringar. Vid neutralitet kommer därför individens uppoffring, när han väljer att arbeta eller spara något mindre, att överensstämma med det minskade produk-

• Sida 287
•  Original

tionsvärdet. Skatterna driver in kilar mellan de priser som avspeglar samhälleliga knapphetsförhållanden, w och 1+r, och de priser som konsumenterna baserar sina beslut på, (l-tl)w och 1+(1-tr)r. En skatt på löneinkomster gör fritiden billigare, och kan därför väntas minska arbetsutbudet. En skatt på kapitalinkomster gör det billigare att konsumera i dag jämfört med i framtiden och tenderar därför att minska sparandet.

Det hävdas ibland att sambanden mellan skatter och arbetsutbud och sparande inte skulle vara entydiga. Anledningen är att en skatt på, t.ex., arbete har två effekter. Å ena sidan blir konsumtion av fritid relativt sett billigare, vilket otvetydigt ökar fritiden på arbetstidens bekostnad, den s.k. substitutionseffekten. Å andra sidan blir skattebetalaren fattigare, vilket sannolikt tenderar att öka hans arbetsutbud, den s.k. inkomsteffekten. Eftersom inkomst- och substitutionseffekterna normalt drar åt olika håll kan man inte uttala sig generellt om vilken som överväger. Detta resonemang bygger dock på ett orimligt antagande, nämligen att skat- teintäkterna bara försvinner från medborgarna. Om man i stället beaktar att de återgår i form av transfereringar och offentlig konsumtion får vi en motverkande inkomsteffekt, och det kan finnas skäl att tro att inkomstef- fekterna i stort sett tar ut varandra för den genomsnittliga skattebetalaren. Det är därför framför allt substitutionseffekten som har betydelse för skatternas effekter på arbetsutbud och konsumtion.

3 Optimala skattesystem

Det ovan förda resonemanget leder till slutsatsen att ett skattesystem som inte driver in några skattekilar, och som därigenom är neutralt i samtliga för individerna relevanta avseenden, skulle vara önskvärt ur samhällelig effektivitetssynpunkt. Denna slutsats är emellertid rätt ointressant, eftersom de flesta praktiskt hanterbara skatterna är snedvridande i ett eller flera avseenden. För en analys av skattesystemets struktur är det därför mera fruktbart att utgå från att den offentliga sektorn har behov av att driva in ett visst givet belopp i skatteintäkter, och att detta måste ske med snedvridande skatter. Med en sådan utgångspunkt kan man inte generellt säga att ett skattesystem som inte är snedvridande i en viss dimension (t.ex. en utgiftsskatt) skulle vara att föredra framför ett annat som snedvrider alla viktiga relativpriser (t.ex. en inkomstskatt). Men man kan heller inte a priori säga att ett system som driver in lika stora kilar mellan alla relativpriser är det mest effektiva skattesystemet. Genom att enbart titta på hur relativpriserna påverkas kan vi inte säga något specifikt om effekten på den samhällsekonomiska effektiviteten.

Med effektivitet menas i detta sammanhang att individernas arbetsutbud och sparande ska påverkas så lite som möjligt i förhållande till vad de skulle vara i avsaknad av skatter. Mer preciserat är det den ytterligare snedvridning som den sist inbetalade skattekronan förorsakar som ska hållas nere. Härav följer regeln att skatten i första hand bör läggas på sådana aktiviteter där priskänsligheten är låg på marginalen. Låt oss exemplifiera med att anta att individerna i allmänhet reagerar på sänkta löner med att kraftigt minska sitt arbetsutbud, medan sparandet är relativt

• Sida 288
•  Original

okänsligt för räntevariationer. En skatt på arbetsinkomster ger då upphov till större effektivitetsförluster än en skatt på kapitalinkomster genom att den leder till en kraftigare minskning av produktionen och därmed konsumtionsutrymmet. Skattestrukturen bör i sådant fall awägas så att arbetsinkomster beskattas relativt lindrigt och kapitalinkomster relativt hårt.

Regeln att sådana varor där efterfrågan är förhållandevis prisokänslig är lämpliga skatteobjekt leder direkt till vissa slutsatser; sprit och tobak är t.ex. lämpliga kandidater för hård beskattning. Tillämpningen på det aktuella problemet är dock inte rättfram. Anledningen är att en skatt på kapitalinkomster också kan ha starka s.k. korseffekter, d.v.s. påverka inte bara sparandet utan också arbetsutbudet. Det är därför möjligt att skattesatsen för kapitalinkomster bör vara låg även om arbetsutbudet skulle vara förhållandevis känsligt för lönevariationer (se King (1980) och Lindgren (1986)). Vår kännedom om den relativa storleksordningen på dessa känsligheter är också sådan att det är utomordentligt svårt att dra några empiriskt välgrundade slutsatser om den lämpliga awägningen mellan arbets- och kapitalinkomstskatter inom ramen för en så enkel modell av ekonomin som den vi hittills använt.

4 Effekter på lön och ränta

När vi diskuterat skattesystemets snedvridande effekter på hushållens val har vi betraktat lönen och kapitalavkastningen som givna och opåverkade av skatternas storlek och struktur. Men detta kan, särskilt i ett längre perspektiv, vara en alldeles orealistisk förutsättning. I en sluten ekonomi utan kapitalimport skulle ett minskat sparande medföra minskade investeringar och på sikt en mindre kapitalstock och en lägre kapitalinten- sitet (kapitalstock per arbetad timme). Härigenom påverkas gränsproduk— tiviteten för båda produktionsfaktorerna, varigenom lönen kommer att falla och kapitalavkastningen före skatt att stiga.

Mycket tyder på att sådana återverkningar från produktionssystemet kan vara viktigare än de effekter på konsumtionens sammansättning som vi diskuterade i förra avsnittet. För att kunna ta hänsyn till dem måste vi emellertid beakta väsentligt mer komplicerade samband i ekonomin. I senare års forskning finns flera exempel på numeriska simuleringsmodeller som syftar till att analysera skatternas verkningar med hänsyn tagen till effekter på kapitalavkastning och lönenivå. Dessa modeller är också i flera andra avseenden väsentligt rikare än den mycket enkla model som vi hittills har betraktat. De är uppbyggda omkring ett stort antal samtidigt levande individer av olika ålder, som var och en förutsätts arbeta under den första delen av sitt liv och spara för att ha konsumtionsutrymme för pensionsåren plus eventuellt till arv till kommande generationer. Modellerna grundas alltså på den s.k. livscykelhypotesen för sparande. Varje år dör en gammal och föds en ny generation, och det totala sparandet i ekonomin bestäms av de samtidiga sparbesluten från en stor mängd samtidigt verksamma generationer. Dagens kapitalstock är således resultatet av dessa och tidigare generationers sparande. På motsvarande sätt är den totala

• Sida 289
•  Original

mängden produktivt arbete resultatet av alla idag aktiva generationers samtidiga beslut.

Individernas beslut påverkar således hur kapitalstocken utvecklas från år till år och hur mycket arbetskraft som varje år finns tillgänglig för produktionen. Dessa två grundläggande produktionsfaktorer bestämmer det årliga produktionsresultat som ska fördelas mellan konsumtion och sparande. Härigenom bestäms också kapitalavkastning och arbetslön; ju högre kapitalintensitet (kvoten mellan kapitalstock och arbetsutbud) desto lägre kapitalavkastning och desto högre lön. Samtidigt påverkar dessa faktorpriser i sin tur, netto efter skatt och med hänsyn till utbudet av offentlig service och transfereringar, individernas sparande och arbetsut- bud. Systemet kommer att ha en allmän jämvikt där de priser som ligger till grund för individernas beslut överensstämmer med produktionsfaktorer- nas gränsproduktivitet.

Med en simuleringsmodell av antytt sla g kan olika skattesystem jämföras under antagande om att de varje år ska generera ett visst belopp i skatteintäkter. Från en översikt av Kotlikoff (1984) kan ett antal slutsatser dras (se också Auerbach och Kotlikoff (1987) för vidare analyser med hjälp av samma slag av modeller). Jämförelsenormen är en renodlad inkomst- skatt där arbets- och kapitalinkomster beskattas enligt samma skattesats. En övergång till en utgifts- eller löneskatt, dvs ett avskaffande av beskattningen av kapitalinkomster, leder då till en högre kapitalintensitet, en högre lönenivå (före skatt), en lägre ränta (före skatt) och en högre sparkvot. Detta synes vara ett allmängiltigt resultat inom ramen för empiriskt sannolika specifikationer av hushållens arbetsutbuds- och sparbeteende.

Härav följer emellertid inte självklart att en löneskatt skulle vara att föredra framför en inkomstskatt ur effektivitetssynpunkt. För det första är det inte alldeles säkert att en större kapitalstock är något önskvärt. Ju större kapitalstock desto mer sparande åtgår ju bara för att ersätta förslitet kapital och till att bibehålla kapitalintensiteten för kommande generationer. När kapitalintensiteten är så hög att avkastningen efter depreciering inte är större än folkökningstakten kommer varje ytterligare ökning av kapitalintensiteten att minska konsumtionsutrymmet per capita i ekonomin ("kapitalbildningens gyllene regel"). För det andra så måste, även om ytterligare sparande skulle ge varje individ tillgång till större produktiva resurser (tack vare den högre kapitalintensiteten), hänsyn tas till de snedvridande effekter på individernas val som diskuterades i föregående avsnitt.

Man kan således inte kan dra några helt entydiga slutsatser på basis av dessa studier. Sammantagna tyder de ändå på att en rörelse från en generell inkomstskatt i riktning mot löneskatt eller utgiftsskatt i allmänhet verkar välfärdshöjande.

5. En öppen ekonomi

Slutsatserna om skattesystemets effekter i en öppen ekonomi beror framför allt på i vilken grad produktionsfaktorer är rörliga över gränserna. Det

• Sida 290
•  Original

torde inte råda någon tvekan om att kapital, såväl realkapital som finansiella tillgångar, i frånvaro av regleringar rör sig lättare över gränserna än arbetskraft. Detta illustreras ju klarast av att löneskillnader mellan länder i allmänhet är mycket större än skillnader i kapitalavkastning. Hur nära integrerad är den svenska ekonomin idag med de inter- nationella kapitalmarknaderna? Om vi först tittar på företagen är det rimligt att uppfatta deras kapitalkostnader före bolagsskatt som inter- nationellt bestämda. Vad gäller ägarkapital tillåts utlänningar köpa aktier på Stockholmsbörsen och många svenska företag är noterade utomlands, och vad gäller lånat kapital är det i princip fritt fram för långfristig upplåning. På hushållssidan ser det annorlunda ut. Varken direkt eller indirekt genom försäkringsbolagen, den kanske viktigaste kanalen för marginellt hushållssparande, kan hushållen i större utsträckning agera på de internationella kapitalmarknaden. Genom att företagen kan välja att finansiera sig inom eller utom landet kan man ändå räkna med att världsmarknadens avkastningskrav i hög grad blir bestämmande för de svenska placerarnas avkastning efter skatt.2 Låt oss därför renodla resonemanget och anta att allt kapital rör sig helt fritt över gränserna mellan Sverige och omvärlden, medan arbetskraf- ten är helt orörlig. Låt oss vidare förutsätta att den svenska ekonomin är så liten att den inte kan ha något inflytande på den internationella räntenivån. Även om dessa förutsättningar inte är fullt uppfyllda idag kan man räkna med att de kommer att te sig allt mer realistiska i framtiden, när de finansiella marknaderna blir allt närmare integrerade med varandra. Förutsättningen om arbetskraftens bristande rörlighet är möjligen mindre realistisk, framför allt vad gäller kapitalägare och högutbildad arbetskraft. I en sluten ekonomi måste investeringar helt och hållet finansieras med inhemskt sparande. Detta förhållande innebär att en viss skatt nödvändigt- vis får precis samma effekt på sparande som på investeringar även om den primärt skulle synas påverka endast endera. I en sådan värld begår man därför inget större våld på verkligheten genom att, som vi hittills gjort, förutsätta att hushållen direkt äger hela kapitalstocken i ekonomin och beskattas direkt för den avkastning kapitalet genererar. I en sluten ekonomi finns det alltså ingen anledning att skilja mellan företags- beskattningen, som läggs på den avkastning som realkapitalstocken genererar, och den personliga beskattningen, som läggs på den ersättning som företagens finansiärer får. Det är också principiellt rättframt, om än tekniskt komplicerat, att integrera de båda skatterna och beräkna den totala effektiva skattesatsen på kapitalavkastningen; se t.ex. King och Fullerton ( 1984) för en internationell jämförelse av sådana skattesatser och Södersten och Lindberg (1983) för motsvarande beräkningar för Sverige. I en öppen ekonomi är det däremot en fundamental skillnad mellan personliga skatter, som belastar inhemska medborgare oavsett varifrån inkomsterna härrör, och företagsskatter, som belastar avkastningen på realkapital inom landet oavsett vem som äger det3. Man kan alltså med en viss generalisering säga att företagsskatten är en skatt på inhemska investeringar och den personliga beskattningen är en skatt på inhemskt

sparande.

• Sida 291
•  Original

Av detta synsätt följer att analysen i avsnitt 2 väl beskriver effekterna av den personliga beskattningen av sparande även i en öppen ekonomi. Det inhemska sparandet kommer att minska, men detta kommer inte att påverka investerarnas avkastningskrav efter skatt som ju förutsätts vara internationellt givet. Därmed påverkas inte heller kapitalintensiteten inom i Sverige verksamma företag, varav följer att arbetsproduktivitet och lönenivå blir oförändrade. En sådan skatt får alltså välfärdseffekter genom att den påverkar konsumenternas beslut vid givna priser, men den får inga följdverkningar via effekter på faktorpriserna. Eftersom det inhemska sparandet men inte investeringarna påverkas får den personliga beskatt- ningen av kapitalinkomster också effekter på bytesbalansen, som ju kan uppfattas som skillnaden mellan inhemskt sparande och investeringar, och därmed på den andel av det inhemska realkapitalet som är i utländsk ägo.

Låt oss nu i stället betrakta effekterna av en skärpt inhemsk företagsbe- skattning. Eftersom kapital, via nyinvesteringar, är rörligt över gränserna måste, för att någon ska vilja äga inhemskt realkapital, avkastningen på nyinvesteringar inom landet stiga så att den efter skatt alltjämt motsvarar den internationellt givna nivån. Härigenom kommer en skärpt företagsbe- skattning att minska kapitalintensiteten i inhemskt näringsliv och därmed den inhemska lönenivån. I detta avseende liknar dess effekter således dem som diskuterades i avsnitt 4 ovan. Däremot får en ändrad företagsbeskatt- ning inga effekter på inhemskt sparande, varför en skärpning inverkar positivt på bytesbalansen och medför att det inhemska sparandet i högre utsträckning kommer att placeras i utländska tillgångar.

En annan infallsvinkel för att åskådliggöra skillnaden mellan invester- ings- och sparandeskatter är att titta på deras incidens, dvs. hur de övervältras på ersättningen till produktionsfaktorerna kapital och arbete. En sådan analys kan också under vissa speciella förutsättningar ses som en analys av effekterna på inkomstfördelningen i samhället, nämligen om det finns två åtskiljara grupper: en arbetarklass som arbetar men inte sparar och en kapitalägarklass som sparar men inte arbetar.

Den personliga beskattningen av hushållens kapitalinkomster, som ju är en skatt på inhemskt sparande, kommer i huvudsak att drabba just dem som betalar skatten nämligen de inhemska kapitalägarna. Eftersom den inte påverkar avkastningskravet för investeringar i näringslivet kommer den inte att via en sänkt kapitalintensitet övervältras på löntagarna. Det enda sättet för kapitalägarna att minska bördan av skatten, bortsett från att emigrera, är att minska sitt sparande, men detta får inga konsekvenser på lönenivån. Om beskattningen i stället läggs på företagens vinster; dvs. på det inom landet verksamma kapitalet oavsett vem som är ägare, drabbas kapitalägarna inte alls eftersom avkastningskravet efter skatt är inter- nationellt givet. Därför kommer räntabilitetskravet före skatt på nya investeringar att stiga varigenom kapitalintensiteten och lönenivån sjunker. Företagsskatten övervältras alltså på löntagarna.

Vi ser således att under de renodlade antaganden som karakteriserar en liten öppen ekonomi får företagsbeskattningen och den personliga beskattningen av kapitalinkomster helt olika effekter. Den förra bärs i sin

• Sida 292
•  Original

helhet av löntagarna, den senare i sin helhet av de inhemska kapitalägarna.

6 Optimal skatt på sparande och investeringar i en Öppen ekonomi

Vad som ovan sagts förefaller leda till slutsatsen att man ur effektivitets- synpunkt står inför en awägning mellan den personliga beskattningen av sparande som har snedvridande effekter på konsumtion, sparande och arbetsutbud och beskattningen av företagens investeringar som snedvrider faktorpriser och därigenom produktions- och investeringsbeslut. Den lämpliga awägningen mellan dessa båda skatter skulle därför ha att göra med den relativa räntekänsligheten hos investeringar och sparande: lägre företagsskatt ju räntekänsligare investeringarna är, och lägre skatt på hushållens sparande ju mer räntekänsligt detta är.

Slutsatsen att man står inför en sådan awägning mellan företags- och hushållsbaserade skatter gäller emellertid endast under speciella omständig- heter. För att förstå detta närmare är det lämpligt att gå till teorin om optimal beskattning. Ett centralt resultat inom denna teori, se t.ex. Auerbach (1985), är att skatterna ska sättas så att de inte snedvrider företagens val av produktionsteknik i förhållande till den teknik som företaen skulle ha valt att använda sig av i frånvaron av skatter.4 De ska istället sättas så att alla snedvridningar uppstår i konsumtionsledet, medan företagens beslut om investeringar, anställning av arbetskraft och anskaffning av insatsvaror ska baseras på samma faktorkostnader i alla branscher och för alla typer av företag.

Om faktorkostnaderna efter skatt är lika för alla kommer, förutsatt att företagen strävar efter att maximera sina vinster, kvoten mellan de olika produktionsfaktorernas gränsprodukt (den marginella substitutionskvoten) att bli densamma i alla sektorer. Det är lätt att inse att en sådan likhet måste gälla som ett villkor för effektivitet även om skattesystemet i övrigt är snedvridande. Om så inte vore fallet skulle nämligen produktionen i ekonomin totalt kunna ökas om produktionsfaktorer fördes över från sektorer där de har förhållandevis låg produktivitet till sådana där deras produktivitet är relativt sett högre. Motsvarande effektivitetsvillkor gäller även för avkastningen på investeringar i olika sektorer; den marginella avkastningen på en investerad krona ska vara densamma i olika sektorer.

All beskattning (utom s.k. klumpsummeskatter) har oundvikligen snedvridande verkningar. Vad den ovan refererade slutsatsen säger är att skattesystemet bör utformas så att de direkta snedvridningarna uteslutande uppstår genom att konsumenternas beteende — sparande, arbetsutbud osv. —— påverkas via ändrade relativpriser efter skatt. Sådana snedvridningar kan naturligtvis, som diskuterades i avsnitt 4, få som följdeffekt att även varu— och faktorpriserna före skatt ändras. I en öppen ekonomi kan man t.ex. räkna med att en skärpt skatt på löneinkomster, som minskar arbetsut- budet, leder till en högre lönenivå före skatt. Men den typen av sekundära effekter ska inte ha någon betydelse för valet av skattesystem; det valet ska fortfarande bestämmas av de relativa priskänsligheterna hos hushållens

• Sida 293
•  Original

beslut.

Denna analys har viktiga konsekvenser för en ekonomi med utrikeshan- del och fria kapitalrörelser.5 Handel kan nämligen i detta sammanhang betraktas som ytterligare en produktionsaktivitet. Därför ska skattesyste- met utformas så att, t.ex., finansiella eller reala investeringar på världs- marknaden ger samma avkastning på marginalen som realinvesteringar i inhemska produktionsaktiviteter. Om Sverige kan uppfattas som en liten öppen ekonomi utan inflytande över den realränta till vilken vi lånar (ut eller upp) ska vårt skattesystem därför utformas så att avkastningskraven på alla slags inhemska investeringar överensstämmer med världsmarknads- räntan.6

Implikationer för valet av företagsskattesystem i Sverige är entydiga: det ska inte slås in några kilar mellan världsmarknadens avkastningskrav på placeringar i företag och svenska företags avkastningskrav på realinveste- ringar. Observera att det inte spelar någon roll vilka förhållanden som drivit fram Världsmarknadsräntan. Den må vara resultatet av en skatte- struktur som är inoptimal sedd ur globalt perspektiv eller som står i strid med de värderingar som ligger till grund för det svenska skattesystemet, men den erbjuder likafullt en avkastning som måste få bli normerande för avkastningen på inhemska investeringar. Detta är egentligen inget annat än ett vanligt frihandelsargument; distortioner i omvärlden utgör i sig inget skäl för inhemska distortioner.

Hur ska företagsbeskattningen utformas för att de svenska företagens avkastningskrav ska fås att sammanfalla med motsvarande avkastningskrav på världsmarknaden? Svaret är att det finns två renodlade sådana neutrala system. Det ena är en konsekvent inkomstbeskattning där den beskat- tningsbara vinsten är uträknad efter avdrag för reala kapitalkostnader — både på eget och lånat kapital — samt efter avskrivningar som motsvarar kapitalstockens värdeminskning. Det andra neutrala systemet är en konsekvent utgiftsskattebehandling: avdragsrätt för investeringar vid investeringstillfället och beskattning av det fulla förädlingsvärdet utan avdrag för räntor och utdelningar. Båda dessa system upnår neutralitet oberoende av skattesats. De flesta praktiskt tillämpade system innehåller element av båda systemen med resultatet att helheten blir icke-neutral. Södersten och Ysander (1984) diskuterar de båda alternativens för- och nackdelar, och pläderar för utgiftsskattekonstruktionen.

Utgångspunkten för detta avsnitt var en förmodan att awägningen mellan att beskatta hushållens sparande och företagens investeringar skulle ha att göra med sparandets och investeringarnas relativa räntekänslighet. Vi har emellertid kommit till slutsatsen att någon sådan awägning inte behöver göras; oavsett investeringarnas räntekänslighet ska företagsskatten vara neutral så att avkastningskravet överensstämmer med räntan före skatt. Den inledande förmodan är dock inte helt ogrundad. Slutsatsen om effektivitet i produktionen gäller nämligen endast under den viktiga förutsättningen att det antingen inte finns några "rena" företagsvinster (dvs. vinster över normal kapitalavkastning) eller att sådana vinster kan beskattas bort till fullo. Om ingetdera av dessa villkor skulle vara uppfyllt kan speciella faktorskatter vara ett indirekt sätt att beskatta rena vinster.

• Sida 294
•  Original

De allmänna reglerna för hur skatterna ska sättas när villkoret om nollvinst efter skatt inte är uppfyllt är komplicerade (se Stiglitz och Dasgupta, 1971). Uppfattningen att awägningen mellan att beskatta företagens vinster och hushållens sparande beror på investeringarnas kontra sparandets räntekänslighet har emellertid visats ara riktig i åtminstone ett speciellt fall, nämligen i en enkel modell av en ekonomi som är helt integrerad med den internationella kapitalmarknaden, och där kapital är den enda produktionsfaktorn (se Giovannini, 1987).

Hittills har vi förutsatt att alla investeringar sker i företagssektorn. Så är emellertid inte fallet. Hushållens investeringar i egna hem och varaktiga konsumtionsvaror är en betydande del av de totala investeringar. Av- kastningen på dessa utgörs av nyttjandevärde minus driftskostnader och depreciering plus värdestegring. Avkastningen på investeringar inom hushållssektorn är i allmänhet svårare att mäta och observera för skattemyndigheterna än avkastningen på investeringar inom företagssek- torn. Den beskattas därför i mer schablonmässiga former och i praktiken med låga effektiva skattesatser. Om företagsbeskattningen vore neutral skulle detta medföra en ineffektiv fördelning av kapitalstocken mellan företags- och hushållssektorerna i ekonomin. Enligt kalkyler i Hansson (1985) kan den samhälsekonomiska kostnaden för denna ineffektivitet uppgå till betydande belopp. Om det av olika skäl inte är realistiskt att räkna med att hushållens investeringar i ett reformerat skattsesystem kommer att beskattas fullt ut,-' kan detta förhållande eventuellt utgöra ett skäl till en viss subventionering av investeringar i företagssektorn.

Frågan är nu vad allt detta har för praktisk betydelse. Det ger nämligen föga fingervisning om med vilken skattesats företagsvinster ska beskattas. Dels är det svårt att uttala sig om hur betydelsefulla "rena" vinster är, dels har vi knappast någon klar uppfattning om den relativa räntekänsligheten hos sparande och investeringar. Framför allt vet vi ingenting hur denna relation varierar med olika räntesatser. Endast om detta vore fallet skulle vi ha funnit skäl för att låta den inhemska företagsbeskattningen påverkas av omvärldens skattesystem i den mån som detta påverkar världsmarknads- räntan. Det är därför inte lätt att i ovan förda resonemang finna stöd för föreställningen att det svenska skattesystemet behöver anpassas efter skattereformer i omvärlden. Det bör hållas i minnet att vi har uppfattat rena vinster uteslutande som resultat av avtagande skalavkastning och bortsett från osäkerhet och från temporära monopol i samband med utvecklingen av nya produkter, metoder och marknader, förhållanden som det Enns skäl att analysera speciellt men där det inte finns mycket etablerad ekonomisk teori att luta sig mot. '

7 Bytesbalans och valutareglering

Ren teori ger således förhållandevis entydiga slutsatser. Det finns dock skäl att diskutera hur relevanta dessa är. Enligt vårt resonemang påverkas sparande och investeringar av fundamentalt olika faktorer i en ekonomi med fria kapitalrörelser. Investeringarna varierar med tillgången på räntabla investeringsobjekt och sparandet med ekonomins konsum-

• Sida 295
•  Original

tionsbenägenhet. Om detta är fallet skulle man vänta sig relativt stora variationer i bytesbalansen, vilken definitionsmässigt är lika med skillnaden mellan sparande och investeringar. Det är emellertid tämligen väl belagt (Feldstein och Horioka, 1980, Feldstein, 1983, Obstfeld, 1986, Summers, 1987) att sparande och investeringar är starkare korrelerade med varandra än vad man skulle vänta sig i öppna ekonomier med väl integrerade kapitalmarknader, dvs. att det finns starka tendenser till jämvikt i bytesbalansen. Detta förhållande har getts olika tolkningar. En går ut på att kapitalmarknaderna helt enkelt inte skulle vara särskilt nära integrerade med varandra. Denna förklaring kan säkert ha stor giltighet för många länder under perioden före 1980-talet liksom för de länder som fortfarande har en verkningsfull valutareglering. En annan förklaring är att tendensen till bytesbalansjämvikt helt enkelt är en statistisk artefakt som förklaras av att samma underliggande faktorer, t.ex. inhemska konjunktursvängningar, skulle påverka både sparande och investeringar åt samma håll. En tredje hypotes, som är särskilt intressant i vårt sammanhang, går ut på att bytesbalansen är en viktig målvariabel för den ekonomiska politiken. Ett skäl till detta skulle kunna vara att man vill undvika alltför stor sårbarhet för ekonomisk-politiska ingrepp i andra länder — särskilda skatter mot utländsk egendom, exproprieringar m.m. — som skulle följa av bestående externa obalanser. Uppfattningen att bytesbalansen är en viktig målvariabel jävas förvisso inte av vare sig den allmänna ekonomisk-politiska diskus- sionen eller ofnciella deklarationer av målen för politiken i Sverige. Det kan tvärtom finnas skäl att tro att den i betydande grad har präglat stabiliseringspolitikens utformning under de senaste decennierna.3

Om jämvikt i bytesbalansen är ett ekonomiskt-politiskt mål, och awikelser från målet tenderar att mötas med stabiliseringspolitiska medel, kommer den optimala skatteanalysen i en något annorlunda dager. Antag att världsmarknadsräntan höjs, t.ex. som följd av skärpt utländsk kapitalin- komstskatt. Med oförändrad svensk kapitalinkomstbeskattning kan det på kort sikt förväntas medföra en tendens till bytesbalansöverskott; av- kastningskravet på investeringar stiger samtidigt som det blir mer lönsamt att spara.9 Med bytesbalansjämvikt som mål för politiken kan detta väntas leda till en stabiliseringspolitisk expansion, t.ex. ökade offentliga utgifter. Om vi inte harmoniserade vårt skattsystem med omvärlden skulle vi därför löpa risken att få en olämplig stabiliseringspolitik.

Ett sätt att isolera bytesbalansen från utländska räntevariationer är genom valutaregleringar. Om såväl internationella lån och portföljplacerin- gar som företagsförvärv och direktinvesteringar vore förbjudna skulle utlandsräntan inte få något direkt genomslag på den svenska ekonomin.” Valutaregleringar skulle därför eventuellt kunna uppfattas som en "näst-bästa" politik syftande till att förhindra att stabiliseringspolitiken onödigtvis styrs av hänsyn till bytesbalansen.

Ibland brukar valutaregleringar också anföras som lösning på ett kontroll- och informationsproblem. Antag att det i praktiken skulle vara alltför kostsamt för inhemska myndigheter att övervaka kapitaltransak- tioner med omvärlden. Med helt fria kapitalrörelser skulle i så fall nettointäkterna från skatten på hushållens sparande riskera att bli

• Sida 296
•  Original

försumbar (förutsatt att avdrag av utgiftsräntor och beskattning av intäktsräntor sker med samma marginalskatt). På marginalen skulle hushållssektorn som helhet komma att anpassa sig efter världsmarknads- räntan före skatt, dvs. systemet är liktydigt med att man valt skattesatsen noll på hushållens sparande. Som vi sett är detta ett lämpligt val endast under mycket speciella omständigheter. En valutareglering skulle därför också ur denna synvinkel kunna ses som en "näst bästa" politik. Detta förutsätter dock att den kan göras verksam och att de samhällsekonomiska kostnaderna för dess kringgående är små.

8 Samspel mellan aktie- och räntebeskattning

Hittills har vi förutsatt att en och samma skattesats gäller på alla slag av kapitalinkomster. I själva verket finns det en uppsjö av olika regler och skattesatser för olika tillgångar. Empiriska studier, t.ex. Agell och Edin (1985, 1988) för Sverige och King och Leape (1984) för USA, tyder på att detta ger upphov till s.k. skatteklienteleffekter, dvs. att hushåll med hög marginalskatt företrädesvis placerar i lindrigt beskattade tillgångar, medan högt beskattade tillgångar koncentreras till hushåll med låga marginalskat- ter. Med integrerade kapitalmarknader kommer motsvarande klienteleffek- ter att uppstå mellan länder med olika skatteregler, se Gordon (1987) för en generell analys av sådan internationell portföljspecialisering.

I detta avsnitt ska vi diskutera effekterna av skillnader i skatten på aktier och andra finansiella placeringar som bankmedel eller obligationer. Sådana skillnader skulle nämligen kunna ge upphov till att sparandet i vissa länder i huvudsak kanaliserades till räntebärande tillgångar, medan andra länder kom att specialisera sig på aktier. I den mån som ägarkontroll över näringslivet uppfattas som ett nationellt intresse kan sådana asymmetrier vara värda närmare uppmärksamhet.

Betrakta en värld där det finns två sorters finansiella tillgångar som rör sig fritt över gränserna: aktier och obligationer (eller banklån). Avkastnin- gen på aktier är i grunden osäker, medan obligationsavkastningen (bankräntan) antas vara säker.11 Den fråga vi ställer oss är om skattesys- temet kan påverka huruvida företagen i allmänhet kommer att ha inhemska eller utländska ägare. För att kunna ta ställning till den måste vi ha en enkel modell för aktievärdering. Om investeraren placerar i obligationer har han den säkra slutbehållningen efter skatt

1 + r(1-t),

där t är skatten på obligationsinnehav och r obligationsräntan. Om han i stället placerar i aktier är slutbehållningen

D - T(D-V), V

där V är priset på aktien i dag, och D är dess värde inklusive utdelning vid placeringshorisontens slut. Eftersom avkastningen på aktier är osäker ska

• Sida 297
•  Original

D uppfattas som det förväntade värdet med avdrag för en riskpremie. T är den skattesats som belastar den osäkra avkastningen D-V. Vi gör alltså ingen åtskillnad på beskattning av värdestegring och utdelningar, utan antar att båda beskattas med samma skattesats. Vidare bortser vi från att riskpremien kan tänkas bero av skattereglerna. I jämvikt måste de båda avkastningarna vara lika, vilket ger oss en enkel värderingsformel för aktier;

V :E, P där 1-t p — 1 + r l-T

Aktievärdet är således det diskonterade nuvärdet av morgondagens aktievärde inklusive utdelningar, där diskonteringssatsen är högre (lägre) än räntan före skatt om aktieavkastning är högre (lägre) beskattad än obligationsräntor.

Antag nu att det finns en internationell aktiemarknad med placerare vars värdering av aktier är betingad av utländska skattesatser. Förutsatt att utländska och inhemska placerare kräver samma riskpremie, dvs. att D har samma värde för båda kategorier, ser vi direkt att

1_tint 1 'nh

. _ | Vml är större (mindre) än Vmh wär mindre (större) än?—äng,—

Huruvida utländska placerare är beredda att betala högre aktiepriser än inhemska placerare har således inte att göra med förhållandet mellan skatternas absoluta nivå inom och utom landet utan med den relativa skat- tediskrimineringen mellan aktie- och obligationsplaceringar hemma jämfört med i omvärlden. Det typiska förhållandet är att aktier, där en betydande del av avkastningen är värdestegring, är lindrigare beskattade än räntebära- nde papper. Om denna diskrepans, så som den uttrycks av kvoterna mellan avkastningarna efter skatt, är större utomlands än hemma kommer utländska placerare, allt annat lika, att ha en större betalningsvilja för aktier. Det kommer i så fall att finnas en tendens till att utlänningar i huvudsak placerar i aktier, medan svenska placerar sitt sparande på den internationella lånemarknaden. Så skulle t.ex. bli fallet om Sverige införde en helt likformig beskattning av aktieavkastning och ränteinkomster, medan omvärlden fortsatte att ge skattefördelar till aktiesparande.

Kan skatternas effekter på ägande bli så långtgående att mycket betydande delar av svenskt näringsliv blev utlandsägt samtidigt som svenskt sparande placerades internationellt i andra finansiella instrument? Om D i uttrycken ovan alltid antar samma värde för båda kategorier av placerare skulle detta bli fallet. Detta är dock inte sannolikt, eftersom den riskpremie som utgör en viktig del av D kommer att vara beroende av portföljsam- mansättningen hos både inhemska och utländska placerare eftersom man sätter värde på den riskspridning som en diversifierad portfölj ger. Denna

• Sida 298
•  Original

mekanism begränsar de ägareffekter som uppstår till följd av (olika stora) asymmetrier i ägarbeskattningen av ränte- och aktieinkomster. Icke desto mindre finns det skäl att räkna med att dessa effekter kan bli betydande för ett land som är litet i förhållande till världsekonomin.

9 De svenska kapitalinkomstskatterna

En central slutsats i denna rapport är att starka skäl talar för att företags- beskattningen ska vara neutral i den bemärkelsen att företagssektorns reala avkastningskrav på investeringar ska överensstämma med finansiärernas avkastningskrav före hushållsskatter (1). Hur den svenska företagsbeskatt- ningen lever upp till den normen framgår av tabell IA som presenterar den marginella skattebelastningen på investeringar, (pa)/p. Tabellen ger ett intryck av en stor splittring i effektiva skattesatser beroende på finan- sieringsform och kapitaltyp. Det är uppenbart att den inte tillnärmelsevis uppfyller effektivitetsvillkoret att avkastningskravet på samtliga slags investeringar ska vara detsamma. Samtidigt är den genomsnittliga skattesatsen, där vikterna avspeglar det faktiska investerings- och finan- sieringsmönstret, mycket nära noll.Iz "I genomsnitt" tycks alltså företagsbe- skattningen svara mot kraven på effektivitet.

Tabell 1 Effektiva skattesatser vid 1985 års regler

A Enbart Inflation % bolagsskatt 0 5 10 Kapitaltyp Maskin -7,0 -11,5 -15,0 Byggnad 13,3 6,7 0,0 Lager 4,4 19,3 28,6 Finansiering Lån -28,0 -37,7 -44,6 Nyemission 5,3 9,0 11,2 Behållen vinst 24,2 30,0 32,1

Totalt 2,6 2,0 0,5

• Sida 299
•  Original

B Ägar- och bolagsskatt Kapitaltyg Maskin 23,0 29,0 35,7 Byggnad 39,4 43,7 47,9 Lager 32,2 54,0 71,1 Finansiering Lån 19,8 29,8 42,6 Nyemission 42,9 61,6 79,7 Behållen vinst 38,1 46,3 51,0 Ä are Hush ll 59,6 76,2 90,9 Skattefria institutioner 2,6 2,0 0,5 Försäkringsbolag 10,4 26,0 49,0 Totalt 30,8 40,0 48,3

Beräkningar utförda av Jan Södersten för utredningen om reformerad företags- beskattning. De gäller för tillverkningsindustrin samt bygger på antagandet att de olika ägarkategoriemas portföljsammansättning är den samma samt att hushållens marginalskatt är 60%.

Om vi så går över till tabell IB ser vi att den totala skattekilen, när även ägarbeskattningen medräknats, ligger väsentligt högre, i genomsnitt något under den genomsnittliga marginalskatten på arbetsinkomster. Genomsnit- tet säger emellertid knappast någonting, eftersom skillnaden är så stor mellan hushållen med en nära 100-procentig beskattning och skattebefriade institutioner. Detta illustrerar det välkända förhållandet att direktägande och banksparande är så starkt diskriminerat jämfört med indirekt sparande i t.ex. pensionsförsäkringar.

10 Slutsatser

Skattereformer måste utformas med ett långsiktigt perspektiv. Det är då naturligt att utgå från att avkastningen före skatt på såväl lånat som ägarkapital är internationellt given. Vi torde i stort sett vara i den situationen redan i dag tack vare att producerande företag har så stort spelrum på de internationella finansiella marknaderna. Det spelar därför i detta sammanhang troligen ingen större roll att valutaregleringen fortfarrande tämligen effektivt hindrar hushåll och viktiga placerare som försäkringsbolagen att låna och placera utomlands.

Som flera gånger framhållits har denna integration inga dramatiska konsekvenser för frågan om kapitalinkomstbeskattningens höjd i allmänhet eller för awägningen mellan företags- och hushållsbeskattning av kapital- inkomster. Det finns alltså knappast några grundläggande samhällsekono-

• Sida 300
•  Original

miska skäl att söka anpassa sig efter vad vi tror oss veta om omvärldens skattesystem på 1990-talet.13 Detta synsätt stärks av att det finns starka allmänna argument för stabilitet i beskattningen, särskilt av kapitalinkoms- ter, och att det är mycket svårt att ha någon särskilt bestämd uppfattning om de framtida skattesystemen ute i världen. I själva verket har nog de flesta svårt att i dag bedöma hur skattesystemet kommer att se ut i Sverige efter 1990.

Vad gäller skattesystemets mer detaljerade struktur kan det finnas starkare skäl till anpassning till omvärldens skattestruktur på grund av ökade möjligheter och förmåga till skattearbitrage över gränserna. Effekterna av olika asymmetrier i förhållandet mellan hushållsbeskatt- ningen av aktier och annat sparande på den nationella ägarkontrollen över företag är ett exempel på detta. Problemen att veta något om 90-talets skattesystem är naturligtvis minst lika stora i detta avseende, men skälen till harmonisering kan eventuellt vara starkare. I dag ser vi vissa tendenser till ökad likformighet i flera länder, t.ex. genom att realisationsvinster i princip ska beskattas som andra inkomster i USA. Den internationella kopplingen ger därför knappast någon anledning till tvekan om Sverige skulle vilja gå samma väg.

• Sida 301
•  Original

1Avsnitten 1—5 följer nära min rapport till företagsskattekommittén "Principiella aspekter på beskattning av kapital- och arbetsinkomster" juni 1987. För en utförligare diskussion av flera av de frågor som behandlas se också Andersson (1988).

2Denna uppfattning kan tyckas stå i strid med resultaten från ekonometriska studier som tyder på en låg räntekänslighet för privata kapitalflöden; se Hirdman (1987) och Vredin (1988). En rimlig arbetshypotes är emellertid att dessa resultat främst avspeglar ekonometriska identifikationsproblem, framför allt svårigheten att ur data särskilja allmänhetens efterfrågan på utländska tillgångar från riksbankens reaktioner på valutaflöden.

3Denna beskrivning bygger på föreställningen att dubbelbeskattningsavtalen approximativt kan beskrivas som att beskattningsråtten uteslutande utövas av den skattskyldiges hemland. Jag undviker att gå in på den teoretiskt intressanta frågan huruvida detta är en lämplig konstruktion; se t.ex. Findlay (1986).

"Detta resultat är härlett under den viktiga förutsättningen att det inte finns några "övervinster" i ekonomin av betydelse, eller att sådana vinster fullständigt kan beskattas bort.

sFör en översikt över optimal beskattning i öppna ekonomier se Dixit (1985).

6Det kan vara realistiskt att tänka sig att utlandsräntan inte är konstant utan att den ränta till vilken ett svenskt företag kan låna utomlands beror av den totala svenska utlandsskulden. I så fall är det marginalräntan — dvs. ökningen av den totala svenska räntebördan per nyupplånad krona — som ska bringas att vara lika med investeringarnas gränsprodukt.

7Ett sådant skäl kan vara de betydande priseffekter på villamarknaden som skulle uppstå vid en snabb övergång till att beskatta den fulla avkastningen på småhus. Se Persson (1988). Detta rör sig dock bara om övergångsproblem.

8I en studie av Englund och Vredin (1988) lyckades man dock inte, genom s.k. Granger-kausalitetstest på svenska kvartalsdata för efterkrigstiden, finna stöd för hypotesen att störningar i bytesbalansen skulle leda till finanspolitisk åtstramning. 9På lång sikt kommer naturligtvis bytesbalansen åter i jämvikt. I denna nya situation har den andel av den inhemska kapitalstocken som är inhemskt finansierad ändrats.

l)Dåremot skulle effektivitetsförluster uppstå till följd av att det inhemska sparandets kanaliserades till inhemska realinvesteringar med låg avkastning i stället för internationella placeringar. Detta ger också upphov till incitament att kringgå regleringen.

11Detta är bokstavligt korrekt endast för reala obligationer, vars löptid samman- faller med investerarens placeringshorisont. Annars måste hänsyn också tas till osäkerhet om framtida köpkraft och osäkerhet om eventuella kursvinster om obligationen ska lösas in i förtid.

12Det finns rader med problem att tolka dessa siffror. Ett är att de bygger på nuvärdeberäkningar av skattekonsekvenser med olika tidsprofil, t.ex. aecelererad avskrivning. De beror därför av företagens diskonteringsränta, vilken kan uppfattas som den lägsta avkastning efter bolagsskatt som företaget kan acceptera på en investering. För en lånefinansierad investering är den helt enkelt låneräntan efter bolagsskatt. Vid finansiering med eget kapital blir den däremot oberoende av bolagsskattesatsen. I stället kommer den att bero av ägarnas marginalskattesat- ser. Om skattesystemet behandlar utdelningar och värdestegring på aktier gynnsammare än ränteinkomster blir diskonteringsräntan i motsvarande grad lägre. Se närmare Södersten och Lindberg (1983) not 1 sid. 37. Konsekvensen av detta är att de siffror som anges i tabell IA delvis beror av hushållens marginal- skatter.

I3Däremot kan det finnas starka administrativa skäl för en sådan harmonisering t.ex. i samband med ett svenskt närmande till den europeiska gemensamma marknaden.

• Sida 302
•  Original

REFERENSER

Aaron, H.] . (1987), "Symposium on 'Iäx Reform", Journal of Economic Perspectives 1, 7—120. Agell, J. och P-A. Edin (1985), "'Iäxes and the Portfolio Composition of Households: the Case of Sweden", Working Paper 1985—4, nationaleko- nomiska institutionen, Uppsala universitet. Agell, J. och P-A. Edin (1988), "Skattesystemet och hushållens val av sparform", rapport till utredningen om reformerad inkomstbeskattning. Andersson, K. (1988), Auerbach, A.J. (1985), ”The Theory of Excess Burden and Optimal Taxation", i Auerbach och Feldstein (utg.) Handbook of Public Ekonomics, North-Holland. Auerbach, A.J. och L.J . Kotlikoff (1987), Dynamic Fiscal Policy, Cambrid- ge University Press. Dixit, A. (1985), "'Iäx Policy in Open Economies" i Auerbach och Feldstein (utg.) Handbook of Public Economics, North-Holland. Englund, P. och A. Vredin (1988), "The Current Account, Supply Shocks and Accommodative Fiscal Policy", Institutet för internationell ekonomi, Seminar paper 399. Feldstein, M. (1983), "Domestic Savings and International Capital Movements in the Long Run and the Short Run", European Economic Review, 129—151. Feldstein, M. och C. Horioka (1980), "Domestic Savings and International Capital Flows", Economic Journal 90, 314—329. Findlay, C.C. (1986), "Optimal Taxation of International Income Flows", Economic Record 62, 208—214. Giovannini, A. (1987), ”International Capital Mobility and Tax Evasion", National Bureau of Economic Research, Working Paper No. 2460. Gordon, R. H. (1986), "'Iäxation of Investment and Savings in a World

Economy", American Economic Review 76, 1086—1102. Hansson, 1. (1984), "Marginal Costs of Public Funds for Different 'Iäx Instruments and Government Expenditures", Scandinavian Journal of economics 86, 115—130. Hirdman, V. (1987), "The Stability and the Interest Sensitivity of Swedish Short 'Ibrm Capital Flows", Research report, Ekonomiska forsknings- institutet vid Handelshögskolan i Stockholm. King, M.A. (1980), "Savings and Taxation". I Hughes och Heal (utg.), Public Policy and the Tax System. London. King, M.A. (1985), "'Iäx Reform in the UK and US", Economic Policy 1, 219—238. King, M.A. och D. Fullerton, utg., (1984), The Taxation of Income From Capital, University of Chicago Press. King, M.A. och J. Leape (1984), "Wealth and Portfolio Composition: Theory and Evidence", National Bureau of Economic Research Working Paper No. 1468.

• Sida 303
•  Original

Kotlikoff L. (1984), "Taxation and Savings: a Neoclassical Perspective", Journal of Economic Literature 22, s. 1576—1629. Lindgren R. (1986), Ort Capital Formation and the Effects of Capital Income Taxation. EFI, Stockholm. Obstfeld, M. (1986), "Capital Mobility in the World Economy: Theory and Measurement", Camegie-Rochester Conference Series on Public Policy 24, 55—104. Persson, M. (1988), Effekter på bostadsmarknaden av en ändring av kapitalinkomstbeskattningen", rapport till utredningen om reformerad inkomstbeskattning. Sinn H.W. (1987), "The 1986 US 'Iåx Reform and the World Capital Market", stencil, presenterad vid European Economic Associations kongress, Köpenhamn. Stiglitz, J. och P. Dasgupta (1971), "Differential Taxation, Public Goods and Economic Efficiency", Review of Economic Studies 38, 151—174. Summers, L.J . (1986), "'Iäx Policy and International Competitiveness", i J.

Frenkel (utg.) International Aspects of Fiscal Policies. Södersten J. och T. Lindberg (1983), Skatt på bolagskapital. IUI, Stock- holm.

Södersten J . och B-C. Ysander (1985), "Förenklad bolagsskatt",Ekonomisk Debatt 13, 97—109. 'Iänzi V. (1987), "'Iäx Reform in Industrial Countries and the Impact of the U.S. 'Iäx Reform Act of 1986", IMF Working Paper 87/61.

Vredin, A. (1988), "'Ibrminsmarknaden och det privata kapitalflödet", Kredit- och valutaöversikt 1988:4, Sveriges riksbank.

• Sida 304
•  Original

• Sida 305
•  Original

Bilaga 10

Real kapitalinkomst- beskattning

av professor Gustaf Lindencrona

1 Uppdraget

Undertecknad har fått i uppdrag av inkomstskattekommittén att utarbeta ett förslag till beskattning av fysiska personers kapitalinkomster och kapitalvinster med användande av en real metod. Uppdraget omfattar således inte företagsbeskattningen. Även när det gäller företagsbeskatt- ningen pågår emellertid ett utredningsarbete och det är när detta skrivs okänt hur slutresultatet blir. Jag kommer emellertid att utföra min utredning under den förutsättningen att företagsbeskattningen inte utformas enligt en real metod. Skälet för detta val av utgångspunkt är att en skillnad i skattemässig behandling av hushållssektorn och företags- sektorn medför nya problem, som inte varit behandlade av realbeskatt- ningsutredningen. Skulle företagsbeskattningen utformas enligt en real metod, bortfaller problemen.

Jag förutsätter också att syftet med utredningen är att kapitalbeskatt- ningen skall vara enhetlig. Det innebär däremot att förutsättningarna förenklas i förhållande till realbeskattningsutredningens förslag, eftersom det byggde på förutsättningen att inkomstbeskattningen inte skulle ändras i några andra avseenden än de som var nödvändiga för att göra systemet realt. Jag förutsätter att med enhetlig kapitalbeskattning avses att en enda proportionell skattesats skall användas för alla kapitalinkomster och att den skattepliktiga inkomsten skall beräknas så likartat som möjligt för alla kapitalinkomster. För den närmare innebörden av begreppet enhetlig inkomstbeskattning hänvisar jag till skriften Enhetlig inkomstskatt, utgiven av en av SACO/SR tillsatt arbetsgrupp, där jag var ordförande.

Realbeskattningsutredningen, som jag ledde såsom av regeringen tillsatt särskild utredare, gav i sitt 1982 avgivna betänkande ett utförligt förslag med lagtext till hur den svenska inkomstbeskattningen skulle kunna ges en real utformning. Det finns inte någon anledning för mig att i denna utredning upprepa realbeskattningsutredningens förslag i detalj, utan jag kommer att nöja mig med att inledningsvis ge en kort sammanfattning av

• Sida 306
•  Original

de väsentligaste inslagen i utredningens betänkande till den del det berör fysiska personers kapitalinkomstbeskattning. Vad som det däremot kan finnas anledning att beskriva är den vidare utveckling av den reala metoden som följt efter det att realbeskattningsutredningen blev färdig. Framför allt finns anledning att ta upp de invändningar, som gjorts mot realbeskat- tningsutredningens förslag för att se om det finns några alternativa lösningsmöjligheter. Slutligen måste de skiljaktigheter i förutsättningar som förelåg för realbeskattningsutredningen och denna utredning beaktas. Som nämnts är de viktigaste skillnaderna att kapitalinkomstbeskattningen förutsätts bli enhetlig och att företagsbeskattningen inte förutsätts vara real.

Till sist en terminologisk fråga. I skatterätt skiljer man traditionellt mellan beskattningen av kapitalinkomster och beskattningen av kapital- vinster. Det finns inte någon gemensam beteckning för dessa två in- komsttyper. 'Ibrmen kapitalbeskattning har en vidare innebörd, då den dessutom omfattar förmögenhetsbeskattning samt arvs- och gåvobeskatt- ning. Inom finansvetenskapen brukar däremot termen kapitalbeskattning användas som en samlande beteckning för såväl kapitalinkomstbeskattning som kapitalvinstbeskattning. I den kommande framställningen kommer jag att utgå från att som ett led i en enhetlig inkomstbeskattning alla kapitalinkomster och kapitalvinster hänförs till en och samma förvärvskälla. Det blir då nödvändigt med en gemensam beteckning för dessa inkomster. Jag kommer därför i denna framställning att använda termen kapital- inkomstbeskattning som en gemensam beteckning för alla inkomster, som beskattas i denna särskilda förvärvskälla. Det är då fråga om kapitalvinster (som f.n. beskattas som tillfällig förvärvsverksamhet, schablontaxerade fastigheter (som f.n. beskattas som annan fastighet) och kapitalinkomster (som fn beskattas som kapital).

2 Ett realt systern - svenska erfarenheter och förslag

1. Skatteskalorna vid en progressiv beskattning

2. Definitionen av skatteunderlaget

3. Effekten av att uppbörd av skatt sker under en annan tidsrymd än den för vilken skatten beräknas.

Utredningens uppdrag var enligt direktiven begränsat till den andra typen av problem, dvs. de som sammanhängde med beräkningen av den beskattningsbara inkomsten. Utredningen definierade real inkomstbeskatt- ning som en inkomstbeskattning, vid vilken alla intäkter och kostnader med användandet av ett officiellt index, som mäter penningvärdets förändringar,

• Sida 307
•  Original

hänförs till beskattningsårets penningvärde. Vid en nominalistisk beskatt- ning beaktas däremot inte penningvärdets förändringar. I den mån som intäkter och kostnader redan är uttryckta i beskattningsårets penningvärde föreligger således inte någon skillnad mellan nominalistisk och real beskattning. Det gäller normalt för det viktigaste inkomstslaget, inkomst av tjänst.

Utredningen konstaterade att enorma, helt oplanerade förmögenhets- omfördelningar skett från långivare (sparare) till låntagare.

Utredningen visade, att denna förmögenhetsomfördelning i första hand inte berodde på att låntagarna gjort vinster på långivarnas bekostnad utan på gällande principer för räntebeskattning. Genom höga (rörliga) räntor kompenserar låntagarna långivarna för inflationen. Eftersom hela den nominella räntan är skattepliktig resp. avdragsgill beskattas långivaren och medges låntagaren avdrag även för den del av räntan, som endast är en kompensation för inflationen. Det innebär, att spararna merbeskattas och låntagarna erhåller en skattesubvention. Eftersom de avdragsgilla räntorna är större än de skattepliktiga innebär det att låntagarnas vinster är större än spararnas förluster, dvs. de betalades till större delen av skattebetalarna i allmänhet. Utredningen konstaterade också att hushållens val mellan olika placeringsformer i grunden snedvreds genom kombinationen av nominalis- tisk beskattning och inflation.

Realbeskattningsutredningens förslag omfattade såväl hushållssektorn som företagssektorn. Med anledning av att mitt uppdrag vid detta tillfälle endast gäller hushållssektorn, kommer redogörelsen för realbeskatt- ningsutredningens förslag endast att omfatta denna.

Realbeskattningsutredningen konstaterade inledningsvis, att även om den svenska inkomstbeskattningen i princip var nominalistisk, hade den med tiden fått vissa reala inslag. Vid införandet av den eviga realisations- vinstbeskattningen av fastigheter år 1968 infördes en real beräkning av den skattepliktiga vinsten. Efter 1953 års villabeskattningsreform beräknas intäkten av en- och tvåfamiljsfastigheter schablonmässigt som en viss procentsats av fastighetens taxeringsvärde. Eftersom fastigheter i princip omtaxerades vart femte år kom intäkten således att beräknas efter reala principer.

Räntebeskattningen var emellertid rent nominalistisk. För att i någon mån förbättra spararnas situation hade emellertid särskilda sparstimulanser införts. De hade emellertid inte systematiskt inplacerats i skattesystemet.

Realbeskattningsutredningens grundläggande förslag när det gäller räntebeskattningen innebär att den nominella räntan uppdelas i två delar. Den ena delen utgör kompensation för penningvärdets fall, inflationskom- pensationen. Den andra delen utgör det verkliga priset på kredit, räntan i egentlig mening eller realräntan. Endast realräntan utgör skattepliktig inkomst resp. avdragsgill kostnad. Inflationskompensationens storlek fastställs av riksskatteverket på grundval av konsumentprisindex.

Utredningen skiljer på tre typer av lån, penninglån, indexlån och reallån. Ett penninglån är ett lån av traditionell typ med fast lånebelopp, ett reallån är ett län, där skuldbeloppet justeras för inflationen med hjälp av samma index, som används vid beskattningen och ett indexlån är ett län, där

• Sida 308
•  Original

skuldbeloppet gjorts beroende av ett annat index.

Konstruktionen av reallån gör att den skattemässiga behandlingen av dem blir mycket enkel. Hela den utbetalda räntan är realränta och är helt skattepliktig resp. avdragsgill. Indexlån behandlas däremot som penninglån, dvs.. indexjusteringen läggs till räntan, som sedan uppdelas i en skatte- pliktig och en skattefri del.

Realbeskattningsutredningen undersökte också de praktiska möjlig- heterna att uppdela räntan på penninglånen i realränta och inflationskom- pensation. I de fall då långivaren eller låntagaren var ett kreditinstitut skulle det inte möta några svårigheter med redan då föreliggande datasystem för kreditinstitutet att ge sin kunder servicen av att ange räntan uppdelad på de två posterna och därmed bespara dem besväret att själva göra uppdelningen.

Realbeskattningsutredningen ansåg i princip att alla kapitalvinster borde beskattas helt ut. Utredningens principer för räntebeskattning medförde att kapitalvinstbeskattningen av fordringar blev synnerligen enkel eftersom samma inflationstal användes såväl för att fastställa den årliga skattefria inflationskompensationens storlek som att räkna upp anskaffningsvärdet vid realisationsvinstbeskattningen. Det innebär att någon realisationsvinstbe- skattning aldrig blev aktuell för reallån. Reallånets storlek i kronor räknat motsvarade alltid det indexuppräknade anskaffningsvärdet. Inte heller vid penninglån behövde någon realisationsvinstbeskattning äga rum eftersom summan av det ursprungliga lånebeloppet och alla inflationskompen- sationer också alltid motsvarade det indexuppräknade anskaffningsvärdet.

Genom att konsekvent använda samma inflationstal i olika sammanhang åstadkoms således en helt konsekvent behandling av löpande räntor och kapitalvinster hos både långivare och låntagare vid alla typer av lån.

Utredningen gjorde emellertid ett undantag från denna konsekventa metod genom att föreslå att negativa realräntor inte skulle beaktas. Därmed avsågs det fallet att den nominella räntan understeg årets inflation. Rätteligen borde spararen få avdrag för skillnaden och låntagaren beskattas för den. Utredningen ansåg emellertid att en sådan princip var svår att förstå för de skattskyldiga. En sak var att dela upp en nominell ränta i två delar, en annan att säga att den var helt skattefri resp. ej avdragsgill men dessutom medförde ytterligare skattekonsekvenser. Utredningen beaktade därvid att det i Sverige särskilt mellan privatper- soner är synnerligen vanligt med räntefria län eller län till låg ränta. Utredningen ansåg, att den negativa realränta som uppkom vid låga nominella räntor och inflation kunde ses som en gåva, vilket enligt allmänna skatterättsliga principer innebar att den inte borde föranleda några inkomstskattekonsekvenser.

När det gällde aktier ansåg realbeskattningsutredningen att det fanns två teoretiskt tänkbara huvudalternativ till utformning av en real beskattning. Aktieutdelningen kunde antingen ses som närmast likställd med en nominell ränta (nominalräntesynsättet) eller som närmast jämställd med en real ränta (realräntesynsättet). Vid aktiebeskattningen var det önskemålet om största möjliga skattemässiga neutralitet mellan olika placeringsformer som trädde i förgrunden. Problemet med förmögenhetsförskjutningar

• Sida 309
•  Original

mellan långivare och låntagare var självfallet inte aktuellt.

Nominalräntesynsättet innebar, att den skattepliktiga aktieutdelningen minskades med ett avdrag för årets inflation. I den mån utdelningen översteg den årliga inflationen beskattades den. Om den inte gjorde det blev den obeskattad. Vid aktievinstbeskattningen ansågs aktieägarna redan kompenserats för inflationen genom att utdelningen helt eller delvis lämnats obeskattad. Någon indexuppräkning av anskaffningsvärdet var därför inte motiverad.

Realräntesynsättet innebar att aktieutdelningen i sin helhet beskattades hos mottagaren. Eftersom inflationen inte beaktades vid den löpande beskattningen fick det ske vid realisationsvinstbeskattningen. Anskaff- ningskostnaden måste då indexuppräknas.

Utredningen ansåg att fördelarna med realräntesynsättet övervägde. Realisationsvinstbeskattningen vid aktiens avyttring blev p.g.a. indexupp- räkningen av anskaffningsvärdet lägre, vilket minskade inlåsningseffekter- na. Det blev också lättare att avskaffa dubbelbeskattningen av aktieutdel- ningar genom att införa ett skatteavräkningssystem (Pavoir fiscalsystem), eftersom ett sådant förutsatte att mottagen utdelning var skattepliktig hos aktieägaren. För fåmansföretagsägare skulle det inte spela någon roll vid inkomstbeskattningen om vinsten togs ut som lön eller som utdelning. Eftersomrealbeskattningsutredningenävenutformatföretagsbeskattningen enligt reala principer, kom utdelningen att tas av en vinst, som redan beskattats realt.

Realbeskattningsutredningens förslag till räntebeskattning innebar att egnahemsbeskattningen mer kom att överensstämma med 1953 års principer än vad som senare blivit fallet. En realt beräknad intäkt (schablonintäkten) kom att ställas mot ett realt beräknat avdrag (real- räntan). De tillägg till lagstiftningen som skett under årets lopp i syfte att förhindra att särskilt villaägare med större fastigheter skulle göra alltför stora vinster p.g.a. den nominalistiska räntebeskattningen vid inflation kunde saklöst utgå. Det gäller exempelvis den progressiva skalan för schablonintäktens beräknande och begränsningen av rätten att uppräkna anskaffningsvärdetvidrealisationsvinstbeskattningen.Videgnahemsbeskatt- ningen tas således enligt realbeskattningsutredningens förslag 2 % av ett (rullande) taxeringsvärde upp som intäkt. Från denna intäkt får avdrag göras för tomtsrättsavgäld och realräntan på lån, som upptagits för fastigheten. Vid realisationsvinstbeskattningen uppräknas anskaffnings- värdet för inflationen.

Vad beträffar bostadsrätter var utredningens grundläggande uppfatt- ning att samma principer borde tillämpas som för fastigheter, vilket under- lättades av att realbeskattningsutredningen ansåg att samma principer borde tillämpas vid realisationsvinstbeskattningen av fastigheter och aktier.

Realisationsvinstbeskattning av lösöre ansåg utredningen inte fylla någon praktisk funktion och kunde därför avskaffas efter ett tvåårigt innehav.

När det gäller realisationsförluster ansåg realbeskattningsutredningen att de borde beräknas realt på samma sätt som realisationsvinster. Utredningen ansåg dock att själva realisationsprincipen medförde ett problem, nämligen att den skattskyldige kan skjuta upp beskattningen av

• Sida 310
•  Original

realisationsvinsterna men ta hem realisationsförlusterna ögonblickligen. Utredningen ansåg därför att övervägande skäl talade för att avdrag för underskott i tillfällig förvärvsverksamhet endast borde få ske mot realisationsvinster sex år framåt i tiden.

Utredningen diskuterade också om några internationellt-skatterättsliga problem skulle uppkomma om real beskattning infördes i Sverige medan de flesta länder i världen (men inte alla !) hade ett nominalistiskt system. De flesta frågeställningarna hänförde sig emellertid till företagsbeskatt- ningen. Den stora svenska utlandsupplåningen gjorde det dock angeläget att särskilt beakta de internationellt- skatterättsliga effekterna av utländska lån vid införandet av real beskattning. Den omständigheten att avdrags- rätten iSverige för låntagarna begränsades till realräntan innebar inte utan vidare att skatteplikten för en utanför Sverige bosatt långivare begränsades till realräntan. Till denna del kunde således en internationell dubbelbeskatt- ning uppkomma. Antalet utlandslån med privata hushåll som låntagare är dock synnerligen begränsat, varför problemet inte framstod som allvarligt. I motsatt fall dvs. om i Sverige bosatta personer lånade ut pengar till personer bosatta i utlandet, erhöll sannolikt de senare avdrag för hela räntan fastän den svenske långivaren endast beskattades för realräntan. Inte heller detta problem framstod som alltför allvarligt, särskilt mot bakgrund av att i många länder ränteavdragsrätten redan begränsats eller avskaffats. Den svenske långivaren har knappast anledning att låna till utländska låntagare om han inte får en högre ränta och det oberoende av hur den beskattas hos låntagaren. Det verkliga problemet vid räntebetal- ningar över gränserna ligger på ett annat plan, nämligen möjligheten att kontrollera deklarationsskyldighetens fullgörande.

Genom riksdagens beslut 1983 infördes i Sverige en ny skatt, där det skattepliktiga beloppet beräknades enligt en real metod, Vinstdelningsskat- ten. Skattskyldiga blev endast proportionellt beskattade subjekt, nämligen svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter. Vinstdelningsskatten träffar således en annan grupp skattskyldiga än dem, som berörs i denna utredning. Den är emellertid av intresse även i detta sammanhang p.g.a. sin konstruktion.

Vinstdelningsskattens utformning har dikterats av ett antal olika önskemål, varav önskemålet att genom en real vinstberäkning få en mer rättvisande skattebas bara är ett. Skattens utformning är exempelvis dikterat av vinstdelningssyftet (inga Annellavdrag) och av önskemålet om en vidare skattebas (lagerreserven återförs). Ur real synvinkel är sättet att behandla fordringar och skulder av särskilt intresse.

Enligt vinstdelningslagen mäts den allmänna prisutvecklingen med en på konsumentprisindex grundad indexserie. Med denna som grund fastställs ett inflationstal som uttrycket förhållandet mellan beskattningsårets prisläge och prisläget under föregående år. Den faktiska nominella vinsten skall enligt lagen minskas med ett inflationsavdrag, som beräknas som in-

• Sida 311
•  Original

flationstalet multiplicerat med lagrets värde, inventariernas skattemässiga restvärde och företagets monetära tillgångar vid beskattningsårets ingång. Den faktiska nominella vinsten skall ökas med ett belopp motsvarande inflationstalet multiplicerat med de monetära skulderna vid beskatt- ningsårets ingång. Det sker således inte någon uppdelning av räntor i inflationskompensationsdel och realräntedel. Istället upptas de nominella räntorna helt som intäkt, resp. avdras som kostnad. Inflationen beaktas istället genom en korrigeringspost (inflationsavdrag resp. tillägg) beräknat som inflationstalet multiplicerat med fordringarnas resp. skuldernas totalbelopp. Effekten blir således att även negativa realräntor beaktas. Har ett företag en räntelös fordran erhåller man avdrag för dess minskning i värde genom inflationen.

I SACO-gruppens förslag är kapitalinkomstbeskattningen såväl enhetlig som real. Den långt drivna enhetligheten utnyttjas medvetet av gruppen för att åstadkomma långt gående förenklingar i ett system, som är konsekvent realt. Enhetligheten, som bildar förutsättningen för förenklingarna består i att alla skattskyldiga behandlas lika. Det sker dels genom att alla kapitalinkomster (även kapitalvinster) beskattas med en proportionell

50 %-ig skattesats, vilket är lika mycket som den högsta skattesatsen för fysiska personers arbetsinkomst. Alla fysiska och juridiska personer görs skattskyldiga och alla kapitalinkomster helt skattepliktiga.

Räntebeskattningen är i förslaget helt real, dvs. alla räntor uppdelas i en inflationskompensationsdel och en realräntedel. Endast realräntan är skattepliktig resp. avdragsgill.

Det enhetliga systemet möjliggör nu följande förenklingar. Även under nuvarande förhållande vore det möjligt att föreskriva att låntagaren skulle innehålla källskatt för långivarens del på samma sätt som en arbetsgivare innehåller källskatt på arbetstagarens lön. Det är emellertid vid en progressiv beskattning omöjligt att få källskatten att överensstämma med långivarens slutliga skatt, eftersom utbetalaren inte kan känna till dennes inkomst- och därmed skatteförhållanden. Situationen ändras emellertid om skattesatsen är 50 % för alla. Det är då möjligt att exakt bestämma källskattens storlek. Den blir i ett realt system hälften av bruttoräntan minus årets inflation. Det är således möjligt att vid en proportionell skattesats göra källskatten definitiv eftersom preliminär och slutlig skatt kommer att överensstämma.

Den proportionella skattesatsen möjliggör emellertid ytterligare förenklingar. Låntagaren är inte bara skyldig att dra källskatt på räntan för långivarens räkning (enligt förslaget) han har också rätt till avdrag för räntekostnaden. Eftersom skattesatsen är 50 % innebär det att värdet av avdraget blir exakt hälften av bruttoräntan minus årets inflation, dvs. exakt så mycket som den källskatteinbetalning låntagaren skall göra för långivarens räkning. Låntagaren har således en skatteskuld till staten (källskatten) och en skattefordran på staten (värdet av avdragsrätten) på exakt samma belopp. Det är då en onödig omgång att betala in källskatten

• Sida 312
•  Original

och genom senare skatteminskning få ut värdet av ränteavdraget. De kan kvittas mot varandra. Någon skattebetalning behöver aldrig ske. Inte heller behöver något avdrag yrkas vid deklarationen. Det enda som behöver ske är att låntagaren minskar sin bruttoräntebetalning till långivaren med det innehållna skattebeloppet, som är hälften av bruttoräntan minus årets inflation.

Som framgår av resonemanget blir kvittningen lika lätt att utföra om räntebeskattningen utformats enligt reala som nominalistiska principer eftersom den dragna källskatten och värdet av ränteavdraget alltid är lika stort. En real räntebeskattning blir således inte mer komplicerad än en nominalistisk. Däremot är det en nödvändig förutsättning att långivaren är skattskyldig för ränteinkomsten och att låntagaren har rätt till avdrag för den.

I förslaget Enhetlig inkomstskatt drivs emellertid förenklingen ytterligare ett steg. Låntagaren behöver inte ens beräkna hur mycket han skall minska den överenskomna bruttoräntan, som han skall betala till långivaren. Räntenivån kommer under vissa förutsättningar att anpassa sig efter den ovan beskrivna skatteeffekten. Det sammanhänger med beskattningen av utlandsräntorna. Om en i Sverige bosatt person lånar ut pengar till en i utlandet bosatt person finns det inte någon svensk avdragsrätt hos låntagaren att kvitta långivarens skattskyldighet emot. Den svenske långivaren måste därför beskattas för 50 % av realräntan på lånet. Om en i Sverige bosatt person däremot lånar utomlands finns det inte någon skattskyldighet hos den i utlandet bosatte långivaren att kvitta värdet av ränteavdragsrätten mot. Ränteavdrag måste således få göras. Under förutsättning av att kapitalrörelserna blir fria bör därför räntenivån i Sverige understiga den internationella med ett belopp motsvarande halva realräntan. Skulle exempelvis den svenska räntenivån ligga högre lönar det sig att låna utomlands och placera pengarna i Sverige.

Vid en internationell räntenivå på 10 % och en svensk inflation på 4 % är realräntan således 6 %. Den svenska räntenivån blir då 7 %, dvs. inflationskompensationen 4 % samt 50 % av realräntan, dvs. 3 %. Skulle räntenivån av någon anledning bli 8 % i Sverige, lönar det sig uppenbar- ligen att låna utomlands till 10 %. Lånekostnaden reduceras i det fallet på grund av ränteavdragsrätten med halva realräntan och blir 7 %. En 8 %- ig räntenivå i Sverige kan inte då upprätthållas.

Räntebeskattningen är således i Enhetlig inkomstskatt alltid real. Däremot finns det olika "förenklingsnivåer". Under förutsättning av enhetlighet (alla skattesubjekt skattskyldiga, alla räntor skattepliktiga, proportionell skattesats) uppnås en förenkling som avskaffar alla skat- tebetalningar, men som medför att långivarna får räkna ut hur mycket deras räntebetalningar till långivarna skall minskas p.g.a. den innehållna skatten. Vid fria kapitalrörelser behöver inte ens denna beräkning utföras.

För Enhetlig inkomstskatt var det angeläget att avskaffa dubbelbeskatt- ningen av aktiebolag för att förstärka hushållens relativa position som aktiesparare. Enhetlig inkomstskatt omfattade både företagsbeskattning och fysiska personers inkomstbeskattning. Eftersom samma proportionella skattesats på 50 % användes såväl vid bolagsbeskattningen som vid kapital-

• Sida 313
•  Original

inkomstbeskattningen var det möjligt att lägga hela beskattningen hos företagen utan behov av någon ytterligare beskattning av aktieägaren vid utdelning. Här uppkom således en ytterligare förenkling.

Däremot innebär förslaget inte någon förenkling av kapitalvinstbeskatt- ningen. En sådan kunde visserligen motiveras av den effektiva beskatt- ningen av företagsvinsterna, som också föreslås. Om företagen inte kan fungera som Sparbössa för Obeskattade vinster försvinner ett starkt motiv för aktievinstbeskattning, särskilt som nuvarande möjligheter till obegränsa- de ränteavdrag också föreslogs avskaffad. Aktievinstbeskattningen skulle således kunna helt avskaffas. Förslagsställarna fann det trots detta "alltför riskabelt att lämna en lucka i skattesystemet där förväntningar om framtida inkomster kan omvandlas till kapitalvinster som inte beskattas" (s. 57). Därför föreslogs att alla aktievinster skall beskattas, men att avdrag skall ges med det indexuppräknade anskaffningsvärdet. För att förhindra dubbelbeskattning måste också avdrag få ske för i bolagen kvarhållna beskattade vinstmedel. Beräkningarna för de skattskyldiga underlättas av att riksskatteverket skulle få i uppdrag att regelbundet publicera uppgifter om de medgivna avdragen.

Den enhetliga utformningen av inkomstbeskattningen möjliggör en kraftig förenkling och effektivisering av villabeskattningen. Eftersom den progressiva schablonen inte fyller någon funktion i ett system, där avdragsrätten för räntor begränsats till realräntan, kan den avskaffas. Vid en schablon på 2 % och en proportionell skattesats av 50 % blir hela villabeskattningen förenklad till att bli en skatt på 1 % av fastigheternas taxeringsvärde, en uppgift som är lätt tillgänglig i fastighetsregistren. Realisationsvinstbeskattningen föreslås däremot ske efter nuvarande principer, men med avskaffande av nuvarande begränsningar i rätten att uppräkna anskaffningsvärden.

I sin 1987 framlagda skrift Skatt efter förmåga presenterar LO:s skatte- utredare ett förslag till kapitalinkomstbeskattning som är såväl enhetligt som realt. I kapitlet "En likformig real beskattning" anges målsättningen: "Vi måste finna ett system som

a) tar hänsyn till inflationen,

b) fungerar likformigt över tid på inkomst- och avdragssidan,

c) varken tar ut för mycket eller för litet i skatt.

En konsekvent real beskattning med minsta möjliga schabloniseringar förefaller vara det system som bäst kan kombinera stabilitet och rättvisa" (s. 21).

LO-utredarna föreslår att hela kapitalinkomstbeskattningen utformas efter reala principer. Som nämnts ställer sig utredarna kritiska till olika typer av schabloniseringar. När det gäller ränteavdragen förordar man dock en viss schablonisering. Skälet är att man i en konsekvent real beskattning (utom när det gäller reallån) inte kommer att kunna förutse sina faktiska räntekostnader, eftersom man inte vet i förväg hur stor inflationen kommer

• Sida 314
•  Original

att bli och därmed hur stor del av räntan som kommer att vara avdragsgill. Utredarna föreslår därför som huvudprincip att avdrag endast medges för reala räntor, men att varje person får rätt att för de första två basbeloppen (48.000 kr år 1987) i ränteutgifter schablonmässigt beräkna inflationskom- pensationen till en tredjedel av ränteutgiften. Vid en låneränta på 12 % blir således den schablonmässigt beräknade inflationskompensationen 4 %. Är inflationen högre blir således schablonen för generös. Utredarna anser därför att den bör skärpas, om inflationen varaktigt skulle stiga till 70- talsnivå igen. För den del av räntan som överskjuter två basbelopp medges avdrag endast för realräntan.

Vad gäller ränteinkomster förordas inga schabloniseringar utan en ren real beräkningsmetod. LO-utredarna framhåller att bankerna bör lämna räntebesked som dels som idag talar om vad man får i ränta från banken, dels talar om vilken lägre ränta man skall ta upp i deklarationen. Utredarna framhåller att de med mer komplicerade penningaffärer, där man tycker det är svårt att räkna ut vilken ränta man haft, man alltid kan beräkna inflationskompensationen på den lägsta kapitalbehållningen under året.

När det gäller aktievinster framhåller LO-utredarna att det finns faktiska problem med att införa en real aktiebeskattning, men att de samman- hänger mer med nuvarande sätt att beräkna aktievinster än med den reala metoden. Det är i praktiken omöjligt att hålla reda på de genomsnittliga anskaffningsvärdena på gamla aktier med hänsyn till teckningsrätter som ibland sålts, ibland utnyttjats m.m. Utredarna förespråkar därför en portföljmodell av den typ som utformats av kapitalvinstkommittén (SOU 1986:37). Man anser att den mest realistiska portföljmodellen är den, där man får betala en viss skatt varje gång man gör en försäljning, allt under förutsättning att man gjort vinst på hela sitt aktieinnehav.

Realisationsvinstbeskattningen på bostadsrätter föreslås också beräknas realt liksom på småhus. För obligationer och skuldebrev förordas en nominell vinstberäkning. För kapitalvaror förordas nuvarande principer.

LO-utredarna anser, att den latenta skatteskulden på en tillgång bör betalas var gång den byter ägare eller när ägaren flyttar utomlands. Om så sker och under förutsättning av att en fullständig real beskattning införs, föreslås att arvs- gåvo- och förmögenhetsskatten avskaffas.

Skattesatsen i förslaget görs enhetlig. En proportionell skattesats på 60 % införs på alla reala kapitalinkomster. Alla kapitalinkomster sam- manförs till samma inkomstkälla. Grundavdrag får inte utnyttjas mot kapitalinkomster. Underskottsavdrag i förvärvskällan kapital får inte utnyttjas mot andra inkomster. Enda undantaget utgör avdraget för räntor upp till två basbelopp. Det kan omvandlas till en skattereduktion på en tredjedel av beloppet, som får dras även från sådan skatt som utgår på arbetsinkomster.

• Sida 315
•  Original

3 Ett realt system — utländska erfarenher och förslag

I betänkandet Real beskattning (SOU 1982:1) lämnas i kapitel 4 en redogörelse för skattelagstiftningen i två länder, som infört en fullständig real beskattning, nämligen Brasilien och Island. P.g.a. den både geografiska och kulturella närheten till Island är redogörelsen för den isländska skattelagstiftningen särskilt utförlig. För en mer utförlig redogörelse för skattelagstiftningen i Brasilien och Island och skälen för införandet av den reala beskattningen hänvisar jag till SOU 198211. I detta sammanhang ger jag endast en kortfattad beskrivning av reglerna, som är av särskilt intresse för denna utredning, dvs.. de som berör fysiska personers kapitalinkomster.

För både Brasilien och Island gäller att det finns en fullständig och konsekvent real företagsbeskattning. När det gäller hushållsbeskattningen har man dock förenklat systemet.

I Brasilien utgör indextillägg på fordringar, vars nominella värde uppräknas med index, inte skattepliktig inkomst. På en del andra fordringar utgör endast viss del av räntan skattepliktig intäkt. Fordringar och skulder är dock i allmänhet indexreglerade. Fondaktier är vidare skattefria till den del de motsvarar den ökning av ett företags egna kapital, som svarar mot inflationen.

På Island har man ansett att räntorna i stort sett motsvarat inflations- takten, dvs.. att realräntan har utgjort endast en obetydlig del av brutto- räntan. Intäktsräntor har därför gjorts skattefria. Vad beträffar kostnads- räntor har avdragsrätten avskaffats med undantag för lån som upptagits för förvärv av eget hem. Där har ett avdrag medgivits med 36250 NIsl Kr för ensamstående och 72500 NIler för gifta (vid 1981 års taxering). Avdragsrätten är emellertid av begränsat värde, eftersom skattskyldig utan annat avdrag beviljas ett schablonavdrag uppgående till 10 % av löne- intäkten. För de flesta skattskyldiga är det mer lönande att använda sig av schablonavdraget än ränteavdraget.

Kapitalvinster beskattas realt. Även här finns emellertid undantag för egna hem. Eget hem som säljaren innehavt i minst fem år beskattas inte om säljaren vid avyttringen inte äger bostäder som är större än 600 kubikmeter (1.200 för äkta makar).

Det föreligger således vissa olikheter, när det gäller beskattningen av företagssektorn och hushållssektorn. Problemet vart en viss skuld skall hänföras tycks man i praktiken ha löst genom att ta situationen då den reala beskattningen infördes som utgångspunkt (1980 och 1981 års taxeringar). Var en skuld då hänförlig till hushållssektorn anses den ha förblivit det. Vad beträffar nya skulder fördelas de efter de investeringar som gjorts under året. Har en rörelseidkare under beskattningsåret förvärvat ett eget hem men inte gjort några nämnvärda investeringar i rörelsen anses under året upptagna lån som hushållsskuld.

• Sida 316
•  Original

Den omfattande och grundliga skattereformen i Australien har tilldragit sig stor internationell uppmärksamhet. Den innebär bl.a. en betydande sänkning av skattesatserna för fysiska personer; till 24 % som lägst och 49 % som högst. Högsta skattesatsen var tidigare 60 %. Skattesatsen för bolag har höjts till 49 % samtidigt som dubbelbeskattningen av ak- tiebolagsvinster avskaffats. Skattebasen har vidgats betydligt.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är att en real kapitalvinstbe- skattning införts. Kapitalvinster beskattas helt men med indexuppräkning av anskaffningsvärdena. De nya reglerna tillämpas endast på tillgångar som förvärvats efter 20 september 1985 i syfte att undvika retroaktiva effekter.

• Sida 317
•  Original

De skattskyldiga beskattas till de vanliga skattesatserna. Beskattning sker vid avyttring, även tvångsvis sådan såsom expropriation. Vid gåva beskattas givaren. Vid dödsfall anses däremot arvs- eller testamentstagaren har övertagit den avlidnes anskaffningsvärde. Alla tillgångar omfattas av kapitalvinstbeskattningen med undantag av den skattskyldiges huvudsakliga bostad, som kan avyttras skattefritt. Äger den skattskyldige ett hem, som varit hans huvudsakliga bostad endast under en viss del av innehavstiden, proportioneras försäljningsintäkten på en skattepliktig och en skattefri del. Indexuppräkning sker med ett index som publiceras varje kvartal med konsumentprisindex som grund.

Några åtgärder i syfte att förenkla användandet av den reala metoden vid aktievinstbeskattningen har inte ansetts erforderliga.

4 Fördelarna med ett realt systern — en sammanfattning

Den grundläggande fördelen med ett fullständigt realt system av det slag som föreslogs av realbeskattningsutredningen och Treasury I är att det är neutralt till inflationstakten. I förhållande till ett nominalistiskt system innebär det att spararna inte förlorar på inflationen och låntagarna inte vinner på inflationen. Det innebär också att företag inte beskattas för skenvinster, dvs. vinster som enbart uppkommit genom en inflationistisk prisökning på företagets tillgångar. Ett realt system innebär också att den eventuellt olika behandling som skattemässigt kan tänkas föreligga mellan olika placerings- och investeringsalternativ inte förstoras vid inflation. Det innebär också minskade inlåsningseffekter av realisationsvinst- beskattnin- gen, eftersom en nominalistisk beskattning av realisationsvinster innebär en beskattning av skenvinster, som innebär att säljaren efter skatt får mindre kvar att skaffa nya tillgångar för.

Ett realt system är också hållbarare i den meningen, att det inte som vid ett nominalistiskt system blir nödvändigt att med allehanda speciallagstift- ning, som exempelvis skattefria sparkonton, dämpa de värsta effekterna som ett nominalistiskt system åstadkommer vid inflation. Eftersom Specialregler alltid ger upphov till möjligheter till skattearbitrage medför ett fullständigt realt system att sådana möjligheter inte uppkommer.

• Sida 319
•  Original

Medges obegränsade ränteavdrag ligger det naturligtvis nära till hands för de skattskyldiga att låna och dra av räntan och sedan placera de upplånade medlen på skattefria sparkonton. Vid inflation är det endast ett realt system som medger en konsekvent uppbyggnad av inkomstskattelagstift- ningen.

Det faktum att företagen inte beskattas för skenvinster medför naturligtvis att mer medel stannar i företagen och att det blir lättare för dem att upprätta sin produktionskapacitet.

Viktiga konsekvenser av att spararna inte missgynnas och låntagarna inte gynnas är att det blir mer lönsamt att spara och mindre lönsamt att låna, allt i jämförelse med ett nominalistiskt system vid inflation. Eftersom det låntagarna vinner vid nuvarande system och inflation är avsevärt mer än vad spararna förlorar totalt, innebär ett fullständigt realt system en kraftig ökning av inkomsterna till stat och kommun. Ett realt system vidgar således skattebasen. Under förutsättning att någon ytterligare ökning av skatte- trycket inte är önskvärt innebär det att införandet av ett realt systern ger möjlighet till sänkning av skattesatserna.

Ett realt system medför också den fördelen att den awägning av olika intressen som riksdagen gjort vid skattelagstiftningens tillkomst (och som bygger på förutsättningen av ett oförändrat penningvärde) inte förändras av inflationen. Kombinationen av inflation och nominalistisk beskattning leder till att utvecklingen skenar iväg på ett okontrollerat sätt. De effekter som uppkommer har veterligen inte någon debattör i efterhand bedömt som önskvärda.

En fördel av ett realt system, som man kan beteckna som politisk- psykologisk, är att det förhindrar att stora och viktiga väljargrupper gör vinster på inflationen. Rimligen bör det vara så att om viktiga väljargrupper inte vinner något på inflationen det bör vara avsevärt lättare att få gehör för inflationsbekämpande ekonomisk- politiska åtgärder.

Om införandet av reala beräkningsmetoder dessutom kombineras med att kapitalinkomstbeskattningen görs enhetlig (proportionell skattesats, alla inkomster och alla skattskyldiga likabehandlas) uppkommer ytterligare fördelar. Möjligheterna till skattearbitrage minskar än mer och skattesys- temet blir helt neutralt till olika placeringar och investeringformer. Betydande förenklingar går att genomföra.

5 Problem med ett realt systern

Den omfattande debatt som följt realbeskattningsutredningens betänkande i Sverige liksom den debatt som förts utomlands om real beskattning visar mycket tydligt att det framför allt är ett problem som det reala systemet anses medföra, nämligen likviditetsproblem för villaägare och andra med starkt lånefinansierat boende. Problemet består i att Villaägaren vid inflation är tvungen att betala de starkt stigande räntor, som inflationen medför. Vid real beskattning minskar avdragsrätten, vilket ökar boende- kostnaden. Villaägaren kompenseras visserligen normalt av en motsvarande prisstegring på sin villa, men den (nominella vinsten) får han inte någon

• Sida 320
•  Original

glädje av förrän villan avyttras. Den reala beskattningen medför därför en likviditetspåfrestning.

Likviditetsproblemen för villaägarna var en huvudfråga för realbeskatt- ningsutredningen, som ägnade en stor del av betänkandet Real beskattning åt denna fråga. Den lösning, som realbeskattningsutredningen förordade var att villaägare och andra fastighetsägare skulle erbjudas reallån i stor skala. Ett reallån är ett län, där lånesumman uppräknas med samma index som används vid beskattningen, dvs. konsumentprisindex. I fast pen- ningvärde är lånesumman således oförändrad. Reallånet kan också beskrivas så att den icke- avdragsgilla inflationskompensationen årligen får läggas till skuldbeloppet. Den behöver icke omedelbart betalas och amorteras således i samma takt som länet i övrigt.

Remissyttrandena och den efterföljande debatten visade att reallånen väckte en del farhågor, avsevärt fler än den reala beskattningen. Jag avser inte att i detta sammanhang gå in på frågan om de är välgrundade eller ej. I stället kommer jag att undersöka ett annat problem. Är det möjligt att ge villaägare och bostadsrättsinnehavare rätt att dra av hela den nominella räntan men tillämpa ett realt system i övrigt?

Den begränsning, som skett av utredningsuppdraget till fysiska personers kapitalinkomstbeskattning, aktualiserar ett annat problem. Är det möjligt att använda en real metod för fysiska personers kapitalinkomstbeskattning i kombination med en nominalistisk företagsbeskattning? Det beror tydligen på om det är möjligt att avgränsa företagssektorns inkomster från hushållssektorn. Det har alltid ansetts vara ett problem, när det gäller enskilda företagare och fåmansföretag. Jag avser att försöka belysa detta problem.

En närliggande frågeställning är hur aktievinstbeskattningen skall utformas. Just på denna punkt har ett realt system ansetts vara komplice- rat. Som LO-utredarna påpekar i Skatt efter förmåga är det inte den reala metoden i sig själv som ger upphov till dessa svårigheter utan att den reala beräkningen av aktievinster bygger på nuvarande regler, vilka är orimligt komplicerade. Beträffande förslaget i Enhetlig inkomstskatt kan dessutom tilläggas, att det bygger på tanken att dubbelbeskattningen av aktiebolags- vinster skall avskaffas genom att hela beskattningen av bolagsvinster förläggs till företagen. Det var därför nödvändigt att förhindra dubbelbe- skattningen vid aktievinstbeskattningen, vilket medförde vissa komplika- tioner. Jag avser att vid detta tillfälle diskutera en radikal förenklingsmöj- lighet, nämligen att i princip avskaffa aktievinstbeskattningen. Det är dock inte möjligt, när det gäller fåmansföretag, eftersom det skulle medföra stora möjligheter att omvandla beskattade arbetsinkomster till skattefria aktievinster. Frågan är då om det är möjligt att skilja på aktier i fåmans- företag och aktier i andra företag. Jag kommer därför att försöka belysa frågan.

Realbeskattningsutredningens förslag beträffande räntebeskattningen innebar att negativa realräntor inte skulle beaktas. Denna uppfattning kritiserades, huvudsakligen för att det ansågs ge upphov till problem vid företagsbeskattningen. Frågan är därför mindre aktuell i denna utredning. Möjligheten att beakta negativa realräntor sammanhänger med vilken

• Sida 321
•  Original

modell man väljer för utformningen av den reala kapitalinkomstbeskattnin- gen. Jag kommer därför att diskutera frågan om de negativa realräntorna i ett första avsnitt, där olika modeller för real kapitalinkomstbeskattning presenteras.

5.l.l Skäl för och emot att beakta negativa realräntor

Realräntan blir negativ, om inflationen är större än räntan. Är räntan 5 % och inflationen 8 % blir realräntan - 3 %. Skälet för att beakta negativa realräntor är synsättet att vid en real beskattning bör hänsyn tas till den förlust spararen gör vid inflationen. Förlusten i vårt exempel är onekligen 8 % av sparkapitalet. Ett annat synsätt som motiverar att negativa realräntor inte beaktas är att ta den nominella räntan som utgångspunkt och se den som sammansatt av två delar, priset på kredit och kompensa- tion för inflationen. Eftersom man inte kan dela upp mer än vad som finns tillgängligt, nämligen den betalade räntan, blir en negativ realränta inte skattemässigt beaktad. Det beror tydligen på att den nominella räntan var låg. Man kan då se en låg räntesats som att det ingår ett benefikt moment i transaktionen. Enligt gällande skatterättsliga principer skall ett sådant inte beaktas vid inkomstbeskattningen. Det är då logiskt att inte beakta negativa realräntor. Det gäller särskilt för alla de mindre lån mellan privatpersoner, som är helt räntefria. Å andra sidan behöver det inte föreligga någon benefik avsikt. Lånet kanske upptogs till en låg, bunden ränta vid ett tillfälle då den verkade helt rimligt mot bakgrund av då befintliga inflationsförväntningar.

Det kan anföras praktiska skäl både för och emot att beakta negativa realräntor. Negativa realräntor är enkla att beakta om man utgår från den skattskyldiges i deklarationen redovisade fordringar och skulder. Är detta belopp positivt, dvs. om fordringarna är större än skulderna erhålls avdrag för årets inflation genom att inflationstakten för året multipliceras med nettofordringarnas belopp. Det kan emellertid också anföras starka förenklingsskäl för att inte beakta dem. Någon uppdelning i realränta och inflationskompensation behöver då inte göras vid lågräntelån. Hela räntan är då inflationskompensation. Räntefria lån medför inte några skatteeffek- ter liksom i nuvarande system. Framför allt möjliggör ett system, där negativa realräntor inte beaktas en definitiv källskatt på räntor vid en proportionell skattesats. Räntebetalaren behöver då inte ha tillgång till några uppgifter om den skattskyldiges inkomst- eller förmögenhetsför- hållanden utan kan dela upp räntan i inflationskompensation och realränta och dra den definitiva källskatten på realräntan.

Möjligheten att beakta negativa realräntor sammanhänger tydligen med vilken modell man väljer för den reala kapitalinkomstbeskattningen.

• Sida 322
•  Original

5.l.2 Modeller för real kapitalinkomstbeskattning

Realbeskattningsutredningens modell till real beskattning innebar att varje intäkt och kostnad beaktades för sig. Det innebar för räntebeskattningens del att varje intäktsränta uppdelades i realränta och inflationskom- pensation, utdelningar betraktades som helt reala och att anskaffnings- värdena på aktier, andelar och fastigheter fick uppräknas för inflation vid avyttringstillfällena. Som nämnts möjliggör ett sådant system vid en enhetlig skattesats en definitiv källskatt på alla löpande intäkter som ränta och utdelningar. Deklarationsförfarandet blir onödigt i dessa fall, vilket medför avsevärda lättnader för den enskilde skattebetalaren och effek- tiviserar skatteuppbörden.

En stor fördel med realbeskattningsutredningens metod är att den gör schabloniseringar överflödiga. Uppdelningen i realränta och inflationskom- pensation kan göras exakt, i varje fall när ett kreditinstitut är låntagare eller långivare, eftersom det i ett datoriserat system inte bereder någon svårighet att beakta att såväl kapital som räntefot kan ha ändrats under året. Fördelen med att undvika schabloner är att dessa alltid ger upphov till vissa möjligheter till skatteflyktstransaktioner. Beräknas inflationskom- pensationen med utgångspunkt från en fordrans storlek vid någon viss tidpunkt, exempelvis ett årsskifte, försöker de skattskyldiga att i görligaste mån öka sina fordringar vid detta tillfälle.

Nettometoden kan man beteckna den metod, som innebär att alla fordringar och skulder slås samman, varefter inflationens inverkan på den skattskyldiges förmögenhetsställning beräknas. Är fordringarna större än skulderna, har den skattskyldige förlorat på inflationen. Värdet av hans nettofordran har minskat genom inflationen. För denna av inflationen förorsakade urholkning av hans sparkapital kompenseras han genom ett avdrag, lämpligen betecknat inflationsavdrag, som uppgår till (den positiva) nettofordran vid beskattningsårets slut multiplicerad med årets inflation (lämpligen betecknat inflationstalet). Föreligger å andra sidan en nettos- kuld, beskattas den vinst han gör genom inflationen, lämpligen betecknad som inflationsvinst. Den uppgår till nettoskulden vid beskattningsårets slut, multiplicerad med årets inflation.

Rent principiellt kan den invändningen riktas mot metoden att den strider mot kontantprincipen. Inflationsvinsten är ju inte tillgänglig för lyftning vid den tidpunkt då den beräknas. Vidare innebär metoden en viss schablonisering, eftersom inflationstalet beräknas på nettofordran vid årsskiftet.

Det är emellertid möjligt att invändningarna mot metoden inte är så allvarliga. Spridningen av billiga miniräknare underlättar multiplikationen för de skattskyldiga. Även om de skattskyldiga får ett intresse av att öka sina fordringar inför ett årsskifte för att öka sitt inflationsavdrag motverkas det att en annan skattskyldig därigenom ökar sina skulder. Ju enhetligare beskattningen blir, ju mindre skatteplaneringsvinster är möjliga. En propor- tionell skattesats är här till stor hjälp.

Enligt förutsättningarna för denna utredning skall alla kapitalinkomster hänföras till en och samma förvärvskälla. Inflationsavdrag resp. in-

• Sida 323
•  Original

flationsvinst skall dock ej beräknas på den i förvärvskällan nedlagda nettoförmögenheten utan endast på nettot av sådana tillgångar, som skall bli föremål för inflationskorrigering. Det är då fråga om nominellt beskattade lån. Aktieutdelningar skall exempelvis inte bli föremål för någon löpande inflationskorrigering. Hela utdelningen betraktas som real och inflationskorrigeringen sker i stället i princip vid avyttringen av aktier genom uppräkning av anskaffningsvärdet. Reala fordringar och reala lån bör också hållas utanför den årliga inflationskompensationen. På dem sker ju inga inflationsförluster eller inflationsvinster. Metoden kan illustreras med följande exempel.

Pensionären Andersson har 100.000 kr på banken och ett lån från en syster på 40.000. Han har under året lyft 7.000 i utdelning. Bankräntan antas vara 8 %, räntan på lånet från system 5 % och inflationen 6 %. I inkomstkällan kapitalinkomst (namnet valt för att markera att det är frågan om den nya sammanslagna inkomstkällan) skall han följaktligen deklarera:

Intäkter Ränta 8.000 Utdelning 7.000 Summa 15.000 Kostnader

Ränta 2.000 Inflationsavdrag 6 % av (100.000-40.000) 3.600 Nettoinkomst 9.400

Kvotdelsmetoden innebär att nettoinkomsten i förvärvskällan kapital- inkomst multipliceras med ett visst bråktal eller procentsats för att få fram den skattepliktiga nettoinkomsten. Metoden skisserades ursprungligen i det socialdemokratiska samrådsmaterialet (Enklare skatter för rättvisa och tillväxt - en idéskiss), där procentsatsen 50 % försöksvis framfördes. Är nettoinkomsten i förvärvskällan 40.000, skall således 20.000 upptas till beskattning.

Kvotdelsmetoden kan men behöver inte vara real. Real är den om kvoten beräknas så att uppdelningen (om än schablonmässigt) sker i en real del och en inflationskompensationsdel. Om så inte är fallet är metoden inte real, även om den kan ge ett resultat som ligger närmare vad som åstadkommits med en real metod än nuvarande system.

En real kvotdelsmetod innebär att alla intäkter före beräkningen av den skattepliktiga delen upptas ojusterade för inflationen. Realisationsvinster på fast egendom måste således beräknas nominellt, vilket inte medför några problem. Däremot innebär det att nya principer måste införas för beräkning av schablonintäkt på egnahem. Beräkningsmetoden är där f.n. real, eftersom utgångspunkten för intäktsberäkningen är taxeringsvärdet. Den enklaste lösningen på det problemet är emellertid att ersätta inkomstbeskattningen av egnahem med fastighetsskatt. Den är visserligen inte relaterad till den enskilde skattebetalarens skatteförmåga utan verkar

• Sida 324
•  Original

på samma sätt som en proportionell skattesats i kombination med en proportionell schablon.

Däremot erbjuder utdelningsbeskattningen vissa problem. Kvot- delsmetoden innebär att även de löpande utdelningarna uppdelas i en real del och en inflationskompensationsdel (nominalräntesynsättet, se avsnitt 3.1). Det innebär att inflationen beskattas vid den löpande beskattningen. Om inflationen beaktats vid utdelningsbeskattningen innebär det en dubbel inflationskompensation, om den också beaktas vid aktievinstbeskattningen. Antingen utdelningarna eller aktievinsterna måste således hållas utanför kvotdelsberäkningen. Hålls aktievinsterna ute (dvs. beskattas rent nominellt) innebär det risk för betydande inlåsningseffekter som måste motverkas med speciella åtgärder.

Under alla omständigheter innebär en real kvotdelsmetod en stark schablonisering. Det är särskilt påfallande, när det gäller kapitalvinstbeskat- tningen. Kvoten beräknas ju med utgångspunkt från årets inflation och kan därför ge ett approximativt rimligt resultat, när det gäller löpande intäkter som exempelvis räntor. En kapitalvinst har emellertid uppkommit under många år, även om den realiserats vid en avyttring ett bestämt år. Hänsynstagandet till inflationen bör därför ske med beaktande av inflationen under de olika innehavsåren. Så sker f.n. vid beräkningen av realisationsvinst på fastigheter. Kvotdelsmetoden innebär att årets inflation används för att justera resultatet för varje år under innehavstiden. Det kan medföra en betydande överkompensation för de skattskyldiga om årets inflation är högre än den historiska inflationen. Är förhållandet det motsatta leder metoden till underkompensation.

Ett annat besvärande problem med kvotdelsmetoden ligger i att den kan sägas vara avpassad för att ge ett rimligt resultat vid normala räntor. Är inflationen 4 % och den normala räntan 10 % är en skattefri resp. ej avdragsgill kvot på 40% rimlig just för denna normala ränta. Men om räntan är 25 % ? Då innebär ju metoden att 10 % blir skattefritt, fastän 4 % varit tillräckligt för att kompensera för inflationen. De andra metoderna innebär att sedan en korrigering skett som motsvarar in- flationen, blir överskjutande belopp helt och fullt skattepliktigt. Det innebär att kvotmetoden medför ett starkt incitament för de skattskyldiga att försöka omvandla sina inkomster som ej omfattas av kvotmetoden till sådana, som omfattas av den, exempelvis arbetsinkomster till ränta eller utdelning. Problemet blir särskilt besvärligt när det gäller ägare av fåmansföretag, se närmare avsnitt 5.4.

De olika metoderna för real justering kommer att diskuteras ur olika aspekter i denna utredning. Utvärderingen sker i avslutningskapitlet ( kap. 8).

5.2.l Nuvarande regler

Fastighet som är inrättad åt en familj eller två familjer beskattas enligt 24 ä 2 mom. KL enligt schablon. Det innebär att som skattepliktig intäkt

• Sida 325
•  Original

skall upptas en viss procentsats av fastighetens taxeringsvärde, nämligen den del som ligger i intervallet

0 - 450 000 2 % 450 000 - 600 000 4 % 600 000 - 750 000 6 % 750 000 - 8 %.

Från den på det sättet beräknade schablonintäkten medges avdrag endast för tomträttsavgäld och ränta på kapital, som nedlagts i fastigheten. Det spelar ingen roll om skulden intecknats i fastigheten eller ej. Fråga är endast om kapitalet använts för detta ändamål.

Schablonregeln används inte bara för fastigheter, som används för permanentboende. Även fritidshus beskattas enligt schablon. Vid uthyrning gäller dock särskilda regler för fritidshus.

Villaschablonen infördes genom lagstiftning 1953 av förenklingsskäl. Härigenom befriades taxeringsnämnderna från att ta ställning till ett oändligt antal yrkanden om reparationskostnadsavdrag.

Ursprungligen var schablonen 3 % av taxeringsvärdet, vilket då motsvarade inlåningsränta på bank. Genom att avdrag medgavs för skuldräntor blev det i fastigheten investerade egna kapitalet beskattat. Fastighetsinvesteringar blev därigenom i princip beskattade som av- kastningsgivande investeringar. Det spelade skattemässigt ingen roll om den skattskyldige hade sitt kapital placerat på en bankbok eller i en fastighet.

Den ursprungliga enkla och principiellt genomtänkta konstruktionen har sedermera ändrats ett antal gånger. Schablonräntesatsen sänktes, när taxeringsvärdena ökades efter en allmän fastighetstaxering. När sedan inflationstakten ökade och räntorna därmed steg, kom många fastigheter att visa underskott. Dessa var då möjliga att dra av som allmänt avdrag. Då man emellertid inte ville medge ägarna av de dyraste villorna fördelen av fullt underskottsavdrag infördes den progressiva skalan. Beloppsgränser- na har sedermera ändrats.

Även bostadsrätter beskattas enligt schablon. Det är emellertid föreningen och inte delägarna som beskattas. Bostadsrättsinnehavarna beskattas endast vid en längre uthyrning av bostadsrätten. Eftersom bostadsrättsföreningen och bostadsrättsinnehavarna är olika skattesubjekt kan delägarna inte utnyttja ett underskott hos föreningen. Det har därför inte ansetts finnas något behov av att göra schablonen progressiv. Det är emellertid möjligt för delägarna att hålla skuldsättningen i föreningen låg genom att själva ikläda sig betydande skulder. Det har i praxis ansetts att räntorna på dessa personliga lån är fullt avdragsgilla.

5.2.2. Real bostadsbeskattning

Ett realt system innebär för bostadsbeskattningens del en återgång till de ursprungliga principerna. Som intäkt upptas en bestämd procentsats, som bör motsvara realräntan i ett längre perspektiv. Avdrag medges för realräntan. Härigenom blir det i fastigheten investerade egna kapitalet

• Sida 326
•  Original

beskattat på samma sätt som en bankplacering, dvs. endast realräntan beskattas. Eftersom fastighetsägarna inte uppnår några fördelar genom inflationen är det inte motiverat med någon progressiv schablon.

Om beskattningen är både enhetlig och real kan skatten debiteras de skattskyldiga direkt utan deklaration. I Enhetlig inkomstskatt föreslogs en proportionell skatteinsats på 50 % på kapitalinkomst. Vid en schablon- intäkt på två procent blir skatten alltid 1 % av taxeringsvärdet. Denna skatt kan debiteras av skattemyndigheterna med utgångspunkt från taxerings- värdena.

Skall bostadsrättsinnehavarna beskattas efter samma principer som villaägarna erfordras en taxering av de olika lägenheterna och att bostadsrättsinnehavarna beskattas för detta taxeringsvärde. Föreningarna kan då befrias från skatt.

5.2.3. Fördelning av räntekostnader på bostadslån och andra län

Som inledningsvis angivits har en konsekvent real kapitalinkomst- beskattning framför allt ansetts vara ett problem för villaägare. Liksom varje annan begränsning av nuvarande ränteavdragsrätt medför den en likviditetsbelastning för den skattskyldige. Denna hade i och för sig kunnat undvikas med reallån. Av olika anledningar har det emellertid antagits att denna låneform inte skulle uppskattas av alla låntagare. Jag skall därför här diskutera möjligheten av att medge villaägare och bostadsrättsinnehavare avdrag för hela den nominella räntan på bostadslån inom ramen för ett i övrigt realt system.

Motiveringen för en sådan särbehandling av bostadslån skulle då vara att boendekostnaderna under alla omständigheter är så stora i Sverige att det inte kan begäras att någon - i varje fall under de första åren - skall kunna bära dem utan samhälleligt stöd. Under alla omständigheter kan det sägas, att ett sådant synsätt förelegat under relativt lång tid och därför kan sägas vara väl etablerat.

I och för sig andra former av bostadsstöd diskuteras. Det vore exempelvis tänkbart att ersätta avdragsrätten för nominella räntor på bostadslån med räntesubventioner. Fördelen med en sådan ordning skall inte underskattas. Den skulle innebära möjligheten att införa ett konsek- vent uppbyggt, hållbart skattesystem. Den rent administrativa förenkling som en sådan reform skulle innebära på skattesidan går dock till stor del förlorad genom den ökade komplexitet som skulle uppstå på lånesidan. Räntesubventioner skulle i ett sådant system inte begränsas till att (i huvudsak) omfatta statliga lån till nybyggda hus. Subventionerna måste då utgå till alla län, oberoende av om fastigheten var gammal eller ny. Den prövning, som måste ske, blir i princip av samma slag, som måste ske vid taxeringen om man väljer metoden med en fördelaktigare skattemässig behandling av bostadslån. Administrativt blir effekten att prövningen flyttas från taxeringsnämnderna till länsbostadsnämnderna.

För en särbehandling vid beskattningen av bostadslån talar dessutom den omständigheten att en sådan förekommer på andra håll. Jag har här tidigare refererat reglerna på Island och i Finland och de ursprungligen

• Sida 327
•  Original

föreslagna reglerna i USA (Treasury I). Även den slutligen genomförda skattereformen i USA har kommit att innebära att villalån (permanent residence interest) behandlas förmånligare än andra län.

För räntor på lån, nedlagda i det hem den skattskyldige permanent bebor (first home) och ytterligare ett hem (second home) medges full avdragsrätt. För andra räntor föreligger ingen avdragsrätt eller en endast begränsad avdragsrätt. Räntor på lån som upptagits för att förvärva avkastningsgivande tillgångar som aktier är avdragsgilla upp till brut- tointäktens storlek. Underskott får således ej uppkomma. För övriga räntor föreligger över huvud taget ingen avdragsrätt. Det medför således att räntan på ett lån, som inte kvalificerar som villalån inte alls är avdragsgill. Räntan på ett lån, nedlagd i ett tredje hem är således inte alls avdragsgill. I USA har Internal Revenue Service nyligen utgivit anvisningar för hur räntorna skall fördelas på de olika tillgångarna. Reglerna är mycket komplicerade. Man bör dock komma ihåg att dessa anvisningar avser fördelningen på tre olika lånetyper medan i Sverige fördelningen endast skulle behöva ske på normala lån (med avdragsrätt för realräntan) och villalån.

När det gäller villalån är grundprincipen i USA att lånet skall vara intecknat i (secured by) fastigheten enligt lagstiftningen i den delstat, där fastigheten ligger. Det innebär således att avdragsrätt inte föreligger för räntor, som inte är intecknade. Det lär i stor utsträckning vara fallet med utlänningar, bosatta i USA. Dessa lär i stor utsträckning ha upptagit personliga lån i sina hemländer. Det kan således konstateras, att det inte är avgörande, vad de upplånade medlen faktiskt använts till utan endast om de är intecknade i en fastighet, som kan betecknas som den skat- tskyldiges first eller second home. Uttrycket "secured by" är avsevärt vidare än intecknad. Det avser således att hemmet använts som säkerhet för krediten på ett sätt som är förenligt med lagstiftningen i ifrågavarande delstat.

Redan i förarbetena uttalades att om lånen i det kvalificerade hemmet ökades det också skulle vara möjligt att öka ränteavdragsrätten under förutsättning av att fastigheten tillförts något genom en om- eller tillbyggnad. Däremot skulle inte en värdeökning genom värdestegring som belånades kvalificera för avdrag.

Avgränsningsproblemet mellan egnahemslån och andra lån är desamma oberoende av vilken real metod som används. Frågan är hur egnahems- lånen skall särskiljas från andra lån.

Problemet att skilja räntor på lån nedlagda i fastighet från andra lån är dock inte helt okända i svensk skattelagstiftning. Kommunalskattelagen innehåller en särskild paragraf om fördelning av kostnadsräntor.

44 & Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar.

• Sida 328
•  Original

Enligt tidigare gällande regler skulle en fastighet beskattas i den kommun den var belägen. Ett underskott kunde således inte vid den kommunala beskattningen överföras till annan kommun. Det innebar, att ett underskott på fritidsfastighet belägen i annan kommun än hemortskom- munen gick förlorat. Den skattskydlige hade således ett starkt intresse av att en låneränta inte hänfördes till fritidsfastigheten utan till inkomstslaget kapital. För underskott i inkomstslaget kapital medgavs avdrag i hemorts- kommunen.

Frågan om fördelningen av räntekostnaderna har prövats i ett intressant rättsfall.

RÅ 1981 1:66. Sven H med Luleå som hemortskommun yrkade i sin självdeklaration 1985 avdrag för en låneränta på 15.965 kr i inkomstslaget kapital. Som säkerhet för lånet hade en inteckning lämnats i fastigheten Grängshammar 1:8 i Säters kommun. Lånet hade inte lagts ned i fastigheten.

TN flyttade underskottet till inkomstslaget annan fastighet. Avdrag för underskottet medgavs endast vid den statliga taxeringen.

LSR biföll H:s besvär och fann att det inte mot H:s bestridande var visat att lånet nedlagts i fastigheten.

KR ansåg att H inte visat i vilken förvärvskälla medlen nedlagts. Låneräntan skulle därför i enlighet med 44 & KL proportioneras på H:s tillgångar. Underskottet i kapital blev då 12.417 kr i stället för 16.382 enl. deklarationen.

RR ansåg att 44 & KL endast skulle användas, då det var omöjligt att avgöra om en ränta rent objektivt var att hänföra till den ena eller den andra förvärvskällan. H har ur skattesynpunkt "haft intresse av att inte lägga ned de upplånade medlen i fastigheten". Han har "haft egna medel till bestridande av kostnaderna för inköp samt reparation och ombyggnad av fastigheten. Hans påstående att de upplånade medlen använts för andra ändamål bör därför tagas för gott och detta oavsett att medlen upplånats mot säkerhet i fastigheten".

RÅ81 1:66 är intressant på flera sätt. Det kan noteras att RR anser att en skattskyldig naturligen handlar på det skattemässigt mest gynnsamma sättet. Huvudfrågan i fallet är emellertid fördelningen av räntekostnaderna. I fallet använder sig de olika domstolarna av tre olika metoder. Jag betecknar dessa metoder säkerhetsmetoden, proportioneringsmetoden och den faktiska metoden. Så vitt jag kan bedöma är det de tre metoder, som kommer till användning vid fördelning av räntekostnader såväl i Sverige som utomlands.

Säkerhetsmetoden innebär att avdrag medges för räntekostnader om fastigheten använts som säkerhet för lånet. Metoden tillämpades av TN i RÅ81 1:66. Den används också enl. AGL, när frågan är vilka skulder som får dras av från en fastighet, för vilken utländskt dödsbo är inskränkt skattskyldigt i Sverige. Det är också den grundläggande principen i USA efter skattereformen.

• Sida 329
•  Original

Metoden innebär således att det inte spelar någon roll vad lånet faktiskt använts till. Metodens fördel är att den är enkel från bevissynpunkt.

Som metod att avgränsa fullt avdragsgilla räntor från andra räntor har den emellertid vissa brister. Det är naturligtvis önskvärt att behandla även andra boendeformer lika. Även bostadsrättsinnehavare bör kunna få förmånen av full avdragsrätt. Då bostadsrätten är lös egendom kan inteckning inte medges. Det är emellertid möjligt att använda bostadsrätten som säkerhet på annat sätt. Frågan är emellertid om lån med bostadsrätt som säkerhet kan medges i samma utsträckning som lån för vilken inteck- ningssäkerhet i fastighet lämnats. Här föreligger således risk för olika behandling.

En annan brist är att säkerhetsmetoden innebär att förmånen av fulla ränteavdrag alltid medges oberoende av om vederbörande behöver lånet från bostadssynpunkt. En ung familj förvärvar kanske en villa med hög belåning. Ränta och amorteringar utgör en stor belastning på famil- jeekonomin. När åren går minskar skulden genom amorteringar. Samtidigt stiger villan i värde (i löpande kronor räknat). Föräldrarna kanske bor ensamma kvar sedan barnen flyttat ut. I det fallet innebär metoden att föräldrarna kan mobilisera det växande låneutrymmet i fastigheten genom nya lån med privilegierad räntebeskattning och använda pengarna till konsumtion. Så är det visserligen idag, men situationen ändras om avdrags- rätten begränsas för övriga lån.

Om säkerhetsmetoden förses med olika begränsningar, t.ex. att fulla ränteavdrag inte medges för nybelåning i fastigheten om lånen inte används till investeringar i fastigheten, blir den komplicerad. Eftersom dess enkelhet är främsta merit, försvagar sådana tillägg argumenten för metoden.

Proportioneringsmetoden är som nämnts den metod, som enl. 44 & KL skall användas om det inte är möjligt att utreda hur lånet verkligen använts. I fallet RÅ81 1:66 tillämpades den av KL. Metoden innebär att skulderna proportioneras på den skattskyldiges tillgångar, oberoende av vad medlen verkligen använts till.

Metoden har fördelen att vara relativt enkel från bevissynpunkt. Även denna metod medför nackdelen att en värdestegring på fastigheten, som är större än värdestegringen på den skattskyldiges övriga tillgångar, ökar de fullt avdragsgilla räntekostnaderna. Vidare medför metoden variationer i avdragsrätten olika år, i varje fall om varje år skall bedömas för sig.

Metoden medför vissa problem, när det gäller rena konsumtionslån. De kommer också att ge rätt till fulla avdrag, om än inte i samma utsträckning som enligt säkerhetsmetoden. Antag att en skattskyldig köpt en villa för 500.000 kr, belånad till 400.000. Han har också aktier, värda 300.000 kr. Han har således tillgångar på totalt 800.000 kr och skulder på 400.000 kr. Enligt proportioneringsmetoden faller således 5/8 av skulden på 400.000, dvs. 250.000 kr på villan. Om den skattskyldige nu lånar 80.000 och konsumerar dem, ökar hans skulder till 480.000 kr. Proportionerings- metoden innebär att 5/8 av denna skuld, dvs. 300.000 kr anses falla på villan och ger upphov till full ränteavdragsrätt.

Faktisk metod är den huvudmetod som använts i Sverige. Dess fördel är att den motsvarar verkligheten. Ivårt fall skulle den betyda, att full

• Sida 330
•  Original

avdragsrätt endast medgavs för boendelån och inte för andra lån. Dess nackdel är de svårigheter det medför i det enskilda fallet att avgöra vad ett lån verkligen använts till, att "spåra" medlen (eng. tracing). Metoden måste för att vara användbar kompletteras med vissa hjälpregler.

En central fråga för hur pass lätthanterad metoden blir är hur övergången till det nya systemet skall ske. Som nämndes i redogörelsen för Island, där räntor på boendelån också erhållit en förmånlig behandling, utgick man från att lånens klassificering vid den sista deklarationen före övergången var riktig. Det finns i Sverige inte någon anledning att anta att de skattskyldiga skulle ha hänfört sina lån till annan fastighet i otillbörlig utsträckning. Ivart fall när det gäller fritidshus är det sannolikt tvärtom, eftersom ett underskott vid den kommunala taxeringen i utbokommunen inte kunnat utnyttjas i hemortskommunen. Sedan är det en annan fråga om också fritidslån bör skattemässigt gynnas. Det finns således all anledning att även i Sverige antingen föreskriva att tidigare klassificering varit riktig eller låta det vara en stark presumtion.

Det är en grundläggande svensk taxeringsprincip, att varje beskatt- ningsår bedöms för sig. När den skattskyldige t.ex. yrkar ett förlustavdrag är han inte bunden vid förlustårets beräkning. Avgörande är i stället den utredning han anför för det år han yrkar förlustavdrag. Det skulle dock utan tvekan vara en fördel vid taxeringsarbetet, om man när det gäller boendelån kunde låta låneårets klassificering av lånet vara bindande för framtiden. Man skulle då inte behöva ta upp frågan senare år. I ett system, där avdragsrätten för lån begränsas till det realt riktiga, utgör avdrag för hela den nominella räntan en betydande skatteförmån för den skat- tskyldige. Det är därför inte orimligt att bevisbördan också åvilar den skattskyldige. Redan av normalt tillämpade principer följer, att den skattskyldige måste kunna göra sannolikt att förutsättningarna för ett yrkat avdrag är uppfyllda. RR ansåg exempelvis i det refererade fallet RÅ81 1:66 att den skattskyldiges påstående skulle godtas, då det verkade sannolikt. Det kan knappast anses som stötande att gå något längre, när det gäller den fördelaktiga avdragsrätten för boendelån och kräva att den skat- tskyldige direkt visar att lånet nedlagts i fastigheten. En sådan bevisning kan anses föreligga om den skattskyldige med kvitton kan visa kostnaderna för fastigheten eller en eventuell om— eller tillbyggnad. Kvittona måste då minst uppgå till det lånade beloppet.

Det innebär naturligtvis en komplikation av deklarationsförfarandet och taxeringsarbetet att en prövning skall behöva ske av frågan om ett lån kan betraktas som ett skatteprivilegierat villalån. Om man på här diskuterat sätt undviker att frågan kan tas upp årligen, blir det emellertid inte fråga om så många år, då prövning måste ske.

Det finns knappast någon anledning för mig att i detta sammanhang ta ställning till hur många fastigheter som bör medföra rätt till gynnade boendelån. I USA gäller skatteförmånen två hem, i Finland endast det hem, där den skattskyldige är skriven. Denna fråga bör avgöras utifrån bostadspolitiska och fritidspolitiska värderingar. Ur rent teknisk synvinkel kan dock sägas, att det knappast föreligger några problem att avgränsa de

• Sida 331
•  Original

privilegierade lånen till lån på sådan fastighet, där den skattskyldige är skriven. Det är ju ett faktum, som lätt kan styrkas.

Det synes således vara möjligt att under vissa förutsättningar åstadko- mma en särbehandling av boendelånen enligt vilka avdrag ges för hela den nominella räntan på dem även om kapitalinkomstbeskattningen i övrigt är real. Av här diskuterade tekniska metoder synes den faktiska metoden vara klart överlägsen. En särbehandling innebär dock ett visst merarbete för de skattskyldiga och skattemyndigheterna. Det verkar dock möjligt att begränsa detta merarbete genom vissa kompletterande regler.

Till vissa internationellt-skatterättsliga frågor i sammanhanget åter- kommer jag i ett senare kapitel.

5.3.1. Aktievinstbeskattningens syften

Realisationsvinstbeskattningen på aktier är idag mycket komplicerad. Komplikationerna består framför allt i att den skattskyldige och skattemyn- digheterna kan tvingas göra ett stort antal räkneoperationer för att åstadkomma ett resultat i enlighet med lagstiftningen och att den skattskyldige tvingas spara och hålla reda på alla gamla avräkningsnotor. Lagregleringen kan inte heller sägas vara uttryck för någon genomtänkt konsekvent princip. Rättsläget f.n. är avyttringar av aktier som innehavts i mindre än två är, yngre aktier, beskattas fullt medan vid avyttringar av aktier, som innehavts i mer än två år, äldre aktier 40 % av realisations- vinsten är skattepliktig. Indexuppräkning av anskaffnings- värdena är inte tillåten. Inflationen kan möjligen sägas ha varit ett argument för att inte beskatta hela realisationsvinsten på äldre aktier. Det är emellertid i så fall en utomordentligt grov approximation av inflationen. Trots att den grundläggande beskattningsprincipen inte återspeglar verkligheten är emellertid reglerna för beräkning av den skattepliktiga realisationsvinsten mycket noggranna. För äldre aktier tillämpas den s.k. genomsnittsmetoden, vilken innebär att ett genomsnittligt anskaffningspris skall beräknas för varje aktie av samma slag vid varje transaktion. Det gäller även vid avyttringar av teckningsrätter och delbevis. Även vid en sådan måste beräknas hur stor del av anskaffningsvärdet som faller på den avyttrade teckningsrätten eller delbeviset. I realiteten kommer därför alternativa schablonregler för beräkning av anskaffningsvärdet till stor del till användning.

Det är uppenbart att den reala beskattningsprincipen verkar synnerligen komplicerad, när den appliceras på en vinstberäkning, som redan är krånglig. Det finns därför anledning att diskutera vilka alternativ som kan finnas.

5.3.2. Saldometoden

Den danska selskabsskattekommissionen (Betaenkning om beskatning af aktieavancer. Betaenkning nr 856/1978) utredde en gång möjligheten av

• Sida 332
•  Original

att aktiebeskattningen skulle ske enligt en saldometod, bl.a. för att därigenom möjliggöra en real aktievinstbeskattning. Metoden har i Sverige belysts av kapitalvinstkommittén i betänkandet Reavinst Aktier Obliga- tioner (SOU 1986:37). Metoden innebär att varje aktieköp debiteras och varje aktieförsäljning krediteras ett särskilt konto. Någon realisationsvinst- beskattning äger inte rum så länge den utgående balansen (UA) på kontot är positiv. Skulle den bli negativ sätts den lika med 0, varvid antingen ett debetsaldo (vinst) eller ett kreditsaldo(förlust) uppkommer. Vinsten upptas då till beskattning. För förlusten medges avdrag. (För en närmare beskrivning av metoden hänvisas till SOU 1986:37).

Metoden har onekligen ett antal fördelar:

1. Eftersom någon beskattning inte sker så länge UA är positivt ökas aktiemarknadens effektivitet. Den skattskyldige kan sälja och köpa aktier utan några realisationsvinstskatteförorsakade avbränningar.

2. Eftersom beskattning sker först när saldot blivit negativt innebär metoden ett incitament för den skattskydldige att hålla sig kvar på aktiemarknaden. Det underlättar näringslivets försörjning med riskkapital. 3. Varje års ingående balans motsvarar föregående års utgående balans. Skattemyndigheterna tar således ställning till balansens riktighet vid den årliga taxeringen. Några gamla avräkningsnotor behöver inte sparas, vilket är en betydande förenkling. Det kan således konstateras att även för denna metod är det en förutsättning att man vid taxeringen för det aktuella beskattningsåret är bunden av föregående års resultat.

4. Det är enkelt att göra metoden real. Saldot behöver endast uppräknas för årets inflation. Se exempel hämtat ur betaenkning nr 856/1978 i bilagan. Metoden har emellertid också vissa nackdelar. De sammanhänger med en av dess fördelar, nämligen möjligheten att hela tiden skjuta den latenta skatteskulden framför sig.

1. Den medför en fördel för aktieägare i förhållande till andra skattskyl- diga, som åsidosätter likhetsprincipen. Om man i likhet med LO-utredarna vill åstadkomma en omedelbar beskattning av någon del av vinsten, förlorar man avsevärt i enkelhet.

2. Den sista aktieförsäljningen kan drabbas av en hård skatt. En skattskyl- dig kan successivt sälja sitt aktieinnehav utan skattekonsekvenser, så länge han har ett positivt saldo. När den sista delen av aktierna säljs kan den skattepliktiga inkomsten bli nästan lika stor som hela försäljningsintäkten. 3. Metoden medför att beskattning måste ske om den skattskyldige lämnar landet. Annars blir den skattskyldige avlyft hela den latenta skatteskulden. En avflyttning vid utflyttning verkar å andra sidan som en utflyttningsskatt. En sådan anses traditionellt stå i strid med grundläggande västerländska rättsprinciper. Eventuellt skulle det vara möjligt att undvika denna olägenhet genom att utvidga den skattskyldighet, som nu åvilar utflyttade svenskar för realisationsvinster på svenska aktier till att gälla i obegränsad tid. I så fall kunde man vänta med beskattningen tills den blir aktuell enligt vanliga regler. Det blir emellertid relativt komplicerat. För det första måste föreskrivas att inskränkt skattskyldighet omfattar alla aktier som tidigare

• Sida 333
•  Original

omfattats av saldometoden. För det andra måste de flesta svenska dubbelbeskattningsavtal omförhandlas. I allmänhet föreskrivs nu att aktier beskattas i det land, där den skattskyldige har sin hemvist. För det tredje måste det finnas garantier för att det svenska skatteanspråket faktiskt kan realiseras i framtiden, exempelvis genom att någon form av garanti ställs.

Nackdelarna med saldometoden är emellertid på intet sätt förorsakade av om metoden görs real eller ej. Man kan därför säga om saldometoden att om man anser att dess fördelar överväger dess nackdelar, finns det inget hinder att göra den real.

Metoden kan däremot inte — som kapitalvinstkommitten framhåller- användas även för aktier i fåmansföretag. I dessa fall är sambandet mellan rörelsebeskattning och aktievinstbeskattning så starkt att man inte kan tillämpa så radikalt awikande principer för aktievinstbeskattningen.

5.3.3. Skattefrihet för äldre aktier

En utväg, som valts i många länder, bl.a. våra nordiska grannländer, ur aktievinstbeskattningens problem är att helt enkelt göra aktievinster skattefria. Om frågan ses ur rent statsfinansiell synvinkel kan sägas, att inkomstbortfallet kanske inte är så betydande med tanke på att större aktieplacerare ofta har möjlighet att utjämna eventuella realisationsvinster genom försäljningar av förlustaktier. Om en ren saldometod införs kommer möjligheten att skjuta skattebördan framåt medföra att det dröjer länge innan aktievinstbeskattningen ger upphov till några statsinkomster att tala om. En omsättningsskatt på aktier, som vi nu har, är mer statsfinansiellt givande.

Ses frågan däremot ur likhetsprincipens synvinkel ställer den sig annorlunda. Det är svårt att motivera varför en person som gjort en aktievinst på 100.000 kr skall bli obeskattad medan en löntagare blir beskattad för samma inkomst. Dessutom medför varje avsteg från likhetsprincipen kringgåendeproblem. Om aktievinster blir skattefria kom- mer de skattskyldiga att försöka omvandla andra inkomster till aktievinster, för att få dem Obeskattade. Den, som vill sälja sitt hus, skjuter in det i ett aktiebolag och säljer aktierna i stället för huset.

Det speciella med aktievinstbeskattningen ligger i dess samband med bolagsbeskattningen. Om bolagsvinsterna blir effektivt beskattade ändå, minskar skälen för en aktievinstbeskattning. Förutsättningen är då, att man anser att bolagsvinsterna dels skall beskattas effektivt, dels skall beskattas en gång. Frågan om aktievinster skall kunna lämnas skattefria sam- manhänger därför med två frågor:

1. Blir bolagsvinsterna föremål för en effektiv beskattning utan ak- tievinstbeskattning?

2. I vilka fall kan aktiebolagsformen användas för omvandling av andra inkomster till aktievinster. Eftersom skattefrihet inte kan medges i sådana fall, innebär det att ett antal avgränsningsproblem uppkommer mellan skattepliktiga och skattefria aktievinster. Frågan är vilka fall det är. I Enhetlig inkomstskatt föreslogs en effektiv enkelbeskattning av bolagsvinsterna, förlagd till företagssektorn. Samma skattesats skulle

• Sida 334
•  Original

användas i bolagen som för fysiska personer kapitalinkomster. En sådan effektiv beskattning av bolagsvinster minskar avsevärt behovet av en aktievinstbeskattning, eftersom bolagen då inte längre fungerar som skattefria Sparbössor för sina ägare. Behovet minskar ytterligare, när man begränsat ränteavdragsrätten till realräntan och därigenom tagit bort möjligheten till inflationsvinster på belånade aktier. I Enhetlig inkomstskatt ansågs trots detta övervägande skäl tala för en (real) realisationsvinstbe- skattning, eftersom "Windfall gains" kunde uppkomma genom marknadens värdering av aktierna, oberoende av deras substans.

För denna utredning är det obekant hur bolagsbeskattningen kommer att ske. Det synes dock sannolikt att bolagsbeskattningen kommer att utformas på ett sätt, som gör den gynnsammare än beskattningen av fysiska personer, antingen genom konsolideringsmöjligheter eller genom lägre skattesatser. Eventuellt uppvägs dessa fördelar av en bibehållen dubbelbes- kattning av aktieutdelningarna. I en sådan situation är det svårt att inte komplettera utdelningsbeskattningen genom en motsvarande beskattning av aktievinsterna. Eventuellt kan man dock utforma aktievinstbeskattningen på ett mycket schablonmässigt sätt, exempelvis genom en omsättningsskatt på aktier.

Emellertid återstår frågan i vilka fall en realisationsvinstbeskattning under alla omständigheter måste ske med tanke på inkomstbeskattningens utformning i övrigt. Det torde vara fallet med alla fåmansföretag. Om aktievinster på fåmansföretagen inte beskattas, torde effekten bli att betydande arbetsinkomster undgår beskattning. En betydande del av värdet av fåmansföretaget är ofta ett resultat av ägarens arbetsinsatser. Dessa har inte blivit fullt beskattade som rörelseinkomst p.g.a. konsolideringsmöjlig- heter och/eller låga skattesatser. Om vinster på aktier i fåmansföretag inte beskattas, kommer aktiebolagsformen av skatteskäl att väljas för ett mycket stort antal verksamheter, extraknäckbolag o.d. Fåmansföretagen måste vidare beskattas med tanke på realisationsvinstbes- kattningen på fastigheter. Skall realisationsvinster på fastigheter beskattas måste också aktievinster på fastighetsbolag beskattas. En sådan regel finns redan nu i KL. Annars vore det enkelt att undvika realisationsvinstbeskat- tningen på fastigheter genom att skjuta in fastigheterna i ett aktiebolag och sedan sälja aktierna.

Det enda fall, då det inte finns behov av att beskatta fåmansföretags- aktier är strängt taget då deras verksamhet består i förvaltning av egendom som är realisationsskattefri för fysiska personer. I det här tänkta exemplet således i första hand aktier i annat än fåmansbolag.

Som nämnts är realisationsvinster på aktier skattefria efter viss tids innhav i de andra nordiska länderna, i Danmark och Norge tre åroch i Finland fem år. I Danmark avskaffades den tidigare beskattningen 1981. Enligt lov om beskattning af fortjeneste ved afståelse av aktier m.v.(ASL) 4, stk.1 påverkas den skattepliktiga inkomsten inte av en aktievinst, om avyttringen äger rum mer än tre år efter förvärvet. FIFO- metoden tillämas för att avgöra vilka aktier, som sålts. Undantag görs dock för s.k. vaernsaktier, som beskattas även efter treårsgränsen. Som vaernsaktieägare anses aktieägare, som under de senaste fem åren före avyttringen ägt mer

• Sida 335
•  Original

än 25 % av aktiekapitalet eller utövat mer än 50 % av rösträtten, ASL & 4, stk. 2. Även aktier, som innehas av närstående eller bolag, där huvudak- tieägaren eller närstående personer har ett dominerande inflytande medräknas, ASLå 4, stk. 3. Den skattepliktiga vinsten beskattas som "saerlig inkomst". Vinsten minskas med 10 % för varje påbörjat år, som den skattskyldige ägt aktierna utöver tre år. Efter åtta år beskattas således endast halva vinsten. Då upphör avtrappningen. Under en fyraårsperiod kan ett avdrag på 65.000 kr medges, ASL 7 5 stk. 2-3. Beskattning sker, om under ett beskattningsår mer än 1 % eller aktier värda 65.000 kr avyttrats, ASL & 4. stk. 2.

I Norge är realisationsvinster på värdepapper, däribland aktier, i princip skattefria. Från denna princip finns dock en hel del undantag. Viktigast är det fall att en större aktiepost avyttras. Huvudfallet är att minst 45 % av aktierna i bolaget avyttras. Beskattning sker emellertid också vid en avyttring av 30 % om förvärvaren härigenom kommer att äga eller rösta för mer än hälften av aktierna i bolaget. Enligt en särskild lag, lov 99/1971 om gevinstbeskatning ved salg av aksjer, blir en annars skattefri aktievinst skattepliktig om avyttringen sker inom tre år efter förvärvet.

Avgränsningsreglerna mellan skattepliktiga och skattefria aktievinster synes särskilt i Danmark vara ganska intrikata. Sannolikt är det också omöjligt att göra dem alltför enkla, eftersom de då blir lätta att kringgå. De danska reglerna innebär, att om man en gång under en femårsperiod varit fåmansföretagsägare, behåller man denna status. Reglerna tillämpas inte bara vid en samtidig försäljning av hela aktieinnehavet utan också vid en försäljning av relativt små poster. En liknande reglering torde vara nödvändig, om man vill undvika kringgående.

Sammanfattningsvis kan om aktievinstbeskattning i ett realt system sägas: i. Den nuvarande aktievinstbeskattningen är komplicerad. Ett realt system gör den knappast mer komplicerad, men innebär heller ingen förenkling. 2. Saldometoden innebär betydande fördelar ur enkelhets- och effek- tivitetssynvinklar, men medför att den skattskyldige kan skjuta skattebördan framför sig under lång tid. En real vinstberäkning är lätt att kombinera med en saldometod.

3. Skattefrihet för aktievinster efter viss period, exempelvis 2-3 år medför en betydande förenkling och knappast någon förlust av statsintäkter av betydelse. Den medför emellertid att likhetsgrundsatsen sätts åt sidan. Under alla omständigheter kan skattefriheten inte omfatta fåmansföretag, eftersom det skulle medföra en möjlighet att kringgå andra skatteregler. Det synes möjligt att införa regler, som avgränsar fåmansföretagsaktier från övriga aktier. De blir dock inte enkla.

Om företagsbeskattningen blir nominalistisk och fysiska personers kapitalinkomstbeskattning real uppkommer naturligtvis ett antal avgräns-

• Sida 336
•  Original

ningsproblem. Till sin karaktär är de emellertid inte annorlunda än andra fall, då företagsbeskattningen awiker från fysiska personers beskattning.

Man kan räkna med att de skattskyldiga, som har möjlighet att påverka fördelningen av sina tillgångar mellan företagssektorn och hushållssektorn kommer att försöka överföra tillgångar som realisationsvinstbeskattas till hushållssektorn, eftersom de där får fördelen av att indexuppräkna anskaffningsvärdena. Det innebär i princip att fastigheter, bostadsrätter och eventuellt aktier förläggs till hushållssektorn. Det är också fördelaktiga- re att få ränteinkomster beskattade i hushållssektorn, där endast realräntan blir beskattad. Däremot är det fördelaktigare att dra av räntekostnader i företagssektorn, där full avdragsrätt för hela den nominella räntan kan erhållas.

Under alla omständigheter är det nödvändigt att det är klart vilka tillgångar, som skall hänföras till hushållssektorn och vilka som skall hänföras till företagssektorn. När det gäller enskilda firmor innebär det att en och samma fysiska persons tillgångar och skulder måste uppdelas på en näringsverksamhetsdel och en privatdel. Metoder för en sådan uppdelning har utretts grundligt under senare tid i Sverige, först av universitetslektor Erik Haglund i bilaga 2 till betänkandet Real beskattning, sedan av 1980 års företagsskattekommitté i betänkandet Staketmetoden (SOU 1984:70).

I betänkandet Staketmetoden föreslås bl.a. en ny förvärvskälleindelning. All näringsverksamhet som fysisk person bedriver utgör en förvärvskälla, näringsverksamhet. Dit hänförs de nuvarande inkomstslagen jordbruksfas- tighet, annan fastighet (konventionell metod) och rörelse. I ett nytt inkomstslag "Inkomst av eget företag" skall näringsidkaren sedan redovisa sina uttag ur näringsverksamheten. Alla tillgångar, som vid försäljning skall beskattas som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, hamnar utanför staketet, som exempelvis fastigheter. I betänkandet Staketmetod för beskattning av Handelsbolag (SOU 1986:44) föreslår företagsskatte- kommittén att handelsbolag blir eget skattesubjekt och att alla bolagets fastigheter beskattas enligt konventionell metod.

Som nämnts är en real beskattning gynnsammare än en nominalistisk vid realisationsvinstbeskattningen. Det är därför önskvärt att det finns enkla och entydiga regler för vilka fastigheter, som får beskattas enligt en real princip vid realisationsbeskattningen och att dessa regler inte blir beroende av företagsform. En sådan klar princip synes vara att schablonbeskattad fastighet alltid realisationsvinstbeskattas enligt real metod. Om en nominalistisk metod skall tillämpas inom företagssektorn bör schablonbes- kattade fastigheter hänföras till hushållssektorn i största möjliga utsträck- ning. När det gäller enskild firma synes den effekten kunna uppnås på det sätt som föreslagits i SOU 1984:70, dvs. genom att schablonbeskattad fastighet alltid läggs utanför staketet. Samma princip borde tillämpas för handelsbolag. Vad beträffar aktiebolag borde gynnsamma regler skapas för utköp av schablonbeskattad fastighet ur bolaget.

Konventionellt beskattade fastigheter bör däremot hänföras till näringsverksamhet och hamna innanför staketet både om det är fråga om enskild firma, handelsbolag eller aktiebolag, vilket skulle medföra att realisationsvinsterna blir beskattade enligt nominalistisk metod. I samman-

• Sida 337
•  Original

hanget får avgränsningen mellan schablonbeskattad fastighet och konven- tionellt beskattad fastighet ändras så att alla fastigheter inrättade för en eller två personers boende schablonbeskattas.

Vad räntebeskattningen beträffar är det fördelaktigare att få intäkts- räntor behandlade enligt real metod och kostnadsräntor enligt nominalis- tisk. Det förhållandet kommer då sannolikt att leda till försök att hänföra skuldräntor till företagssektorn och intäktsräntor till hushållssektorn. I båda fallen innebär det således en tendens till försvagning av soliditeten i företagssektorn. Det spelar dock roll endast då det gäller aktiebolag, eftersom företagaren annars är personligen ansvarig även för företagets skulder. De för aktiebolagen uppställda reglerna innebär krav på soliditet hos bolaget till borgenärernas skydd. Dessa regler synes vara tillräckliga även ur skattesynvinkel. Det borde m.a.o. vara möjligt att skatterättsligt acceptera den fördelning mellan fåmansaktiebolag och aktieägare, som företagaren själv gör.

Vad enskild firma och handelsbolag beträffar är frågan, om man vid beskattningen skall acceptera den fördelning som näringsidkarna gör. Den omständigheten att vid Staketmetoden alla räntor innanför staketet hänförs till näringsverksamhet och alla räntor utanför staketet till kapitalinkomst säger ju ingenting bestämt om vilka räntor, som skall hamna inom och vilka som skall hamna utanför staketet. Vad kostnadsräntor beträffar kan sägas, att det medför så betydande fördelar för de skattskyldiga att få hänföra dem till näringsverksamhet och därmed dra av hela den nominella räntan att det inte kan anses oskäligt att låta de skattskyldiga få bevis- bördan för att de verkligen nedlagts i näringsverksamheten. Bevisningen torde inte bli alltför svår, eftersom det av bokföringen borde framgå om lånemedlen använts i näringsverksamheten eller ej. Den metod som föreslås här är således i princip densamma som föreslogs beträffande egnahemslån. Vad beträffar intäktsräntor bör det av bokföringen framgå när räntebärande fordringar uppkommit i näringsverksamhet. Uttag ur näringsverksamhet följer bestämda regler enligt Staketmetoden, som synes förhindra att fordringar eller likvida medel överförs utan skattekonsek- venser. Om Staketmetoden införs samtidigt med real beskattning av räntor inom hushållssektorn synes en lämplig utgångspunkt vara att nuvarande räntefördelning är riktig, dock med möjlighet för såväl den skattskyldige som skattemyndigheterna att påvisa att den inte motsvarar de verkliga förhållandena.

Vad aktieutdelningar beträffar förutsätts här att de behandlas lika i hushållssektorn och företagsektorn. Se vidare i nästa kapitel.

All inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet (konventionell metod) och rörelse förutsätts hänförd till företagssektorn och bli föremål för nominalistisk beskattning.

Sammanfattningsvis kan sägas, att det synes möjligt att kombinera en nominalistisk företagsbeskattning och en real beskattning av hushållens kapitalinkomster. Det förutsätter dock att Staketmetoden införs för enskilda firmor och handelsbolag.

• Sida 338
•  Original

6 Utdelningsbeskattningen

Som nämnts diskuterade Realbeskattningsutredningen två tänkbara modeller för en utdelningsbeskattning enligt reala principer, realräntesyn- sättet och nominalräntesynsättet. Realräntesynsättet innebar, att hela utdelningen betraktades som real. Kompensation för inflationen till aktieägaren fick då istället ges vid aktiens avyttring i form av indexup- präkning av anskaffningsvärdet. Nominalräntesynsättet innebar däremot att utdelningen på samma sätt som en nominell ränta delades i två delar, en skattefri inflationskompensationsdel och en skattepliktig real del. Eftersom aktieägaren då kompenserats för inflationen vid den löpande beskattningen fanns ingen anledning till någon indexuppräkning av aktiens anskaf- fningsvärde vid realisationsvinstbeskattningen.

Realbeskattningsutredningen förespråkade för sin del realräntesynsättet, dvs. att betrakta hela utdelningen som real. Skälen för denna ståndpunkt var framför allt tre.

1. Om hela den nominella värdestegringen på aktier beskattas vid en avyttring medför det betydande inlåsningseffekter. Dessa blir avsevärt mindre om endast den reala värdestegringen beskattas.

2. Realbeskattningsutredningen hade föreslagit en real företagsbeskattning. Utdelningen togs således av en vinst som redan var realt beskattad.

3. Om dubbelbeskattningen av bolagsvinster skulle undanröjas genom ett avräkningssystem, ]*avoir fiscal-system, fordrades det att utdelningen var skattepliktig för aktieägaren.

Skäl 2 har för denna utredning mindre tyngd eftersom utgångspunkten varit en nominalistisk företagsbeskattning. De övriga skälen synes dock fortfarande starka. Vad beträffar skäl 3 tycks det ha vunnit i betydelse genom den utformning, som företagsbeskattningen sannolikt kommer att få, dvs. en beskattning med en skattesats som understiger den som används för en stor del av de fysiska personerna.

I Enhetlig inkomstskatt föreslogs att dubbelbeskattningen skulle avskaffas och beskattningen av bolagsvinsterna helt förläggas till bolags- ledet. Det var möjligt därför att ej företagsekonomiskt motiverade avskrivningar avskaffats och skattesatsen för bolag och aktieägare var densamma. I ett system, där bolagsskattesatsen ligger lägre än beskattnin- gen av fysiska personers kapitalinkomster är det nödvändigt att på ett eller annat sätt beskatta utdelningarna i aktieägarens hand för att inte utdelning skall gynnas framför andra möjligheter att ta ut medel ur bolagssektorn. Under sådana förhållanden är det inte möjligt att av hänsyn till inflationen låta en viss del av aktieutdelningen bli obeskattad.

Det gäller att inte blanda samman de korrigeringar av en nominell inkomst, som är nödvändiga för att få ett realt resultat, dels de korrigerin- gar som behövs för att bolagsvinster i aktieägarnas hand skall bli effektivt enkelbeskattade. Jag upprepar inte i detta sammanhang motiveringarna för en enkelbeskattning utan tar önskemålet om enkelbeskattning som givet. Däremot kan det finnas anledning att framhålla, att det är nödvändigt att bolagsvinster inte blir gynnsammare beskattade om de utdelas än om de

• Sida 339
•  Original

uttas som lön. Det skulle kunna innebära att ett stort antal företagare tog ut bolagsvinsten som utdelning. De skulle då bli gynnsammare beskattade än löntagare, vilket stred mot likabehandlingsprincipen. Det skulle också medföra att arbetsgivaravgifter inte betalades, vilket skulle kunna minska företagarens sociala skydd.

Jag skall mot denna bakgrund diskutera de möjligheter till utformning av en real beskattning som tidigare skisserats. Det kan då konstateras att alla metoder som låter utdelningen bli fullt skattepliktig i mottagarens hand medger att dubbelbeskattningen undanröjs genom ett avräkningssystem.

Avräkningssystem finns i ett antal europeiska stater, bl.a. Storbritannien, Frankrike och Västtyskland (ett fullständigt system). Den finländska företagsskattekommissionen har nyligen föreslagit att systemet skall införas i Finland. Det finns således betydande erfarenheter av systemet. Det har i Sverige beskrivits bl.a. i en expertutredning av prof. Hugh J. Ault, utförd för kapitalvinstkommittens räkning "Översikt av principiella och tekniska frågor vid införandet av ett integrerat bolagsbeskattningssystem". (Publicerat i Skatt på vinst och skatt på utdelning. Ds Fi 1984:13.) Jag hänvisar till prof. Aults utredning för en närmare presentation av systemet och nöjer mig i detta sammanhang endast med ett litet exempel.

Antag att bolagsskattesatsen är 30 % och aktieägarens marginalskatt 50 %

Bolagsvinst före skatt 100 Bolagsskatt 30

Utdelning 70 Aktieägarens skattepliktiga inkomst 70 + 30 = 100 Aktieägarens skatt 50 Avräkningsbart belopp 30 Aktieägarens skatt efter avräkning 50 - 30 = 20 Total skatt 30 + 20 = 50

I avsnitt 5.1.2 skisserades tre metoder för real kapitalinkomstbeskattning, ( 1) Realbeskattningsutredningens modell, (2) Nettometoden och (3) Kvotdelsmetoden. Det är lätt att konstatera att realbeskattningsutrednin— gens modell inte påverkar möjligheterna till skatteavräkning. Den innebär ju en uppdelning av varje enskild ränta i en real del och en inflationskom- pensationsdel. Nettometoden innebär att inflationens verkan beaktas genom att ett intlationsavdrag beräknas på (det positiva) nettot av fordringar över skulder. Metoden behöver inte påverka utdelningsbeskat- tningen under förutsättning av att avräkning av erlagd bolagsskatt får ske från skatten på vilken inkomst som helst. I vårt exempel är aktieägarens skattepliktiga utdelning 100 (70 + 30). Är inflationsavdraget så stort att hela inkomsten i inkomstkällan kapital försvinner måste föreskrivas att aktieägaren ändå får avräkna den erlagda bolagsskatten från (30) från sin skatt. Enklast är dock vid nettometoden om utdelningsbeskattningen kan läggas utanför den gemensamma förvärvskällan kapital.

Samma sak gäller i än högre grad vid kvotdelsmetoden. Om inflationens inverkan beräknas som en viss del av nettot av den sammanslagna inkomstkällan kapital innebär det en sammanblandning av den reala

• Sida 340
•  Original

justeringen och den justering som skall ske för dubbelbeskattningens undvikande. När det gäller räntor är justeringen real. När det gäller utdelningar har metoden flera syften. Den kan visserligen även där ses som en real justering. Det innebär då en beskattning enligt nominalräntesyn- sättet med Realbeskattningsutredningens terminologi. I konsekvensens namn skulle det medföra att anskaffningsvärdet på aktier inte fick indexuppräknas vid realisationsvinstbeskattningen. I så fall skulle ingen justering ske för att undvika dubbelbeskattningen utan den skulle helt bli kvar.

Det är naturligtvis inte uteslutet att använda en kvotdelsmetod för att undanröja dubbelbeskattningen. I exemplet har föutsatts en bolagsskatt på 30 % och en marginalskatt för aktieägaren på 50 %. Om 4/7 av den skattepliktiga utdelningen upptas som skattepliktig inkomst för aktieägaren blir den 40. Med 50 % skatt blir skatten 20. Eftersom bolagsskatten var 30 blir den totala skatten 50, dvs. lika stor som aktieägarens skatt varit om bolagsvinsten beskattats enbart hos honom. Men den kvot som bör appliceras för att få ett realt riktigt resultat och den kvot som behövs för att undanröja dubbelbeskattningen är endast i sällsynta slumpfall densamma. Om kvoten i exemplet hade varit 1/2 hade aktieägarens skatt blivit 50 % av 35, dvs. 17,5. Den totala skatten hade då blivit 37,5 (17,5 + 30). I det fallet hade således utdelning blivit ett billigare sätt för en arbetande aktieägare att ta ut medel än lön, vilket av tidigare anförda skäl är högst riskabelt.

Därtill kommer vid kvotdelsmetoden det problem, som påtalades i avsnitt 5.1.2. Om kvotdelsmetoden tillämpas på utdelningsinkomster innebär den att en stor del av mottagen utdelning blir skattefri, även om utdelnin— gen är mycket stor i förhållande till bolagets kapital. Metoden innebär således att det blir mycket frestande för ägare av fåmansbolag att ta ut bolagets vinst i form av utdelning i stället för lön (under förutsättning av att skattebelastningen på löneinkomster är större än på utdelning efter bolagsskatt och skatt på mottagen utdelning). Detta problem kan endast lösas om den skattefria delen blir mycket låg, så låg att bolagsskatt och utdelningsskatt blir minst lika stor som skatten på de högst beskattade arbetsinkomsterna. Det medför i så fall en diskriminering av utdelningsinkomsterna för det stora antalet skattebetalare.

Sammanfattningsvis kan sägas att det föreligger starka skäl att inte undanta någon del av mottagen utdelning från beskattning. Den reala korrigeringen får i stället ske vid aktievinstbeskattningen. Om kvot- delsmetoden används kan det sägas vara helt nödvändigt att den inte omfattar mottagen utdelning.

7 Internationellt — skatterättsliga aspekter

Enligt den interna svenska internationella skatterätten är en i Sverige bosatt person oinskränkt skattskyldig i Sverige. Han är således skattskyldig för räntor, utdelningar, fastighetsinkomster och realisationsvinster. En i

• Sida 341
•  Original

utlandet bosatt person är begränsat skattskyldig i Sverige, vilket innebär att han får betala kupongskatt på utdelning från svenska aktier men inte på från Sverige betald ränta. Den inskränkt skattskyldige får också betala skatt på inkomst av svensk fastighet och realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Under en tioårsperiod får en i Sverige tidigare bosatt person betala realisationsvinstskatt även vid avyttring av svenska aktier. Det svenska skatteanspråket kan dock ha inskränkts genom dubbelbeskat- tningsavtal. Dessa kan endast inskränka, aldrig utvidga, den rätt att beskatta som Sverige kan ha enligt sin interna skatterätt.

Ett realt system medför knappast några internationellt skatterättsliga problem när det är fråga om fysiska personers kapitalinkomstbeskattning. För den i Sverige bosatte innebär en real räntebeskattning en lägre beskattning av inkomsträntor. I vissa dubbelbeskattningsavtal föreskrivs att källstaten har rätt till en viss, normalt till 10 % begränsad källsatt på räntor. Denna skatt läggs då på den nominella bruttoräntan. Sverige skall då avräkna den utländska skatten. Om den svenska skatten efter real justering (uppdelning, inflationsavdrag eller kvotdel) blir så låg att den utländska 10 %-iga skatten inte går att avräkna, har den skattskyldige inte fått full fördel av den reala justeringen. Bästa lösningen på detta eventuellt uppkommande problem är att Sverige vid sina avtalsförhandlingar söker utverka en 0 %-ig källskatt på räntor. Eftersom Sverige inte självt uttar någon källskatt på räntor vore det motiverat helt oberoende av om en real korrigering införs eller ej.

Den omständigheten att Sverige inte uttar någon källskatt på utbetalade räntor medför att en real korrigering inte kan medföra något internationellt — skatterättsligt problem, när det gäller kostnadsräntor.

Vad gäller utdelningar från utlandet kan sägas att'om de blir helt skattepliktiga för aktieägaren kommer det inte att uppstå några inter- nationellt skatterättsliga problem. Om så inte är fallet, exempelvis genom att viss del av utdelningen inte blir skattepliktig genom någon form av kvotdelsmetod kan det medföra att en utländsk kupongskatt inte går att helt avräkna i Sverige.

En real beskattning av realisationsvinster innebär en lägre skatt än en nominalistisk beskattning av realisationsvinster. Det kan tänkas medföra att en i utlandet erlagd realisationsvinstskatt inte blir fullt avräkningsbar i Sverige. Problemet har tidigare inte varit särskilt aktuellt, eftersom många länder inte haft någon realisationsvinstbeskattning. I och med att allt fler länder nu börjar beskatta realisationsvinster kan problemet tänkas uppkomma, särskilt då för svenskägda fritidsfastigheter i utlandet. Det torde dock inte vara så stort. De länder som beräknar vinsterna efter nominalistisk metod, exempelvis USA, har mycket låga skattesatser. Är skattesatserna högre används ofta en real metod eller någon annan form av begränsning.

Vad beträffar utomlands bosatta personer kan konstateras att redan den omständigheten att Sverige inte uttar någon källskatt på från Sverige utbetalade räntor medför att införandet av en real metod blir helt problemfri. Vad beträffar realisationsvinstbeskattningen av svenska fastigheter används redan en real metod (om än ej under de första fyra

• Sida 342
•  Original

åren). För aktievinstbeskattningens del är situationen något svårare att överblicka. Sverige beskattar som nämnts realisationsvinster på aktier för utflyttade under en tioårsperiod enligt sin interna internationella skatterätt. De flesta svenska dubbelbeskattningsavtal hindrar emellertid Sverige att utnyttja denna rätt, eftersom de ger beskattningsrätten till hemviststaten. I några fall har Sverige emellertid fått gehör för en svensk beskattningsrätt, t.ex. i det nordiska avtalet och det nya avtalet med Storbritannien. Om en real beskattning, där hela den reala vinsten tas upp till beskattning är mer kännbar än den nuvarande nominalistiska, där 40 % av vinsten på äldre aktier tas upp till beskattning, beror på inflationstakten. I varje fall kan sägas att de problem, som den svenska beskattningen kan vålla för utflyttade -som exempelvis att den svenska skatten inte kan avräknas fullt ut - inte beror på om real metod används eller ej.

Den stora internationellt - skatterättsliga frågan är om ett avräknings- system skall införas för att undanröja dubbelbeskattningen eller ej. Den frågan sammanhänger inte direkt med frågan om införande av real beskattning. Här har den behandlats ur en speciell aspekt, nämligen hur ett realt system skall utformas så att det inte kommer i konflikt med ett eventuellt avräkningssystem. Det skall dock konstateras, att eftersom ett antal stater tillämpar ett avräkningssystem är såväl problemen som deras lösning väl kända. Problemet är att avräkning i princip endast medges inom landet bosatta aktieägare. Utländska aktieägare blir då diskriminerade på aktiemarknaden. Det är emellertid möjligt att undanröja denna dis- kriminering genom dubbelbeskattningsavtal. Så har exempelvis Frankrike gjort genom det svensk - franska dubbelbeskattningsavtalet. Lösningen består i att Frankrike medger även i Sverige bosatta aktieägare rätt till avräkning av skatt vid utdelning på aktier i franska bolag. Enligt avtalet står emellertid Frankrike inte för hela kostnaden utan den delas mellan Frankrike och Sverige genom att Frankrike medgivits rätten att utta en 15 %-ig i Sverige avräkningsbar källskatt på utdelningen. Tekniken framgår av följande exempel (ur mitt arbete Skatter och kapitalflykt. Stockholm 1972 s. 339)

utdelning 100 F l'avoir fiscal 50 F summa 150 F källskatt 22,5 F

Kostnad för Frankrike således 50 F - 22,5 F = 27,5 F.

En kvotdelsmetod medför inga problem, när det gäller utdelningar som betalas från Sverige eftersom den knappast kan tänkas för andra än oinskränkt skattskyldiga.

8 Slutsatser

För min personliga det anser jag fortfarande att det är bäst om ett realt system tillämpas genomgående och konsekvent. De verkliga förhållandena bör läggas till grund för beskattningen och schabloniseringar undvikas.

• Sida 343
•  Original

Varje avsteg från ett konsekvent system innebär att avgränsningsproblem uppkommer, som ger upphov till en mer komplicerad lagstiftning.

Det är dock bättre att ha en real metod med några avsteg än att inte ha någon real metod alls. I denna utredning har jag diskuterat möjligheterna av att medge full avdragsrätt för hela den nominella räntan på bostadslån i ett i övrigt realt system. Undersökningen utvisar att problemet att avgränsa räntor på bostadslån från övriga räntor uppkommit i fler och fler länder. Någon teoretiskt helt hållbar lösning verkar man inte ha funnit. Däremot synes det vara praktiskt möjligt att göra en tillfredsställande avgränsning. Den bygger då på att den verkliga användningen av låne- medlen läggs till grund för låneräntornas klassificering och att den skattskyldige åläggs bevisbördan för att lånet använts på ett skattemässigt fördelaktigt sätt, dvs. för permanentboende. Metoden blir också enklare om det föreskrivs att ett tidigare års klassificering av räntan inte får ändras.

När det gäller aktievinstbeskattningen har det anförts att en real metod blir komplicerad i kombination med nuvarande aktievinstregler. Det är sant men beror inte på den reala metoden utan på nuvarande aktievinstregler. Den reala metoden medför knappast någon ytterligare komplikation. Med tanke på att starka skäl talar för en förenkling av nuvarande regelsystem har några alternativ undersökts. Saldometoden innebär att den skat- tskyldige inte behöver betala någon skatt så länge han har ett positivt saldo mellan aktieköp och aktieförsäljningar. Metoden är enkel och lätt att kombinera med en real beräkningsmetod. Den medför dock att den skattskyldige kan skjuta beskattningen framför sig i all oändlighet, vilket ger upphov till betänkligheter. Jag har därför diskuterat det alternativ som en fullständig skattefrihet för realisationsvinster på aktier skulle innebära (efter en viss tids innehav). Skattefriheten kan dock ej få omfatta aktier i fåmansföretag eftersom det skulle innebära en möjlighet att omvandla skattepliktiga arbetsinkomster till skattefria realisationsvinster. Det blir då nödvändigt att avgränsa aktier i fåmansföretag från övriga aktier. Erfarenheterna från Danmark och Norge, som beskattar fåmansaktier, men inte andra aktier visar att det är tekniskt möjligt att göra denna avgräns- ning. Såväl saldometoden som metoden med fullständig skattefrihet för äldre aktier synes således tekniskt möjliga att använda. Problemet ligger i att de innebär ett avsteg från principen om likabehandling av alla skattskyldiga.

I utredningen har jag diskuterat olika utformningar av en real metod, som betecknats realbeskattningskommitténs metod, nettometoden och kvotdelsmetoden. Alla de tre diskuterade metoderna har visat sig tekniskt möjliga att använda. När det gäller de två första metoderna är det önskvärt, vid kvotdelsmetoden helt nödvändigt att lägga utdelningsbeskatt- ningen utanför systemet för real korrigering. Samma kvot kan inte användas för att undanröja dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster och åstadkomma en real justering. Vad beträffar kvotdelsmetoden kan också sägas att den innebär en utomordentligt grov schablonisering, framför allt därför att samma kvot används för att beakta den historiska inflationen på realisationsvinster och den aktuella inflationen på löpande räntor.

• Sida 344
•  Original

Det har också visat sig möjligt att använda en real metod för fysiska personers kapitalinkomster och en nominalistisk metod inom företags- sektorn. Det förutsätter dock införandet av en Staketmetod så att företagssektorn klart avgränsas från hushållssektorn. Även vissa andra ändringar visar sig vara nödvändiga.

De internationellt — skatterättsliga förhållandena medför inga problem vid införandet av ett realt system för fysiska personers kapitalinkomstbe—

skattning.

• Sida 345
•  Original

Bilaga 11

Nominalistisk metod för kapital- beskattning

av Sven-Olof Lodin

• Sida 346
•  Original

NOMINALISTISK METOD FÖR ENHETLIG KAPITALBESKATTNING

I.

II.

III.

IV.

INLEDNING

1.

N

2. Inlåsningseffekter (marknadspåverkan, sociala effekter)

3. Symmetri och enhetlighet

4. Samhällsekonomiska effekter (behov av hushållssparande, behov av riskkapital och av neutralitet vid investeringar och finansiering)

Två ytterligare faktorer av lika stor vikt är 5. Enkelhet 6. Robusthet

Försöker man, som i vårt nuvarande system, genom särbehandling av varje typ av kapitalavkastning lösa varje särskilt problem uppstår lätt stora ojämnheter i skatteeffekter som leder till orätt- visa, öppnar möjligheter till skattearbitrage och ger felaktiga incitamentssignaler. Olikheter i behandlingen får allt större genomslag genom finansmarknadernas ökande "kreativitet". På mark- naden kan idag erbjudas finansiella instrument — både på kapitalplacerings- och lånesidan - anpassa- de till olika skattskyldigas behov av förmånligaste skatteeffekt. Kommanditbolag, utdelnings- och vinstbolag, aktiefonder, avkastningsfonder, premie— obligationskonsortier är bara några aktuella former som kortsiktigt utnyttjats för mycket betydande kapitalbelopp i syfte att minimera skatten. Rätt kombination av åtgärder kan utan större problem halvera skattebördan. Att inom ramen för gällande

• Sida 359
•  Original

system för kapitalinkomstbeskattning komma till rätta med dessa problem genom speciallagstiftning är i praktiken ogörligt.

Kvotmetoden är en mycket enkel, eller mera korrekt förenklad, men därmed också grov nominalistisk metod för att åstadkomma en enhetlig och symmetrisk behandling av inkomster och kostnader på ett sätt som också söker beakta övriga viktiga ovan nämnda faktorer.

Enligt kvotmetoden förs all nominell kapitalinkomst samman i en enda förvärvskälla. Från den samlade kapitalinkomsten dras alla nominella kostnader hänförliga till avkastningen och personliga ränte- kostnader. Av det netto som därefter återstår beskattas - vid överskott - en kvotdel av överskot— tet. I allmänhet har man utgått från att hälften skall beskattas, dvs kvoten är 0,5. Utgångspunkten för valet av kvoten 0,5 har varit att relationen mellan realavkastning och totalavkastning i ett långsiktigt historiskt perspektiv ungefär har varit 1:2. Kvoten 0,5 utgör då ett schablonmässigt hänsynstagande till inflationen, varigenom i princip inflationsdelen av avkastningen undantas från beskattning och realavkastningen blir full- beskattad. Den skattepliktiga kvotdelen av över— skottet läggs ihop med övrig inkomst och beskattas därigenom med den marginalskatt som gäller för varje enskild skattskyldig. Är nettot negativt, dvs underskott har uppstått, är enligt samma princip endast samma kvotdel av underskottet avdragsgillt mot andra inkomster. Härigenom kan kvotmetoden vid kvoten 0,5 i praktiken sägas halvera den aktuella skattesatsen på nominella kapitalinkomster och kostnader jämfört med annars tillämplig marginal- skattesats. Detta gäller såväl vid överskott som vid underskott.

• Sida 360
•  Original

För den fortsatta undersökningen krävs som utgångs- punkt en uppfattning om den framtida skatteskalan. Närmast till hands ligger att använda de skattesat— ser 33, 45 och 60%, som anges i den skiss (den socialdemokratiska skatteskissen) vari kvotmetoden ingår. Där anges inte explicit inom vilka inkomst— intervall som de olika skattesatserna skall gälla. Här antas att följande ungefärliga inkomstintervall skall tillämpas:

Taxerad inkomst Statlig inkomst- Statlig o kom-

skatt munal inkomst- skatt O — 100.000 S% 33% 100.000 - 250.000 15% 45% 250.000 — 30% 60%

Denna skatteskala har tagits som utgångspunkt för undersökningen. Resultaten är inte känsliga för smärre justeringar häri.

Den följande undersökningen får ej tas som något ställningstagande till frågan om skatteskala, vilket för övrigt också ligger utanför mitt upp— drag.

• Sida 361
•  Original

SOU 1989:33 Exempel:

A (margsk. 45%) B (margsk. 60%) Inkomst av tjänst 150 t 350 t Ränteinkomster 5 t 0 Utdelning 8 t 4 t Realisations— vinst på aktier 0 10 t Realisations- vinst på fastigh 0 0 Räntekostnader ./.4 t ./.50 t Kapitalavkast - 9 t ./.36 t varav 1/2 skatte- eller avdragsgillt _åLQ ./.18 Taxerad inkomst 154,5 t 332 t

Skatteeffekt av kap.— avkastn/underskott 22,5% 30%

Som empirisk grund för den fortsatta undersökningen ligger framförallt en urvalsundersökning för beskattningsåret 1983 utförd av Riksrevisionsverket (RRV). Undersökningen är unik i det hänseendet att den särredovisar alla typer av realisationsvinster exempelvis aktievinster både för korttidsaktier och s k tvåårsaktier och dessutom omfattar en bruttore— dovisning av de nominella realisationsvinsterna och -förlusterna. Alla resultat är uppdelade på olika inkomstskikt. Dessutom omfattar undersökningen på samma sätt inkomst och underskott av schablontaxe— rade fastigheter och inkomst och underskott av kapital. Härigenom ges för första gången möjlighe- ter till en analys av skattebördans fördelning i relation till de totala nominella inkomsterna och vilka effekterna är av flera olika Specialregler. Även såväl fördelningspolitiska som statsfinan— siella effekter av större reformer av kapitalin- komstbeskattningen går att belysa.

• Sida 362
•  Original

Dessvärre avser undersökningen ett så tidigt år som 1983 varför materialet i viss mån får anses föråld- rat. Det torde ändå ge en bättre uppfattning om de undersökta förhållandena än vad senare mer begrän- sat statistiskt material kan ge. På de punkter senare material har kunnat användas har redovis- ningen också kompletterats härmed. Också i ett annat avseende synes 1983 vara ett inte helt representativt år. Från 1983 trädde 1982 års skattereform i kraft med den s )( avdragsbegräns- ningen, vilket synes ha påverkat de skattskyldigas beteende. Särskilt märks detta beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Ett betydligt större antal ,realisationsvinstbeskattade försälj- ningar av fastigheter och aktier ägde rum än både tidigare och senare år. Antalet skattskyldiga med inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ökade med drygt 50 procent från 1982. De sammanlagda skatte- pliktiga realisationsvinsterna ökade också med ca 50 procent. Av denna anledning kan det vara vansk- ligt att i vissa avseenden dra generella slutsatser av RRVs undersökning avseende 1983.

I det följande skall undersökas hur man i kvotmeto- den bör behandla olika typer av inkomster och i vilken utsträckning kvotmetoden förmår uppfylla de krav som tillsammans kan ställas på en väl funge— rande kapitalbeskattning. Några generella observa— tioner skall göras före behandlingen av de olika inkomstslagen.

l. Enkelhet. Om kvotmetoden kan användas generellt - också vid realisationsvinstbeskattningen - innebär den en långtgående förenkling av skattesys— temet. Om man ej lyckas uppnå långtgående förenk- lingar och en i huvudsak generell tillämpning är kvotmetoden knappast lämplig med hänsyn till dess brist på precision.

• Sida 363
•  Original

2. Robusthet. Robusthet har främst att göra med inflationskänslighet. Kvotmetoden, som är en grov schablon ger vid kvoten 0,5 ett absolut rätt realt resultat endast då realavkastningen uppgår till 50 procent av den totala avkastningen, dvs då infla- tion och realavkastning är lika stora. Detta framhålls ofta som ett normalläge och synes vara i ungefärlig överensstämmelse med en mycket långsik- tig historisk utveckling. På kort och medellång sikt har variationerna dock varit stora. Jämfört med nuvarande- systems nominella delar medför kvotmetoden en riktigare och mer robust beskatt- ningsprincip så fort inflationen överstiger en fjärdedel av den totala nominella avkastningen. Hur den verkar jämfört med nuvarande delvis reala realisationsvinstregler skall behandlas i det följande.

3. Symmetri och enhetlighet. Om kvotmetoden kan användas generellt vid alla typer av kapitalin- komster och kostnader uppnås en enhetlig och symmetrisk kapitalbeskattning. Härmed skulle möjligheterna till skattearbitrage inom den sektorn starkt begränsas. Däremot kan kvotmetoden ge upphov till vissa arbitragemöjligheter genom förvandling av arbetsinkomster till kapitalavkastning om sådan omvandling inte kan förhindras genom särskilda spärregler.

I det följande skall nedanstående områden belysas: 1. Beskattningen av löpande kapitalinkomster och -kostnader, främst-

räntebeskattningen utom vad avser bostadsräntor

2. Bostadsbeskattningen — särskilt effekterna av villaunderskott

• Sida 364
•  Original

3. Realisationsvinstbeskattningen a) Villor b) Bostadsrätter c) Aktier

d) övrig egendom 4. Fåmansbolagsproblemet 5. Hyreshusbeskattningen 6. Gränsdragning mot näringsverksamhet

7. Generella slutsatser a) Enkelhet och robusthet b) Symmetri och enhetlighet c) Effekter på sparande och upplåning d) Avgränsningsproblem

2. Beskattning av inkomst av kapital

Dagens beskattning av inkomst av kapital är rent nominell och innebär tillsammans med inflationen att spararnas ränta efter skatt i allmänhet är negativ. Särskilda skattegynnade sparformer - som allemanssparandet — har införts som stimulansåt- gärd. Effekterna härav på den allmänna sparnivån synes emellertid mycket små. I många fall är det lånade medel som insatts i de gynnade sparformerna. Detta har i allmänhet gett det gynnsammaste utfal— let för insättarna oavsett om fråga är om insätt— ning på allemanskonto eller i allemansfond. Dessa speciella sparformer ger således möjligheter till ett lönsamt skattearbitrage - om än i det lilla - utan att någon positiv samhällsekonomisk effekt uppnås. Erfarenheterna visar att speciella sparsti- mulanser har mycket liten effekt på det samlade sparandet trots att mycket betydande belopp insatts både på allemanskonton och i allemansfonder (1

• Sida 365
•  Original

januari 1988 tillhopa 54 miljarder kr). För när— varande är hushållssparandet negativt med en sparkvot på - 2,8 procent av disponibel inkomst.

Relationen mellan inlåningsränta och inflation redovisas i tabell 2:l. Som framgår har realräntan före skatt under lång tid varit mycket låg eller till och med negativ. Efter skatt har realräntan genomgående varit negativ för den redovisade

perioden.

Införandet av kvotmetoden skulle halvera skattebör- dan på konventionellt bank— och obligationssparan— de. Ändå är det endast undantagsvis under mätperio— den som man härigenom kommer upp till positiv realränta efter skatt. Kvotmetoden kan sägas förbättra bank- och obligationsspararnas situation men torde vid den historiska utvecklingen ändå inte ge full inflationskompensation. Även om kvotmetoden innebär en avsevärd förbättring tyder detta på att kvoten snarast borde sättas lägre än till 0,5, om man ser till den historiska utvecklingen. Andra överväganden kan dock göra detta mindre lämpligt.

Låneräntan är i allmänhet högre än inlånings- och obligationsräntan. Därför slår kvotmetoden bättre historiskt när det gäller skuldräntor än inlånings— räntor. Ändå minskas historiskt sett inte avdrags- effekten lika mycket som vid en helt real beskatt— ning.

Den totala summan av inkomst av kapital 1985 liksom fördelningen av kapitalinkomsterna framgår av

tabell 2:2. Fördelningen mellan olika inkomstgrupper

var jämnare än den allmänna inkomstfördelningen.

De sammanlagda underskottsavdragen under inkomst av kapital uppgick 1985 till ca 10 miljarder kr.

• Sida 366
•  Original

För år 1983 uppgick enligt tabell 2:3 summan nettoinkomst av kapital till knappt 17 miljarder kr och Vunderskotten till nära 7 miljarder kr, dvs drygt 40 procent av inkomstsumman. Underskottsav- dragen har således ökat betydligt mellan 1983 och 1985 både absolut och i relation till summan inkomst av kapital (bortsett från inkomsttagare över 1 miljon; pga urvalstekniken är dock beloppen för denna grupp ej tillförlitliga).

Ser man till fördelningen 1983 mellan olika inkomst- klasser ser man att högre inkomstskikt har en betydligt mindre andel av kapitalinkomsterna än av den sammanräknade inkomsten. Däremot har de betyd- ligt större kapitalunderskott än vad den allmänna inkomstfördelningen indikerar. Inkomsttagare över 200 tkr inkomst har i genomsnitt negativ kapital- inkomst med särskilt i de höga inkomstlägena betydande genomsnittliga underskott. Inkomstskikten under 200 tkr har alla i genomsnitt positiva kapitalinkomster om dock på en låg nivå.

Resultaten indikerar inte oväntat att höginkomst- tagarna har betydande lån - förutom villalånen - vars avkastning i den utsträckning de investerats ej tagit sig uttryck i fullbeskattade kapitalin- komster. Den nuvarande beskattningen av inkomst- slaget kapital är således förmånlig för höginkomst- tagarna. En övergång till kvotmetoden skulle för detta inkomstslag få en stark fördelningseffekt - låginkomsttagarnas positiva kapitalinkomstnetto blir lägre beskattat och höginkomsttagarnas netto- underskott på 606,8 mkr ger mindre skattereduktion. Vid 1983 års inkomstförhållanden motsvarar detta en skatteskärpning med ca 180 milj kr för inkomsttaga- re över 200 000 kr sammanräknad inkomst.

Några speciella tekniska problem för en renodlad behandling enligt kvotmetod uppstår varken beträff-

• Sida 367
•  Original

ande inkomsträntor eller utgiftsräntor. Kvotmetoden kan således användas fullt ut.

Om ränteinkomster beskattas enligt kvotmetoden synes det naturligt att detsamma gäller utdelnings— inkomster för att uppnå en symmetrisk behandling av löpande kapitalinkomster. Frågan om behandlingen av utdelning sammanhänger också med bolagsbeskattning- en och beskattningen av aktievinster.

Ser man till behandlingen av utdelning i marknads- bolag (betr icke-marknadsbolag se avsnitt 5 nedan) torde allmän enighet råda om att den diskrimineran- de dubbelbeskattning som uppstår på avkastningen på aktiekapital om full dubbelbeskattning upprätthålls är negativ ur en rad synvinklar. Flertalet länder har idag långtgående lättnader i dubbelbeskattning- en. I de viktigare jämförelseländerna förekommer i allmänhet ett sammanlagt högsta skatteuttag (bolags- skatt + utdelningsskatt hos mottagaren) på 50 procent eller lägre. Om den svenska bolagsskatte- satsen sänks till 25-30 procent skulle en tillämp- ning av kvotmetoden just ge en sammanlagd skatte— belastning på ca 50 procent i högsta marginalskat— teläget. Man skulle då utan specialarrangemang - annellavdraget kan avskaffas - uppnå den skattebe- lastning som måste anses som ett samhällsekonomiskt acceptabelt högsta tak för den sammanlagda beskatt- ningen av utdelad vinst. Skäl kan snarast åberopas för en lägre skatt. Vid en internationell jämförel- se är den angivna nivån dock fortfarande mycket hög delvis pga lättnaderna i dubbelbeskattningen i de flesta länder men ännu mera pga de betydande marginalskattesänkningar som genomförts och genom— förs i flertalet av våra konkurrensländer.

Ett annat skäl är att 50 procent beskattning av den reala vinsten skulle kräva en lägre skatt på den

• Sida 368
•  Original

nominella vinsten än 50 procent. Behovet att stimulera riskkapitalsatsningen och minska gapet i kostnad mellan egenkapitalanskaffning och upplåning talar också för en lägre sammanlagd skatt. Det finns i vart fall knappast några bärkraftiga skäl att sätta skatten högre. Kvotmetoden passar då väl in för att inte den sammanlagda beskattningen på utdelad vinst skall bli för hög.

Om kvotmetoden används för aktieutdelning blir det lättare att använda kvotmetoden också för aktievins- ter och därmed erhålla en i huvudsak likvärdig behandling av utdelning och realisationsvinst, vilket är viktigt för att skattehänsyn inte i onödan skall styra användningen av bolagens vinst- medel. Den skattefördel som realisationsvinstbe- skattningen innebär genom uppskovet med beskatt- ningen till realisationstidpunkten kvarstår dock, men torde vid lägre skattesatser få mindre betydel- se. Några tekniska problem att använda kvotmetoden

på utdelning finns inte.

3. Bostadsbeskattningen

Genom den nuvarande bostadsbeskattningens utform- ning med en asymmetrisk beskattningsprincip uppstår på grund av bostadsägarnas ränteutgifter mycket stora underskott av framförallt egna hem. De sammanlagda underskotten av egna hem uppgick 1985 till ca 25 miljarder kronor. Överskotten uppgår endast till 2 miljarder kr. Inkomst och underskott i totala tal framgår av tabell 3:l. Ungefär 1,35 miljoner villa- och fritidshusägare av totalt 2,5 miljoner redovisar underskott. Medelavdraget är ca 18.000 kr (medianvärde 15.800 kr). Fördelningen av underskottsavdragen mellan olika inkomstklasser framgår av tabell 3:2.

• Sida 369
•  Original

Underskottens fördelning inom olika inkomstklasser framgår av tabell 3:3. Som synes är spridningen

betydande. Anmärkningsvärt är - även med beaktandet av sprid— ningen - att såväl medel- som medianunderskotten

stannar på ca 35.000 kr även i de högsta inkomst- lägena. Det finns skäl att förmoda att detta snarast är ett utslag av hur lätt det är i dagens system att välja inkomstslag för sina ränteavdrag. Det har sedan. 1982 inte varit "lönsamt" att ha större villaunderskott än 30.000 kr pga begräns— ningen av den fulla kvittningsrätten mot kapital- inkomster. Från 1988 är denna fulla kvittningsrätt helt avskaffad. De stora underskott under inkomst av kapital som ovan redovisats för de högre in- komstskikten torde inrymma en del underskott som egentligen bort vara hänförliga till villor. De stora underskotten visar emellertid också på att bostadsbeskattningen är fundamentalt fel uppbyggd. I stort sett borde inte några större nettounder— skott uppstå utifrån de principer på vilka villa— beskattningen på 1950-ta1et byggdes upp. Schablon— procenten, idag 2 procent, var från början avsedd att motsvara marknadsräntan på långa fastighetslån.

Om man bortser från de övriga förändringar av villabeskattningen som kan ske i samband med en stor inkomstskattereform skulle en full tillämpning av kvotmetoden på villaunderskotten halvera de effektiva totala underskotten från 25 miljarder till 12,5 miljarder under förutsättning att de ej kan kvittas mot andra inkomster inom den nya förvärvskällan av kapital. Detta innebär, även om man beaktar den existerande avdragsbegränsningen (med skatteeffekt 50 procent), en betydande kost- nadsfördyring av boendet - även om villabeskatt- ningen fortfarande skulle få anses förmånlig

• Sida 370
•  Original

jämfört med en fullt real beskattning. Ser man på frågan ur ett internationell perspektiv framstår den nuvarande behandlingen av underskott i Sverige som extremt generös. Även om kvotmetoden skulle införas skulle de svenska avdragsreglerna ändå fortfarande förbli betydligt generösare än i de flesta länder. Endast USA medger full avdragsrätt för bostadsräntor hänförliga till två hus.

Viktigt är i vilken utsträckning införandet av kvotmetoden kommer att innebära betydande likvidi- tetspåfrestningar för villaägarna. Detta kan inte avgöras utan en sammanvägning med de andra föränd- ringar som en skattereform kan innebära, främst förändringen av Skatteskalorna med lägre marginal-

skatter.

En sammanvägning av kvotmetodens effekter och de nya marginalskatter på 33, 45 och 60 procent som ingår i undersökningens förutsättningar presenteras i tabell 3:4 (vissa smärre förändringar av grund- och schablonavdrag ingår också vilket främst påverkar utfallet i inkomstskikt under 100.000 kr). Det skall observeras att tabellen endast redovisar effekterna för skattskyldiga med underskott och utan några kapitalinkomster. Har en skattskyldig kapitalinkomster mot vilka en del av räntekostna- derna kan kvittas blir bilden annorlunda.

Som framgår av tabell 3:4 uppstår inga negativa effekter för några inkomsttagare över 200.000 kr inte ens vid 50.000 underskott (vilket motsvarar ränteutgifter på nära—60.000 kr när effekterna av schablonintäkten inkluderas). För dem med 10.000 kr i underskott uppstår inga negativa effekter för dem över 100.000 kr inkomst. Vid 20.000 kr underskott ligger gränsen vid 150.000 kr för att sedan stiga långsamt. Om man är beredd att bortse från mindre

• Sida 371
•  Original

SOU 1989:33 Bilaga 11 negativa effekter (ca 1.000 kr för låginkomsttagare och .2-000 kr för inkomsttagare över 150.000 kr) medför kvotmetoden påtagliga negativa effekter vid följande kombination av inkomst och underskott.

Undersk. —85 vid Negativa effekter övre ink.gräns för inkomsttagare under Faktiskt

medianvärde

100.000 kr vid undersk. på 10.000 kr el mera 14.000 120.000 kr " " " 20.000 kr " " 17.000 150.000 kr " " " 30.000 kr " " 22.000 170.000 kr " " " 40.000 kr " " 27.000 190.000 kr " " " 50.000 kr " " 30.000

Tar man endast hänsyn till den typiska Villaägaren i de olika inkomstklasserna skulle endast effekter— na för villaägare med inkomst under 100.000 kr behöva inge oro. När det gäller förekomsten av större underskott hos inkomsttagare med låga inkomster torde sådana underskott i allmänhet endast förekomma i familjer med två inkomster eller med inkomster utanför skattesystemet. Emellertid kan det trots dessa förhållanden finnas skäl att söka hitta metoder för att undanröja eller mildra dessa effekter för inkomsttagare i lägre inkomst- skikt - även om det knappast kan komma ifråga att beakta sådana fall där underskotten och därmed bostadskostnaderna måste anses oproportionerligt stora i relation till inkomsten. Även i mellanin- komstlägena blir likviditetspåfrestningarna stora för de inkomsttagare-som relativt nyligen förvärvat sin bostad och därför ådragit sig betydande ränte- kostnader. Också av detta skäl kan det bli nödvän- digt att införa regler för att i vart fall över- gångsvis mildra de negativa likviditetseffekterna för dessa grupper. Det faller dock utanför uppdra-

• Sida 372
•  Original

get för denna utredning att göra den politiska bedömningen. I de högre inkomstskikten finns knappast några likviditetsförsämringar genom skattereformen, inte ens vid mycket höga under-

skottsavdrag.

Ett bidragande skäl till de negativa effekterna för de lägre inkomstklasserna — förutom att en marginalskattesänkning inte kan få samma starka effekt här - är att den nuvarande avdragsbegränsningen inte har någon effekt för underskottsavdragen i dessa skikt. Härigenom blir övergångseffekten av införandet av kvotmetoden betydligt kraftigare i dessa skikt. Detta kan vara ett skäl att i vart fall tillfälligt mildra effekterna i dessa inkomstlägen, även om man härigenom skulle göra ett avsteg från den rena kvotmetoden. Om man anser att det är nödvändigt att — övergångsvis eller permanent — mildra likviditetseffekterna för villaägare i lägre inkomstskikt med stora underskott finns det flera metoder. En möjlighet är att söka lösa problemet inom bostadsfinansieringens ram (ränte— eller amorteringsuppskov) eller via bostadsbidragssyste- met. Man kan också tänka sig system inom ramen för beskattningen och kvotmetoden. Det faller utanför utredningsuppdraget att i detta skede närmare behandla dessa frågor. Exempel på hur man inom kvotmetodens ram skulle kunna lindra likviditets- effekterna ges dock i bilaga 3.

Slutsatsen är att kvotmetoden med ungefär de skatteskalor, som ligger i studiens förutsättning— ar, torde kunna användas på angivet sätt också vid villabeskattningen. De negativa likviditetseffek— terna för många villaägare är mindre än vad som en fullt real beskattning normalt torde medföra. Om det skulle anses önskvärt att för lägre inkomst—

• Sida 373
•  Original

tagare mildra likviditetseffekterna torde möjlig- heter härtill föreligga. Villabeskattningen kan därvid också ingå i den gemensamma förvärvskällan för inkomst av kapital.

Det har ansetts angeläget att undersöka vilka effekterna av kvotmetoden kombinerad med något lägre marginalskatter skulle bli för villaägare med underskott och utan kapitalinkomster. I tabell 3:5 redovisas därför resultatet av en sådan kombination. Följande skatteskala har tillämpats.

Taxerad inkomst statsskatt Inkl kommunalskatt

(30%) 10000—100000 3% 33% 100000-250000 8% 38% 250000- 20% 50%

Som framgår av tabellen får en sådan kombination en obetydlig effekt på den likviditetsförsämring som kvotmetoden kan medföra för låginkomsttagare med underskott. Först för inkomster över 120.000 kr innebär den sammanvägda effekten en viss lindring. I höginkomstskikten innebär den lägre skatteskalan betydande lättnader. En lägre skatteskala av denna typ löser således inte de likviditetsproblem som kvotmetoden medför för låginkomsttagare med större underskott. Härför skulle krävas betydligt större skattesatssänkningar i de lägsta inkomstskikten. Behovet av den typ av justeringsmekanismer som diskuteras ovan och i bilaga 3 kvarstår oförändrat.

3.2 Bostadsrättsbeskattningen

För beskattningen av bostadsrätter är situationen i

princip likartad den för villabeskattningen. Gällande bostadsrättsbeskattning får dock anses något förmånligare än den för villor. Dessutom

• Sida 374
•  Original

torde särskilt vad gäller äldre bostadsrättsinnehav belåning och räntekostnader vara betydligt lägre än för villainnehav. Det är främst under senare år som prisläget på bostadsrätter i storstadsområdena skjutit i höjden. Det saknas tillgänglig statistik för en bedömning av ränteavdragens storlek och fördelning. Införandet av kvotmetoden för bostads- rättsinnehav torde snarast stöta på mindre problem än vid villabeskattningen även om många bostads- rättsinnehavare ådragit sig mycket höga räntekost- nader som återspeglas i form av underskott av kapital. Om det anses politiskt önskvärt torde det vara möjligt att också för bostadsrätter införa motsvarande justering av kvotmetoden som beskrivits för underskott av villa. En sådan ordning medför dock större kontrollproblem än på villasidan. Behovet av en sådan åtgärd torde också vara mindre.

3.3 Sammantagna effekter av villabeskattningen och beskattningen av inkomst av kapital

I tabell 3:6 redovisas för 1983 vad som skulle bli följden om man slog ihop inkomst resp underskott av villa och av kapital till en enda förvärvskälla. Betydande nettounderskott uppkommer i alla inkomst- skikt utom i de allra lägsta. I tabell 3:7, där inkomstskikten för att göra jämförelsen med dagens system lättare också omräknats till 1988 års penningvärde, anges hur inkomsttagarna, den samman- räknade inkomsten och underskotten fördelar sig i procent mellan olika inkomstskikt. Man ser då att de så olika fördelningarna i de två inkomstslagen av underskotten nu i huvudsak har jämnat ut sig. Inkomstskikten 80-160000 kr (i dagens penningvärde 106-213000 kr) har en klart större underskottsandel än andel av de sammanräknade inkomsterna. Detta är knappast förvånande. I dessa skikt återfinns nämligen större delen av de villaboende inkomsttag-

• Sida 375
•  Original

arna — särskilt i de nyare dyrare villabestånden. Också flertalet högre inkomstskikt är överrepresen— terade vad gäller underskotten, men bilden är här mycket ojämnare. Här beror underskotten till stor del på underskotten av kapital. Ser man på inkomst- tagare mellan 200000 kr och 1 milj kr (vi bortser från inkomster över 1 milj kr, då vi har anledning anta att det för den gruppen föreligger allvarliga mätfel) har de 8,5 procent av sammanräknade inkoms— ten och 12 procent av underskotten, dvs relationen l:l,4. Det tyder på att en övergång till kvotmeto— den i huvudsak skulle ha en positiv fördelnings- effekt. Också inkomstskikten 80-160000 kr får vidkännas en större skatteökning än flera andra inkomstgrupper. Just för dessa grupper skulle en justering av kvotmetoden på sätt som anges i bilaga 3 kunna innebära en betydande lättnad.

4. Realisationsvinstbeskattning

4.1 Allmänt

Beskattningen av realisationsvinster medför sär- skilda problem i inkomstbeskattningen, främst förbundna med det faktum att realisationsvinster inte i praktiken utan stora problem kan beskattas förrän vinsten realiseras. Detta medför t ex att inflationsproblemet accentueras genom att flera års inflationseffekter ackumuleras vid försäljnings- tillfället. Därför är realisationsvinstbeskattning- en det första område där en real beskattning brukar vinna inträde.

Om en betydande del av en realiserad vinst går i skatt kan detta medföra en ovilja att realisera vinsten, dvs en inlåsningseffekt uppstår varigenom rörligheten minskar, vilket kan få allvarliga marknadseffekter på t ex fastighets- och aktiemark-

• Sida 376
•  Original

naderna. Därför har man i många länder avstått - helt eller delvis — från att beskatta realisations- vinster. Den nuvarande svenska realisationsvinstbe- skattningen är bland de absolut högsta i världen,

om inte den högsta.

Vid utformningen av realisationsvinstbeskattningen måste såväl inflationseffekten som inlåsnings— och marknadseffekterna beaktas noga. I den nuvarande svenska realisationsvinstbeskattningen har detta lett till en lägre beskattning av realisationsvins- ter än av inkomst av kapital och till olika Specialregler som öppnat betydande möjligheter till skattearbitrage särskilt - men inte bara — i kombination med belåning.

De skattepliktiga realisationsvinsternas fördelning år 1983 mellan olika inkomstskikt framgår av tabell 4:l. Av tabellen framgår inte överraskande att en större andel av inkomsttagarna i högre inkomstskikt har realisationsvinster än i lägre inkomstskikt och att realisationsvinsterna utgör en betydligt större andel av inkomsterna i de högre inkomstskikten. (Värdena för inkomsttagare över 1 milj kr bör ej beaktas pga osäkerhet om materialets riktighet.) Tabell 4:l redovisar endast fördelningen av de skattepliktiga realisationsvinsterna. Emellertid ger RRVs undersökning också möjligheter att belysa de nominella realisationsvinsternas storlek och

fördelningen av dessa.

I tabell 4:2 redovisas en jämförelse mellan skatte- pliktiga och nominella realisationsvinster. Härvid förändras bilden avsevärt. Sålunda är den skatte— pliktiga-delen av de nominella realisationsvinster— na mycket låg och betydligt mindre i de lägre inkomstskikten än i högre inkomstskikt. M a o betalar man i de lägre inkomstskikten skatt på en

• Sida 377
•  Original

betydligt mindre andel av realisationsvinsterna. Om man jämför inkomsttagare under och över 200 000 kr årsinkomst 1983 är den skattepliktiga delen av realisationsvinsterna nära 2,5 gånger större hos höginkomsttagarna än i inkomstskikten under 200 000 kr.

Orsaken härtill är att bland realisationsvinsterna i de lägsta inkomstskikten dominerar försäljningen av villor som innehafts under mycket lång tid (härvid skall -observeras att för dessa villaför— säljningar hade de skärpningar av realisations— vinstbeskattningen som infördes 1981 mycket liten betydelse 1983) varvid beskattningen blev mycket låg även vid betydande nominella vinster. I mellan- inkomstskikten var innehaven kortare och vinsterna mindre. I högre inkomstskikt dominerar aktieför— säljningar. Av vinsterna härpå är i allmänhet 40 procent skattepliktiga. Dessa förhållanden leder också till att höginkomstskiktens andel av de nominella realisationsvinsterna är betydligt lägre än andelen av de skattepliktiga vinsterna. Medan inkomsttagarna över 200 000 kr inkomst hade nära hälften av de skattepliktiga vinsterna uppgår deras andel av de nominella vinsterna endast till drygt 1/4, medan inkomsttagarna under 200 000 kr har 3/4.

Dessa siffror säger dock ingenting om hur mycket som verkligen betalats i skatt på dessa vinster. Det finns många sätt att minska den faktiska beskattningen av realisationsvinster. Riksskatte- verket har i sin rapport, Aktievinster och skatter (RSV Rapport 1987:7), studerat 70 större företags- försäljningar. Av de totala nominella vinsterna på 905 milj kr var 298 milj kr skattepliktiga. Härav kom dock endast 15 milj kr verkligen fram till beskattning. För återstoden uppsköts eller undveks skatten genom ett komplicerat nät av skatteplane-

• Sida 378
•  Original

ringsåtgärder möjliga genom de asymmetrier det nuvarande skattesystemet innehåller. (Rapportens sammanfattning biläggs som bilaga 4.) En särskilt viktig del i dessa förfaranden utgör den fulla avdragsrätten för s k korta realisationsförluster. En vanlig metod är att via inköp av korttidsinnehav av aktier eller andelar i aktiefonder, upplåning och inköp av andelar i premieobligationskonsortier först omvandla realisationsvinsten till kapitalin- komst, som kvittas mot ränteutgifter, och sedan till skattefri avkastning på premieobligationer. Härigenom kan den effektiva skatten på realisa— tionsvinsten i allmänhet halveras. En enhetlig kapitalinkomstbeskattning skulle omöjliggöra sådana

skattevinster. 4.2 Realisationsvinstbeskattningen av fastigheter

Den nuvarande svenska realisationsvinstbeskattning- en av fastighetsvinster kan sägas vara halvreal. I princip är det fråga om ett indexerat system där anskaffningskostnaden indexeras för inflationen. Då en full indexering på grund av avdragsrätten för nominella räntekostnader skulle framstå som alltför förmånlig har man valt att undanta de fyra första innehavsåren från indexeringen. Detta ger en hårdare beskattning av kortare innehav. Följden har blivit ett utomordentligt komplicerat system som också öppnat betydande skattearbitragemöjligheter särskilt genom de hävstångseffekter som en hög belåning kan ge och som förstärks av skattesyste— met.

I tabell 4z3 redovisas fördelningen av skatteplikt— iga och nominella realisationsvinster på villaför- säljningar 1983. Tabellen bekräftar vad ovan sagts rörande villavinsternas fördelning och storlek. De lägsta inkomstskikten står för en betydande andel

• Sida 379
•  Original

av de nominella realisationsvinsterna. Den genom- snittliga nominella realisationsvinsten i lägsta skiktet är t o m högre än genomsnittet. Förklaring— en är förmodligen dels pensionärers försäljningar av mycket långa innehav och barns försäljningar av fastigheter, som de erhållit i gåva av närstående. Men även i övriga lägre inkomstskikt redovisas betydande nominella realisationsvinster. Den skattepliktiga delen är dock lägst i dessa inkomst- lägen. Förklaringen är också här långa innehav där vinstberäkningen i huvudsak påverkats av de före 1981 gällande mer generösa realisationsvinstskatte- reglerna. Den skattepliktiga andelen av den nomi— nella vinsten är högst i inkomstskikten 200-500 tkr. Genomsnittligt för alla inkomsttagare blev endast 10 procent av de nominella realisationsvins-

terna beskattade.

Frågan är då om kvotmetoden med sin grova schablon kan användas också beträffande realisationsvinster på fastigheter. Om så skulle visa sig vara fallet skulle en mycket betydelsefull förenkling uppnås, samtidigt som full symmetrisk behandling skulle erhållas mellan realisationsvinster och inkomst av kapital och framförallt lånekostnader. Härmed skulle skattearbitrageeffekterna inom kapitalsek— torn i stort sett upphävas och en betydligt rätt— visare beskattning uppnås.

Rent tekniskt medför kvotmetoden inga svåra problem

att tillämpa på fastighetsvinster. Från den nominel- la köpeskillingen dras de nominella anskaffnings—

kostnaderna och liknande avdragsgilla kostnader.

Därefter återstår .den nominella vinsten varav

sedan, vid kvoten 0,5, hälften beskattas på samma

sätt som annan kapitalavkastning.

Skatteeffekten av kvotmetoden jämfört med dagens halvreala system vid ett antal olika inflations—

• Sida 380
•  Original

och värdestegringstakter redovisas i tabell 424 och 4:5. Därvid skall observeras att jämförelsen gäller med 1988 års system där 4-årsregeln har full genomslagskraft och 3000 kr-tillägget är helt avskaffat. Därför blir resultatet något annorlunda än vad den ovan gjorda redovisningen av 1983 års

realisationsvinster skulle indikera.

Tabell 4:4 avser beskattningseffekterna vid margi— nalskatt i mellaninkomstläge och tabell 4:5 effek- terna vid högsta marginalskatt i de båda systemen vid några valda kombinationer av inflation och prisökningstakt. Normalt borde kvotmetoden ge samma eller lägre resultat än en indexerad realisations- vinstbeskattning först när den nominella värdesteg- ringen i procent är dubbelt så hög som inflationen eller mera. Av tabellerna framgår emellertid att kvotmetoden ger lägre skatt eller obetydligt högre skatt än 1988 års regler

a) vid nästan alla försäljningar vid 10 års eller kortare innehav - också när den nominella värde- stegringen är lägre än inflationen, dvs när real förlust föreligger,

b) vid nästan alla försäljningar — också vid längre innehav — så fort värdestegringen följer inflatio- nen eller är högre.

Mer avsevärd merbeskattning uppkommer endast vid långa innehav och negativ real prisutveckling. Genomsnittligt ger kvotmetoden något lägre skatte— belastning än nuvarande regler.

Huvudförklaringen till dessa kanske förvånande resultat är att de första fyra innehavsåren utan inflationsindexering väger så tungt i nu gällande realisationsvinstbeskattning, som därigenom blir mer nominell än vad som i allmänhet torde ha

insetts. Denna regel har mycket slumpvisa effekter

• Sida 381
•  Original

och passar illa som balansering av avdragsrätten för nominella räntor. För det första drabbar den korta innehav hårdare än längre innehav medan "ränteförmånens" storlek är oberoende av innehavs- tiden. Vidare är dess effekter beroende av infla- tionstakten just dessa år och drabbar oskäligt hårt vid hög inflationstakt de första innehavsåren. Borttagandet av det 5 k 3000 kr-tillägget innebär också en skärpning jämfört med tidigare regler.

Införes kvotmetoden behövs inte längre något ytterligare korrektiv till ränteavdragsrätten. Realisationsvinster och räntekostnader blir sym- metriskt behandlade och inga skattearbitragemöj- ligheter uppstår. Därför är den betydande förbätt- ring för de korta innehaven, som kvotmetoden medför, helt i sin ordning. Kvotmetoden tar dock lika lite som nuvarande halvreala beskattning hänsyn till den förslitning som fastigheten kan ha undergått under innehavet. Om sådan hänsyn togs skulle anskaffningskostnaden för en villa reduce- ras. Härigenom skulle den skattepliktiga vinsten bli högre.

Vad gäller längre innehav uppstår betydande merbe- skattning endast vid negativ realavkastning. Normalt sett kan fastighetspriserna väntas stiga med inflationen eller något mera, bl a på grund av lägesfaktorer (tillkommande fastighetsbestånd måste förläggas till allt sämre lägen) och byggkostnads- utvecklingen. I tabell 4:6 och 4:7 redovisas prisutvecklingen för villor under de senaste 21 åren. Tabell 4:6 visar den årliga utvecklingen och tabell 4:7 en sammanfattning av utvecklingen i femårsperioder och över hela perioden. Av tabeller— na framgår att fastighetspriserna generellt stigit något mer än inflationen under samtliga delar av perioden med undantag för åren 1981-84 då en

• Sida 382
•  Original

kraftig real prissänkning inträffade samtidigt med införandet av avdragsbegränsningen 1982. Därefter har den reala prisökningen återupptagits.

Tabellerna torde visa att kvotmetoden, trots sin grova schablon, jämfört med nuvarande system torde ge ett klart mer tillfredsställande beskattningsre— sultat vid korta innehav, vilka idag närmast är föremål för en överbeskattning. Den ger samma eller något lägre beskattning än idag vid en normal prisutveckling också vid stora variationer i inflationstakten. Jämfört med en fullt real indexe— rad metod skulle kvotmetoden dock givit en viss överbeskattning av den genomsnittliga reala vins-

ten.

Om en nedjustering av beskattningen anses önskvärd kan ett återinförande av det 5 k 3.000 kr-avdraget per innehavsår övervägas eller någon liknande metod användas. Därvid uppnås störst effekt just vid de låga vinster som genom kvotmetoden får en högre

beskattning.

De likviditetsmässiga effekterna jämfört med gällande system synes inte utgöra något allvarligt hinder mot kvotmetodens införande även om kvotmeto- den vid mycket långa innehav kan innebära en högre beskattning än nuvarande regler. Mycket stora vinster skulle uppnås i förenklingshänseende samtidigt som fullt symmetrisk behandling uppnås med andra kapitalinkomster och med räntekostnader. Härigenom avskaffas en av de viktigaste arbitrage- möjligheterna i vårt skattesystem, som troligen tillsammans med inflationen medfört en större förmögenhetsomfördelning i Sverige än något annat inslag i vår ekonomi. Avslutningsvis bör kanske än en gång understrykas att kvotmetodens schablon ej ger samma precisa reala beskattning som en fullt

real metod.

• Sida 383
•  Original

Hittills har endast realisationsvinstbeskattningen av villor behandlats. I gruppen övriga fastigheter ingår flerfamiljshus, jordbruksfastigheter, rörel- sefastigheter m m. Det lilla antalet observationer kombinerat med gruppens heterogenitet gör att statistiken för realisationsvinster på försäljning- ar av övriga fastigheter knappast tillåter någon närmare analys. Av tabell 4:8 framgår dock att de nominella realisationsvinster , som förekommer, kan vara betydande också i lägre inkomstskikt. Den skattepliktiga andelen av vinsten är här mycket låg. I de högre inkomstskikten är den skatteplikt- iga andelen betydligt högre. För inkomsttagare med höga skattepliktiga realisationsvinster torde vinsten i många fall vara huvudskälet till att de ingår i det högre inkomstskiktet.

Införandet av kvotmetoden synes kunna komma inne- bära en skärpning av beskattningen i de fall - främst i lägre inkomstlägen - där endast en liten del av realisationsvinsten är skattepliktig.

4.2.1 Realisationsförluster

Två problem återstår att behandla vad avser reali- sationsvinstbeskattningen av fastigheter. Den ena frågan gäller försäljning till inte bara real utan även nominell förlust.

Tabell 4:9 redovisar de nominella realisationsför— lusterna, dels fördelning, dels i procent av de nominella vinsterna. Pga det ringa antalet obser- vationer är materialet dock osäkert. De nominella realisationsförlusterna uppgår till l/lO av de nominella vinsterna. Fördelningen är relativt jämn mellan inkomstskikten. Avviker markant gör främst inkomstskiktet 300-400 tkr, där förlusterna uppgår till 25 procent av vinsterna. Denna grupp hade

• Sida 384
•  Original

också den högsta andelen skattepliktiga realisa- tionsvinster i relation till nominell vinst. Båda dessa värden indikerar att det pga den 1983 just införda avdragsbegränsningen förekommit betydande försäljningar av förmodligen högbelånade relativt nyanskaffade villor i gruppen.

Kvotmetoden har som en av sina huvuduppgifter att schablonmässigt beakta inflationen vid beskattning— en. Vid vinstförsäljningen är den reala vinsten vid inflation mindre än den nominella. Därför beskattas endast en kvotdel av denna. Vid förluster är den reala förlusten emellertid tvärtom större än den nominella. Det saknas därför ur inflationssynpunkt anledning att i förlustfallen inte medge avdrag för hela den nominella förlusten. Om hänsyn endast skulle tas till inflationen borde tvärtom den avdragsgilla förlusten ökas. Emellertid finns också andra skäl att beakta.

För det första ger kvotmetoden för stor inflations- kompensation när den reala vinsten är stor i relation till inflationen. Andra sidan av en sådan schablon blir då att för lite kompensation ges vid reala förluster. Detta innebär också en slags symmetri. Dessutom skulle ett system med kompensa- tion för reala förluster leda till att de skattskyl— diga skulle se till att i vart fall formellt realisera sina förluster men undvika att realisera

sina vinster.

Om man inom kvotmetoden medger att alla vinster och förluster inom den sammanhållna förvärvskällan för kvotmetoden kan kvittas fritt mot varandra bör ej en längre gående avdragsrätt för förluster införas än vad som motsvaras av vinstbeskattningen, dvs endast en kvotdel av förlusten till den del den förorsakar underskott av kapitalförvärvskällan bör

• Sida 385
•  Original

medföra avdrag liksom endast en kvotdel av vinsten vid överskott blir föremål för beskattning. Att medge förlustavdrag för realisationsförluster mot andra typer av inkomst innehåller en speciell komplikation. Eftersom de skattskyldiga ofta kan disponera över realisationstidpunkten och därmed över beskattningstidpunkten finns i varje sådant system en tendens att de söker realisera sina förluster så fort som möjligt för att erhålla avdrag medan de söker uppskjuta att realisera sina vinster för att uppskjuta beskattningen. Därför blir den praktiska effekten av avdragsrätten sällan

symmetrisk.

4.2.2 Uppskovsregler

Rörligheten på bostadsmarknaden anses viktig att befrämja. Om en hög beskattning utlöses vid byte av bostad pga vinst på den gamla bostaden kan detta allvarligt försämra rörligheten på bostadsmarkna— den. Hela köpeskillingen för den gamla bostaden (inkl hela vinsten) behövs oftast för att skaffa ny bostad. Om skattebetalningen blir för stor blir egnahemsbyte alltför dyrbart.

För att undvika sådana effekter av realisations- vinstbeskattningen har man infört ett system med uppskov av beskattningen vid bostadsbyte. Systemet är extremt krångligt förorsakat av problemen att få indexeringen av anskaffningskostnaden anpassad till uppskovssystemet.

Om ett uppskovssystem skulle anses önskvärt också vid kvotmetoden kan detta ske med enkla medel. Följande metod kan användas. Vid bostadsbyte framräknas först den nominella vinsten. I den utsträckning som köpeskillingen för den nya bosta-

den överstiger anskaffningskostnaden för den gamla

• Sida 386
•  Original

bostaden undantas på ansökan av den skattskyldige den nominella försäljningsvinsten från beskattning. Endast överskjutande del, om någon, av vinsten förs till beskattning enligt kvotmetoden. Uppskovet registreras hos skattemyndigheten.

När den nya bostaden senare försäljs återförs det nominella uppskovsbeloppet till beskattning och utgör tillsammans med av vinst på den nya fastighe- ten skattepliktig realisationsvinst som beskattas enligt kvotmetoden. För att upphovssystemet skall fungera på ett tillförlitligt sätt är det viktigt att registreringen utformas så effektivt att ingen kan undgå beskattning av uppskovsbeloppet vid en framtida försäljning. Någon komplicerad uppräkning behöver ej ske.

Beskattningseffekten blir densamma som om den skattskyldige ägt en enda bostad hela tiden. Häri— genom kan den negativa effekten av beskattningen vid flyttning undvikas, också i de fall kvotmeto- dens grova schablon skulle medföra en oskäligt hög beskattning, vilket kan ske vid flyttning från delar av landet där efterfrågan på bostäder är låg. Vill man att skatteuppskovet inte skall innebära mer än just ett uppskov bör en löpande räntejuste-

ring göras av uppskovsbeloppet, som härigenom kommer att stiga. På detta sätt skulle den skatt- skyldiges räntevinster på att välja uppskov framför omedelbar beskattning elimineras. I självdeklara— tionen har den skattskyldige att vid varje bostads— försäljning uttryckligen uppge huruvida han erhål— lit eller inte erhållit uppskov vid tidigare bostadsförsäljning.

En uppskovsmetod av det enkla slag som kvotmetoden möjliggör skulle kunna öka rörligheten på bostads- marknaden, om denna annars skulle anses bli för

• Sida 387
•  Original

låg. Om det inte skulle anses önskvärt med uppskov med beskattning på hela vinsten kan det uppskovsbe— rättigade beloppet begränsas till valfri andel av vinsten.

4.3 Realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av bostadsrätter har i. gällande system utformats på ett enklare och mer schablonartat sätt än för villor. Trots önskan om samordning med realisa— tionsvinstbeskattningen av villavinster har detta inte lyckats pga svårigheterna att konstruera ett rätt verkande system för inflationsuppräkning av anskaffningskostnaden för bostadsrätter. Denna varierar nämligen, trots samma reella värde på bostadsrätten, beroende på i vilken utsträckning upplåning skett innanför eller utanför bostads— rättsföreningen.

Svårigheterna beror på följande omständigheter.

Antag att en lägenhet i en bostadsrättsfastighet kostat 500 tkr att uppföra. Uppförandekostnaden finansieras till 90 procent med lån. Finansieringen kan ske antingen inom föreningen genom att förening— en tar upp ett lån eller utanför föreningen genom att den första bostadsrättshavaren tar ett person- ligt lån på 450 tkr och inbetalar hela lånet plus 50 tkr till föreningen.

I det första fallet återstår endast 10 procent eller 50 tkr för bostadsrättshavaren att finansiera och betala i insats. Dessa 50 tkr blir därmed hans anskaffningskostnad för bostadsrätten. I det andra fallet finansierar bostadsrättshavaren hela produk- tionskostnaden och hans formella insats blir 500

tkr, som också blir hans anskaffningsvärde på bostadsrätten.

• Sida 388
•  Original

Trots att båda bostadsrättshavarna endast har bidragit med 50 tkr var ur egen ficka får de helt olika anskaffningsvärden på sina andelar.

Om nu bostadsrätten stiger i värde med 200 tkr kan den i det första fallet, där föreningen stått för finansieringen, säljas för 250 tkr. I det andra fallet kan den säljas för 700 tkr, varvid köparen övertar det personliga lånet på 450 tkr. I båda fallen uppgår vinsten till 200 tkr. Om emellertid vinstberäkningen skall ske utifrån en uppindexerad anskaffningskostnad skulle detta vid 10 procents inflation innebära att bostadsrättshavaren i det första fallet skulle få en uppräkning på 5 tkr och en skattepliktig vinst på 195 tkr. I det andra fallet skulle uppräkningen få ske med 50 tkr eftersom anskaffningskostnaden var 500 tkr. Den skattepliktiga vinsten skulle då bara bli 150 tkr trots att den verkliga vinsten är lika stor i de båda fallen.

Det är dessa problem som omöjliggör en rättvis indexering av anskaffningsvärdet för bostadsrätter och en tillämpning av de nuvarande realisations- vinstreglerna för villor på bostadsrätter. Häri- genom omöjliggörs också samma skatterättsliga uppskovsregler för villor och bostadsrätter.

Vid tillämpningen av kvotmetoden uppstår inte dessa problem. Orsaken är att kvotmetoden inte utgår från anskaffningskostnaden utan från den nominella vinstens storlek vid sitt schablonmässiga hänsyns- tagande till inflationen. I de båda fallen ovan var den nominella vinstens storlek densamma oavsett finansieringsformen. Därför kan kvotmetoden tilläm- pas i båda fallen utan komplikationer på samma sätt som vid villavinster.

• Sida 389
•  Original

Realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter är idag nominell. Endast 25 procent av vinsten beskat- tas vid försäljning efter fyra års innehav. Det innebär i praktiken ett högsta skatteuttag på knappt 19 procent av den nominella vinsten vid längre innehav. Avtrappningen innebär också vissa inlåsningseffekter.

Att inordna realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter i kvotmetoden efter samma system som gäller för villor medför som ovan utvecklats inga särskilda problem. Storleken av den skattepliktiga nominella vinsten på bostadsrättsförsäljningen, som utgör grunden för kvotmetodens beskattning, påver— kas ej av hur belåningsförhållandena är ordnade. Införandet av kvotmetoden kommer dock att vid försäljning av bostadsrätter innehavda fyra år och längre innebära en skärpt beskattning jämfört med nuvarande beskattning. Det kan emellertid inte anföras några bärkraftiga skäl varför vinster på bostadsrätter skall beskattas lindrigare än vinster på villor.

Samordningen av beskattningen av villa- och bostads— rättsvinster blir automatiskt total. Därför kan, om så anses önskvärt, samma Uppskovsregler som vid byte av villa införas för byte av bostadsrätt. Avsaknaden av officiellt registreringssystem för innehav och ägarbyten ställer dock större krav på skattekontrollen. Regeln bör utan särskilda problem också kunna tillämpas på byta från villa till bostadsrätt och tvärtom. Härigenom skulle rörlighe— ten på bostadsmarknaden förmodligen öka väsentligt - särskilt i storstäderna.

• Sida 390
•  Original

4.4 Aktievinstbeskattningen 4.4.1 Marknadsaktier

När det gäller aktievinstbeskattningen måste bland de under 4.1 angivna omständigheterna särskilt beaktas behovet av en effektivt fungerande aktie- marknad för näringslivets kapitalförsörjning. Detta gör det extra angeläget att just vid aktievinstbe- skattningen söka undvika marknadsstörande inlås— ningseffekter. Dessutom torde det med hänsyn till näringslivets behov av riskvilligt kapital (nyemis- sionsbehovet för börs- och OTC-noterade bolag uppgick 1987 till ca 9 miljarder kr) vara önskvärt att beakta behovet av en riskpremie också efter skatt. Att aktieköp kan innebära risker har vi färska påminnelser om. Dessa förhållanden har i flertalet länder lett till en mycket låg aktie- vinstbeskattning eller hel eller delvis skattefri— het för aktievinster vilket framgår av sammanställ— ningen i bilaga 1. Vid en internationell jämförelse framstår den gällande svenska aktievinstbeskatt-

ningen som osedvanligt hård.

Den svenska aktievinstbeskattningen är uppdelad i två delar. Vinsten på aktier innehavda kortare tid än två år beskattas i sin helhet. Enligt samma princip är förluster på s k korttidsaktier helt avdragsgilla. Av vinster på aktier innehavda två år och längre beskattas endast 40%. Av förluster är också endast 40% avdragsgilla.

Denna olikhet i behandling förenad med de skatt— skyldiges möjlighet» att välja tidpunkt för sina försäljningar har medfört att till betydande del sådana aktier som förorsakat förlust säljs inom tvåårsperioden medan vinstaktier i allmänhet behålls minst två år. Härigenom medför den högre beskattningen vid korta innehav i praktiken små skatteintäkter.

• Sida 391
•  Original

I tabell 4:10 och 4:11 redovisas reavinster och reaförluster på aktier och premieobligationer och deras fördelning för 1983. I tabellen redovisas de nominella aktievinsterna och förlusterna istället för endast den skattepliktiga delen för att under- lätta analysen.

Som väntat svarar inkomstskikten över 200 tkr för mer än hälften av de samlade aktievinsterna och för en större andel av vinsterna på äldre aktier än på yngre aktier. Ser man till aktieförlusterna är den intressantaste observationen att förlusterna på yngre aktier, dvs aktier innehavda kortare tid än två år, är 13 gånger större än förlusterna på äldre aktier, medan det beträffande vinsterna närmast råder det motsatta förhållandet. Vinsterna på äldre aktier är 7 gånger större än vinsterna på yngre aktier. Detta indikerar att man i mycket stor utsträckning realiserar förluster inom 2—årsperio- den för att kunna tillgodogöra sig fullt avdrag för förlusterna medan man väntar att realisera vinster— na till 2—årsperioden förlöpt för att kunna åtnjuta den lindrigare aktievinstbeskattningen. Det skatte— arbitrage den nuvarande lagstiftningen här ger möjlighet till utnyttjas således allmänt.

När det gäller försäljning av yngre aktier är de realiserade vinsterna dock nära dubbelt så stora som de realiserade förlusterna. Den fulla realisa— tionsvinstbeskattningen på försäljning av yngre aktier medför således inte någon nettoförlust för staten, som många har trott - i vart fall inte 1983. En delförklaring är kanske att inkomsttagare i lägre inkomstskikt med lägre marginalskatt, som står för så mycket som nära 50 procent av vinster- na, inte är lika känsliga för skattebelastningen. Men det är också möjligt att 1983 års försäljningar är orepresentativa, därigenom att ett ovanligt

• Sida 392
•  Original

stort antal försäljningar ägt rum detta år som ovan beskrivits i avsnitt Ilzl. Möjligt är att detta beror på att många aktieägare med högt belånade och i så fall förmodligen relativt nyanskaffade aktie- portföljer pga avdragsbegränsningen för räntekost- naderna sett sig föranlåtna att sälja av en del av portföljen trots att tvåårsgränsen för innehavet ännu ej passerats för att på så sätt minska sin höjda räntebelastning efter skatt.

Ser man till försäljningen av premieobligationer är de deklarerade förlusterna betydligt större än försäljningsvinsterna. Förklaringen härtill torde vara att det i många situationer kan vara förmån- ligare för de skattskyldiga att realisera vinsten i form av skattefria premievinster och redovisa en försäljningsförlust.

Förutom vad som ovan framkommit öppnar aktievinst- beskattningen också möjligheter till ett omfattande skattearbitrage på andra sätt. Ett är att "vända" aktieinnehav. En innehavare av en aktieportfölj som exempelvis under senare halvan av 1987 kände osäkerhet om den fortsatta kursutvecklingen kunde då tillköpa en till den redan innehavda i stort sett identisk aktieportfölj (finansiering kunde lätt ske genom belåning av det gamla och det nya innehavet). Efter en mycket kort tid säljs hälften av aktierna och lånet återbetalas. Försäljningen är identisk med såväl den gamla som den nya portföl- jen. Den skattskyldige kan nu välja vilken portfölj som anses såld och valet behöver inte göras förrän vid 1988 års deklaration. Med det inträffade kursfallet efter försäljningen bör den skattskyl- dige välja att ha sålt sin gamla portfölj och blir därvid beskattad för 40 procent av vinsten. Om han inom två år, exempelvis redan före årsskiftet, säljer den återstående aktieportföljen, som nu

• Sida 393
•  Original

anses nyanskaffad, får han fullt avdrag för hela aktienedgången. Genom förlustavdraget får staten vid 75% marginalskatt bära 3/4 av förlusten. Han kan därefter återanskaffa en identisk aktieport- följ. Trots att den skattskyldige egentligen har kvar samma aktieportfölj med långtidsaktier som före börsfallet, har han netto efter skattekost- nader för den första försäljningen undvikit att drabbas av ca 50 procent av kursfallet genom att låta skattesystemet stå för förlusten. Ännu större del av förlusten hade kunnat överföras om operatio- nen kombinerats med köp av Säljoptioner. Den olika behandling vi idag har av korta och långa aktie— innehav bör därför avskaffas. Den lägre beskatt- ningen av aktievinster på aktieinnehav ger också möjligheter till skattearbitrage bl a med hjälp av belåning vars hävstångseffekt förstärks av skatte— effekterna.

När 40 procent av vinsten beskattas innebär det i princip att 30 procent av vinsten går i skatt vid 75 procent marginalskatt. Vid 60 procent marginal- skatt blir skatten 24 procent och vid 50 procent marginalskatt i mellaninkomstlägena blir skatten 20 procent av den nominella vinsten.

Kvotmetoden för beskattning av alla nominella aktievinster är något enklare än nuvarande system eftersom innehavstiden inte skulle behöva spela någon roll, utöver de fall en schabloniserad beräkning av anskaffningskostnaden skulle anses böra kräva viss längd på innehavet för att få användas. Den skulle i kombination med de lägre skattesatser, som förutsätts, ge ungefär samma resultat, som dagens system för äldre aktier som framgår av följande jämförelse:

• Sida 394
•  Original

6. Hyreshusbeskattningen

Skattebehandlingen i alla dess olika delar av pri- vata hyreshusinnehav har öppnat vägen för det kanske mest långtgående skattearbitraget i vårt nuvarande system. De starka hävstångseffekter som här har kunnat uppnås genom en hög belåning vid fallande penningvärde. har kunnat medföra mycket stora lågbeskattade förmögenhetsökningar. En reform som syftar till att åstadkomma en rättvisare be- skattning och minimera möjligheterna till skattear- bitrage kan inte lämna hyreshusen utanför. Det torde därför inte vara möjligt att i ett kvotsystem

• Sida 403
•  Original

beskatta vinsterna på försäljning av dessa fastig— heter enligt den förmånligare kvotmetoden medan den löpande inkomsten och underskotten, som kan vara stora, skulle beskattas enligt en annan princip.

Nettoinkomsten av en hyresfastighet innehåller sällan något förädlingsvärde utan är i allmänhet en förvaltningsinkomst och utgör över tiden i allt väsentligt avkastning på det i fastigheten nedlag— da kapitalet. Detta förhållande framgår med all tydlighet om -man studerar bakgrunden till vår schablonbeskattning.

Mot den bakgrunden synes det naturligt att låta den löpande nettoinkomsten och underskotten liksom realisationsvinsten vid försäljning omfattas av kvotmetoden. Några tekniska problem innebär inte en sådan behandling. Samma metod för beräkning av den löpande nettoinkomsten som nu kan användas. Vid realisationsvinstbeskattningen kan en helt nominell metod användas. Tidigare erhållna värdeminsknings- avdrag kan återläggas med bara sitt nominella be- lopp, eftersom vinstberäkningen i sin helhet är nominell. Att fastighetsvinsten sedan endast blir föremål för kvotbeskattning balanseras av att de årliga värdeminskningsavdragen också enbart givits inom ramen för kvotmetoden.

Som huvudregel bör därför gälla att personliga fastighetsinnehav beskattas i sin helhet enligt kvotmetoden.

I en fastighetsförvaltning uppstår ofta underskott, ibland under längre perioder, till följd av större reparationer eller hög belåning. Att dessa under- skott också behandlas enligt kvotmetoden med den begränsning av avdragseffekten detta kan innebära

är logiskt och torde i längden jämna ut sig.

• Sida 404
•  Original

Emellertid kan man inte bortse från att denna skattebehandling vid längre perioder av underskott kan medföra betydande likviditetspåfrestningar för

ägaren.

En lösning på detta problem är att ge de skatt- skyldiga rätt att få sitt fastighetsinnehav be— traktat som passiv näringsverksamhet. Följden härav skulle bli att inkomsten och underskotten samt även realisationsvinst vid försäljning skulle beskattas nominellt fullt ut utan den begränsning som kvotme- toden innebär på samma sätt som gäller idag för personer vars fastighetsinnehav betraktas som omsättningstillgång. Detta skulle innebära en skärpt beskattning av alla nettoinkomster och försäljningsvinster men också större skatteeffekt av uppkomna underskott. Om en fastighet under lång tid uppvisar underskott kan metoden vara att föredra för den skattskyldige. Reglerna för denna verksamhet bör i allt väsentligt vara desamma som de som i framtiden kommer att gälla för bolag med fastighetsförvaltning. Det är möjligt att detta dock leder till en något för hög beskattning, då inflationsvinsten på eget kapital också kommer att ingå i skattebasen. Troligen bör därför någon form av konsolideringsmöjlighet införas som balans.

Val av eller övergång till full nominell beskatt- ning måste i princip omfatta den skattskyldiges hela fastighetsinnehav. Den som övergått till full nominell beskattning bör därefter normalt inte kunna återgå till kvotmetoden. Realisationsvinst på en fastighet för vilken en gång full nominell be— skattning tillämpats måste beskattas fullt nomi— nellt. Genom en sådan metod uppnås full symmetri beträffande alla intäkter och kostnader i samband med fastigheten. Härigenom förhindras skattearbi— trage.

• Sida 405
•  Original

En förutsättning för att metoden skulle fungera är

dock att bevisreglerna för vart räntekostnader är

hänförliga stramas upp jämfört med vad som gäller

idag. Annars uppstår möjligheter till lånearbitrage genom att lån som egentligen upptagits för anskaff-

ning av egendom, vars avkastning är föremål för

kvotbeskattning, av den skattskyldige hänförs till

hyresfastigheten varvid räntan där ger full avdrags- effekt.

En lämplig uppstramning av räntereglerna synes vara att införa en presumtion att räntekostnader normalt endast är avdragsgilla enligt kvotmetoden, dvs från kapitalavkastning. Skattskyldig som vill hänföra räntekostnaden till fullbeskattad förvärvskälla får bevisa att kostnaden är hänförlig dit.

7. Gränsdragning mot näringsverksamhet

Näringsverksamhet bör av många skäl inte behandlas enligt kvotmetoden, utan beskattas enligt samma grundprincip som arbetsinkomst. Härigenom kan det uppstå gränsdragningsproblem. Ett sådant problem, vart räntekostnader skall föras, har redan berörts. Ett annat problem är hur fastigheter och aktier nedlagda i näringsverksamhet - annan än fastighets- förvaltning och fastighetshandel — skall behandlas. Vilka problem som uppstår är beroende av hur be- skattningen av näringsverksamhet utformas. Behand- lingen av dessa frågor måste därför anstå tills större klarhet vunnits om utformningen av den fram— tida beskattningen av näringsverksamhet.

8. Rörlig kvot

Det kan anses som en nackdel med kvotmetoden att den beaktar inflationen så schablonmässigt — inte bara på så sätt att den förutsätter att alla

• Sida 406
•  Original

kapitalinkomster respektive kostnader har samma relativa inflationsinnehåll utan också därigenom att den i den presenterade modellen utgår ifrån en fast inflationstakt. Det schablonmässiga inslaget skulle minska om den skattepliktiga kvoten kunde

justeras i takt med inflationens växlingar.

Innan denna fråga närmare behandlas skall först konstateras att även en fast kvot har fördelar genom sin enkelhet och förutsebarhet — det senare inte minst viktigt för en låntagare för att kunna bedöma sina framtida kostnader efter skatt.

Ovan har all diskussion utgått från kvoten 0,5. Om denna skulle visa sig vara långsiktigt felaktig kan naturligtvis en annan kvot väljas utan att de principiella effekterna nämnvärt ändras. Likaså bör det vara möjligt att ändra kvoten efter ikraftträ— dandet om det skulle visa sig att den långsiktiga relationen mellan inflationstakt och nominell ränta skulle ändras — även om en sådan ändring skulle kunna medföra behov av övergångsregler.

En helt annan fråga är om kvoten kan ändras årligen med hänsyn till den aktuella inflationstakten och vilka effekterna av ett sådant system skulle bli.

Ser man till löpande kapitalinkomster och kostnader som räntor, utdelning, fastighetsinkomster och underskott framstår ett system där kvoten anpassas till den aktuella inflationstakten som naturlig och skulle inte förorsaka särskilt stora tekniska problem. Svårigheterna gäller främst realisations- vinsterna vilka i allmänhet hänför sig till flera år. Ett.system som skulle beskatta all inkomst som realiseras ett visst är enligt en kvot som bestäm— des av inflationen just realisationsåret torde ej vara acceptabel och torde kunna leda till en rad märkliga effekter.

• Sida 407
•  Original

Rent tekniskt torde det vara möjligt att för realisationsvinster konstruera ett system där en kvot utgörande medelkvoten för samtliga innehavsår sedan tidpunkten för anskaffningen av den försålda tillgången används. Om en tillgång säljs med en nominell vinst av 100 efter exempelvis tre års innehav och kvoten för de tre innehavsåren var 0,5, 0,6, 0,7, blir medelkvoten 0,6 och 60 av den nominella vinsten på 100 skall följaktligen tas upp till beskattning. En sådan metod kräver dock att den skattskyldige måste hålla reda på anskaffnings- tidpunkt och tidpunkt för förbättringar när det gäller fastighetsförsäljningar och vad värre är utreda anskaffningstidpunkt för just de sålda aktierna. Det senare har visat sig vara ett mycket stort problem vid aktievinstbeskattningen och den nu tillämpade medelvärdemetoden, där detta är obehövligt, utgör en betydande lättnad. Därför är en medelkvotmetod svår att tillämpa på aktievins- ter.

Frågan är emellertid också om så mycket är vunnet med en årlig justering av kvoten efter inflations- takten. Det mest schablonmässiga inslaget i kvot— metoden är nämligen utgångspunkten att en viss kvot av den nominella vinsten är real vinst. Kvotmeto- dens inflationsjustering sker helt utifrån det nominella vinstbeloppet, oavsett vad relationen mellan anskaffningskostnad och vinst är. Det är mycket möjligt att vinsten uttryckt i procent av anskaffningskostnaden i ett enskilt fall enbart utgör inflationskompensation eller huvudsakligen realvinst. Detta förhållande kan kvotmetoden ej fånga upp. Mot den bakgrunden kan ifrågasättas om så mycket är vunnet med en årlig finjustering av kvoten när själva utgångspunkten för beräkningen är schablonmässigt fastställd. Mot en sådan årlig justering står också de tekniska komplikationer som

skulle uppstå främst vid realisationsvinstbeskatt- ningen.

• Sida 408
•  Original

III PROPORTIONELL KAPITALINKOMSTSKATT

Vid en enhetlig proportionell kapitalinkomstskatt förs på samma sätt som vid kvotmetod alla nominella kapitalinkomster, inkl realisationsvinster, ihop i en enda förvärvskälla. Från de samlade kapitalin- komsterna får avdrag göras för privata räntekost- nader inkl exempelvis villaräntor och andra kapi- talkostnader liksom för nominella realisationsför- luster. Om det uppstår ett positivt netto beskattas detta efter en fast skattesats — oavsett den skattskyldiges övriga inkomster. Uppstår ett underskott framräknas ett skatteavräkningsbelopp enligt samma ,skattesats som för ett överskott. Detta avräkningsbelopp avräknas sedan från den skattskyldiges inkomstskatt på övriga inkomster.

Också i detta system uppnås genom den helt symmet- riska och lika behandlingen av alla inkomster och kostnader, inkl förluster, en enhetlig beskattning på samma sätt som vid kvotmetoden, som inte ger möjligheter till skattearbitrage inom kapitalin- komstsektorn. För att detta skall uppnås krävs även vid en proportionell beskattning att alla nominella inkomster behandlas lika.

För att en sådan enhetlig behandling skall vara praktiskt möjlig och lämplig krävs pga inflationen och risken för inlåsningseffekter m m att betydligt lägre skattesats används än de skattesatser som idag är tillämpliga på marginalen. Vid kvotmetoden sker detta genom att endast en kvotdel av nettot (positivt eller negativt) beskattas enligt den vanliga skatteskalan. Kvotmetoden innebär samtidigt att inflationen schablonmässigt beaktas.

Båda dessa funktioner måste vid en proportionell kapitalinkomstbeskattning klaras genom valet av skattesats.

• Sida 409
•  Original

För många är det naturligt att se beskattningen av arbetsinkomster och kapitalinkomster som en enhet. Sedan den nominella inkomsten justerats för de speciella förhållanden som bör beaktas vid beskatt- ningen av de olika inkomsterna och likvärdiga skattebaser på så sätt erhållits, bör dessa också bli föremål för samma progressiva beskattning. Med ett sådant synsätt uppstår vissa problem med en proportionell skatt. Eftersom skattesatsen är fast blir emellertid effekterna olika beroende på den skattskyldiges inkomstläge och normala skattesats. I uppdraget ingår att undersöka effekterna av en enhetlig proportionell kapitalbeskattning på 40 resp 25 procent. Sätter man dessa skattesatser i relation till de som kan vara aktuella i ett framtida skattesystem kan följande sägas.

Om den fasta skattesatsen sätts till 40 procent innebär denna utgångspunkt att alla låginkomsttag- are skulle få högre skattebelastning på kapitalin— komster, dvs sitt sparande, än på andra inkomster och få högre avdragseffekt på sina räntekostnader än deras normala marginalskattesats vilket skulle förbilliga deras upplåning mer än dagens system. Härigenom skulle låginkomsttagarna få ett negativt sparincitament och ett positivt låneincitament. Medelinkomsttagarna skulle få i stort sett samma skattebelastning på sina nominella kapitalinkomster inkl nominella realisationsvinster som på sina övriga inkomster och lika stor avdragseffekt. Systemet skulle även i ett inflationsfritt läge ej medföra något sparincitament. Höginkomsttagarna skulle vid skattesatsen 40 procent få ett visst sparincitament och en avdragsbegränsning som står i samma relation till högsta marginalskattesatsen (2/3 av högsta marginalskattesatsen) som i nuva— rande system.

• Sida 410
•  Original

Den enhetliga kapitalinkomstbeskattningen avser nominella inkomster. Inflationen kan då vid den proportionella metoden endast beaktas genom valet av skattesats. Detta leder emellertid till ojämn- heter i beskattningen. I och med att relationen mellan den fasta skattesatsen och inkomsttagarnas normala marginalskatt varierar med inkomstläget kommer också hänsynstagandet till inflationen att variera med inkomstläget. Vid 40 procent propor- tionell skatt kan höginkomsttagaren sägas schab- lonmässigt få en inflation beaktad motsvarande 1/3 av nominella avkastningen. För medelinkomsttagaren sker en obetydlig reduktion i kapitalinkomstbe- skattningen och låginkomsttagaren får tvärtom bära en större skattebörda på sina kapitalinkomster än på andra inkomster. Om man önskar att skattesyste- met i någon form skall beakta att kapitalinkomster innehåller en inflationsdel förefaller kombinatio— nen av nominell skattebas och en proportionell skatt på 40 procent mindre lämplig. Ser man till bostadsräntorna och underskottsavdragen innebär 40 procent skattesats att medelinkomsttagaren beroende på valet av skatteskala för övriga inkomster får ingen eller endast en obetydlig avdragsbegränsning. Låginkomsttagaren får större avdragseffekt för sina underskott än i dagens system. Höginkomsttagaren får en jämfört med dagens system något skärpt absolut avdragsbegränsning och relativt oförändrad eller lindrad avdragsbegränsning.

Effekterna i detta hänseende i olika inkomstskikt och vid olika storlek på underskottsavdragen redovisas i tabell IIItl vid en skatteskala med en högsta marginalskatt på 60 procent och i tabell III:2 vid en skatteskala med 50 procent som högsta marginalskatt. I och med att ingen avdragsbegräns- ning i praktiken inträder förrän i inkomstlägen där marginalskattesänkningen redan givit ett sådant

• Sida 411
•  Original

likviditetstillskott att det väl täcker den skärpta avdragsbegränsningen, är resultatet att alla skattskyldiga oavsett inkomstläge och underskotts— avdragets storlek (upp till åtminstone 50 000 kr) erhåller en skatteminskning om man bara beaktar fullbeskattade inkomster och löner. statsfinan— siellt ger en proportionell 40-procentig kapital- inkomstskatt ungefär samma resultat som kvotmetoden - men med en helt annan fördelningsprofil med högre skatt på kapitalinkomsterna och större avdragseffekt 'av underskotten. Se vidare avsnitt IV.

Emellertid innebär reformen också att beskattningen på de samlade kapitalinkomsterna stiger relativt kraftigt. Därför skulle en sådan reform ej kunna sägas uppfylla målet att stimulera till sparande och minskad upplåning.

Effekterna av en övergång till 40 procents beskatt- ning av nominella realisationsvinster på försälj- ning av småhus för en inkomsttagare som idag har 60 procent marginalskatt redovisas i tabell III:3. Bortsett från vinster på 5-årsinnehav, där skatten reduceras genomgående med ca 10 procent på grund av att någon indexuppräkning idag inte tillåts för de fyra första åren, skärps beskattningen i alla övriga fall — i vissa situationer med betydande belopp även vid låg inflationstakt. Resultaten indikerar närmast att 40 procent är en för hög skattesats vid en proportionell nominell realisa- tionsvinstbeskattning.

Om man för att lösa problemet med merbeskattningen av realisationsvinsterna inför indexering eller reducerad beskattning för dessa blir beskattningen inte längre enhetlig och likformig. Möjligheter till skattearbitrage öppnar sig då åter. Som nämnts

• Sida 412
•  Original

ovan torde en proportionell kapitalinkomstskatt på 40 procent inte heller vara generellt sparbefrämj— ande. Däremot skulle den lösa villaägarnas likvidi- tetsproblem.

Om den proportionella skattesatsen sätts till 25 procent förändras inte det principiella problemet med beskattningen. De praktiska effekterna blir dock annorlunda. Alla skattskyldiga får nu en lägre beskattning av kapitalinkomster än av övriga inkomster — höginkomsttagarna mest och låginkomst- tagarna endast obetydligt. På motsvarande sätt får höginkomsttagarna en mycket kraftig avdragsbegräns— ning och låginkomsttagarna en mycket liten begräns— ning. När det gäller beaktandet av inflationen ger systemet en betydande kompensation åt höginkomst- tagarna och obetydlig till låginkomsttagarna. Vid 25 procents skattesats är systemet mer sparbefrämj- ande än vid högre skattesats.

Effekterna för villägare med underskott framgår av tabell III:4 (högsta marginalskatt 60 procent) och III:5 (högsta marginalskatt 50 procent). De problem med betydande likviditetsförsämringar för låg- och vissa medelinkomsttagare med större underskott som diskuterats i avsnitt 3 ovan under kvotmetoden återkommer här. För medelinkomsttagarna är försäm- ringen störst i alternativet med 60 procent högsta marginalskatt.

Oavsett vilket av de båda alternativen vid 25 procent kapitalinkomstskatt som genomförs torde samma typer av justeringsmekanismer beträffande avdragsrätten för underskott, som behandlas i bilaga 3 för kvotmetoden, bli aktuella att disku- tera även vid en proportionell kapitalinkomstskatt på denna nivå. Sätts skattesatsen högre minskar problemen med villaägarnas ränteavdrag. Redan vid

• Sida 413
•  Original

30 procent skattesats har' de negativa effekterna minskat så mycket att de allra flesta villaägare med underskottsavdrag torde undgå likviditetsprob— lem varför några specialregler ej skulle vara behövliga. Se Tabell III:5a.

Effekterna på skattebördan vid realisationsvinster på småhus redovisas i tabell III:6. Skatteeffekter— na vid 25 procent proportionell skatt för en medelinkomsttagare påminner här mycket om de som kvotmetoden ger upphov till. Skattebelastningen blir dock lite högre. För en höginkomsttagare blir belastningen något lägre än vid kvotmetoden. En låginkomsttagare får en betydligt ökad skattebörda på sina kapitalinkomster jämfört med kvotmetoden.

De statsfinansiella effekterna av en 25-procentig proportionell kapitalinkomstskatt är ungefär desamma som för kvotmetoden och för 40 procent proportionell skatt men med en tredje fördelnings- profil som svagt gynnar främst höginkomsttagarna. Se mera härom i avsnitt IV.

Sammanfattningsvis ger den proportionella kapital- inkomstbeskattningen i många avseenden med kvotme- toden likartade resultat. I vissa hänseenden är dess effekter inte lika bra som kvotmetoden. Så torde en proportionell kapitalinkomstskatt oavsett om skattesatsen sätts till 40 eller 25 procent inte i lika hög utsträckning uppfylla de i inled- ningen uppställda kraven på en enhetlig nominell kapitalinkomstbeskattning. Sparincitamentet är lägre, inflationsbehandlingen otillfredsställande och de fördelningspolitiska effekterna sämre. Metoden är dock enklare än kvotmetoden.

På två punkter kan en proportionell skatt sägas vara överlägsen kvotmetoden även med det här

• Sida 414
•  Original

tillämpade synsättet. Alla skattskyldiga får samma skattesats på sina kapitalinkomster och samma avdragseffekt för underskottsavdrag. Denna symmetri leder exempelvis till att överflyttning av kapital- inkomster till exempelvis barn med lägre marginal— skatt blir skattemässigt meningslöst. Med en fast skattesats får tidpunkten för en vinst— eller förlustrealisation eller den skattskyldiges övriga inkomstsituation ingen betydelse för skattens storlek. Detta kan minska inlåsningstendenserna på

olika marknader.

Om man anser att arbetsinkomster och kapitalinkoms- ter är så skilda till sin natur att de bör särbe— handlas vid beskattningen blir slutsatsen en annan. Ser man till enbart kapitalinkomstbeskattningen och därvid söker en så likformig och symmetrisk kapital- beskattning som möjligt framstår en proportionell kapitalinkomstbeskattning som en naturlig väg. Med denna utgångspunkt är en proportionell beskattning att föredra framför exempelvis kvotmetoden. För att uppnå enkelhet och ej förorsaka negativa marknads- och inlåsningseffekter bör skattesatsen ej sättas högre än ca 30 procent (se Tabell III:5a). Om skattesatsen blir högre torde inflationseffekterna bli alltför besvärande för att en nominalistisk metod skall kunna bibehållas. Även inlåsningseffek- terna skulle då bli besvärande. Vill man att systemet också skall medföra någon sparstimulans bör även av det skälet skattesatsen hållas nere.

• Sida 415
•  Original

IV GENERELLA SLUTSATSER

Kvotmetoden är en mycket enkel beskattningsprincip byggd på en grov schablon beträffande vad som normalt kan anses utgöra realavkastning. Metoden kan till och med kallas primitiv. Emellertid medför metoden pga sin inbyggda symmetri också i all sin enkelhet lösningar på flera av de huvudproblem som dagens skattesystem brottas med.

Att metoden är enkel är en klar fördel. Den torde också trots vissa ojämnheter i effekterna kunna användas över hela kapitalavkastningsfältet. Därmed är det inte bara en metod som är enkel i enskildhe- terna. Genom att samma enkla metod används över hela fältet för beskattning av alla typer av kapitalavkastning får enkelheten en speciell dimension som måste anses värdefull.

I kvotmetoden finns inbyggd en generell symmetri som är väl anpassad för beskattning av kapitalav— kastning. I och med att denna symmetriska metod kan användas över i princip hela kapitalavkastningsom- rådet inklusive kostnadsräntor och kapitalvinster uppnås en enhetlighet i beskattningen som elimine- rar det allra mesta av de skattearbitragemöjlighe— ter inom området för kapitalbeskattning som vårt nuvarande system ger. Härmed uppnås en betydligt mer rättvis beskattning än idag med en förstärkt fördelningsprofil.

Alla dessa egenskaper är så viktiga att det för- hållandet att metodens grova schablon ibland ger upphov till ojämnheter i beskattningen i relation till fördelarna kan vara ett mindre problem. Fördelarna med att söka justera kvoten efter den kortsiktiga inflationsutvecklingen synes små.

• Sida 416
•  Original

De ojämnheter som den schabloniserade kvoten ändå medför synes inte vara av det slaget att de syste- matiskt går att utnyttja i skatteplaneringssyfte i någon betydande omfattning.

Metoden förbättrar betydligt sparandets villkor och gör upplåning, särskilt för konsumtion, dyrare. I motsats till speciella sparstimulanser är dessa effekter av generell natur varför hushållssparandet bör förbättras och hushållsupplåningen minska.

Beskattningens höjd synes utgöra en viktig restrik— tion för metodens användbarhet. Om skattesatserna sätts avsevärt högre än de som förutsatts i studien blir ojämnheterna i kapitalbeskattningen på flera områden så stora att metodens generella tillämplig- het är i fara. Om den inte kan tillämpas generellt är det tveksamt om dess fördelar förblir tillräck- ligt stora för att metoden alls bör införas.

Riksrevisionsverkets undersökning för 1983 innehål- ler uppgifter om såväl alla skattepliktiga inkoms— ter, flertalet aktuella avdrag, som alla nominella (brutto)realisationsvinster och förluster. Härige- nom blir det möjligt att beräkna vad den verkliga skattebelastningen på hela kapitalinkomstområdet var 1983 men också vad skattebelastningen på de samlade kapitalinkomsterna skulle bli och hur den skulle fördelas i kvotmetoden. En sådan typ av beräkning har pga bristande statistiskt underlag inte tidigare varit möjlig att företa i Sverige.

I tabell IV:1 och IVi2 redovisas en totalsamman— ställning av nominella kapitalinkomster/—kostnader (inkl realisationsvinster/-förluster) och skatt härpå för år 1983. Vid skatteberäkningen har dock 1988 års skatteskala (på inflationsuppräknade sammanräknade inkomsten för att få en skattebelast-

• Sida 417
•  Original

ning som överensstämmer bättre med 1988 års system) använts för att underlätta en jämförelse mellan det nuvarande systemet och en beskattning enligt kvot— metoden. Det skall observeras att alla schablonav- drag är eliminerade vid beräkningen. Vidare är positiva inkomster av villa ej medtagna i den sam— manräknade nominella inkomsten.

Av inkomstskikten hade 0—80 tkr de största positiva kapitalinkomsterna följt av skiktet 500—1000 tkr. De största underskotten och därmed skatteminskning- arna hade inkomstskiktet 80-120 tkr (motsvarar 1988 ca 106—160 tkr). Från 300 tkr och uppåt hade alla skikt positiv nominell nettoinkomst.

De totalt stora underskottsavdragen är särskilt i de lägre inkomstskikten fördelade på ett mycket stort antal personer. Så är i inkomstskiktet 80—120 tkr medelunderskottsavdraget av villa för de som har underskottsavdrag, ca 15 tkr. I skiktet 120-160 tkr är medelavdraget drygt 21 tkr.

Totalt innebar kapitalinkomstbeskattningen för stat och kommun 1983 en förlust på 4,4 miljarder kr. För 1986 uppgår förlusten till 6-7 miljarder kr.

Intressantast synes dock tabell IV:2, rad 15 vara som visar vilket totalresultat för beskattningen som blandningen av olika beskattningsprinciper för olika typer av kapitalinkomster ger och som åter- speglas när lågbeskattade inkomster (främst reali- sationsvinster) och stora räntekostnader med större avdragseffekt förs ihop.

Det lägsta inkomstskiktet 0—40 tkr skulle i 1988 års skatteskala betala 18 procent skatt på sin nominella nettokapitalinkomst trots en formell marginalskatt på 33 procent. Det skall observeras

• Sida 418
•  Original

att de totala lågbeskattade inkomsterna i de lägsta inkomstskikten är utspridda på ett mycket stort antal inkomsttagare. Den genomsnittliga lågbe— skattade inkomsten är således låg i dessa skikt. Redan nästa inkomstskikt har nästan nollskatt, 3 procent, på sin nettoinkomst. Inkomstskikten 80-200 tkr har effektiva avdragseffekter av sina totalunderskott från 69 procent upp till 238 pro— cent (!) för skiktet 160-200 tkr (motsvarande ca 213—266 tkr 1 1988 års penningvärde) trots att avdragsbegränsningen inte borde ge större avdrags— effekt än 50 procent. Inkomstskiktet 160—200 tkr har således en mer än dubbelt så stor skatteminsk- ning som nettounderskott, dvs de får ett skattebi— drag som överstiger nettokostnaden. Detta är möjligt genom en blandning av inkomster som endast till en liten del tas upp till beskattning och stora räntekostnader med större avdragseffekt, dvs skattearbitrage. Ingen inkomstgrupp har mer än ca hälften av den skattebelastning på sitt netto som motsvarar deras formella marginalskatteläge. De flesta har betydligt lägre.

Rad 15 illustrerar väl storleksordningen på de ojämnheter som är inbyggda i den nuvarande kapital— inkomstbeskattningen.

Rad 16 visar skattebelastningen vid tillämpning av kvotmetoden. Inte heller i kvotmetoden blir kapi- talinkomstbeskattningen någon lysande affär för stat och kommun - ett litet netto uppstår. Detta lilla netto avspeglar att för hela inkomstkollekti- vet finns en liten nominell nettokapitalinkomst som också blir effektivt beskattad genom symmetrin i

kvotmetoden.

Rad 17 redovisar skatteeffekten för varje inkomst— skikt. Att skatteeffekter helt följer den tillämpa—

• Sida 419
•  Original

de skatteskalan är självklart eftersom basen för denna beräkning av skattebelastningen är densamma som skattebasen för tillämpningen av kvotmetoden. En viktig observation kan dock göras. Kvotmetoden ger inga möjligheter att sänka sin skattebörda genom skattearbitrage genom att blanda lågbeskatta- de inkomster med kostnader med högre avdragseffekt. Genom att alla inkomster och kostnader behandlas på samma sätt, dvs helt symmetriskt, blir också skattebelastningen den av lagstiftningen avsedda. Kvotmetoden ger också härigenom en betydande stats- finansiell förstärkning. Den betyder också att de grupper som har de största avdragseffekterna av sina underskott i det nuvarande systemet får ökade underskottskostnader efter skatt. Särskilt gäller det inkomstskiktet 160—200 tkr men även skikten 80—160 tkr innehåller stora underskott.

I tabell IV:1-2 har de möjligheter till justeringar av kvotmetoden som diskuteras i bilaga 3 ej beak— tats. Om en sådan justering införs blir symmetrin inte längre fullständig beträffande villaräntor upp till ett visst tak. Detta ger ett begränsat utrymme till mindre skattearbitrage för låg- och mellanin- komsttagare. Därtill kommer en viss statsfinansiell kostnad som inte har kunnat beräknas med tillgäng— ligt statistiskt underlag.

När man bedömer kvotmetodens likviditetsförsämrande effekter för skattskyldiga, främst i lägre inkomst— skikt, med underskottsavdrag bör man ha i minnet att kvotmetoden genom att så stor del som 1/2 av räntan anses vara real ändå normalt torde vara förmånligare för låntagarna än de reala beskatt- ningssystem som presenterats. Dessutom torde den svenska avdragsrätten för underskott bl a på grund av villaräntor även efter ett eventuellt införande av kvotmetoden vara liberalare än i något jämför-

• Sida 420
•  Original

bart land, bortsett från USA, där full avdragsrätt föreligger för bostadsräntor hänförliga till två småhus men ej för andra privata räntor. Möjligheter finns också att som visats i bilaga 3 införa över— gångsregler som minskar initialeffekterna.

I sammanhanget bör understrykas att det i praktiken inte är möjligt att införa lättnader på inkomstsi- dan med sparbefrämjande effekt om inte avdrags- rätten för räntor i princip begränsas symmetriskt. Annars kommer det att löna sig t o m bättre än i dagens system att låna för att investera i en gynnad sparform. Då kan huvudmotivet för en kapi- talinkomstskattereform inte uppnås. Detta gäller oavsett vilken typ av nytt system man vill införa.

I tabell IV:3 redovisas förutom nuvarande skatte- fördelning och skattefördelningen vid kvotmetoden också skattefördelningen vid en proportionell kapitalinkomstskatt på 40 resp 25 procent. Som ovan nämnts är i båda fallen den statsfinansiella effekten ungefär densamma som vid kvotmetoden. När det gäller skattens fördelning mellan olika in— komstgrupper är skillnaderna små mellan kvotmetoden och 25 procent kapitalinkomstskatt - bortsett från den merbelastning på de positiva kapitalinkomsterna i de lägsta inkomstskikten som den proportionella skatten ger. 40 procent proportionell skatt ger betydligt högre skatt på positiva kapitalinkomster och större avdragseffekt av underskottsavdrag än kvotmetoden.