RÅ 2001:53

C.P. och R.J. hade tillsammans sonen Christoffer, född 1995. C.P. yrkade i ansökan hos länsrätten att länsrätten enligt 11 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen) skulle förordna att R.J. vid sin bostad i Hallstahammar så snart som möjligt vid den tidpunkt länsrätten bestämde till C.P. skulle överlämna Christoffer, att verkställigheten skulle ske genom polishämtning eller alternativt genom vitesföreläggande om minst 50 000 kr, att länsrätten skulle förordna att domen genast verkställs, samt att R.J. skulle förpliktas att ersätta C.P:s kostnader i målet. Som grund för sin ansökan anförde C.P. att R.J. olovligen kvarhållit Christoffer i Sverige. Hon anförde vidare i huvudsak följande. Hon är brittisk medborgare och bodde i Sverige under åren 1985-1987. Efter att ha återvänt till England bosatte hon sig ånyo i Sverige år 1989. År 1994 träffade hon R.J. Den 5 oktober 1995 föddes parets gemensamma barn Christoffer, som är engelsk medborgare. Sedan faderskapet fastställdes har föräldrarna gemensam vårdnad om Christoffer. Paret sammanlevde under tiden september 1996 - oktober 1998. C.P. kvarstannade i Sverige med Christoffer till april månad 1999, varefter hon återflyttade till England tillsammans med sin mor samt Christoffer. Under tiden båda parter levde i Sverige upprätthölls regelbunden kontakt mellan far och son. Härefter har Christoffer besökt Sverige och fadern under tiden juli - början av november 1999. I februari 2000 besökte R.J. England, varvid parterna överenskom att Christoffer skulle besöka fadern i Sverige den kommande sommaren. Då R.J. reste med Christoffer till Sverige i början av maj månad 2000 träffades en uttrycklig överenskommelse att Christoffer skulle återföras till modern i England senast i augusti månad. C.P. upprätthöll inledningsvis kontakten med sonen telefonledes. Sedan slutet av juli månad har hon inte lyckats erhålla någon kontakt. - Den 24 augusti 2000 mottog hon ett brev, daterat den 31 juli 2000 av R.J., där denne uppgav att han inte avsåg att återlämna Christoffer. - Christoffer har haft hemvist i England sedan den 11 maj 1999. Han har alltjämt hemvist i England. - The High Court of Justice, Family Division, har den 6 september 2000 uttalat att kvarhållandet är olovligt i enlighet med vad som stipuleras i Haagkonventionen, artikel 3. Det förhållandet att föräldrarna har gemensam vårdnad om Christoffer saknar betydelse i förevarande sammanhang. - R.J. bestred bifall till ansökan och yrkade att C.P. skulle ersätta hans rättegångskostnader i målet. Han anförde i huvudsak följande. Christoffer kvarhålls inte olovligen i Sverige, eftersom föräldrarna sedan den 21 januari 1998 har gemensam vårdnad om honom. Christoffer är folkbokförd i Hallstahammar. Därtill kommer att det inte finns någon giltig överenskommelse mellan föräldrarna om att Christoffer skall återlämnas till C.P. den 31 augusti 2000. Den överenskommelse som R.J. skrivit under har tillkommit under hot och skall frånkännas betydelse. Christoffer har inte och har heller aldrig haft sitt hemvist i England. Slutligen är beslutet av the High Court of Justice, Family Division, fattat på felaktiga grunder, eftersom C.P. i vart fall förtigit uppgifterna om hennes och R.J:s gemensamma vårdnad om Christoffer.

Länsrätten i Västmanlands län (2000-10-18, ordförande Elmin), som höll muntlig förhandling i målet, yttrade: Enligt 11 § första stycket verkställighetslagen skall barn som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhållits, om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som har tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande eller kvarhållande är enligt andra stycket nämnda lagrum olovligt, om bortförandet eller kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som dess vårdnadshavare eller någon annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes eller kvarhölls eller kvarhållandet hade ägt rum. - Verkställighetslagens bestämmelser om överflyttning av barn har sin bakgrund i en av Haagkonferensen år 1980 antagen konvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). Ett övergripande syfte bakom konventionen är att skydda barn mot den skadliga effekten av att bli uppryckta från sin invanda miljö. För att tillgodose detta syfte har i konventionen tagits in bestämmelser som skall möjliggöra att ett barn, som olovligen hålls kvar i en konventionsstat, snabbt överflyttas till den stat varifrån det bortfördes så att status quo återställs. Konventionen har införlivats med svensk rätt genom att bestämmelser som är avsedda att i sak återspegla konventionen tagits in i verkställighetslagen. Frågan i målet är om kvarhållandet av Christoffer i Sverige efter den 31 augusti 2000 skall anses olovligt i 11 § verkställighetslagens mening. Kvarhållandet är olovligt om det strider mot den rätt att ta vård om barnet som dess vårdnadshavare har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före kvarhållandet. Vilken innebörd som tillmäts begreppet hemvist har således en avgörande betydelse vid tillämpningen av verkställighetslagens bestämmelser om överflyttning. - Hemvistbegreppet har inte definierats i verkställighetslagen. I förarbetena till lagen (prop. 1988/89:8 s. 36) hänvisades till de uttalanden om hemvistbegreppet som gjordes i samband med att en definition av begreppet hemvist år 1973 togs in i 7 kap. 2 § lagen (1904:26 s. l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap (uttalanden återfinns i prop. 1973:158 s. 78 ff.). Där förklaras bl.a. att den som är bosatt i viss stat skall anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Regeringsrätten har i ett vägledande rättsfall anfört bl.a. följande om tillämpningen av begreppet hemvist (RÅ 1995 ref. 99 s. 464 f.). Även om det enligt förarbetena till verkställighetslagen finns anledning att vid tillämpningen av lagens bestämmelser om överflyttning av barn ta hänsyn till den definition av hemvistbegreppet som använts i annan intern lagstiftning, bör samtidigt beaktas att verkställighetslagen tillhör den s.k. traktatstyrda lagstiftningen. Det är därför motiverat att vid tolkningen av lagens hemvistbegrepp ta särskild hänsyn till Haagkonventionens terminologi och syfte. I första hand är det då en fråga om en helhetsbedömning av sådana objektiva konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig eller yrkesmässig karaktär som kan peka på en mer stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. Även den enskildes avsikt att stanna eller inte stanna i vistelselandet kan beaktas, men den gängse uppfattningen synes vara att subjektiva moment i regel bör tillmätas mindre betydelse. När det är fråga om ett barn som inte har nått en sådan ålder att hänsyn kan tas till dess egna avsikter för framtiden måste naturligtvis andra omständigheter - särskilt vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i övrigt - vara avgörande; saken har ibland uttryckts så att det skall fastställas var barnets "effektiva levnadscentrum" är beläget (jfr SOU 1976:39 s. 120 och prop. 1984/85:124 s. 42). - Av handlingarna i målet framgår att Christoffer har vistats i England från april 1999 till maj månad 2000, med undantag för en period juli-november 1999 då R.J. utövade rätten till umgänge med sonen i Sverige. Enligt intyg som åberopats av C.P. framgår att Christoffer från september 1999 till juli 2000 varit inskriven på deltid vid en förberedande skola, Beechwood Nursery. Han förväntades enligt intyget bli heltidsinskriven från september 2000. C.P. är född i Middlesbrough och har bott ungefär lika länge i England som i Sverige. Hon bor sedan i maj 1999 i England. Både hon och Christoffer är engelska medborgare och bor i Middlesbrough, där också hennes mor och två bröder är bosatta. Inget talar mot C.P:s förklaring att hon har för avsikt att stanna i England om Christoffer överflyttas till henne. Hon får anses ha sina levnadsintressen i England. - R.J. begärde inte överflyttning med stöd av Haagkonventionen när C.P. utan hans samtycke kvarstannade med Christoffer i England våren 1999. Länsrätten lämnar därför R.J:s invändning om att Christoffer inte kan anses ha etablerat hemvist i England från maj 1999 utan avseende. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner länsrätten att Christoffer vid tidpunkten före kvarhållandet hade en mer stadigvarande anknytning till England än till Sverige och att han därför skall anses ha haft sitt hemvist i England. Länsrätten har således att pröva frågan om kvarhållandet är olovligt eller inte med ledning av engelsk rätt. Någon prövning av frågan vem som bör ha vårdnaden eller vården av barnet skall inte göras vilket också innebär att det i och för sig saknar betydelse för prövningen vem som är att anse som vårdnadshavare i Sverige. Även om den som befinner sig här i landet med barnet har anförtrotts vårdnaden genom en svensk dom eller genom ett utländskt avgörande som är giltigt här i landet, utgör detta avgörande inte i och för sig något hinder mot överflyttning av barnet (prop. 1988/89:8 s. 41 f.). - I beslutet den 6 september 2000 uttalade the High Court of Justice att kvarhållandet av Christoffer i Sverige var olovligt och står i strid med C.P:s rätt som vårdnadshavare enligt lag i England och Wales. The High Court of Justice beslutade därför att R.J. skall ombesörja att Christoffer, vars hemvist ansågs vara i England, skall återföras till England. Skäl saknas att frånkänna beslutet från the High Court of Justice rättslig verkan i Sverige. Vad R.J. har anfört i målet föranleder inte annan bedömning. Länsrätten finner därför att avgörandet som meddelades av the High Court of Justice med tillämpning av engelsk lag grundar en rätt för C.P. att få Christoffer överflyttad till England. Ansökan skall därför bifallas. Föreläggandet om överlämnande av Christoffer till C.P. skall förenas med ett kraftigt vite. - R.J. är att anse som tappande part i målet. Han skall ersätta C.P. för hennes rättegångskostnader i länsrätten. - Länsrätten bifaller ansökan på så sätt att R.J. föreläggs att vid ett vite om 20 000 kr måndagen den 23 oktober 2000 kl. 12.00 vid sin bostad i Hallstahammar till C.P. överlämna Christoffer. - Domen gäller omedelbart i denna del. - R.J. skall ersätta C.P. för hennes rättegångskostnader i länsrätten.

R.J. överklagade och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrätten dom, skulle ogilla C.P:s ansökan om att han skulle förpliktas överlämna Christoffer till henne. R.J. yrkade även att kammarrätten skulle förplikta C.P. att ersätta hans rättegångskostnader i målet.

C.P. bestred bifall till överklagandet och yrkade bl.a. att kammarrätten skulle förordna att överlämnandet skulle ske vid en tidpunkt i nära anslutning till den dag då kammarrätten meddelade dom i målet, att kammarrätten förordnande att domen skulle gälla omedelbart samt att kammarrätten skulle förplikta R.J. att ersätta hennes rättegångskostnader.

Kammarrätten i Stockholm (2000-11-03, Willén, Avellan-Hultman, referent, Hellner), som höll muntlig förhandling i målet, yttrade: R.J. har i kammarrätten uppgett bl.a. följande. När han upptäckte att C.P. hade flyttat till England talade han om för henne att han inte samtyckte till att Christoffer flyttade till England. Han kontaktade socialtjänsten, familjerätten och polisen. Han ansåg att Christoffer kunde bo halva tiden i Sverige och halva tiden i England men att Christoffer skulle gå i skola i Sverige. Christoffer har bott i England från mitten av april till slutet av juli 1999 och från mitten av november 1999 till början av maj 2000. I England har Christoffer sin mor, sin mormor samt sina morbröder och han har gått i förskola där i två månader. Han har alltid varit folkbokförd i Sverige och har sin far, sina farföräldrar samt sina kusiner här. Han går på dagis i Sverige. Länsrätten har felaktigt kommit fram till att Christoffer vid tidpunkten för kvarhållandet hade sitt hemvist i England. Vid en samlad bedömning måste han i stället anses ha sitt hemvist i Sverige. Till följd härav skall frågan om kvarhållandet är olovligt eller inte prövas med ledning av svensk rätt. Avgörandet som meddelats av The High Court of Justice saknar därmed betydelse. Enligt svensk rätt har han och C.P. gemensam vårdnad om Christoffer och han har därför samma rätt som C.P. att bestämma var sonen skall bo. På grund härav är kvarhållandet inte olovligt. Vidare finns det inte någon giltig överenskommelse mellan honom och C.P. om tidpunkten för Christoffers återresa till England vilket även det innebär att kvarhållandet inte kan anses vara olovligt. - C.P. har i kammarrätten uppgett bl.a. följande. Christoffer har haft stadigvarande hemvist i England i mer än ett år. Han har en fast anknytning till England genom henne. Hon förvärvade hemvist i England i maj 1999 och eftersom hon har varit den faktiska vårdnadshavaren för Christoffer är hennes hemvist av störst betydelse när Christoffers hemvist skall bestämmas. R.J. samtyckte inte till Christoffers flytt till England i maj 1999 men han fann sig i situationen. Han ansökte inte om överflyttning av Christoffer till Sverige. Han hade umgänge med Christoffer i Sverige under tre och en halv månad 1999. Under hösten 1999 hade han funderingar på att flytta till England. - Kammarrätten gör följande bedömning. - I målet är ostridigt att R.J. inte samtyckte till att sonen Christoffer flyttade till England i maj 1999. Med hänsyn härtill och till den korta tid vistelsen i England kom att vara samt övriga omständigheter finner kammarrätten att Christoffer inte förvärvade hemvist i England under sin vistelse där från mitten av april till slutet av juli 1999. Christoffer vistades återigen i England från mitten av november 1999 till början av maj 2000. Med hänsyn till vistelsens längd samt till familjemässiga och övriga sociala förhållanden finner kammarrätten att Christoffer inte heller under denna period etablerade hemvist i England. Christoffer hade således forfarande hemvist i Sverige den 31 augusti 2000 och kvarhållandet av honom i Sverige efter denna tidpunkt är därför inte olovligt enligt 11 § verkställighetslagen. Förutsättningar för överflyttning av Christoffer till England med stöd av denna lag föreligger därmed inte. - Kammarrätten finner inte att det föreligger skäl att frångå huvudregeln att den part som tappar målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnader. C.P. skall därför som tappande part ersätta R.J:s kostnader i målet. - Med bifall till överklagandet upphäver kammarrätten länsrättens dom och lämnar ansökan om överflyttning av Christoffer utan bifall. - Kammarrätten beslutar att C.P. skall ersätta R.J:s rättegångskostnader i länsrätten och kammarrätten.

C.P. yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa det slut som länsrättens dom innehöll i frågan om överflyttning samt förordna om ny tid för överlämnande. Hon yrkade vidare befrielse från skyldigheten att ersätta R.J:s rättegångskostnader i länsrätten och kammarrätten samt att Regeringsrätten skulle förordna att ingendera parten skulle förpliktas ersätta motpartens kostnader i målet alternativt förordna att R.J. skulle ersätta hennes kostnader i målet. C.P. anförde bl.a. följande. Christoffer har förvärvat hemvist i England samtidigt som hon eller i vart fall någon gång efter det att R.J. frivilligt återlämnat sonen till henne i november 1999 för fortsatt boende i England. R.J. har inte utnyttjat några rättsliga medel för att säkerställa att Christoffers hemvist skulle förbli Sverige.

R.J. bestred bifall till överklagandet och yrkade att kammarrättens dom skulle fastställas. Han anförde bl.a. följande. De korta perioder som Christoffer bott i England har inte medfört att han fått hemvist där. När han fick kännedom om att C.P. tänkte behålla Christoffer i England, agerade han entydigt och adekvat gentemot C.P. Visserligen begärde han inte att sonen skulle överlämnas till honom med stöd av verkställighetslagen, men han kontaktade såväl socialtjänsten, familjerätten som polisen. Hans agerande fick också effekt genom att C.P. återlämnade Christoffer till honom i slutet av juli 1999. Hans uppfattning var att Christoffer skulle bo halva tiden i Sverige och halva tiden i England. Han vågade lämna tillbaka Christoffer till C.P. i november 1999 eftersom han var förvissad om att Christoffer snart skulle bo hos honom igen. När C.P. under hösten 1999 anmälde flyttning av Christoffer, fick han flyttningsanmälan för yttrande. Han motsatte sig flyttningen vilket ledde till att skattemyndigheten avvisade anmälningen.

Regeringsrätten (2001-09-12, Ragnemalm, Billum, Almgren) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller huruvida R.J:s kvarhållande av Christoffer i Sverige efter utgången av augusti 2000 är olovligt i verkställighetslagens mening.

Regeringsrätten har i RÅ 1995 ref. 99 och RÅ 1996 ref. 52 ingående behandlat frågan om när ett bortförande eller kvarhållande av ett barn är att anse som olovligt i verkställighetslagens mening. I likhet med vad som skett i dessa refererade avgöranden ger Regeringsrätten en redogörelse för tillämpligt lagrum och dess bakgrund.

Verkställighetslagens bestämmelser om överflyttning av barn har sin bakgrund i Haagkonventionen. Ett övergripande syfte bakom konventionen är att skydda barn mot den skadliga effekten av att bli uppryckta från sin invanda miljö. För att tillgodose detta syfte har i konventionen tagits in bestämmelser som skall möjliggöra att ett barn, som olovligen förts bort från en konventionsstat till en annan eller kvarhållits i en konventionsstat, snarast överflyttas till den förstnämnda staten så att status quo återställs. Konventionen har införlivats med svensk rätt genom att bestämmelser som är avsedda att i sak återspegla konventionen tagits in i verkställighetslagen. Det lagrum som i första hand har betydelse i målet är 11 § verkställighetslagen, som har sin närmaste motsvarighet i art. 3 i Haagkonventionen.

Enligt 11 § första stycket verkställighetslagen skall barn, som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här, på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som tillträtt Haagkonventionen. Ett bortförande eller kvarhållande är enligt 11 § andra stycket olovligt om bortförandet eller kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som vårdnadshavare eller annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och om denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes eller kvarhölls eller skulle ha utövats vid denna tidpunkt om inte bortförandet eller kvarhållandet ägt rum.

Lagen förutsätter att såväl frågan om vem som vid tiden för kvarhållandet var vårdnadshavare som frågan huruvida kvarhållandet var olovligt avgörs enligt vad som gällde i den stat där barnet vid tiden för kvarhållandet hade hemvist (11 § andra stycket och specialmotiveringen till denna paragraf i prop. 1988/89:8 s. 40). Vidare får av bestämmelserna anses följa att ett kvarhållande av ett barn i Sverige inte är olovligt i lagens mening om barnet omedelbart före kvarhållandet hade hemvist i Sverige. Vilken innebörd som tillmäts begreppet hemvist har således en avgörande betydelse vid tillämpningen av verkställighetslagens bestämmelser om överflyttning.

Begreppet hemvist bestäms inte närmare i lagen, men i förarbetena (a. prop. s. 36 och s. 40) hänvisas till de uttalanden som gjordes i samband med att en definition år 1973 togs in i 7 kap. 2 § lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Enligt denna skall den som är bosatt i viss stat anses ha sitt hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande (se prop. 1973:158 s. 78 ff.).

Vid tolkningen av hemvistbegreppet i verkställighetslagen bör emellertid särskilt beaktas att lagen tillhör den s.k. traktatstyrda lagstiftningen. Vid tolkningen av lagens hemvistbegrepp bör därför särskild hänsyn tas till Haagkonventionens terminologi och syfte. Haagkonventionens motsvarighet till begreppet hemvist, "habitual residence", är inte heller definierat. Allmänt kan sägas att det vid en prövning av hemvistfrågan enligt konventionen i första hand blir fråga om en helhetsbedömning av sådana objektivt konstaterbara förhållanden som en vistelses längd, föreliggande sociala bindningar och andra förhållanden av personlig eller yrkesmässig karaktär som kan peka på en mera stadigvarande anknytning till det ena eller andra landet. När det gäller ett litet barn får vårdnadshavarens hemvist och de familjemässiga och sociala förhållandena i övrigt avgörande betydelse (se RÅ 1995 ref. 99).

Av handlingarna i målet framgår följande. C.P. och R.J. har tillsammans sonen Christoffer, född 1995. De har gemensam vårdnad om honom. Christoffer bodde under sitt första levnadsår med sin mor i Köping och därefter, under tiden september 1996 till oktober 1998, med båda föräldrarna i Sundbyberg. R.J. flyttade då från den gemensamma bostaden men hade regelbunden kontakt med sonen. I april 1999 reste C.P. tillsammans med sonen till England. I maj 1999 beslöt hon sig för att kvarstanna tillsammans med Christoffer. R.J. hade inte samtyckt till att sonen skulle bosätta sig i England. I England bodde sedan tidigare C.P:s bröder samt hennes mor. Både C.P. och Christoffer är brittiska medborgare. Christoffer är folkbokförd i Sverige. Från slutet av juli till mitten av november 1999 vistades Christoffer enligt föräldrarnas överenskommelse hos fadern i Sverige för att sedan återvända till England, där R.J. besökte honom i februari 2000. I början av maj 2000 följde Christoffer åter med sin far till Sverige mot löfte att han skulle återlämnas till modern i augusti samma år. Christoffer kom dock att kvarhållas av R.J. i Sverige, där han alltjämt vistas. Christoffer är på daghem i Sverige. I England gick han i förskola i två månader.

C.P. och R.J. har gemensam vårdnad om Christoffer. Detta innebär att de tillsammans har att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter (6 kap. 11 § och 13 § första stycket föräldrabalken). Är en av vårdnadshavarna förhindrad att ta del i sådana beslut som inte kan uppskjutas bestämmer den andre ensam. Han eller hon får dock inte heller i detta fall ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det (13 § andra stycket). Det är enligt Regeringsrättens mening uppenbart att beslut om i vilket land barnet skall ha sitt hemvist är ett sådant beslut som måste fattas av vårdnadshavarna tillsammans, särskilt som ett sådant beslut kan medföra att den gemensamma vårdnaden i praktiken upphör.

Regeringsrätten anförde i RÅ 1995 ref. 99 bl.a. att det inte är förenligt med verkställighetslagens syfte att låta ett bortförande som skett mot den ena vårdnadshavarens vilja utan vidare medföra en ändring av barnets hemvist. Å andra sidan synes det inte heller vara förenligt med detta syfte att betrakta de omständigheter under vilka ett bortförande skett som ett permanent hinder mot etablerande av ett nytt hemvist. Har barnet vistats i det nya landet under sådan längre tid och under sådana förhållanden att barnet där fått en anknytning av just det slag som de aktuella reglerna åsyftar, bör något hinder inte föreligga mot att anse att ett nytt hemvist har förvärvats.

Det är ostridigt i målet att R.J. inte samtyckte till att Christoffer skulle bosätta sig i England i maj 1999. Christoffers hemvist i Sverige kan därför inte anses ha upphört redan vid denna tidpunkt. När det gäller frågan om hans hemvist kan anses ha ändrats under tiden därefter kan följande anföras.

C.P. har hemvist i England och R.J. i Sverige. Christoffer är född i Sverige där båda föräldrarna tidigare bott och har under sina första år haft hemvist här. Christoffer har efter det att C.P. tog med honom till England i april 1999 vistats där hos henne i två perioder om sammanlagt ca nio månader. I övrigt har han vistats hos R.J. i Sverige. Regeringsrätten finner mot denna bakgrund att Christoffer inte kan anses ha fått sådan anknytning till England att han därigenom skulle anses ha förvärvat hemvist där i stället för i Sverige. Den omständigheten att R.J. inte reagerat mot att C.P. tog Christoffer till England med en begäran om överflyttning av honom till Sverige enligt verkställighetslagen inverkar inte på denna bedömning. Kvarhållandet av Christoffer i Sverige är därför inte olovligt enligt verkställighetslagen.

I fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna gör Regeringsrätten följande bedömning.

Av bestämmelserna i 21 § verkställighetslagen och 21 kap. 13 § första stycket föräldrabalken framgår att domstolen får, efter vad som är skäligt, förordna att den ena parten skall ersätta motpartens kostnader. Vid en helhetsbedömning av vad som har förekommit i målet finner Regeringsrätten att det inte framstår som skäligt att någon av parterna förpliktas att ersätta motpartens rättegångskostnader. Detta gäller parternas kostnader i såväl underinstanserna som Regeringsrätten.