RÅ 2002:1

L.K. och Y.B.J. har tillsammans sonen A., född 1989. Y.B.J., som är bosatt i England med A., har haft vårdnaden om sonen alltsedan hans födelse medan L.K. tillerkänts viss umgängesrätt. - Efter ett umgänge under påsken 1997 kvarhöll L.K. olovligen sonen i Sverige. På ansökan av Y.B.J. förordnade Länsrätten i Stockholms län i dom den 16 april 1997 med stöd av lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen) om överflyttning av A. till modern. L.K. överklagade länsrättens dom hos Kammarrätten i Stockholm, som genom beslut den 11 juni 1997 avskrev målet i huvudsaken, eftersom A. redan överlämnats till modern i enlighet med länsrättens dom. I vad som betecknades som en "contact order" utfärdad av engelsk domstol den 21 maj 1998 föreskrevs bl.a. att umgänge mellan L.K. och A. i fortsättningen endast fick äga rum i England och Wales.

I samband med ett besök hos sina föräldrar i Sverige lämnade Y.B.J. ut A. till fadern för umgänge under tiden den 21-25 oktober 2001. Vid telefonsamtal med modern den 25 oktober uppgav L.K. att han inte avsåg att återlämna A., eftersom denne bestämt sig för att han ville stanna i Sverige och bo hos fadern.

Y.B.J. yrkade i ansökan hos länsrätten den 26 oktober 2001 att länsrätten med stöd av 11 § verkställighetslagen måtte förordna att L.K. vid hennes föräldrars bostad vid den tidpunkt som länsrätten bestämde skulle överlämna A. och att verkställighet skulle ske genom polishämtning eller alternativt genom vitesföreläggande om minst 50 000 kr. Som grund för sin ansökan åberopade hon att kvarhållandet i Sverige var olovligt, att A. hade hemvist i Radley Abingdon vid tiden för kvarhållandet samt att hon utövade och om L.K. inte olovligen kvarhållit A. i Sverige alltjämt skulle ha utövat sin rätt till vård om barnet.

Med stöd av 16 § verkställighetslagen uppdrog länsrätten den 26 oktober 2001 åt familjerättssocionomen Mats Dellenäng att utröna A:s inställning i fråga om överflyttning samt att verka för en frivillig lösning.

Mats Dellenäng redovisade uppdraget i en rapport den 31 oktober 2001. I rapporten angav han som sin bedömning bl.a. följande. A. har bestämt sig och han vill bo här. Han vill vara en svensk man. Han är född svensk och hans familj bor här. Han känner att han inte vill bo i England. A:s önskan är att få bo kvar hos sin far. Vid möte med A. gav A. ett tydligt intryck av mognad och hans svar kom efter betänketid. A. upplevdes som en skärpt pojke med glimten i ögat. De fikade tillsammans och A. pratade och svarade på frågor med trygghet. A. var mycket tydlig i att han ville bli en "svensk man". Han förstod inte varför han inte fick träffa pappa och sin övriga släkt i Sverige. - Det gick inte att ta miste på A:s ögon och kroppsspråk, med fadern visade han sig lycklig. Han hoppade snabbt upp i faderns knä när fadern kom in i rummet. - A. som hade hunnit fylla 12 år hade klart och tydligt uttalat vad han vill. Det var på sin plats att ifrågasätta den senaste umgängesdomen med hänseende till A:s ålder, önskemål och behov. - Det var inte hans övertygelse att fadern kunnat påverka A. till att vilja bo med honom.

Länsrätten höll den 1 november 2001 muntlig förhandling i målet, varvid L.K. bestred bifall till Y.B.J:s ansökan.

Y.B.J. överklagade och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, skulle förordna att L.K., vid den tid och plats som kammarrätten fann lämplig, skulle överlämna A. till henne. Verkställigheten skulle i första hand ske genom polishämtning. I andra hand skulle L.K. åläggas att vid vite ej understigande 50 000 kr överlämna A. till Y.B.J. Till stöd för överklagandet anförde Y.B.J., utöver vad hon anfört länsrätten, bl.a. följande. Den medlarrapport som länsrätten tagit del av kan inte rimligen uttrycka A:s verkliga vilja. Medlarrapporten baseras på ett möte mellan medlaren och A. i mycket nära samband med att umgänget skulle avslutas. Hon gör gällande att L.K. under förevarande umgängesperiod starkt påverkat A. att göra de uttalanden han gjort. Det skall beaktas att det under tiden maj 1998 till och med oktober 2001 inte förekommit något umgänge mellan A. och L.K., med undantag för två mycket korta perioder. A. kan förmodas, som vilken annan pojke som helst, ha kommit att bygga upp en stor önskan att träffa sin far. När så sker är A. mycket mån om att vara sin far till lags. A. har aldrig varit stadigvarande bosatt med L.K. Vistelserna med pappan i Sverige har av naturliga skäl varit lustfyllda och inbegripit roliga aktiviteter. A. har för medlaren beskrivit de roliga saker som han relaterar till i Sverige, men där nämns inget om vardagen utan hans mor, närmaste vänner och egentliga trygghet. Medlarens rapport skall ställas i relation till den rapport som lämnats till engelsk domstol. Av den rapporten framgår med tydlighet hur L.K. inte kan relatera till barnets bästa och att han söker påverka A. att flytta till Sverige. A. har när han talat med sin mor använt ord som "du har förlorat" vilka knappast kan komma från honom själv. A. hade, innan han reste till Sverige, inte yppat för någon i England att han skulle ha för avsikt att stanna hos sin far efter mitterminslovet, vilket tyder på att han nu har påverkats i sin inställning.

L.K. bestred Y.B.J:s yrkanden. Han vitsordade att samtliga rekvisit i 11 § verkställighetslagen var uppfyllda men gjorde gällande att sådant hinder för överflyttning förelåg som anges i 12 § punkterna 2-4 verkställighetslagen. Till stöd för sin talan anförde han, utöver vad han anfört i länsrätten, bl.a. följande. A. har allt sedan tidig ålder uppvisat en stark separationsångest gentemot honom, något som tyder på att han är en bra far. Det var A. själv som sade att han ville stanna hos honom. Han har inte försökt att påverka A. i hans uppfattning. A. vet av egen erfarenhet att umgänget med honom kommer att upphöra om han nu återvänder till England. A. känner att han är svensk och han vill därför bo i Sverige. Han kan inte förstå varför Y.B.J. behandlar A. och hans halvsyster olika. Halvsystern fick flytta tillbaka till Sverige när hon var i A:s ålder. Den utredning som gjordes för en engelsk domstol innehåller en rad felaktiga eller påhittade uttalanden som han aldrig gjort. Han fick egentligen aldrig en riktig chans att tala själv med utredaren.

Kammarrätten höll den 20 november 2001 muntlig förhandling målet.

L.K. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva förordnandet om överflyttning av A. Vidare begärde han att befrias från skyldigheten att betala motpartens rättegångskostnader i kammarrätten och yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i Regeringsrätten. Till stöd för sin talan anförde L.K. i huvudsak följande. En normalt utvecklad tolvårings vilja skall beaktas och beslut som går emot ett sådant barns vilja får i regel inte fattas. Den av länsrätten tillsatte medlaren, den erfarne familjerättssocionomen Mats Dellenäng, var efter ett längre samtal med A. av den fasta övertygelsen att A. vill bo med sin far och att han motsätter sig att överflyttas till modern i England. Kammarrätten har inte fullgjort sin utredningsskyldighet i och med att domstolen - utan att inhämta ny utredning - frångått medlarens utförliga och välformulerade rapport. En överflyttning av A. till modern i England medför även en allvarlig risk för att A:s själsliga hälsa kommer att skadas i den mening som avses i 12 § punkt 2 verkställighetslagen.

Prövningstillstånd meddelades.

Y.B.J. bestred L.K:s yrkanden och yrkade för egen del ersättning för sina rättegångskostnader i Regeringsrätten.

Regeringsrätten (2002-01-21, Ragnemalm, Lavin, Almgren, Melin, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt regeringens tillkännagivande (1999:1040) gäller konventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen) i förhållande till bl.a. Storbritannien. Enligt 1 § andra stycket verkställighetslagen är i sådant fall bestämmelserna i 11-23 §§ samma lag tillämpliga i förevarande mål.

Det får anses ostridigt att L.K. här i landet olovligen kvarhåller sonen A. som omedelbart före kvarhållandet hade sitt hemvist i England. Förutsättningar föreligger därför i och för sig att enligt 11 § verkställighetslagen förordna om att A. skall överflyttas till modern i England. Överflyttning får emellertid vägras om sådana förhållanden som anges i 12 § punkterna 1-4 samma lag föreligger.

L.K. har gjort gällande att det finns skäl att vägra överflyttning med stöd av 12 § punkterna 2 och 3 verkställighetslagen. Regeringsrätten instämmer, även med beaktande av vad som anförts här, i kammarrättens bedömning att det inte framkommit att det finns allvarlig risk för att en överflyttning skulle skada A:s kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätta honom i en situation som inte är godtagbar. Skäl att vägra överflyttning med stöd av 12 § punkt 2 verkställighetslagen föreligger därför inte.

Den centrala frågan i målet är således om det finns skäl att vägra överflyttning med stöd av 12 § punkt 3 verkställighetslagen till följd av att A. själv motsätter sig överflyttningen.

A. är nu tolv år gammal. I 12 § punkt 3 verkställighetslagen, liksom i konventionen, anges att en förutsättning för att överflyttning får vägras på grund av att barnet självt motsätter sig åtgärden är, att det har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas. Även om varken konventionen eller verkställighetslagen anger något riktmärke i fråga om vilken ålder ett barn bör ha uppnått för att dess vilja skall beaktas, får det anses rimligt att i den frågan anlägga ett synsätt liknande det som kommer till uttryck i 21 kap. 5 § föräldrabalken. Hänsyn bör således normalt tas till en viljeyttring av ett barn som fyllt tolv år. Regeringsrätten saknar, liksom kammarrätten, anledning att ifrågasätta att A. har uppnått en mognadsgrad som är adekvat för hans ålder.

När det så gäller frågan i vilken mån den hänsyn som bör tas till A:s uttalade vilja att stanna hos sin far i Sverige bör få påverka utgången i målet, finns det anledning att något erinra om de särskilda förutsättningar som gäller för prövningen.

En stat som anslutit sig till Haagkonventionen har iklätt sig en förpliktelse att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts dit eller kvarhålls där. För att Sverige skall kunna uppfylla denna förpliktelse har konventionens huvudsakliga innehåll transformerats till inhemsk rätt genom vissa bestämmelser i verkställighetslagen.

Haagkonventionen och motsvarande bestämmelser i verkställighetslagen kan som övergripande syfte sägas ha att skydda barn mot den skadliga effekten av att bli uppryckta från sin invanda miljö. Denna skadliga effekt skall motverkas genom att barnen skyndsamt återförs till den stat i vilken de har sitt hemvist. Huvudregeln är således att en överflyttning till hemlandet skall komma till stånd. De bestämmelser i konventionen och lagen som innehåller undantag från denna huvudregel är så utformade, att överflyttning får vägras om vissa angivna förhållanden föreligger. Det ankommer därför på domstolen att med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall avgöra om det finns skäl att inte bifalla en ansökan om överflyttning. Domstolen har därvid att utgå från vad som tidigare bestämts beträffande vårdnad, umgänge och boende. Haagkonventionen bygger på den underförstådda principen, att en eventuell omprövning av sådana frågor skall ske i hemviststatens domstolar.

När det gäller att inhämta barnets egen mening enligt 17 § verkställighetslagen, får utredningen - såsom här skett - normalt genomföras på så sätt att barnet ges tillfälle att samtala med en av länsrätten särskilt förordnad person som därefter redovisar samtalet för domstolen. Härtill kommer att upplysningar av betydelse för bedömningen av barnets vilja givetvis också kan lämnas av parterna.

Utgångspunkten för bedömningen bör naturligtvis vara att barnets uttalade vilja skall respekteras. Haagkonventionens och verkställighetslagens huvudregel om att barn som bortförts till annan stat eller hålls kvar där skyndsamt skall överflyttas till hemlandet, liksom de snävt avgränsade undantag från denna princip som föreskrivs, medger emellertid inte att varje viljeyttring av ett barn i tolvårsåldern kan få avgöra utgången i ett mål av detta slag. Det innebär att enbart det förhållandet att ett barn i den åldern säger sig föredra att stanna i det land i vilket det olovligen kvarhålls inte kan tillåtas hindra en överflyttning. Däremot bör barnets vilja tillmätas avgörande betydelse om viljeyttringen synes utgöra ett självständigt och, i förhållande till barnets ålder, övervägt och välgrundat ställningstagande, t.ex. på så sätt att barnet som skäl för sin uppfattning redovisar svårigheter att anpassa sig till förhållandena i hemviststaten eller annars ger uttryck för att det har förstått och övervägt konsekvenserna av att bryta upp från sin invanda miljö och bosätta sig i ett annat land.

Regeringsrätten finner inte anledning betvivla att den önskan om att få stanna i Sverige som A. uttalat vid samtalet med den av länsrätten förordnade medlaren var allvarligt menad och ett uttryck för vad han, som uppenbarligen saknat sin far djupt, just då kände. Det måste emellertid samtidigt beaktas att A. redan i treårsåldern flyttade till England med sin mor och styvfar och alltsedan dess haft sitt hemvist där. Det har inte framkommit annat än att han levt ett tryggt och harmoniskt liv i England, även om han givetvis saknat fadern. Efter flyttningen till England har A. kommit att vistas hos sin far under kortare perioder i samband med vissa helger och skollov. Sedan han vid ett tidigare tillfälle år 1997 olovligen hållits kvar här i landet och sedermera överflyttats till England har han endast en gång före oktober 2001 - efter ett uppehåll på drygt två och ett halvt år - vistats en kortare tid i Sverige.

Av redovisningen av medlarens samtal med A. framgår att A. säger att han har bestämt sig för att han vill bo i Sverige och att han "vill vara en svensk man". Han framhåller att han är född svensk och att hans nära släktingar bor här. Några ytterligare skäl för sitt beslut lämnar han inte. Han beskriver sitt liv i England i vad som i allt väsentligt är positiva ordalag beträffande t.ex. skolgång, kamrater och fritidsaktiviteter. Det framgår inte av redovisningen att A. över huvud taget reflekterat över de eventuella svårigheter som skulle kunna uppstå till följd av hans beslut, vare sig när det gäller att anpassa sig till ett liv i Sverige eller beträffande att bryta upp från sin invanda tillvaro i England.

Vid en samlad bedömning av nu angivna omständigheter finner Regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att vad A. uttalat som sin mening i fråga om att återvända till England inte kan antas ge uttryck för ett så övervägt och välgrundat ställningstagande från hans sida att bestämmelsen i 12 § punkt 3 verkställighetslagen kan vinna tillämpning i fallet. Överklagandet i huvudsaken skall därför lämnas utan bifall och kammarrättens domslut i den delen fastställas.

I fråga om rättegångskostnaderna gör Regeringsrätten följande bedömning.

Såvitt gäller rättegångskostnadernas fördelning följer av 21 § verkställighetslagen och 21 kap. 13 § första stycket föräldrabalken att domstolen får, efter vad som är skäligt, förordna att den ena parten skall ersätta motpartens kostnader. Vid en helhetsbedömning av vad som förekommit i målet finner Regeringsrätten att det framstår som skäligt att förordna att vardera parten skall bära sin kostnad, såväl i kammarrätten som i Regeringsrätten. L.K:s yrkande om att befrias från skyldigheten att betala motpartens rättegångskostnader i kammarrätten skall därför bifallas.