RÅ 2002:111
Om det vid beräkning av normalarbetstid enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring uppstår ett brutet tal, skall detta avrundas till närmaste hela timtal.
Länsrätten i Stockholms län
B.N. anmälde sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen den 14 augusti 1998 samt ansökte hos Akademikernas erkända arbetslöshetskassa om arbetslöshetsersättning. Han hade fram till den 12 augusti 1998 arbetat 91,67 procent av heltid, vilket motsvarade 36,67 timmar per vecka. På grund av arbetsbrist minskades från denna tidpunkt hans arbetstid till 75 procent av heltid, vilket motsvarade 30 timmar per vecka. - Kassan beslutade den 29 september 1998 att avslå hans ansökan om arbetslöshetsersättning för del av vecka. - Vid omprövning den 19 november 1998 vidhöll kassan sitt tidigare beslut. Som skäl angavs följande. B.N. hade t.o.m. den 11 augusti 1998 en normalarbetstid på 36 timmar per vecka. Fr.o.m. den 12 augusti samma år uppgick hans tjänstgöring till 30 timmar per vecka. Den uppkomna arbetslösheten är inte av tillräcklig omfattning för att rätt till ersättning skall föreligga.
B.N. överklagade arbetslöshetskassans omprövningsbeslut och anförde bl.a. följande. Hans uppkomna arbetslöshet utgörs av 6,67 veckotimmar, vilket med hänsyn till förvaltningslagens tolkningsprinciper - om att en regel vid oklarhet alltid skall tolkas till den enskildes fördel - skall avrundas till sju hela veckotimmar. Han är därmed enligt regeringens omräkningstabell berättigad till arbetslöshetsersättning under en dag per vecka.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län (1999-09-10, ordförande Gylling Lindkvist) yttrade: Av 28 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring (ALF) framgår att som normalarbetstid skall gälla den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som innebär att arbetsvillkoret uppfylldes. Om arbetsvillkoret uppfyllts genom det arbetsvillkor som anges i 12 § första stycket 1 får, om detta är förmånligare för den sökande, som normalarbetstid gälla den genomsnittliga arbetstiden i allt det förvärvsarbete som utförts under hela ramtiden enligt samma paragraf. Vid denna beräkningsmetod får dock endast månad då den sökande utfört arbete under minst 70 timmar räknas med. - Av 38 § ALF framgår att ersättning till personer som söker deltidsarbete lämnas med det antal dagpenningbelopp per vecka som enligt en av regeringen fastställd omräkningstabell svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utfärda föreskrifter för beräkning av ersättning vid deltidsarbete om arbetstiden inte är bestämd till ett visst antal timmar per dag eller vecka. - Av 39 § ALF framgår bl.a. att om någon är arbetslös under del av vecka i andra fall än som avses i 38 §, lämnas ersättning med det antal dagpenningbelopp per vecka som svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas enligt den av regeringen fastställda omräkningstabellen. - Av 9 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring framgår att för personer som är arbetslösa under del av vecka beräknas ersättning enligt den omräkningstabell som framgår av angiven bilaga. - Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Enligt arbetsgivarintyg utfärdat den 18 augusti 1998 av Utbildningsförvaltningen i Botkyrka kommun var B.N. anställd där under perioden den 14 augusti 1995 till den 11 augusti 1998, med en arbetstid under perioden den 12 augusti 1997 till den 11 augusti 1998 på 91,61 procent. Efter detta senare datum är B.N. fortfarande anställd vid förvaltningen med en arbetstid på 75 procent av hel tid. - Länsrätten gör följande bedömning. - I Arbetsmarknadsstyrelsens kommentarer till 28 § ALF anges att om brutet tal uppstår vid fastställande av normalarbetstid, skall detta utjämnas till närmast lägre hela tal (26,82 = 26) varefter detta tal skall användas vid beräkningen av dagsförtjänst. Av förarbetena till lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring framgår emellertid endast att normalarbetstid per vecka före arbetslösheten skall fastställas i hela timmar (prop. 1973:56 s. 205). Uttalandena i propositionen ger således inte vägledning i frågan om avrundning skall ske uppåt eller nedåt. Frågan förefaller inte ha behandlats i förarbetena till nu gällande lag. Länsrätten har vidare genom dom den 14 oktober 1998 i mål nr Ö 5809-97 funnit att en normalarbetstid på 29,5 veckotimmar efter utjämning skall anses motsvara 30 veckotimmar. Sedan länsrättens dom överklagats av en arbetslöshetskassa till Kammarrätten i Stockholm beslutade kammarrätten den 6 maj 1999 att inte meddela prövningstillstånd i målet. Kammarrättens beslut har inte överklagats. - Det är i målet ostridigt att B.N., i det arbete som ligger till grund för hans arbetsvillkor, haft en normalarbetstid på 36,67 veckotimmar. Länsrätten finner att denna normalarbetstid efter utjämning skall anses motsvara 37 veckotimmar. Fr.o.m. den 12 augusti 1998 har B.N:s arbetstid minskat till 30 timmar per vecka. Hans arbetstid har därmed förkortats med sju timmar per vecka, vilket motsvaras av uppkommen arbetslöshet. Av omräkningstabellen till förordningen om arbetslöshetsförsäkring framgår att B.N. vid detta förhållande är berättigad till en ersättningsdag per vecka. Överklagandet skall med hänsyn härtill bifallas. - Länsrätten bifaller överklagandet och visar målet åter till Akademikernas erkända arbetslöshetskassa för de åtgärder denna dom gör erforderliga.
Kammarrätten i Stockholm
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa arbetslöshetskassans beslut. Till stöd för sin talan anförde AMS bl.a. följande. - Som normalarbetstid skall enligt 28 § ALF gälla den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som innebär att arbetsvillkoret uppfylldes. I AMS kommentar till 28 § ALF anges att om brutet tal uppstår vid fastställande av normalarbetstid, skall detta utjämnas till närmast lägre hela tal (26,82 = 26). Det hela talet skall därefter användas vid beräkning av dagsförtjänst. Av förarbetena till lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring (prop. 1973:56 s. 204 ff.) framgår att departementschefen ansluter sig till AMS förslag till beräkning av ersättning vid arbetslöshet del av vecka. Den grundläggande beräkningsprincipen är att ersättningens storlek genomgående bestäms av normal arbetstid och inkomst per vecka och att detta sker i alla fall då den försäkrade har haft ett deltidsarbete eller under en arbetslöshetsvecka inte står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande vid arbetsförmedling eller i övrigt är ersättningsberättigad. Antalet ersättningsdagar är alltid fem, om den försäkrade är arbetslös och ersättningsberättigad för hela veckan. Förkortas den ersättningsberättigade veckotiden av arbetad tid, sjukdom eller annat arbets- eller ersättningshinder reduceras antalet ersättningsdagar enligt en omräkningstabell. Tabellen bygger på att jämförelse görs mellan den försäkrades normalarbetstid i timmar per vecka före arbetslösheten och antalet arbetstimmar under den ifrågavarande veckan efter avdrag för eventuellt ersättningshinder. Normalarbetstiden per vecka för arbetslösheten fastställs i hela timmar. Av uttalandet i propositionen framgår att normalarbetstiden skall fastställas till antalet hela timmar och att överskjutande tid i minuter inte skall medräknas. Någon oklarhet om avrundning skall ske uppåt eller nedåt föreligger inte. Om normalarbetstiden uppgår till 36,67 veckotimmar som i B.N:s fall skall normalarbetstiden fastställas till antalet hela timmar, dvs. 36 timmar. B.N:s arbetstid har fr.o.m. den 12 augusti 1998 minskat till 30 timmar. Vid en normalarbetstid om 36 timmar så är B.N. inte berättigad till arbetslöshetsersättning enligt omräkningstabellen till förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring.
Prövningstillstånd meddelades.
B.N. bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2000-04-03, Hallberg, Östberg-Anclow, Jonson, referent) yttrade: Målet rör tolkningen av bestämmelsen i 28 § ALF angående fastställande av normalarbetstid vid beräkning av dagsförtjänst. Den genomsnittliga arbetstiden i det arbete B.N. haft uppgick till ett brutet tal, 36,67 veckotimmar, och arbetstiden minskade till 30 timmar per vecka strax innan han anmälde sig som arbetssökande. - Avgörande för utgången är om B.N:s arbetstid därigenom minskat med just sex eller sju timmar vid fastställande av om någon ersättningsdag förelegat enligt den omräkningstabell, vartill 9 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring hänvisar. - Länsrätten har avrundat de 36,67 veckotimmarna uppåt och därmed funnit att B.N:s arbetstid förkortats med sju timmar per vecka, innebärande att han enligt omräkningstabellen är berättigad till en ersättningsdag per vecka. AMS hävdar i sitt överklagande, med stöd av sin kommentar till 28 § ALF (Försäkringsbestämmelser, Regelbok för arbetslöshetskassor), att timantalet skall utjämnas till närmast lägre hela tal. B.N:s normalarbetstid motsvarar då 36 timmar, vilket inte ger honom någon ersättningsdag enligt nämnda omräkningstabell. - Då varken lydelsen av 28 § ALF eller förarbetena till bestämmelsen ger stöd för annan bedömning än den länsrätten gjort är B.N. enligt omräkningstabellen (9 § förordningen om arbetslöshetsförsäkring) berättigad till en ersättningsdag per vecka. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Regeringsrätten
AMS överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar och fastställa arbetslöshetskassans beslut. Till stöd för sitt överklagande åberopade AMS detsamma som anförts i kammarrätten.
Prövningstillstånd meddelades.
B.N. bestred bifall till överklagandet.
Regeringsrätten (2002-11-27, Billum, Nordborg, Wennerström, Almgren, Dexe) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Bestämmelserna om rätt till ersättning vid deltidsarbetslöshet bygger enligt lagen (1997:238) och förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring i huvudsak på att en jämförelse görs mellan den ersättningssökandes normalarbetstid i timmar per vecka före arbetslöshetens inträde och antalet arbetslösa timmar under en vecka efter avdrag för arbetad tid, karenstid, sjukdom och annat ersättningshinder (s.k. hindertid). Beräkningen sker enligt en särskild av regeringen fastställd omräkningstabell, i vilken endast hela timtal anges.
Frågan i målet är hur normalarbetstiden skall bestämmas när en beräkning av denna tid slutar i ett brutet timtal.
Som framgår av underinstansernas avgöranden ger bestämmelserna i lagen och förordningen inte någon ledning härvidlag. I 28 § i lagen stadgas sålunda enbart att som normalarbetstid skall gälla den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som innebär att arbetsvillkoret uppfylldes. I förarbetena i denna del till den tidigare lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring uttalas bara att departementschefen biträder ett av AMS framfört förslag, som innebar bl.a. att normalarbetstiden per vecka före arbetslösheten skulle fastställas i hela timmar (prop. 1973:56 s. 202 ff.) AMS har i sin publikation Försäkringsbestämmelser, Regelbok för arbetslöshetskassor i en kommentar till 28 § rörande fastställande av normalarbetstid rekommenderat kassorna att utjämna till närmast lägre hela tal, om det uppstår ett brutet tal, medan i andra fall AMS har utfärdat föreskrifter om hur avrundning skall ske (jfr t.ex. 68 § AMSFS 1997:13).
Regeringsrätten finner, i avsaknad av ledning i författningstext och förarbeten, den mest närliggande lösningen vara att om ett brutet tal uppkommer vid beräkning av normalarbetstiden, detta skall avrundas till närmaste hela timtal (jfr 3 kap. 2 b § andra stycket lagen /1962:381/ om allmän försäkring beträffande motsvarande problem vid beräkning av årsarbetstid).
Det anförda innebär i B.N:s fall att hans normalarbetstid skall fastställas till 37 (avrundat från 36,67) timmar per vecka vid bedömningen av hans rätt till arbetslöshetsersättning för ifrågavarande period. AMS överklagande skall därför avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.