RÅ 2002:68
I mål om socialnämnds rätt att uppbära enskilds ersättningar från försäkringskassan är den enskilde - men inte försäkringskassan - nämndens motpart i länsrätt när nämnden överklagat kassans beslut.
Länsrätten i Göteborg
Stadsdelsnämnden Tuve-Säve i Göteborgs kommun ansökte hos Västra Götalands läns allmänna försäkringskassa om att få "förvalta" L.W:s barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag. Försäkringskassan avslog ansökningarna i beslut den 18 och 22 oktober 1999. Försäkringskassan beslutade efter omprövning den 31 januari 2000 att inte ändra sina beslut.
Stadsdelsnämnden överklagade besluten hos Länsrätten i Göteborg.
Länsrätten i Göteborg (2000-07-12, ordförande Vidén), som upptog försäkringskassan som motpart, biföll stadsdelsnämndens överklaganden och förklarade att nämnden skulle "förvalta" L.W:s barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag (mål nr 1910-2000, 1912-2000 och 1914-2000).
L.W., som inte varit part i länsrätten, erhöll domarna för kännedom.
Kammarrätten i Göteborg
Försäkringskassan överklagade länsrättens domar.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (2000-08-10, Kihlgren, Ericsson, referent, Gester) yttrade: Vid överklagande av beslut enligt lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lagen (1996:1030) om underhållsstöd och lagen (1993:737) om bostadsbidrag skall, enligt hänvisningar i respektive lag, bestämmelserna i 20 kap.10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring, LAF, tillämpas. - Enligt 20 kap. 12 § tredje stycket LAF får Riksförsäkringsverket överklaga domstols och försäkringskassas beslut. I övrigt reglerar bestämmelserna i den lagen inte vem som får överklaga domstols beslut. - Av 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, framgår att länsrätts beslut får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot. - Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut skall, enligt 7 a § FPL, den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen. - Allmän försäkringskassa är i nu aktuellt avseende att betrakta som en statlig förvaltningsmyndighet. I praxis har 33 § FPL beträffande statliga myndigheter getts den innebörden att en sådan myndighet inte kan föra talan mot beslut i ett besvärsmål, varigenom dess eget beslut har ändrats (se t.ex. RÅ 1989 ref. 47). Om förvaltningsmyndigheten däremot är part i länsrätten kan myndigheten i denna egenskap överklaga domstolens avgörande. Försäkringskassans beslut att inte bifalla stadsdelsnämndens ansökan om att betala ut L.W:s barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag till stadsdelsnämnden överklagades till länsrätten av nämnden. Eftersom stadsdelsnämnden inte är att betrakta som enskild, blir försäkringskassan inte med stöd av 7 a § FPL motpart i länsrätten. Försäkringskassan kan således inte heller i egenskap av part i målen överklaga länsrättens domar. Då försäkringskassan således saknar behörighet att föra talan mot länsrättens domar kan överklagandena inte tas upp till prövning. - Kammarrätten avvisar överklagandena.
I skrivelser som inkom till kammarrätten den 22 och 28 november 2000 samt den 17 januari 2001 begärde L.W. att kammarrätten skulle ändra sitt beslut och att försäkringskassan skulle betala ut ersättningarna direkt till henne. Kammarrätten informerade L.W. om att dess beslut hade överklagats hos Regeringsrätten och att kammarrätten inte hade något mål där hennes skrivelse daterad den 15 december 2000 kunde beaktas, varför skrivelsen inte föranledde någon annan åtgärd än att den överlämnades till Regeringsrätten.
I överklagande hos Regeringsrätten yrkade Riksförsäkringsverket att kammarrättens beslut skulle upphävas och att försäkringskassans överklagande av länsrättens domar skulle tas upp till prövning. Verket anförde vidare bl.a. följande. Med enskild i 7 a § FPL menas även en stadsdelsnämnd när det gäller socialförsäkringsmål. Alla som har rätt att överklaga försäkringskassans beslut betraktas som enskilda med undantag för Riksförsäkringsverket som företräder det allmänna. Om försäkringskassan inte blir motpart i länsrätten då exempelvis en stadsdelsnämnd överklagar kassans beslut innebär det att det inte finns någon myndighet som för det allmännas talan. Genom ändringen i 20 kap. 12 § andra stycket LAF, som trädde i kraft den 1 juli 1996, blir försäkringskassan motpart i länsrätt i socialförsäkringsmål, om inte verket är klagande. Då stadsdelsnämnden överklagade försäkringskassans beslut blev försäkringskassan automatiskt part i länsrätten. Eftersom länsrättens domar i nu aktuella mål gått försäkringskassan emot har kassan haft rätt att överklaga länsrättens domar. Kammarrätten borde därför ha tagit upp försäkringskassans överklaganden till prövning.
L.W. yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens beslut och att försäkringskassan skulle betala bostadsbidraget, underhållsstödet och barnbidraget direkt till henne eftersom hon hade förmåga att själv ta hand om ersättningarna.
Prövningstillstånd meddelades.
Stadsdelsnämnden yttrade sig i målet såvitt avsåg Riksförsäkringsverkets överklagande.
Regeringsrätten (2002-10-10, Lavin, Nilsson, Melin, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 23 § lagen om bostadsbidrag, 17 § lagen om underhållsstöd och 5 § lagen om allmänna barnbidrag får försäkringskassan, om det föreligger synnerliga skäl, på framställning av socialnämnden betala ut ersättningarna till nämnden i syfte att medlen skall användas för hushållets eller barnets bästa. Vid överklagande av beslut enligt nämnda lagar skall enligt 29 §, 38 § och 15 § respektive lag bestämmelserna i 20 kap. 10-13 §§ LAF tillämpas.
Målen i länsrätten har gällt en prövning av frågan om det förelegat synnerliga skäl för utbetalning av ersättningarna till stadsdelsnämnden. Målet i kammarrätten har endast rört frågan om försäkringskassan haft behörighet att överklaga länsrättens domar. Frågan i Regeringsrättens mål gäller liksom i kammarrätten försäkringskassans talerätt. I förevarande mål finns även ett yrkande av L.W. om att kammarrättens beslut skall ändras så att ersättningarna betalas ut direkt till henne och inte till stadsdelsnämnden.
När det gäller försäkringskassans talerätt finner Regeringsrätten på de av kammarrätten anförda skälen att försäkringskassan saknat behörighet att föra talan mot länsrättens domar och att kammarrätten således inte kunnat ta upp försäkringskassans överklaganden till prövning.
I vad avser L.W:s talan gör Regeringsrätten följande bedömning. Av de skrivelser som L.W. givit in i kammarrätten och i Regeringsrätten framgår att hennes yrkande om att försäkringskassan skall betala ut ersättningarna direkt till henne får anses innefatta en begäran om ändring av länsrättens domar. Länsrätten har inte givit L.W. partsställning men av 33 § FPL följer att hon haft rätt att överklaga nämnda domar. Enligt Regeringsrättens mening borde redan länsrätten dock ha behandlat henne som motpart med anledning av stadsdelsnämndens överklaganden av försäkringskassans beslut. Bristen i detta avseende kan antas ha påverkat målens utgång. Kammarrättens beslut och länsrättens domar bör därför upphävas och målen återförvisas till länsrätten för ny handläggning.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver Kammarrättens i Göteborg beslut den 10 augusti 2000 i mål nr 4822--4824-2000 och Länsrättens i Göteborg domar den 12 juli 2000 i mål nr 1910-2000, 1912-2000 och 1914-2000 och visar målen åter till länsrätten för ny handläggning.