RÅ 2003:45

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (2001-07-11, ordförande Zedenius) yttrade: I 68 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF, stadgas bl.a. följande. Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt orsakat att ersättning lämnats obehörigen eller med för högt belopp eller har någon på annat sätt obehörigen eller med för högt belopp fått ersättning och har han eller hon skäligen bort inse detta, skall det som betalats ut för mycket betalas tillbaka. Detta gäller om det inte i det särskilda fallet finns anledning att helt eller delvis befria från återbetalningsskyldighet. - Av länsrättens dom den 17 december 1999 i mål nr S 4231-98 framgår bl.a. följande. Premiair har i juni 1998, i enlighet med en dom i Arbetsdomstolen, utgivit skadestånd till ett antal personer till följd av att bolaget åsidosatt den företrädesrätt till återanställning som föreskrivs i lagen om anställningsskydd i samband med att bolaget tog över verksamheten från bolaget Scanair den 1 januari 1994. De personer som erhållit skadeståndet har inte tidigare varit anställda av Premiair, utan av det från Premiair fristående bolaget Scanair vilket bolag sagt upp dessa personer. En del av personerna har sedermera anställts av Premiair och är fortfarande anställda av Premiair. Det utgivna skadeståndet avser ersättning dels för kränkning och dels för ekonomisk skada. Länsrätten fann bl.a. att den utgivna ersättningen inte skall räknas med vid beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst och att Premiair följaktligen inte är att anse som arbetsgivare. - Länsrätten gör följande bedömning. - Det skadestånd som L.D-N. erhållit från Premiair innefattar bl.a. ersättning för ekonomisk skada. Detta måste, enligt länsrättens mening, avse ersättning för t.ex. inkomstbortfall på grund av att L.D-N:s arbetsgivare under den aktuella perioden åsidosatt hennes rätt till återanställning. - Då L.D-N. fått skadestånd på grund av inkomstbortfall under den aktuella perioden har hon, såsom kassan anfört, inte haft samtidig rätt till arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om skadeståndet utbetalats av hennes arbetsgivare eller någon annan. Det faktum att Premiair - vid tillämpningen av lagstiftningen om sociala avgifter - inte ansetts vara arbetsgivare då skadestånd utbetalats kan alltså inte föranleda någon annan bedömning. - L.D-N. har således obehörigen uppburit arbetslöshetsersättning. Länsrätten finner att hon skäligen har bort inse detta. Därmed föreligger det grund för återbetalningsskyldighet. Det finns inte anledning att helt eller delvis befria L.D-N. från återbetalningsskyldighet. Om beloppets storlek råder inte tvist. Överklagandet skall därför avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

I överklagande hos kammarrätten yrkade L.D-N. i första hand att arbetslöshetskassans beslut om återbetalning skulle undanröjas. För det fall återbetalningsskyldighet ansågs föreligga yrkade hon att beloppet skulle reduceras med ett belopp motsvarande förlusten av framtida pensionsbetalningar.

Arbetslöshetskassan bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (2002-05-30, Regner, Dinnetz, referent, Laakso Utvik) yttrade: Förutsättningarna för återbetalning av erhållen arbetslöshetsersättning regleras i 68 § ALF. Någon annan bestämmelse som reglerar frågan om återbetalning av sådan ersättning finns inte i lagen. Bestämmelsens utformning ger inte stöd för annat än att bedömningen av förutsättningarna för återbetalning skall ske med utgångspunkt från förhållandena vid tidpunkten för utbetalning av den aktuella ersättningen. - Av handlingarna i målet kan utläsas att L.D-N. blev arbetslös och uppbar arbetslöshetsersättning under sammanlagt 102 dagar under tiden april-september 1994 och maj-juni samt augusti 1995 till följd av att hon blev uppsagd när verksamheten vid Scanair överfördes till Premiair. Några närmare uppgifter om när den skadeståndsprocess som resulterade i att L.D-N. erhöll det aktuella skadeståndet inleddes finns inte i målet. Det enda som framkommer härvidlag är att skadeståndet betalades ut till L.D-N. den 30 augusti 2000, dvs. fem år efter det att den sista ersättningsperioden löpt ut. Något som ger stöd för en bedömning att L.D-N. i anslutning till att hon uppbar ersättning för de aktuella perioderna förfarit på sådant sätt som anges i 68 § ALF eller skäligen bort inse att hon obehörigen erhållit de aktuella ersättningarna har inte framkommit. Förutsättningar att med stöd av 68 § ALF kräva återbetalning av de utgivna ersättningsbeloppen har således inte visats föreligga. Utredningen visar inte heller att L.D-N., när hon uppbar arbetslöshetsersättningen, haft anledning att räkna med att hon sedermera skulle få ekonomisk ersättning i form av skadestånd för den tid som arbetslöshetsersättningen avsåg (Jfr FÖD 1984:51). Med hänsyn till det anförda finner kammarrätten att någon grund för återbetalningsskyldighet inte föreligger. Underinstansernas avgöranden skall därför upphävas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och arbetslöshetskassans beslut att återkräva arbetslöshetsersättning av L.D-N., utbetald under 1994 och 1995 med 60 348 kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) överklagade med yrkande att kammarrättens dom skulle upphävas och länsrättens dom och arbetslöshetskassans beslut fastställas. Till stöd för sin talan anförde AMS i huvudsak följande. Det framgår av Försäkringsöverdomstolens dom, refererad i FÖD 1984:51, att arbetslöshetskassa ansetts kunna ålägga arbetstagare skyldighet att återbetala arbetslöshetsersättning som uppburits för samma tid som skadestånd avseende ersättning för inkomstbortfall utgått. Försäkringsöverdomstolen uttalade att återbetalningsskyldighet kunde grundas på en allmän princip för arbetslöshetsförsäkringen då arbetstagare uppburit arbetslöshetsersättning för samma tid som skadestånd (ersättning för inkomstbortfall) avsett. AMS har alltjämt den uppfattning som uttrycks i dess i referatet återgivna yttrande. Allmänna principer om återbetalningsskyldighet har godtagits och tillämpats även av Arbetsdomstolen (dom 1974 nr 43 och 1996 nr 94). En grundförutsättning för rätt till arbetslöshetsersättning är att det föreligger ett inkomstbortfall. Även om ett inkomstbortfall inledningsvis förelegat är så inte längre fallet om medlemmen senare erhåller skadestånd som motsvarar den förlorade inkomsten. Om detta inträffar brister den grundläggande förutsättningen för rätt till ersättning och återbetalning skall ske. Det saknar betydelse om L.D-N. haft anledning att räkna med att hon sedermera skulle få skadestånd (ersättning för inkomstbortfall) för den tid som arbetslöshetsersättningen avsåg. - Samtliga anställda i Scanair sades upp på grund av arbetsbrist. Sedan Tjänstemannaförbundet HTF väckt talan i Arbetsdomstolen mot bl.a. Scanair förordnade domstolen den 17 december 1993 interimistiskt att de kabinanställda vid Scanair som sagts upp på grund av arbetsbrist och som varit anställda av Scanair minst tolv månader under de senaste två åren hade företrädesrätt till återanställning. I dom 1995 nr 108 fastställde domstolen att de kollektivavtal som träffades mellan Scanair och HTF C/A under sommaren 1993 var ogiltiga till den del de innehöll att kabinanställd personal saknade företrädesrätt till återanställning. Arbetsdomstolen fastställde även det tidigare meddelade interimistiska beslutet. Under år 1994 väckte HTF talan mot Premiair och gjorde bl.a. gällande att Premiair övertagit Scanairs verksamhet samt att de kabinanställda i Scanair därför hade rätt till återanställning hos Premiair. Arbetsdomstolen biföll i mellandom (1996 nr 92) HTF:s talan och fastställde således att de kabinanställda som tidigare sagts upp av Scanair hade företrädesrätt till återanställning hos Premiair i den turordning som föreskrivs i anställningsskyddslagen. Domstolen uttalade att de kabinanställda vilkas rätt till återanställning blivit åsidosatt av Premiair kunde ha rätt till skadestånd. Arbetsdomstolen har därefter prövat frågor om allmänt och ekonomiskt skadestånd i tre domar (1998 nr 59, 1999 nr 14 och 2000 nr 68). Den process som slutligen ledde till att L.D-N. erhöll ett ekonomiskt skadestånd påbörjades således redan 1993. Vid stormöten som HTF anordnade vid årsskiftet 1993/94 lämnade förbundet information om att återbetalningsskyldighet för arbetslöshetsersättning förelåg om ekonomiskt skadestånd utgick. L.D-N. borde därför då hon uppbar arbetslöshetsersättning ha varit medveten om att arbetslöshetsersättningen skulle betalas tillbaka om hon erhöll ekonomiskt skadestånd.

Prövningstillstånd meddelades.

L.D-N. bestred bifall till överklagandet och åberopade bl.a. att 68 § ALF uttömmande reglerade de förutsättningar som skulle föreligga för att hon skulle kunna förpliktas att återbetala det av kassan utgivna beloppet samt att det därutöver inte fanns sådana allmänna principer för återbetalning som AMS gjorde gällande.

Regeringsrätten (2003-05-08, Hulgaard, Schäder, Almgren, Melin, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. L.D-N. uppbar arbetslöshetsersättning med sammanlagt 60 348 kr under tiden april- september 1994 och maj-juni samt augusti 1995 till följd av att hon blev uppsagd när verksamheten vid Scanair överfördes till Premiair. Av utredningen i målet framgår att hon i augusti 2000 erhållit vissa belopp som avsåg ersättning för inkomstbortfall under tiden januari 1994 - december 1995.

Frågan i målet är om L.D-N. är skyldig att återbetala den arbetslöshetsersättning som hon uppburit.

L.D-N. har uppburit arbetslöshetsersättning med tillämpning av då gällande lag (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Frågan om skyldighet för henne att återbetala vad hon uppburit skall emellertid bedömas med ledning av föreskrifterna i 1997 års lag.

Under vilka förhållanden någon kan förpliktas att återbetala uppburen arbetslöshetsersättning enligt 1997 års lag regleras i 68 § första stycket. Enligt den bestämmelsen skall återbetalning ske om någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har orsakat att ersättning lämnats obehörigen eller med för högt belopp, liksom om någon på annat sätt obehörigen eller med för högt belopp fått ersättning och skäligen bort inse detta.

Enligt 4 § i 1973 års lag gällde, som allmänna villkor för rätt till ersättning vid arbetslöshet, att sådan rätt tillkom försäkrad som var arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, var beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete, var anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen samt inte kunde erhålla lämpligt arbete. I 6 § ställdes därutöver för rätt till ersättning upp dels ett medlemsvillkor, dels ett arbetsvillkor.

Det har i målet inte hävdats annat än att L.D-N. uppfyllt nyss nämnda villkor för rätt till arbetslöshetsersättning under de tidsperioder då sådan utbetalats till henne. Det står således klart att hon inte obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådan ersättning. Hon kan därför inte med stöd av 68 § i 1997 års lag, vars innehåll för övrigt i sak inte skiljer sig från motsvarande föreskrift i 36 § i 1973 års lag, förpliktas att återbetala den ersättning hon erhållit.

Det återstår så att bedöma om L.D-N. på annan grund kan förpliktas att återbetala arbetslöshetsersättningen.

AMS har gjort gällande att det finns en praxis som innebär att en medlem i arbetslöshetskassa under vissa förutsättningar kan bli skyldig att återbetala uppburen arbetslöshetsersättning även i andra fall än som anges i 68 § ALF och att denna praxis kommit att vinna tillämpning i några domstolsavgöranden. Arbetslöshetsförsäkringen har emellertid enligt Regeringsrättens mening - särskilt sedan genom 1997 års lag en allmän arbetslöshetsförsäkring införts som administreras av arbetslöshetskassorna även i förhållande till den som inte är medlem i en sådan kassa - i så hög grad karaktär av socialförsäkring att det inte finns något utrymme för en arbetslöshetskassa att inom ramen för den del av dess verksamhet som innefattar myndighetsutövning besluta om återbetalning utöver vad som följer av ALF. L.D-N. kan således inte heller på den av AMS åberopade grunden förpliktas att återbetala den uppburna ersättningen.

Mot bakgrund av det anförda skall överklagandet avslås.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2002-04-02, föredragande Perttu, målnummer 4858-2002