HFD 2011:81

SKTF:s Arbetslöshetskassa beslutade den 12 februari 2008 att P.D. var återbetalningsskyldig med 46 240 kr, motsvarande 68 ersättningsdagar avseende tiden den 15 januari - 13 maj 2007. P.D. begärde omprövning av beslutet. Arbetslöshetskassan beslutade vid omprövning den 22 maj 2008 att inte ändra sitt tidigare beslut. Kassan ansåg att den ersättning P.D. fått av sin tidigare arbetsgivare var att anse som ekonomiskt skadestånd och därmed skulle samordnas med arbetslöshetsförsäkringen enligt 68 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF. Kassan ansåg vidare att P.D. inte anfört något giltigt skäl till att kassan skulle besluta om hel eller delvis befrielse från återbetalningsskyldigheten.

P.D. överklagade arbetslöshetskassans omprövningsbeslut och yrkade att beslutet skulle upphävas samt att länsrätten skulle förklara honom ej återbetalningsskyldig. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Han hade under flera år visstidsanställningar hos Coompanion, Kooperativ konsult Väst, ek. förening. Den sista anställningen avslutades den 31 december 2006. Därefter inledde SKTF en tvist med företaget, som avslutades genom att företaget den 25 oktober 2007 betalade P.D. ett engångsbelopp om 90 800 kr, vilket beloppsmässigt motsvarade fyra månadslöner. Tvisten gällde dels otillåten visstidsanställning, dels att semestern lagts ut på ett sätt som enligt SKTF stred mot semesterlagen. Arbetslöshetskassans argumentation gällande Inspektionens för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, tolkning av 68 a § ALF är direkt vilseledande och tar i själva verket sikte på IAF:s kommentar till 13 § ALF, som reglerar en annan situation än den nu aktuella. Enligt förarbetena till 68 a § ALF ska ersättning inte betraktas som lön eller ekonomiskt skadestånd om det råder oklarhet om vilken slags ersättning beloppet avser. IAF:s kommentar till nämnda bestämmelse följer i stort propositionens kommentarer. Arbetslöshetskassans beslut vilar följaktligen på felaktig grund. Kassan har utgått från att medlemmen måste bevisa att det rör sig om ideellt skadestånd, trots att motsatsen gäller. Den ersättning som han erhöll från sin arbetsgivare är otvivelaktigt en sådan ersättning som kan betecknas som ”allt-i-ett”.

Arbetslöshetskassan bestred bifall till överklagandet och anförde till stöd för sin inställning bl.a. följande. 68 a § ALF och 13 § samma lag har ett sådant starkt innehållsmässigt samband att det är relevant att beröra dem i ett sammanhang. Av 13 § första stycket tredje punkten ALF framgår att som tid med förvärvsarbete anses tid då en sökande på grund av anställningens upphörande får ekonomiskt skadestånd som motsvarar lön. Av 68 a § ALF framgår att om någon som fått ersättning från en arbetslöshetskassa senare fått lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar lön för samma tid ska ersättningen från arbetslöshetskassan återbetalas. Lagstiftarens motiv bakom bestämmelserna var att komma till rätta med det otillfredsställande rättsläge som uppstod efter RÅ 2003 ref. 45 samt Arbetsdomstolens avgörande i mål 2005 nr 61 och var enligt prop. 2005/06:152 ägnad att markera att ansvaret för att tillämpa lagen (1982:60) om anställningsskydd, LAS, på ett korrekt sätt åvilar arbetsgivaren samt att arbetslöshetsförsäkringen inte kan användas för att minska arbetsgivarens ansvar. Ett annat syfte var att förhindra den överkompensation som skulle kunna uppstå om ersättning för den enskildes inkomstförlust avseende samma tidsperiod lämnas från såväl arbetsgivaren som arbetslöshetsförsäkringen. Det är enligt kassans mening den ersättningssökande som har att styrka ett påstående om ideellt skadestånd, se avgörande från Kammarrätten i Göteborg i mål nr 5512-06. Uppgifterna i det förevarande ärendet styrker inte att ersättningen utgör ideellt skadestånd. Mot bakgrund av förarbetsuttalanden och rättspraxis anser kassan det visat att den ersättning som P.D. fått i efterhand från sin före detta arbetsgivare är ekonomiskt skadestånd som ska samordnas med arbetslöshetsersättningen.

Arbetslöshetskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten, med upphävande av domen, skulle fastställa kassans beslut att P.D. var återbetalningsskyldig med 46 240 kr motsvarande 68 ersättningsdagar avseende tiden den 15 januari - 13 maj 2007. Som stöd för talan anfördes bl.a. följande. Den som ansöker om en förmån har att visa att han eller hon uppfyller villkoren för rätt till förmånen. Om P.D. redan när han ansökte om ersättning hade träffat överenskommelsen om fyra månadslöner hade för rätt till arbetslöshetsersättning krävts att han visat att utbetalt belopp utgjorde ett ideellt skadestånd och inte ett ekonomiskt skadestånd. När det gäller återkrav av utbetalad förmån är förhållandet normalt det motsatta - i princip är det kassan som ska visa att ersättningen har betalats ut felaktigt. Det används dock ofta svepande ordalag i överenskommelser av det i målet aktuella slaget och de insatta i förlikningen saknar intresse av att medverka vid kassans utredning. För att över huvud taget uppnå lagstiftarens uttalade avsikt att 68 a § ALF ska kunna tillämpas i förlikningssituationer bör sökanden visa att det utbetalade beloppet inte var ett ekonomiskt skadestånd, utan ideellt skadestånd eller ersättningsbelopp ”allt-i-ett”. Konsekvensen av länsrättens bedömning är att 68 a § ALF aldrig kan bli tillämplig vid förlikningar, eftersom ingen av parterna vid förlikningen är intresserade av att medverka vid utredningen och eftersom arbetstagaren/medlemmen samt fackförbundet båda torde verka för att det överenskomna beloppet alltid ses som allt-i-ett-överenskommelser och aldrig som ekonomiskt skadestånd. Har man vid förlikningen tydligt angivit att det rör sig om ersättningsbelopp ”allt-i-ett” står i dag klart att 68 a § ALF för närvarande inte är tillämplig. Så är inte fallet i nu aktuell situation. Av överenskommelsen framgår inte att någon del av beloppet avser ideellt skadestånd utan snarare framgår, utifrån ordalydelse och det belopp som fastställts just till ett antal månadslöner, att det rör sig om ett ekonomiskt skadestånd. Även arbetsgivarens övriga uppgifter tyder på att skadestånd motsvarande lön utbetalats. P.D. har inte kunnat visa att det utbetalade beloppet utgjorde ideellt skadestånd och inte ekonomiskt skadestånd.

P.D. bestred bifall till överklagandet och anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Det ställs helt andra krav på det allmänna när det gäller återkrav av redan utbetald ersättning än när det gäller beslut om arbetslöshetsersättning framåt i tiden. Lagstiftaren har valt att inte göra återkrav möjliga vid oklara situationer. IAF påstår att P.D. och Coompanion i stället för att tillämpa LAS huvudregel om tillsvidareanställning kom överens om ekonomisk ersättning. IAF tror sig alltså veta precis vad som hänt och låtsas att det inte alls förelåg någon tvist, utan enbart en överenskommelse om att inte tillämpa lagen. Poängen med en förlikningsuppgörelse är att parterna inte gör sig besväret med att reda ut allt som gått fel mellan dem. Man kommer i stället överens om något som båda parter kan acceptera. Modellen med att förhandla och avtalsvägen nå fram till lösningar är gammal och vedertagen på arbetsrättens område i Sverige, och den har betydligt större syften än att kringgå regleringen om arbetslöshetsersättning. Det är tänkbart att regeln inte kan användas på så många fall som är föremål för förlikning, just med tanke på förlikningars karaktär.

Kammarrätten inhämtade yttrande från IAF, som anförde bl.a. följande.

Ett ideellt skadestånd kan enligt LAS utdömas av domstol eller avtalas efter centrala förhandlingar. En förutsättning för att ett ideellt skadestånd ska anses föreligga är att arbetsgivaren i fråga har gjort sig skyldig till brott mot LAS. I detta fall har Coompanion och P.D. kommit överens om att frångå huvudregeln om tillsvidareanställning mot att P.D. får ekonomisk ersättning av Coompanion. Mot denna bakgrund kan lagbrott inte anses föreligga och ersättningen kan inte heller anses utgöra ideellt skadestånd. Det är den försäkrade som ska styrka att beloppet som utbetalts är att betrakta som ett ideellt skadestånd. I förevarande fall saknas det uppgift i förhandlingsprotokollet att arbetsgivaren skulle ha brutit mot bestämmelserna i LAS. P.D. har inte kunnat styrka att den utbetalda ersättningen utgör ideellt skadestånd. Den ersättning som P.D. fått från sin arbetsgivare är därför att betrakta som ett ekonomiskt skadestånd, som utgör underlag för omräkning till tid som behandlas som arbetad tid. Det betyder att arbetslöshetsersättning som arbetslöshetskassan betalat ut till P.D. ska betalas tillbaka.

IAF överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar och fastställa arbetslöshetskassans beslut. IAF anförde bl.a. följande. I förarbetena till 68 a § ALF uttalas att arbetslöshetsförsäkringen inte har till syfte att finansiera delar av arbetsgivares skadeståndsskyldighet. Genom införandet av 68 a § ska en arbetsgivare i framtiden inte kunna övervältra ersättningsskyldighet enligt LAS på arbetslöshetsförsäkringen. Regeln är ägnad att markera att ansvaret för att tillämpa LAS på ett korrekt sätt åvilar arbetsgivaren och att arbetslöshetsförsäkringen inte kan användas för att minska arbetsgivarens ansvar. Återbetalningsskyldigheten i 68 a § ALF berör i första hand lön eller ekonomiskt skadestånd som bestämts i domstol men också ersättning som bestämts i en förlikning i den mån det framgår att ett visst belopp utgör lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar utebliven lön. En ersättning vars karaktär inte är klar omfattas dock inte. Det förekommer t.ex. att en tvist löses genom att arbetsgivaren åtar sig att betala ut ett ersättningsbelopp ”allt i ett” som inte tydligt går att klassificera som ekonomiskt skadestånd för utebliven lön. Det är svårt att i det enskilda fallet beräkna hur stor del av en sådan ospecificerad ersättning som kan anses motsvara mistad lön och hur stor del som kan vara ersättning för kränkning. Den nya 68 a § bör därför bara avse ersättning som utgör lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar utebliven lön (prop. 2005/06:152 s. 46-49). - Ett ideellt skadestånd kan enligt LAS utdömas av domstol eller avtalas efter centrala förhandlingar. En förutsättning för att ett ideellt skadestånd ska anses föreligga är att arbetsgivaren i fråga gjort sig skyldig till brott mot LAS. Svensk arbetsrätt präglas i flera avseenden av dispositiva regler. En grundläggande regel är att anställningsformen är tillsvidareanställning men att det finns möjlighet att tidsbegränsa en anställning. Ett anställningsavtal som har tidsbegränsats i strid med huvudregeln i 4 § första stycket LAS kan förklaras gälla tills vidare på yrkande av arbetstagaren. Om ett sådant yrkande framställs, kan domstol besluta att anställningen ska bestå tills tvisten slutligen har avgjorts. - I detta fall har P.D. och hans arbetsgivare kommit överens om att frångå huvudregeln enligt LAS mot att P.D. får ekonomisk ersättning av arbetsgivaren. Mot den bakgrunden kan inte ett lagbrott anses föreligga och ersättningen kan därför inte anses utgöra ideellt skadestånd. - Det är den försäkrade som ska styrka att beloppet som utbetalas är att betrakta som ideellt skadestånd. I detta fall saknas det uppgift i förhandlingsprotokollet om att arbetsgivaren skulle ha brutit mot bestämmelserna i LAS. - P.D. har inte kunnat styrka att ersättningen är ett ideellt skadestånd. Det betyder att den arbetslöshetsersättning som arbetslöshetskassan betalat ut till honom ska betalas tillbaka.

P. D. motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Tvister om tillämpning av LAS är dispositiva tvistemål, vilket innebär att parterna kan välja att förlikas i stället för att låta saken avgöras av domstol. Det är vad som skett i detta fall. Det innebär inte nödvändigtvis att inget brott mot lagen har begåtts, men däremot att parterna avstår från att avgöra skuldfrågan. Det ligger i sakens natur att det inte finns någon uppgift i förhandlingsprotokollet om att arbetsgivaren skulle ha brutit mot LAS. - IAF anser att det är den försäkrade som ska styrka att det belopp som har betalats ut är ett ideellt skadestånd. Någon sådan fördelning av bevisbördan följer inte av lagtext eller förarbeten. IAF påpekar att det av förarbetena till 68 a § ALF framgår att ersättning vars karaktär är oklar inte ska omfattas av bestämmelsen. Detta går inte att förena med synsättet att den enskilde ska bevisa att beloppet utgörs av ett ideellt skadestånd för att inte drabbas av återkrav. - I propositionen redovisas utförligt varför de till sin karaktär oklara allt-i-ett-beloppen inte kan bli föremål för återkrav. Det ansågs inte möjligt att återkräva varje krona, eftersom risken var uppenbar att man då skulle kräva tillbaka för mycket. - Det framgår av överenskommelsen med arbetsgivaren att det engångsbelopp som utbetalades till honom var ett typiskt allt-i-ett-belopp avsett att en gång för alla lösa en tvist. Att ett antal månadslöner ändå nämns beror på att det är på det sättet storleken på arbetsrättsliga skadeståndsbelopp oftast beräknas.