RÅ 2003:7

Domskäl

Länsrätten i Kalmar län (2001-11-09, ordförande Abrahamsson) yttrade: Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. ersattes från och med den 1 juli 1998 av lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning, LAK. Enligt 6 § i sistnämnda lag skall tillstånd för allmän kameraövervakning lämnas om intresset av sådan övervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid bedömningen av intresset av allmän kameraövervakning skall särskilt beaktas om övervakningen behövs för att förebygga brott, förhindra olyckor eller därmed jämförliga ändamål. Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli övervakad skall särskilt beaktas hur övervakningen skall utföras och vilket område som skall övervakas. - I lagens förarbeten uttalas bl.a. följande. Rätten att använda övervakningskameror bör utvidgas i sådana fall där intresset av att bekämpa brott och förhindra olyckor eller tillgodose därmed jämförliga ändamål väger särskilt tungt. Samtidigt måste den enskildes berättigade intresse av skydd för sin integritet tillgodoses och vägas in i bedömningen. - Grundtanken bakom lagen är att övervakningskameror skall kunna användas när det finns ett samhälleligt intresse av övervakning. - Allmän kameraövervakning skall inte ses som ett hjälpmedel som skall användas i stället för andra säkerhetsåtgärder eller förebyggande insatser. Om kompletterande förebyggande eller säkerhetsfrämjande åtgärder försummats kan det därför komma att påverka behovet av allmän kameraövervakning. Om tänkbara alternativa jämförbara åtgärder är enklare att använda, billigare och lika effektiva, torde det också göra att behovet av övervakningsutrustning får anses minska. Vid prövningen av integritetsintresset är det av stor betydelse vad kameraövervakningen skall innefatta. När det är fråga om att behandla och bevara bilder eller avlyssna eller ta upp ljud, ökar riskerna för intrång i enskildas personliga integritet. Vidare är bedömningen beroende av det område som skall övervakas, när och hur länge övervakningen skall pågå och övriga omständigheter. - Tillståndsprövning skall inte vara av fakultativ karaktär, dvs. tillstånd skall meddelas om förutsättningarna är uppfyllda (prop. 1997/98:64 s. 27). - När det gäller bedömningen av risken för integritetskränkning i förhållande till övervakningsobjekten kan det i vissa fall finnas anledning att inta en mindre restriktiv linje. Det bör t.ex. finnas anledning att i något större utsträckning än hittills tillåta kameraövervakning av entréer till exempelvis en restaurang, ett hotell, en utställningslokal eller ett museum under förutsättning att det behövs för att förebygga brott. Det bör också vara möjligt att i viss ökad utsträckning ge tillstånd till övervakning av områden utanför det egentliga övervakningsobjektet, t.ex. när det gäller inrättningar som till sin funktion påminner om bank eller postkontor. På motsvarande sätt bör även t.ex. en restaurang, ett dansställe eller liknande få tillstånd att övervaka den del av närområdet utanför entrén där kö brukar bildas, om det är motiverat i brottsförebyggande syfte. Tillstånd att behandla och bevara bilder skall inte regelmässigt följa av ett tillstånd till allmän kameraövervakning. Behovet av att behandla och bevara bilderna måste kunna påvisas i det enskilda fallet. Det bör dock kunna vara möjligt att ge tillstånd till allmän kameraövervakning som innefattar rätt att behandla eller bevara bilder vid övervakning av särskilt brottsutsatta platser (s. 29). - I de av JK åberopade domarna har Kammarrätten i Stockholm den 19 september 2001, mål nr 5351-1999, avslagit ett överklagande från Kultur- och fritidsförvaltningen i Tyresö kommun (förvaltningen) som inte fått tillstånd till kameraövervakning i en lokal i direkt anslutning till ett bibliotek där förvaltningen vill ha ett brett utställningsutbud. Det ursprungliga beslutet hade fattats den 10 mars 1999. I den aktuella lokalen hade silversmycken, värderade till 245 000 kr, stulits från en låst glasmonter. Kammarrätten ansåg att förvaltningen inte hade uttömt sina möjligheter till andra brottsförebyggande åtgärder som inte är så ingripande i enskildas integritet som kameraövervakning, t.ex. omdisposition av lokalen, montering av särskilda larm på montrar, förbud att ta med väskor in i lokalen etc. Vidare har Länsrätten i Stockholms län den 21 november 2000, mål nr 16891-00, efter överklagande från Kungliga Akademien för de fria konsterna (konstakademien) meddelat tillstånd till kameraövervakning med villkor att övervakningsutrustningen inte kan användas för inspelning och bevarande av bilder. Denna inskränkning motiveras på följande sätt. Övervakning innebär ett intrång i den personliga integriteten. Vid den avvägning mellan övervakningsbehovet och integritetsintresset som skall göras finner länsrätten att en avvägning i enlighet med det i förarbetena angivna syftet med kameraövervakningslagen leder till slutsatsen att tillstånd till kameraövervakning skall ges, men att ett tillstånd skall förenas med föreskriften att övervakningsutrustningen inte får användas för inspelning och bevarande av bilder, ej ens för en kortare tid. - Länsrätten i Stockholms län har i dom den 19 oktober 2001, mål nr 9871-01, avslagit JK:s överklagande med yrkande om inskränkningar vad avser beslut av Länsstyrelsen i Stockholms län att medge Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde tillstånd att använda 74 övervakningskameror och att spela in bilder som förmedlas av dessa kameror. - Länsrätten gör följande bedömning. - LAK är så utformad att avvägningen mellan övervakningsbehovet och den enskildes integritet, liksom i tidigare lagstiftning på området, i hög grad har överlämnats åt domstolarna. Någon klargörande praxis finns ännu inte vad gäller tillämpning av 1998 års tag. - Det går att anföra goda skäl för att i brottsförebyggande syfte tillåta att bilder bevaras och behandlas eftersom möjligheterna vid planering av en stöld, till skillnad från vid själva tillgreppet, torde vara små att sätta kameraövervakning och larmanordningar ur funktion. Detsamma torde gälla förövarnas möjligheter att använda förklädnad som försvårar eller omöjliggör identifiering. Länsrätten finner således att det finns ett från övervakningssynpunkt legitimt behov av att bevara och behandla bilder som tas upp av de övervakningskameror för vilka tillstånd lämnats. - I förarbetena till 1998 års lag ges lika lite som i förarbetena till lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. någon ledning i frågan om vems uppfattning som skall gälla vid avgörandet av vad som är en integritetskränkning. Den enskilde medborgarens subjektiva upplevelse av vad som är en integritetskränkning i nu aktuella sammanhang torde variera högst betydligt. Vid den bedömning som skall göras i detta mål måste rimligtvis den genomsnittlige museibesökarens värderingar utgöra ett riktmärke. Någon avgörande vikt kan således varken fästas vid särskilt känsliga personers uppfattning eller vid att det finns starka opinionsbildare som av mera principiella skäl motsätter sig kameraövervakning. Att vid tillämpning av 1998 års lag allt för mycket stödja sig på departementschefens exemplifieringar i prop. 1989/90:119 är inte heller lämpligt eftersom dessa får antas ha medverkat till behovet av ny lagstiftning. Det skall också beaktas att såväl brottsligheten i samhället som allmänhetens uppfattning i integritetsfrågor är föränderliga. Länsrätten betraktar det som uteslutet att den genomsnittlige museibesökaren skulle känna ett sådant obehag inför en övervakning i överensstämmelse med länsstyrelsens beslut att behovet av att skydda utställningsföremålen bör få träda tillbaka på sätt den av JK förespråkade inskränkningen av tillståndet skulle medföra. Länsrätten anser således att Kalmar läns museum är en sådan brottsutsatt plats där, enligt uttalade i prop. 1997/98:64 s. 29, kameraövervakning bör kunna förenas med en begränsad rätt att bevara och bearbeta de bilder som tagits upp även under tid då museet är öppet för allmänheten. Några skäl att ändra länsstyrelsens föreskrifter har inte kommit fram. - Länsrätten avslår överklagandet.

I överklagande hos kammarrätten vidhöll JK sin talan. JK hänvisade i första hand till de argument som framförts i länsrätten samt anförde därutöver följande. Länsrätten har bl.a. framhållit att rätten betraktar det som uteslutet att den genomsnittlige museibesökaren skulle känna något obehag om rätt att behandla och bevara bilder utan inskränkning får ske även under den tid då museet hålls öppet. Länsrätten har vidare utan att ange några närmare skäl till stöd för bedömningen funnit att museet är en sådan särskilt brottsutsatt plats där rätt att behandla och bevara bilder bör få ske även dagtid utan krav på att överfallslarmet utlösts. Länsrätten har inte anfört några närmare skäl för sin bedömning att den genomsnittlige museibesökaren inte skulle känna något nämnvärt obehag av att bli övervakad och inspelad under sin vistelse på museet. Bedömningen framstår inte som självklar eller som det enda möjliga sättet att bedöma saken. JK utgår för sin del från att många museibesökare finner det obehagligt eller störande att veta att deras minsta steg övervakas och spelas in i en lokal som de uppsökt för att få en konstupplevelse eller för att ta del av det budskap som en utställning förmedlar. Integritetsaspekterna har i den sparsamma praxis som finns också ansetts särskilt påtagliga på sådana ställen som allmänheten besöker för rekreation eller dylikt, t.ex. en museilokal. En viktig utgångspunkt för bedömningen av vad som bör påverka intresseavvägningen bör då vara vad som har uttalats i förarbetena om det betydande integritetsintrång som generellt anses vara förenat med inspelningsrätt (prop. 1997/98:64 s. 28). LAK avser att ge ett tillfredsställande skydd mot just integritetskränkningar, och övervakning med inspelningsrätt har ansetts böra få förekomma endast i undantagssituationer som förutsätter att starka brottspreventiva skäl föreligger. Enligt förarbetena skall tillstånd att behandla och bevara bilder inte regelmässigt följa ett tillstånd till allmän kameraövervakning. Behovet av att behandla och bevara bilderna måste kunna påvisas i det enskilda fallet. Det har dock ansetts möjligt att ge tillstånd till allmän kameraövervakning som innefattar rätt att behandla eller bevara bilder vid övervakning av särskilt brottsutsatta platser (se prop. 1997/98:64 s. 29). Vad som skall förstås med en särskilt brottsutsatt plats har inte närmare angetts i förarbetena, och länsrättens dom förbigår helt denna fråga. Med tillämpning av ett vanligt språkbruk ligger det emellertid nära till hands att det skall vara fråga om en plats där brott förekommit med viss frekvens, eller möjligen också en plats som typiskt sett är utsatt för risker att brott kan förövas där. I det aktuella fallet ger utredningen inte vid handen att museet har varit utsatt för någon brottslighet eller incidenter av annat slag. Inte heller synes museer generellt sett vara föremål för brott i en omfattning som gör att ett museum typiskt sett kan anses vara en särskilt brottsutsatt plats. JK vill avslutningsvis återigen erinra om att kameraövervakning inte är avsedd att ersätta eller träda i stället för andra åtgärder (se prop. 1997/98:64 s. 28). En rätt att behandla och bevara bilder under öppethållandet bör med andra ord även vägas mot möjligheten att åstadkomma en bättre ordning genom andra åtgärder. Utredningen ger inte belägg för att sådana möjligheter att öka säkerheten har uttömts. Kalmar läns museum har inte visat att övervakningsintresset väger över det berättigade integritetsintresset. Ansökan om tillstånd till kameraövervakning bör därför begränsas på sätt som har yrkats i målet.

Kalmar läns museum bestred bifall till överklagandet samt anförde i huvudsak följande. Under senare år har det skett ett flertal grova stölder på museer, så även på Kalmar läns museum. Flera av museistölderna är ouppklarade eller endast delvis uppklarade. Museer kan därför anses vara särskilt brottsutsatta platser där kameraövervakning med rätt att spela in bilder bör tillåtas i brottsförebyggande och brottsuppklarande syfte. I det aktuella målet gäller dessutom att kameraövervakning med bildinspelning endast berör ett mycket begränsat område. Av museets totala utställningsyta om ca 4 000 kvm utgör den kameraövervakade ytan endast ca 200 kvm. Ytan är emellertid svårövervakad för vaktpersonalen. Den är inte sammanhängande utan fördelad på flera rum och olika våningsplan. På denna begränsade yta visar museet sina mest unika, dyrbara och stöldbegärliga föremål. Museet som umgås och samtalar med sin publik dagligen gör samma bedömning som länsrätten. Den genomsnittlige besökaren känner inte något särskilt obehag på grund av kameraövervakningen. Tvärtom vittnar besökare om att man i stället kan känna ett visst obehag över att vara direkt övervakad av vaktpersonal som iakttar besökarnas beteenden och kan höra samtal. Man föredrar alltså kameraövervakningen. Det finns också besökare som menar att kameraövervakning bidrar till tryggheten. JK erinrar i sitt överklagande om att kameraövervakning inte är avsedd att ersätta eller träda i stället för andra åtgärder. Museet vill i samband därmed klarlägga att museet inte till följd av installationen av övervakningskameror på något sätt dragit ner på den manuella övervakningen eller på andra säkerhetsåtgärder. Museet har däremot funnit att kompletteringen med kameror bidrar till känslan av förbättrad säkerhet både hos museets personal och hos den besökande allmänheten. Till skillnad från statliga museer försäkrar länsmuseerna all egendom i sina byggnader. På grund av brottsutvecklingen i samhället och mot museer i allmänhet ställer försäkringsbolagen omfattande krav på museerna att skydda sig mot bl.a. stölder i utställningarna. Bolagen anlitar särskilda konsulter som går igenom museernas tekniska och manuella säkerhetssystem. För länsmuseet i Kalmar gäller det t.ex. skottsäkert glas i montrar med guldföremål, kvaliteten i kassaskåpsliknande utställningsutrymmen, larm på tavlor, kommunikationssystem mellan vakter, larm på fönster och dörrar m.m. Museerna samråder med konsulten för att kontinuerligt förbättra säkerheten på svaga punkter och därmed kunna hålla försäkringskostnaderna på en rimlig nivå. Misstanken att museerna försummar att öka säkerheten med andra åtgärder än med kameraövervakning motsägs bl.a. av detta faktum. Syftet med museernas utställningsverksamhet är att visa konst och kulturföremål för en intresserad allmänhet. För att kunna göra det på ett säkert sätt behöver museerna använda sig av både traditionell manuell övervakning och kameraövervakning med bildinspelningsrätt under museets öppettider för allmänheten. Utan denna rätt saknar kameraövervakningen det viktigaste brottsförebyggande momentet. Det får härmed anses visat att det samhälleliga intresset att förhindra brott och skydda det gemensamma kulturarvet genom kameraövervakning med rätt att spela in och bevara bilder enligt beviljat tillstånd väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad.

Kammarrätten i Jönköping (2002-02-13, Nordling, Grip, Magnusson, referent) yttrade: Enligt 6 § LAK skall tillstånd till allmän kameraövervakning meddelas om intresset av sådan övervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad (den s.k. överviktsprincipen). Vid bedömningen av intresset av allmän kameraövervakning skall särskilt beaktas om den behövs för att förebygga brott, förhindra olyckor eller därmed jämförliga ändamål. Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli övervakad skall särskilt beaktas hur övervakningen skall utföras och vilket område som skall övervakas. I förarbetena till lagen (prop. 1997/98:64 s. 29) uttalas att det bör kunna vara möjligt att ge tillstånd till allmän kameraövervakning som innefattar rätt att behandla och bevara bilder vid övervakning av särskilt brottsutsatta platser. - Frågan i målet gäller om det av länsstyrelsen meddelade tillståndet till allmän kameraövervakning av del av Kronanutställningen (Guldrummet) och del av Jenny Nyströmutställningen skall begränsas på så sätt att rätten att behandla och bevara bilder från kameraövervakningen skall få ske endast under den tid då museet är stängt för besökande samt då överfallslarmet har utlösts. Enligt länsstyrelsens tillstånd får inspelning ske dygnet runt och således även när allmänheten har tillträde till museet. - De aktuella inspelningsplatserna - som utgör ca 5 procent av museets yta - är enligt kammarrättens mening typiskt sett sådana som kan tänkas vara särskilt brottsutsatta. Utställningsobjekten är unika och värdefulla och de ställs ut i avskilda utrymmen som enligt museets uppfattning inte kan hållas under kontinuerlig uppsikt utan kameraövervakning. Vid tillgrepp är förövare ofta maskerade medan de vid förberedelserna till brotten är omaskerade och lättare kan identifieras. Ur brottsförebyggande synvinkel och för att klara upp begångna brott föreligger det enligt kammarrättens bedömning därför ett betydande intresse av att även kunna göra inspelningar under öppettiderna för allmänheten. Mot övervakningsintresset skall den enskildes integritetsintresse ställas. Kameraövervakningen avser ett begränsat utrymme i museets lokaler och är en del i museets säkerhetssystem i vilket det även ingår lås, skottsäkert glas, kassaskåpsliknande utställningsutrymmen, vakter, kommunikationssystem mellan vakter, larm på tavlor, larm på fönster och dörrar. Vid en avvägning av övervakningsintresset mot integritetsintresset finner kammarrätten av vad som framkommit i målet att intresset av övervakning av de angivna utställningsområdena väger över det intrång i enskildas personliga integritet som användningen av övervakningskameror innebär. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

JK fullföljde sin talan hos Regeringsrätten. JK vidhöll vad som tidigare anförts i underinstanserna och anförde i huvudsak följande. Det är främst två frågeställningar som bör belysas. För det första bör det slås fast under vilka förutsättningar som ett område som används för allmänhetens rekreation - t.ex. ett konstmuseum - får bli föremål för övervakning med inspelningsrätt. För det andra bör det krav som ställts upp i lagen för att kameraövervakning skall få förenas med inspelningsrätt - att det är fråga om en "särskilt brottsutsatt plats" - belysas genom ett vägledande avgörande. Beträffande den först nämnda frågeställningen är det således en viktig aspekt som måste vägas in vid den intresseavvägning som skall göras mellan integritetshänsynen och de brottspreventiva skälen att ett museum är en sådan plats som är avsedd för människors rekreation och där allmänheten inte har anledning att, utan mycket starka skäl, räkna med att bli föremål för kameraövervakning (jfr prop. 1989/90:119 s. 47). I det fall som nu är aktuellt avser övervakningen utställningssalar där ett stort antal personer ur en obestämd krets kan komma att beröras av övervakningen och identifieras. Integritetsriskerna med kameraövervakningen får alltså i detta fall anses vara högst betydande. Med hänsyn till att bilder också skall behandlas och bevaras får integritetsintresset anses vara särskilt framträdande. - Det finns på goda grunder anledning att anta att de besökande i många fall kan komma att känna obehag över att bli övervakade då de skall besöka museet. Den enskildes konstupplevelse kan säkert också många gånger bli mindre djup och intensiv än vad som annars skulle vara fallet om betraktaren av ett konstverk vet med sig att en övervakningskamera följer och registrerar hans eller hennes minsta gest eller sinnesuttryck. Kameraövervakningen kan härigenom till och med motverka den av samhället finansierade verksamheten med att främja tillgången till och upplevelsen av konst och kultur på våra museer och liknande kulturinstitutioner. Redan detta är ett starkt memento när det gäller utrymmet för att tillåta kameraövervakning, särskilt om denna skall vara förenad med inspelningsrätt. Mot detta skall ställas att det område som skall omfattas av övervakningen är en plats där det finns betydande värden och kulturskatter och risken för att konstsamlingarna skall utsättas för brottsliga angrepp. Dessa risker bör emellertid inte med automatik leda till att tillståndet förenas med en rätt att behandla och bevara bilder under hela dygnet. - När det så gäller frågan hur rekvisitet "en särskilt brottsutsatt plats" skall förstås har det inte närmare angetts i förarbetena och inte heller närmare belysts av underinstanserna. Med tillämpning av vanligt språkbruk ligger det emellertid nära till hands att det skall vara fråga om en plats där brott förekommit med viss frekvens, eller möjligen också en plats som typiskt sett är utsatt för risker att brott kan förövas där. I det aktuella fallet ger utredningen inte vid handen att museet har varit utsatt för någon omfattande brottslighet eller incidenter av annat slag. Inte heller kan museer generellt sett anses vara föremål för brott i en sådan omfattning som gör att ett museum typiskt sett kan anses vara en särskilt brottsutsatt plats, i vart fall inte under dagtid. Därmed tycks en förutsättning för att övervakningen skall få vara förenad med inspelningsrätt brista. - Kammarrätten har framhållit att förövare vid tillgrepp ofta är maskerade medan de vid förberedelserna till brotten är omaskerade och lättare kan identifieras. Ur brottsförebyggande synvinkel och för att klara upp begångna brott finns det därför ett betydande intresse av att även kunna göra inspelningar under museets öppettider. Frågan är emellertid hur bärkraftigt det argumentet är eftersom dels det måste vara svårt att i efterhand urskilja den som planerar ett brottsligt angrepp bland en stor mängd vanliga besökare med hederliga avsikter, dels eventuella rekognoseringsåtgärder kan vidtas mer än en månad - den längsta tid som bildmaterialet får bevaras - före en tilltänkt kupp.

Kalmar läns museum bestred bifall till överklagandet. Museet vidhöll vad som anförts i underinstanserna och anförde härutöver bl.a. följande. Den enskilde besökaren har behov av trygga förhållanden på en plats där stora värden bevaras. Vetskapen om att museet håller god bevakning och skyddar stöldbegärliga kultur- och konstföremål bidrar till allmänhetens känsla av trygghet. Museet har därför tagit hjälp av övervakningskameror i vissa särskilt svårövervakade utrymmen där dess guldskatter och värdefull originalkonst visas. Museet har frågat besökare om inställningen till kameraövervakningen och bildinspelningen. Svaren tyder inte på någon känsla av obehag. Besökarna menar i stället att kameraövervakningen är bra och att de snarare förväntar sig att museet på alla sätt skyddar kulturföremålen. Det är vidare omvittnat av besökare att en salsvakts övervakning kan störa mer än kameraövervakning, särskilt som samtal och kommentarer kan åhöras av en vakt men inte av kamerorna eftersom ljudinspelning inte förekommer. Det finns anledning klargöra att inspelade bilder inte studeras i efterhand såvida inte tillgrepp eller skadegörelse skett. I sådant fall överlämnas banden omedelbart till polisen. Museet anser att museer generellt kan anses vara särskilt brottsutsatta platser. Museet har, liksom vissa andra museer, under senare år varit utsatt för flera stölder. Alla stölder har skett under dagtid. Det brottspreventiva och brottsuppklarande syftet faller helt bort om inspelningsrätten begränsas på så sätt som JK yrkar. Det är troligt att rekognosering görs nära inpå ett planerat brott för att kontrollera att föremål inte flyttats eller rutiner ändrats. Vissa utställningar visas endast under kort tid. Museernas basutställningar är inte heller statiska.

Regeringsrätten (2003-02-18, Lindstam, Schäder, Almgren, Melin, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Reglerna i LAK om en särskild tillståndsprövning för användning av övervakningsutrustning syftar till att skydda enskilda mot integritetskränkningar som användningen av sådana tekniska hjälpmedel kan förorsaka. Tillstånd till allmän kameraövervakning skall enligt 6 § LAK meddelas om intresset av en sådan övervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad. Om syftet med övervakningen är att förebygga brott eller förhindra olyckor eller andra därmed jämförliga ändamål skall detta särskilt beaktas. Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli övervakad skall särskilt beaktas hur övervakningen skall utövas och vilket område som skall övervakas. Frågan om bilder skall få behandlas eller bevaras eller om ljud skall få avlyssnas eller tas upp avgörs inom ramen för den samlade bedömning som skall göras vid intresseavvägningen. I 13 och 14 §§ LAK finns bestämmelser om begränsningar i möjligheten att behandla och bevara upptaget bild- och ljudmaterial. Upptaget material får bevaras under högst en månad om inte länsstyrelsen beslutar om en längre bevarandetid (14 § första stycket).

Vid prövningen av integritetsintresset är det enligt lagens förarbeten av stor betydelse vad kameraövervakningen skall innefatta. När det är fråga om att behandla eller bevara bilder eller avlyssna eller ta upp ljud ökar riskerna för intrång i enskildas personliga integritet. Vidare är bedömningen beroende av det område som skall övervakas, när och hur länge övervakningen skall pågå och övriga omständigheter (prop. 1997/98:64 s. 28). I propositionen sägs vidare (s. 29) att tillstånd att behandla och bevara bilder inte regelmässigt skall följa ett tillstånd till allmän kameraövervakning. Behovet av att behandla och bevara bilder måste kunna påvisas i det enskilda fallet. Det bör dock kunna vara möjligt att ge tillstånd till allmän kameraövervakning som innefattar rätt att behandla eller bevara bilder vid övervakning av särskilt brottsutsatta platser.

Det är i målet fråga om att museet önskar kunna spela in och bevara bilder från sex kameror placerade i rum som omfattar ca 200 kvm av museets totala utställningsyta om ca 4 000 kvm. I dessa utrymmen förevisas guld- och silverföremål från regalskeppet Kronan samt originalmålningar utförda av Jenny Nyström.

Det är ostridigt i målet att kameraövervakning i de aktuella delarna av museet skall få ske. JK har emellertid uppfattningen att inspelning av bilder under tid då museet är öppet för allmänheten skall få ske endast då överfallslarmet har utlösts. Den avgörande frågan i målet är således om museet bör ha rätt att även i övrigt under dagtid spela in och under en tid av längst en månad bevara de bilder som förmedlats av övervakningskamerorna.

Regeringsrätten har tidigare vid några tillfällen prövat frågor om tillstånd att bedriva allmän kameraövervakning enligt LAK. Det har då, när övervakning och bevarande av inspelat material medgetts, gällt platser där de enskilda som kan komma att utsättas för övervakning samtidigt är de som riskerar att drabbas av den brottslighet som övervakningen syftar till att motverka (övervakning kvälls- och nattetid av ett torg respektive en gångväg genom en park, RÅ 2000 ref. 61 I och II, samt, utan begränsning till viss tid av dygnet, av ett parkeringshus, RÅ 2001 ref. 39). Integritetsintresset måste, som Regeringsrätten konstaterade i sist nämnda avgörande, i sådana fall anses vara mindre starkt.

I förevarande mål är det emellertid fråga om platser som kan sägas vara avsedda för allmänhetens rekreation i vid mening och där kameraövervakningen inte, mer än möjligen indirekt, syftar till att bereda enskilda trygghet utan till att förebygga tillgrepp och skadegörelse av särskilt värdefull egendom. Det är givet att integritetsintresset under sådana förhållanden måste tillmätas stor vikt och att intresset av att förebygga brott följaktligen måste vara betydande för att kameraövervakning med rätt att spela in och under viss tid bevara bilder skall tillåtas.

Det förhållandet att museer, liksom andra lokaler där värdefull egendom förvaras, kan utsättas för brottsliga angrepp kan inte generellt vara tillräckligt för att låta integritetsintresset få ge vika. På vissa museer finns emellertid samlingar bestående av unika föremål som, förutom ett betydande ekonomiskt värde, har ett kulturhistoriskt värde som innebär att det finns ett samhälleligt intresse av att samlingarna bevaras. Sådana föremål kan vara särskilt stöldbegärliga och de kan, om de skadas eller försvinner, inte ersättas. När enstaka exemplar eller samlingar av sådana föremål ställs ut kan därför det brottsförebyggande intresset ha en sådan styrka att kameraövervakning med rätt att spela in och under viss tid bevara bilder bör tillåtas. En rätt att spela in bilder under tid då museet är öppet för allmänheten kan antas medverka till att begångna brott klaras upp och därför även verka brottsförebyggande.

Vid en avvägning av övervakningsintresset mot integritetsintresset bör också beaktas att museet har vidtagit de övriga säkerhetsfrämjande och brottsförebyggande åtgärder som kan anses ekonomiskt försvarbara. Det står därmed klart att inspelningsrätten inte är avsedd att ersätta andra, mindre integritetskänsliga, åtgärder. Det är vidare givet att en inspelningsrätt som är begränsad till tid efter det att överfallslarm manuellt har utlösts innebär ett mindre intrång i den enskildes integritet än inspelning under hela den tid som museet håller öppet. Med hänsyn till att tillgrepp och skadegörelse kan ske i obevakade ögonblick samt till vad som tidigare sagts om att inspelade bilder kan underlätta en brottsutredning kan dock en så begränsad inspelningsrätt inte tillgodose det behov av övervakning som finns.

Vid en samlad bedömning finner Regeringsrätten att behovet av övervakning med inspelningsrätt väger tyngre än det intrång i den personliga integriteten som övervakningen innebär. Tillståndet till allmän kameraövervakning av ifrågavarande delar av Kalmar läns museum bör därför förenas med rätt att under tid museet håller öppet spela in och under en begränsad tid bevara bilder.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2003-01-22, föredragande K. Fredriksson, målnummer 1591-2002