RÅ 2004 not 188

Not 188. Överklagande av Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen ang. arbetslöshetsförsäkring. - O.S. fick den 2 november 1999 sitt körkort indraget i fyra månader på grund av en trafikförseelse. -Transportarbetarnas arbetslöshetskassa (2000-06-19) avslog O.S:s ansökan om arbetslöshetsersättning med bl.a. följande motivering. Enligt 28 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF skall ersättningens omfattning under en vecka bestämmas genom jämförelse mellan den försäkrades normala arbetstid per vecka före arbetslösheten (normaltiden) och antalet arbetslösa timmar under den vecka ersättning söks. O.S:s normalarbetstid är ca 35 timmar per vecka. O.S. är fortfarande anställd ca 35 timmar per vecka och det finns inte någon arbetslös tid att ersätta. - O.S. begärde att beslutet skulle omprövas. - I beslut den 12 september 2000 vidhöll arbetslöshetskassan sitt beslut och anförde bl.a. följande. Enligt yttrande från avdelningen kontaktade O.S. avdelningen en tid efter att hans körkort blev indraget. Avdelningen kallade då Skogås Taxi till förhandling eftersom ingen suspension ägt rum och därför skall lön utbetalas till O.S. Dessa förhandlingar strandade och avdelningen begärde central förhandling, vilken ännu inte har ägt rum. Arbetsgivaren hade inga omplaceringsmöjligheter för O.S. under tiden körkortet var indraget. Kassan kan konstatera att O.S. fortfarande var anställd under tiden körkortet var indraget och när man har en anställning i samma omfattning som tidigare är man inte berättigad till ersättning från arbetslöshetskassan. - O.S. vidhöll i överklagande sin ansökan och anförde bl.a. följande. Kassan beviljar ingen ersättning "eftersom han fortfarande är anställd samma omfattning som tidigare". I arbetsgivarintyg från den 21 december 1999 står det att han är suspenderad på grund av indraget körkort. Han är yrkeschaufför och får enligt lag inte utöva sitt yrke utan körkort. Han frågar hur han då kan vara anställd i samma omfattning som tidigare. Taxiåkare har i regel inget annat arbete att erbjuda sina förare. Utan körningar, ingen inkomst och inget arbete. Han bör anses som arbetslös. - Arbetslöshetskassan hade i yttrande den 9 november 2000 vidhållit sitt beslut och anfört bl.a. följande. Anställningen hos Skogås Taxi AB har inte sagts upp förrän den 26 mars 2000 och någon suspension har inte förelegat enligt förhandlingsprotokoll från den 6 mars 2000. Kassan kan inte bevilja O.S. ersättning enligt 9 § p. 1 ALF som säger att rätt till ersättning har den som är oförhindrad att åta sig arbete. Om den sökande har ett anställningsförhållande med en arbetsgivare kan han inte anses som oförhindrad då det avser avstängningsdagarna. - Länsrätten i Stockholms län (2001-08-29, ordf. Bergquist) yttrade: I 9 § p. 1 ALF stadgas följande. Rätt till ersättning vid arbetslöshet har sökande som är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst tre timmar varje dag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. - O.S. har sedan den 10 juli 1995 varit anställd som taxichaufför hos Skogås Taxi AB. Den 2 november 1999 fick han sitt körkort indraget i fyra månader på grund av en trafikförseelse. Han anmälde sig arbetslös på arbetsförmedlingen den 3 november 1999. Lokal förhandling hölls den 6 mars 2000, varvid arbetstagarparten anförde att O.S. skall erhålla lön för tiden fr.o.m. den 2 november 1999 - t.o.m. den 1 mars 2000 med hans genomsnittliga månadslön. Arbetsgivarparten anförde att man varit överens om suspension och att ingen ersättning skall utbetalas. Då parterna inte kunde enas strandades förhandlingen. Arbetstagarparten förklarade att man ämnade hemställa om central förhandling. - Av arbetsgivarintyg, som inkom till arbetslöshetskassan den 21 december 2000, framgår att O.S. fortfarande är anställd men att han är suspenderad på grund av indraget körkort fr.o.m. den 2 november 1999. Av nytt arbetsgivarintyg, som kom in till kassan den 6 juli 2000, framgår att han är anställd fr.o.m. den 10 juli. 1995 t.o.m. den 26 mars 2000, då hans anställning upphört på egen begäran. - Länsrättens bedömning. - O.S. har ansökt om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 3 november 1999 sedan han fått sitt körkort indraget fyra månader. Av arbetsgivarintyg och utredningen i övrigt framgår att han har kvar sin anställning i Skogås Taxi t.o.m. den 26 mars 2000 då han slutat på egen begäran. Med hänsyn till att hans anställning i företaget fortfarit i samma omfattning finner länsrätten att arbetslöshetskassan har haft fog för sitt beslut att avslå O.S:s ansökan om ersättning fr.o.m. den 3 november 1999. Vad O.S. anfört i länsrätten om att han varit suspenderad fr.o.m. den 2 november 1999 föranleder inte till annan bedömning, Överklagandet skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet. - O.S. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Han kan inte påminna sig att han skulle ha godkänt en suspendering. I länsrättens domskäl anförs "Arbetsgivarparten anförde att man varit överens om suspension och att ingen ersättning skall utbetalas". Detta är felaktigt, arbetstagaren meddelade arbetsgivaren att ingen taxikörning kunde utföras på grund av omhändertaget körkort. Därför borde en uppsägning ske på grund av arbetsbrist alternativt tilldelning av annan syssla med lön. Arbetsgivaren påstod att det inte är giltig grund att säga upp arbetstagare för att denne fått sitt körkort omhändertaget och vägrade att säga upp honom. Tolkningen av lagen bör ändras så att klaganden kan anses som arbetslös. - Transportarbetarnas arbetslöshetskassa bestred överklagandet och anför följande. Anställningen måste upphöra innan arbetslöshetsersättning kan betalas ut. Har anställningen upphört på grund av att den sökande har sagt upp sig själv prövas detta. I detta fall har det inte ansetts att det finns några godtagbara skäl enligt 43 § ALF. Kassan har prövat ärendet utifrån lagen om arbetslöshetsersättning och de kommentarer och föreskrifter som anges i 43-46 §§ ALF. - Kammarrätten i Stockholm (2003-03-13, Lindgren, Lewis) biföll överklagandet och förklarade med ändring av Transportarbetarnas arbetslöshetskassas beslut samt länsrättens dom att O.S. skulle ha rätt till arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 3 november 1999 t.o.m. den 25 mars 2000. - Som skäl för sitt beslut anförde kammarrätten följande. Av 9 § ALF framgår att rätt till ersättning vid arbetslöshet har sökande som är arbetsföra och oförhindrade att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning i viss bestämd minsta omfattning. - I 43-46 §§ ALF finns regler om avstängning från rätt till ersättning samt nedsättning av ersättning. Bestämmelserna gäller avstängning från rätt till ersättning under viss tid om den sökande lämnat sitt arbete utan giltig anledning eller skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande. - En grundläggande förutsättning för rätt till ersättning är att sökanden är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande, dvs. att han kan och vill förvärvsarbeta och är oförhindrad att göra det (prop. 1973:56 s. 174). Någon definition av begreppet arbetslös ges inte i lagen utom såvitt gäller företagare. Som arbetslös anses den som inte utför avlönat arbete för annans räkning och inte heller för egen räkning i förvärvssyfte. Den som uppbär lön, t.ex. under semester, uppsägningstid eller permittering anses inte som arbetslös (Karnov 2002/03 s. 4350 f.). - Av arbetsgivarintyg den 16 december 1999 framgår att O.S. suspenderats fr.o.m. den 2 november 1999 på grund av indraget körkort. Av protokoll fört vid lokala förhandlingar mellan Skogås Taxi AB och Svenska Transportarbetareförbundet den 6 mars 2000 framgår att arbetsgivarparten inte kunde erbjuda O.S. något arbete och att han därför inte skulle erhålla någon ersättning under fyra månader fr.o.m. den 2 november 1999, dvs. under den tid som körkortet var indraget. Av protokollsanmärkning § 3 framgår även att någon överenskommelse om suspension inte kunde träffas mellan parterna. Vidare framgår av handlingarna i målet att O.S. slutade sin anställning hos Skogås Taxi AB den 26 mars 2000 på egen begäran. - Av utredningen i kammarrätten framgår att central förhandling mellan arbetsgivaren och Svenska Transportarbetareförbundet ägde rum den 9 oktober 2000, vilken utmynnade i att O.S. inte skulle erhålla lön under den tid han saknade körkort. Förbundet beslöt att inte gå vidare till Arbetsdomstolen med frågan. - Kassan har i det överklagade beslutet avslagit O.S:s begäran om arbetslöshetsersättning med hänvisning till 28 § och 9 § ALF samt det förhållandet att O.S. fortfarande var anställd i samma omfattning som tidigare. I kammarrätten har kassan hänvisat till 43-46 §§ ALF och anfört att om sökanden sagt upp sig själv skall det prövas om det finns godtagbara skäl. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av utredningen framgår att O.S. anmälde sig på arbetsförmedlingen den 3 november 1999. Under den tid han var suspenderad var han förhindrad att åta sig arbete hos Skogås Taxi AB men oförhindrad att åta sig annat arbete. Det har inte ifrågasatts att han även kunde och ville arbeta. Någon lön från Skogås Taxi AB uppbar han inte under permitteringen. Enligt kammarrättens mening skall han därmed anses ha varit arbetslös och ha stått till arbetsmarknadens förfogande. På denna grund har kassan således inte haft rätt att vägra honom ersättning under tiden den 3 november 1999 till och med den 25 mars 2000. - Frågan är då om han på grund av reglerna i 43 § ALF har kunnat avstängas från rätt till ersättning, Av lagrummets första punkt framgår att avstängning från rätt till ersättning skall ske om den sökande lämnat sitt arbete utan giltig anledning. Enligt 45 § samma lag skall avstängningstiden räknas från den dag då detta förhållande inträffat, Eftersom O.S. blivit suspenderad av arbetsgivaren kan han inte anses ha lämnat sitt arbete utan giltig anledning. Av lagrummets andra punkt framgår att avstängning skall ske om någon skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppträdande. I förarbetena har som exempel på otillbörligt uppträdande angivits onykterhet i arbetet, upprepad sen ankomst till arbetet, frånvaro utan giltig anledning och vägran att efterkomma arbetsledningens anvisning (prop. 1973:56 s. 184). Professor Anna Christensens har i en rättsvetenskaplig undersökning "Avstängning från arbetslöshetsförsäkring" redogjort för förarbeten och rättsfall samt gjort en tolkning av vad som avses med begreppet "otillbörligt uppträdande". Resonemanget har delvis anknutits till uppsägningsrätten enligt den dåvarande lagen (1974:12) om anställningsskydd - LAS, dvs. rätten att avskeda och säga upp arbetstagare. Det har ansetts tydligt att bestämmelserna i LAS om saklig grund för uppsägning har påverkat rättstillämpningen (s. 387). - I förevarande fall har O.S. inte skilts från sin anställning, däremot från sitt arbete. Med beaktande bland annat av att någon grund för att säga upp O.S. inte har ansetts föreligga, finner kammarrätten att det inträffade inte skall hänföras till otillbörligt uppträdande. Inte heller på denna grund har kassan således haft rätt att avstänga honom från ersättning. Överklagandet skall därför bifallas. - Assessorn Morast var skiljaktig och anförde följande. Jag anser att O.S. genom sin anställning stod till arbetsgivarens förfogande under den nu aktuella perioden med skyldighet att infinna sig på arbetsplatsen om arbetsgivaren så krävde. Han var därför inte oförhindrad att åta sig arbete för en annan arbetsgivare och stod då inte heller till arbetsmarknadens förfogande å det sätt som krävs enligt 9 § ALF för att rätt till ersättning skall föreligga. Överklagandet skall därför avslås. - Arbetsmarknadsstyrelsen, som tidigare förde det allmännas talan i Regeringsrätten, överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom och Transportarbetarnas arbetslöshetskassas beslut. Till stöd för sin talan åberopade styrelsen i huvudsak följande. En grundläggande förutsättning för att en person skall ha rätt till arbetslöshetsersättning är att han eller hon verkligen är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande, dvs. kan och vill förvärvsarbeta och inte är förhindrad att göra det. En person som är anställd kan inte betraktas som arbetslös under den tid som omfattas av anställningen. Det är inte avgörande om den anställde faktiskt utför arbete för arbetsgivarens räkning eller har inkomster från anställningen. Genom anställningen står den anställde till arbetsgivarens förfogande, vilket bl.a. kan innebära att han eller hon är skyldig att infinna sig på arbetsplatsen om arbetsgivaren så kräver. Det är inte meningen att kostnaden för den anställdes försörjning skall kunna överföras från arbetsgivaren till arbetslöshetsförsäkringen under perioder då det råder arbetsbrist. De begränsningar som gäller för rätten till arbetslöshetsersättning vid permittering och säsongsarbetslöshet är ett uttryck för detta. Enligt 10 § första stycket 2 ALF lämnas inte ersättning till personer som är permitterade utan lön med undantag för vad som framgår av 19 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. Vidare gäller enligt praxis att personer som arbetar i säsongsbunden verksamhet inte har rätt till ersättning under lågsäsong om de har kvar sin anställning. Det bör enligt styrelsens mening inte vara någon skillnad i de fall då den uppkomna arbetsbristen är hänförlig till en viss anställd och har orsakats av honom eller henne själv. Om det följer av arbetsrättsliga regler att den anställde, i en sådan situation, inte har rätt till lön eller annan ekonomisk kompensation från arbetsgivaren bör inte arbetslöshetsersättning utgå i stället. - O.S. bestred bifall till yrkandet. - Regeringsrätten (2004-10-28, Nordborg, Sandström, Ersson, Stävberg, Hamberg): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna framgår att O.S:s körkort återkallades under fyra månader fr.o.m. den 2 november 1999. Till följd härav kunde han inte utföra sina ordinarie arbetsuppgifter. Inte heller var omplacering möjlig. O.S. erhöll inte någon lön under den tid körkortet var återkallat. Frågan i målet är om O.S. under återkallelsetiden i stället har rätt till ersättning enligt ALF. - Enligt 9 § ALF förutsätts för ersättning bl.a. att sökanden är arbetslös och oförhindrad att i viss omfattning åta sig arbete för en arbetsgivares räkning. I 10 § finns vissa kompletterande regler. Bl.a. anges i 10 § första stycket 2 att ersättning inte lämnas till personer som är permitterade utan lön. Enligt 10 § andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det finns särskilda skäl, föreskriva att ersättning får lämnas till personer som är permitterade utan lön. I 19 § förordningen om arbetslöshetsförsäkring anges undantag, som här inte är i fråga, från ersättningsförbudet. - Av förarbetena till ALF framgår att bakgrunden till det ersättningsförbud som togs in i 10 § var att arbetstagare som permitterats utan lön i vissa fall hade betraktats som arbetslösa och berättigade till arbetslöshetsersättning (SOU 1996:150 s. 102 och prop. 1996/97:107 s. 94 f.). Oklarheten rörande den närmare innebörden av arbetslöshetsbegreppet har inte undanröjts i ALF. Oavsett detta kan emellertid konstateras att det i målet inte är fråga om något sådant undantagsfall då en person som alltjämt omfattas av ett anställningsavtal ändå skall anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Överklagandet skall därför bifallas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut som länsrättens dom innehåller. (fd I 2004-09-15, Perttu)

*REGI

*INST