RÅ 2006:27

Byggnadsnämnden i Gotlands kommun förelade vid vite Skrotgården Handelsbolag i konkurs att låta ta bort ett skrotupplag och ett däckupplag från en fastighet. Beslutet delgavs konkursförvaltaren. Sedan föreläggandet inte efterkommits ansökte nämnden om utdömande av vite.

Byggnadsnämnden överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och att nämndens ansökan om utdömande av vite skulle bifallas. Till stöd för sin talan anförde nämnden i huvudsak följande. Av 10 kap. 14 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, framgår att ett föreläggande att vidta rättelse skall riktas mot fastighetsägaren. Föreläggandet får enligt 10 kap. 18 § förenas med vite. Vite får enligt 2 § andra stycket viteslagen inte föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Trots att PBL både är speciallag och senare lag än viteslagen uppfattar byggnadsnämnden mot bakgrund av bl.a. förarbetsuttalanden till viteslagen att den subsidiaritet som anges i 1 § viteslagen inte avser tillämpligheten av 2 § andra stycket nämnda lag. Sistnämnda bestämmelse torde uttrycka en allmän sedvanerättslig princip att ett föreläggande, oavsett om det har någon påföljd eller inte, endast kan riktas mot den som har faktisk och rättslig möjlighet att efterkomma föreläggandet. Ett föreläggande mot någon som saknar faktisk eller rättslig möjlighet skulle således upphävas vid prövning i allmän förvaltningsdomstol eller inte anses kunna läggas till grund för fordran eller verkställighet i allmän domstol. Byggnadsnämnden har således enligt PBL att rikta ett föreläggande mot den legala adressaten, dvs. den namngivne ägaren, oaktat om föreläggandet är förenat med vite eller med föreskrift om rättelse på ägarens bekostnad eller om det är avsett att ligga till grund för särskild handräckning. Om konkursboet anses vara ett från den namngivne ägaren särskilt rättssubjekt, kan ett föreläggande enligt 10 kap. 14 § PBL inte lagligen riktas mot konkursboet då det inte är ägare i egentlig mening. När en gäldenär försätts i konkurs omhändertas gäldenärens samlade tillgångar tvångsvis av konkursboet och gäldenären får inte råda över egendom som hör till konkursboet enligt 1 kap. 1 § och 3 kap. 1 §konkurslagen (1987:672). Detta innebär dock inte att konkursgäldenärens äganderätt till tillgångarna upphör. Inte heller att konkursboet intar egenskapen av ett från konkursgäldenären självständigt rättssubjekt, utan det utgör tvärtom blott en förvaltningsorganisation. Begreppet ägare har inte någon legaldefinition. I analyser av begreppet äganderätt brukar i huvudsak två aspekter framhållas, nämligen i rättsordningen sanktionerad förfoganderätt över och besittningsskydd till egendom. Begreppet ägaren i PBL bör således avse en rättsfigur som dessa aspekter tillkommer. Detta talar för att i konkursfall skall som ägaren i PBL:s mening förstås konkursgäldenären och konkursboet såsom ett rättssubjekt. En behörig ställföreträdare för detta rättssubjekt är konkursförvaltaren (jfr även 11 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken och 1 kap. 2 § konkurslagen). Vad gäller omständigheterna i förevarande fall kan följande anföras. Skrotgården Handelsbolag nekades bygglov för ifrågavarande upplag 1991 i beslut som vann laga kraft. Sedan dess har byggnadsnämnden utan framgång sökt få till stånd rättelse av det olovligt uppförda upplaget. Handelsbolaget har även tidigare varit under konkurs under nämnda tid, vilken avslutades med överskott och verksamheten fortsatte. Under pågående handläggning av ett ingripandeärende mot handelsbolaget försattes det ånyo i konkurs den 11 maj 2001. Byggnadsnämnden har därefter delgivit konkursförvaltaren såsom ställföreträdare nämndens beslut. Konkursförvaltaren har därvid inte gett uttryck för någon entydig inställning till förvaltarens ställning i ärendet. Däremot har konkursförvaltaren i skrivelse till nämnden anhållit om anstånd för utförandet av förelagd rättelse vilket får uppfattas som en partsåtgärd. För övrigt må det även uppmärksammas att lagen om handelsbolag och enkla bolag saknar motsvarighet till den särreglering om ställföreträdare i konkurs som lagstiftaren ansett behövlig och som återfinns i 13 kap. 48 § aktiebolagslagen (1975:1385). Byggnadsnämnden gör inte gällande att konkursboet i sig är rätt adressat för föreläggandet, utan menar att konkursboet i sig inte existerar som ett från konkursbolaget skilt rättssubjekt, varför delgivning kunnat ske med konkursförvaltaren som behörig att företräda den egendom som omfattas av vitesföreläggandet och därmed konkursbolaget (jfr t.ex. NJA 2000 s. 479).

Länsrättens dom överklagades även av Skrotgården Handelsbolag i konkurs genom K.O. och R-M.O.

Konkursförvaltaren för Skrotgården Handelsbolags konkursbo, som förelagts att svara på överklagandena, anförde bl.a. följande. Byggnadsnämnden i Gotlands kommun har i två förelägganden adresserade till Skrotgården Handelsbolag i konkurs, dvs. konkursbolaget, riktat ett föreläggande mot bolaget att vid vite av 50 000 kr låta borttaga dels ett skrotupplag, dels ett däckupplag. Delgivning har vid två tillfällen skett med honom. Han företräder konkursboet för Skrotgården Handelsbolag, vilken är en från konkursbolaget fristående juridisk person. Han har inte någon behörighet att företräda bolaget i konkurs. Bolaget i konkurs företräds alltjämt av dess ställföreträdare. I länsrätten anförde byggnadsnämnden att avsikten varit att rikta föreläggandet mot konkursboet. Länsrätten framhöll att med hänsyn till den restriktivitet som är påkallad vid tillämpningen av den aktuella lagstiftningen, kan den bakomliggande avsikten med föreläggandet inte läka den omständigheten att adressaten kommit att bli konkursbolaget. Han har också påpekat att vitesföreläggandet riktats mot bolaget i konkurs och inte mot konkursboet i en skrivelse till byggnadsnämnden. På grund av att Skrotgården Handelsbolag i konkurs inte delgetts besluten på ett korrekt sätt kunde vitet inte dömas ut. Frågan om vem som är rätt adressat för ett vitesföreläggande är av mycket stor vikt. Särskilt i konkursfall uppstår ofta tveksamheter om mot vem ett föreläggande skall riktas. Det är den myndighet som utfärdar föreläggandet som har att tillse att adressaten verkligen är lagligen befogad att rätta sig efter föreläggandet. Myndighetens utsättande av adressat har också den aspekten att föreläggandet skall träffa rätt adressat. Härvid gäller för myndigheter att i första hand bestämma, vilken eller vilka personkategorier som i ett visst fall bör kunna anges som adressat. I många författningar finns uttryckliga regler om vilken eller vilka kategorier som kan komma i fråga. Bestämmelserna är i regel exklusiva, varför adressaten inte kan utses bland någon annan kategori än de som nämnts i bestämmelserna. Att delgivning skett med honom när det i föreläggandet angetts att Skrotgården Handelsbolag i konkurs var adressat gör att föreläggandet inte kan anses vara korrekt adresserat.

Byggnadsnämnden överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar och visa målet åter till länsrätten för ny handläggning. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Nämnden har i detta fall förelagt konkursgäldenären i egenskap av ägare till den aktuella egendomen och delgivit konkursförvaltaren beslutet såsom legal ställföreträdare för gäldenären eftersom egendomen ingår i konkursboet. Konkursgäldenären behåller äganderätt till egendom som ingår i konkurs men förlorar rådigheten. Stöd för ett sådant synsätt kan hämtas från 11 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken och från avgöranden från Högsta domstolen (NJA 2003 s. 356, NJA 2000 s. 479 och NJA 1997 s. 503) där delgivning med konkursgäldenär ansetts kunna ske med konkursförvaltare när saken gällt egendom som ingår i konkursen. I ljuset av dessa avgöranden ger hovrättsavgörandet RH 1989:41 vid handen att delgivning med konkursförvaltaren hade krävts för att föreläggandet skulle kunna vinna laga kraft i ärende om särskild handräckning enligt PBL. En konkursgäldenär och ett konkursbo utgör ett och samma rättssubjekt vad gäller egendom som ingår i konkursen. Denna slutsats är i överensstämmelse med Regeringsrättens avgörande i RÅ 1922 ref. 86. Det är således inte fråga om två skilda adressater som kammarrätten och länsrätten ansett. Skulle kammarrättens avgörande stå fast finns inte någon adressat i konkursfall som kan föreläggas något. Vid sådant förhållande har byggnadsnämnden ålagts en tillsynsskyldighet som den saknar laglig möjlighet att fullgöra. - Kammarrätten har anmärkt att i byggnadsnämndens föreläggande åberopades 10 kap. 15 § PBL. Av såväl vitesföreläggandets rubrik som motivering framgår emellertid att omständigheterna varpå föreläggandet grundar sig är att upplagen blivit olovligen anordnade. En felaktig rubricering av angivet lagrum förtar emellertid inte den lagliga grunden för vitesföreläggandet. Det rättsliga stödet för föreläggandet är i första hand 10 kap. 14 § PBL. I andra hand är 10 kap. 15 § PBL i vart fall subsidiärt tillämplig.

Skrotgården Handelsbolag i konkurs (bolaget) bestred bifall till överklagandet. Bolaget yrkade att Regeringsrätten skulle "slå fast" en kostnadsräkning ställd till Byggnadsnämnden i Gotlands kommun avseende nedlagt arbete i Regeringsrätten, kammarrätten, länsrätten och övriga berörda instanser. Kostnadsräkningen innehöll även krav på skadestånd.

Konkursförvaltaren i Skrotgårdens Handelsbolags konkursbo ansåg att överklagandet skulle avslås och kammarrättens dom skulle fastställas.

Regeringsrätten (2006-06-16, Lavin, Almgren, Hamberg, Fernlund, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Bolagets yrkande om skadestånd kan lagligen inte prövas av Regeringsrätten. Yrkandet om ersättning för rättegångskostnader kan lagligen inte bifallas.

Regeringsrätten finner i likhet med kammarrätten att en konkursgäldenär och ett konkursbo inte kan anses vara samma subjekt på sådant sätt att konkursgäldenären kan föreläggas att vidta åtgärder avseende egendom som står under konkursboets förvaltning. Det aktuella vitesföreläggandet har riktats mot Skrotgården Handelsbolag i konkurs. Bolaget har inte ägt råda över vare sig den ifrågavarande fastigheten eller upplagen och har således saknat möjlighet att efterkomma föreläggandet. Vitet skall därför inte dömas ut.