RÅ 2007:77
De svenska restriktionerna för privatinförsel av narkotiska läkemedel har ansetts förenliga med EG-rätten.
Läkemedelsverket
Läkemedelsverket beslutade den 7 april 2000 att avslå B.B:s ansökan om dispens från förbud att dels föra in det narkotiska läkemedlet Dexedrine (dexamfetamin) till Sverige via försändelse, dels att som resande föra in mer än fem dagars förbrukning av nämnda läkemedel till Sverige. Motiveringen var följande. Det finns inte några godkända läkemedel som innehåller dexamfetamin i Sverige. I det fall läkare bedömer att en patient på grund av medicinska skäl inte kan använda i Sverige tillgängliga läkemedel kan apotekschef eller motsvarande befattningshavare vid ett apotek ansöka om licens hos Läkemedelsverket för lämpligt preparat. Möjligheten att ansöka om dispens är inte avsedd att utgöra ett alternativ till ett sådant licensförfarande.
Länsrätten i Uppsala län
B.B. överklagade beslutet och yrkade att hon skulle medges den sökta dispensen. Hon anförde i huvudsak följande. Beslutet strider uppenbart mot EG-fördraget, särskilt artikel 28. Artikeln gäller för alla slags varuutväxlingar mellan länder inom Europeiska unionen. Enligt artikel 30 får förbud respektive restriktioner i de fria varuöverföringarna anordnas på grunder angivna i denna artikel. Den enda grund som kan vara aktuell i föreliggande fall är den som avser intresset att skydda människors hälsa och liv. Mot bakgrund av det faktum att hon genom Läkemedelsverkets licens har erhållit sådant läkemedel från svenskt apotek, kan denna undantagsgrund knappast tillämpas. Verkan av beslutet blir bara att det svenska apoteksbolaget gynnas med handelsvinst, till nackdel för motsvarande yrkesutövare i Storbritannien. Det bestrids inte att staten via Läkemedelsverket har rätt att på lämpligt, konventionskonformt sätt utöva kontroll över införande av läkemedel av ifrågavarande slag. Det är således inte olämpligt eller obehörigt att hon måste underkasta sig ett tillståndsförfarande, såsom i detta fall ett dispensförfarande. Läkemedelsverket har emellertid i just hennes fall inte fog för att besluta i uppenbar strid mot en konventionsbestämmelse som genom en omfattande och välkänd rättspraxis har uppnått rätt stor tydlighet. Om länsrätten finner saken mera tveksam, hemställes om hänskjutning till EG-domstolen för erhållande av ett förhandsavgörande. Undantagsregeln i artikel 30 avser bland annat intresset att skydda människors liv eller hälsa. Det generella påståendet att artikel 28 inte är tillämplig på narkotiska preparat är i annan mening än den nyss sagda oriktigt. Läkemedelsverkets hänvisning till inhemska källor innebär en kränkning även av artikel 31. Det är uppenbart att Läkemedelsverkets inställning är ägnad att beträffande anskaffnings- och saluföringsvillkor åstadkomma en diskriminering mellan medlemsstaten Sveriges och andra länders medborgare. Hon åtnjuter redan genom licens den ifrågavarande behandlingen, varför diskrimineringen är manifest och artikel 31 är alldeles otjänlig för att motivera att hon förvägras den sökta dispensen. Bestämmelsen om begränsning till högst fem dagars förbrukning i ett land som omfattas av EG-fördraget innebär, för att medge fri rörlighet av personer, att en inkommande utlänning som är medborgare i ett annat EU-land, måste kunna garanteras att erhålla ny medicin i Sverige inom fem dagar. Detta faller uppenbart utanför Läkemedelsverkets administrativa förmåga. Denna svenska normgivning kan alltså inte lagligen upprätthållas.
Läkemedelsverket bestred bifall till överklagandet och anförde till stöd härför bl.a. följande. Bestämmelserna rörande personlig införsel syftar bland annat till att säkerställa att läkemedel som införs uppfyller kvalitativa krav som ställs på läkemedel samt att säkerställa att de inte är av sådan art att de kan komma att utgöra direkt eller indirekt fara för patienten. Narkotikakontrollen ligger utanför gemenskapsrätten och det överstatliga beslutsfattandet. EG-fördragets artikel 28 om förbud mot kvantitativa importrestriktioner är således inte tillämplig på narkotika. Införsel av narkotiska läkemedel för personligt bruk genom postförsändelse är överhuvudtaget inte tillåten. Det finns heller ingen möjlighet att genom dispens medge sådan införsel. Den som är bosatt i Sverige är i första hand hänvisad till Läkemedelsverkets licensföreskrifter (LVFS 1995:7) för att få ett behov av icke godkänt narkotiskt läkemedel tillgodosett. Läkemedelsverket anser att bemyndigandet att medge dispens från 10 § LVFS 1997:11 inte skall användas för att möjliggöra ett kringgående av dessa föreskrifter. Verket konstaterar att B.B. genom sökt och bifallen licensansökan erhållit aktuellt preparat.
Domskäl
Länsrätten i Uppsala län (2000-12-18, ordförande Eriksson) yttrade: Narkotika får importeras eller exporteras endast av den som har tillstånd till det. - Om inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket föreskriver något annat, får dock resande utan tillstånd föra in narkotiska läkemedel i Sverige, om de är avsedda för medicinskt ändamål och den resandes personliga bruk (3 § första och andra stycket lagen (1992:860) om kontroll av narkotika). - Läkemedelsverket får meddela föreskrifter om begränsningar i resandes rätt enligt 3 § andra stycket lagen om kontroll av narkotika att utan tillstånd föra in narkotiska läkemedel i Sverige. - Läkemedelsverket får medge undantag i särskilt fall från föreskrifter som meddelats med stöd av första stycket (5 § förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika). - Av 10 § LVFS 1997:11 framgår bl.a. att resande får med de begränsningar som anges nedan utan tillstånd föra in narkotiska läkemedel till riket, om de är avsedda för medicinskt ändamål och den resandes personliga bruk. Detta gäller dock inte i fråga om medel som upptas i förteckning I i Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar. Medel som upptas i någon av förteckningarna II eller III får vid varje enskild inresa medföras i en mängd som vid varje tillfälle motsvarar högst fem dagars förbrukning. - Av LVFS 1997:12 framgår att dexamfetamin upptas i förteckning II. - Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna (artikel 28 EG-fördraget). - Bestämmelserna i artiklarna 28 och 29 skall inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna (artikel 30 EG-fördraget). - Gemenskapen skall komplettera medlemsstaternas insatser för att minska narkotikarelaterade hälsoskador, inklusive upplysning och förebyggande verksamhet (artikel 152 p. 1 in fine EG-fördraget). - Av EG-domstolens dom 240/81 framgår bland annat följande. Narkotika, t.ex. morfin, heroin och kokain kännetecknas av att dess skadlighet är allmänt erkänd och att import och distribution av den är förbjudet i alla medlemsstater, varvid undantag endast görs för en strängt övervakad och begränsad handel för sådan användning som tillåtits för farmaceutiska och medicinska ändamål. Detta rättsliga förhållande är i överensstämmelse med 1961 års konvention ersättande äldre konventioner rörande narkotika (FN:s fördragssamling 520, nr 7515), som alla medlemsstater har tillträtt. - I konventionens inledning slår parterna fast att tillvänjning till narkotika utgör en allvarlig fara för individen och för med sig sociala och ekonomiska risker för samhället. De förklarar sig vara medvetna om sin plikt att förebygga och bekämpa detta onda samtidigt som de inser att narkotika kommer att förbli oumbärligt som smärtstillande medel och att erforderliga åtgärder måste vidtas för att säkra tillgången på narkotika för detta ändamål. - Enligt artikel 4 i konventionen skall parterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att begränsa produktion, tillverkning, export, import, distribution av, handel med samt användning och innehav av narkotika till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål. - Härav följer att narkotika som inte omfattas av den av behöriga myndigheter strängt övervakade handeln för medicinska och vetenskapliga ändamål definitionsmässigt omfattas av ett totalförbud mot import och distribution i alla medlemsstater. - Länsrättens bedömning - B.B. har anfört att Läkemedelsverkets beslut att inte bevilja sökt dispens utgör en kvantitativ importrestriktion och därmed strider mot artikel 28 EG-fördraget. Hon anför vidare att undantagsregeln i artikel 30 inte kan vara tillämplig med hänsyn till att hon genom licens erhållit läkemedlet via svenskt apotek och att verkan av beslutet enbart blir den att svenska apoteksbolaget gynnas med handelsvinst, till nackdel för motsvarande yrkesutövare i Storbritannien. - Läkemedelsverket har anfört att artikel 28 inte är tillämplig med hänsyn till att det ankommer på varje medlemsland att besluta om narkotikalagstiftning och att EU som organisation inte har någon kompetens på området. - Länsrätten finner inte skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. - De grundläggande rättigheterna i EG-fördraget är inte absoluta utan kan begränsas, förutsatt att sådana begränsningar ligger i linje med av gemenskapen eftersträvade mål av allmänt intresse och i förhållande till att det avsedda målet inte utgör ett överdimensionerat och oacceptabelt ingrepp som väsentligt skadar dessa rättigheter. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna har rätt att av hänsyn till folkhälsan utföra kontroller av enskildas import av bland annat läkemedel som på dess territorium är receptbelagda. Kontrollerna måste dock utföras i enlighet med de krav som följer av skyddet för grundläggande rättigheter. - De svenska reglerna avseende införsel av narkotiska läkemedel till Sverige syftar till att garantera skyddet för liv och hälsa. Import och distribution av narkotika är förbjudet i alla medlemsstater med undantag för en strängt övervakad och begränsad handel för sådan användning som tillåtits för farmaceutiska och medicinska ändamål. Enligt 1961 års konvention rörande narkotika (FN:s fördragssamling 520, nr 7515) som överensstämmer med EG-rätten, skall parterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att begränsa produktion, tillverkning, export, import, distribution av, handel med samt användning och innehav av narkotika till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål. - Läkemedlet Dexedrine (dexamfetamin) är inte godkänt som läkemedel i Sverige. Det finns inte heller några andra läkemedel innehållande dexamfetamin som är godkända i Sverige. Läkemedlet kan endast förskrivas i Sverige efter licensförfarande. - Mot denna bakgrund finner länsrätten att Läkemedelsverkets beslut, att avslå B.B:s ansökan om dispens från införselreglerna avseende narkotiska läkemedel, inte strider mot EG-rätten. Länsrätten finner inte heller andra skäl att undanröja Läkemedelsverkets beslut. Av utredningen i målet framgår att B.B. erhåller läkemedlet genom sökt och bifallen licensansökan. Överklagandet skall följaktligen avslås. - Länsrätten avslår överklagandet. - Länsrätten avslår yrkandet om att länsrätten skall begära ett förhandsavgörande i målet av Europeiska domstolen.
Kammarrätten i Stockholm
B.B. överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle återförvisa ärendet till Läkemedelsverket för beviljande av begärd dispens. I andra hand yrkade hon att kammarrätten dessförinnan skulle begära förhandsbesked från EG-domstolen. Till stöd för sin talan anförde hon i huvudsak följande. Länsrätten har inte tagit ställning till om artikel 28 är tillämplig. För den händelse den är det återstår bara att fastställa om undantag enligt artikel 30 gäller beträffande hennes dispensansökan. Det framstår därför som synnerligen egendomligt att länsrätten mot en sådan bakgrund kunnat avstå från att begära förhandsavgörande. Det är svårt att tänka sig att syftet med de svenska bestämmelserna, att garantera skyddet för liv och hälsa, på allvar skulle äventyras om hon fick sin dispens. Till saken hör också att de mängder som kan komma i fråga är mycket små. -Om läkemedlet inhandlas på apotek i Sverige eller i England kan inte göra någon skillnad. Frågan om läkemedlet Dexedrine är godkänt som läkemedel eller ej är en ren pseudofråga. Läkemedlet är godkänt bl.a. i England och får där förskrivas utan licensförfarande. - Både direktivet 2001/83/EG och förordningen 2309/93/EEG utgör försök till harmonisering mellan medlemsländerna. Direktivet har ett kapitel 4 som avhandlar en skyldighet till ömsesidigt erkännande av godkännanden. Ett godkännande är beroende av att någon aktör på marknaden gjort en ansökan härom. Det är dyrt och krångligt att genomföra dylika ansökningar. Därtill kommer att Läkemedelsverket har mycket höga årsavgifter för att upprätthålla registreringen. - När ett läkemedel säljs på recept i ett unionsland och stark presumtion måste anses föreligga för att detta läkemedel uppfyller de praktiska krav som ställs på läkemedel inom unionen så framstår hennes ansökan om att erhålla samma läkemedel som berättigad. I mål 215/87 (Schumacher) uttalade EG-domstolen (låt vara obiter dicta eftersom det in casu gällde receptfri medicin) att man har rätt att få tillsänt även receptförskriven medicin från ett utländskt apotek inom gemenskapen. I mål C-62/90 avvisade domstolen helt Tysklands argument för varför man inte skall kunna köpa receptbelagda mediciner i ett annat unionsland annat än i det fall då köparen medför dem på resa. Den skillnad som föreligger i hennes fall, nämligen att preparatet är oregistrerat och bara teoretiskt erhållbart som licenspreparat, kan inte ensamt medföra att hon skall avstängas från att få hem preparatet från ett engelskt apotek.
Läkemedelsverket bestred B.B:s yrkanden och anförde bl.a. följande. Läkemedelslagstiftningen är harmoniserad inom EU. Av direktiv 2001/83/EG artikel 6 framgår att ett läkemedel får saluföras i en medlemsstat endast om den ansvariga myndigheten i medlemsstaten meddelat godkännande för försäljning i enlighet med direktivet eller om godkännande har meddelats enligt förordning EEG nr 2309/93. Kravet på att ett läkemedel skall godkännas innan det första gången saluförs inom en medlemsstat grundar sig på skyddet av människors liv och hälsa i enlighet med artikel 30. Vidare är narkotikakontroll en nationell angelägenhet som ligger utanför EU:s kompetensområde. - Läkemedlet Dexedrine är ett narkotikaklassat preparat varför några långtgående slutsatser inte kan dras från de rättsfall som B.B. åberopat. Läkemedel som inte är godkända i Sverige kan erhållas via licens. Det åligger den som ansöker om licens att ange vilket läkemedel ansökan avser varefter Läkemedelsverket prövar ansökan.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2003-11-26, Jansson, Linnander, Johannesson, referent) yttrade: Enligt B.B. medför det EG-rättsliga förbudet mot kvantitativa importrestriktioner i artikel 28 i Romfördraget att hon har rätt att få tillstånd till att själv och för eget bruk föra in viss mängd av läkemedlet Dexedrine i Sverige från Storbritannien. Läkemedlet innehåller det narkotiska medlet dexamfetamin. I ansökan till Läkemedelsverket uppgav B.B. att hon i första hand begär att få föra in 200 tabletter á 5 mg att översändas med postförsändelse vid tre tillfällen och i andra hand att hon personligen såsom resande får medföra 600 tabletter á 5 mg. - Av artikel 234 i EG-fördraget framgår att när en fråga om bl.a. tolkning av fördraget uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EG-domstolen meddelar ett förhandsavgörande. Kammarrätten anser inte att ett förhandsavgörande är nödvändigt och finner att B.B:s yrkande därom skall avslås. - EG- domstolen anförde i dom den 7 mars 1989 (mål 215/87) och i dom den 8 april 1992 (mål C-62/90) att i enlighet med domstolens fasta rättspraxis utgör förbud mot att enskilda importerar läkemedel en åtgärd med motsvarande verkan som en importrestriktion. - De svenska reglerna för införsel av läkemedel för personligt bruk är olika beroende på om det gäller narkotiska läkemedel eller övriga läkemedel. Är fråga om det senare slaget kan läkemedlet under närmare angivna förutsättningar föras in i en mängd som motsvarar högst ett års förbrukning, antingen vid inresa eller genom postförsändelse (LVFS 1996:5). Är fråga om ett narkotiskt läkemedel som innehåller medel som upptas i Läkemedelsverkets förteckning II, såsom dexamfetamin, kan det endast föras in vid inresa och i en mängd som motsvarar högst fem dagars förbrukning (10 § andra stycket LVFS 1997:11). Om den enskilde är i behov av en större mängd narkotiskt läkemedel som inte är godkänt i Sverige är denne hänvisad till ett licensförfarande där ansökan till Läkemedelsverket skall göras av en apotekschef eller motsvarande (6 § LVFS 1995:7). - Enligt artikel 30 i EG-fördraget hindrar inte bestämmelsen i artikel 28 i fördraget om förbud mot kvantitativa importrestriktioner sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till bl. a. intresset att skydda människors hälsa och liv. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. - Medlemsstaterna kan ha kvar sådana förbud eller restriktioner som är godtagbara enligt artikel 30 till dess att en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler har genomförts. På läkemedelsområdet har en tillnärmning av medlemsstaternas regler skett genom bl.a. direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. En fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler har dock inte genomförts. En bedömning enligt artikel 30 i fråga om de i målet tillämpliga svenska reglerna är godtagbara kan därför göras. Såsom framgår av länsrättens dom anför EG-domstolen i dom den 26 oktober 1982 (mål 240/81) att narkotika kännetecknas av att dess skadlighet är allmänt erkänd och att import och distribution av den är förbjudet i alla medlemsstater, varvid undantag endast görs för en strängt övervakad och begränsad handel för sådan användning som tillåtits för farmaceutiska och medicinska ändamål. - En strängt övervakad och begränsad handel med narkotiska läkemedel är av stor betydelse för folkhälsan. Kammarrätten finner att den svenska regleringen som gäller avseende privatinförsel av läkemedel som innehåller det narkotiska medlet dexamfetamin är nödvändig och proportionell i förhållande till sitt syfte och att den därmed står i överensstämmelse med artikel 30 i Romfördraget. - Läkemedelsverket saknar möjlighet att lämna tillstånd till eller någon form av dispens för B.B. att genom postförsändelse föra in läkemedlet Dexedrine till Sverige. Vad gäller ansökan om dispens för att vid ett resetillfälle till Sverige få införa 600 tabletter á 5 mg finner kammarrätten att vad B.B. har anfört inte utgör sådana skäl att dispens skall beviljas. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår yrkandet om inhämtande av förhandsbesked från EG- domstolen. Kammarrätten avslår överklagandet.
B.B. fullföljde sin talan hos Regeringsrätten. Hon yrkade vidare att Regeringsrätten skulle inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.
Läkemedelsverket bestred bifall till överklagandet.
Regeringsrätten (2007-11-23, Wennerström, Nord, Hamberg, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I målet är fråga om införsel till Sverige av ett läkemedel som innehåller en substans som avses i lagen om kontroll av narkotika, som i denna del hänvisar till den definition som finns i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64). Enligt denna avses med narkotika bl.a. läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt eller av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen. Sverige har tillträtt FN:s konvention om psykotropa ämnen, antagen i Wien den 21 februari 1971. Det i målet aktuella ämnet dexamfetamin har upptagits under förteckning II till konventionen.
Enligt 2 § första stycket lagen om kontroll av narkotika får narkotika exporteras eller importeras endast av den som har tillstånd till det. Av 3 § andra stycket framgår att resande dock utan tillstånd får föra in narkotiska läkemedel i Sverige om de är avsedda för medicinskt ändamål och för den resandes personliga bruk, om inte Läkemedelsverket föreskrivit något annat. Såvitt nu är av intresse har verket föreskrivit den begränsningen att medlet utan tillstånd vid varje inresa får medföras i en mängd som motsvarar högst fem dagars förbrukning (10 § LVFS 1997:11 om kontroll av narkotika). Verket får enligt 5 § förordningen om kontroll av narkotika i särskilt fall medge undantag från dessa föreskrifter. För att få tillgång till ett i Sverige icke godkänt läkemedel, utöver vad som kan få medföras vid inresa eller som inte medtages i samband med inresa, finns vidare en möjlighet att få tillgång till läkemedlet i fråga genom ett särskilt licensförfarande av innebörd att ett sådant läkemedel genom licensförsäljning kan lämnas ut till patienten av apotek (se LVFS 1995:7 om tillstånd för försäljning av icke godkänt läkemedel/licensföreskrifter).
Regeringsrätten gör följande bedömning.
I likhet med underinstanserna finner Regeringsrätten att det i målet är fråga om en inskränkning i den fria rörligheten av varor som skall bedömas med utgångspunkt i artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget. En sådan inskränkning kan motiveras av t.ex. hänsyn till folkhälsan om inskränkningen är förenlig med proportionalitetsprincipen. Den innebär att åtgärderna skall vara proportionerliga i förhållande till det eftersträvade syftet och att detta inte skulle kunna uppnås genom åtgärder med mindre restriktiv verkan på handeln inom gemenskapen. Åtgärderna skall även i övrigt vara förenliga med gemenskapsrätten. Prövningen av huruvida kravet på proportionalitet m.m. iakttagits i det enskilda fallet ankommer i första hand på de nationella domstolarna.
Hur den av klaganden åberopade gemenskapsrättsliga regleringen skall tolkas är i detta fall uppenbart. Yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen skall därför avslås.
För att undvika spridning av narkotika till annat än medicinskt och vetenskapligt bruk och därav följande missbruksproblem, har den legala hanteringen av narkotika sedan länge varit föremål för en sträng reglering (prop. 1995/96:166 s. 30 och prop. 1991/92:107 s. 117). Den strikta kontrollen av privat införsel som ansetts nödvändig för att uppnå det eftersträvade syftet har utformats så att all befattning med narkotika i princip kräver tillstånd. Vad gäller införsel råder totalförbud - även genom distansköp - utan tillstånd. Det har dock öppnats en möjlighet för resande att föra in en begränsad mängd genom ett dispensförfarande eller utan tillstånd. För det fall den enskilde har större behov av ett läkemedel än vad som sålunda kan tillgodoses finns möjligheten att få tillgång till detta efter det att licensförsäljning medgetts. Det är vidare ostridigt i målet att läkemedlet Dexedrine för nu aktuell grupp av patienter inte omfattas av något godkännande av behörig myndighet, vare sig i Sverige eller på gemenskapsnivå.
Vad gäller bedömningen av frågan om de nu ifrågasatta reglerna är rimligt avvägda i förhållande till narkotikakontrollens syfte bör beaktas att narkotikans skadlighet är allmänt erkänd (jfr t.ex. 1971 års FN-konvention) och att import och distribution i princip är förbjudet i alla medlemsstater. Undantag görs endast för en strängt övervakad och begränsad handel för sådan användning som tillåtits för medicinska och vetenskapliga ändamål. (Jfr EG-domstolens avgörande i mål nr 240/81, REG 1982 s. 3699, punkterna 8 och 10.)
Mot bakgrund av det nu sagda finner Regeringsrätten att de svenska restriktionerna för privat införsel av narkotiska läkemedel är proportionerliga och även i övrigt förenliga med gemenskapsrätten.
I fråga om förutsättningarna att medge de sökta dispenserna instämmer Regeringsrätten i underinstansernas bedömning.
Av det anförda följer att överklagandet skall avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om att förhandsavgörande från EG-domstolen skall inhämtas.
Regeringsrätten avslår överklagandet.
Föredraget 2007-10-03, föredragande Lif, målnummer 40-04
Anm. Samma dag avgjordes mål 2236-04 där omständigheterna var likartade och utgången densamma.