RH 1993:120

andra stycket brottsbalken

Allmän åklagare yrkade - såsom han slutligen bestämde sin talan - ansvar å B.D.

1) jämlikt 3 kap. 2 § brottsbalken för det B.D. den 24 augusti 1992 vid Sunnanbyplan i Rinkeby, Stockholm - genom att med en morakniv tillfoga H.B. dels en skärskada på vänster överarm, dels en stickskada på bröstet, dels en stickskada i ryggen, omfattande hela bröstkorgsväggens tjocklek samt inträngande i en lunga och orsakande lungans sammanfallande med inre blödning, dels ytterligare en stickskada i bröstat omfattande hela bröstkorgsväggens tjocklek samt hjärtsäcken och hjärtat ledande till inre blödning - orsakat att H.B. avlidit i följd av inre och yttre förblödning och därigenom berövat honom livet eller - såsom i andra hand påstods - grovt misshandlat honom och grovt vållat hans död,

2) jämlikt 3 kap. 6 § samma balk för det B.D. samma dag och å samma plats med en morakniv stuckit E.H. i bakre delen av vänster armhåla, vilket förorsakat måttlig blodförlust, mindre sår i muskulaturen samt tecken till mindre blodutgjutning utanför lungan; brottet vore grovt, enär B.D. visat särskild råhet genom att använda livsfarlig kniv, och

3) jämlikt 3 kap. 6 § samma balk för det B.D. samma dag och å samma plats tilldelat R.H. ett slag med ett bollträ, som träffat denne på hakan och munnen, orsakande övergående smärta.

B.D. vidgick vad honom lades till last utom de i punkten 1 först angivna båda knivsticken. Men han bestred ansvar under åberopande av nödvärnsrätt eller åtminstone nödvärnsexcess.

Vid tingsrätten hördes, förutom B.D., de båda överlevande målsägandena ävensom vittnena E.S. J.S. S.P. H.D. K.P. C.P. B.S. A.S. J.S. och N.D. Viss skriftlig bevisning upptogs.

Stockholms tingsrätt (1992-12-30, t.f. rådmannen Alf Knutar jämte nämndemännen Lennart Erlandsson, Monica Hallsten, Margareta Karle, Carin Palmlöv och Håkan Rippner) ogillade - på grund av nödvärnsrätt - åtalet under punkten 3 men dömde i övrigt B.D. för dråp och grov misshandel till fängelse fyra år. I sina domskäl upptog tingsrätten:

Skuldfrågan

Någon fullständig och entydig skildring av hela händelseförloppet föreligger inte. B.D:s egen berättelse är efter sammanstötningen med målsägaren närmast av fragmentarisk karaktär. Det finns även anledning framhålla de olika betingelser under vilka vittnenas iakttagelser gjorts. Därjämte kan inte bortses från möjligheten av motsättningar mellan i första hand B.D. och släkten S.

Det får anses klarlagt att B.D. kommit i motsatsställning till släkten S. genom en händelse den 21 augusti. Han har uppgett att han, omedelbart när han kom till platsen, angreps av J.S. och A.S. samt H.B. De två förstnämndas uppgifter om det inledande händelseförloppet vinner inte stöd av något annat vittnesmål. E.S. har uppgett att han inte iakttagit detta första skede. Fastmera talar starka skäl, bl.a. vad N.D. och B.S. uppgett, den förstnämnda vid platsen och den senare från en balkong, för att B.D. utsattes för det angrepp han hävdat. Ytterligare stöd härför är att det eljest framstår som osannolikt att han från sin bil i högtalaren skulle ropa på polishjälp. Polisen har även när B.D. senare påträffades med bilen kunnat konstatera lukt av tårgas inne i denna. Någon entydig uppgift om H.B:s deltagande i detta skede utöver B.D:s föreligger dock ej. Vidare får anses klarlagt att angriparna efter det att B.D. ropat på polishjälp avlägsnat sig och skeendet avklingat. Den sistnämnde har även uppgett att han då inte trodde att något ytterligare angrepp skulle ske.

B.D. har i detta läge gått ur den glassbil han befann sig i beväpnad med bollträ och kniv. Ett obestämt antal personer har funnits runt glassbilen.

Av det följande händelseförloppet får anses klarlagt att B.D. tilldelat R.H. ett slag med bollträet och med kniven tillfogat E.H. en stickskada vid bakre delen av vänster axel.

Genom att gå ut ur bilen beväpnad har B.D. möjliggjort det följande händelseförloppet. Även den som orsakar eller provocerar ett angrepp har rätt till nödvärn. På grund av det tidigare angreppet har han haft skäl att vara ytterst misstänksam mot dem som närmade sig honom. Bröderna H. har också sagt sig ha uppfattat hans varning. Hans uppgift att han stod mellan bröderna är därvid inte vederlagd. Det kan därför inte, när R.H. närmade sig honom, mot bakgrund av tidigare angrepp anses att han helt saknat skäl för antagandet att R.H. avsåg att angripa honom. Att i detta läge utdela ett slag med bollträ kan ej anses som uppenbart oförsvarligt. Därvid kan, som B.D. uppgett, inte lämnas obeaktat att han avsåg att träffa R.H. i axeln. Åtalet för misshandel skall följaktligen ogillas (punkten 3).

Annat har ej framkommit än att E.H. tagit ett tag kring livet på B.D. för att passivisera denne. Det kan inte anses klarlagt att denne före detta grepp tagit upp kniven och gått till motangrepp. Dock måste han anses ha handlat uppenbart oförsvarligt när han drog upp kniven och stack E.H. mot ryggen. Då situationen i detta läge inte kan anses innefatta att något annat angrepp var omedelbart förestående, har B.D. haft möjlighet att besinna sig. Han kan följaktligen inte undgå ansvar för knivsticket mot E.H. Anledning saknas därvid att frångå åklagarens rubricering (punkten 2).

Uppgifterna om det efterföljande händelseförloppet är ofullständiga. Ingen i målet hörd har kunnat redogöra för iakttagelse av mer än ett knivhugg eller knivstick mot H.B. Detta skapar i dubbel mening en viss osäkerhet: Det är inte nödvändigt att samma stick eller hugg iakttagits, och det som iakttagits kan inte placeras in i en bestämd ordningsföljd. Det föreligger inte någon uppgift om att H.B. utsatts för något knivstick före bröderna H:s inträde i händelseförloppet. Av fotografier och den rättsmedicinska undersökningen framgår att H.B. tillfogats knivstick på fyra ställen av kroppen. Av fotografierna synes emellertid inte kunna uteslutas att skärskadan på överarmen tillfogats med ett och samma stick eller hugg som det som träffade ryggen eller möjligen det mindre sticket i bröstet.

B.D. har erkänt att han tillfogat H.B. de två allvarliga stickskadorna mot rygg respektive bröst. Detta är förenligt med hans berättelse såtillvida att han uppgett sig vid två tillfällen ha hindrats respektive stött emot H.B. och därvid stuckit respektive låtit kniven sjunka in i denna. Det torde dock med hänsyn till de inre skadorna och vad främst vittnena K.P., B.S. och S.P. uppgett vara uteslutet att knivsticket i bröstet mot hjärttrakten i ordningsföljden varit annat än det sist utdelade.

Det har inte närmare kunnat klarläggas hur H.B. kommit in i denna del av händelseförloppet. Allt tyder dock på att händelseförloppet varit förhållandevis snabbt.

B.D. har hävdat att han var föremål för fortsatt angrepp och därvid förlorade slagträet och att han kan ha erhållit slaget i huvudet innan han utdelade åtminstone det sista knivsticket. Den enda uppgift som direkt talar mot detta är vad E.S. uppgett. Denna uppgift får dock anses som osäker då förhöret med honom ej givit vid handen att han helt kunnat hålla isär händelseförloppets delar. Vad J.S. uppgett synes inte vara oförenligt med att B.D. tilldelats slaget i huvudet före det sista knivsticket. Någon uppgift om slag mot honom i ett senare skede föreligger inte heller i övrigt. Ett sådant borde ha observerats av vittnena K.P. och B.S. Fastmera är övervägande sannolikt att B.D. efter knivsticket mot E.H. avväpnats och vid glassbilens bortre sida, ut mot gatan, erhållit slaget i huvudet. Detta vinner visst stöd av de uppgifter N.D. K.P. och C.P. lämnat.

Även om det förhållit sig så att B.D. när han - någon annan uppgift synes i detta avseende inte föreligga - stötte samman med H.B. framför glassbilen varit förföljd och denne sökt hindra honom från att undkomma förföljarna, måste likväl ett knivutfall anses ha varit uppenbart oförsvarligt. Däremot kan i enlighet med rättsfallet NJA 1990 s. 210 anses att situationen varit sådan att B.D. svårligen kunna besinna sig. Emellertid kan inte en sådan bedömning i oförändrat läge omfatta mer än ett utfall. Det går dock inte att avgöra ordningsföljden mellan de tre i gärningsbeskrivningen först angivna sticken.

Av en i brottsplatsundersökningen intagen skiss framgår fynden av blod. Dessa sträcker sig in mot gården efter befintlig gångväg, alltså bort från glassbilen. Vittnet Kenneth P. har vidare förlagt platsen för det sista knivsticket ett långt stycke in på gården. Uppgiften stöds även av de observationer om H.B:s sista rörelser som gjorts av B.S. S.P. och C.P. Det förekommer inte någon uppgift om att B.D. i detta läge varit omedelbart förföljd vid en rörelse in mot gården eller att H.B. sökt hindra honom att undkomma några förföljare eller eljest utgjort något hinder för honom. Det får därför anses klarlagt att H.B. sökt undkomma B.D. Någon nödvärnsrätt har inte i detta läge förelegat för B.D. i förhållande till H.B. Vittnet K.P. har lämnat en tydlig beskrivning av att H.B. stannade upp och vände sig om samt att B.D. högg till mot bröstet och fick ta hjälp av sin vänstra arm för att dra ut kniven. Även fotografier över skadan och den rättsmedicinska undersökningen ger stöd för att sticket utdelats med avsevärd kraft. Det kan inte förhålla sig så att H.B. "sprungit på" kniven.

Det har inte gjorts gällande av B.D. och stöds ej heller av någon uppgift, att det slag denne fått mot huvudet strax innan varit av sådan karaktär att hans efterföljande handlingar skett i ett försvagat medvetandetillstånd. Det sista knivsticket måste anses utdelat med uppsåt. Det kan hållas för visst att han när han utdelade sticket var medveten om dess livsfarliga karaktär och även ställde sig helt likgiltig till om H.B. skulle avlida eller ej. De skador H.B. genom sticket tillfogats har ensamma och omedelbart varit dödliga. B.D. är därför på angivet sätt övertygad om dråp (punkten 1).

Påföljd

B.D. förekommer under fem avsnitt i kriminalregistret för brott begångna under åren 1971-1988, i allt väsentligt misshandel och våld mot tjänsteman. Han har sedan 1969 varit bosatt i riket. Han har försörjt sig genom ambulerande glassförsäljning. Några missbruksproblem har inte förekommit. Enligt rättspsykiatriskt utlåtande har han befunnits ej ha begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Medicinska förutsättningar för rättspsykiatrisk vård föreligger således ej.

Såsom ovan befunnits skall B.D. dömas för dråp och grov misshandel. För förstnämnda brott är stadgat fängelse i lägst sex år. Emellertid får vid bedömningen av straffvärdet anses att situationen varit sådan genom vad som föregått dråpet, att han haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande enligt 29 kap. 3 § 2 p brottsbalken. Därvid får det anses uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde att döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet.

Båda parter vädjade mot domen och yrkade - såvitt här är i fråga - åklagaren bifall till åtalet under punkten 3 och, i vart fall, väsentlig straffskärpning och B.D. - med vidhållande av sin inställning till åtalet - i första hand att han måtte helt frikännas, i andra hand att brottet under punkten 1 måtte bedömas som grov misshandel och grovt vållande till annans död samt, även om intet av dessa yrkanden gillades, att straffet måtte nedsättas.

I hovrätten företogs förhör med flertalet av de vid tingsrätten hörda personerna och med två nya vittnen.

Svea hovrätt (1993-03-05, hovrättslagmannen Ann-Christine Zackrisson, hovrättsrådet Owe Matton, assessorn Jan Stålhandske, referent, nämndemännen Rolf Gustavsson och Åke Johansson) ändrade endast på det sätt tingsrättens domslut, såvitt häri ifråga, att även åtalet i punkten 3 för misshandel bifölls.

I sina domskäl uttalade hovrätten:

Såsom tingsrätten konstaterat finns ingen fullständig och entydig skildring av hela händelseförloppet. B.D:s egen berättelse är förhållandevis fyllig i fråga om inledningsskedet. När det gäller det avslutande händelseförloppet är hans uppgifter här, vid en jämförelse med vad han enligt den överklagade domen berättat vid tingsrätten, diffusa. En särskild svårighet i fråga om berättelsens innehåll ligger i att han ej förmått hålla isär, dels vad han iakttagit och bemödat sig berätta sanningsenligt om, dels vad han upplevt som ett möjligt händelseförlopp. Härtill kommer att vittnenas berättelser i icke oväsentlig mån kan ha färgats av sympatier för antingen B.D. eller målsägandena. Flera vittnen har uppenbarligen blivit skakade av händelsen och haft svårt att därför lämna en tydlig redogörelse för vad det faktiskt iakttagit. Till bilden hör också att vittnena iakttagit olika delar av ett snabbt och tumultartat händelseförlopp. Mot den bakgrunden måste den muntliga bevisningen i målet behandlas med stor försiktighet.

Angående den närmare bedömningen av bevisvärdet av vittnesmålen vill hovrätten särskilt framhålla följande.

H.D. har, trots berättelsens förhållandevis begränsade innehåll, övertygande redogjort för vad som förefaller vara självupplevt. Han har också återgivit sina iakttagelser på ett sådant sätt att han framstår som trovärdig.

K.P. har lämnat sin berättelse lugnt och eftertänksamt. Såvitt framgår har hans berättelse i allt väsentligt varit densamma vid tingsrätten och i hovrätten. Han har markerat, när han varit osäker på någon uppgift. Han har tydligt angivit vad han ansett sig iaktta. Han har också påpekat, när hans sikt varit skymd och han därför endast kunnat ana vad som hänt. Han har, såvitt utretts, inte alls personligen varit inblandad i händelsen. Det saknas anledning betvivla att de uppgifter K.P. lämnat överensstämmer med hans faktiska iakttagelser. Även han framstår som trovärdig i sammanhanget.

Det synsätt i fråga om det yttre händelseförloppet som tingsrätten redovisat i sin dom överensstämmer i väsentliga hänseenden också med hovrättens uppfattning. Liksom tingsrätten finner hovrätten alltså klarlagt att B.D. kommit i motsatsställning till släkten S. genom händelsen den 21 augusti. Av de skäl tingsrätten angivit får det vidare anses utrett att B.D. utsatts för det inledande angrepp han berättat om.

B.D. har, sedan nyssnämnda bråk enligt hans egen uppfattning avklingat, valt att stanna på platsen, beväpna sig och därefter uppehålla sig utanför bilen. Han har gjort så trots att utredningen visar att flera personer uttryckligen uppmanat honom att avlägsna sig från platsen eller hålla sig i bilen till dess att polisen anlänt. Hans beteende i detta skede talar för att han inte endast var inställd på att försvara sig utan även på att inte ge upp försäljningsstället eller visa sig rädd. Möjligen har B.D. inte väjt för en önskan att kunna hämnas och ge igen mot de personer som inledningsvis ansatte honom.

Trots att B.D. alltså härigenom möjliggjort och i viss mån provocerat det följande händelseförloppet, har han ägt att använda visst våld i en nödvärnssituation. När en invändning om nödvärn väl gjorts, krävs det enligt praxis att åklagaren - om han vill få bifall till åtalet - förebringar så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad. Detsamma gäller för en invändning om att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig.

Vad gäller misshandeln mot R.H. enligt åtalspunkten 3 är bl.a. följande att beakta. Bröderna H. har uppgett att R.H. och B.D. kom överens om att prata och att slaget mot R.H. kom helt överraskande. B.D. har inte ens gjort gällande att han kände bröderna H. som någon av de personer som inledningsvis angrep honom. Han har angett att anledningen till att han slog mot R.H. var att han såg E.H. närma sig. Enligt N.D. uppträdde R.H. lugnt när han försökte prata med B.D. Även H.D. har omvittnat att R.H. gjorde ett hyggligt försök att prata med B.D. samt att denne sänkte sitt bollträ och kom överens med R.H. om att gå bakom bilen och prata. C.P. har sagt att slaget mot R.H. kom överraskande.

I detta läge är utrett att B.D. utan att något brottsligt angrepp påbörjats eller rimlig anledning fanns för honom att befara att ett sådant varit överhängande från R.H. själv tagit initiativet till våldsanvändning mot R.H. Det kan hållas för visst, att B.D. var medveten om att slaget - måhända avsett för R.H:s ena axel - kunde träffa R.H. i ansiktet men att B.D. ställt sig likgiltig till detta. Åklagaren har alltså förmått visa att invändningen om nödvärn är obefogad. Omständigheterna har varit sådana att B.D. inte kan åberopa nödvärn. Han skall fällas till ansvar i enlighet med åtalet för misshandel, som inte är att bedöma som ringa.

E.H:s åtgärd, att i den uppkomna situationen gripa B.D. om livet för att avvärja dennes angrepp på brodern, kan med fog anses vara en handling som E.H. på grund av nödvärn haft rätt begå. Någon rätt till nödvärn för B.D. mot denna E.H:s nödvärnshandling har i sådant fall i princip inte förelegat. Även om B.D. bl.a. med hänsyn till den korta tid han haft för att bestämma sitt handlande, kan ha uppfattat situationen så att han ägt rätt till nödvärn, måste under alla förhållanden B.D:s livsfarliga åtgärd att sticka sin kniv i E.H:s rygg anses vara uppenbart oförsvarlig. Och här kan hovrätten inte se bort ifrån att B.D. om han fruktade ett motangrepp, som vapen mot sig kunnat förvänta en användning av det bollträ han tappade vid slaget mot R.H. Såvitt utretts var han ensam om vetskapen om att han var försedd med kniv. Omständigheterna kan inte, ens från B.D:s utgångspunkt, i detta läge anses vara sådana att han svårligen kunnat besinna sig. B.D. skall således dömas även för gärningen enligt åtalspunkten 2. Den är att rubricera som tingsrätten gjort.

Uppgifterna om det efterföljande händelseförloppet är som redan tingsrätten noterat ofullständiga i flera hänseenden. Dock är, på de skäl tingsrätten angett, utrett att det knivhugg, som träffade H.B. i hjärtat, var det sist utdelade. Det är också klarlagt, att det är detta sista knivhugg, som bl. a. K.P. iakttagit. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att utredningen med viss styrka talar för att det sista knivhugget utdelats innan B.D. erhållit ett sådant slag i huvudet som resulterat i ett kraftigt blodflöde. Denna fråga, liksom frågan under vilka omständigheter de tre i gärningsbeskrivningen först angivna knivhuggen utdelats, får dock med hänsyn till åklagarens bevisbörda bedömas med ledning av B.D:s egna uppgifter.

Enligt B.D:s uppgifter hade stämningen förändrats efter knivsticket mot E.H. B.D. blev utsatt för misshandel av flera personer och han fruktade för sitt liv. Denna hans fruktan kan enligt hovrättens mening inte anses helt obefogad. Till detta kommer att händelseförloppet varit mycket snabbt. Således kan åklagaren beträffande de tre i gärningsbeskrivningen först angivna knivskadorna - även om de alla tillfogats H.B. av B.D. och även om flera knivutfall rent allmänt väl kan anses uppenbart oförsvarliga inte anses ha vederlagt B.D:s invändning om att han svårligen kunnat besinna sig.

När det så gäller slutskedet och omständigheterna kring det sista, som hovrätten redan angett dödande hugget mot H.B:s hjärta, bidrar B.D:s egen berättelse knappast alls till att klarlägga situationen. Istället får den i brottsplatsundersökningen intagna skissen utvisande bl.a. fynden av blod, glassbilens sannolika uppställningsplats och omfånget av den intilliggande gården ställas samman med övrig bevisning. Därvid anser sig hovrätten ha anledning lägga K.P:s uppgifter till grund för bedömningen.

Genom utredningen, särskilt då K.P:s vittnesmål, finner hovrätten utrett att B.D. i slutskedet, om än något förvirrad och smärtpåverkad, har sprungit efter H.B. ett stycke in mot gården i ett läge där H.B. sökt undkomma B.D. Vidare är utrett att B.D. har, utan att H.B. sökt hindra B.D. att undkomma någon dennes förföljare när H.B. stannat upp och vänt sig om, med avsevärd kraft huggit H.B. i bröstet; ett hugg som snabbt ledde till H.B:s död. Vid dessa förhållanden anser hovrätten att B.D. inte haft rätt till nödvärn gentemot H.B. Invändningen om nödvärn framstår alltså som obefogad. Med hänsyn härtill och på de skäl tingsrätten i övrigt angivit skall B.D. för denna gärning fällas till ansvar för dråp.

Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. Med hänsyn till de B.D:s psykiska särdrag, som framkommit i det rättspsykiatriska utlåtandet, och till de omständigheter under vilka gärningarna begåtts finner hovrätten, liksom tingsrätten, att det enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken och andra stycket samma paragraf är påkallat att döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet. Det i lagrummet angivna uppenbarhetsrekvisitet får anses uppfyllt i förevarande fall. Varken det förhållandet att B.D. nu fälls till ansvar även för misshandel av R.H. eller någon annan omständighet föranleder hovrätten att frångå tingsrättens straffmätning.

Målnummer B 101/93