lagen.nu

NJA 1989 s. 829

Grovt rån?

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å medborgarna i El Salvador N.M., född 1959, och R.B., född 1962, för grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning:

N.M. och R.B. har d 16 aug 1989 på ett ensambetjänat postkontor vid Lindholmsvägen i Göteborg gemensamt och i samråd medelst våld och hot som inneburit trängande fara tvingat kassörskan C.H. att till N.M. och R.B. överlämna kontanter till ett sammanlagt värde om 97 667 kr.

Våldet och hotet har bestått i att N.M. under det att R.B. förklädd och utrustad med en luftpistol hållit vakt vid postkontorets dörr hotat C.H. med en pistol och hoppat över disken och anmodat henne att lägga sig ner på golvet varefter han tagit tag i hennes armar och dragit dem bak på ryggen och anbringat ett medhavt handfängsel. Sedan N.M. först letat i ett öppet kassaskåp efter pengar har han sedan han funnit en nyckelknippa samt efter anvisningar från den hotade C.H. öppnat ett fack i kassaskåpet och funnit pengar. R.B. som under tiden från dörren kommit in i kundavdelningen på postkontoret har därefter dels själv tagit pengar ur ett kassafack samt dels tagit emot sedlar och mynt som N.M. räckt fram åt henne över disken.

N.M. har därefter dragit upp den med handfängsel försedda målsäganden C.H. och satt sin pistol mot hennes kropp under det att han försökt fösa henne framför sig i avsikt att stänga in henne i ett toalettutrymme varunder han yttrat "Om du ringer polisen kommer jag att skada ett utav barnen ute på gatan".

Sedan N.M. avbrutit försöket att fösa in målsäganden på postkontorets toalettutrymme och i stället knuffat ner henne så att hon ånyo blivit liggande på golvet har R.B. och N.M. tillsammans lämnat postkontoret med ett sammanlagt byte på 97 667 kr.

Brottet är att anse som grovt då R.B. och N.M. genom sitt handlande visat synnerlig råhet och på ett hänsynslöst sätt utnyttjat C.H:s skyddslösa ställning genom att hota med pistol och koppla handfängsel på henne under det att C.H. varit helt ensam i lokalerna med gärningsmännen.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av i beslag tagna pistoler m m.

TR:n (ordf rådmannen Tommy Persson) anförde i dom d 18 sept 1989:

Domskäl. N.M. har erkänt rån och gjort gällande att brottet inte skall bedömas som grovt. Han har i stort sett vitsordat gärningsbeskrivningen men förnekat att han satt sin pistol mot C.H:s kropp och att han yttrat någonting om att skada ett av barnen på gatan. N.M. har vidare framhållit att de vapen som använts vid brottet inte varit skarpladdade utan ofarliga vapen och att handfängslet är en leksak som man kan öppna själv utan nyckel med en enkel spärranordning.

R.B. har erkänt rån och gjort gällande att gärningen inte skall bedömas som grovt brott. Hon har därvid åberopat det som N.M. ovan anfört.

Av de tilltalades uppgifter framgår till en början följande. N.M. och hans svägerska R.B. kom till Sverige som politiska flyktingar 1984 respektive 1986 från El Salvador. Där hade de båda tillhört gerillarörelsen FMLN. R.B. hade avtjänat ett fängelsestraff om ett och ett halvt år efter att ha dömts till fängelse i fem år för terrorism. Hon hade bl a deltagit i ett väpnat rån mot en bank. - En tid före d 16 aug 1989 fick R.B. ett brev från FMLN i Mexiko. Det innehöll en vädjan till flyktingar att hjälpa till att samla in pengar åt gerillan. Hon diskuterade saken med N.M., som i likhet med henne tidigare gjort insamlingar åt gerillan på stan. På det sättet fick de emellertid inte ihop mer än ca 2 000 kr på en hel månad. Både N.M. och R.B., som noga följde händelseutvecklingen i sitt hemland, kände ett desperat behov av att göra en insats för gerillarörelsen. De ville skaffa fram pengar som skulle gå till medicin åt gerillan. Ungefär en vecka före d 16 aug kom R.B. med idén att råna ett postkontor för att få fram pengar. Troligen någon dag före d 16 aug bestämde sig R.B. och N.M. att utföra rånet mot det postkontor som är beläget vid Lindholmsvägen i Göteborg. Det ligger nära R.B:s bostad. Hon har uppgett att anledningen till att de valde detta kontor kanske var att det låg isolerat. De har sagt att de inte visste hur många personer som denna dag arbetade på kontoret; då R.B. vid olika tillfällen besökt detta hade postpersonalen utgjorts av en, två eller t o m tre personer. N.M. hade i sin bostad bl a två pistoler, en luftpistol och en mindre som är en startpistol, vilka han för några år sedan köpt på postorder från Borås. Dessa pistoler var bra att använda, eftersom de tilltalade inte avsåg att skada någon vid brottet. Vidare hade N.M. två leksaks handfängsel, ett mörkt lösskägg och en blond peruk. Detta var sådana föremål, som han hade använt då han spelade teater om situationen i sitt hemland. N.M. och R.B. hämtade ett av handfängslen och de övriga sakerna liksom ett par kepsar och ombyteskläder. De begav sig sedan till en rivningsbyggnad, belägen ca 150-200 m från postkontoret, där de satte på sig de medförda kläderna utanpå de kläder de hade. Vidare tog de på sig kepsarna, peruk etc. R.B. stoppade på sig luftpistolen och N.M. startpistolen och handfängslet. De hade bestämt att han skulle gå först in på postkontoret medförande ett paket, att han med hjälp av detta skulle förmå kassörskan att öppna sin lucka så att han kunde övermanna henne, att R.B. skulle stanna vid dörren, låsa den och vakta så att ingen kom in medan han tilltvingade sig pengarna av kassörskan. Sedan rånet hade utförts skulle de gå tillbaka till rivningsbyggnaden och byta kläder. De hade aldrig diskuterat hur de skulle överföra pengarna till gerillan.

Vad därefter gäller själva händelseförloppet på postkontoret har C.H., hörd såsom målsägande, och de tilltalade berättat följande.

C.H.: Onsdagen d 16 aug 1989 tjänstgjorde hon ensam som postkassörska på postkontoret vid Lindholmsvägen. Kontoret är enmansbetjänat. En torsdag förmiddag i månaden tjänstgör två personer på detta kontor. I övrigt är det skiftarbete med en person i taget. Vid stängningsdags tjänstgör alltid endast en person. Den 16 aug omkring kl 17.50 - strax före stängningsdags - var hon ensam i lokalen. Hon gick till köket för att röka. Då hon befann sig i köket, hörde hon att ytterdörren öppnades. Hon gick ut på kontoret. En man stod då utanför disken med ett paket i brunt omslagspapper. Hon frågade om han skulle skicka paketet. Han svarade jakande och hon öppnade luckan för att ta emot paketet. Mannen slet då upp en pistol - det var den större av de två pistoler som polisen tagit i beslag. Hon trodde att det var en riktig pistol och blev fruktansvärt rädd. När hon försökte stänga luckan, slog han pistolen i luckan. Hon släppte då luckan och han hoppade in. Pistolen var då i närheten av hennes ansikte. Han riktade pistolen mot henne då hon stod upp innanför kassan. Han sade "nu tar du det bara djävligt lugnt" och anmodade henne att lägga sig på golvet med ansiktet nedåt och tryckte henne mot golvet. Hon hörde att ytterdörren öppnades och hoppades att det skulle vara en kund som kom. Hon satt på huk och såg över disken att det var en kvinna, som kom in. Hon bar blond peruk och var nödtorftigt maskerad till man. Hon förstod då att mannen och kvinnan var tillsammans. Kvinnan bar solglasögon och keps. Mannen knuffade sedan ner C.H. på golvet så att hon blev liggande på magen. Han fattade tag i hennes armar samt förde dem bakom hennes rygg och satte på ett handfängsel så att hennes handflator kom mot varandra. Handfängslen var små och satt hårt åt. Hon låg sedan på magen med händerna på ryggen och vågade inte göra någonting. Mannen gick därefter fram till ett kassaskåp och började leta i det. När han inte hittade några pengar, frågade han var pengarna fanns. Han hade hittat nycklar. För att förkorta det hela berättade hon för honom var pengarna fanns och vilken nyckel han skulle använda till det låsta facket i kassaskåpet. Mannen öppnade facket och tog pengarna - ca 50 000 kr i hundralappar - som fanns där. Han ville ha mer pengar, men C.H. förklarade att det ej fanns mera. Kvinnan stod nu vid disken. Hon hade fått upp kassalådan och plockade pengar ur den. Den innehöll ca 30-35 000 kr. Mannen frågade sedan var toaletten fanns och drog därefter upp C.H. från golvet medan han höll pistolen i ena handen. Hon förstod att han skulle låsa in henne på toaletten. Han tryckte pistolen mot hennes kropp under vänster arm och försökte föra henne mot toaletten. Hon spjärnade emot och bad att han inte skulle låsa in henne på toaletten. Hon var livrädd. När hon försökte vrida sig för att komma loss, kom hon emot pistolen med sin ena hand. Hon fortsatte att spjärna emot och upprepade att hon inte ville bli inlåst på toaletten. Hon sade att hon skulle bli hysterisk och skrika om hon blev inlåst. Mannen slängde då ner henne på golvet så att hon slog i hakan och ena axeln. Han sade att hon i stället fick ligga på golvet och att hon inte skulle försöka spela hjälte och ringa till polisen för då skulle de skada ett av barnen ute på gatan. Det fanns mycket barn utanför postkontoret vid tillfället. Han sade vidare att de hade kompisar inom polisen och att de skulle få veta om hon ringde till polisen och att hon då skulle ligga risigt till. C.H. trodde på mannen då han sade detta. Till slut sade han att hon skulle ligga kvar på golvet tills hon hörde att deras bil körde iväg. Mannen och kvinnan lämnade sedan postkontoret. De skramlade med nycklarna vid ytterdörren. Hon trodde att de då låste ytterdörren efter sig. Eftersom C.H. inte ville att något barn skulle skadas, låg hon kvar en stund på golvet och hasade sig sedan ut till köket. Hon vågade inte resa sig upp, eftersom mannen sagt att han då skulle skada ett barn. Hon kom ej åt någon av larmknapparna. Handbojorna skar in i handlederna och det gjorde mycket ont. Händerna började domna. Hon lyckades på något sätt få ner telefonen och ringa till polisen. Polismän kom efter en stund till platsen. De lyckades inte få av henne handbojorna, varför de fick tillkalla hjälp. En polisman på motorcykel kom sedan dit med en stor tång och klippte med den av handfängslet. Följande dag - torsdagen d 17 aug - var hon hemma från arbetet. Hon var sjukskriven från den dagen. På fredagen var hon på postkontoret några timmar, eftersom hon var tvungen att ta hand om sin frimärkskassa, som hon hade personligt ansvar för. Hon kände sig fruktansvärt skakig då hon var på kontoret. Hon var sjukskriven även följande vecka. Hon har sedan arbetat men inte med kassaarbete; hon kommer aldrig mer att kunna tjänstgöra i en kassa. Hon mår psykiskt dåligt och har kontakt med en psykolog. Hon sover oroligt - hon har inte haft en hel natts sömn efter händelsen - och drömmer om en massa folk som hoppar på henne. Hon har alltjämt ett ärr på höger handled efter handbojorna. - C.H. såg inte att kvinnan hade något vapen. Kvinnan hade varit inne på postkontoret och skickat brev dels på förmiddagen d 14 aug dels på förmiddagen d 16 aug. Den 14 aug tjänstgjorde C.H. och en person till på postkontoret. - Vid rånet tillgreps 97 667 kr.

N.M.: Han gick in på postkontoret iförd mörk peruk och solglasögon med ett paket under ena armen. R.B. kom in en stund efter honom. Postkassörskan var ensam i lokalen. Om det funnits ytterligare någon person där, skulle de troligen inte ha utfört rånet. Kassörskan öppnade luckan. Han tog då fram pistolen och visade den för henne. Han hoppade sedan innanför kassadisken och anmodade henne att lägga sig på magen på golvet. Han stoppade ner pistolen i en av sina fickor. Hon satte sig på huk och han förde hennes händer bakom hennes rygg och satte på handbojorna. Han gjorde detta för att vinna tid. Hon berättade för honom var nycklarna och pengarna fanns. Hon sade att det fanns 50 000 kr i kassaskåpet. Han överlämnade nycklar till R.B. för att hon skulle låsa ytterdörren till kontoret, vilket hon gjorde. Han tog pengar ur kassaskåpet och stoppade dem i en plastpåse. Han ville sedan att kassörskan skulle gå in i toalettutrymmet för att han och R.B. skulle få längre tid på sig att lämna platsen. Han tog kassörskan i ena armen och frågade var toaletten fanns. Hon ville inte gå in där. Han förklarade för henne att han behövde tid för att gå därifrån. Hon sade nej och han sade då att hon kunde få ligga på golvet i stället. Hon lade sig på golvet. Han sade till henne att hon inte skulle kalla på polis och att om hon gjorde det skulle de få veta det, eftersom de hade vänner hos polisen. N.M. och R.B. lämnade därefter lokalen. - N.M. visade pistolen för kassörskan endast vid ett tillfälle. Han satte inte pistolen mot hennes kropp. Om han haft den längre tid i handen, skulle hon ha förstått att den var en leksak. Han såg på henne att hon var nervös och litet skrämd. Han har inte sagt att han skulle skada något barn. De hade inte någon bil. Han sade emellertid till kassörskan att de hade bil för att polisen skulle tro att de hade kört därifrån i bil.

R.B. har lämnat en berättelse som i allt väsentligt stämmer med vad N.M. uppgett.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat bl a skisser över brottsplatsen jämte omgivningar.

Genom den förebragta utredningen är det till en början visat att N.M. och R.B. i samråd bestämt sig för att enligt en av dem gemensamt utförd plan föröva ett väpnat rån mot postkontoret vid Lindholmsvägen i Göteborg. De har därefter, beväpnade med var sin pistol, strax före stängningsdags d 16 aug 1989 gått in på postkontoret. N.M. och R.B. har erkänt att de därvid i stort förfarit på sätt åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning, dock att de förnekat att N.M. satt sin pistol mot C.H:s kropp och att han uttalat hotelse om att skada ett barn, om hon ringde till polisen. C.H. har med inlevelse berättat om vad som utspelat sig. Hennes berättelse är klar och sammanhängande. Den är vidare avgiven med betydande säkerhet också vad gäller enskilda detaljer. Enligt TR:ns mening är hennes utsaga så övertygande att tilltro måste sättas därtill. Genom C.H:s berättelse i förening med det de tilltalade erkänt finner TR:n styrkt att de tilltalade förfarit helt i enlighet med vad åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning. Gärningen, som utförts av de tilltalade gemensamt och i samråd, utgör rånbrott.

Vad därefter angår den närmare bedömningen av brottets svårhet beaktar TR:n följande.

Åklagaren har gjort gällande att brottet är grovt, enär de tilltalade genom sitt handlande visat synnerlig råhet och på ett hänsynslöst sätt utnyttjat C.H:s skyddslösa ställning genom att hota med pistol och koppla handfängsel på henne under det att hon varit helt ensam i lokalerna med gärningsmännen.

Bland de omständigheter som bör medföra att rån skall anses som grovt brott anges i 8 kap 6 § 2 st BrB att gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades utsatta ställning. Av förarbetena till stadgandet framgår att med uttrycket den rånades utsatta ställning åsyftas främst sådana fall där rån förövas mot någon som på grund av åliggande eller yrke ej har samma möjlighet som människor i allmänhet att skydda eller försvara sig. Sålunda anges att rånöverfall mot droskförare under yrkesutövning i regel skall bedömas som grovt rån. Vid BrB:s tillkomst 1962 angavs uttryckligen att den då genomförda ändringen av stadgandet rörande grovt rån syftade till att bereda droskförare och andra yrkesutövare i utsatt ställning ökat skydd genom att till grovt rån överföra fall vilka tidigare bedömts som enkelt rån.

Posttjänstemän som i likhet med C.H. ensamma utför kassatjänst är i sin yrkesutövning utsatta för stora risker för brottsliga angrepp. Deras möjligheter att skydda eller försvara sig häremot är små. Med beaktande härav är det naturligt att sådana tjänstemän kommer i åtnjutande av samma skydd som lagstiftaren gett droskchaufförer. TR:n finner därför att C.H. vid brottet haft en sådan utsatt ställning som avses i 8 kap 6 § 2 st BrB.

Brottet har förövats mot ett enmansbemannat postkontor strax före stängningsdags. Postkontoret är beläget helt nära R.B:s bostad. C.H. har uppgett att R.B. besökte kontoret blott några timmar före rånet. De tilltalade medförde bara ett av de två handfängsel N.M. förfogade över. På grund av det anförda måste det hållas för visst att de tilltalade ägde kännedom om att C.H. ensam betjänade postkontoret. Även i övrigt har brottet utförts i enlighet med en i förväg uppgjord plan. Det har förövats av två personer, som varit försedda med var sin pistol. N.M. har hotat C.H. med sin pistol. Hon, som varit ovetande om att pistolen inte var skarpladdad, har uppfattat hotet som allvarligt. Slutligen har C.H. beordrats att lägga sig med ansiktet mot golvet och där försetts med handfängsel på ryggen. Handfängslet, som hon ej varit i stånd att lösgöra sig från, har medfört att hon - sedan de tilltalade lämnat henne ensam kvar - inte kunnat nå någon av de två larmknappar som fanns i lokalerna.

På grund av det ovan anförda finner TR:n att de tilltalade genom sitt handlande på ett hänsynslöst sätt utnyttjat C.H:s skyddslösa ställning. Gärningen är därför, även om de tilltalade vid dess utförande inte visat synnerlig råhet, att bedöma som grovt rån.

N.M. och R.B. förekommer inte i kriminalregistret.

Det brott de tilltalade gjort sig skyldiga till är så allvarligt att annan påföljd än fängelse ej kan komma i fråga, om det ej föreligger utomordentligt starka skäl däremot. Skäl av sådan styrka har ej visats föreligga beträffande någon av de tilltalade, varför de skall dömas till fängelse.

N.M. och R.B. har medgett förverkandeyrkandena, vilka bör bifallas.

Domslut. TR:n dömde envar av N.M. och R.B. jämlikt 8 kap 6 § BrB för grovt rån till fängelse 4 år.

Förordnande meddelades om förverkande av beslagtagen egendom.

Nämndemannen Lindgren var skiljaktig och anförde: Med beaktande av att gärningen ej föregåtts av noggrann planering, att skarpladdat vapen ej funnits med och att kassörskan sammantaget ej kan anses ha utsatts för synnerlig råhet och hänsynslöshet anser jag att brottet bör rubriceras som rån. I övrigt är jag ense med majoriteten.

N.M. och R.B. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n måtte bedöma gärningen som rån, ej grovt brott, och bestämma påföljden till skyddstillsyn i kombination med fängelse, i andra hand till ett kortare fängelsestraff.

Åklagaren bestred ändringsyrkandena.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmberg, hovrättsrådet Sundqvist, referent, adj led Petersson samt nämndemännen Hultengren och Warme) anförde i dom d 31 okt 1989:

Domskäl. De tilltalade har inte fört talan mot att TR:n funnit dem skyldiga till rånbrott. HovR:n har därför att bedöma endast rubriceringen av brottet och påföljden.

I HovR:n har C.H. och de tilltalade hörts på nytt. De har lämnat i huvudsak samma berättelser som antecknats i TR:ns dom.

Uppgifterna om händelseförloppet vid rånet är till stor del samstämmiga och de skillnader som finns är på det hela taget mindre betydelsefulla. I likhet med TR:n finner HovR:n att C.H:s uppgifter har varit trovärdiga. Hon har emellertid på några punkter lämnat uppgifter som avviker från vad hon ursprungligen berättade för polisen, och det kan därför inte uteslutas att hon missmint sig i fråga om vissa detaljer i händelseförloppet.

Vid bedömningen av huruvida brottet skall rubriceras som grovt rån får till en början beaktas att de tilltalade inte använde några skarpladdade vapen. Vidare är inte annat utrett än att vapnen och den utrustning i övrigt som användes vid rånet funnits tillgänglig för N.M. i form av teaterrekvisita. De tilltalade behövde således inte som ett led i planeringen av brottet särskilt anskaffa denna utrustning. Inte heller i övrigt synes brottet ha föregåtts av någon ingående planering, utan snarare har det klara inslag av amatörmässighet, bl a genom avsaknaden av en genomtänkt flyktplan. Brottet har dock inneburit ett allvarligt angrepp mot C.H., och HovR:n finner inte anledning att betvivla att hon blev ytterligt uppskrämd av händelsen. Vad som kommit fram om den behandling hon utsattes för kan emellertid inte medföra att de tilltalade skall anses ha visat synnerlig råhet eller att de på ett hänsynslöst sätt utnyttjat hennes skyddslösa eller utsatta ställning. Omständigheterna sammantagna är därför inte sådana att brottet skall bedömas som grovt rån.

Även med denna bedömning är brottets straffvärde sådant att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga för någon av de tilltalade. Fängelsestraffen bör dock vara kortare än vad TR:n bestämt.

Domslut. HovR:n dömde, med ändring av TR:ns dom såvitt den var under HovR:ns prövning, envar av N.M. och R.B. enligt 8 kap 5 § BrB för rån till fängelse 2 år 6 mån.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD måtte döma N.M. och R.B. för grovt rån till den av TR:n bestämda påföljden.

N.M. (offentlig försvarare advokaten S.K.) och R.B. (offentlig försvarare advokaten H.H.), vilka d 2 nov 1989 avgivit nöjdförklaring beträffande HovR:ns dom, bestred ändring.

Åtalet justerades så att i första stycket i gärningsbeskrivningen ordet "inneburit" ändrades till "för C.H. framstått som".

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Fredrik Wersäll).

HD (JustR:n Nyman, Heuman, Lind, Solerud, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl. Vid huvudförhandling inför HD har C.H. och de tilltalade hörts på nytt. I allt väsentligt har de därvid lämnat samma berättelser som antecknats i TR:ns dom.

De tilltalade har i HD åberopat omständigheter hänförliga till händelseförloppet som enligt deras mening skulle vara ägnade att medföra en mildare bedömning av gärningen. Till följd av bestämmelsen i 51 kap 23 a § RB har HD liksom HovR:n att bedöma endast rubriceringen av brottet och påföljden; frågan huruvida de tilltalade gjort sig skyldiga till den i åtalet beskrivna gärningen kan således inte prövas. De berörda omständigheterna står i sådant förhållande till skuldfrågan att de på grund av det sagda inte kan vinna beaktande.

Gärningen kan inte betecknas som en impulshandling; utredningen ger fastmera vid handen att en i förväg bestämd brottsplan funnits. På de skäl HovR:n i övrigt anfört samt med beaktande av den återhållsamhet som präglat såväl lagstiftning som rättstillämpning när det gällt att rubricera rånbrott som grova får omständigheterna sammantagna anses vara sådana att det brott R.B. och N.M. begått inte bör bedömas som grovt rån. Brottets straffvärde får emellertid anses vara högre än HovR:n funnit.

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att påföljden för var och en av R.B. och N.M. bestäms till fängelse 3 år.

Fängelsestraffet för envar av R.B. och N.M. skall till en tid av sammanlagt 78 dagar anses verkställt i anstalt.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1989-12-22
Målnummer
B1027-89
Lagrum
8 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)
8 kap. 6 § brottsbalken (1962:700)
51 kap. 23 a § rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall
NJA 1972 s. 323
NJA 1977 s. 329
NJA 1981 s. 335
NJA 1988 s. 321
Litteratur
Sökord
Grovt rån
Rån
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (8)

NJA 1992 s. 357: Grovt rån?
NJA 1994 s. 732: Grovt rån?
NJA 1999 s. 215: En rättslig kvalificering varigenom en gärning bedöms vara straffri har ansetts falla utanför tillämpningsområdet för 51 kap 23 a § RB. Även frågor om analogisk tillämpning av strafflag och om...
NJA 1999 s. 25: Fråga om rånbrott skall anses som grovt samt om påföljd för brottet. Även fråga om åklagaren i högre rätt får justera gärningsbeskrivningen till den tilltalades nackdel efter överklagande enbart i...
NJA 2002 s. 270: En tjugoåring har gjort sig skyldig till bl.a. grovt rån, olaga frihetsberövande och grov våldtäkt. Rånet har bedömts som grovt med hänsyn till att det har begåtts mot en taxiförare med hjälp av ett...
RH 1993:23: Rån mot värdetransport har bedömts som grovt brott redan på den grunden att vapen - oaktat det inte blivit utrett att de var riktiga eller skarpladdade - använts på ett hänsynslöst sätt mot...
RH 1997:42: Tilltalad dömdes av tingsrätten för bl.a. misshandel, som bedömdes som ringa, till dagsböter. Åklagaren ensam överklagade och yrkade att den tilltalade skulle dömas för misshandel som ej var ringa...
RH 2003:27: Rån mot ett postkontor har bedömts som grovt brott trots att det vapen som användes inte var skarpladdat. Andra inslag, såsom planeringen, hänsynslösheten och det utdragna förloppet, har avgjort...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation