RH 1993:58

Trafikförsäkringsföreningen (föreningen) ansökte om betalningsföreläggande avseende B.N. Sedan kapitalbeloppet erlagts hänsköts målet till rättegång såvitt avsåg inkasso- och rättegångskostnader. Genom en tredskodom den 11 december 1990 av Stockholms tingsrätt förpliktades B.N. att till föreningen utge 115 kr jämte rättegångskostnader.

Sedan B.N. ansökt om återvinning återupptog tingsrätten målet till fortsatt handläggning.

Föreningen anförde som grund för sin talan bl.a. följande: B.N. tillställdes den 8 februari 1989 en betalningsanmaning, den 14 mars 1989 en betalningspåminnelse och den 11 april 1989 krav enligt 5 § inkassolagen. Ansökan om betalningsföreläggande ingavs till tingsrätten den 8 augusti 1989. Inbetalning av kapitalfordran bokfördes den 7 mars 1990. De första inbetalningskorten sändes till B.N:s dåvarande adress, Ängskärsgatan 3, 115 29 Stockholm, vilken erhållits från Centrala bilregistret. Ingen av försändelserna har kommit i retur.

B.N. anförde som grund för bestridande bl.a. följande: Försändelserna från föreningen har inte kommit honom till handa. Orsaken har varit att "c/o X-berg" inte har angivits i adressen. När han till sist fick del av kravet betalade han den 7 mars 1990 kapitalbeloppet.

Föreningen genmälde: Betalningsanmaning, betalningspåminnelse och kravbrev har skickats till adress Ängskärsgatan 3, 115 29 Stockholm. På kuverten finns ett meddelande till postmästaren om att breven skall återställas vid felaktig adressering med angivande av felaktigheten. Enligt Pastorsämbetet har Björn N. varit kyrkobokförd under adressen Ängskärsgatan 3. I kyrkobokföringen finns ingen anteckning om "c/o X-berg". Samma adress finns antecknad hos övriga myndigheter.

B.N. genmälde: Såvitt han kan minnas är adressen på hans skattsedel angiven med "c/o X-berg". Det står "c/o X-berg" även på den flyttningsanmälan han inlämnat till posten.

Stockholms tingsrätt (1991-07-19, tingsnotarien Marianne Holgersson) ogillade käromålet.

I sina domskäl uttalade tingsrätten bl.a. följande:

I målet är ostridigt att B.N. erlagt betalning först sedan föreningen ansökt om betalningsföreläggande.

Enligt 3 § kostnadslagen erfordras för att ersättningsskyldighet skall föreligga för ett inkassokrav bl.a. att kravet lämnats över eller sänts till gäldenären. Vidare får enligt 6 § inkassolagen rättslig åtgärd inte vidtagas förrän gäldenären tillställts inkassokrav i enlighet med inkassolagens regler.

Av praxis framgår att det i regel inte kan krävas bevis om att gäldenären fått del av de kravhandlingar som tillställts honom utan det får anses tillräckligt att dessa handlingar tillställts honom på ändamålsenligt sätt och under hans vanliga adress. Om gäldenären emellertid gör sannolikt att han inte har fått del av kraven ankommer det emellertid på borgenären att styrka att dessa handlingar sänts till gäldenären på korrekt sätt.

Föreningen har påstått att betalningsanmaning, betalningspåminnelse och kravbrev har tillställts B.N. under adressen Ängskärsgatan 3, 115 29 Stockholm, Enligt föreningen har denna adressuppgift erhållits från Centrala bilregistret och överensstämmer med den adress under vilken B.N. är kyrkobokförd. Föreningen har vidare påstått att ingen av försändelserna har kommit i retur från postverket.

Tingsrätten finner att föreningen får anses ha styrkt att handlingarna har sänts till B.N. Av bevisningen i målet framgår dock inte under vilken adress B.N. tillställts försändelserna. Mot B.N:s invändning om att han inte har erhållit någon av handlingarna finner tingsrätten att föreningen inte visat att handlingarna har tillställts B.N. under rätt adress.

Föreningen överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle förplikta B.N. att utge 115 kr avseende inkassokostnad samt ersätta föreningen dess kostnader i målet om betalningsföreläggande.

B.N. bestred ändring.

Svea hovrätt (1993-03-12, hovrättsråden Göran Rosenberg och Gustaf Lagerbjelke, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Carina Asplin) förpliktade genom en dom B.N. att till föreningen betala 115 kr samt att ersätta föreningen dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

I sina domskäl anförde hovrätten följande:

Enligt 3 § 1 lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. är en gäldenär skyldig att utge ersättning för krav rörande skulder, om kravbrev som har utformats på ett sådant sätt som anges i 5 § inkassolagen (1974:18) har lämnats över eller sänts till denne.

I målet är ostridigt att föreningen, sedan betalningsanmaning och betalningspåminnelse skickats, sänt inkassokrav utformat enligt 5 § inkassolagen till B.N. under adress Ängskärsgatan 3, Stockholm, och att adressmeningen inte varit försedd med tillägget "c/o X-berg". Frågan i målet gäller om avsaknaden av denna uppgift i adressangivelsen, som enligt vad B.N. har gjort gällande inneburit att hans adress varit ofullständigt angiven och därför varit orsaken till att kravbrevet inte kommit honom till handa, inverkar på frågan om föreningen är berättigad till ersättning för den vidtagna inkassoåtgärden.

Inkassoåtgärden avsåg bl.a. obetald trafikförsäkringsavgift. Denna fordran hade uppkommit till följd av B.N:s underlåtenhet i ett närmare angivet fall att iaktta skyldighet enligt trafikskadelagen (1975:1410) för en bilägare att ha trafikförsäkring. Föreningens fordran beträffande avgiften grundades därför på lag (31 § trafikskadelagen).

Den omständigheten att B.N:s skuld till föreningen såvitt avsåg avgiften grundades på lag och inte på avtal utgör enligt hovrättens mening, med hänsyn till omfattningen av tillämpningsområdet för lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. (se NJA II 1981 s. 432 f.), inte hinder för att på fordringsförhållandet tillämpa bestämmelsen i 3 § 1 lagen om skyldigheten för en gäldenär att utge ersättning för krav rörande skulden. När det gäller att bedöma förutsättningarna enligt nyssnämnda bestämmelse för ersättningsskyldigheten bör emellertid enligt hovrättens mening beaktas de särskilda betingelserna för fordringsförhållandet mellan föreningen och B.N.

Hovrätten vill här peka på följande förhållanden som gällde då fordringsförhållandet uppkom år 1988 och då inkassoåtgärderna vidtogs år 1989 och som, såvitt är av betydelse i sakligt hänseende, fortfarande gäller i allt väsentligt. (Hänvisningarna till författningsbestämmelser avser bestämmelserna i deras lydelser åren 1988 och 1989.)

Skyldigheten för en bilägare att ha en trafikförsäkring för fordonet var knutet till den omständigheten att detta var registrerat i bilregistret och inte avställt (se 2 § trafikskadelagen). Föreskrifter om skyldigheten för en bilägare att anmäla om registrering eller, vid ägarbyte, att göra anmälan om övergång av äganderätt till bilen fanns i 11 § resp. 52 § bilregisterkungörelsen (1972:599). Bestämmelserna innebar bl.a. skyldighet att uppge ägarens resp. den nye ägarens, om denne var fysisk person, kyrkobokföringsadress. Enligt 56 § kungörelsen skulle ägaren, om han ändrade adress och hans personnummer inte hade tagits upp i bilregistret, anmäla detta till länsstyrelsen. Av 84 § kungörelsen följde att länsstyrelsen skulle underrätta Trafiksäkerhetsverket, som förde bilregistret genom automatisk databehandling (se 70 § kungörelsen), om de ändringar i registret över befolkningen i länet (personband) som var av betydelse för bilregistret; underrättelserna skulle lämnas veckovis på magnetband.

Enligt folkbokföringslagen (1967:198) gällde såvitt här är av intresse att flyttning som borde föranleda ändring i kyrkobokföringen skulle anmälas av den flyttande inom två veckor till pastorsämbetet i den efter flyttningen rätta kyrkobokföringsorten; pastorsämbetet kunde förelägga den flyttande att lämna erforderliga uppgifter (33 §).

Enligt 74 § folkbokföringsförordningen (1967:495) förde dåvarande länsskattemyndigheten på magnetband register över befolkningen i länet (personband). För varje person angavs i detta register, med stöd av nyssnämnda bestämmelse och efter Riksskatteverkets bestämmande, bl.a. adress (se SOU 1990:18 s. 31).

Den redogörelse som nu har lämnats visar enligt hovrättens mening det samband som finns mellan reglerna om trafikförsäkring och bilregistersystemet. Hovrätten anser att detta samband påverkar även föreningens ställning som borgenär beträffande en fordran av det nu aktuella slaget. Bl.a. bör detta enligt hovrättens mening innebära att föreningen som borgenär när det gäller uppgifter om gäldenären i princip skall kunna hålla sig till vad som finns intaget i bilregistret.

Det nyss sagda får betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i 3 § 1 lagen om inkassokostnader m.m. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det, för att borgenären skall få ersättning för vidtagna inkassoåtgärder, inte fordras att ett kravbrev bevisligen har kommit gäldenären till handa men att det, när kravbrevet har sänts till gäldenären, måste ha skett på "ett ändamålsenligt sätt och under den adress som borgenären eller dennes ombud - med iakttagande av tillbörlig omsorg - har noterat som gäldenärens senaste kända adress" (se NJA II 1981 s. 433 f.).

Enligt hovrättens mening hindrar det nyssnämnda förarbetsuttalandet, som tar sikte på fordringsförhållanden i allmänhet, inte att, vid krav som gäller en fordran av det slag som det nu är fråga om, föreningen i enlighet med vad hovrätten syns har anfört när det gäller tillämpningen av den nyssnämnda föreskriften i lagen om inkassokostnader i fråga om gäldenärens adress skall kunna utgå från vad som finns intaget i bilregistret.

i detta fall har föreningen obestritt påstått att adressuppgiften har inhämtats från bilregistret. I enlighet med vad hovrätten nyss har anfört, och eftersom inkassoåtgärden har varit skäligen påkallad för att ta till vara föreningens rätt, skall föreningens talan i dess helhet bifallas.

Målnummer FT 1014/91