RH 1994:128

Sedan allmän åklagare, med anledning av misstanke om brott mot upphovsrättslagen, hos ett av P-Å.O. drivet bolag beslagtagit ett antal videokassetter, yrkade P-Å.O. att tingsrätten omedelbart skulle häva beslaget.

Åklagaren begärde att tingsrätten skulle fastställa beslaget.

Som grund för sin talan åberopade P-Å.O. att EG:s regelverk skulle tillämpas framför svensk nationell lagstiftning och att enligt EG- domstolens praxis sådan parallellimport från annat medlemsland av bl.a. videofilmer som målet gällde var tillåten.

Åklagaren gjorde gällande att svensk lag skulle tillämpas och att P-Å.O. gjort sig skyldig till brott mot upphovsrättslagen.

Göteborgs tingsrätt (1994-09-02, rådmannen Håkan Ernström) fastställde beslaget med följande skäl:

Den upphovsrätt innefattande bl.a. spridningsrätt som enligt 2 § upphovsrättslagen tillkommer upphovsmannen är beträffande vissa verkskategorier inskränkt genom bestämmelsen i 19 § samma lag. Sistnämnda regel är ett uttryck för den s.k. konsumtionsprincipen enligt vilken upphovsrätten för utgivna exemplar blir "konsumerad" när ett exemplar av verket med upphovsmannens samtycke har utgivits, t.ex. genom att det förts ut i handeln eller på annat sätt blivit spritt till allmänheten. Videofilmer eller videogram tillhör verkskategorin filmverk. Som motsatsvis följer av 19 § upphovsrättslagen föreligger emellertid inte nämnda konsumtionsrätt vad beträffar filmverk. Upphovsmannens spridningsrätt till sådana verk är således enligt nu gällande svensk lag oinskränkt. Rättsläget i denna fråga kan knappast betecknas som oklart.

Till följd av de åtaganden som Sverige gjort i EES-avtalet har bl.a. det svenska immaterialrättsliga regelsystemet genomgått en förändring genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1993 (SFS 1992:1687). I förarbetena till nämnda lagstiftning behandlades bl.a. frågor rörande konsumtion av immateriella rättigheter (prop. 1992/93:48 s. 33-35). Departementschefen konstaterar därvid att ifråga om filmverk saknas konsumtionsregler. Vid antagandet av ovannämnda lagstiftning måste riksdagen anses ha övervägt konsumtionsfrågorna på det immaterialrättsliga området och bedömt att genom gjorda lagändringar bl.a. det svenska upphovsrättsliga regelsystemet står i överensstämmelse med Sveriges EES-åtaganden (jmf bl.a. prop. 1994/95:19 Del 1, s. 158). Vid nu angivna förhållanden måste tingsrätten anses vara förhindrad att med stöd av lagvalsregeln i 5 § EES-lagen tillämpa annan rätt i förevarande mål än den nu gällande svenska upphovsrättslagstiftningen (jmf EES-utskottets betänkande 1992/93, s. 163-169).

Tingsrätten finner mot denna bakgrund och i betraktande av vad som hittills framkommit i målet - inte minst P-Å.O:s egna uppgifter i saken - att P-Å.O. kan misstänkas för brott mot upphovsrättslagen. De i beslag tagna videofilmerna kan antas äga betydelse för utredningen rörande detta brott. Det kan vidare skäligen antas att videofilmerna kan komma att förverkas.

P-Å.O. överklagade beslutet och yrkade att beslaget av videokassetterna omedelbart skulle hävas.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (1994-10-17, hovrättslagmannen Bengt Malmström, hovrättsrådet Kjell Björnberg och tf. hovrättsassessorn Jan Bergman, referent) hävde beslaget med följande skäl:

Av utredningen framgår att P-Å.O. från England inköpt och importerat ett antal videokassetter med där utgivna filmverk, vilka P-Å.O. under år 1994 sålt eller åtminstone salubjudit från sitt försäljningsställe i Göteborg. Denna vidarespridning av kassetterna synes inte ha skett med samtycke från någon rättighetshavare.

Åklagarens av tingsrätten genom det överklagade beslutet fastställda beslag av videokassetterna tillkom sedan Sveriges Videodistributörers Förening (SVF) under åberopande av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära eller konstnärliga verk (upphovsrättslagen) hos åklagarmyndigheten anmält att P-Å.O. genom att inte inneha för sådan försäljning nödvändiga spridningsrättigheter gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång. Några närmare upplysningar om i vilken och vems rätt intrång skett föreligger inte i målet. Det synes klart att fråga i målet inte är om den grundläggande upphovsrätten till ifrågavarande filmverk utan de rättigheter som kan omfatta filmverkens fysiska materialisering i form av just de kassettexemplar som P-Å.O. förvärvat. Det torde vidare i målsägandehänseende kunna främst vara fråga om den rätt som kan tillkomma antingen upphovsmannen eller den säljare, från vilken P-Å.O. i England köpt kassetterna och som i ett eller flera led kan härleda sin rätt från upphovsmannen, eller också någon som på liknande sätt förskaffat sig rätten att sprida kassetterna i Sverige.

En grundläggande förutsättning för att ett beslag skall kunna meddelas är att det föreligger skälig misstanke om brott. En fråga som måste besvaras är därför, om P-Å.O:s förfarande utgör en brottslig handling.

Vad angår upphovsrättslagen är följande lagrum av intresse i förevarande mål. Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk (upphovsmannen) har upphovsrätt till verket bl.a. om det utgör ett filmverk (1 § 1 st.). Upphovsrätt innefattar i princip uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av verket och genom att göra det tillgängligt för allmänheten (2 § 1 st.). Verket görs tillgängligt för allmänheten då exemplar av verket utbjuds till försäljning (2 § 2 st.). Ett verk anses utgivet, då exemplar av verket med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller annars blivit spridda till allmänheten (8 §). När ett litterärt eller musikaliskt verk eller ett konstverk har utgivits, får de exemplar som omfattas av utgivningen spridas vidare; motsvarande gäller när upphovsmannen har överlåtit ett exemplar av ett konstverk (19 § 1 st.). Den som beträffande ett verk vidtar åtgärd som innebär intrång i den till verket knutna upphovsrätten döms om det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till böter eller fängelse i högst två år (53 § 1 st.).

Den s.k. konsumtionsregeln i 19 § 1 st. upphovsrättslagen innebär i princip att ensamrätt att sälja eller importera en produkt som omfattas av en immaterialrätt i princip konsumeras (utsläcks) efter den första överlåtelsen av produkten. Allmänt sett framträder i konsumtionshänseende tre olika frågor nämligen vilka upphovsrätter omfattas av konsumtion, vilken är den konsumtionsgrundande handlingen och vilken geografisk räckvidd har konsumtionen. I sistnämnda hänseende förekommer olika former för konsumtion. Om ensamrätten anses konsumerad endast för det land, där den konsumtionsgrundande överlåtelsen ägt rum, betecknas detta nationell konsumtion. För det fall det anses att en sådan överlåtelse ägt rum om varan förts ut på marknaden inom ett område bestående av flera länder eller inom en viss region av länder talar man om regional konsumtion. En sådan region kan vara samarbetsområdet för EU. Man brukar då tala om EU-vid konsumtion. Slutligen finns också begreppet global konsumtion. Den innebär att ensamrätten anses ha helt konsumerats när varan har överlåtits oavsett i vilket land det har skett. Den praktiska och som senare skall beröras av EU ogillade konsekvensen av principen om nationell konsumtion är att dess tillämpning sätter rättighetshavaren i stånd att förhindra att produkter, som med hans samtycke förts ut på marknaden utanför det territorium där han har skydd, parallellimporteras eller återimporteras till det territorium där rättighetshavaren har skydd. Rättighetshavaren får därmed stora möjligheter att separera de olika marknaderna med därmed åtföljande risker för att konkurrensen skall snedvridas.

Av konsumtionsregelns innehåll framgår att regeln inte omfattar filmverk. Motsatsvis får därför innehållet i svensk upphovsrätt anses vara att vidarespridning av utgivna filmverk förutsätter rättighetshavarens samtycke. Det står alltså klart att den, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör ett filmverk tillgängligt för allmänheten genom att såsom i förevarande fall utan sådant samtycke utbjuda verket till försäljning, gör sig skyldig till straffbart upphovsrättsintrång, allt under förutsättning att det finns någon som allmänt har upphovsrätt till filmverken i form av de beslagtagna kassetterna, något som P-Å.O. synes bestrida.

För bedömning av frågor om upphovsrätt och straffbara former av intrång i sådan rätt efter import av filmverk från EU-landet England är emellertid av betydelse inte endast den svenska upphovsrättslagen utan också de åtaganden beträffande fri rörlighet för varor över gränserna inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, vilka följer av Sveriges anslutning till EES-avtalet.

Bestämmelser om den fria rörligheten för varor finns bl.a. i EES- avtalets artiklar 11 och 13. Enligt artikel 11 skall kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Bestämmelserna i denna artikel skall dock enligt artikel 13 inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import som grundas på hänsyn till bl.a. intresset av att skydda industriell och kommersiell äganderätt, vilket begrepp anses innefatta immateriella rättigheter och i konsekvens därmed skyddet för exklusiva reproduktions- och spridningsrättigheter för verket i den mån sådant skydd föreligger enligt den tillämpliga nationella upphovsrättslagstiftningen. Dessa artiklar motsvarar i sak artiklarna 30 och 36 i Fördraget angående upprättande av den Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget). Sverige har genom artikel 6 i EES-avtalet förbundit sig att vid genomförande och tillämpning av rättsakter som är identiska med gemenskapens rättsakter tolka dessa i enlighet med relevanta avgöranden av EG-domstolen, vilka meddelats före avtalets ingående.

De delar av EU:s regelverk som är av vikt för samarbetet inom EU skall enligt EES-avtalet integreras i EFTA-ländernas rättsordningar så att enhetliga regler kommer att gälla inom hela samarbetsområdet. Denna integreringsförpliktelse har resulterat bl.a. i tillkomsten av lagen (1992:1317) om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen), i vilken föreskrivs att vissa uppräknade bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag (2 §).

Till de bestämmelser som enligt EES-lagen införlivats med svensk rätt hör artikel 65.2 i EES-avtalet, enligt vilken de bestämmelser som rör skyddet för immateriella rättigheter återfinns i ett till avtalet fogat protokoll om immateriell äganderätt (protokoll 28). Avtalsparterna förpliktas enligt artikel 1.2 i detta protokoll att anpassa sin lagstiftning på det immaterialrättsliga området så att den överensstämmer med EU:s principer om varors och tjänsters fria rörlighet samt med den skyddsnivå som gemenskapsrätten ger den immateriella äganderätten. Vidare föreskrivs i artikel 2.1 en allmän bestämmelse av innehåll att, i den mån EU:s åtgärder eller rättsbildningen i EU behandlar konsumtion, skall de avtalsslutande parterna bestämma om sådan konsumtion för den immateriella äganderätten i enlighet med gemenskapsrätten, varjämte uttalas att denna bestämmelse skall tolkas i enlighet med de domar av betydelse i sammanhanget som meddelats av EG- domstolen före avtalets undertecknande, dock utan att detta får innebära att en framtida utveckling av rättspraxis hindras.

EES-avtalet har inte medfört endast en allmänt hållen integreringsförpliktelse. Till säkerställande av den eftersträvade rättsenhetligheten inom samarbetsområdet föreskrivs nämligen i 5 § EES- lagen att föreskrifter i lagen eller annan lag som meddelats till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av vad som annars föreskrivs i lag. Innebörden av denna lagvalsregel är att, om en bestämmelse i svensk lag är oförenlig med en i den svenska rätten införlivad EU-regel, äger den senare företräde.

Lagvalsregeln får till konsekvens att bestämmelsen i 19 § upphovsrättslagen, som innebär att en upphovsrätt till ett filmverk inte konsumeras, saknar betydelse för den händelse det skulle visa sig att den strider mot en med svensk rätt införlivad EU-regel av motsatt innebörd.

För att frågan om vilken regel som skall vara tillämplig skall bedömas blir det alltså nödvändigt att söka fastställa innehållet i EU-rätten på ifrågavarande punkt. Detta kan i en brådskande fråga om beslag i brottmål rimligen inte ske genom att den svenska domstolen med stöd av artikel 34 i EES-fördraget hos EFTA-domstolen begär att denna senare domstol skall avge yttrande om tolkningen av EES-avtalet. Som tidigare antytts är därför i mål om straffprocessuella tvångsmedel den mest närliggande upplysningskällan EG-domstolens offentliggjorda praxis i hithörande mål. Det kan emellertid finnas anledning att dessförinnan undersöka vilka upplysningar i detta hänseende som kan utvinnas ur förarbetena till 1993 års reform av den svenska upphovsrättslagen (prop. 1992/93:48), främst då de ändringar som då vidtogs i de immaterialrättsliga lagarna föranleddes av Sveriges anslutning till EES- avtalet och det alltså kan förväntas att lagstiftaren däri klargjort innehållet i den EU-rätt till vilken anpassning skulle ske. Det finns emellertid ytterligare en anledning att först ta del av förarbetena till denna reform, som sammanhänger med vissa uttalanden som riksdagens EES- utskott gjort rörande lagvalsregeln.

Såväl EES-lagen som upphovsrättslagen i dess nuvarande lydelse trädde i kraft den 1 januari 1994 (se angående EES-lagen dess promulgationslag SFS 1993:1646). EES-lagen hade emellertid antagits av riksdagen redan år 1992 och ändringarna i upphovsrättslagen antogs först påföljande år. Med hänsyn till tidsordningen mellan de berörda lagarna bör följande anmärkas angående riksdagens uppfattning om domstolarnas möjligheter att tillämpa lagvalsregeln. Lagvalsregeln i EES-lagen kunde visserligen synas innebära en oinskränkt rättighet och en skyldighet för domstolarna att självständigt pröva om två berörda regler är oförenliga och om så skulle befinnas vara fallet ge företräde åt EU-regeln. I detta hänseende uttalade emellertid EES-utskottet i sitt av riksdagen godtagna betänkande 1992/93:EU1 följande (s. 167).

Lagvalsregeln innebär inte något angrepp på riksdagens suveränitet som lagstiftare. Även om riksdagen givetvis inte kommer att åsidosätta Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet har riksdagen alltid den formella möjligheten att ingripa med lagstiftning på ett område som redan täcks av en äldre lag med EES-regler. Har frågan om en konflikt med EES-avtalet inte berörts i lagstiftningsärendet, kan det förutsättas att riksdagen inte avsett att bryta mot åtagandena enligt EES-avtalet och lagvalsregeln bör då kunna utnyttjas. - Har riksdagen däremot övervägt frågan och funnit att den avsedda lagstiftningen inte är oförenlig med ett EES-åtagande bör den tolkningen av avtalet inte kunna förbigås genom att rättstillämpande myndigheter med stöd av lagvalsregeln underlåter att tillämpa den nya lagen. En annan sak är att det kan visa sig att riksdagens tolkning inte är riktig. Sverige kan då ha gjort sig skyldig till ett folkrättsbrott och den frågan får ytterst prövas av EFTA-domstolen eller tas upp i EES-kommitten.

Hovrätten anser sig inte här böra ta upp frågan om riksdagen på angivet sätt kan inskränka de allmänna domstolarnas behörighet att självständigt pröva tillämpningen av svensk lag utan nöjer sig med att konstatera att den av riksdagen hävdade begränsningen av domstolarnas kompetens när det gäller tillämpligheten av lagvalsregeln i EES-lagen framtvingar en granskning av förarbetena till 1993 års reform av upphovsrättslagen i syfte att utröna om riksdagen vid dess antagande berört frågan om dessa lagändringars förenlighet med åtagandena enligt EES-avtalet.

Av propositionen om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av EES-avtalet framgår att de där framlagda lagförslagen i allt väsentligt har sin grund i en strävan att anpassa svensk rätt till tre bestämda EU-direktiv nämligen direktiven angående skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, angående varumärken och angående skyddet för datorprogram. Dessa lagändringar rör på två punkter EU:s konsumtionsprinciper. En uttrycklig bestämmelse föreslogs om regional - EU-vid - konsumtion i stället för den globala konsumtion som tidigare ansetts gälla för rättigheter som är knutna till ett varumärke. Vidare infördes genom ändringar av 19 § upphovsrättslagen bestämmelser av innebörd att konsumtionspunkten för spridningsrätten till ett exemplar av ett datorprogram skall vara den första överlåtelsen av exemplaret och inte tidpunkten för utgivningen samt att konsumtionen av spridningsrätten för datorprogram skall vara regional (EU-vid) i stället för global. I detta sammanhang anförde departementschefen (prop. s. 123) att det kunde övervägas att låta regeln om konsumtion vid överlåtelse i stället för utgivning få generell räckvidd för samtliga upphovsrättsligt skyddade litterära och konstnärliga verk, dvs även filmverk. Det syntes emellertid enligt departementschefens mening föra för långt att i det aktuella lagstiftningsärendet göra så långtgående lagändringar som en generell ändring av regeln om konsumtion skulle innebära. Frågan fick i stället ormer för snedvridning av konkurrensen inom EU. Sådana farhågor ter sig rimligen ännu mer motiverade om en rättighet över huvud taget inte skulle konsumeras vid överlåtelse eller någon annan form av eljest konsumtionsgrundande transaktion. Strävan från EU:s sida har därför varit att samtliga immateriella rättigheter skall omfattas av en EU-vid konsumtion. Det kan knappast finnas något skäl varför ensamrätten till filmverk bör inta någon undantagsställning i förevarande hänseende. Det finns därför anledning att utgå från att innebörden av EU-rätten är att även upphovsrätten till filmverk är underkastad vanliga konsumtionsprinciper. Detta ställningstagande har från hovrättens sida självfallet ingen inverkan på tolkningen eller giltigheten i och för sig av 19 § upphovsrättslagen. Förhållandet mellan EU-rätt och nationell lagstiftning har belysts i Terrapin v Terranova (mål 119/75; 1976/ECR/1039), vari EG-domstolen uttalade att Romfördraget inte påverkade förekomsten av rättigheter som erkänns genom en medlemsstats lagstiftning men att utövandet av rättigheten måste kunna inskränkas genom föreskrift som har sin grund i fördraget. En åtskillnad görs sålunda mellan förekomsten av en rättighet och utövande av den.

Utöver tidigare berörda uttalanden i 1993 års proposition kan erinras om att det synes vara en allmänt vedertagen uppfattning att kärnan i EU- domstolens praxis i fråga om ensamrätter är att dessa inte får användas för att hindra parallellimport av varor, som innehavaren antingen själv har satt i omsättning eller som har satts i omsättning med hans samtycke, något som betyder att ensamrätten konsumeras inte endast vid marknadsföring i rättighetshavarens eget land utan också vid marknadsföring i andra medlemsstater (EU-Karnov 1993 s. 111). EG- domstolen har sålunda uttalat, att till följd av domstolens fasta praxis, kan innehavaren av en industriell och kommersiell egendomsrätt, som är skyddad av en medlemsstats lagstiftning, inte åberopa denna lagstiftning för att motsätta sig import eller salubjudande av en vara, som lovligen har förts ut på marknaden i annan medlemsstat av rättens innehavare själv, med hans samtycke eller av en person som står i ett rättsligt eller ekonomiskt beroendeförhållande till denna innehavare, Keurkoop BV v Nancy Kean Gifts BV (mål 144/81; 1982/ECR/2853).

Med detta som utgångspunkt uppkommer till en början frågan om ett förbud mot vidareförsäljning av videofilmer innebär en sådan inskränkning av varors fria rörlighet inom EES-området som strider mot artikel 11 i EES- avtalet (artikel 30 i Romfördraget). Uppenbarligen är ställningstagandet i förevarande fall begränsat till frågan om hävdandet av 19 § upphovsrättslagen är att betrakta som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion. Allmänt vägledande för denna bedömning är rättsfallet Procureur du Roi v Dassonville (mål 8/74; 1974/ECR/837), där EG-domstolen slog fast att varje av en medlemsstat vidtagen åtgärd, som direkt eller indirekt, aktuellt eller potentiellt, hindrar handeln mellan medlemsstaterna är en "åtgärd med motsvarande verkan". Enligt hovrättens mening står det klart att ett förbud att i Sverige vidareförsälja en lagligen hit införd vara i praktiken har samma verkningar som en kvantitativ importrestriktion. Hovrätten är därvid medveten om målet Cinetheque SA v Federation national des cinemas francais (målen 60 och 61/84; 1985/ECR/2605), där EG-domstolen uttalade att artikel 30 inte var tillämplig på nationell lagstiftning som under vissa förutsättningar möjliggör en fördröjning mellan olika sätt att sprida filmverk genom att förbjuda deras samtidiga exploatering på biografer och i videokassettform.

Som tidigare redovisats ger artikel 13 i EES-avtalet (artikel 36 i Romfördraget) möjligheter att i strid med huvudregeln i artikel 11 upprätthålla sådana förbud mot eller restriktioner för import som grundas på hänsyn till bl.a. intresset av att skydda industriell och kommersiell äganderätt. I fråga om upphovsrätter har EG-domstolen med stöd av denna undantagsbestämmelse godtagit en rad handelshinder som har sin grund i olikheter mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning. Ett avgörande som kan sägas höra hit är det nämnda Cinetheque-fallet. I rättsfallet Coditel v Cine Vog Films (Coditel II, mål 262/81; 1982/ECR/3381), accepterades att innehavaren av upphovsrätten till en film kan begränsa överlåtelsen av visningsrätten till att gälla för en enstaka medlemsstat. I rättsfallet EMI Electrola v Patricia Im- und Export et al. (mål 341/87; 1989/ECR/79) fastslog domstolen att de enskilda medlemsstaterna även framgent, så länge det inte på EU-planet införts harmoniserande regler, självständigt kan fastställa de närmare reglerna om skyddet av upphovsrätter däribland regler om skyddsperiodens längd. Sådana skillnader ansågs vara rättfärdigade av hänsynen till skyddet för upphovsrätterna. I Warner Brothers Inc v Christiansen (mål 158/86; 1988/ECR/2605) förklarade domstolen att artiklarna 30 och 36 i Romfördraget inte hindrade att sådan nationell lagstiftning tillämpades, vilken föreskrev att upphovsmannens tillstånd krävdes för uthyrning av videokassett i en medlemsstat, trots att kassetten med hans samtycke hade satts i cirkulation i en annan medlemsstat, där lagstiftningen väl gjorde det möjligt att kontrollera den ursprungliga överlåtelsen men inte gav upphovsmannen rätt att förbjuda uthyrning.

I förevarande fall kan inte anses föreligga några sådana särskilda omständigheter som i likhet med de nu redovisade fallen motiverar ett undantag från principen om varors fria rörlighet.

Enligt de principer den svenska upphovsrätten företräder - den engelska upphovsrättens inställning till denna fråga är obekant i målet - synes försäljningen av videokassetterna till P-Å.O. inte ha lett till någon konsumtion av den rätt som tillkommit den engelska upphovsmannen eller någon, som från denne kan härleda en rätt att sälja videokassetterna i England. Då EU-rätten som tidigare nämnts torde innebära en EU-vid konsumtion till följd av överlåtelsen äger denna rätt på grund av lagvalsregeln företräde framför upphovsrättslagen. P-Å.O. kan med andra ord inte genom sitt förvärv av videokassetterna i England och senare hantering i Sverige av kassetterna ha gjort sig skyldig till något upphovsrättsintrång då säljaren gick miste om den rätt till filmverkets spridning i form av kassetter som han före köpet må ha haft.

Det kan naturligtvis också förhålla sig på det sättet att någon i Sverige från den engelska upphovsrättshavaren förvärvat exempelvis någon form av exklusiv spridningsrätt här i landet för videokassetter med ifrågavarande filmverk och vilkens ekonomiska intressen kan påverkas av att andra i likhet med P-Å.O. bedriver konkurrerande försäljningsverksamhet med avseende på samma filmverk. Någon hänsyn härtill kan emellertid inte tas med tanke på att EG-domstolen i ett flertal avgöranden, när det upphovsrättsligt skyddade verket har tagit form av ett fysiskt exemplar, slagit fast att det utgör en förbjuden handelsbegränsning att med stöd av de immateriella ensamrätterna söka hindra parallellimport inom EU. En annan sak är att domstolen i några fall rörande parallellimport av upphovsrättsligt skyddade verk gjort skillnad mellan framföranderätten och rättigheter knutna till en materialiserad upphovsrätt i form av ett fysiskt exemplar.

Sistnämnda situation har uppmärksammats av EU som konstaterat att det finns olikheter i det rättsskydd som lagstiftning och rättspraxis i de olika medlemsstaterna erbjuder för upphovsrättsligt skyddade verk och alster som omfattas av närstående rättigheter vad beträffar uthyrning och utlåning. Då det ansetts skapa hinder för handeln har EU:s ministerråd antagit ett direktiv innehållande regler som syftar till att undanröja olikheterna på området och säkerställa att konkurrensen inte blir snedvriden. I detta sammanhang bör därför nämnas att regeringen i syfte att uppfylla bl.a. detta direktiv till lagrådet helt nyligen remitterat ett förslag till lagändring av bl.a. 19 § upphovsrättslagen av innebörd att regional (EU-vid) konsumtion av spridningsrätten skall gälla för alla sorters verk, alltså även filmverk, samt att den konsumtionsgrundande handlingen skall vara överlåtelse och inte som tidigare utgivningen. Eftersom dessa lagförslag inte ännu utgör antagen svensk rätt, saknar de emellertid betydelse för bedömningen av frågan om P-Å.O:s salubjudande av videokassetterna vid den aktuella tidpunkten utgjorde ett upphovsrättsintrång. Det förtjänar dock anmärkas att det inte som motiv för förslaget att låta filmverk omfattas av konsumtionsregeln angivits att detta utgjort en nödvändig anpassning till EU-rättens innehåll på denna punkt. I specialmotiveringen konstateras endast att regeln är en nyhet.

Som ovan angetts får EU:s inställning till rätten att sprida en till ett fysiskt exemplar materialiserad upphovsrätt anses vara klar på så sätt att konsumtion i vart fall är EU-vid och gäller alla immateriella ensamrätter. Fastslaget från EU:s sida synes också vara att det utgör en otillåten handelsbegränsning att med stöd av nationell lagstiftning för de immateriella ensamrätterna söka hindra parallellimport för en vara förenad med sådan rätt. Genom EES-avtalet har Sverige förbundit sig att inom nu aktuellt rättsområde följa EU:s rätt om nationell lag står i strid med denna rätt. Eftersom upphovsrättslagen ännu inte erkänner någon form av konsumtion av upphovsrätt till filmverk får det anses klarlagt att en tillämpning av upphovsrättslagen i förevarande mål skulle strida mot EES-avtalet och vara en otillåten handelsbegränsning.

På grund av det anförda kan P-Å.O:s saluhållande av de beslagtagna videokassetterna i Sverige inte misstänkas utgöra ett straffbart intrång i upphovsrätten. Beslaget av filmerna skall därför hävas.

Målnummer Ö 1452/94