RH 1994:38

Allmän åklagare yrkade ansvar å R.D., B.K., K.K. och B.R.E. för rån under följande påståenden:

1. R.D., B.K., K.K. och B.R.E. har den 14 maj 1993 tillsammans och i samråd i Lisebergsparken i Göteborg stulit i vart fall 5 600 kr. medelst våld å en kassörska. Våldet har bestått i att en av dem sprutat tårgas i ansiktet på kassörskan som därigenom tillfogats smärta och sveda.

2. R.D., B.K., K.K. och B.R.E. (samt ytterligare en person) har den 15 maj 1993 tillsammans och i samråd på Brunnsbotorget i Göteborg stulit M.G:s plånbok medelst våld å honom. Våldet har bestått i att en av dem sprutat tårgas i ansiktet på M.G.. Såvitt avser K.K. yrkade åklagaren vid tingsrättens huvudförhandling i andra hand ansvar för häleri enligt 9 kap. 6 § brottsbalken under påstående att K.K. efter rånet av någon av kamraterna mottagit i vart fall 100 kr. trots att han insett att pengarna frånhänts annan genom brott och att K.K:s befattning med pengarna varit ägnat att försvåra dessas återställande till den rättmätige ägaren.

R.D. och B.K. erkände gärningarna under båda åtalspunkterna. K.K. erkände gärningen under åtalspunkten 1. Såvitt avsåg gärningen under åtalspunkten 2 förnekade han rån men erkände häleri. B.R.E. erkände gärningen under åtalspunkten 1 men förnekade gärningen under åtalspunkten 2.

Göteborgs tingsrätt (1994-04-21, hovrättsassessorn Johan Isaksson samt nämndemännen Linnea Sandh, Bengt Boström och Birgit Sellergren) fann beträffande båda åtalspunkterna utrett att alla de åtalade gjort sig skyldiga till rån samt bestämde påföljden för var och en av dem till fängelse tre månader. Såvitt avser påföljden anförde tingsrätten:

Rånet på Liseberg var välplanerat och effektivt utfört. Även rånet mot M.G. genomfördes på ett målmedvetet sätt. Vid båda tillfällena har tårgas sprutats i ansiktet på målsäganden. Det gemensamma straffvärdet är sådant att, om brotten begåtts av en person över 21 år, skulle fängelse väsentligt överstigande ett år ha utdömts.

K.K. var vid tidpunkten för brotten 17 år medan övriga tilltalade var 16 år. I enlighet med 30 kap. 5 § brottsbalken kan därför ingen av dem dömas till fängelse med mindre än att det föreligger synnerliga skäl att välja denna påföljd.

Socialnämnden i Backa har yttrat sig beträffande samtliga tilltalade. Av yttrandena framtonar en tämligen likartad bild av de tilltalades levnadsförhållanden. De framstår alla som välartade, framåt ungdomar utan problem i skolan och med konstruktiva fritidsintressen. För alla föreslås som lämplig påföljd att de överlämnas till vård enligt socialtjänsten bestående i stödsamtal under en viss tid.

Den bild tingsrätten fått av de tilltalade vid huvudförhandlingen stämmer väl med vad som framgått av personutredningen i övrigt. De förefaller stabila och mogna för sin ålder. De verkar ha förstått allvaret i brotten i så måtto att de oroar sig för vilken samhällets reaktion skall bli. Någon uppriktigt menad ånger eller medkänsla med de drabbade har dock inte gått att urskilja.

Med hänsyn till vad som framkommit om de tilltalades personliga förhållanden och till det samlade straffvärdet för de brott som R.D., B.K., K.K. och B.R.E. gjort sig skyldiga till framstår inte de åtgärder som föreslås inom socialtjänsten varken som en särskilt lämplig eller tillräckligt ingripande påföljd för dem. Med hänsyn till straffvärdet kan heller inte en villkorlig dom i förening med dagsböter anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd.

Som skäl för skyddstillsyn skall beaktas om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. De tilltalade har inte återfallit i brott sedan brotten begicks. Inte heller i övrigt talar deras förhållanden för att det finns risk att de kommer att fortsätta att begå brott. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt framkommit om deras personliga omständigheter finner tingsrätten att skyddstillsyn inte är en ändamålsenlig påföljd för någon av de tilltalade.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det föreligger synnerliga skäl att döma R.D., B.K., K.K. och B.R.E. till fängelse. Med hänsyn till deras ringa ålder bör straffen sättas mycket kort i förhållande till brottens straffvärde.

R.D., B.K., K.K. och B.R.E. överklagade domen och yrkade: R.D. att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd, i första hand överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen, i andra hand skyddstillsyn förenad med samhällstjänst, B.K. att hovrätten skulle bestämma påföljden till överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen eller skyddstillsyn förenad med samhällstjänst, K.K. att åtalet enligt åtalspunkten 2 för rån skulle ogillas samt att påföljden för honom skulle bestämmas till överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen eller skyddstillsyn förenad med samhällstjänst, och B.R.E. att åtalet under åtalspunkten 2 skulle ogillas och att påföljden i vart fall skulle bestämmas till överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen, i andra hand skyddstillsyn förenad med samhällstjänst.

Även åklagaren överklagade domen och yrkade skärpning av fängelsestraffet för samtliga.

Hovrätten för Västra Sverige (1994-04-21, hovrättslagmannen Bengt Malmström, hovrättsrådet Kjell Björnberg, referent, t.f. hovrättsassessorn Jan Bergman samt nämndemännen Ernst Peterson och Per Hållen) ändrade beträffande R.D., Barek K, och B.R.E. tingsrättens dom på så sätt att påföljden för envar av dem bestämdes till skyddstillsyn förenad med samhällstjänst under 150 timmar; om fängelse i stället valts som påföljd skulle för envar av dem fängelse sex månader ha utdömts. Såvitt avser K.K. ändrade hovrätten på så sätt tingsrättens dom att K.K. dömdes enligt 8 kap. 5 § och 9 kap. 6 §brottsbalken för rån och häleri till skyddstillsyn förenad med samhällstjänst under 100 timmar; om fängelse i stället valts som påföljd skulle fängelse fyra månader ha utdömts. I domskälen beträffande påföljden anförde hovrätten:

För brott som någon har begått innan han fyllt arton år får enligt 30 kap. 5 § 1 st. brottsbalken rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Vid tidpunkten för brotten var K.K. 17 år, de övriga tilltalade 16 år.

Synnerliga skäl för att döma ungdomar under 18 år till fängelse föreligger främst vid mycket allvarliga brott, t.ex. kvalificerade rånbrott, och vid omfattande brottslighet med inslag av allvarlig sådan. Allmänt kan sägas, att de skäl som talar mot ett fängelsestraff får allt större tyngd ju yngre gärningsmannen är.

R.D., B.K. och B.R.E. har gjort sig skyldiga till två allvarliga rån. Detta talar mycket starkt för att fängelsestraff skall dömas ut. Med hänsyn till deras låga ålder vid brottens begående anser hovrätten dock att än starkare skäl talar mot valet av sådan påföljd, även i eventuell förening med annan påföljd. Ett överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen med det innehåll som socialnämnden har föreslagit kan, med hänsyn främst till brottslighetens allvarliga beskaffenhet, inte anses vara en tillräckligt ingripande påföljd. Hovrätten finner att den mest adekvata påföljd som kan väljas är, såsom frivårdsmyndigheten har föreslagit, skyddstillsyn med särskild föreskrift om samhällstjänst. Brottens straffvärde kan, med beaktande av den konkreta straffmätning som på grund av de ifrågavarande tilltalades ungdom skulle ha gjorts om fängelse hade valts som påföljd, enligt hovrättens mening inte anses lägga hinder i vägen mot detta påföljdsval.

K.K:s brottslighet är något mindre än de nyss nämnda tilltalades, men likafullt av allvarlig beskaffenhet. Av de skäl som har anförts ovan i påföljdsfrågan bör han erhålla samma art av påföljd som nämnda tilltalade. Tiden för hans fullgörande av samhällstjänst liksom längden av ett i stället utdömt fängelsestraff bör dock sättas något lägre.

Målnummer B 258/94