RH 1994:56

Åklagaren yrkade vid Falu tingsrätt ansvar å B.W. enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel och påstod: B.W. har den 4 april 1993 på Holmgatan i Falun misshandlat P.K. genom att sparka honom i magen och på vänster lår. B.W. har härefter, sedan P.K. lämnat platsen och gått till Vattugränd i Falun och där fallit omkull, tilldelat P.K., som låg eller halvlåg på marken, en spark i ansiktet. Av misshandeln har P.K. tillfogats smärta, svullnad i vänster lår, blåmärken och en sårskada i pannan.

Falu tingsrätt (1994-01-28, rådmannen Lars Örbrink samt nämndemännen Birger Lundberg, Pia Tauman och Eva Torseke) dömde B.W. för misshandel till fängelse tre månader och anförde i domskälen bl.a. följande.

B.W. har uppgett att han varken kan erkänna eller förneka gärningen, eftersom han på grund av berusning inte har något minne av händelsen. Han har uppgett att han var på en fest och deltog i en snapstävling och att han inte har något minne av vad som hände därefter.

På åklagarens begäran har hållits målsägandeförhör med P.K. och vittnesförhör med L.M.. Åklagaren har vidare åberopat ett rättsintyg som utvisar P.K:s skador.

Såväl P.K. som L.M. har gett ett trovärdigt intryck. L.M. har varit så placerad att han har haft möjlighet att göra säkra iakttagelser. Tingsrätten lägger därför deras berättelser till grund för bedömningen. Härigenom får det anses vara utrett att följande hänt. Medan P.K. stod tillsammans med sina kamrater kom B.W. förbi med sina kamrater. B.W. började "mucka gräl". P.K. ville till en början inte vara med om detta men tröttnade till sist och yttrade något i stil med "Kom igen då!" B.W. utdelade därefter ett stort antal s.k. karatesparkar mot P.K.. Sparkarna var hårda och träffade i magen och på ena låret. P.K. försökte stoppa B.W. genom att ta tag i dennes jacka. P.K. gick sedan från platsen och satte sig mot en husvägg. Sedan han glidit ned och halvlåg på marken kom B.W. dit och utdelade en spark mot ansiktet.

Av åberopat rättsintyg framgår att P.K. företett två sår i ögontrakten, vilka har måst sys och av vilka det ena var djupt och nådde pannbenet. Det har också konstaterats att han inte kunde stödja på vänster ben.

Genom målsägandens och vittnets berättelser, vilka också stöds av rättsintyget, är det styrkt att B.W. gjort sig skyldig till misshandel i den utsträckning som åklagaren påstått. Åtalet skall alltså bifallas.

B.W. dömdes av Falu tingsrätt dels den 6 november 1990 för bl.a. misshandel till skyddstillsyn och den 30 september 1991 för misshandel till fängelse 14 dagar.

I målet har verkställts en särskild personutredning. Av denna framgår att B.W. har en socialt välordnad situation med god relation till sina föräldrar, stadigt sällskap, bostad och praktikplats. Att B.W. återfallit i brottslighet talar enligt utredaren för att ett övervakarbehov föreligger, dels för att förhindra fortsatt kriminalitet och dels för att erbjuda honom det stöd han behöver för att stärka sin jag-identitet och självkänsla. Undersökaren föreslår att B.W. döms till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, vilket B.W. ställt sig positiv till.

Den misshandel som B.W. gjort sig skyldig till är förhållandevis allvarlig, eftersom den skett med sparkar. Detta gäller särskilt den spark som han utdelat när P.K. halvlåg på marken och var försvarslös. För sådan misshandel är fängelse normalpåföljden.

B.W. tillhör den grupp av unga lagöverträdare för vilka samhällstjänst i och för sig kan komma i fråga. För att någon skall kunna dömas till skyddstillsyn med föreskrifter om samhällstjänst måste emellertid de allmänna förutsättningarna för skyddstillsyn föreligga. Påföljden skall alltså antas kunna bidra till att avhålla B.W. från fortsatt brottslighet. Tingsrätten drar emellertid slutsatsen av personutredningen att B.W:s sociala situation är sådan att han inte är i behov av någon övervakare. Förutsättningar finns då inte att döma till skyddstillsyn. Med hänsyn härtill kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

B.W. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens påföljdsbestämning och i stället döma till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst eller, i andra hand, att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1994-06-22, hovrättsråden Bengt Karle, referent, och Lars Sundberg, t.f. hovrättsassessorn Carina Gunnarsson samt nämndemännen Bernt Persson och Lars Erik Larsson) fastställde tingsrättens domslut med följande domskäl.

I enlighet med tingsrättens i skuldfrågan ej överklagade dom skall B.W. dömas för misshandel.

Utredningen om B.W:s personliga förhållanden är densamma som vid tingsrätten. B.W. har tillagt bl.a. att han nu är arbetssökande samt att han har avstängts från tävling men ej från träning i den karateklubb han tillhör. Han har uppgett att han alltjämt tränar karate och att han även ägnar sig åt styrketräning.

Såsom tingsrätten anfört tillhör B.W. den grupp av unga lagöverträdare för vilka samhällstjänst kan komma i fråga. Att brottet utgöres av misshandel hindrar ej att sådan påföljd ådömes. Sålunda uttalar departementschefen att samhällstjänst kan användas i stället för fängelsestraff när det "gäller exempelvis misshandelsbrott av inte alltför allvarlig art" (prop. 1989/90:7 s. 20).

Vid bedömande av frågan om den misshandel B.W. gjort sig skyldig till är av sådan mera allvarlig art fäster hovrätten avseende vid vad departementschefen uttalat i ett tidigare lagstiftningsärende, avseende vissa ändringar när det gäller gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel (prop. 1987/88:14); ändringarna trädde i kraft den 1 februari 1988. Såsom exempel på en "typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet, och som torde förekomma främst i samband med det s.k. ungdomsvåldet" nämner departementschefen att "sparka på den som redan ligger", d.v.s. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig. Det är, anför departementschefen vidare, i de fall då gärningsmannen rimligtvis måste ha insett att den drabbade är utslagen men ändå fortsätter misshandeln som våldet blir kvalificerat. Över huvud taget var det enligt departementschefens mening en oroande tendens att misshandel numera i så förhållandevis stor utsträckning förefaller begås genom sparkar. I många fall är, ansåg departementschefen, sådan misshandel väl jämförbar med gärningar vid vilka kniv eller annat sådant vapen begagnas (prop. s. 5).

Den aktuella misshandeln har, enligt vad tingsrätten funnit utrett, föregåtts av ett provokativt uppträdande från B.W:s sida och begåtts genom ett stort antal hårda sparkar, som träffat P.K. på kroppen. När P.K. lämnat platsen och halvlåg på marken, följde B.W. efter honom och utdelade ytterligare en spark, som träffade honom i ansiktet vid det ena ögat och orsakade sårskador vilka syddes med 15 suturer.

Med beaktande av de återgivna motivuttalandena bedömer hovrätten den misshandel B.W. begått vara av alltför allvarlig art för att skyddstillsyn med samhällstjänst skall kunna ådömas. Hovrätten tar vid denna bedömning också hänsyn till att den sist utdelade sparken, som träffade i närheten av P.K:s ena öga, kunnat orsaka svårare skada än som blev fallet. Detta måste B.W. ha insett när han utdelade sparken.

Hovrätten finner vid denna bedömning att påföljden skall bestämmas till fängelse. Det saknas anledning att ådöma ett lägre straff än tingsrätten har bestämt.

Målnummer B 541/94