lagen.nu

RH 1994:74

Tvegifte har inte ansetts vara ett perdurerande brott.

Allmän åklagare yrkade i juni 1993 ansvar å envar av S.D., Z.M., B.M. och M.D. för tvegifte enligt följande gärningsbeskrivning: S.D. och Z.M. har, trots att Z.M. redan var gift med B.M., den 21 december 1985 i Göteborg ingått äktenskap med varandra. Äktenskapet består alltjämt. - B.M. och M.D. - som är Z.M:s syster - har, trots att B.M. redan var gift med Z.M., den 17 december 1985 i Göteborg ingått äktenskap med varandra. Äktenskapet bestod till den 12 april 1991.

Samtliga tilltalade förnekade gärningarna på den grunden att de trodde att B.M. och Z.M. var skilda då de nya äktenskapen ingicks.

Göteborgs tingsrätt (1993-10-14, rådmannen Håkan Nyberg samt nämndemännen Kerstin Zachrisson, Siv Ottosson och Yngve Björklund) ogillade åtalet och anförde: Påföljd må enligt 35 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken ej ådömas, med mindre den misstänkte erhållit del av åtal för brottet inom fem år, om svåraste straffet är högre än fängelse i ett år men icke över fängelse i två år. Angivna tider skall enligt 35 kap. 4 § brottsbalken räknas från den dag brottet begicks. För tvegifte är stadgat böter eller fängelse i högst två år.

Med hänsyn till vad som sålunda gäller är brotten preskriberade och åtalen skall ogillas om den för de aktuella brotten gällande preskriptionstiden räknas från de dagar då de nya äktenskapen ingicks, dvs. fem år från den 17 respektive den 21 december 1985.

Åklagaren har emellertid gjort gällande att brotten skall räknas som s.k. perdurerande brott i följd varav brotten skall anses pågå så länge de nya äktenskapen alltjämt varar. För de aktuella fallen skulle åklagarens uppfattning innebära att preskriptionstiden inte har börjat löpa för S.D. och Z.M. eftersom deras äktenskap alltjämt består medan preskriptionstiden har börjat löpa för B.M. och M.D. i och med deras äktenskapsskillnad den 12 april 1991. Brotten skulle därmed enligt åklagarens uppfattning inte vara preskriberade.

I den juridiska litteraturen anses tvegifte som ett inte perdurerande brott (se Berg m.fl.; Brottsbalken jämte förklaringar, Band III, Påföljder m.m., tredje upplagan, Lund 1985, s. 359 och Strömberg, Tore; Åtalspreskription, Lund 1956, s. 129 ff.) och brotten i förevarande åtalspunkt skulle följaktligen vara preskriberade. Häremot har åklagaren emellertid menat att åberopade uttalanden har tillkommit i en tid då förhållandena var annorlunda än idag och att uttalandena därför inte längre kan anses spegla rättsläget. I det sammanhanget har åklagaren också jämfört med vad som gäller i preskriptionshänseende beträffande olaga frihetsberövande jämlikt 4 kap. 2 § brottsbalken och egenmäktighet med barn jämlikt 7 kap. 4 § brottsbalken.

Även med beaktande av vad åklagaren har anfört finner tingsrätten att det saknas skäl att inta en annan ståndpunkt i preskriptionsfrågan än vad som redovisats i den åberopade litteraturen. Det anförda innebär att brotten i förevarande åtalspunkt är preskriberade. Åtalen för tvegifte skall på grund härav ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma samtliga tilltalade för tvegifte.

S.D., M.D., B.M. och Z.M. bestred ändring.

I hovrätten upplystes att Göteborgs tingsrätt den 4 januari 1994 dömt till äktenskapsskillnad mellan Z.M. och B.M..

Åklagaren vidhöll i hovrätten sin inställning att brott av ifrågavarande typ är predurerande. Han framhöll därvid att det uttalande, som i denna fråga gjorts i kommentaren till brottsbalken, byggde enbart på vad Tore Strömberg förfäktat i sitt av tingsrätten omnämnda arbete, en mening som enligt åklagaren dock stred mot lagstiftarens ursprungliga tanke.

Hovrätten för Västra Sverige (1994-06-08, hovrättslagmannen Bengt Malmström, hovrättsrådet Kjell Björnberg, referent, adjungerade ledamoten Tomas Alvå samt nämndemännen Maj-Britt Andersson och Ingrid Bullarbo) fastställde tingsrättens domslut och yttrade: I kommentaren till 1864 års strafflag (Richard Carlen, Kommentar öfver Strafflagen, Stockholm 1866, s. 117) uttalas, att frågan om preskription av tvegifte alltid har varit mycket omtvistad men att det vill "synas som om man dömde mest laggrannt, om man räknar sjelfva vigselförrättningen eller hvad deremot svarar såsom utgångspunkt för preskriptionen". Även i en senare kommentar (Nils Stjernberg, Kommentar till strafflagen kap. 17-18, Stockholm 1922, s. 18) anges, att tidpunkten för preskriptionen är att räkna från den dag då det nya äktenskapet är ingånget. I kommentaren sägs vidare bl.a., att de dåvarande straffbestämmelserna för horsbrott fick anses vara förbundna med det tysta förbehållet, att de inte skulle äga tillämpning i de fall då gärningen faller in under brottet tvegifte. I en fotnot uttalas, att ansvar för horsbrott däremot inte kunde ifrågakomma om brottet tvegifte var preskriberat.

Hovrätten finner mot bakgrund av nu nämnda och av tingsrätten angivna uttalanden att tvegiftesbrotten är preskriberade. Tingsrättens dom i denna del skall därför fastställas.

Målnummer B 1551/93

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1994-06-08
Målnummer
B1551-93
Lagrum
7 kap. 1 § samt 35 kap. 1 § första stycket 2 och 4 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1884 s. 331
NJA 1969 s. 397
NJA 1991 s. 241
NJA 1992 s. 126
NJA 1992 s. 566
NJA 1993 s. 277
Litteratur
NJA II 1962 s. 196-197
Carlen: Kommentar öfver strafflagen, 1866, s. 117
Stjernberg: Kommentar till strafflagen kap. 17-18, 1922, s. 17-18
Berg m.fl.: Kommentar till brottsbalken, Del III, 4:e uppl., 1986, s. 422-423
Beckman m.fl.: Brottsbalken jämte förklaringar
5:e uppl., 1987, s. 306-307
Strömberg: Åtalspreskription, 1956, s. 129 ff.
Sökord
Åtalspreskription
Tvegifte
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation