NJA 1993 s. 277

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Ohlsson) anförde i dom d 5 febr 1993:

Domskäl. M.I. har bestritt ansvar. I första hand har han gjort gällande att åtalet i detta mål är identiskt med den gärning för vilken han tidigare dömts och att åtalet därför skall ogillas. Han har i andra hand anfört att han d 25 aug 1992 lämnat uppgift om namnet på den person som i Tunis har hand om H. och om ett telefonnummer, där denne person kan nås, och att han nu vidtagit alla för honom, med hänsyn till hans frihetsberövande, möjliga åtgärder för att H. skall kunna återföras till sina föräldrar.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört: M.I. och M.H. ingick äktenskap med varandra 1989 och de har gemensamt dottern H., som är född d 30 sept 1989. M.I. och M.H. hade blivit bekanta med varandra på en folkhögskola i Umeå. M.I. drev sedan en frukt- och grönsakshandel i Malmö. Efter meningsskiljaktigheter separerade de vid årsskiftet 1990/1991. M.H. bosatte sig i Nordmaling, där de en tid bott tillsammans. M.I. återvände till Malmö. De hade gemensam vårdnad om H., men dottern bodde kvar hos modern. Under 1991 ansökte de om äktenskapsskillnad och om gemensam vårdnad om H.. Malmö TR tillerkände d 6 sept 1991 M.H. interimistiskt vårdnaden om H. och i dom d 3 april 1992 dömde TR:n till äktenskapsskillnad mellan M.I. och M.H. och tillerkände henne vårdnaden om dottern. Domen har vunnit laga kraft. Under sommaren 1991 planerade M.I. att bortföra H. från modern. Med en bekant, A.S., kom M.I. överens om att denne rent fysiskt skulle föra H. från Umeå. Den 2 aug 1991 köptes på Sturups flygplats flygbiljetter för A.S. och dennes son från Umeå. M.I. och M.H. hade kommit överens om att M.I. skulle träffa H. d 5 aug. Han kom emellertid hem till M.H. redan d 4 aug och fick då hand om H.. A.S. kom med tåg till Umeå på morgonen d 5 aug. Där mötte M.I. med dottern och de åkte alla tre från stationen direkt till flygplatsen i Umeå. Med H. flög A.S. till Ängelholm. Vid husrannsakan hos A.S. anträffades, förutom flygbiljetterna, även en biljett till färjan mellan Limhamn och Dragör i Danmark med avgångstid på eftermiddagen d 5 aug. Efter bortförandet av H. lade M.I. ut villospår i Umeå. Under dagen d 5 aug gick han runt i Umeå med den tomma barnvagnen och klockan 16.30 anmälde han till polisen att H. försvunnit på ett varuhus. Polisen i Umeå sökte efter H.. Efter någon dag infördes i lokal tidningarna fotografi av H.. Passagerare på flygplanet från Umeå morgonen d 5 aug anmälde till polisen att H. funnits på flygplanet. Den 9 aug anhölls M.I. och A.S.. Redan d 5 och 6 aug hade M.I. hörts av polis och då berättat om hur H. försvunnit på ett varuhus. Vid förhör d 7 aug vidhöll han sin berättelse. Den 10 aug erkände A.S. att han fört H. till Ängelholm. Då M.I. hördes d 13 aug förnekade han brott och sade att han fört bort H., därför att modern använde alkohol och lät H. äta korv och bacon och därför att modern låtit döpa H.. Han sade också att han inte tänkte säga var H. fanns, eftersom det var hans dotter. Han vägrade att säga vem som hade hand om barnet. Den 3 sept 1991 dömdes M.I. av Umeå TR för egenmäktighet med barn, grovt brott, till fängelse ett år sex månader för att han d 5 aug 1991 bortfört H.. Domen vann laga kraft. A.S. dömdes genom samma dom för medhjälp till brottet till fängelse sex månader. Vid huvudförhandlingen i Umeå TR vidgick M.I. att han låtit föra H. till Skåne och till en för barnets moder okänd plats. Det M.I. ådömda fängelsestraffet verkställdes bl a på kriminalvårdsanstalten i Växjö. I samband med att M.I. skulle villkorligt friges från fängelsestraffet inleddes en ny förundersökning i dec 1991. Under den förundersökningen sade M.I. d 17 dec 1991 att det var mot hans religion att säga var H. fanns, d 7 maj 1992 att han visste var H. fanns, d 11 maj att han var villig att berätta var H. fanns, d 12 maj att H. fanns i Tunis men att endast han själv kunde hämta barnet och att han inte ville uppge namn eller adress på den person som hade hand om barnet samt d 18 maj att den man som tagit H. med sig skulle ha hand om flickan tills han blev fri. Den 27 maj 1992 dömde Malmö TR M.I. för att han fr o m d 4 sept 1991 till d 27 maj 1992 obehörigen skilt H. från modern för egenmäktighet med barn, grovt brott, till fängelse ett år tre månader, varjämte villkorligt medgiven frihet enligt den tidigare domen förklarades helt förverkad. HovR:n över Skåne och Blekinge fastställde i dom d 29 juli 1992 TR:ns domslut. M.I. ansökte om revision. Vid huvudförhandlingen i TR:n berättade M.I. att H. då vistades i Tunis, att han visste vem som faktiskt hade vårdnaden om barnet, att han under sin anstaltsvistelse vid två tillfällen talat med mannen som hade hand om H. och att han hade mannens telefonnummer samt att det enda sätt på vilket H. kunde komma tillbaka till sin mor var att M.I. hämtade dottern i Tunis. Han uppgav också att han för att skydda mannen i Tunis inte ville uppge dennes namn eller telefonnummer samt att olika arrangemang hade diskuterats för att få hem H., men att det inte fanns någon utväg, så länge han själv inte fick följa med till Tunis. I HovR:n uppgav M.I. att mannen som tagit hand om H. illegalt fört henne till Tunis, då han blev dömd till fängelse, och att mannen vägrade att lämna ut flickan till någon annan än M.I. av rädsla för att bli straffad. I brev d 25 aug 1992 till polismyndigheten i Umeå meddelade M.I. genom sin försvarare att namnet på den person som hade hand om H. var M.A. och att det telefonnummer, där det gått att få kontakt med M.A., var ett angivet telefonnummer till ett hotell i Tunis. Den 15 sept 1992 undertecknade M.I. en fullmakt och ett brev till M.A.. Fullmakten och brevet fogas till denna dom som bilaga 2 resp 3 (* Fullmakten och brevet, som här utelämnas, innebär i korthet att M.A. uppmanas att överlämna H. till företrädare för svenska ambassaden i Tunis. *) M.I. har också till polisen överlämnat ett i Ariana d 19 aug 1992 avstämplat kuvert, som enligt M.I. kom till hans affär i Malmö och innehöll ett brev, som i översättning fogas till denna dom som bilaga 4 (* Brevet har denna lydelse: Käre bror M.I.. Jag skickar hälsningar med detta brev. Jag meddelar att jag återvänt till Tunisien efter det jag varit i Marocko i affärer och vi har återvänt och tack och lov att vi är friska. Den lilla som jag har ansvar för är frisk och pigg och behöver ingenting. Hon och jag pratar arabiska. Enligt avtalet vill jag inte lämna henne till någon annan än till dej själv. Jag hälsar så gott. *) I det från HovR:n överklagade målet höll HD huvudförhandling d 23 sept 1992. I dom d 28 sept 1992 ändrade HD - som anmärkte att tiden för brottet skulle vara d 7 sept 1991-d 27 maj 1992 - HovR:ns domslut endast på det sätt att den M.I. villkorligt medgivna friheten inte förklarades förverkad (* NJA 1992 s 566. *) - Från polisen i Umeå skickades d 1 sept 1992 till Utrikesdepartementet handlingar med det av M.I. angivna namnet och telefonnumret. Svenska ambassaden i Tunis har förgäves sökt M.A. där. Han är okänd på det angivna hotellet och ambassaden har inte funnit den av M.I. angivne mannen. - Efter det att flygplanet landade i Ängelholm d 5 aug 1991 finns inga objektiva omständigheter på var H. finns. Under tiden d 28 maj-d 25 aug 1992 har M.I. helt vägrat att lämna uppgift om var H. finns och från d 25 aug 1992 har han fortsatt sin vägran att sanningsenligt, fullständigt och entydigt upplysa hos vem, under vilka förhållanden, på vilken ort och i vilket land H. befinner sig samt hur modern eller annan person skall kunna få kontakt med flickan för att hämta hem henne och om hur kontakt skall kunna erhållas med dem som har hand om barnet.

M.I. har berättat: Han är född i Beirut och kom därifrån till Sverige 1985. Här bor nu också hans föräldrar och nio syskon. Han har också andra släktingar i Sverige. I Libanon har han fortfarande några släktingar och han har nu genom polisen fått veta att han har en kusin i Tunisien. Han har ingen kontakt med de utomlands boende släktingarna. Då han, på sätt åklagaren angett, rövade bort H. i aug 1991 - något som han bestämde sig för 2-3 dagar innan han åkte till Umeå - hade han tänkt att därefter ha H. för sig själv. Han hade planerat att tala med M.H. och begära vårdnaden om dottern då dottern kommit till Ängelholm. Hans avsikt var att ta dottern till Malmö och ha henne där. Med A.S. hade han kommit överens om att denne skulle komma till Umeå och föra dottern till Ängelholm, där M.A. tog emot flickan och enligt överenskommelse med honom skulle ha flickan hos sig några dagar tills han själv återvänt till Malmö. Till M.A. hade han sagt att denne, oavsett vem som kom och ville ha H., inte fick lämna ut flickan till någon annan än honom själv. M.A. "ställde också det villkoret" att han inte skulle lämna H. till någon annan. M.A. bodde i Ängelholm. Han hade lärt känna M.A. i början av sommaren 1991. Han själv sålde då grönsaker på Möllevångstorget i Malmö och hade träffat M.A. på torget. De brukade sedan också träffas vid bönestunderna varje fredag i moskén i Malmö. Då de träffades på Möllevångstorget - det kunde bli flera dagar i veckan - gick de ibland tillsammans till en cafeteria vid torget och drack kaffe. M.A. berättade att han bodde i Ängelholm och att han hade många bekanta från Nordafrika som bodde i Malmö. Han har träffat några av M.A:s bekanta, men han fick inte veta deras familjenamn och han vet ingen som känner till något om M.A.. Han och M.A. pratade arabiska med varandra. M.A. hade en tunisisk dialekt. M.A. kunde lite svenska - "så att han kunde beställa kaffe" - men han kunde inte delta i någon avancerad diskussion på svenska. Han kunde säga enkla meningar men skulle inte ha kunnat läsa en svensk tidning. M.A. var "skötsam, pålitlig och religiös". Han talade mycket om religion och drack inte sprit och anmärkte på om någon muslim drack sprit. Då M.A. talade om koranen märkte man att han tyckte innehållet i den var riktigt. En gång då de satt tillsammans på cafeterian gick M.A. fram till kassan för att betala. Hans plånbok med pass låg kvar på bordet. Han fick tillåtelse att titta i passet. I passet satt ett fotografi av M.A. och där stod att han hette M.A. och att han var född i Tunisien. Det var ett tunisiskt pass. M.A. sa att han bodde i Tunis. M.A. var i 25-30-årsåldern och hade ljust, rödaktigt, krulligt hår. Han var inte tjock och hade inte skägg eller mustasch. Han hade inget arbete i Sverige och var här på semester. Han sade att han drev en affärsverksamhet i Tunisien och hade pengar med sig hemifrån. M.A. berättade aldrig vad slags affärer han sysslade med, men nämnde att han hade planer på att öppna en resebyrå i Malmö för resor till Tunisien. Han sade att han var gift och hade sin familj - hustru, en son och en dotter - i Tunisien. Då M.A. inte var i Malmö sommaren 1991 var han, enligt vad han sade, i Ängelholm, där han enligt egen uppgift bodde eller i Köpenhamn. M.A. färdades i en svenskregistrerad bil av märket Volkswagen Golf. Han vet inte om det var M.A:s bil eller om M.A. lånat bilen av vänner. Det talades aldrig om bilen. M.A. hade bekanta i Ängelholm och i Köpenhamn. Var i Ängelholm M.A. bodde fick han inte veta och det var aldrig tal om att han skulle få M.A:s adress. M.A. gav honom muntligen sina telefonnummer till Ängelholm och Köpenhamn. Han skrev upp telefonnumren, vilka han inte fick vid samma tillfälle, på en lapp, som han inte längre har kvar. Han minns inte numren. Han förmodade att M.A. bodde i en lägenhet i Ängelholm och "visste att det skulle vara en fin och bra miljö för H.", då hon skulle vara hos M.A.. Det viktiga för honom var emellertid inte hur M.A. bodde utan hur M.A. själv var. Även då M.A. var i Köpenhamn hade han kontakt med honom. M.A. sade vid ett tillfälle att han skulle vara i Köpenhamn 2-3 dagar och gav honom då sitt telefonnummer dit, om han ville ta kontakt med M.A.. Han ringde någon gång till M.A. i Köpenhamn och bad denne köpa kött till honom i Danmark. Han besökte aldrig M.A. i Köpenhamn. Han minns inte om han ringde till M.A. i Köpenhamn i samband med bortrövandet av H., men om det står så i förundersökningsprotokollet så stämmer det. Han vet inte till vilka adresser M.A:s telefonnummer i Ängelholm och Köpenhamn gick. Med M.A. bestämde han att M.A. skulle hämta H. på flygplatsen i Ängelholm och ha flickan hos sig tills han återvände till Malmö. Själv hade han tänkt tala med M.H. samma dag som H. rövades bort och sedan återvända till Malmö. Han stannade emellertid längre än planerat i Umeå, därför att han ville tala med M.H. innan han åkte därifrån. Från Umeå ringde han, innan han anhölls, två gånger till M.A. i Ängelholm och sade att han ännu inte talat med M.H. och att han skulle komma och ta hand om H. så snart han kunde. M.A. svarade att det inte var några problem och att han inte under några omständigheter skulle lämna H. till någon annan. Det var mellan M.A. och honom självklart att han som fader till H. bestämde över barnet och M.A. kommer aldrig att lämna ut H. till någon annan än honom. M.A. och han hade avtalat att han skulle ringa till M.A. i Ängelholm, då han kom för att hämta H.. Till M.A. hade han sagt var i Ängelholm de skulle träffas. Ingen av hans släktingar träffade någonsin M.A.. Det fanns ingen anledning till det. M.A. och han träffades endast på Möllevångstorget och i moskén. Han vet inte om några av hans släktingar besökt moskén på fredagarna och han minns inte om han träffat några av sina släktingar i moskén. - Då han blivit häktad i Umeå i aug 1991 erbjöd han sig i ett tidigt skede att tillsammans med polis åka till Ängelholm för att få tillbaka H.. Polisen tillät honom endast att från prästen B.B.' bostad ringa till M.A. i Ängelholm. Då han ringde dit svarade en annan person. Han vet inte vem denna person var, men av dialekten att döma var personen från Tunisien. Han bad att M.A. skulle ringa till honom. Då M.A. inte gjorde det ringde han igen från B.B.' bostad och fick då tag i M.A.. Av polisen fick han först besked om att han skulle tala svenska med M.A.. Då han sade det till M.A. blev denne överraskad. Han sade till M.A. att denne skulle lämna H. i hans broders affär i Malmö. Polisen tillät honom sedan att tala arabiska och han upprepade då vad han sagt på svenska. M.A. sade då att han vägrade att lämna H. till brodern och det blev ett otrevligt samtal. M.A. tyckte att han var dum och frågade hur han kunde ringa till honom och sade, "låt dem sätta in dig i fängelset". M.A. måste ha trott att han ringde och talade under påtryckning. Han sade emellertid till M.A. att det han sade var frivilligt och att det var hans personliga önskan att M.A. lämnade tillbaka H.. Av M.A:s sätt förstod han att M.A. trodde att han var under påverkan av annan. Trots att han sade att det inte förhöll sig så vägrade M.A. ändå. B.B. övertog därefter samtalet med M.A.. Då han därefter satt på kriminalvårdsanstalten i Växjö talade han - vad han nu minns - två gånger i telefon med M.A.. Han ringde till Ängelholm och fick besked att M.A. inte fanns där och fick det telefonnummer till Tunis, som han d 25 aug 1992 lämnade till polisen tillsammans med M.A:s namn. Då han ringde till telefonnumret i Tunis fick han veta att det gick till ett hotell där. En kvinna svarade. Han sade att han ringde från Sverige och att han ville tala med M.A.. Kvinnan bad honom att ringa något senare. Då han ringde efter någon timme fick han tala med M.A.. Han frågade M.A. varför denne gjort på det viset. Han märkte att M.A. var orolig och rädd och inte ville fortsätta samtalet. Han bad M.A. att lämna H. till svenska ambassaden. M.A. svarade att M.I. var den ende som kunde komma och hämta barnet. Han vet inte varför M.A. vägrade att göra som han bad. Förmodligen tror M.A. att M.I. nu är tagen som gisslan i Sverige och att hans begäran att H. skall återföras till Sverige sker på grund av påtryckningar. M.A. sade också att H. hade det bra och att han räknade henne som ett av sina barn och att det inte var några problem med H.. Han vet inte hur eller var M.A. bor i Tunis men litar på vad M.A. säger. Eftersom det inte ingått i deras avtal att M.A. skulle ta H. till Tunisien frågade han M.A. varför denne gjort så. M.A. tyckte inte om frågan och ville inte svara på den och samtalet avslutades därför. Man kan säga att M.A. rövat bort H. men han tror att han tar hand om henne. På kriminalvårdsanstalten i Växjö fanns många interner från Tunisien. Helt allmänt frågade han dem hur det var i Tunisien och om de kände till det aktuella hotellet i Tunis. Han fick veta att förhållandena var bra i Tunisien och utgick därför från att även H. hade det bra. Det har han sagt till sina bekanta i Sverige. Uppgiften i förhörsprotokollet d 18 maj 1992 att han genom andra interner på Växjöanstalten fick kontakt med M.A. är inte riktig. Polisen måste ha missförstått honom. Innan han blev häktad i Umeå talade han en gång i telefon med H., då hon kommit till Ängelholm. Därefter har han inte talat med H.. - Då han i juli-aug 1992 satt på häktet i Malmö ringde han till sin broder och fick av denne veta att det kommit ett brev från Marocko till honom. Brevet hade skickats till hans butik i Malmö. Brodern öppnade brevet och läste upp det för honom. Innehållet var sammanfattningsvis att M.A. var i Marocko på semester tillsammans med H. och att han kunde komma och hämta H. då han blev frigiven från fängelset. Enligt brodern var brevet inte undertecknat. Han sade till brodern att denne inte behövde ta vara på brevet och det har kastats. I aug 1992 fick han det till domen som bilaga 4 fogade brevet. Han känner i Tunisien ingen annan än M.A. som skulle ha kunnat skriva breven och förutsätter att breven kommer från M.A.. Han har inte besvarat breven och överhuvudtaget inte försökt få kontakt med M.A. genom brev. Han "visste vad M.A. var för en, och ville därför ej göra för mycket". Han ville inte utöva påtryckning mot M.A.. Vid deras sista samtal förstod han att M.A. ville att han inte längre skulle ta kontakt med M.A.. Därför förstår han att varken brev eller telefonkontakt får M.A. att ändra sig. Han är inte rädd för M.A. men kanske för hans släkt. Om M.A. straffas för bortrövandet av H. kan hans släkt komma att kräva hämnd. Detta är endast något som han tror och inte något självklart. Han vet inte om M.A. har släkt eller syskon. Det är mycket möjligt att M.A. handlar som han gör av religiös övertygelse. "Har M.A. fått något i huvudet, som att han ej skall lämna ut H., så gör han det ej". M.A. hade sagt att han hade egna barn och därför borde han kunna sköta H.. Eftersom M.A. nu haft H. i ett och ett halvt år tror han kanske att han skadar barnet genom att lämna det till Sverige. M.A. har själv inte sagt så. Det är hans egna funderingar. Eftersom M.A. var religiös drog han slutsatsen att H. skulle behandlas väl. Förmodligen är M.A:s ekonomiska förhållanden rätt bra, eftersom han talade om att öppna en resebyrå i Malmö. Vanligtvis söker de som kommer på semester till Malmö från Nordafrika sig till svartjobb, men det gjorde inte M.A.. Han vet inte vad M.A. sysslade med i Sverige, men av vad M.A. berättade fick han uppfattningen att han hade kontakter med hotell. Han förutsätter att H. fortfarande finns hos M.A.. Sedan han för polisen uppgett M.A:s namn tog kriminalinspektören S.M. i Umeå kontakt med honom per telefon. S.M. ville att han skulle ringa till M.H:s väninna C.B., för att hjälpa till med att få tillbaka H.. Han var från tiden då M.H. och han bodde tillsammans bekant med C.B.. I nov 1992 ringde han till C.B. för att höra efter om H. kommit tillbaka. För henne berättade han vad han fått veta om H. genom telefonsamtalen med M.A. från Växjö och genom breven, som han fått från Marocko och Tunisien. Han har inte haft någon telefonkontakt med M.A. sedan slutet av 1991. Efter brevet (domsbilaga 4) har han inte fått veta någonting om H.. Då han satt på kriminalvårdsanstalten i Helsingborg ringde han - det var efter det att han fått brevet men innan han ringde till C.B. - en gång till hotellet i Tunis. Även då svarade en kvinna och han bad att få tala med M.A.. Kvinnan svarade att de inte kände till någon M.A. och han bad då att få tala med hotellchefen. Han presenterade sig och sade att han ringde från Sverige, att han var H:s fader och att han satt i fängelse och måste få kontakt med M.A.. Hotellchefen svarade att han inte kände till M.A.. Han bad då att få lämna det meddelandet till M.A. att denne genast skulle lämna H. till svenska ambassaden eller ta kontakt med ambassaden. Hotellchefen var trevlig och lovade att hjälpa honom, men samtalet har inte gett något resultat. Trots att M.A. var negativ då de senast talade med varandra hade han förhoppningen att få tag i M.A. och övertala denne. M.A. hade vid deras senaste samtal sagt att han inte fick ringa eller skriva till honom, eftersom M.A., som han uppfattade det, var orolig och rädd. - Han har aldrig försökt att genom sina släktingar få kontakt med M.A. eller H. tillbaka, eftersom han vet att H. inte kommer att lämnas till någon av dem. Om han själv fått resa till Tunis i maj 1992 skulle han via hotellet kunnat få tag i M.A.. Han vet inte vilken anknytning M.A. har till hotellet i Tunis. - På häktet i Malmö fick han kontakt med imamen A.C. och bad honom om hjälp med att få tag i M.A.. Det gav emellertid inget resultat.

Som vittnen har hörts, på åklagarens begäran C.B., departementssekreteraren M.B. samt kriminalinspektörerna S.M. och L.S., och på M.I:s begäran leg psykologen C.C., tunisiske advokaten X.X., imamen A.C. och prästen B.B.. Förhören med S.M., X.X. och B.B. har skett per telefon.

Efter att ha redogjort för vittnenas uppgifter anförde TR:n vidare i domskälen: TR:n gör följande bedömning.

Genom Umeå TR:s lagakraftvunna dom d 3 sept 1991 har M.I. fällts till ansvar för att han d 5 aug 1991 bortfört dottern H., som då stod under gemensam vårdnad av honom och barnets moder. HD har därefter i dom d 28 sept 1992 fällt M.I. till ansvar för att han under tiden d 7 sept 1991-d 27 maj 1992, då modern ensam hade vårdnaden om H., underlåtit att vidtaga någon åtgärd för att återföra dottern. I förevarande mål är fråga om M.I. på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn genom att underlåta att vidtaga någon åtgärd för att återföra barnet till modern. De tidigare lagföringarna utgör inte hinder för prövning av denna fråga.

M.I:s medverkan har varit en nödvändig förutsättning för barnets återförande. Han har visserligen varit berövad friheten under den tid som åtalet avser. Som framgår av hans egna uppgifter och övrig utredning har han emellertid under tiden d 28 maj-d 25 aug 1992, trots att han sagt sig känna till hos vem barnet fanns, vägrat uppge vem som haft hand om barnet. I vart fall under denna tid måste han anses ha undanhållit barnet från modern.

I målet är även fråga om M.I. kan anses ha undanhållit barnet för den tid som åtalet omfattar efter d 25 aug 1992. Han har den dagen uppgett att det är M.A., med uppgivet telefonnummer till ett hotell i Tunis, som har ansvaret för H. och i övrigt lämnat de uppgifter som framgår av hans ovan antecknade berättelse inför TR:n.

Efter huvudförhandlingen i HovR:n i juli 1992 blev M.I. klar över att han, för att undgå fortsatt straff, hade att uppge vem som tagit hand om H. eller var hon fanns. I brevet d 25 aug 1992 lämnade han då uppgiften om M.A. och ett telefonnummer till ett hotell i Tunis. M.I. har därefter vidhållit den uppgiften och sagt att han inte vet mer och att H. fortfarande, såvitt han känner till, finns hos M.A. i Tunis. I målet har inte framkommit några objektiva omständigheter som ger stöd åt uppgiften att H. finns i Tunisien. Tvärtom har svenska ambassaden i Tunis förgäves sökt spåra H. med ledning av de uppgifter M.I. lämnat.

M.I. har uppgett att han, då han lät föra H. från Umeå till Ängelholm, hade för avsikt att föra henne till Malmö och ha henne där. Hans agerande i Umeå - att lägga ut villospår och anmäla barnet försvunnet - och hans åtgärd att låta annan föra barnet till Ängelholm, visar att hans avsikt var att hålla barnet undangömt. Av väsentlig betydelse är om tilltro kan sättas till M.I:s uppgift att en man vid namn M.A., om vilken M.I. sagt sig inte ha andra uppgifter än vad han nu lämnat, tagit hand om barnet.

Om denne M.A. har M.I. lämnat oprecisa, detaljlösa och motsägelsefulla uppgifter. Det kan inte ha varit fråga om någon närmare bekantskap, om det som M.I. nu berättat är allt han vet om M.A.. M.I. har uppgett att han inte fick veta var M.A. bodde i Ängelholm, trots att H. skulle bo där tills han hämtade henne. Han har också sagt att han inte vet var i Tunis M.A. bor, trots att han haft telefonkontakt med M.A. om H., då M.A. befann sig i Tunisien. Då M.I. vid huvudförhandlingen i detta mål berättade att han skulle hämta H. hos M.A. i Ängelholm och då tillfrågades om hur han skulle finna M.A. där, då han inte kände till dennes adress, svarade M.I. att han i förväg med M.A. avtalat var i Ängelholm de skulle träffas. M.I. uppgav också att ingen av hans släktingar träffat M.A. och ifrågasatte om hans släktingar överhuvudtaget varit i moskén, då han själv var där i sällskap med M.A.. Uppgiften är anmärkningsvärd, sammanställd med A.C:s uppgift att M.I:s fader är böneutropare i moskén. I början av förhöret med M.I. framställde han M.A. som en lämplig person att ha hand om H.. Då han senare under förhöret tillfrågades om varför M.A. vid telefonsamtal vägrade att lämna tillbaka H., sade han att han "visste vad M.A. var för en". Tillfrågad om vad han visste om M.A., utöver vad han tidigare berättat, insåg han uppenbarligen att det uttrycket inte stämde överens med hans tidigare beskrivning av M.A. som en "skötsam, pålitlig och religiös" person. Han uppgav då att han inte visste mer än vad han berättat. Enligt M.I. var M.A. den person som B.B. talade med i telefon från B.B.' bostad hösten 1991. B.B.' beskrivning av M.A:s språkbruk gav inte intryck av att M.A. var en religiös person, som på svenska inte kunde mycket mer än beställa kaffe och säga enkla meningar.

På grund av vad sålunda anförts och i övrigt framkommit finner TR:n att M.I:s berättelse inte gett intryck av att vara sanningsenlig. TR:n finner det i så hög grad osannolikt att M.I. lämnat sin då knappt tvååriga dotter till en man, om vilken han säger sig inte veta mer än vad han berättat, att TR:n inte sätter tilltro till M.I:s påstående att han inte kan lämna ytterligare uppgifter, som kan leda till H:s återförande. TR:n finner därför att M.I. inte gjort sitt bästa för att barnet skall bli återfört. Härigenom måste han anses ha undanhållit barnet från modern även för den i åtalet angivna tiden efter d 25 aug 1992.

TR:n finner således styrkt att M.I., på sätt åklagaren angett, gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn. På skäl åklagaren anfört är brottet att bedöma som grovt. Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Från det av HD d 28 sept 1992 ådömda straffet om fängelse ett år tre månader frigavs M.I. villkorligt d 22 dec 1992. Han hade då häktats i detta mål d 20 dec. Återstående strafftiden är sju månader 15 dagar och prövotiden utgår d 22 dec 1993.

Av den tid som åtalet avser har M.I. varit villkorligt frigiven endast under tiden d 22 dec 1992-d 19 jan 1993, under vilken tid han varit berövad friheten såsom häktad. Med hänsyn härtill bör den villkorliga frigivningen inte förklaras förverkad. Strafftiden bör bestämmas till straffmaximum för brottet.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.I. enligt 7 kap 4 § 1 och 3 st BrB för egenmäktighet med barn till fängelse 2 år.

M.I. fullfoljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade han att HovR:n inte skulle bedöma brottet som grovt och utdöma en icke frihetsberövande påföljd. Under alla förhållanden yrkade han att HovR:n skulle sätta ned fängelsestraffet.

Åklagaren och M.H., som i HovR:n biträtt åtalet, bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har M.I., C.B., S.M., M.B., C.C., A.C., X.X. och B.B. hörts på nytt. Vidare har M.I:s far S.I. och två av hans bröder, I.I. och Y.I., hörts som vittnen.

M.I. har gjort gällande att det nu aktuella åtalet avser samma brottslighet som han tidigare dömts för av HD, begången under ytterligare tid, och att han därför inte kan dömas på nytt. I andra hand har han hävdat att han gjort sitt bästa för att H. skall återföras och att han på grund av sitt ständiga frihetsberövande saknar praktiska möjligheter att göra mer åt situationen.

Vad beträffar M.I:s invändning i första hand, gör HovR:n följande överväganden.

Den som utövar umgänge med ett barn, som han inte har vårdnaden om, måste anses ha en fortlöpande skyldighet att hålla vårdnadshavaren underrättad om barnets vistelseort samt om de förhållanden i övrigt som gäller för barnet under den tid detta inte står under vårdnadshavarens direkta tillsyn. Om den förälder som utövar umgänget bryter mot reglerna för detta och vägrar återlämna barnet, får denna skyldighet anses kvarstå fram till dess att barnet återförenas med vårdnadshavaren. Av HD:s dom d 28 sept 1992 framgår att den som underlåter att lämna ifrågavarande uppgifter och därigenom förhindrar att barnet kommer till rätta gör sig skyldig till egenmäktighet med barn. Så länge denna underlåtenhet består rör det sig om en fortlöpande brottslighet. Härav följer att den som genom en lagakraftvunnen dom dömts för egenmäktighet med barn, bestående i att han under en viss angiven tid obehörigen har hållit barnet skilt från vårdnadshavaren, på nytt kan åtalas och dömas, om han efter den tid som avsågs med den första domen har fortsatt med att undandra vårdnadshavaren vårdnaden om barnet.

Teoretiskt är det härmed i och för sig fullt möjligt att, fram till dess att H. fyller 15 år, gång på gång lagföra M.I. för underlåtenhetsbrott. Samtidigt torde det dock förhålla sig så, att samhällets intresse av förnyad lagföring med tiden kommer att avta. Tidpunkten härför är emellertid enligt HovR:ns mening ännu tämligen avlägsen.

På grund av vad sålunda anförts skall M.I:s invändning i denna del lämnas utan beaktande.

Vad härefter gäller frågan huruvida M.I. får anses ha undanhållit H. från vårdnadshavaren under den med åtalet avsedda tiden och därmed på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn, delar HovR:n TR:ns bedömning. Åtalet skall således bifallas.

Såsom TR:n angett är brottet att bedöma som grovt.

Det brott M.I. övertygats om innebär alltjämt ett grovt psykiskt övergrepp mot H. och M.H., och straffvärdet får f n anses vara stigande ju längre undanhållandet varar. Särskilt skall härvid framhållas att H. - som fyller fyra år i sept - uppenbarligen efter hand alltmer präglas av den familj och miljö som hon nu vistas i. För att kunna begränsa konsekvenserna av detta är det av största vikt att H. och M.H. återförenas snarast möjligt. På grund av det anförda delar HovR:n TR:ns bedömning vad gäller straffvärdet av brottsligheten.

M.I. påbörjade d 28 sept 1992 verkställighet av det straff som HD ådömde honom samma dag. Den nya brottsligheten är delvis begången före denna tidpunkt. HovR:n har därmed att tillämpa 34 kap 3 § 2 st BrB. Emellertid hänför sig den nya brottsligheten till ungefär hälften till tiden efter verkställighetens påbörjande. Hinder föreligger därför inte att nu döma ut ett straff som motsvarar brottslighetens straffvärde. M.I. skall därför, som TR:n funnit, dömas till fängelse i två år.

Domslut

Domslut. HovR:n, som tillämpar även 34 kap 3 § 2 st BrB, fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. M.I. bortförde d 5 aug 1991 egenmäktigt dottern H., som då stod under gemensam vårdnad av honom och M.H.. På grund av misstanke för detta brott anhölls M.I. d 9 aug 1991, och han har sedan dess oavbrutet varit berövad friheten. För bortförandet dömdes han för egenmäktighet med barn till fängelse genom dom d 3 sept 1991 av Umeå TR.

Från d 6 sept 1991 har M.H. varit ensam vårdnadshavare för H.. Genom HD:s dom d 28 sept 1992 (NJA 1992 s 566) dömdes M.I. för att han under tiden d 7 sept 1991-d 27 maj 1992 undanhållit barnet från M.H.. HD konstaterade i sin dom att M.I. visserligen hade varit berövad friheten under denna tid men att han då, trots att han sagt sig känna till hos vem barnet fanns, vägrat att uppge vem som hade haft hand om henne.

Fråga är i förevarande mål om M.I. på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn genom att han under tiden fr o m d 28 maj 1992 till d 19 jan 1993, då åtal i målet väcktes, skilt H. från M.H..

I enlighet med vad HD framhöll i 1992 års dom kan ett barn obehörigen skiljas från sin vårdnadshavare i den mening som avses i straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn inte endast genom att barnet förs bort utan också genom att barnet undanhålls från vårdnadshavaren. För att man skall kunna anse att någon undanhåller barnet kommer i första hand sådana förfaranden i åtanke då denne antingen själv eller genom medhjälpare håller barnet borta från vårdnadshavaren under sådana former att barnet får anses vara skilt från vårdnadshavaren, t ex genom att barnet hålls dolt. Men även den som inte på sådant sätt har kontroll över barnets förhållanden måste under vissa omständigheter kunna sägas undanhålla barnet. Om någon som obehörigen har fört bort ett barn anförtror åt annan att självständigt ta hand om barnet och vägrar att meddela vårdnadshavaren var och hos vem det vistas, får han sålunda anses undanhålla barnet, även om han själv inte längre skulle vidta aktiva åtgärder för att hålla barnet borta från vårdnadshavaren. Han måste då kunna dömas till ansvar inte endast för att han bortfört barnet utan också för att han därefter undanhållit barnet.

Av HD:s avgörande i 1992 års mål framgår att i en situation sådan som den sist berörda straff för undanhållande kan ådömas även den som tidigare har dömts för bortförande av barnet. På motsvarande sätt måste den som dömts för att han under viss tidsperiod har undanhållit barnet från vårdnadshavaren kunna dömas på nytt för att han även efter denna period undanhållit barnet. Detta måste gälla oberoende av om undanhållandet har skett genom aktiva åtgärder eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter som kan göra det möjligt för vårdnadshavaren att på egen hand eller med myndigheternas hjälp återföra barnet.

Liksom i 1992 års mål gäller att M.I. har varit frihetsberövad under hela den tid som åtalet avser. M.I. har - sedan han från det han anhölls och fram till d 25 aug 1992 vägrat att tala om åt vem han anförtrott H. - sistnämnda dag uppgett att hon skulle ha tagits om hand av en man vid namn M.A. samt lämnat ett telefonnummer i Tunis genom vilket han enligt egen uppgift tidigare fått kontakt med denne. Angående sina kontakter med M.A. och de närmare omständigheterna i övrigt har han under tiden efter d 25 aug 1992 lämnat de uppgifter som framgår av redogörelsen i TR:ns dom, och han har vidhållit dessa även i HD. M.I. har alltså sammanfattningsvis hävdat att M.A. utan bemyndigande från M.I:s sida fört H. till Tunisien och troligen alltjämt vistas där med barnet samt att M.I. numera inte - i varje fall ej som frihetsberövad - kan komma i kontakt med M.A. och ej kan lämna andra upplysningar angående denne än dem som han redan har redovisat. Inte heller i övrigt har M.I. sagt sig kunna lämna några uppgifter ägnade att bidra till att H. kan återföras till M.H..

Om man bortser från de brev som M.I. säger sig ha fått från M.A. stöds hans berättelse inte av några objektiva omständigheter, och den har inte heller på annat sätt kunnat kontrolleras. I vissa delar är berättelsen osannolik, och inte minst det sätt på vilket bortförandet av H. från M.H. planlades och genomfördes är ägnat att förringa M.I:s trovärdighet. Som framhållits både från Riksåklagarens och från M.H:s sida får det därför anses vara tänkbart att H. inte vistas hos M.A. i Tunisien utan hålls dold på annan plats. Och även om berättelsen om M.A. i sina huvuddrag skulle vara riktig, ter det sig troligt att M.I. inte har berättat hela sanningen utan har kännedom om andra uppgifter än dem som han redovisat i målet.

Med hänsyn till att M.I. varit frihetsberövad sedan anhållandet d 9 aug 1991 - han har enligt vad som upplysts i målet ej beviljats några permissioner - föreligger inte tillräcklig grund för antagande att M.I. numera har kontroll över H:s förhållanden. Det är inte heller ställt utom rimligt tvivel att han är i besittning av uppgifter som på ett avgörande sätt skulle kunna bidra till dotterns återförande eller som annars är av det slaget att han kan anses undanhålla henne genom att inte lämna dem.

Vid denna bedömning finner HD att åtalet inte kan bifallas såvitt avser tiden efter d 25 aug 1992, då M.I. lämnade uppgiften att det var M.A. som tagit hand om H. och ett telefonnummer där denne skulle kunna nås. Även i betraktande av att de efterforskningar som gjorts på grundval av dessa uppgifter visat sig bli resultatlösa får han emellertid för den tid dessförinnan som omfattas av åtalet anses ha undanhållit H. från M.H.. Han skall för detta dömas för egenmäktighet med barn, som är att anse som grovt brott.

Den period under vilken M.I. i enlighet härmed skall anses ha skilt barnet från vårdnadshavaren genom undanhållande - fr o m d 28 maj till d 25 aug 1992 - inföll före det M.I. d 28 sept samma år dömdes av HD, och förhållandena under nämnda period var kända när HD dömde i målet. Med hänsyn till omständigheterna får det anses vara uppenbart att brottsligheten under denna tid i jämförelse med den period som låg till grund för domen i det tidigare målet är utan nämnvärd betydelse för påföljden. Den M.I. år 1992 ådömda fängelsepåföljden bör därför avse även den tidsperiod beträffande vilken han i förevarande mål skall fällas till ansvar för egenmäktighet med barn.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bifaller HD endast på det sätt åtalet att M.I. jämlikt 7 kap 4 § 1 och 3 st BrB döms för egenmäktighet med barn under tiden d 28 maj-d 25 aug 1992, varjämte enligt 34 kap 1 § 1 st 1 samma balk förordnas att den honom genom HD:s dom d 28 sept 1992 ådömda påföljden fängelse 1 år 3 mån skall avse även detta brott. Nämnda fängelsestraff skall till en tid av 175 dagar anses verkställt i anstalt genom den tid M.I. har varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott som prövats i förevarande mål.

JustR:n Gregow och Nilsson var skiljaktiga på sätt framgår av följande yttrande: Vi ansluter oss till vad majoriteten anfört i de sex första styckena i domskälen och anför därefter följande.

Om man bortser från de brev som M.I. säger sig ha fått från M.A. stöds hans berättelse inte av några objektiva omständigheter, och den har inte heller på annat sätt kunnat kontrolleras. I vissa delar är berättelsen osannolik, och inte minst det sätt på vilket bortförandet av H. från M.H. planlades och genomfördes är ägnat att förringa M.I:s trovärdighet. Som framhållits både från Riksåklagarens och från M.H:s sida får det därför anses vara tänkbart att H. inte vistas hos M.A. i Tunisien utan hålls dold på annan plats. Oavsett hur det förhåller sig härmed finner vi det uppenbart att M.I. inte har berättat hela sanningen och att han har kännedom om sådana uppgifter som alltjämt kan bidra till dotterns återförande. Åtalet skall därför bifallas i sin helhet.

På grund av det anförda fastställer vi HovR:ns domslut.