NJA 1992 s. 126
Tiden för åtalspreskription när någon har skräpat ned i naturen räknas från det den nedskräpande handlingen fullbordades.
Simrishamns TR
Allmän åklagare yrkade vid Simrishamns TR ansvar å A.A. enligt 23 § och 37 § 1 st 7naturvårdslagen för nedskräpning enligt följande: A.A. har under tiden d 21 juli 1988-d 30 juli 1990 skräpat ner i naturen på sin fastighet Gårdlösa 2, Smedstorp, Tomelilla kommun, genom att på plats där allmänheten haft tillträde och insyn förvara metallskrot, eternitplattor och uttjänta däck.
Domskäl
TR:n (ordf lagmannen Iversen) anförde i dom d 30 okt 1990:
Domskäl. A.A. har bestritt ansvar för nedskräpning och uppgivit: Den aktuella platsen har sedan generationer varit eldnings- och förvaringsplats för gården. Där finns tre pallar eternitplattor. Dessa placerades på platsen i juli 1990. Han har för avsikt antingen att sälja dem eller att använda dem själv. Det är således inte fråga om skräp. På platsen finns även omkring 150 kg metallskrot. Det är bland annat rester från en lastbil som han i övrigt har eldat upp. Metallskrotet liksom däcken finns där i avvaktan på att någon skrothandlare skall komma och hämta det. Har inte någon skrothandlare kommit innan vintern transporterar han själv bort det då. Han brukar rensa upp på platsen en gång om året. På platsen förvarar han även en sk cyklon och ett stort rör. Båda är galvaniserade och fullt brukbara. Som lantbrukare tar han vara på en hel del saker som kan komma till användning i hans rörelse. Han hade tidigare ytterligare ett rör liggande. Det har han nyligen använt för dikningsändamål. Den aktuella platsen ligger mitt i hans ägor och 150 m från vägen.
Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat fotografier.
TR:n gör följande bedömning.
A.A. driver jordbruk på den aktuella och kringliggande fastigheter. Eternitplattor, cyklon och rör har - såvitt framkommit - förvarats tillfälligt på platsen och avsetts komma till användning i lantbruksrörelsen. A.A. har tillstått att omkring 150 kg metallskrot och ett antal däck är kasserade föremål, som placerats på platsen i avvaktan på bortforsling, vilket brukar ske en gång om året. TR:n finner på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit i målet att åklagaren inte har visat att A.A. gjort sig skyldig till sådan nedskräpning som avses i 23 § naturvårdslagen. Åtalet skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Åtalet ogillas.
HovR:n över Skåne och Blekinge
Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle fälla A.A. till ansvar för förseelse mot naturvårdslagen.
A.A. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, hovrättsrådet Engström och t f hovrättsassessorn Nyman, referent) anförde i dom d 20 mars 1991:
Domskäl
Domskäl. Åklagaren har till utveckling av sin talan i HovR:n anfört i huvudsak följande. Den på platsen befintliga egendomen har, oavsett om den i framtiden skulle komma att användas, bortforslas eller eldas upp, objektivt sett skräpat ner i naturen. Det i åtalet angivna transportröret samt cyklonen har vid åtalsbeslutet legat på platsen i mer än två år, medan det övriga godset lagts dit inom två år från åtalet. För det fall preskriptionstiden skall räknas från det tillfälle då varje individuellt föremål lämnats på platsen är gärningen vad avser transportröret och cyklonen preskriberad. Med utgångspunkt i att naturvårdslagens syfte är att hos alla och envar inpränta att naturen är en nationell tillgång och angelägenhet, vilken det åligger alla att vårda och skydda, görs emellertid gällande att nedskräpning är ett perdurerande brott. Preskriptionstiden börjar således inte löpa förrän skräpandet har upphört. Vid detta förhållande skall A.A. fällas till ansvar för hela den åtalade gärningen, vilken är att anse som ett brott.
Åklagaren har som bevisning i HovR:n åberopat de vid TR:n företedda fotografierna.
Enligt 23 § naturvårdslagen (1964:822) skall envar tillse att han ej skräpar ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat. I 37 § samma lag stadgas straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bestämmelsen i 23 §, om ej gärningen sker på plats vartill allmänheten inte äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.
23 § naturvårdslagen fick sin nuvarande lydelse 1970. Paragrafen innehöll dessförinnan ett förbud att skräpa ned "så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan". I samband med att detta tillägg togs bort framhöll emellertid departementschefen (se prop 1970:157 s 84) att redan uttrycket "skräpa ned" i sig innebar ett visst kvalifikationskrav. Enligt HovR:ns bedömning fordras således för straffbarhet att en viss nedskräpande effekt inträder. Brottet är fullbordat när så skett oavsett om detta är en följd av ett aktivt handlande eller beror på underlåtenhet, t ex bristande uppstädning efter ett i sig tillåtet arbetsföretag. Ordalydelsen i 23 § naturvårdslagen ger inte stöd för att nedskräpning skulle vara ett perdurerande brott, dvs ett brott som efter det att det fullbordats måste anses fortsätta att begås så länge det uppkomna tillståndet varar. Eftersom det i 24 § samma lag ges möjlighet att förelägga den som i visst fall är ansvarig för nedskräpning att iordningställa platsen torde straffhot inte heller erfordras i detta syfte. Vidare skulle, om preskriptionstid räknades först från det att nedskräpningen upphörde, detta i princip innebära att preskriptionstid i vissa fall aldrig skulle börja löpa. En sådan ordning kan inte anses vara förenlig med de synpunkter som ligger bakom preskriptionsinstitutet. Det torde även i övrigt saknas stöd att bedöma nedskräpning som ett perdurerande brott. Härvid kan anmärkas att naturvårdslagsutredningen i sitt betänkande (SOU 1990:38) under hänvisning bl a till angelägenheten av förlängd preskriptionstid föreslagit en höjning av straffmaximum för brott enligt 37 § naturvårdslagen.
Preskriptionstiden för nedskräpning skall på grund av det ovan anförda beräknas i enlighet med bestämmelsen i 35 kap 4 § BrB. I målet har inte gjorts gällande annat än att den i stämningsansökan angivna egendomen skall ha varit "nedskräpande" redan från den tidpunkt då den placerats på platsen. Eftersom transportröret och cyklonen legat på platsen i mer än två år före tidpunkten för åtalsbeslutet skall åtalet såvitt gäller denna egendom ogillas.
Förbudet mot nedskräpning tar närmast sikte på förekomsten av skräp i vanlig bemärkelse, dvs för folk i allmänhet värdelösa och övergivna föremål. Är föremålen avsedda att komma till användning i någon form eller fyller placeringen ett förnuftigt ändamål kan ansvar för nedskräpning endast i undantagsfall tänkas inträda. De i målet aktuella eternitplattorna är enligt A.A:s uppgift avsedda att komma till användning. Av i målet åberopat fotografi framgår att plattorna staplats på pallar på ett ordnat sätt. Nedskräpning i lagens mening föreligger då inte. Åtalet skall därför ogillas i denna del.
Det övriga godset, järnskrot och gamla däck, är vanprydande och av sådant slag att det får bedömas som "skräp" fastän det kan ha ett mindre värde som skrot. Utplaceringen av detta gods är därför att anse som nedskräpning. Vid bedömningen bör emellertid beaktas att vid ett aktivt bedrivet jordbruk liksom vid viss annan verksamhet en del nedskräpning får tolereras (jfr prop 1970:157 s 113). Vid sådant förhållande framstår gärningen som ringa. Ansvar skall då inte ådömas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
HD
Riksåklagaren sökte revision. Han yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle döma A.A. i enlighet med åtalet i vad det gällde metallskrot och uttjänta däck för brott mot naturvårdslagen till böter.
A.A. bestred ändring.
I sin revisionsinlaga anförde riksåklagaren bl a:
Åtalet mot A.A., såvitt nu är i fråga, gäller att denne på sin jordbruksfastighet förvarat metallskrot i form av bl a en sk cyklon och ett transportrör samt uttjänta däck.
HovR:n har ansett att åtalet beträffande cyklonen och transportröret är preskriberat eftersom dessa föremål vid åtalsbeslutet legat på platsen i mer än två år. Jag delar inte HovR:ns bedömning utan gör för egen del gällande att brottet nedskräpning är av den karaktären att det måste anses som ett sk perdurerande brott. Lydelsen av 23 §, där det talas om att inte skräpa ner, utgör enligt min mening grund för att tolka straffbestämmelsen så att den brottsliga handlingen måste anses fortsätta att begås så länge som det ursprungliga nedskräpandet består. Jag vill till stöd för denna uppfattning hänvisa till rättsfallet NJA 1969 s 397 där HD visserligen ansåg att avfattningen av det där aktuella stadgandet om byggnadslov inte kunde medföra en i tiden utsträckt kriminalisering men av allt att döma fäste avgörande vikt vid lagrummets ordalydelse. Bestämmelsen i 23 § naturvårdslagen måste enligt min mening anses ha en avsevärt mera vidsträckt innebörd än det i nyssnämnda rättsfall aktuella stadgandet. Jag hänvisar i övrigt till vad som sägs i kommentaren till brottsbalken III, 3 uppl s 359 ff.
HovR:ns betraktelsesätt är enligt min mening inte riktigt och skulle innebära att en nedskräpande handling är straffbar endast från det den fullbordades och ytterligare i två år men inte därefter trots att den effekt som kriminaliseringen är avsedd att träffa alltjämt består. I många fall skulle detta leda till avsevärda svårigheter att lagföra olika former av nedskräpning, där det inte med säkerhet kan anges när föremål har lagts ut i naturen. Att 24 § ger möjlighet att utfärda ett sk städningsföreläggande som kan kombineras med vite (39 § 3 st) kan enligt min mening inte föranleda till annan bedömning i fråga om utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning. Jag hävdar således att åtalet vad gäller cyklonen och transportröret inte är preskriberat utan skall bedömas tillsammans med åtalet i övrigt.
HD beslöt d 16 sept 1991 i enlighet med hemställan av riksåklagaren att, till dess annorlunda bestämdes, begränsa prövningen av målet till frågan om preskription inträtt beträffande det transportrör och den cyklon som deponerats på den aktuella platsen. Målet i övrigt skulle vila.
Målet föredrogs.
Föredraganden, RevSekr Munck, hemställde i betänkande att HD skulle meddela dom enligt följande: Domskäl. Ordalydelsen av bestämmelserna i 23 och 37 §§naturvårdslagen ger, såsom HovR:n angett, inte stöd för att nedskräpning skulle vara ett perdurerande brott. Inte heller ur motiven kan utläsas om brottet är av sådan natur att det, sedan det fullbordats, måste anses fortsätta att begås så länge det uppkomna tillståndet varar.
Enligt 24 § och 39 § 3 stnaturvårdslagen kan miljö- och hälsoskyddsnämnden vid vite förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpning på viss plats i naturen att iordningställa platsen och vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Om ett sådant föreläggande inte efterkoms kan nämnden låta vidta åtgärd på den försumliges bekostnad. Straffbestämmelsen är sålunda inte erforderlig för att åstadkomma rättelse.
Det får därför anses att den av åklagaren åberopade straffbestämmelsen riktar sig endast mot den olovliga åtgärdens företagande och att preskriptionstiden räknas från brottets fullbordan (jfr rättsfallet NJA 1969 s 397).
Detta innebär i föreliggande fall att preskription inträtt beträffande transportröret och cyklonen som deponerats på platsen mer än två år före det A.A. erhållit del av åtal för förseelsen. Emellertid har A.A. även åtalats för nedskräpning på platsen inom två år före stämningens delgivning. Vid bedömningen av huruvida det under denna tid deponerade godset utgör straffbar nedskräpning har HovR:n enligt HD:s mening haft att ta hänsyn till den samlade nedskräpningen på platsen, sålunda även till före denna tid deponerat gods.
Då en sådan bedömning inte synes ha gjorts i HovR:n är det bäst förenligt med instansordningens princip att målet återförvisas dit för ny prövning i sak.
Domslut
Domslut. HD förklarar att preskription inträtt beträffande deponeringen av ett transportrör och en cyklon på den aktuella platsen men att HovR:n, vid sin bedömning av huruvida inom preskriptionstiden gjorda tillskott till upplaget utgjort förseelse mot naturvårdslagen, haft att ta hänsyn till den samlade nedskräpningen.
HD utvidgar prövningen till övriga delar av målet.
Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar HD målet till HovR:n för fortsatt handläggning.
HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Freyschuss, referent, Törnell och Lamhe) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. HD ansluter sig till HovR:ns bedömning i den fråga som nu är föremål för prövning.
Domslut
Domslut. HD förklarar att preskription inträtt beträffande det transportrör och den cyklon som deponerats på den aktuella platsen.
Sedan HD förordnat, att riksåklagaren skulle beredas tillfälle att yttra sig innan HD tog ställning till den fortsatta handläggningen av den del av målet som förklarats vilande, återkallade riksåklagaren sin revisionstalan i återstående delar av målet.
HD avskrev målet i dessa delar d 31 mars 1992.