RH 1995:44
Fråga om den s.k. begränsningsregeln i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken är tillämplig när part genom försumlighet orsakar motparten höga ombudskostnader.
Angående målets inledning se NJA 1993 s. 683.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-04-07, hovrättspresidenten Bo Broome, hovrättsrådet Rolf Trulsson samt t.f. hovrättsassessorn Per- Anders Bengtsson, referent) ändrade genom beslut tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten förpliktade N-O.S. att ersätta Arena Filmtrade Aktiebolag för rättegångskostnader med 1 000 kr, därav 825 kr i ombudsarvode och 175 kr för ansökningavgift.
Det upplystes att bolaget försatts i konkurs den 11 november 1991 samt att konkursboet inte velat inträda i rättegången.
Hovrätten anförde i sina skäl följande.
Såsom förlorande part är N-O.S. skyldig att ersätta bolaget för rättegångskostnader vid tingsrätten i den omfattning som föreskrivs i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken. I detta lagrum regleras vilka kostnader som kan ersättas i mål om mindre värden, s.k. småmål. För att hålla kostnaderna på en låg nivå och möjliggöra för parterna att förutse storleken av de kostnader som kan uppkomma i sådant mål har lagstiftaren begränsat kostnadsansvaret för förlorande part till vissa kostnadsslag. Bland dem ingår inte parts kostnad för arvode till ombud eller biträde i större utsträckning än som erlagts för rådgivning enligt rättshjälpslagen eller för annan rådgivning som lämnats av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i den mån kostnaden inte överstiger högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen, dvs. för högst en timmes arbete.
I målet har aktualiserats spörsmålet huruvida den nämnda begränsningsregeln beträffande ersättningsgilla kostnader i småmål skall tillämpas också när, såsom tingsrätten funnit i förevarande fall, ena parten genom sina processhandlingar av försumlighet förorsakat motparten onödigt höga ombudskostnader. Frågan om kostnadsansvaret vid försumlig processföring under rättegången regleras i 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse, som är tillämplig också i småmål, är part som genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten skyldig att ersätta sådan kostnad, hur rättegångskostnaderna i övrigt än skall bäras. Ordalydelsen ger inte stöd för att en part som i ett småmål varit försumlig kan åläggas att ersätta motparten för annan rättegångskostnad än som följer av bestämmelserna i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken.
Det är uppenbart att en reglering som innebär att en part inte kan få ersättning för biträdeskostnad när motparten är försumlig kan leda till stötande resultat och även missbrukas av tredskande gäldenärer. Problemet med försumlig processföring och ett begränsat kostnadsansvar i småmål uppmärksammades redan under lagstiftningsarbetet med den tidigare småmålslagen. Emellertid avvisades ett under remissförfarandet väckt förslag att vinnande part skulle kunna tillerkännas ersättning för biträdeskostnad när särskilda skäl föreligger och infördes i lagen en kostnadsbegränsningsregel som i allt väsentligt överensstämmer med den regel som nu gäller (prop 1973:87 s. 157).
Rättegångsutredningen riktade delvis från samma utgångspunkter kritik mot kostnadsbegränsningsregeln i småmålslagen. I utredningsförslaget, som innebar att småmålslagens bestämmelser skulle inarbetas i rättegångsbalken, upptogs därför inte någon motsvarighet till kostnadsregeln. Fullt ansvar för vinnande parts rättegångskostnader, bl.a. kostnad för biträde, föreslogs skola gälla även i mål om mindre värden men med möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna i mål mellan näringsidkare och konsument om konsumenten förlorade målet men hade skälig anledning att få tvisten prövad (SOU 1982:25 s.115 och SOU 1982:26 s.56 och 220 ff.). Förslaget till ny kostnadsregel i småmål ledde emellertid inte till lagstiftning. Det ansågs att den processavhållande effekten av en regel om fullt kostnadsansvar lätt kunde bli alltför stark och att risken för att behöva stå för sina egna rättegångskostnader i många fall torde vara tillräckligt avhållande från obefogade processer. För att i viss mån stävja missbruk intogs emellertid en bestämmelse i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken som innebär en uppmjukning av principen att ersättning inte kan utgå för ombudskostnad. Om talan har väckts genom summarisk process och målet sedan avgörs genom tredskodom mot svaranden, kan käranden tillerkännas ersättning, förutom för kostnader som normalt kan ersättas i mål om mindre värden, för rättegångsskrift eller inställelse vid sammanträde (prop 1986/87:89 s.70 ff., 119 ff. och 161 f.). Denna ersättning, som är taxereglerad, är f.n. maximerad till 300 kr.
Hovrätten anser således att lagtexten i 18 kap.rättegångsbalken inte kan anses ge stöd för att ålägga försumlig part i småmål skyldighet att ersätta motparten för ombudskostnader till den del de överstiger arvode motsvarande rådgivningsavgift enligt rättshjälpslagen. Med hänsyn till de ställningstaganden som gjorts i olika lagstiftningsärenden anser hovrätten inte heller möjligt att utan uttryckligt lagstöd ålägga part en sådan skyldighet.
På grund härav finner hovrätten att N-O.S. inte kan förpliktas att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader vid tingsrätten med högre belopp än 1 000 kr, varav 175 kr avser ansökningsavgift och 825 kr avser ombudskostnad, motsvarande högsta avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen.