SOU 1982:25
Översyn av rättegångsbalken : delbetänkande
Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Råttegångsutredningen tillsattes efter bemyndigande av regeringen i februa- ri 1977 och påbörjade sitt arbete i mars samma år. Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet (SOU 1982225—26) Översyn av rättegångs- balken 1 Processen i tingsrätt.
I arbetet med betänkandet har såsom ledamöter av utredningen deltagit numera landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, länsåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin, föreståndaren John Thörngren (fr. o. m. den 6 december 1978). lantmästa- ren Lennart Sandberg (fr. o. m. den 10 januari 1979), f. d. kommunalrådet Arvid Persson (avliden i december 1978) samt kontoristen Kerstin Edmark (avliden i juni 1978).
Som sakkunniga har i arbetet deltagit kammarrättspresidenten Nils Olof Wentz och lagmannen Lennart Wasteson (båda fr. o. m. den 5 september 1977). Som experter har deltagit advokaten Curt Blomkvist (fr. o. m. den 10 juni 1977), numera länsåklagaren Jan Lindegård (fr. o. m. den 5 september 1977) samt professorn Per Henrik Lindblom (fr. o. m. den 28 mars 1978).
Sekreterare har varit hovrättsassessorerna Peter Fitger och Lars Eklycke samt Tony Junestad (fr. o. m. den 1 maj 1978 t. 0. m. den 3 november 1980) och Ann-Louise Eksborg (fr. o. m. den 21 september 1981).
I betänkandet har vi inte beaktat lagändringar, propositioner m. m. som kommit ut av trycket efter den 1 mars 1982.
I fråga om den språkliga utformningen av de helt nyskrivna kapitlen i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken (41—47 kap.) har samråd ägt rum med statsrådsberedningen.
Till betänkandet fogas reservationer av Ella Ericsson Köhler, Sten Styring och John Thörngren samt särskilda yttranden av Ella Ericsson Köhler, Nils Olof Wentz, Jan Lindegård och Per Henrik Lindblom.
Utredningsarbetet fortsätter med frågor rörande bl. a. processen i överrätt.
Stockholm i april 1982 Ingvar Gullnäs
Ella Ericsson Köhler Sten Styring Lars Laurin
John Thörngren Lennart Sandberg lPeter Fitger Lars Eklycke Ann-Louise Eksborg
." . :a . l ;l Tf U
Innehållsförteckning till rättegångsutred- ningens delbetänkande (SOU 1982:25— 26) Översyn av rättegångsbalken 1 Pro- cessen i tingsrätt
De/A (SOU 1982:25)
Förkortningar m.m. ........................ 12 Författningsförslag ......................... 14 Sammanfattning .......................... 92
Del B (SOU 1982:26)
1 Inledning ............................. 13 1 Direktiven m.m. ....................... 13 2 Utredningsarbetets bedrivande ............... 17 2.1 Överläggningar med domare, åklagare, advokater m.fl. 17 2.2 Samråd med andra utredningar .............. 17 2.3 Inhämtad statistik ...................... 18 2.4 Tidigare avlämnade promemorior ............. 18 2.5 Behandlingen av vissa frågor rörande förundersökningsför- farandet ........................... 18 2.6 Avgivna remissyttranden .................. 18 2.7 Avgränsning av betänkandet ................ 19
11 K ort historik. nuvarande ordning i huvuddrag och vissa reform-
krav ............................... 21 3 Inledning ........................... 21 4 Historik ............................ 22 5 Rättegångsbalken ...................... 25 5.1 Vissa grundläggande principer .............. 25
5.2 RB:s formella uppbyggnad ................. 26
5.3
6.1 6.2 6.3 6.4 6.5
111
9.1 9.2 9.3 9.4 9.5 9.6 9.7 9.8
10 10.1
10.2
10.3
10.4
10.5
10.6 10.7
11 11.1 11.2
RB:s betydelse utanför rättegången i tvistemål och brott— mål ..............................
Övriga Iagar ......................... Småmålslagen ........................ Lagsökningslagen ...................... Handräckningslagen .................... Ärendelagen ......................... Ordningsbot och strafföreläggande ............
Reformkrav ..........................
Allmänna överväganden ................... Bakgrunden .........................
Småmålslagen som en utgångspunktför reformer
Inledning ........................... Förarbetena ti11 småmålslagen ............... Vissa statistiska uppgifter .................. Allmänna erfarenheter av småmålslagen ......... Erfarenheter av småmålslagens kostnadsregler ..... Samhällets kostnader för småmålsförfarandet ...... Utländska erfarenheter ................... Slutsatser ...........................
Förhållandet mellan olika former för rättegång ...... Förhållandet mellan olika former för egentlig tvistemålsrät- tegång ............................. Förhållandet mellan olika former för summarisk rätte- gång .............................. Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och summarisk rättegång ........................... Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och rättegången enligt ärendelagen ...................... Gemensamma ansökningar i stället för tvistemålspro— cess? ............................. Förhållandet mellan olika former för brottmålsrättegång Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och brottmåls- rättegången ..........................
Allmänna principer för rättegångens yttre förlopp ..... Inledning ........................... Dispositiva tvistemål .................... 11.2.1 Allmänna synpunkter ............... 11.2.2 Uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling
och ändamålet med förberedelsen ........ 11.2.3 Avvägningen muntlighet—skriftlighet ......
28 28 29 29 30 30
31
33
41 41 43 44 46 48 57 59 60
62
64
66
74
76 78
80
81 81 81 81
11.3
12.2
12.3
1 1.2.4 Vad får utgöra processmaterial? ......... 11.2.5 Särskilda åtgärder för att göra processen mer effek— t1v .......................... 1 1.2.6 Några terminologiska och lagtekniska frågor Indispositiva tvistemål och brottmål ........... 11.3.1 Behovet av förberedelse i förenklad form 1 1.3.2 Behovet av annan förberedelse .......... 11.3.3 Avvägningen skriftlighet—muntlighet i indispositi- va tvistemål ..................... I 1.3.4 Införande av en möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna .................... 1 1.3.5 Vad får utgöra processmaterial? ......... 1 1.3.6 Särskilda åtgärder för att göra processen mer effek- t1v ..........................
Rättens materiella funktion i målen ............ Materiell processledning .................. 12.1.1 Definition ...................... 12.1.2 Kort historik .................... 12.1.3 Gällande rätt .................... 12.1.4 Utvecklingen efter RB m.m. ............ 12.1.5 Reformbehovet ................... 12.1.6 Viss nyare utländsk lagstiftning .......... 12.1.7 Inledande överväganden ............. 12.1.8 Rättens ansvar för utredningen i olika typer av mål .......................... 12.1.9 Andra allmänna slutsatser rörande processledning- ens omfattning ................... 12.1.10 Närmare om materiell processledning i dispositiva tvistemål ....................... [2.1.1 1 Närmare om materiell processledning i indispositi- va tvistemål ..................... 12.1.12 Närmare om materiell processledning i brottmål Förlikningsverksamheten i dispositiva tvistemål vid tings- rätt .............................. 12.2.I Inledning ...................... 12.2.2 Gällande rätt .................... 12.2.3 Reformbehovet ................... 12.2.4 Förlikningens för- och nackdelar ......... 12.2.5 Allmänna utgångspunkter för en reform . 12.2.6 Vilka typer av förlikning bör rätten medverka till? .......................... 12.2.7 I vilka typer av mål är förlikningsförsök lämpli— ga? .......................... 12.2.8 Tidpunkten för förlikningsverksamhet ...... 12.2.9 De yttre formerna för rättens förlikningsverksam- het .......................... 12.2.10 Särskild medling .................. Förprocessuell serviceverksamhet .............
88
90 91 91 92 92
96
97 98
99
101 101 101 101 102 106 108 109 110
111
116
120
129 130
137 137 139 139 140 141
144
12.3.1 Inledning ...................... 12.3.2 Närmare om serviceverksamheten i småmål 12.3.3 Överväganden ...................
IV Överväganden rörande vissa särskilda frågor ........
1 3 Tvistemålsprocessen ..................... 13.1 Tingsrätts domförhet m.m. ................. 13.1.1 Inledning och bakgrund .............. 13.1.2 Domförhet i huvudförhandlingsmål ....... 13.1.3 Lättnader i omedelbarheten vid huvudförhandling inför ensamdomare ................ 13.1.4 Domförheten när mål avgörs på handlingarna 13.1.5 Domförhet i mål om små värden ......... 13.2 Forumprövningen ...................... 13.2.1 Inledning ...................... 13.2.2 Omfattningen av våra reformförslag ....... 13.2.3 Forumfrågan under förberedelse i förenklad form ......................... 13.2.4 Överflyttning av mål från en tingsrätt till en an- nan .......................... 13.3 Parallella rättegångar .................... 13.4 Förberedelse i förenklad form och avgörande efter summa- risk prövning ......................... 13.4.1 Inledning ...................... 13.4.2 Den summariska processen i normala fall [3.4.3 En summarisk bevisprövning i vissa fall ..... 13.5 Särskilt om handräckningslagen .............. 13.6 Rättegångskostnaderna i dispositiva tvistemål ...... 13.6.1 Vissa allmänna synpunkter ............ 13.6.2 Kostnadsminskning genom åtgärder mot försumlig processföring .................... 13.6.3 Kostnadsminskning genom frånvaro av biträden 13.6.4 Ansvaret för rättegångskostnaderna ....... 13.6.5 Kostnadsfrågan i mål om jämkning av underhålls- bidrag ........................ 13.6.6 Bör rättshjälp omfatta ansvaret för motpartskostna- derna? ........................ 13.7 Handläggningen av mål som innehåller såväl dispositiva som indispositiva moment samt vissa frågor rörande interi- mistiska yrkanden ...................... 13.7.1 Blandade mål .................... 13.7.2 Vissa frågor rörande interimistiska yrkanden m.m. .........................
1 4 Brottmålsprocessen ..................... 14.1 Förundersökningsprotokollets ingivande till rätten 14.1.1 Inledning ......................
176 177 178 179 179 181
183
186 190
195 195 196 202 207 212 212
213 215 220 231
234
240 240
14.1.2 Skäl för att domaren tar del av förundersöknings-
protokollet ..................... 249 14.1.3 Skäl mot att domaren tar del av förundersöknings- protokollet ..................... 250 14.1.4 Överväganden ................... 251 14.2 Förhör vid huvudförhandling med medtilltalade m.fl. . 259 14.2.1 Problemställningen ................. 259 14.2.2 Överväganden ................... 261 14.3 "Jourdomstol" i vissa fall ................. 267 14.3.1 Inledning ...................... 267 14.32 Allmänna synpunkter ............... 268 14.3.3 Brottsutredningen ................. 271 14.3.4 Inhämtande av personuppgifter ......... 276 [43.5 Utredningen om målsägandeanspråken ..... 279 14.36 Något om de brottstyper som kan komma i fråga för en särskilt snabb handläggning .......... 281 14.3.7 Olika modeller för en snabbare hantering av brott- mål .......................... 283 14.3.8 Alternativ till jourdomstol ............. 289 14.39 Sammanfattande synpunkter ........... 292 15 Gemensamma frågor .................... 295 15.1 Uppenbart ogrundade ansökningar ............ 295 15.1.1 Inledning ...................... 295 15.1.2 Bakgrund ...................... 296 15.1.3 Överväganden ................... 298 15.2 Vissa tvångsmedel ...................... 302 15.2.1 Inledning ...................... 302 15.2.2 Sanktionsformer av ekonomiskt slag ....... 303 15.2.3 Utdömande av vite ................. 307 15.2.4 Hämtning ...................... 309 15.3 Användning av telefon i rättegång ............ 312 15.4 Vissa frågor angående beräkning av klagotid m.m. . . . 317 15.4.1 Inledning ...................... 317 15.4.2 Gällande rätt .................... 317 15.4.3 Tid för överklagande av dom på handlingarna . 318 15.4.4 Vadeanmälan .................... 324 15.5 Förenklad dom ....................... 326 V Det fortsatta reformarbetet .................. 331 V1 Kostnadsfrågor ........................ 337 VII Specialmotivering ....................... 341
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken Inledning ............................. 341 1 kap. .............................. 343
VIII Reservationer och särskilda yttranden Reservationer .............
Reservation av Sten Styring .............. 609 Reservation av John Thörngren ............ 610 Särskilda yttranden ..................... 610 Särskilt yttrande av Ella Ericsson Köhler ....... 610 Särskilt yttrande av Nils Olof Wentz ......... 611 Särskilt yttrande av Jan Lindegård .......... 613 Särskilt yttrande av Per Henrik Lindblom ...... 616 IX Bilagor ............................. 619 1 Viss nu gällande lagtext ................... 619 1.1 42—47 kap. rättegångsbalken ........... 619 1.2 Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mind- re värden ...................... 637
2 Domstolsverkets rapport (1981 :9) Försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång ........... 642
3 Rättegångsutredningens undersökning av tingsrätternas
handläggning av dispositiva tvistemål — utom småmål— samt brottmål ........................ 653
4 Statistiska undersökningar av mål enligt småmålslagen 673
Förkortningar m.m.
Lagar
RB RP
Ärendelagen Lagsökningslagen Småmålslagen Handräckningslagen
Citerad litteratur
Gärde
Rättegång I Rättegång II Rättegång III
Rättegång IV
Lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken Lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden Lagen (1946:808) om lagsökning och be- talningsföreläggande Lagen (1974z8) om rättegången i tviste- mål om mindre värden Handräckningslagen (1981 :847)
Gärde, N. m.fl.: Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande med kom- mentar, Stockholm 1949 Ekelöf, Per Olof: Rättegång, första häf- tet, 6:e upplagan, Stockholm 1980 — Rättegång, andra häftet, 6:e uppla- gan, Stockholm 1980 -— Rättegång, tredje häftet, 4:e uppla- gan, Stockholm 1980 — Rättegång, fjärde häftet, 4:e uppla- gan, Stockholm 1977
Rättegång V — Rättegång, femte häftet, 5:e uppla- gan, Stockholm 1979 Rättegång VI Welamson, Lars: Rättegång VI, 2:a upp- lagan, Stockholm 1978
Översynspromemorian Departementspromemorian (Ds Ju 1976:8) Översyn av rättegångsförfaran- det vid allmän domstol
Övriga förkortningar
dir Direktiv Ds B Budgetdepartementets departementsserie Ds Ju
J ustitiedepartementets departementsserie
JO JuU LU NJA PTOP rskr SFS SOU SvJT TSA
Riksdagens ombudsman (justitieombudsmannen) Utlåtande av riksdagens justitieutskott
Utlåtande av riksdagens lagutskott Nytt juridiskt arkiv, del I
proposition riksdagsskrivelse Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning
Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund
Författningsförslag
Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken' dels att nuvarande 1 kap. 8 och 9 åå, 6 kap. 12 och 13 åå, 10 kap. 21 å, 12 kap. 24 å, 13 kap. 4 å, 20 kap. 15 å, 27 kap. 17 å, 28 kap. 15 å, 31 kap. 12 å, 37 kap. 4 och 5 åå, 38 kap. 9 å, 40 kap. 13,15 och 20 åå, 42—47 kap. samt 59 kap. 9 å skall upphöra att gälla,
dels att de nuvarande rubrikerna närmast före 42 och 45 kap. samt rubrikerna till 5 och 41 kap. skall utgå,
dels att i 50 kap. 4, 9 och 23 åå, 55 kap. 14å och 58 kap. 1 å ordet ”sanningsförsäkran” skall bytas ut mot ordet ”ed”,
dels att nuvarande 1 kap. 1—6 åå skall betecknas 2 kap. 1, 2, 4, 6, 7 respektive 8 å, att nuvarande 2—4 kap. skall betecknas 3, 4 respektive 5 kap., att nuvarande 5 kap. 1—9 åå skall betecknas 6 kap. 1—9 åå, att nuvarande 6 kap. 1—11 åå skall betecknas 6 kap. 10-20 åå och att nuvarande 41 kap. 1—4 åå skall betecknas 35 kap. 15— 18 åå,
dels att rubrikerna närmast före 1 kap. skall sättas närmast före 2 kap., dels att 2 kap. 4 å, 5 kap. 2 å, 6 kap. 15, 17 och 18 åå, 7 kap. 4 å, 9 kap. 5, 8 och 9 åå, 10 kap. 17, 18 och 20 åå, 11 kap. 4 och Såå, 12 kap. 4 och 9 åå, 13 kap. 3, 5 och 7 åå, 14 kap. 3, 4, 5 och 7 åå, 17 kap. 1—4, 7— 10 och 12 åå, 18 kap. 2, 8,13 och 14 åå, 19 kap. 7 å, 20 kap. 1 och 8— 10 åå, 21 kap. 2 och 12 åå, 22 kap. 4—6 åå, 23 kap. 18 och 22 åå, 24 kap. 12 och 13 åå, 30 kap. 1, 2, 4, 6—8 och 10 åå, 32 kap. 6 och 7 åå, 33 kap. 1—3, 5 och 6 åå, 34 kap. 1 och 2 åå, 35 kap. 8, 13 och 14 åå, 36 kap. 1, 5, 7, 13 17—20 och 22—23 åå, 37 kap. 1—3 åå, 38 kap. 6 å, 39 kap. 2 och 3 åå, 40 kap. 10, 11 och 16 åå, 49 kap. 1 och 7 åå, 50 kap. 1, 15 och 24 åå, 51 kap. 1, 11 och 15 åå, 52 kap. 1 å, 53 kap. 1 och 2 åå, 54 kap. 1 å, 59 kap. 1 och 5—8 åå samt rubrikerna till 1, 6, 9, 13, 20 och 37 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels atti balken skall införas tjugosex nya paragrafer, ] kap. 1 och 2 åå, 2 kap. 3 och 5 åå, 9 kap. 10 å, 10 kap. 8 a och 18 a åå, 12 kap. 14 a å, 14 kap.7 a å, 20kap. 1 a, 1 boch 12 a åå,22kap. 1 a å,31 kap. 1 aoch 1 b åå, 33 kap. 10 å, 41 kap. 1—9 åå och 51 kap. 23 a å, nya rubriker närmast före
' Senaste lydelse av 1 kap. Så 1969:244, 1 kap. 9 å 1969:244, 6 kap. 13 å 1974: 573, 20 kap. 15 å 1954:432, 37 kap. Så 1977:1020, 38 kap. 9 å 19802101, 42—47 kap. se bilaga nr 1, 50 kap. 4å 1963:149, 50 kap. 9 å 1963:149, 58 kap. ! å 1975:670, 59 kap. 9å 1968:193.
1, 41 och 45 kap., nya rubriker till 2 och 41 kap. samt sex nya kapitel, 42—47 kap., av nedan angivna lydelse,
dels atti balken närmast före 6 kap. ] å skall införas rubriken ”Offent- lighet”, närmast före 6 kap. 6 å rubriken ”Tolk”, närmast före 6 kap. 9 å rubriken ”Upprätthållande av ordning vid sammanträde”, närmast före 6 kap. 10å rubriken ”Protokoll”, närmast före 6 kap. 19å rubriken ”Aktbildning och dagbok”, närmast före 35 kap. 1 å rubriken ”Allmänna bestämmelser” och närmast före 35 kap. 15 å rubriken ”Bevisning till framtida säkerhet”.
Nuvarande lydelse
1 kap. Om allmän underrätt
Föreslagen lydelse Inledande bestämmelser
1 kap. Om balkens tillämpningsom- råde m.m.
18
Denna balk gäller för rättskipning och rättsvård vid allmän domstol.
28
Har i lag meddelats bestämmelse som avviker från denna balk, gäller den bestämmelsen, om ej annat sägs i balken.
2 kap. Om tingsrätt
35
Vid tingsrätt handläggs tvistemål och brottmål.
Som tvistemål handläggs, om ej an- nat sägs i 22 kap., mål om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhål- landen inbördes. Som tvistemål handläggs också annat mål som in- te skall handläggas som brottmål. Vissa tvistemål skall enligt 41 kap. 4 5 handläggas som blankettmål.
Som brottmål handläggs I . mål om ansvar för brott,
2. mål om åtgärd enligt 21—28 kap. i anledning av misstanke om brott,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3. mål som avses i 38 kap. brotts- balken,
4. mål om förverkande till det all- männa eller annan särskild rätts- verkan i anledning av brott,
5. mål om utdömande avförelagt vite och
6. mål för vilket bestämmelserna om allmänt åtal skall ha motsva- rande tillämpning.
Mål som avses i tredje stycket 4 och 5 skall ifråga om handläggningen anses gälla brott för vilket ej före- skrivs svårare påföljd än böter.
4å'
Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.
I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan huvudförhandling i målet be- räknas kräva minst fyra veckor, må dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.
Tingsrätt är domför med en lagfa- ren domare
vid måls avgörande utan huvudför- handling,
vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,
vid sådan huvudförhandling i tviste- mål. som hålles i förenklad form,
vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.
Tingsrätt är i tvistemål domför med en lagfaren domare, om ej an- nat följer av vad nedan sägs.
Vid huvudförhandling består tings- rätt av tre lagfarna domare. För- handlingen får dock hållas inför en- dast en lagfaren domare, om det är tillräckligt med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad. Om målet inte är av enkel beskaffenhet, gäller detta dock endast om parter- na samtycker.
Om huvudförhanding i målet kan beräknas kräva minst fyra veckor, får rätten bestå avfyra lagfarna do— mare.
När mål avgörs på handlingarna skall tingsrätt bestå av tre lagfarna domare, om part begär det eller rät- ten finner det nödvändigt. Även om part begär att tre domare skall del— taga, får målet avgöras av en lagfa- ren domare, om målet är av enkel beskaffenhet.
' Senaste lydelse av förutvarande 1 kap. 3 å 1975zl288.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I blankettmål består tingsrätt av en domare. Denne behöver inte vara
lagfaren.
58
Tingsrätt är i brottmål domför med en lagfaren domare och nämnd vid huvudförhandling i mål om brott, för vilket föreskrivs svårare påföljd än böter. Detsamma gäller när så- dant mål skall avgöras på handling- arna genom dom. Om huvudför- handling i målet kan beräknas krä- va minst fyra veckor, får ytterligare en lagfaren domare ingå i rätten.
I annat fall är tingsrätt i brottmål domför med en lagfaren domare.
5 kap. 2 ål
Domare, som avses i I kap. 2 å, 2 kap. 3 å eller 3 kap. 4 å, utnämnes av regeringen. Revisionssekretera- re utnämnes eller förordnas av re- geringen.
6 kap. Om domstols protokoll
Domare, som avses i 2 kap. 2 å, 3 kap. 3 å eller 4 kap. 4 å utnämns av regeringen. Revisionssekreterare utnämns eller förordnas av rege- ringen.
6 kap. Om ordningen vid domstol
15å
I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägan- de, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av bety- delse i målet, samt vad rätten vid syn å stället iakttager.
Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet an- tecknas utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteck- ning därav kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta
I protokoll skall antecknas berät- telse som någon lämnar under för- hör i bevisningssyfte, i den omfatt- ning berättelsen kan antas vara av betydelse i målet. Detsamma gäller rättens iakttagelser vid syn på stäl- let.
Första stycket gäller inte berättelse av tilltalad i brottmål.
Vid huvudförhandling i hovrätt behöver uppgift enligt första stycket antecknas endast om anteckningen kan antas bli av betydelse vid full- följd till högsta domstolen. Vid hu— vudförhandling i högsta domstolen
' Senaste lydelse av förutvarande 4 kap. 2 å 19741573.
Nuvarande lydelse
domstolen. Ej heller vare sådan an- teckning nödig vid huvudförhand- ling i högsta domstolen.
Föreslagen lydelse
behöver sådan anteckning inte gö- ras.
17å
Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, er- hålla slutlig avfattning. Då proto- kollet är uppsatt, skall ordföran- den å protokollet göra anteckning därom.
Sedan utsaga, som enligt 6å skall antecknas i protokollet, uppteck- nats, skall den upplösas eller till- fälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteck- ningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen anteck- nats i protokollet, skall uppteck- ningen biläggas handlingarna.
Protokollet över förhandling skall slutligt avfattas innan förhand- lingen avslutas. När protokollet är uppsatt, skall ordföranden anteck- na detta på protokollet.
När berättelse, som enligt I5å skall antecknas i protokollet, har upptecknats, skall den läsas upp eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen. Vidare skall den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot innehållet. En erinran, som inte föranleder ändring, skall antecknas. Upp- teckningen får sedan inte ändras. Om berättelsen har antecknats i protokollet först efter gransknin- gen, skall uppteckningen fogas till handlingarna som en bilaga.
18 å'
Rätten äge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sak- kunnig skall i stället för att anteck- nas i protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. I denna ordning må ock upptagas sammanfattningen av utsaga, av- seende vad som kan antagas vara av betydelse i målet.
Stadgandet i 8å andra stycket i detta kapitel skall i tillämpliga de- lar gälla beträffande utsaga, som upptagits genom stenografi, även- som beträffande på fonetisk väg upptagen sammanfattning av ut- saga.
Berättelse som någon lämnar vid förhör i bevisningssyfte får tas upp genom stenografi eller på fonetisk väg istället för att antecknas i pro- tokollet. Detsamma gäller sådan sammanfattning av berättelse, som avser det som kan antas vara av betydelse i målet.
Bestämmelsen i I 7å andra stycket i detta kapitel gälleri tillämpliga delar berättelse, som tagits upp ge— nom stenografi, och sammanfatt- ning av berättelse, som upptagits på fonetisk väg.
Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som Stenograf, vilken till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans
' Senaste lydelse av förutvarande 6 kap. 9 å 1979z289.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
tillförlitlighet därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 å är stadgat om tolk äger motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som ut— setts av rätten. Sådan Stenograf har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen betalas av allmänna medel.
Bestämmelser om återgivande i vanlig skrift av vad som upptagits enligt denna paragraf meddelas av regeringen.
7 kap. 4 å'
Allmän åklagare vid underrätt och hovrätt är statsåklagare eller di-
striktsåklagare.
Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid hovrätt i mål som av— ses i 2 kap. 2 å första stycket.
Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid hovrätt i mål som av- ses i 3 kap. 2 å första stycket.
Allmän åklagare vid högsta domstolen är riksåklagaren.
Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åklagartalan där, efter riks- åklagarens förordnande, föras av lägre åklagare.
Har talan till högsta domstolen fullföljts endast av enskild part får åklagartalan där, efter riksåklaga- rens förordnande, föras av lägre åklagare.
Närmare bestämmelser om fördelningen av uppgifterna mellan åklagar- na meddelas i de för dem gällande instruktionerna.
9 kap. Om straff och vite
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller fo- tograferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud, som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 å, döms till böter. Till samma straff döms den som muntligen in- för rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.
9 kap. Om straff, vite och hämtning
5å2
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller fo- tograferar i rättssalen eller bryter mot föreskrift eller förbud, som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 å, döms till böter, högst ettusen kronor. Till samma straff döms den som muntligen inför rätten el- ler i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.
8å3
Då enligt denna balk vite föreläg- ges part eller annan, bestämme rät— ten vite till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan
När enligt denna balk vite före- läggs part eller annan, skall rätten bestämma vitesbeloppet så att det kan antas förmå honom att följa föreläggandet. Beloppet skall fast-
' Senaste lydelse 1981 :1311 2 Senaste lydelse l980:262 3 Senaste lydelse 1981 :828
enaste lydelse 1964:166.
Nuvarande lydelse
antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite må ej bestäm- mas under tio kronor eller över fem- tusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp, dock ej över tiotusen kronor. Vitesföreläg- gande skall delgivas den som före- läggandet avser.
Bestämmelserna i första stycket om högsta vitesbelopp gäller ej i fråga om föreläggande enligt 15 kap. 3 å.
Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas kronan.
Finnes, då fråga uppkommer om ut- dömande av vite, ändamålet med vitet hava förfallit, må vitet ej utdö- mas.
Föreslagen lydelse
ställas också med hänsyn till målets omfattning och beskaffenhet i öv- rigt. Därjämte skall beaktas vilka kostnader som kan uppstå för stats- verket om föreläggandet inte följs. Närmare bestämmelser om vitesbe- lopp meddelas av regeringen.
Staten får inte föreläggas vite.
Vitesföreläggande skall delges den som föreläggandet avser.
9å'
Är i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bö- tesstrafftio kronor och högsta fem- hundra kronor.
Har, när fråga uppkommer om ut- dömande av vite, ändamålet med vitet förfallit, får vitet inte utdömas. Detsamma gäller om någon vid vite har förelagts att inställa sig vid sammanträde och detta inställs av annan orsak än att den som före- lagts vitet har uteblivit.
När vite döms ut får jämkning ske, om underlåtenheten att följa vites- föreläggandet inte orsakat sådana olägenheter som förutsattes när vi- tet bestämdes eller underlåtenheten berott på ursäktligt förbiseende.
Har vite dömts ut får jämkning ske i fråga om annan ersättningsskyl- dighet gentemot statsverket som åvilar den som förpliktats utge vitet.
lOå
Skall någon hämtas till samman- träde inför rätten, får han, om ej
Nuvarande lydelse
Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att
upptaga :
1. tvist, som skall upptagas av an- nan myndighet än domstol eller av
Föreslagen lydelse
annat följer av vad nedan sägs, inte omhändertas tidigare än att han kan inställas omedelbart till sam- manträdet.
Har hämtningsförsök förut misslyc- kats eller finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anleding där- till, får rätten eller polismyndighet besluta, att han för hämtningens genomförande får omhändertas ti- digare än vad som följer av första stycket.
Den som omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvak- tan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polismyndigheten. Han är dock inte skyldig att stanna kvar mer än sex timmar, om inte rätten beslutat om längre tid. Beslut av rätten får avse högst aderton tim- mar. Vid prövning av fråga om skyl- dighet att stanna kvar skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den, som skall hämtas, inte är närvarande vid sammanträdet.
10 kap. 8aå
I tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakli- gen enskilt bruk får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt hemvist.
17 å'
Rätten är ej på grund av vad i 1— 16 åå sägs behörig att ta upp
1. tvist, som skall tas upp av annan myndighet än domstol eller av sär-
' Senaste lydelse 1981 :828.
Nuvarande lydelse
särskild domstol eller enligt lag el- ler författning skall omedelbart prövas av skiljemän;
2. tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning är ensam behörig att upptaga sådan tvist;
3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av vissa särskilda tingsrät- ter, om tvisten väckes vid annan domstol;
4. tvist, som avses i 9 eller 10 å eller eljest enligt lag skall upptagas av domstol, som där sägs, om tvis- ten väckes vid annan domstol;
5. äktenskapsmål;
6. tvist. som angår utmätt egen- dom eller giltigheten av lösöreköps- avhandling och för vilken behörig domstol är särskilt stadgad; eller
7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.
Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven; vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 å.
Yrkande om kvittning för ford- ran må icke upptagas av domstol,
som enligt första stycket ej ägt upp- taga tvist angående samma ford- ran.
Föreslagen lydelse
skild domstol eller omedelbart en- ligt lag skall prövas av skiljemän,
2. tvist, som avses i 9 eller 10 å, om tvisten väcks vid annan domstol än där sägs, eller
3. tvist för vilken det i annan lag finns särskilda bestämmelser om vid vilken eller vilka domstolar ta— lan skall väckas.
Ej hellerfår på grund av vad i det- ta kapitel sägs talan väckas vid domstol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven. Vad nu sagts gäller dock ej tvist, som avses i 13 å.
Yrkande om kvittning för fordran får inte tas upp av domstol, som enligt första stycket ej haft rätt att ta upp tvist angående samma ford- ran.
18å
Är rätten av annan grund än i 17 å sägs obehörig att upptaga tvist, som där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, om ej
Är rätten av annan grund än i 17 å sägs obehörig att ta upp tvist, som där väcks, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, om ej sva-
Nuvarande lydelse
svaranden i rätt tid gjort invänd- ning om domstolens behörighet el- ler uteblivit från första inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med svaro- mål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaro- mål, skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga dom- stolens behörighet, tagas för god, om svaranden erhållit del därav och anledning ej förekommer, att den är oriktig.
Föreslagen lydelse
randen i rätt tid gjort invändning om domstolens behörighet.
Tingsrätt är utan hinder av vad i denna balk eller annan lag sägs all- tid behörig att ta upp mål till hand- läggning vid förberedelse i förenk- lad form och att i samband därmed avgöra målet,
I . om tvisten är sådan att den får tas upp av tingsrätt,
2. om tvisten gäller betalning i an- ställningsförhållande eller
3. om tvisten gäller fordran för av- gift till huvudman för allmän vat- ten- och avloppsanläggning eller för allmänt värmesystem.
18aå
Är rätten obehörig att ta upp ett till rätten inkommet mål, skall rätten överlämna målet till annan allmän domstol, fastighetsdomstol eller ar- betsdomstolen, om sådan domstol är behörig och om sökanden begär det eller det är uppenbart att sökan- den önskar att målet överlämnas. Om i stället statens va-nämnd är behörig i fall som nu sagts, skall rätten överlämna målet till nämn- den.
Beslut som rätten fattat före måls överlämnande skall anses upphävt,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
om inte annat bestäms i samband med överlämnandet.
Om överlämnande sker, skall talan anses väckt när ansökningen kom in till den rätt som först handlagt målet.
20å
Meddelas i högre rätt beslut, var- igenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.
Hava skilda domstolar genom be- slut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga, äge högsta domstolen, om någon av dem finnes behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.
Meddelas i högre rätt beslut, var- igenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att ta upp mål, som där väckts, får den högre rätten på yr- kande av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.
Har skilda domstolar genom be- slut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga, får högsta domstolen, om någon av dem är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstolen.
I fråga om behörighet att ta upp mål, som på grund av högsta dom- stolens förordnande enligt 14 kap. 7 a 5 skall förenas i en rättegång, gäller vad högsta domstolen be- stämmer.
1 1 kap.
48'
Bevis, att den som i rättegång upp- gives vara part eller vill föra talan som part eller ställföreträdare för part är behörig, erfordras ej, med mindre rätten finner bevis böra fö- retes.
Part skall vid huvudförhandling i underrätt eller hovrätt infinna sig
Bevis, att den som i rättegång upp- ges vara part eller vill föra talan som part eller ställföreträdare för part är behörig, behöver ges in till rätten endast om rätten anser att ett klarläggande är nödvändigt.
I blankettmål skall kärandens upp- gifter i fråga om behörighet god- tas, om det inte finns särskild an- ledning anta att de är oriktiga.
Part är skyldig att infinna sig per- sonligen vid sammanträde
Nuvarande lydelse
personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utred- ningen. I underrätt skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ- jas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erfor- derligt.
Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gälle ock parts ställföreträdare. Äro fle- ra ställföreträdare, äge rätten be- stämma, vilken eller vilka skola in- finna sig. Åger part ej själv föra sin talan, vare han dock skyldig att in- finna sig personligen, om hans när- varo finnes erforderlig för utred- ningen.
Är part eller ställföreträdare skyl- dig att infinna sig personligen, meddele rätten förordnande där- om.
4?)
Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 å, må han ej bru- kas som ombud i målet. Ej heller må någon brukas som ombud, om han tagit befattning med saken som domare eller befattningshava- re vid domstol eller som ombud för motparten.
Föreslagen lydelse
1. om annan part begärt det och närvaron inte är uppenbart obehöv- lig eller
2. om det kan antas att sammanträ- dets syfte därigenom främjas.
Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen gäller också parts ställföreträdare. Finns det flera ställföreträdare, får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig.
Är part eller ställföreträdare skyl- dig att infinna sig personligen, skall rätten meddela förordnande om detta.
Den, som står isådant förhållande som avses i 5 kap. 12 5 till någon som vid målets behandling är le- damot av rätten, får inte vara om- bud i målet. Detsamma gäller den som tagit befattning med saken som domare eller befattningshava- re vid domstol eller som ombud för motparten.
12 kap.
98
Skriftlig fullmakt skallföretes ihu- vudskrift, när ombudet första gången vid rätten för talan i målet.
Skriftlig fullmakt skall ges in i ori- ginal, när ombudet första gången vid rätten för talan i målet. Den
Nuvarande lydelse
Är, då fullmakt skall företes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet tid att förete den; vad nu sagts gälle eji fråga om vade- eller missnöjesanmälan. Finnes upp- skov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas full- makt skall behörigheten anses in- nefatta vad ombudet tidigare åt- giorti rättegången.
Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är rik- tig, må rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.
Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.
Föreslagen lydelse
som uppträder som ombud för kä- randen i blankettmål behöver ge in fullmakt endast om särskilda skäl
föreligger.
Är fullmakt ej tillgänglig, när så- dan skall ges in, skall rätten ge om- budet tid att ge in den. Vad nu sagts gäller dock inte i fråga om missnöjesanmälan. Om uppskov är olägligt,får rätten fortsätta med handläggningen av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt, skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare företagit i rättegången.
Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift på fullmakt är riktig, fårrätten medge anstånd för att ovissheten skall kunna undanrö- jas.
l4aå
13 kap. Om föremål för talan och talans väckande
Väckt talan må icke ändras. Kä- randen äge dock
1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;
2. yrka fastställelse enligt 2 å andra stycket; samt
Den som på grund av bestämmelsen i 9 5 första stycket utan ingivenfull- makt uppträder som ombud skall anses ha behörighet enligt 14 åförs- ta stycket.
13 kap. Om föremål för talan
38'
Väckt talan får inte ändras. Käran- den får dock
1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,
2. yrka fastställelse enligt 2 å andra stycket,
Nuvarande lydelse
3. kräva ränta eller annan tilläggs- förpliktelse, som följer av huvud- förpliktelsen, så ock eljest fram- ställa nytt yrkande, såvitt det stö- der sig på väsentligen samma grund.
Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvud- förhandling, och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas. Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.
Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny om- ständighet till stöd för sin talan.
58
Återkallar käranden sin talan, se- dan svaranden ingått i svaromål, och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, om sva- randen yrkar det, målet dock prö- vas.
Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käran- den, sedan dom fallit, utan svaran- des samtycke sin talan, vare åter- kallelsen utan verkan.
78
Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämning övertaga kärandens ta- lan i målet sådan denna vid hans
Föreslagen lydelse
3. kräva ränta eller annan tilläggs— förpliktelse, som följer av huvud- förpliktelsen, och
4. framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund.
Ändrar käranden sin talan genom att framställa yrkande enligt första stycket 2—4 sedan huvudförhand- ling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande, skall det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ändring av talan enligt förs- ta stycket 2— 4 är inte tillåten i hög- re rätt.
Såsom ändring av talan anses inte, att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny om- ständighet till stöd för sin talan.
Återkallar käranden sin talan, se- dan svaranden ingått i svaromål, och är saken sådan att förlikning därom är tillåten, skall, om sva- randen yrkar det, målet dock prö- vas. Sådan rätt till prövning förelig- ger dock inte när målet handläggs vid förberedelse i förenklad form enligt 42 kap.
Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käran- den, sedan dom fallit, utan svaran- dens samtycke sin talan, är åter- kallelsen utan verkan.
Överlåter käranden det som tvisten gäller, får förvärvaren övertaga kä- randens talan i målet sådan denna är vid hans inträde i rättegången.
Nuvarande lydelse
inträde i rättegången är; om över- låtarens skyldighet att svara för rät- tegångskostnad gälle vad i 18 kap. 10 ; stadgas.
Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens ställe inträda i målet, om käranden samtycker därtill.
Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att ef- ter kallelse inträda som part i rät- tegången.
Föreslagen lydelse
Sker överlåtelse på svarandens si- da får förvärvaren i svarandens ställe inträda i målet, om käranden samtycker.
Har överlåtelse, som nu sagts, ägt rum på någondera sidan, ärförvär- varen på motpartens yrkande skyl- dig att efter kallelse inträda som part i rättegången.
14 kap.
38
Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot kä- randen angående samma sak eller sak, som har gemenskap med den- na, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, och sker det före huvudförhandlingen, skola målen handläggas i en rätte- gång. Käromål, som sålunda för- enats med huvudkäromålet, är genkäromål.
48
Vill någon, som ej är part i rätte- gången, till gemensam handlägg- ning väcka talan mot båda parter- na eller endera om det, varom tvis- tas, och sker det före huvudför- handlingen, skola målen handläg- gas i en rättegång.
Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot kä- randen angående samma sak eller sak, som har gemenskap med den- na, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, skall målen handläggas i en rätte- gång. Käromål, som sålunda för- enats med huvudkäromålet, är genkäromål.
Vill någon, som inte är part i rätte- gången, till gemensam handlägg- ning väcka talan mot båda parter- na eller en av dem om det, som tvisten gäller, skall målen handläg- gas i en rättegång.
5å'
Vill part, om han tappar saken, mot tredje man framställa åter- gångskrav eller anspråk på skade- stånd eller annat dylikt, äge han,
' Senaste lydelse l970:1002. innan målet företages till huvudför-
Vill part, om han förlorar målet. mot tredje man framställa åter- gångskrav eller anspråk på skade- stånd eller annat dylikt, får han till gemensam handläggning med hu—
Nuvarande lydelse
handling, till gemensam handlägg- ning med det målet väcka sin talan mot tredje man. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om tred- je man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av dem eller båda väc- ka talan angående sådant anspråk.
Ej må ifall, som avses i 1—6 åå, mål förenas, med mindre målen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rättegångsform är tillämp—
lig.
Föreslagen lydelse
vudkäromålet väcka sin talan mot tredje man.
Om tredje man i anledning av den utgång saken kan få mellan parter- na vill väcka talan mot någon av dem eller båda angående sådant anspråk som sägs i första stycket, får han väcka denna talan till ge- mensam handläggning med huvud- käromålet.
78
Mål, som avses i 1—6 åå, får för- enas, endast om målen handläggs vid samma domstol och denna är behörig samt samma rättegångs- form är tillämplig för målen.
Väcks talan som avses i 3—5 åå se- dan huvudförhandling påbörjats el- ler huvudkäromålet företagits till avgörande får rätten handlägga målen särskilt, om de inte utan olä- genhet kan handläggas i samma rättegång. Detsamma gäller om part väcker talan som avses i 3 eller 5 5 efter det att tiden för yttrande över slutföreläggande enligt 43 kap. 11 5 har gått ut.
7aå
Handläggs mål, som avses i I — 6 åå, vid skilda domstolar av sam-
ma ordning får högsta domstolen efter ansökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen skall förenas i en rätte- gång vid någon av domstolarna, om en sådan ordning har väsentliga fördelar och ej innebär betydande olägenhet för någon part. Om det är lämpligt, får den domstol, som skall handlägga målen, åter särskilja dem.
Beslut som rätten fattat i sådant mål, som på grund av högsta dom-
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
stolens förordnande överlämnas från en domstol till en annan, skall gälla om inte den domstol, dit målet överlämnats, bestämmer annat.
17 kap.
Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgö- rande träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än ge- nom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt be- slut.
Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela huvudförhandling- en. Har ny huvudförhandling hål- lits, skall domen grundas å vad därvid förekommit.
Då mål avgöres utan huvudför- handling, skall domen grundas å
lå
Rättens avgörande av saken sker genom dom, om stämning har ut- färdats.
En tingsrätts dom skall betecknas som förenklad dom, om den med- delas
[ . efter förberedelse i förenklad form enligt 42 kap. eller
2. på grund av en parts underlåten- het att följa ett föreläggande enligt 43—47 kap. vid påföljd av sådan dom.
Sådana avgöranden som ej skall ske genom dom träffas genom be- slut. Beslut, genom vilket rätten skiljer saken från sig, samt högre rätts beslut i fråga, som dit full- följts särskilt, är slutligt beslut.
28"
Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får ej deltaga domare som inte varit med om hela förhandling- en. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. Ifall som avses i 44 kap. 13 åfår domen grundas även på den utredning som har inhämtats efter huvudförhand- lingen.
När mål avgörs på handlingarna, skall domen grundas på vad hand-
Nuvarande lydelse
vad handlingarna innehålla och el- jest förekommit i målet.
38
Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ord- ning yrkat. Är saken sådan, att för- likning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som ic- ke av part åberopats till grund för hans talan.
4?)
Aro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas över något av dem, ehuru handläggningen angående de övri- ga icke avslutats. Över huvudford- ran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast i ett sammanhang. Medgives käromålet till någon del, må särskild dom gi- vas över det som medgivits.
Föreslagen lydelse
lingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.
Andra stycket gäller också när mål skall avgöras vid huvudförhandling i parts utevaro.
Dom får inte ges över annat eller mera än vad parti behörig ordning yrkat. Är saken sådan att förlik- ning därom är tillåten,får dom in- te grundas på omständighet, som part inte har åberopat till grund för sin talan.
Ifall som avses i 41 kap. 7 5 andra stycket får talan ogillas utan hinder av vad som sägs i första stycket.
Dom enligt 44 kap. 18 eller 19 å, som ej är förenklad, får grundas även på sådan omständighet som ej åberopats av part.
Om i samma rättegång finns flera käromål, som kan särskiljas, får dom ges över något av dem trots att handläggningen av de övriga inte avslutats. Över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, skall dömas samtidigt, om inte förenklad dom skall ges över huvudfordran enligt 42 kap. 4 5 andra stycket. Medges käromå- let till någon del,får särskild dom ges över det som medgivits.
Underlåter part att ifråga om viss del av målet iaktta föreläggande som förenats med påföljd av förenk- lad dom, får sådan dom ges särskilt i den delen enligt bestämmelserna i 42— 44 kap.
' Senaste lydelse 1976:567. 2 Senaste lydelse 1976:567. 3 Senaste lydelse 1976:567.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7å'
Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;
2. parterna samt deras ombud el- ler biträden;
3. domslutet;
4. parternas yrkanden och in- vändningar samt de omständighe— ter, varå de grundas; samt
5. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat.
Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse för lägre rätts dom.
Äger part fullfölja talan mot dom eller söka återvinning, skall i do- men givas till känna, vad han där- vid har att iakttaga. Om underrät- telse, som tillika skall meddelas i hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 å.
8å2
Tredskodom, dom, varigenom kä- randens talan bifalles på grund av svarandens medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fast- ställer lägre rätts dom, må utfärdas i förenklad form.
9å3
Innan dom beslutas, skall över- läggning hållas.
Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud el- ler biträden,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och in- vändningar samt de omständighe- ter på vilka de grundas, samt
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.
Högre rätts dom skall, i den mån det behövs, innehålla redogörelse för lägre rätts dom.
Om part har rätt att fullfölja talan mot dom eller begära återuppta- gande av målet, skall i domen an- ges vad han därvid har att iaktta.
Förenklad dom behöver inte vara uppdelad i skilda avdelningar.
Dom varigenom högre rätt fast- ställer lägre rätts dom behöver in- nehålla domskäl endast om de av- viker från domskälen iden överkla- gade domen.
Innan dom beslutas, skall över- läggning hållas, om flera domare deltar i avgörandet.
Nuvarande lydelse
Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och av- kunnas. Erfordras på grund av må- lets beskaffenhet rådrum för do- mens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Av- kunnas ej domen vid huvudför- handlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid hu- vudförhandingen skall underrättel- se givas om tiden och sättet för domens meddelande.
Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.
Avgöres eljest mål utan huvudför- handling, skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna.
A vkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skä- len jämte meddelande av fullföljds- hänvisning.
Föreslagen lydelse
När mål avgörs efter huvudför- handling, skall om möjligt dom ge- nast beslutas och avkunnas. Av- kunnandet sker genom att domens huvudsakliga innehåll återges.
Finner rätten på grund av målets beskaffenhet att det är nödvändigt att uppskjuta domens beslutande eller avfattande, får domen avkun- nas senare eller meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli. Om ej synnerligt hinder möter, skall domen finnas tillgäng- lig på rättens kansli senast två vec- kor efter förhandlingens avslutan- de. Vid förhandlingen skall lämnas upplysning om tiden och sättet för domens meddelande.
När mål avgörs på handlingarna, skall dom meddelas genom att sna- rast hållas tillgänglig på rättens kansli. "'i
Part skall tillställas kopia av domen så snart den finns tillgänglig på rät- tens kansli. Ifråga om högre rätts dom behöver dock redogörelse för lägre rätts dom inte tas med. Kopia av förenklad dom, som meddelats i anledning av att part uteblivit från sammanträde eller underlåtit att yttra sig behöver inte tillställas den parten.
Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.
När mål avgjorts, skall skriftlig un- derrättelse om utgången i målet snarast givas parterna.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10å
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna doma- re, som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år samman- föras till en dombok.
Dom skall sättas upp särskilt och undertecknas av de lagfarna doma- re, som deltagit i avgörandet. I blankettmål undertecknas domen av den domare som avgjort målet.
Förenklad dom, som meddelas i samband med dom, skall tas upp i domen.
12å
Vad i 2 och 9 åå är stadgat om dom äge motsvarande tillämpningi frå- ga om slutligt beslut. Å sådant be- slut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 åå tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Medde- las slutligt beslut i samband med dom, skall det upptagasi domen.
Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan om åter- upptagande, skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts be- slut, stadgas i 54 kap. 14 å.
Bestämmelserna i 2 å, 75 tredje stycket och 9 5 gäller även i fråga om slutligt beslut. Bestämmelserna i 7 å första och andra styckena samt 10 å skall tillämpas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Medde- las slutligt beslut i samband med dom, skall det tas uppi domen.
Om slutligt beslut inte har satts upp särskilt, skall rätten tillställa part underrättelse om innehållet i beslu- tet i stället för kopia av detta.
Om det slutliga beslutet endast in- nebär att målet avskrivits i anled- ning av återkallelse gäller inte 7 59 tredje stycket. Inte heller behöver den som återkallat ansökan tillstäl- las kopia av eller underrättelse om beslutet.
18 kap.
28
Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annor- ledes än genom dom, må förord- nas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej får bestämmas på an- nat sätt än genom dom, får förord- nas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
I mål mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst, som tillhandahållits för hu-
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
vudsakligen enskilt bruk, skall var- dera parten bära sin kostnad, om näringsidkaren vinner men konsu- menten haft skälig anledning att få tvisten prövad. Om konsumenten vid någon tidpunkt under rätte- gången bort komma till insikt om att hans talan inte kunde bifallas, skall vad nu har sagts tillämpas en- dast beträffande de kostnader som uppkommit dessförinnan.
8å'
Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och ta- lans utförande jämte arvode till om- bud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvara- tagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rätte- gången. Såsom åtgärd för rätte- gångens förberedande anses för- handling för biläggande av tviste- fråga som har omedelbar betydelse för partens talan.
Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgö- res till dess betalning sker.
Såsom rättegångskostnad ersätts parts arbete, tidsspillan och utgif- teri anledning av
]. förhandling med motpart för biläggande av tvistefråga med omedelbar betydelse för partens talan,
2. rättegångens förberedande och 3. utförande av talan i målet.
Kostnad är ersättningsgill endast om den skäligen varit behövlig för att tillvarata partens rätt.
Ersättning för rättegångskostnad skall innefatta ränta enligt 6 5 rän- telagen (1975:635) från dagen för målets avgörande.
Rättegångskostnad i mål som av- görs efter förberedelse enligt 42 kap. ersätts enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Detsam- ma gäller rättegångskostnad i mål, vilket endast på grund av begäran enligt 41 kap. 8 å tredje stycket 3 förberetts enligt 43 kap. men vilket avgjorts till kärandens fördel utan att svaranden angett några skäl mot bifall till käromålet.
' Senaste lydelse 19812741.
' Senaste lydelse 1972:430. 2 Senaste lydelse 1973z240.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 å'
Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel eller utgi- vas av parterna en för båda och båda för en, gällei fråga om skyl- dighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas om rät- tegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av allmänna medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden återgå/das av parten.
Om skyldighet att ersätta statsver- ket kostnad i anledning av att part åtnjutit rättshjälp är särskilt stad- gat.
Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel eller utges av parterna solidariskt, gälleri f rå- ga om skyldighet att återbetala så- dan kostnad vad i detta kapitel sägs om rättegångskostnad. Om parterna skall bära var sin rätte- gångskostnad, får rätten förordna, att kostnaden skall fördelas med hälften på varje part. Har av all- männa medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden återbetalas av parten.
Har fråga om ersättning av allmän- na medel uppkommit först efter det att målet avgjorts, skall utdömd kostnad stanna på statsverket.
Om skyldighet att ersätta statsver- ket kostnad i anledning av att part åtnjutit rättshjälp är särskilt före- skrivet.
Statsverkets kostnader för medling enligt 43 kap. 21 5 skall stanna på statsverket.
1452
Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas, fram- ställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid sam- ma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla rän- ta som avses i 8 5 tredje stycket samt ersättning för utskrift av rät- tens dom eller slutliga beslut.
Part, som vill ha ersättning för rät- tegångskostnad, skall framställa sittyrkandeinnan handläggningen avslutas. Han skall därvid uppge vari kostnaden består. I mål som kan avgöras efter förberedelse i för- enklad form skall käranden fram- ställa sitt yrkande i ansökan enligt 41 kap. 1 å elleri skrivelse enligt 42 kap. 6 5 andra stycket och svaran- den sitt yrkande isvaromål enligt 42
kap. 2 å.
Part, som ej har framställt sitt yr- kande om ersättning för rätte- gångskostnad inom den tid som an-
Nuvarande lydelse
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock ifråga, som avses i 13 5 första stycket. In- går i ersättning för rättegångskost- nad arvode till ombud eller biträ- de, skall arvodets belopp angivas.
Föreslagen lydelse
ges i första stycket, får ej vidare föra talan om den kostnaden. Han får dock även utan yrkande tillerkän- nas ersättning för ansökningsavgift enligt 41 kap. 4 5 samt sådan ränta som avses i 8 & tredje stycket.
Rätten skall, om det inte på grund av andra stycket eller av annan an- ledning är obehövligt, bereda part tillfälle att framställa yrkande om ersättning för rättegångskostnad och yttra sig över motparts kost- nadsyrkande. Vad nu sagts gäller inte part som gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet som medför att målet skall avgöras enligt 44 kap. 18 eller 19 5.
Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelser- na i I— 13 55, om inte detta är obe- hövligt på grund av att ersättnings- yrkande har medgivits. Beslut i så- dan kostnadsfråga som avses i det- ta kapitel skall, utom ifall som sägs i 13 å andra stycket, meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersätt- ning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvo- dets belopp anges.
19 kap. 7 51
Har, sedan stämning delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhål- lande, som betingat domstolens be- hörighet, vare domstolen ändock behörig.
Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan dom- stol behörig, äge den förra domsto- len, om synnerliga skäl äro därtill, på framställning av åklagaren för- ordna, att målet skall överflyttas till den senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domsto-
Domstol förlorar inte sin behörighet att handlägga mål på grund av att förhållande som haft betydelse för behörigheten ändrats efter det att stämning delgivits den tilltalade.
Har allmänt åtal väckts vid viss domstol och framkommer att den tilltalade är åtalad även vid annan domstol, skall den ena domstolen på åklagarens begäran överlämna målet till den andra domstolen, om det inte är olämpligt. I annat fall får
domstol överlämna mål till annan 'Senaste lydelse |954:432.
Nuvarande lydelse
len vare gällande, till dess den domstol, dit målet överflyttats,för- ordnar annat.
20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande
Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.
Föreslagen lydelse
domstol, om åklagaren begär det och särskilda skäl föreligger. Dom- stol får inte överlämna mål till dom- stol av annan ordning. Beslut, som rätten fattat före måls överlämnan- de, skall gälla om inte den domstol, dit målet överlämnats, bestämmer annat.
20 kap. Om åtal och om målsägan- de
lå
Fråga om ansvar för brott får tas upp av rätten endast om åtal för brottet väckts. Rätten får dock utan åtal ta upp fråga om ansvar för råttegångsförseelse.
Bestämmelserna i denna balk om åtal gäller även i fråga om talan i mål som avses i 2 kap. 3 & tredje stycket 3 —6. Den mot vilken talan riktas i sådana mål betecknas som svarande. Om sådan svarande gäl- ler vad som är föreskrivet om miss- tänkt och tilltalad.
laå
Väckt åtal får inte ändras. Såsom ändring av åtal anses inte att den som för talan om brottet beträffan- de samma gärning inskränker åta- let eller åberopar annat lagrum eller ny omständighet till stöd för detta.
Å talet får genom .tilläggsåtal utvid- gas att avse annan gärning, om rät- ten finner det lämpligt. Tilläggsåtal får inte väckas i högre rätt.
Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan står under åtal.
lbå
Om tilläggsåtal väcks eller om det i annat fall framkommer att vid sam-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ma domstol handläggs flera skilda åtal mot någon, skall åtalen hand- läggas i en rättegång. Åtalen skall dock handläggas särskilt om det är till fördel för den tilltalade eller för handläggningen eller annars är lämpligt. Målen får inte handläg- gas särskilt, om det skulle innebära väsentliga olägenheter för bestäm- mandet av påföljd.
Har åtal väckts mot flera för brott, som har samband med varandra, får åtalen handläggas i en råtte- gång, om det har fördelar för hand- läggningen och även i övrigt är lämpligt. Å talen skall särskiljas när det finns anledning till det.
Sådant åtal, som rätten inte är be- hörig att handlägga, får inte för- enas med annat åtal.
8å'
Målsägande må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Har åklagare väckt talan, äge måls- äganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.
Målsägande får väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, endast om åklagaren beslutat att inte åtala.
Har åklagare väckt talan, får måls- äganden biträda åtalet. Han får också fullfölja talan i högre rätt.
Utan hinder av vad i första stycket sägs får målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.
Har tilltalad såsom målsägande väckt sådan talan om ansvar som avses i tredje stycket, skall denna talan, om det kan ske, handläggas i samma rättegång som åtalet mot honom.
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.
' Senaste lydelse l964: l 66.
Nuvarande lydelse
95
Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.
Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden överta- ga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad, som av rätten be- stämmes, sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka åtal för brottet; om den tilltalade yrkar det, skall fri- kännande dom meddelas.
Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i denna balk om målsägande gäller även ifråga om annan, som utan att vara måls- ägande eller åklagare har rätt att föra talan i brottmål.
Allmänt åtal får inte läggas ned ef- ter det att dom meddelats.
Läggs allmänt åtal ned därför att tillräckliga skäl inte längreförelig- ger för antagande att den tilltalade är skyldig till brottet, skallfrikän- nande dom meddelas, om den till- talade yrkar det.
[0 5'
Bestämmelserna i 8 och 9 559 om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har be- gåtts av
]. statsråd,
2. justitieråd eller regeringsråd,
Bestämmelserna i 85 om rätt för målsäganden att väcka åtal gäller inte i fråga om brott, som i ut- övningen av tjänsten eller uppdra- get har begåtts av
3. någon av riksdagens ombudsmän eller någon som har tjänstgjort i hans ställe,
4. någon annan befattningshavare, mot vilken enligt riksdagsordningen eller annan författning endast något av riksdagens utskott eller annat riksdagsorgan är behörigt att besluta om åtal för sådant brott, eller
Senaste lydelse 1981 :1312. 5. justitiekanslern eller den som har tjänstgjort i hans ställe.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lZaå
Om rätten enligt 47 kap. 7 eller 10 5
förklarat åtal vara förfallet, har målsäganden förlorat sin rätt att föra ny talan om brottet.
21 kap. 2 ål
Den misstänkte vare i mål om all- mänt åtal skyldig infinna sig per- sonligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspå— följd än böter och hans närvaro till- lika kan antagas vara utan betydel- se för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig per- sonligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex må- nader för brottet eller anledning fö- rekommer till ådömande av sådan påföljd, så ock eljest, om hans när- varo ej kan antagas sakna betydel- se för utredningen. Vid huvudför- handling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främ- jas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig.
Lider den misstänkte av sinnessjuk- dom eller sinness'löhet och finner rätten, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras ej att han in- finner sig personligen.
Den misstänkte är skyldig att in- finna sig personligen vid huvud- förhandling
]. om annan part begärt det och närvaron inte är uppenbart obehöv- lig eller
2. om det behövs för att målet skall kunna avgöras.
Vid sammanträde för förberedelse enligt 45 kap. 13 5 skall den miss- tänkte närvara personligen, om sammanträdets syfte därigenom främjas.
' Senaste lydelse 1981 :214.
Nuvarande lydelse
Är den misstänkte skyldig att in- finna sig personligen, meddele rät- ten förordnande därom.
Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan föras genom ombud. Om ombud gälle vad i 12 kap. är stad- gat.
Föreslagen lydelse
Är den misstänkte skyldig att in- finna sig personligen, skall rätten meddela förordnande om detta.
När den misstänkte inte är skyldig att infinna sig personligen, får hans talan föras genom ombud. I fråga om ombud gäller 12 kap.
12;
1 mål som endast avser rättens åt- gärd beträjfande en redan ådömd
påföljd för brott, skall den tilltalade anses som häktad, om han är inta- gen i kriminalvårdsanstalt.
Vid handläggning i högre rätt skall den tilltalade anses som häktad, om han är intagen i kriminalvårdsan- stalt på grund av den lägre rättens dom.
22 kap. 1 a &
När det i denna balk ges regler om handläggning av enskilt anspråk betecknas den som för sådan talan som målsägande och den mot vilken talan riktas som svarande. Om så- dan svarande gäller vad som är fö- reskrivet om tilltalad.
45
Om rätt för den tilltalade eller an- nan, mot vilken målsäganden för talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åta- let väcka talan, som avses i 14 kap. 5 5, äge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande tillämpning.
Handläggs i samband med åtal ta- lan om enskilt anspråk gäller i den delen 11—13 kap., 14 kap. 5 och 8—13 55 samt 17 kap. i stället för motsvarande regler för brottmål.
Om annan än den för brott miss- tänkte är svarande i fråga om det enskilda anspråket, gäller 15 kap. i stället för motsvarande regler för brottmål.
Rättens avgörande av saken i mål om enskilt anspråk sker genom
Nuvarande lydelse
Har talan om enskilt anspråk upp- tagits till behandling i samband med åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.
Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlo- rat sin rätt att tala å brottet, förord- ne rätten, om part yrkar det, att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ord- ningen. Framställes ej sådant yr- kande, skall talan imålet anses för- fallen.
Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan mot- parten ingått i svaromål, skall, om denne yrkar det, talan dock prövas.
Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.
55
65
Föreslagen lydelse
dom. Om sådant avgörande med- delas i samband med dom i an- svarsdelen skall det tas upp i den domen.
1 mål om enskilt anspråk, som handläggsi samband med åtal, får saken inte avgöras förrän rätten av- gjort ansvarsfrågan, om inte det en- skilda anspråket medgivits.
Kan talan om det enskilda språket inte prövas i samband med åtalet utan att prövningen av åtalet för- dröjs i väsentlig män eller föreligger annars särskilda skäl, får rätten be- sluta att talan om det enskilda an- språket skall avskiljas och i fortsätt- ningen handläggas som tvistemål.
Nedläggs eller avvisas åtal eller förklaras enskilt åtal varaförfallet, skall talan om det enskilda ansprå— ket i fortsättningen handläggas som tvistemål, om talan inte äter- kallas.
23 kap. 18 ä'
Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den miss- tänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid under-
' Senaste lydelse 198111294.
' Senaste lydelse l975z670.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett.
Begär den misstänkte, att förhör skall hållas med någon eller att an- nan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen.
Avslås framställningen, skola skä- len därför angivas.
På begäran av den misstänkte eller hans försvarare skall förhör eller annan utredning äga rum, om det kan antas vara av betydelse för un- dersökningen. Om en sådan begå» ran avslås, skall skälen för detta anges.
Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare, om det kan antas vara till fördel för åtalsbeslu- tet eller för sakens fortsatta hand- läggning i övrigt.
22 å'
Förundersökning enligt detta kapi- tel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderlig be- träffande brott, för vilket icke svå- rare påföljd än böter är stadgat, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 & första eller andra styc- ket. Ej heller är förundersökning er- forderlig i mål om brott, som avses i 3 kap. 35 och 7 kap. 46 andra stycket, med mindre anledning fö- rekommer till ådömande av annan påföljd än böter.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersök- ning enligt detta kapitel ägt rum.
Föreligger tillräckliga skäl för åtal även utan förundersökning, behö- ver sådan inte ske ifråga om
]. brott för vilket inte föreskrivs svårare påföljd än böter,
2. brott för vilket åtal sker genom tilläggsåtal enligt 20 kap. 1 a 5,
3. brott för vilket åtal sker muntli- gen enligt 45 kap. 1 5 andra stycket eller
4. brott som avses i 4 kap. 3 (5 och 7 kap. 4å andra stycket, om inte anledning förekommer till ådö- mande av annan påföljd än böter.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 kap. 12 Q'
Åklagaren skall, om inte den an- hållne friges, senast dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 & inställdes till förhör, av- låta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterli- gare utredning för prövning av häktningsfrågan, får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslutom anhållande med- delades eller den anhållne inställ- des för förhör. Görs inte framställ- ning enligt vad som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart fri- ges.
I samband med framställningen skall till rätten samt till den anhåll- ne och hans försvarare överlämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förun- dersökningen i den mån de har be- tydelse för prövningen av häkt- ningsfrågan. Rätten kan dock med- ge att överlämnandet får anstå viss kort tid. Påkallas förhör med an- nan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.
Åklagaren skall, om inte den an- hållne friges, senast dagen efter den, då beslutet om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 & inställdes till förhör, till rätten insända ansökan om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häkt- ningsfrågan, skall ansökningen in- sändas så snart det kan ske. Om ansökningen inte insänts inom fem dagar efter den, då beslutet om an- hållande meddelades eller den an- hållne inställdes för förhör, skall den anhållne omedelbart friges.
Når åklagaren ansöker om häkt- ning skall han snarast möjligt per telefon meddela rätten att ansökan gjorts.
I samband med att ansökan om häktning görs skall till rätten samt till den anhållne och hans försva- rare lämnas uppgifter om de om- ständigheter på vilka yrkandet om häktning grundas. Begärs förhör med annan än den anhållne skall uppgift lämnas om det. Så snart det kan ske skall vidare till rätten lämnas uppgift om den anhållnes levnadsomständigheter och om sär- skilda omständigheter som har be- tydelse för fråga om ytterligare ut- redning bör inhämtas rörande den anhållnes personliga förhållanden.
I samband med att ansökan görs skall vidare till den anhållne och hans försvarare överlämnas proto- koll eller anteckningar över det som förekommit under förundersök- ningen i den mån det har betydelse för prövningen av häktningsfrågan. ' Senaste lydelse 1981 :1294.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
135
Då framställning enligt 12 & inkom- mit, skall rätten, så snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej mö- ter, sist å fjärde dagen därefter hål- la förhandling i häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att hål- las inom en vecka, sedan framställ- ningen inkom, må dock, om ej rät— ten finner särskild förhandling bö- ra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
När åklagare inget! ansökan om häktning, skall rätten så snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist på fjärde dagen efter det att rätten genom meddelande från åklagaren fick kännedom om an- sökningen hålla förhandling i häktningsfrågan. Utsättes huvud- förhandling att hållas inom en vec- ka efter meddelandet, får dock, om ej rätten finner att särskild för- handling bör äga rum, med för- handlingen anstå till huvudför- handlingen.
30 kap. l &
Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgö- rande träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än ge- nom dom skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt be- slut.
Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen förekommit. ] domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela huvudförhandling- en. Har ny huvudförhandling hål- lits, skall domen grundas å vad därvid förekommit.
Då mål avgöres utan huvudför- handling, skall domen grundas å
Rättens avgörande av saken sker genom dom. Sådana avgöranden som ej skall ske genom dom träffas genom beslut. Beslut, genom vilket rätten skiljer saken från sig, samt högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är slutligt beslut.
Avgörande i fråga som avses i 2 kap. 3 59 tredje stycket 2 träffas ge- nom beslut.
25
Om huvudförhandling har hål- lits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. I domen får ej deltaga domare, som inte varit med om hela förhandling- en. Om ny huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid den. Ifall som avses i46 kap. 12 åfår domen grundas även på den efter huvud- förhandlingen inhämtade utred- ningen.
När mål avgörs på handlingarna, skall domen grundas på vad hand-
Nuvarande lydelse
vad handlingarna innehålla och el— jest förekommit i målet.
Föreslagen lydelse
lingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet.
45I
Handläggas i en rättegång flera åtal, må dom givas beträffande nå- got av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats. A vse åtalen samme tilltalade, må sådan dom dock ej givas med mind- re synnerliga skäl äro därtill.
Om i samma rättegång finns flera åtal, som kan särskiljas, får dom ges över något av dem trots att handläggningen av de övriga inte avslutats.
652
Har den tilltalade erkänt gärning- en och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.
Förs i målet talan om enskilt an- språk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.
753
Innan dom beslutas, skall över- läggning hållas. Ingå nämndemän i rätten, framställe ordföranden el- ler, om målet beretts av annan lag- faren domare, denne saken och vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och av- kunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande ound- gängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen
Har den tilltalade erkänt gärning- en och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex månader, behöver do- men inte vara uppdelad i skilda av- delningar. Dom varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom be- höver innehålla domskäl endast om de avviker från domskälen i den överklagade domen.
Innan dom beslutas, skall över- läggning hållas, om flera domare deltar i avgörandet.
När mål avgörs efter huvudför- handling, skall om möjligt dom ge- nast beslutas och avkunnas. Av- kunnandet sker genom att domens huvudsakliga innehåll återges. Fin- ner rätten på grund av målets be- skaffenhet att det är nödvändigt att uppskjuta domens beslutande eller
' Senaste lydelse l956:587. 2 Senaste lydelse 1981:1093. 3 Senaste lydelse 1976:560.
Nuvarande lydelse
skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och med- delas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den av- kunnas vid annat rättens samman- träde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelan— de.
Avgöres mål utan huvudförhand- ling, skall, så snart ske kan, över- läggning hållas samt domen beslu- tas, skriftligen avfattas och medde- las. Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rät- tens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast sam- ma dag avsändas till parterna.
A vkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skä- len jämte meddelande av fullföljds- hänvisning.
Föreslagen lydelse
avfattande, får domen avkunnas senare eller meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli. Om ej synnerligt hinder möter, skall domen finnas tillgänglig på rättens kansli senast två veckor el- ler, om den tilltalade är häktad, en vecka efter förhandlingens avslu- tande. Vid förhandlingen skall lämnas upplysning om tiden och sättet för domens meddelande.
När mål avgöres på handlingarna, skall dom meddelas genom att sna- rast hållas tillgänglig på rättens kansli.
Den tilltalade skall tillställas kopia av domen så snart den finns till- gänglig på rättens kansli. De avdel- ningar av domen som innehåller uppgifter enligt 5 5 första stycket 4 och 5 behöver dock inte tas med. Åklagare samt målsägande som fört talan om ansvar skall tillställas kopia av sådan dom som inte har avkunnats.
Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på
samma tid och sätt som domen.
När mål avgjorts, skall skriftlig un- derrättelse om utgången i målet snarast givas den tilltalade.
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna doma- re, som deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande, för varje år samman- föras till en dombok.
85
Dom skall sättas upp särskilt och undertecknas av de lagfarna doma- re, som deltagit i avgörandet.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
105'
Vadi 2 och 7 55 är stadgat om dom äge motsvarande tillämpningi frå- ga om slutligt beslut. 1 den mån ej annat föreskrivits med stöd av 14 5 , skola ock bestämmelserna i 5 och 8 Gå tillämpas å sådant beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det upptagasi do- men.
Äger part fullfölja talan mot slut- ligt beslut eller göra ansökan om återupptagande, skall i beslutet gi- vas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts be- slut, stadgas i 54 kap. 14 5.
Bestämmelserna i 2 och 7 && gäller även i fråga om slutligt beslut. Be- stämmelserna i 5 och 8 &; skall till- lämpas om frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt be- slut i samband med dom, skall det tas upp i domen.
Om part har rätt att fullfölja talan mot slutligt beslut eller begära återupptagande av målet, skall i beslutet anges vad han därvid har att iaktta.
Om slutligt beslut inte har satts upp särskilt, skall rätten tillställa part underrättelse om innehållet i beslu- tet i stället för kopia av detta.
Om det slutliga beslutet endast in- nebär att målet avskrivits i anled- ning av återkallelse gäller inte and- ra stycket. Inte heller behöver den som återkallat ansökan tillställas kopia av eller underrättelse om be- slutet.
31 kap. laå
I mål, som endast angår rättens åt- gärd beträffande en redan ådömd påföljd för brott, skall kostnaden för offentlig försvarare och för an- nan rättshjälp åt den tilltalade stan- na på statsverket.
lbä
Har fråga om ersättning av allmän- na medel uppkommit först efter det att målet avgjorts, skall utdömd kostnad stanna på statsverket.
' Senaste lydelse 1969:101.
' Senaste lydelse 19731240.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 kap.
Underlåter den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rätte- gången att ställa sig det till efterrät- telse och förekommer anledning, att han har laga förfall, skall underlå- tenheten icke leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i rätte- gången.
65
Om den som underlåtit att enligt rättens beslut inställa sig vid rätten eller företa åtgärd i rättegången vi- sar att han har laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte le- da till påföljd eller på annat sätt läggas honom till last i rättegång- en.
Kan det på grund av särskild om- ständighet antas att den som gjort sig skyldig till underlåtenhet enligt första stycket har laga förfall, skall han beredas tillfälle visa sådantför— fall. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om utdömande av påföljd eller annan åtgärd på grund av un- derlåtenheten.
75
Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, be- svärs- eller revisionsinlaga eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före ut- gången av den tiden laga förfall, utsätte den rätt, där åtgärden skall vidtagas, ny tid.
Vad nu sagts äge motsvarande till- lämpning i fråga om ansökan om återvinning eller återupptagande.
33 1
Ansökan, anmälan eller annan in- laga i rättegång skall innehålla uppgift å domstolen samt parternas namn och hemvist.
Parts första inlaga i rättegången skall innehålla uppgift å hans per-
Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss tid anmäla missnöje eller in- komma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga eller vidtaga an- nan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången av den ti- den laga förfall, skall den rätt, vid vilken åtgärden skall företas, be- stämma ny tid.
Vad nu sagts gäller också om laga förfall visas före utgången av tid för ansökan om återupptagande.
kap. 51
Inlaga skall innehålla de uppgifter som behövs för att identifiera parter och ställföreträdare och för att un- derlätta delgivning i målet. Har part vidtalat ombud att företräda honom skall uppgift lämnas om denne. Närmare bestämmelser om
Nuvarande lydelse
sonnummer och postadress. Vidare bör angivas partens yrke och tele- fonnummer samt de övriga omstän- digheter, som äro av betydelse för delgivning med honom. Har part vidtalat ombud att företräda ho- nom, skola ombudets namn, post- adress och telefonnummer angivas.
Stämningsansökan bör tillika inne- hålla uppgift å svaranden i de hän- seenden som sägs i andra stycket.
Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till rät- ten.
25
Dåfrån part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, ålig- ge parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgiv- ning ske genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera av- skrifter, vare part skyldig att till- handahålla dem. Tillhandahålla ej part avskrift, som nu sagts, ombe- sörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.
Föreslagen lydelse
vilka uppgifter som skall lämnas meddelas av regeringen.
Om uppgifterna i en ansökan är ofullständiga eller oriktiga i fråga om svaranden skall denne lämna riktiga uppgifter till rätten.
Behövs tolk skall part anmäla det till rätten.
Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgett, skall parten anmäla det till rätten.
Inlaga bör vara undertecknad av parten eller ombud för honom. Inla- ga som inte är undertecknad skall bekräftas av parten eller ombudet genom undertecknad handling, om rätten begär det.
Inlaga eller annan handling skall åtföljas av kopia för motpart, om inte rätten bestämmer annat.
35'
Inlaga eller annan handling anses ha inkommit till rätten den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till handa. Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten anlänt till telegraf- anstalt, anses telegrammet ha inkommit redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller avskilts för rätten på postanstalt, anses den ha inkom- mit den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
' Senaste lydelse 1973 :240.
Senaste lydelse 1981 :828. Senaste lydelse l970:429. Förutvarande 10 & upphävd genom 1970 :429.
Nuvarande lydelse
Telegram eller annat meddelande som ej är undertecknat skall bekräf- tas av avsändaren genom under— tecknad handling, om rätten begär det.
Föreslagen lydelse
55'
Tredskodom delges genom rättens försorg endast
om den innebär att fordran fast- ställs att utgå med särskild för- månsrätt i lös eller fast egendom,
om den part som yrkat tredskodo- men begär det, eller
om part beviljats allmän rätts- hjälp.
Förenklad dom delges genom rät- tens försorg om den innebär att fordran fastställs att utgå med sär- skild förmånsrätt i lös eller fast egendom eller om part beviljats allmän rättshjälp.
652
Vad i 5, 12 och 15 55 delgivnings- lagen (1970 :428) är stadgat gälle ej delgivning av stämning i brottmål.
Stämning i tvistemål må ej delgivas enligt 12 & delgivningslagen med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.
Vad som sägsi 5, 12 och 15 55 del- givningslagen (l970:428) gäller ej delgivning av stämning i brottmål. Stämning isådant brottmål som en- dast angår förverkande av beslag- tagen egendom får dock delges en- ligt 15 ; delgivningslagen.
Stämning i tvistemål får delges en— ligt 12 (5 delgivningslagen endast om det kan antas att den sökte av- vikit eller på annat sätt håller sig undan.
1053
Skall någon som vistas utom riket delges föreläggande, får rätten un- derlåta att förelägga vite, om del- givning annars inte kan ske i den främmande staten. Föreläggandet skall vid den fortsatta handlägg- ningen av målet anses jämställt med vitesföreläggande.
34 kap.
Fråga om hinder för målets uppta- gande skall av rätten företagas, så
'?
Rätten skall självmant beakta rät- tegångshinder om ej annat sägs.
Nuvarande lydelse
snart anledning förekommer där- till.
Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, om ej annat är stadgat.
Vill part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att uppta- ga målet, skall han framställa in- vändningen då han första gången skall vid rätten föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen, skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Under- låter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans rätt därtill förfallen.
Föreslagen lydelse
Fråga om rättegångshinder skall tas upp så snart det finns anledning till det. Rätten får dock underlåta att ta upp sådan fråga till prövning om prövningen skulle förorsaka kostnader eller olägenheter som in- te står i rimligt förhållande till frå- gans betydelse.
Finner rätten att det föreligger rät- tegångshinder skall talan avvisas.
Vill part göra invändning om att rätten inte är behörig att ta upp målet, skall han framställa in- vändningen när han första gången skall föra talan i målet. 1 tvistemål vid tingsrätt behöver dock invänd- ningen inte framställas förrän par- ten första gången skall föra talan vid förberedelse enligt 43 kap. eller dessförinnan begär att målet åter- upptas.
Hade parten laga förfall för att ej göra invändningen inom rätt tid, skall han framställa den så snart det kan ske efter det att förfallet upphörde.
Underlåter part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, har han förlorat rätten att få en sådan invändning prövad.
35 kap.
Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej, enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhand- lingen. Hålles ej huvudförhand- ling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling, må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.
Bevis skall, då huvudförhandling hålls, upptas vid denna, om inte beviset enligt särskilda bestämmel- ser får upptas utom huvudförhand- lingen. Bevis som inte upptas vid huvudförhandling skall upptas på lämpligaste sätt vid den domstol där målet är anhängigt eller vid annan domstol.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
135
Bevis, som upptagits utom huvud- förhandlingen, skall upptagas även vid denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej längre föreligger.
Har i mål, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sak- kunnig eller part under sannings- försäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras ej, att beviset upp- tages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av betydelse för ut-' redningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast om synnerliga skäl äro därtill.
Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom proto- koll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.
Hålls huvudförhandling, skall be- vis, som upptagits tidigare, tas upp på nytt, om detta är av betydelse i målet och det inte föreligger hinder mot att ta upp beviset.
Har i mål, som fullföljts till hov- rätt, i tingsrätt hörts vittne, sak- kunnig eller part eller hållits syn på stället, behöver beviset tas upp på nytt endast om det är av betydelse för utredningen eller om part yrkar det och upptagandet inte saknar betydelse. I högsta domstolen skall bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om synnerli- ga skäl föranleder det.
Då bevis inte tas upp på nytt, skall beviset förebringas genom proto- koll eller på annat lämpligt sätt.
145
Ej må berättelse, som någon skrift- ligen avgivit i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning av sådan rättegång av- givits inför åklagare eller polis- myndighet eller eljest utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständig- heter finner, att det må tillåtas.
Berättelse, som någon skriftligen lämnat i anledning av rättegång, eller uppteckning av berättelse, som i anledning av rättegång läm- nats inför åklagare eller polismyn— dighet eller eljest utom rätta, får åberopas som bevis i rättegången endast
1. om det är särskilt medgivet,
2. om den som lämnat berättelsen inte kan förhöras vid eller utom hu- vudförhandling eller
3. om rätten, med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhand- ling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett så-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
dant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter, finner att det bör tillåtas.
36 kap.
Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock målsäganden icke vittna, även om han ej för talan.
15
Var och en, som inte är parti målet, får höras som vittne.
I brottmål får dock vittnesförhör inte äga rum med någon som åta- lats för den gärning förhöret gäller eller för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till denna eller för annan gärning, som har omedelbart samband med gärning som nu sagts. Detsamma gäller annan som är skäligen miss- tänkt för sådan gärning och som enligt 23 kap. 18 5 underrättats därom.
Vad som sägs i andra stycket om den som åtalats skall också gälla den som fått ett strafföreläggande, ett föreläggande av ordningsbot el- ler åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 eller enligt 1 eller 6 5 lagen ( 1 964:16 7) om behandling av unga lagöverträdare.
Ifråga om förhör med någon som sägs i andra eller tredje stycket gäl- ler 37kap. Ifråga om rätt till ersätt- ning för inställelse vid huvudför- handling gäller dock 36 kap. 24 5. Vid kallelse till huvudförhandling och utevaro från sådan förhandling gäller bestämmelserna om tilltalad i 46 kap. i tillämpliga delar.
55'
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 253 eller 3 kap. 1 & sekretesslagen (l980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 215 eller 3 kap. l & sekretesslagen (19801100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
' Senaste lydelse 1981 :510.
Nuvarande lydelse
lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhäm- tats.
Ej heller må advokat, läkare, tand- läkare, barnmorska, sjuksköter- ska, kurator vid familjerådgiv- ningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling el- ler kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställ- ning förtrotts dem eller de i sam- band därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.
Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre par- ten medgiver, att det må yppas.
Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsa- gai mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i så- dant samfund intager motsvaran- de ställning må icke höras som vitt- ne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavår- dande samtal i övrigt har erfarit.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap 3 5 tryckfrihetsförordningen,
Föreslagen lydelse
lagrum, inte har rätt att lämna uppgift får inte höras som vittne därom utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet upp- giften har inhämtats.
Advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kura— tor vid familjerådgivningsbyrå, som drivs av kommun, landstings- kommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden får inte höras som vittnen angående något som de blivit anförtrodda el- ler på annat sätt fått kännedom om i sin verksamhet. Vad nu sagts gäl- ler dock inte om uppgift får lämnas enligt lag eller om den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, medger att uppgiften lämnas.
Rättegångsombud, biträde, för- svarare eller sådan medlare, som förordnats enligt 43 kap. 21 5, får inte höras som vittne om något som en part har anförtrott honom för fullgörande av uppdraget, om inte parten medger att uppgiften läm- nas.
Utan hinder av vad som sägsi and- ra eller tredje stycket är annan än försvarare skyldig att lämna upp- gifteri mål om brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fäng- else i två år.
Ifråga om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan finns särskil- da bestämmelser. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan el- ler den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte hö- ras som vittne om något som han fått kännedom om vid enskilt skrif- termål eller under själavårdande samtal i övrigt.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 5 tryckfrihetsförordningen,
Nuvarande lydelse
95 radioansvarighetslagen (1966: 756), l 5 lagen (l978:480) om an- svarighet i försöksverksamhet med närradio eller 1 l 5 lagen (19811509) om ansvarighet för ra- diotaltidningar må höras som vitt- ne om förhållande som tystnads- plikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.
Är den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyl- dig att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.
1 vittneskallelse skall intagas upp- gift om parterna och målet samt tid och ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhö- ret gäller. Tillika skall erinras om innehållet i 20, 23 och 25 55.
Föreslagen lydelse
95 radioansvarighetslagen (1966: 756), 1 5 lagen (l978z480) om an- svarighet i försöksverksamhet med närradio eller 11 5 lagen (1981:509) om ansvarighet för ra- diotaltidningar får höras som vitt- ne om förhållande som tystnads- plikten avser endasti den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.
75
Vittne skall vid vite föreläggas att infinna sig till sammanträde vid rätten. Om det kan antas att vittnet inte följer ett sådant föreläggande, får rätten i stället förordna att han skall hämtas till sammanträdet.
I kallelse till vittne skall lämnas be- hövliga uppgifter om målet och i korthet anges vad förhöret gäller.
13 5'
Ed må ej avläggas av
1. den som är under femton år; eller
2. den som på grund av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avläg— gas av någon den tilltalade närstå- ende, som avses i 3 5.
Ed får ej avläggas av
1. den som är under femton år eller
2. den som på grund av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten in- te förstår edens betydelse.
I brottmål får ed inte heller avläg- gas av målsägande, som skall höras enligt detta kapitel, eller av den som är närstående till den tilltalade på det sätt som avses i 3 5.
175
Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna; härvid höres vittnet först
Förhör med vittne leds av parterna, om ej särskilda skäl föranleder an- nat. Förhöret inleds av den part
' Senaste lydelse 1975:1288.
Nuvarande lydelse
av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.
Vittnet bör uppmanas att i ett sam- manhang avgiva sin berättelse. Se- dan denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör, om det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom om det, varom vittnet yttrat sig.
Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras fram- ställande inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvir- rande eller eljest otillbörliga.
Föreslagen lydelse
som har begärt förhöret. Har båda parter begärt förhöret, bestämmer rätten vid behov vilken av dem som skall inleda förhöret.
Vid förhöret skall först tillfälle bere- das vittnet att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor ge sin berättelse i ett sammanhang. Därefter får ytterligare frågor stäl- las.
Ledande frågor får ej ställas, om inte särskilda skäl talar för det. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
185
Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, el- ler hindrar part vittne i hans berät- telse genom att falla vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förord- na, att parten ej må vara tillstädes under förhöret.
Sedan parten återförekallats, skall vittnets berättelse upplösas; parten äge därefter ställa frågor till vitt- net.
Om det kan antas att vittne av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av parts eller åhörares närvaro, får rätten förordna att parten eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret.
Vittnesberättelse, som lämnats ef- ter förordnande enligt första styc- ket, skall återges i behövlig omfatt- ning när parten eller åhöraren åter är närvarande. Part skall beredas tillfälle ställa frågor till vittnet.
195
Är vittne av sjukdom, vistelse å av- lägsen ort eller annan orsak ur stånd att infinna sig vid huvudför- handlingen eller finnes vittnes in- ställelse medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, må för- hör med vittnet enligt rättens beslut
Förhör med vittne får äga rum ut- om huvudförhandling
]. om vittnet inte kan infinna sig vid sådan förhandling,
2. om en inställelse vid sådan för- handling medför kostnader eller
Nuvarande lydelse
äga rum utom huvudförhandling- en. Kan vittne på grund av sjukdom ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.
Föreslagen lydelse
olägenheter som inte står i rimligt förhållande till förhörets betydelse eller
3. om det, på grund av att beslut i viss fråga skall fattas under förbe- redelsen eller eljest med hänsyn till omständigheterna, är av synnerlig vikt att vittnesförhöret tas upp före huvudförhandlingen.
Vid avgörande av fråga om vittnes- förhör utom huvudförhandling skall rätten beakta möjligheterna att för- höra vittnet per telefon enligt 44 kap. 11 5 eller 46 kap. 11 5.
Om det är av synnerlig vikt för ut- redningen, får även annan hand- läggning äga rum i anslutning till förhör enligt första stycket.
205
Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes. Uteblir vittnet ånyo, dö- mes vittnet till utgivande av vite el- ler, om vite ej förlagts, till böter.
Vittne, som ej är tillstädes, då målet
företages till handläggning, må ef- ter rättens beslut hämtas till det rät- tegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och meddelas ej vitesförläggan- de, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas till senare rättegångs- tillfälle. Då vittnet hämtats till rät- ten, skola böter eller vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.
Underlåter vittne att följa föreläg- gande att infinna sig vid rätten, skall rätten, om inte begäran om vittnesförhör återkallas eller målet avgörs, förelägga högre vite eller förordna att vittnet skall hämtas till rätten.
225
Ifråga om vittne, som avses i 13 5 första stycket, skola reglerna i 20
Reglerna i detta kapitel om vitesfö- reläggande och om häkte gäller inte
Nuvarande lydelse
och 21 55 ej tillämpas; sådant vitt- ne må dock hämtas till rätten.
A vstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 5 straff ådömas vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.
Föreslagen lydelse
vittne, som avses i 13 5 första styc- ket. Sådant vittne får däremot hämtas till rätten.
235
Gör vittne sig skyldigt till försum- melse eller tredska, som avses i 20 eller 21 5, och vållas därav rätte- gångskostnad för part, äge rätten, även om yrkande därom ej fram- ställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig, er- sätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta mot- parten sådan kostnad och har par- ten utgivit ersättningen, äge han av vittnet utbekomma vad vittnet för- pliktats utgiva.
Vad nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad äge mot- svarande tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsver— ket.
37 kap. Om förhör med part under sanningsförsäkran
I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga mm med ena parten eller med båda.
Part må påkalla förhör under san- ningsförsäkran såväl med sig själv som med motparten.
Gör vittne sig skyldigt till försum- melse eller tredska, som avses i 20 eller 21 5, och vållas därav rätte- gångskostnad för part, skall rätten på yrkande av part förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten betalt ersättningen, har han rätt att av vittnetfå ut vad vittnet förpliktats betala.
37 kap. Om förhör med part
15
Annan part än åklagare får höras i bevisningssyfte. I tvistemål får så- dant förhör äga rum under ed. För- höret skall därvid om möjligt be- gränsas till sådan omständighet som är av särskild betydelse i målet.
Nuvarande lydelse
25
Den som enligt 36 kap. 13 5 första stycket icke må avlägga vittnesed må ej höras under sanningsförsäk- ran.
35
Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:
"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall så- ga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. "
Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom om vikten därav.
Föreslagen lydelse
Förhör med part leds av parterna, om ej särskilda skäl föranleder an- nat. Förhöret inleds av den part som har begärt förhöret. Har båda par- ter begärt förhöret, bestämmer rät- ten vid behov vilken av dem som skall inleda förhöret. Därvid skall i brottmål uppgiften anförtros åkla- garen, om ej särskilda skäl talar för att försvararen inleder förhöret.
Vid förhöret skall först tillfälle bere- das parten att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor ge sin berättelse i ett sammanhang. Därefter får ytterligare frågor stäl- las.
Ledande frågor får ej ställas, om inte särskilda skäl talar för det. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga.
Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9 5 andra stycket, 10 5 första stycket, 13 5 första styc- ket, 16 5, 17 5 tredje stycket samt 18 och 19 55 tillämpas.
Vid förhör under ed skall, förutom de lagrum anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6 55, 8 5 andra stycket, 11 5 samt 14 och 15 55 tillämpas.
I brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 24 och 25 55 tillämpas i fråga om ersättning till målsägande, som kallats till förhör i anledning av åklagarens talan.
Vid tillämpning av de bestämmelser som anges i första — tredje styckena skall vad som sägs om vittne anses gälla part.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
38 kap.
65
Möter synnerligt hinder mot uppta— gande av bevis genom skriftlig handling vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upp- tagas utom huvudförhandlingen.
Upptagande av bevis genom skriftlig handling får äga rum ut— om huvudförhandling
]. om handlingen inte kan företes vid sådan förhandling eller
2. om upptagande vid sådan för- handling medför kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till åtgärdens betydel-
se.
Om det är av synnerlig vikt för ut- redningen, får även annan hand- läggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt första styc- ket.
39 kap.
25
Är med hänsyn till föremålets be- skaffenhet eller av annan anledning av synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest ej lämpligen hållas vid huvud- förhandlingen, må den enligt rät- tens beslut äga rum utom huvudför- handlingen.
Syn får äga rum utom huvudför- handling
1. som synen inte kan hållas vid sådan förhandling,
2. om syn vid sådan förhandling medför kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till synens betydelse eller
3. om det, på grund av att beslut i viss fråga skall fattas under förbe- redelsen eller eljest med hänsyn till omständigheterna, är av synnerlig vikt att synen hålls före huvudför- handlingen.
35
Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat bevis upptagas, om det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vinnas.
Om det är av synnerlig vikt för ut- redningen, får även annan hand- läggning äga rum i anslutning till syn enligt 2 5.
Nu varande lydelse
Föreslagen lydelse
40 kap. 10 5
Då sakkunnig höres muntligen, fö- retages förhöret av rätten. Med rät- tens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och par- terna äge ställa frågor till den sak- kunnige.
Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otill- börliga.
Har den sakkunnige avgivit skrift- ligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis upplösas.
I samband med förhör med sakkun- nig fårskriftligt utlåtande, som han avlämnat, läsas upp med rättens tillstånd.
115
Vad i 36 kap. 7 5 första stycket, 9 5 andra stycket samt 15, 18 och 19 55 är stadgat om vittne skall äga mot- svarande tillämpning beträffande sakkunnig.
Vad som sägs i 36 kap. 9 5 andra stycket, 15 5 och 17— 19 55 om vitt- ne skall tillämpas också ifråga om sakkunnig.
165
Gör sakkunnig sig skyldig till för— summelse eller tredska, som avses i 12, 13 eller 14 5, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även om yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkun- nige att i den omfattning, som fin- nes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättning- en, äge han av den sakkunnige ut- bekomma vad denne förpliktats utgiva.
Vad nu stadgats om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande tillämpning be- träffande kostnad, som orsakats för statsverket.
Gör sakkunnig sig skyldig till för- summelse eller tredska, som avses i 12 eller 14 5, eller uteblir sakkun- nig, som kallats till förhör, och vål- las därav rättegångskostnad för part, skall rätten på yrkande av part förplikta den sakkunnige att i den omfattning, som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten betalt ersättningen, har han rätt att av den sakkunnige få ut vad denne förpliktats att betala.
Föreslagen lydelse
Fjärde avdelningen
Om rättegången i tingsrätt
I Om rättegången i tvistemål
41 kap. Om inledande av rättegång
Väckande av talan
1 5 Talan skall väckas genom skriftlig ansökan hos rätten. Talan anses väckt när ansökningen har kommit in till rätten.
2 5 Ansökningen skall innehålla
]. bestämt yrkande,
2. redogörelse för de omständigheter som yrkandet grundas på, upp- ställda efter sitt sammanhang och om möjligt i numrerade punkter,
3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt
4. uppgift om sådana omständigheter som medför att rätten är behö- rig, om behörigheten inte framgår av ansökningen i övrigt.
Åberopas löpande skuldebrev, växel eller check, bör handlingen i original eller kopia fogas till ansökningen.
3 5 Om det kan antas att det inte föreligger någon tvist mellan parterna, behöver redogörelsen enligt 2 5 första stycket 2 inte vara utförligare än som krävs för att man skall kunna fastställa vad saken gäller. Uppgift om bevis enligt 2 5 första stycket 3 behöver då inte heller lämnas.
I vilka fall yrkande om ersättning för rättegångskostnad skall tas upp redan i ansökningen framgår av 18 kap. 14 5.
45 Den som bedriver inkassoverksamhet för vilken fordras tillstånd enligt 2 5 inkassolagen (l974:182) skall för ansökan enligt 3 5 använda särskild blankett som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Om det främjar en ändamålsenlig handläggning får regeringen eller myndigheten medge att sådan blankett får användas även av andra som i större omfattning driver in fordringar. Regeringen eller myndigheten får meddela föreskrifter om använd- ningen av blanketter. Har ansökan gjorts på blankett kallas målet i denna balk blankettmål, så länge målet handläggs enligt 41 eller 42 kap. eller 44 kap. 19 5.
5 5 Föreskriven ansökningsavgift skall betalas när ansökningen görs. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock medge att avgiften i blankettmål betalas i efterskott.
Föreslagen lydelse
6 5 Är ansökningen så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegång eller har ansökningsavgiften inte betalats, skall rätten föreläg- ga sökanden att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas.
Om detär uppenbart att föreläggandet inte kommer att följas, behöver föreläggande inte utfärdas. I sådant fall får rätten genast avvisa ansök- ningen.
Stämning
7 5 Om ansökningen inte avvisas, skall rätten, i mål där det finns svaran— de, genast utfärda stämning. Stämningen skall tillsammans med ansök- ningen och vid denna fogade handlingar delges svaranden.
Är det uppenbart att kärandens framställning strider mot allmänt kända förhållanden eller att den inte innehåller laga skäl för käromålet eller att käromålet av annan anledning är ogrundat och kan bristen inte avhjälpas genom åtgärd som avses i 43 kap. 6 5, behöver stämning inte utfärdas. I sådant fall skall rätten genast avgöra målet genom dom.
Formen för förberedelse
8 5 När stämning utfärdas skall rätten ta ställning till om målet skall förberedas i förenklad form enligt 42 kap. eller vid annan förberedelse enligt 43 kap.
Mål där förlikning om saken är tillåten och som inte gäller fastställelse huruvida visst rättsförhållande består eller inte består skall förberedas enligt 42 kap.,
1. om käranden begär sådan förberedelse eller
2. om det kan antas att en förberedelse i förenklad form är tillräcklig och käranden inte begår annan förberedelse.
I annat fall skall mål förberedas enligt 43 kap.
9 5 Finns det inte någon svarande i målet, skall rätten förbereda målet enligt 43 kap., om målet ej kan avgöras genast.
42 kap. Om förberedelse i förenklad form
1 5 Vid förberedelse i förenklad form skall svaranden i stämningen fö- reläggas att avge svaromål, vid påföljd att käromålet annars kan bifallas helt eller delvis. Den tid inom vilken svaromålet skall ha kommit in skall bestämmas till två veckor från delgivningen av stämningen, om det inte finns anledning att föreskriva kortare eller längre tid.
Av föreläggandet skall framgå hur stora rättegångskostnader svaran- den kan åläggas att betala om käromålet bifalls helt.
Föreslagen lydelse
2 5 Svaromålet skall vara skriftligt. En svarande som begär att få svara muntligen skall dock tillåtas detta, om inte särskilda skäl talar för att svaromålet avges skriftligen.
3 5 Svaromålet skall innehålla bestämda uppgifter om svarandens in- ställning till kärandens yrkande. Om svaranden motsätter sig bifall till ansökningen, skall han ange sina skäl. Svaromålet bör ta upp de invänd- ningar om rättegångshinder som svaranden vill göra.
Har käranden grundat ansökningen på löpande skuldebrev, växel eller check, skall de skriftliga bevis som svaranden vill åberopa ges in till rätten inom tiden för avgivande av svaromål.
Av 18 kap. 14 5 framgår att svaranden, om han vill ha ersättning för sina rättegångskostnader, skall yrka sådan ersättning i svaromålet.
4 5 Målet skall avgöras enligt 44 kap. 19 5 genom dom eller förenklad dom, om svaranden
1. inte har avgivit svaromål,
2. i sitt svaromål inte har tagit ställning till kärandens yrkande eller
3. i sitt svaromål inte har anfört sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövning av saken.
Har käranden grundat sin ansökning på löpande skuldebrev, växel eller check och har i samband med ansökningen fordringsbeviset givits in till rätten i original eller kopia, skall förenklad dom meddelas, om svaranden ej anfört sannolika skäl för sitt bestridande. Sådan dom skall dock inte meddelas, om svaranden har visat skriftlig handling av nyss angivet slag som bevis för en fordran som kan användas till kvittning eller käranden medger att en sådan fordran finns.
5 5 Rätten skall på lämpligt sätt söka undanröja sådana ofullständighe- ter eller oklarheter som påverkar frågan om saken kan avgöras efter förberedelse i förenklad form.
6 5 Om deti svaromålet anges skäl som medför att målet inte kan avgöras genast, skall rätten förelägga käranden att, vid påföljd att målet annars avskrivs, inom viss tid ange om han vill att handläggningen av målet skall fortsätta. »
Önskar käranden att handläggningen fortsätter, skall han skriftligen utveckla sin talan och därvid yttra sig över vad svaranden anfört. Han skall även lämna uppgifter om de bevis han åberopar och om vad som skall styrkas med varje bevis.
Rätten får förelägga käranden att skriftligen lämna de uppgifter som behövs enligt andra stycket vid påföljd att ansökningen annars avvisas.
7 5 Begär käranden att handläggningen skall fortsätta och är en fortsatt förberedelse nödvändig, skall målet förberedas enligt 43 kap. Om käran- den utan att begära sådan förberedelse inskränker sin talan eller åbero— par någon ny omständighet, får rätten utfärda ett nytt föreläggande för svaranden att avge svaromål som avses i l 5.
Föreslagen lydelse 43 kap. Om annan förberedelse
Allmänna bestämmelser
1 5 Vid förberedelse enligt detta kapitel skall klarläggas
]. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna grundar sin talan på,
2. vad parterna är oense om,
3. vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis,
4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder skall vidtas före målets avgörande och
5. om det finns förutsättningar för förlikning.
2 5 Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgö- rande av målet.
Efter samråd med parterna skall rätten snarast möjligt upprätta en plan för målets handläggning, om det inte är obehövligt på grund av målets beskaffenhet.
3 5 Mål förbereds genom sammanträde, skriftväxling eller annan hand- läggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas.
Sammanträde skall hållas, om det kan antas att förberedelsens syfte därigenom främjas.
Sammanträdet skall hållas per telefon,
1. om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller
2. om inställelse inför rätten skulle orsaka kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av den fråga som föranlett sammanträdet, och ändamålet med sammanträdet ändå kan antas bli i väsentlig mån uppnått.
Vad som sägs om sammanträde i 8— 18 55 gäller inte sammanträde som hålls per telefon.
4 5 Om målet skall förberedas enligt detta kapitel utan föregående för- beredelse i förenklad form, skall rätten i stämningen förelägga svaran- den att avge svaromål. Rätten bestämmer om svaromålet skall lämnas skriftligen eller vid sammanträde. Svaromålet skall innehålla
1. de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra,
2. bestämda uppgifter om svarandens inställning till kärandens yrkan- den,
3. om kärandens yrkanden inte medges, grunden för svarandens in- ställning med yttrande över de omständigheter som käranden grundar sin talan på och med angivande av de omständigheter som svaranden vill anföra samt
4. uppgift om de skriftliga bevis som svaranden åberopar, om de övriga bevis som han är beredd att ange och om vad som skall styrkas med varje bevis.
Föreslagen lydelse
Svaranden skall, även om han förelagts att avge svaromål under förberedelse i förenklad form, föreläggas att avge svaromål enligt första stycket, om förberedelsens syfte därigenom främjas.
5 5 Under den fortsatta förberedelsen skall parterna snarast ange alla de ytterligare omständigheter som de vill anföra, yttra sig över vad motpar- ten anfört samt slutligt bestämma yrkanden och grunder. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, lämna uppgift om de bevis som de vill åberopa och om vad de vill styrka med varje bevis samt yttra sig om behovet av ytterligare utredning.
Varje part är skyldig att under förberedelsen lägga fram av honom åberopade skriftliga bevis, som han inte redan företett. Han är också skyldig att på framställning av motparten lämna uppgift om sitt innehav av skriftliga bevis och föremål som har betydelse som bevis.
Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte be- hövs.
6 5 Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, se till att tvistefrågorna blir klarlagda, att parterna anger allt de vill åberopa och att i övrigt de åtgärder vidtas som behövs för att förbereda målet för avgörande.
7 5 Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, skall rätten, i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, verka för att parterna förliks.
Rätten får inte fortsätta förlikningsverksamhet, om det framgår att någon av parterna vill ha målet prövat.
Förelägganden och påföljder
8 5 Om svaranden i ett mål där förlikning om saken är tillåten skall avge skriftligt svaromål enligt 4 5 första stycket, skall rätten förelägga honom att göra detta vid påföljd att förenklad dom annars kan meddelas mot honom. Parter i sådana mål får även i andra fall föreläggas att yttra sig skriftligen vid sådan påföljd.
9 5 Om det skall hållas sammanträde i ett mål, där förlikning om saken är tillåten, skall rätten förelägga parterna att inställa sig vid påföljd att förenklad dom annars kan meddelas mot den som uteblir. Varje part som skall infinna sig personligen skall föreläggas vite.
10 5 Om det skall hållas sammanträde i ett mål, där förlikning om saken inte är tillåten, skall käranden föreläggas att inställa sig vid påföljd att hans talan annars förfaller. Om käranden skall infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. Svaranden skall alltid föreläggas vite.
Om det kan antas att sammanträdets syfte blir i väsentlig mån uppnått trots en parts utevaro, skall parten föreläggas att inställa sig vid påföljd att sammanträdet kan hållas även om han uteblir.
Föreslagen lydelse
] 1 5 Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part föreläg- gas att slutligt bestämma sin talan (slutföreläggande), om detär nödvän- digt med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för yttrande har gått ut, får parten inte åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis, om han inte gör sanno- likt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omstän- digheten eller beviset.
12 5 Om båda parterna uteblir från ett sammanträde som inte avser bara rättegångsfrågor, skall målet avskrivas.
13 5 Om en part uteblir från ett sammanträde till vilket han förelagts att inställa sig vid påföljd av förenklad dom, skall sådan dom meddelas, om den närvarande parten yrkar det och sådan dom inte är utesluten på grund av bestämmelserna i 44 kap. 18 eller 19 5.
Om en part underlåter att följa ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom, skall sådan dom meddelas enligt vad som sägs i första stycket om motparten yrkar det.
Yrkas inte förenklad dom i fall som avses i första och andra styckena, skall målet avskrivas. Om det är svaranden som underlåter att följa ett föreläggande, skall dock rätten på kärandens begäran utfärda ett nytt föreläggande till svaranden. Underlåter denne att följa även det nya föreläggandet och yrkas inte förenklad dom, skall målet avskrivas.
14 5 En part skall anses ha följt ett föreläggande att yttra sig skriftligen endast om han avgivit ett yttrande som bestämt visar hans inställning till de frågor som föreläggandet avser eller om föreläggandets syfte ändå kan anses tillgodosett i väsentlig mån.
Gäller föreläggandet svaromål enligt 4 5 första stycket, skall det anses tillräckligt att svaranden bestämt anger sin inställning till kärandens yrkanden och, om han motsätter sig att dessa bifalls, skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken.
15 5 Uteblir käranden från ett sammanträde i mål, där förlikning om saken inte är tillåten, skall målet avskrivas, om käranden förelagts att inställa sig till sammanträdet vid påföljd att hans talan annars förfaller.
16 5 Underlåter en part att följa ett vitesföreläggande enligt detta kapi- tel, skall rätten, om partens närvaro är nödvändig, förelägga högre vite. I mål, där förlikning om saken inte är tillåten, får rätten i stället besluta att parten skall hämtas till rätten.
17 5 Om en part som blivit förelagd att infinna sig personligen vid ett sammanträde uteblir eller inställer sig endast genom ombud, får sam- manträdet ändå hållas, om det främjar förberedelsens syfte. Detsamma gäller om rätten beslutat att en part skall hämtas till sammanträdet men det visar sig att hämtning inte kan ske.
Har en part förelagts att inställa sig till sammanträdet vid sådan
Föreslagen lydelse
påföljd som sägs i 10 5 andra stycket, får sammanträdet hållas även om han uteblir.
18 5 1 förelägganden som avser endast rättegångsfrågor får rätten inte ange som påföljd att målet avgörs genom förenklad dom eller att talan förfaller. Sådana frågor får avgöras även om parterna eller någon av dem underlåter att inställa sig till sammanträde eller att yttra sig skriftligen.
Förberedelsens avslutande
19 5 Är det till fördel för handläggningen av målet, skall rätten innan förberedelsen avslutas göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter, såsom de uppfattas av rätten. Parterna skall beredas till- fälle att yttra sig över sammanfattningen.
Om sammanträde hålls, skall om möjligt sammanfattningen göras och parternas yttrande inhämtas vid sammanträdet.
20 5 Förberedelsen är avslutad, när i behövlig utsträckning parternas ståndpunkter har klarlagts, uppgifter om bevisning lämnats och förbe- redande åtgärder i övrigt vidtagits.
När förberedelsen avslutats, skall rätten snarast avgöra målet. Om någon del av målet kan avgöras särskilt, får målet i denna del företas till avgörande trots att förberedelsen i övrigt inte avslutats.
Medling
21 5 Rätten får under förberedelsen av mål, där förlikning om saken är tillåten, förordna särskild medlare, om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och det finns anledning anta att kostnaderna för att lösa tvisten kan minskas väsentligt genom medlingen. Om någon av parterna motsätter sig att medlare förordnas, får förordnande inte ske. Rätten skall bestämma inom vilken tid medlingen skall avslutas.
22 5 Medlaren skall till rätten fortlöpande redovisa sina åtgärderi målet. Sedan medlingen avslutats, skall medlaren till rätten redovisa de resultat som uppnåtts under medlingen.
235 Medlaren har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
44 kap. Om avgörande av mål
Allmänna bestämmelser
1 5 Rätten skall se till att varje mål blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.
Föreslagen lydelse
2 5 Mål avgörs på handlingarna eller efter huvudförhandling. Uppkom- mer under denna handläggning behov av ytterligare förberedande åtgär— der skall bestämmelserna om förberedelse tillämpas.
Huvudförhandling skall hållas,
1. om muntlig bevisning skall tas upp eller syn på stället skall äga rum,
2. om det av annat skäl behövs för utredningen,
3. om någon av parterna begär det och förhandling inte är uppenbart obehövlig eller
4. om målet, på grund av att någon part uteblir från ett sammanträde, skall avgöras enligt 44 kap. 18 eller 19 5 genom förenklad dom eller dom.
Avgörande på handlingarna
3 5 När ett mål avgörs på handlingarna, skall föredragning ske, om flera domare deltar i avgörandet eller rätten annars finner det lämpligt.
Innan målet avgörs, skall varje part, om det inte är obehövligt, beredas tillfälle att yttra sig över det som tillförts målet genom annan än honom själv och att slutföra sin talan. Vad nu sagts gäller dock inte motpartens yrkande om förenklad dom.
Huvudförhandling
4 5 Huvudförhandling hålls antingen särskilt elleri omedelbart samband med sammanträde för förberedelse. Huvudförhandlingen skall genom- föras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang.
Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den ge- nomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Om det finns särskilda skäl får dock uppehåll göras i större omfattning än vad som nu har sagts.
Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en i ett sammanhang genomförd huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Vid ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning enligt detta kapitel.
5 5 Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, skall rätten förelägga parterna att inställa sig till huvudförhandling vid påföljd att förenklad dom annars kan meddelas mot den som uteblir. Varje part som skall infinna sig personligen skall också föreläggas vite.
Om saken är sådan att förlikning därom inte är tillåten, skall rätten förelägga käranden att inställa sig till huvudförhandlingen vid påföljd att hans talan annars förfaller. Om han skall infinna sig personligen, skall rätten också förelägga vite. Svaranden skall alltid föreläggas vite. Kan det antas att en part, som skall infinna sig personligen, inte följer ett vitesföreläggande, får rätten besluta att han skall hämtas till förhand- lingen.
Föreslagen lydelse
I förelägganden som avser endast rättegångsfrågor får rätten inte ange som påföljd att målet avgörs genom förenklad dom eller att talan förfal- ler. Sådana frågor får avgöras även om parterna eller någon av dem underlåter att inställa sig.
6 5 Huvudförhandlingen skall ställas in,
1. om någon part vars personliga närvaro behövs har uteblivit eller inställt sig endast genom ombud,
2. om någon annan vars personliga närvaro behövs inte har infunnit sig eller
3. om det visar sig att det finns något annat hinder för att företa målet till avgörande.
Förhandlingen får dock hållas, om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att ny huvudförhandling behöver hållas.
7 5 Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, när den som skall höras finns tillgänglig,
1. om det kan antas att bevisningen inte behöver eller inte kan tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet eller
2. om det kan antas att den som skall höras inte kan infinna sig vid huvudförhandling i målet utan kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till förhörets betydelse.
Är det av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket.
8 5 Vid huvudförhandlingen skall i här angiven ordningsföljd
l. parterna framställa sina yrkanden och kort ange sin inställning till motpartens yrkanden,
2. parterna utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört,
3. bevisningen förebringas och
4. parterna slutföra sin talan. Förhör med parterna enligt 37 kap. skall äga rum innan annan muntlig bevisning tas upp rörande den omständighet som förhöret gäller.
Avvikelser från ordningsföljden enligt första och andra styckena får ske om rätten finner det lämpligt med hänsyn till omständigheterna i målet.
9 5 Vid huvudförhandling får parterna inte ge in eller läsa upp inlagor eller andra skriftliga anföranden. Avvikelser från detta får ske, om det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till fördel för handläggningen.
10 5 Hålls huvudförhandling i mål, där förlikning om saken är tillåten, får parterna inte vid förhandlingen åberopa omständigheter eller bevis, som de inte åberopat under förberedelsen, om det kan antas att de dröjt med åberopandet i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.
Föreslagen lydelse
1 1 5 Bevisning får vid huvudförhandling tas upp per telefon,
1. om det med hänsyn till bevisningens art, vad bevisningen gäller och övriga omständigheter inte är till nackdel för utredningen eller
2. om det annars skulle uppkomma kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till bevisningens betydelse, och ändamålet med upptagningen kan antas bli i väsentlig mån uppnått.
125 Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Sådant förordnan— de får ges endast om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och rätten med hänsyn till särskilda omständigheter finner det lämpligt. När huvudförhandlingen hålls i omedelbart samband med samman- träde för förberedelse, skall vad som förekommit vid detta anses ha förekommit även vid huvudförhandlingen, utan att det behöver uppre- pas vid denna. Vad nu sagts gäller inte om rätten förordnar annat. Om huvudförhandlingen hålls inom så kort tid från ett förberedelse- sammanträde att syftet med en i ett sammanhang genomförd huvudför- handling blir tillgodosett även om det som förekom vid sammanträdet inte upprepas vid huvudförhandlingen, behöver ett sådant upprepande inte ske. Vad nu sagts gäller endast om rätten med parternas samtycke bestämmer det.
13 5 Om rätten vid huvudförhandlingens slut eller därefter, innan dom eller slutligt beslut meddelats, finner att det föreligger sådana ofullstän- digheter eller oklarheter i utredningen som rätten genom fråga eller på annat sätt bort avhjälpa, får rätten förordna om fortsatt eller ny huvud- förhandling. Kan en sådan förhandling antas medföra kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får rätten efter samråd med parterna besluta att utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt.
Parts utevaro
145 Om båda parterna uteblir från huvudförhandlingen, skall målet avskrivas.
155 Om ena parten uteblir från huvudförhandlingen i ett mål där förlikning om saken är tillåten, skall förenklad dom meddelas, om det är tillåtet enligt 18 eller 19 5. Detta gäller endast om den närvarande parten yrkar förenklad dom. Framställs inte sådant yrkande, skall målet avskrivas.
16 5 Om käranden uteblir från huvudförhandlingen i ett mål, där förlik- ning om saken inte är tillåten, skall målet avskrivas. Uteblir svaranden får målet avgöras om saken kan utredas tillfredsställande i svarandens
Föreslagen lydelse
utevaro och käranden yrkar att målet avgörs. Framställs inte något sådant yrkande skall målet avskrivas.
Första stycket skall tillämpas även i fall när rätten beslutat att svaran- den skall hämtas till förhandlingen men det visar sig att hämtning inte kan ske.
17 5 Om en part, som blivit förelagd att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, underlåter att följa föreläggandet, skall rätten, om inte målet avgörs eller frågan om personlig inställelse av annan orsak förfaller, förelägga högre vite. Om saken är sådan att förlikning därom inte är tillåten, får rätten i stället besluta att parten skall hämtas till rätten.
Första stycket skall tillämpas också när svaranden i ett mål, där förlikning om saken inte är tillåten, förelagts att inställa sig personligen eller genom ombud.
Förenklad dom
18 5 Om förenklad dom skall meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas. Förenklad dom får inte meddelas om svaranden medgivit käro- målet eller om käromålet av annan anledning är uppenbart grundat. I sådana fall skall målet avgöras genom dom.
19 5 Om förenklad dom skall meddelas mot svaranden skall käromålet bifallas. Förenklad dom får inte meddelas om det av skäl som anges i 41 kap. 7 5 andra stycket är uppenbart att käromålet är ogrundat. I sådana fall skall målet i stället avgöras genom dom.
20 5 Den part, mot vilken förenklad dom meddelats, har rätt att efter ansökan hos tingsrätten få målet återupptaget. Ansökningen skall göras skriftligen inom en månad från den dag då domen delgavs honom eller helt eller delvis verkställdes mot honom.
Har den förenklade domen föranletts av att parten underlåtit att följa ett föreläggande att avge svaromål eller att inställa sig till sammanträde, skall i ansökningen anges sådana skäl för ändring av domen som kan vara av betydelse vid en prövning av saken. Har domen föranletts av att parten underlåtit att följa något annat föreläggande, skall sökanden i ansökningen bestämt ange sin inställning till de frågor som föreläggan- det avser eller eljest yttra sig på sådant sätt att föreläggandets syfte kan anses tillgodosett i väsentlig mån.
Har sökanden inte uppfyllt föreskrifterna i andra stycket, skall rätten förelägga honom att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas.
Ansökningen skall avvisas om parten tidigare har beviljats återuppta- gande av målet.
Föreslagen lydelse
11. Om rättegången i brottmål
45 kap. Om inledande av rättegång och om förberedelse vid allmänt åtal
Väckande av åtal
l 5 Åtal skall väckas genom skriftlig ansökan hos rätten, om ej annat följer av vad som sägs nedan. Åtalet anses väckt när ansökningen har kommit in till rätten.
Åtal för förseelse i rättegång får under rättegången väckas muntligen inför rätten. Detsamma gäller åtal för annat brott som förövats under sammanträde inför rätten samt tilläggsåtal, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet, utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
2 5 I ansökningen skall anges
1. den gärning för vilken ansvar yrkas samt tid och plats för denna,
2. det lagrum som är tillämpligt för gärningen samt den rättsliga beteckning som denna kan ha,
3. erkännande och andra bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis,
4. särskilt yrkande om förverkande av egendom, annan särskild rätts- verkan eller utvisning, om åklagaren vill framställa sådant yrkande och detta kan ske redan i ansökningen,
5. kostnad för bevisning under förundersökning eller för blodunder- sökning, om återbetalningsskyldighet kan åläggas den tilltalade,
6. den tid under vilken den tilltalade är eller har varit anhållen, häktad eller tagen i förvarsarrest på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, om sådant frihetsberövande har förekommit,
7. reseförbud, om sådant har ålagts och fortfarande består,
8. beslag, om sådant har verkställts och fortfarande består och
9. omständigheter som medför att rätten är behörig, om behörigheten inte framgår av ansökningen i övrigt.
3 5 Åklagaren skall i ansökningen ange sin inställning till frågan om huvudförhandling skall hållas samt till frågan om den tilltalade skall vara personligen närvarande vid sådan förhandling.
Anser åklagaren att endast böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening bör komma i fråga eller att rätten bör förordna enligt 34 kap. 1 5 första stycket 1 brottsbalken, skall också detta anges.
45 I ansökningen skall dessutom anges
1. omständigheter som ger bakgrunden till gärningen eller på annat sätt är ägnade att närmare belysa denna, dock endast om det med hänsyn till utredningens omfattning eller beskaffenhet behövs för att främja handläggningen av målet,
2. sådan grund för bestridande av ansvar som den tilltalade tydligt framfört under förundersökning,
Föreslagen lydelse
3. den tilltalades inkomst- och förmögenhetsförhållanden, om det finns anledning anta att påföljden kommer att bestämmas till dagsböter,
4. den tilltalades levnadsomständigheter, om det finns anledning anta att påföljden blir svårare än böter,
5. särskilda omständigheter som har betydelse för frågan om ytterli- gare utredning bör inhämtas angående den tilltalades personliga förhål- landen,
6. särskilda omständigheter som medför att skriftlig eller muntlig förberedelse enligt detta kapitel bör ske och
7. särskilda omständigheter som kan medföra att en huvud- förhandling tar längre tid i anspråk än vad ansökningen i övrigt ger anledning anta.
5 5 Uppgiftsskyldigheten enligt 4 5 kan helt eller delvis fullgöras genom att åklagaren till rätten ger in protokoll eller anteckningar från förun- dersökningen. Uppteckningar från förhör får dock ges in endast om åklagaren angivit att han anser att målet kan avgöras utan huvud- förhandling eller om annars särskilda skäl föreligger.
6 5 Skriftliga handlingar som åklagaren åberopar som bevis skall ges in till rätten i den mån det lämpligen kan ske. Detsamma gäller sådan utredning om den tilltalades personliga förhållanden som åklagaren inhämtat och som bör vara tillgänglig för rätten.
7 5 Ansökan i brottmål som avses i 2 kap. 3 5 tredje stycket 3—6 skall i stället för uppgifter enligt 2—4 55 innehålla
1. bestämt yrkande,
2. redogörelse för de omständigheter som yrkandet grundas på,
3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt
4. uppgift om sådana omständigheter som medför att rätten är behö- rig, om behörigheten inte framgår av ansökningen i övrigt.
Väckande av talan om enskilt anspråk
8 5 Om en målsägande, i samband med åtal för brott, vill föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, skall talan väckas genom skriftlig ansökan hos rätten, om talan inte får väckas på annat sätt enligt vad som sägs nedan. Talan anses väckt när ansökningen har kommit in till rätten.
Sedan åtal väckts, får talan mot den tilltalade väckas muntligen inför rätten, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Om åklagaren enligt 22 kap. 2 5 utför målsägandens talan, skall anspråket om möjligt framställas samtidigt med att åtalet väcks.
9 5 Ansökningen skall innehålla bestämt yrkande samt behövliga upp- gifter om grunden för anspråket.
Föreslagen lydelse
I ansökningen skall lämnas uppgift om de bevis som åberopas till stöd för det enskilda anspråket och vad som skall styrkas med varje bevis.
Åberopas en skriftlig handling som inte redan finns hos rätten, skall handlingen ges in om det lämpligen kan ske.
105 I fråga om ansökningar som är så ofullständiga att de inte kan läggas till grund för rättegång, gäller 41 kap. 6 5.
Stämning och förberedelse
11 5 Om en ansökan som avser åtal eller enskilt anspråk tas upp till prövning, skall rätten genast utfärda stämning. Stämningen skall tillsam- mans med ansökningen delges den tilltalade.
Stämning behöver ej utfärdas om talan väckts muntligen vid samman- träde.
I fråga om sådan talan angående enskilt anspråk som är uppenbart ogrundad av skäl som anges i 41 kap. 7 5 andra stycket, gäller vad som där sägs.
12 5 Om huvudförhandling skall hållas, skall rätten i stämningen kalla den tilltalade till förhandlingen.
Är det av särskilda skäl inte möjligt att bestämma tid för huvudför- handling redan när stämning utfärdas, skall kallelsen utfärdas snarast möjligt därefter.
13 5 I samband med att stämning utfärdas skall rätten ta ställning till om målet behöver förberedas för att det skall kunna avgöras snabbare och för att en huvudförhandling skall kunna genomföras på ett ändamålsen- ligt sätt.
Vid förberedelsen skall klarläggas parternas ståndpunkter och grun- derna för dessa, vilka bevis som skall förebringas och vad som skall styrkas med varje bevis samt vilka övriga åtgärder som skall vidtas före målets avgörande.
Vid förberedelsen får rätten förelägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål. Förberedelse får också ske genom ytterligare skriftväxling eller annan handläggning. Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas.
14 5 Svaromålet skall innehålla
1. de invändningar om rättegångshinder som den tilltalade vill göra,
2. bestämda uppgifter om den tilltalades inställning till åklagarens och målsägandens yrkanden,
3. om den tilltalade har någon invändning mot ett yrkande, grunden för denna inställning,
4. uppgift om de bevis som åberopas och om vad som skall styrkas med varje bevis samt
5. uppgift om behovet av ytterligare utredning.
Föreslagen lydelse
Begär den tilltalade att huvudförhandling skall hållas, skall detta anges i svaromålet. Varje part är skyldig att under förberedelsen lägga fram av honom åberopade skriftliga bevis, som han inte redan företett. Han är också skyldig att på framställning av motparten lämna uppgift om sitt innehav av skriftliga bevis och föremål som har betydelse som bevis.
155 Förs talan om enskilt anspråk i samband med åtalet, får rätten förelägga en enskild part att avge svaromål eller på annat sätt yttra sig skriftligen vid påföljd att målet om det enskilda anspråket avgörs genom förenklad dom. Underlåter parten att följa ett sådant föreläggande, gäller 43 kap. 13 och 14 55 samt 44 kap. 18 och 19 55 i tillämpliga delar.
165 Om sammanträde skall hållas, skall de parter som bör närvara kallas att inställa sig. Skall en part infinna sig personligen, skall 46 kap. 5 5 första stycket tillämpas.
175 Underlåter någon part att följa ett föreläggande att infinna sig personligen vid ett sammanträde, får detta ändå hållas, om det främjar förberedelsens syfte. Rätten får besluta att en part, som underlåtit att infinna sig personli- gen vid sammanträdet, skall hämtas till rätten.
18 5 När nödvändiga åtgärder enligt detta kapitel vidtagits, skall rätten snarast avgöra målet. Om någon del av målet kan avgöras särskilt, får målet i denna del företas till avgörande trots att förberedelsen i övrigt inte avslutats. Om den tilltalade är berövad friheten såsom anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas eller målet på annat sätt företas till avgö- rande inom en vecka från den dag då åtalet väcktes, om det inte är nödvändigt med längre uppskov på grund av åtgärder som avses i detta kapitel eller andra omständigheter. Har den tilltalade anhållits eller häktats efter åtalets väckande, skall tiden räknas från den dag då beslutet om frihetsberövande verkställdes.
Har den tilltalade ålagts reseförbud och delgivits beslut om detta, skall huvudförhandling hållas inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om det inte är nödvändigt med längre uppskov på grund av åtgärder som avses i detta kapitel eller andra omständigheter. Har den tilltalade del- givits beslutet om reseförbud efter åtalets väckande, skall tiden räknas från den dag delgivningen skedde.
Stämning genom åklagare
19 5 Rätten fåri den omfattning det är lämpligt tillåta åklagare att själv utfärda stämning och att i samband därmed utfärda kallelser enligt 36 kap. 7 5 och 46 kap. 5 5.
Föreslagen lydelse
När en åklagare utfärdar stämning, skall han lämna rätten och den tilltalade uppgifter enligt 2—5 55 eller 7 5. Åklagaren skall vidare iaktta vad som anges i 6 5. Om stämningen innefattar talan om enskilt anspråk, skall åklagaren lämna rätten och den tilltalade uppgifter enligt 8 5.
Stämningen skall med därtill hörande uppgifter delges den tilltalade. Talan anses väckt när delgivning skett. Bevis om delgivningen skall tillställas rätten.
46 kap. Om avgörande av mål vid allmänt åtal
Allmänna bestämmelser
1 5 Rätten skall se till att varje mål blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.
2 5 Mål avgörs efter huvudförhandling eller på handlingarna. Uppkom- mer under denna handläggning behov av ytterligare förberedande åtgär- der, skall bestämmelserna om förberedelse tillämpas.
Huvudförhandling skall hållas, ]. om det inte är obehövligt för utredningen,
2. om muntlig bevisning skall tas upp eller syn på stället skall äga rum,
3. om det finns anledning att döma till någon annan påföljd än villkorlig dom eller böter eller sådana påföljder i förening eller
4. om åklagaren eller den tilltalade begär det. Med de påföljder som anges i andra stycket 3 skall likställas förord- nande enligt 34 kap. 1 5 första stycket ] brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad.
Har den tilltalade inte erkänt gärningen, får målet avgöras utan hu- vudförhandling endast om det är uppenbart att förhandling inte behövs.
Avgörande på handlingarna
3 5 När ett mål avgörs på handlingarna, skall föredragning ske, om flera domare deltar i avgörandet eller rätten annars finner det lämpligt.
Innan målet avgörs, skall varje part, om det inte är obehövligt, beredas tillfälle att yttra sig över det som tillförts målet genom annan än honom själv och att slutföra sin talan.
Huvudförhandling
4 5 Huvudförhandling skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang.
Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den ge- nomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall förhandlingen pågå
Föreslagen lydelse
minst tre dagar per vecka. Om det finns särskilda skäl får dock uppehåll göras i större omfattning än vad som nu har sagts.
Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en i ett sammanhang genomförd huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Vid ny huvudförhandling skall målet företas till fullständig handläggning enligt detta kapitel.
5 5 Parterna skall kallas till huvudförhandlingen. Varje part, som skall infinna sig personligen, skall föreläggas vite. Om det kan antas att parten inte följer ett sådant föreläggande, får rätten i stället besluta att han skall hämtas till förhandlingen. Är den tilltalade berövad friheten såsom anhållen eller häktad, skall rätten besluta att han skall inställas till förhandlingen.
Förs talan om enskilt anspråk i samband med åtalet, skall rätten förelägga en målsägande vars talan inte utförs av åklagaren samt den tilltalade att inställa sig till huvudförhandlingen vid påföljd att målet om det enskilda anspråket annars kan avgöras genom förenklad dom.
6 5 Huvudförhandlingen skall ställas in,
1. om någon part vars personliga närvaro behövs har uteblivit eller inställt sig endast genom ombud,
2. om någon annan vars personliga närvaro behövs inte har infunnit sig eller
3. om det visar sig att det finns något annat hinder för att företa målet till avgörande.
Förhandlingen får dock hållas, om det kan antas att hindret undanröjs utan att målet behöver företas till ny huvudförhandling.
7 5 Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, när den som skall höras finns tillgänglig,
]. om det kan antas att bevisningen inte behöver eller inte kan tas upp på nytt vid huvudförhandling i målet eller
2. om det kan antas att den som skall höras inte kan infinna sig vid huvudförhandling i målet utan kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till förhörets betydelse.
Är det av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning äga rum i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket.
8 5 Vid huvudförhandlingen skall i här angiven ordningsföljd
]. parterna framställa sina yrkanden samt kort ange sin inställning till motpartens yrkanden och grunden för denna,
2. åklagaren och målsäganden utveckla sin talan och den tilltalade beredas tillfälle att yttra sig med anledning av vad de anfört,
3. målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning före- 'bringas,
4. utredning förebringas om den tilltalades personliga förhållanden och
5. parterna slutföra sin talan.
Föreslagen lydelse
Förhör med parterna enligt 37 kap. skall äga rum innan annan muntlig bevisning tas upp rörande den omständighet som förhöret gäller. Avvikelser från ordningsföljden enligt första och andra styckena får ske om rätten finner det lämpligt med hänsyn till omständigheterna i målet.
9 5 Vid huvudförhandling får parterna inte ge in eller läsa upp inlagor eller andra skriftliga anföranden. Avvikelser från detta får ske, om det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till fördel för handläggningen.
105 I fråga om sådan del av målet som gäller enskilt anspråk får parterna vid huvudförhandlingen inte åberopa omständigheter eller be- vis, som är av betydelse endast i denna del och som de inte åberopat under förberedelsen, om det kan antas att de dröjt med åberopandet i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.
] l 5 Bevisning får vid huvudförhandling tas upp per telefon,
1. om det med hänsyn till bevisningens art, vad bevisningen gäller och övriga omständigheter inte är till nackdel för utredningen eller
2. om det annars skulle uppkomma kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till bevisningens betydelse, och ändamålet med upptagningen kan antas bli i väsentlig mån uppnått.
125 Rätten får förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna. Sådant förordnan- de får ges endast om parterna medger det, rättens ledamöter tagit del av bevisen och rätten med hänsyn till särskilda omständigheter finner det lämpligt.
13 5 Om rätten vid huvudförhandlingens slut eller därefter, innan dom eller slutligt beslut meddelats, finner att det föreligger sådana ofullstän- digheter eller oklarheter i utredningen som rätten genom fråga eller på annat sätt bort avhjälpa, får rätten förordna om fortsatt eller ny huvud- förhandling. Kan en sådan förhandling antas medföra kostnader eller olägenheter, som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får rätten efter samråd med parterna besluta att utredningen skall inhämtas på annat lämpligt sätt.
Parts utevaro
14 5 Om åklagaren uteblir från huvudförhandlingen, skall förhandling- en ställas in.
Om en part, som blivit förelagd att infinna sig personligen vid huvud- förhandlingen, underlåter att följa föreläggandet skall rätten, om inte målet avgörs eller frågan om personlig inställelse av annan orsak förfal- ler, förelägga högre vite eller besluta att parten skall hämtas till rätten.
Föreslagen lydelse
15 5 Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen,
1. om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. om den tilltalade, sedan stämning delgivits honom, har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudför- handling eller
3. om den tilltalade lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och hans närvaro på grund därav inte är nödvändig.
I fall som avses i första stycket 1 får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har underlåtit att infinna sig vid huvudförhandling i målet. Har tilläggsåtal väckts efter det tidigare frånvarotillfället, får fängelse ådömas endast om det fanns anledning att döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan tilläggsåtalet väcktes.
Med de påföljder som anges i första stycket 1 skall likställas förord- nande enligt 34 kap. 1 5 första stycket ] brottsbalken. Detta gäller dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som över- stiger tre månader.
I fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgivits kallelse till förhandlingen.
16 5 Förs talan om enskilt anspråk i samband med åtalet, skall målet om det enskilda anspråket avskrivas om båda parterna uteblir från en hu- vudförhandling.
Uteblir endast den ena parten, skall förenklad dom meddelas enligt bestämmelserna i 44 kap. 18 eller 19 5, om den närvarande parten yrkar det och sådan dom inte är utesluten på grund av samma bestämmelser eller på grund av bestämmelserna i 22 kap. 5 5. Vid tillämpningen av bestämmelserna i 44 kap. 18 och 19 55 skall rättens avgörande i ansvars- frågan anses innebära att det enskilda anspråket i motsvarande del är uppenbart grundat eller ogrundat. Framställs inte något yrkande om förenklad dom, skall målet avskrivas.
17 5 Rättegångsfrågor får avgöras även om parterna eller någon av dem underlåter att inställa sig till huvudförhandling.
47 kap. Om enskilt åtal
Väckande av talan
] 5 Vill en målsägande väcka åtal skall han göra det genom ansökan hos rätten. I fråga om sådan ansökan gäller 45 kap. 1 och 2 55. Om målet är sådant som anges i 2 kap. 3 5 tredje stycket 3—6 gäller 45 kap. 7 5 i fråga om ansökningens innehåll. .
Under rättegången får den tilltalade muntligen inför rätten väcka
Föreslagen lydelse
talan mot målsäganden eller åklagaren om ansvar för falskt eller obefo- gat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående det brott som rättegången gäller, om rätten finner det lämpligt.
2 5 Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte åtala, skall bevis om beslutet fogas till ansökningen. Om bevis inte ges in, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas.
3 5 Vill målsäganden i samband med åtal föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott skall han göra ansökan hos rätten. I fråga om sådan ansökan gäller 45 kap. 8 5 och 9 5 första och andra styckena.
4 5 Är ansökningen så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegång gäller 41 kap. 6 5.
Stämning
5 5 Om ansökningen tas upp till prövning, skall rätten genast utfärda stämning. Stämningen skall tillsammans med ansökningen och vid den- na fogade handlingar delges den tilltalade.
Stämning behöver ej utfärdas, om talan väckts muntligen vid sam- manträde.
I fråga om äta] eller talan angående anspråk som är uppenbart ogrun- dade av skäl som anges i 41 kap. 7 5 andra stycket, gäller vad som där sags.
Förberedelse
6 5 Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. I fråga om sådan förberedelse gäller 43 kap., om ej annat följer av vad som sägs nedan. Vid tillämpningen av 43 kap. gäller bestämmelser som avser käranden i stället målsäganden och bestämmelser som avser svaranden i stället den tilltalade. Väcks talan muntligen vid ett sammanträde skall förberedelse äga rum om det behövs.
75 Har målsäganden väckt åtal eller biträtt åtal skall han kallas att inställa sig till sammanträde vid påföljd att åtalet annars förfaller. Ute- blir målsäganden skall åtalet förklaras vara förfallet om den tilltalade yrkar det. I annat fall skall målet avskrivas.
8 5 Om den tilltalade är berövad friheten såsom anhållen eller häktad gäller 45 kap. 18 5 andra stycket. Har den tilltalade ålagts reseförbud och delgivits beslut om detta gäller 45 kap. 18 5 tredje stycket.
Föreslagen lydelse
Avgörande av mål
9 5 I fråga om avgörande av mål gäller 46 kap., om ej annat följer av 10 5. Vad som sägs i 46 kap. om åklagaren skall i stället tillämpas på den målsägande, som väckt åtal eller övertagit åtal. Bestämmelser som avser målsägande gäller endast sådana målsägande som för talan om enskilt
anspråk.
10 5 Även om målsäganden har begärt huvudförhandling, behöver nå- gon sådan inte hållas om det är uppenbart obehövligt.
Om huvudförhandling skall hållas, skall den målsägande som väckt äta] eller övertagit åtal kallas att inställa sig till förhandlingen vid påföljd att åtalet annars förfaller. Uteblir målsäganden skall åtalet förklaras vara förfallet, om den tilltalade yrkar det. I annat fall skall målet avskri- vas. Om båda parter uteblir från en huvudförhandling, skall målet avskri-
V&S.
Återupptagande av målet
11 5 Har åtalet förklarats vara förfallet, har målsäganden rätt att efter ansökan hos tingsrätten få målet återupptaget. Ansökan skall göras skriftligen inom en månad från den dag då talan förklarades vara förfal- len.
Ansökningen skall avvisas om målsäganden tidigare har beviljats återupptagande av målet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
49 kap. 1 5
Talan mot underrätts dom skall fö- ras genom vad.
Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; om hans rätt till återvinning i an- ledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 5.
Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till ef- terrättelse; utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande utfästel- se gjorts av motparten.
Talan mot tingsrätts dom skall fö- ras genom vad.
Part, mot vilken förenklad dom gi- vits, får ej fullfölja talan mot do- men. Ifråga om hans rätt till åter- upptagande av målet finns före- skrifteri 44 kap. 20 5.
Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, skall utfästelsen gälla. Har utfästelsen gjorts före domen gäller den dock endast om motsvarande utfästelse gjorts av motparten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
75'
Har underrätt förklarat domare jä- vig eller ogillat jäv mot särskild le- damot av nämnd eller bifallit be- gäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål, skall vid underrättens be- slut förbliva.
Talan får inte föras mot beslut var- igenom tingsrätt
I . förklarat domare jävig,
2. ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd,
3. bifallit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller
4. överflyttat mål enligt 10 kap. 18a 5 eller 19 kap. 75.
50 kap.
Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka från den dag, då domen gavs hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast, om anmälan rätteli- gen gjorts.
Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs. fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadein- laga.
15
Vill part vädja mot tingsrätts dom i tvistemål, skall han till tingsrätten inkomma med vadeinlaga. Inlagan skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då domen meddela- des, om inte annat följer av vad som sägs nedan.
Har målet avgjorts på handlingar- na, skall vadeinlagan ha kommit in till tingsrätten inom sex veckor från den dag då domen meddelades.
1552
Om huvudförhandling ägei övrigt vad som i 1 kap. 9 5 samt 43 kap. 1 —6 och 10— 13 55 ärstadgat mot- svarande tillämpning; om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part gälle dock 14 5 i detta kapitel.
Ifråga om huvudförhandling skall i övrigt 44 kap. 1, 4, 6, 7 och 9— 11 55, 12 5första stycket samt 13 5 gälla.
245
Har, då tredskodom givits, den som yrkat sådan dom vädjat mot domen och upptages av motparten gjord ansökan om återvinning, skall må-
Har sedan tingsrätt meddelat för— enklad dom den ena parten vädjat, skall hovrätten visa målet åter till tingsrätten, om handläggningen
' Senaste lydelse 19791242. 2 Senaste lydelse 1969 :244.
' Senaste lydelse 1969 :244.
Nuvarande lydelse
let av hovrätten visas åter till un- derrätten att handläggas i sam- band med återvinningsmålet.
Föreslagen lydelse
där på motpartens begäran åter- upptagits enligt 44 kap. 20 5.
51 kap.
Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han inom tre vec- kor från den dag, då domen gavs, till underrätten inkomma med va- deinlaga.
Vill part vädja mot tingsrätts dom i brottmål, skall han till tingsrätten inkomma med vadeinlaga. Inla- gan skall ha kommit in inom tre veckor från den dag, då domen meddelades, om inte annat följer av vad som sägs nedan.
Har målet avgjorts på handlingar- na, skall vadeinlagan ha kommit in till tingsrätten inom sex veckor från den dag då domen meddelades.
115
Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skrift- ligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.
Vill part, att åtgärd, som nu sagts vidtages, skall han, så snart ske kan, göra framställning därom hos hovrätten.
Finnes i mål om allmänt åtal förun- dersökningen böra fullständigas el- ler, om förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrät- ten meddela åklagaren föreläggan- de därom.
155]
Om huvudförhandling ägei övrigt vad i 1 kap. 9 5 samt 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 55 är stadgat motsvarande tillämpning; om kal- lelse till uppskjuten huvudförhand- ling och föreläggande för part gälle dock 14 5 i detta kapitel.
Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna om de åtgärder, som jin- nas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutfö-
lfråga om huvudförhandling skall i övrigt 46 kap. 1, 4, 6, 7 samt 9- 13 55 gälla.
Nuvarande lydelse
ras. Om sådan åtgärd gälle vad i 10— 12 55 i detta kapitel stadgas.
Föreslagen lydelse
23a5
Har sedan tingsrätt meddelat för- enklad dom över enskilt anspråk den ena parten vädjat, skall hovrät- ten visa målet angående det enskil- da anspråket åter till tingsrätten, om handläggningen av det enskilda anspråket där återupptagits enligt 44 kap. 20 5.
52 kap.
15|
Vill någon anföra besvär mot un- derrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten in- komma med besvärsinlaga. Har beslut under rättegången medde- lats annorledes än vid sammanträ- de för förhandling, skall dock be- svärstiden räknas från den dag då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häk- te eller om åläggande av reseför- bud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 5, är inte inskränkt till viss tid.
Vill någon anföra besvär mot tingsrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag, då beslu- tet meddelades, till tingsrätten in- komma med besvärsinlaga. Om beslut under rättegången inte har avkunnats vid ett sammanträde och det inte heller vid ett samman- träde tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häk- te eller om åläggande av reseför- bud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 5, är inte inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 5 eller 4 5 första stycket, 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.
53 kap.
1 tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad om rättegången vid underrätt är i 42— 44 kap. stadgat motsvarande till- Iämpning.
15
I tvistemål, som upptas av hovrätt som första domstol, skall 41 —44 kap. tillämpas. Ansökan om åter- upptagande enligt 44 kap. 20 5 förs— ta stycket skall dock ske hos hovrät- ten.
1 Senaste lydelse 1981:1294.
' Senaste lydelse l964zl66.
Nuvarande lydelse
25'
I brottmål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad om rättegången vid underrätt är i 45 — 47 kap. stadgat motsvarande till- lämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:
1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.
2. Hovrätten äge för målets bere- dande i stämningen förelägga den tilltalade att till hovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmålet skall med därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för må- lets beredande ytterligare skriftväx- ling erforderlig, äge hovrätten för- ordna därom. Rätten äge tillika meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även fö- reskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.
3. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 5, 46 kap. 11 5och 4 7 kap. 22 5 år föreskriven för hål- lande av huvudförhandling i mål, vari den tilltalade är anhållen eller häktad, skall gälla en tid av två veckor.
4. Förekommer ej anledning till ådömande av annan påföljd än bö- ter, äge hovrätten företaga målet till avgörande utan huvudförhand- ling; därom gälle vadi 51 kap. 22 5 stadgats.
Föreslagen lydelse
I brottmål, som upptas av hovrätt som första domstol, skall 45 kap. 1—18 55 samt 46 och 47 kap. till- lämpas.
I stället för den tid av en vecka som i 45 kap. 18 5 andra stycket föreskrivs för hållande av huvud- förhandling i mål, vari den tilltala- de är anhållen eller häktad, skall dock gälla en tid av två veckor. Ansökan om återupptagande enligt 44 kap. 20 5 eller 47 kap. 11 5 skall
ske hos hovrätten.
54 kap.
Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan om revision.
Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; om hans rätt till återvinning i anled-
Part, mot vilken förenklad dom gi- vits, får ej fullfölja talan mot do- men.
Nuvarande lydelse
ning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 5 och 53 kap. 1 5.
Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, [ände det till ef- terrättelse; utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande utfästel- se gjorts av motparten.
Föreslagen lydelse
Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen skall utfästelsen gälla. Har utfästelsen gjorts före domen gäller den dock endast om motsvarande utfästelse gjorts av motparten.
59 kap.
Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla undanröjas:
1. om målet upptagits, ehuru där- emot förelegat rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta;
2. om rätten ej varit domför;
3. om domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller fört talan i målet, eller ge- nom domen någon, som ej varit part i målet, lider förfång;
4. om domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken dömts; eller
5. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas hava inverkat på målets utgång.
55'
Strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, skall efter be— svär undanröjas:
1. om målet istrid med 34 kap. 1 5 tagits upp trots att det förelegat ett rättegångshinder, som vid full- följd högre rätt haft att självmant beakta,
2. om rätten ej varit domför,
3. om domen givits mot någon, som skulle ha varit stämd men ej stämts på rätt sätt och ej heller fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider förfång,
4. om domen är så oklar eller ofullständig, att det ej framgår hur rätten har dömt, eller
5. om i rättegången har förekom- mit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målets utgång.
Strafföreläggande eller föreläg- gande av ordningsbot, som god- känts av den misstänkte, skall efter besvär undanröjas
' Senaste lydelse 1959:257.
' Senaste lydelse 1966:249. 2 Senaste lydelse 1966z249.
Nuvarande lydelse
]. om godkännandet icke kan an- ses som en giltig viljeförklaring;
2. om vid ärendets behandling fö- rekommit sådant fel, att föreläg- gandet bör anses ogiltigt; eller
3. om föreläggandet eljest ej över- ensstämmer med lag.
Har strafföreläggande undanröjts, må ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff
65'
Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den underrätt, som ägt upptaga åtal för brottet, inkomma med besvärsinla-
ga.
Besvär skola föras inom ett år, se- dan åtgärd för verkställighet av fö- reläggandet företogs hos den miss- tänkte. Om besvär, som nu sagts, äga i övrigt bestämmelserna i 52 kap. 2, 3 och 5 — 12 55 motsvarande tillämpning. Bestämmelse som av- ser hovrätt gäller därvid i stället un- derrätten.
Föreslagen lydelse
1. om godkännandet inte kan an- ses som en giltig viljeförklaring,
2. om vid ärendets behandling fö- rekommit sådant fel, att föreläg- gandet bör anses ogiltigt, eller
3. om föreläggandet annars ej överensstämmer med lag.
Har föreläggande undanröjts får därefter inte för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare påföljd.
Den som vill besvära sig över strafföreläggande eller föreläggan- de av ordningsbot skall till den tingsrätt som haft att ta upp åtal för brottet ge in skriftlig ansökan om undanröjande av föreläggandet.
Ifråga om innehållet i ansökan gäl- ler 45 kap. 7 5.
752
Om fullföljd av talan mot underrät- tens beslut i anledning av besvär över strafföreläggande äga be- stämmelserna i 49 och 52 kap. mot- svarande tillämpning.
] mål om undanröjande av straffö- reläggande eller föreläggande av ordningsbot är allmän åklagare motpart till den bötfällde.
Har ansökan gjorts av åklagare gäller 45 och 46 kap. i fråga om handläggningen av målet.
Har ansökan gjorts av den bötfällde gäller 4 7 kap. ifråga om handlägg- ningen av målet. Därvid gäller be- stämmelse som avser målsäganden i stället den bötfällde. Talan skall anses utgöra åtal.
SOU 1982:25 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Mot hovrättens beslut må talan ej Mot hovrättens beslut får talan ej föras. föras. 8 5'
I mål, som avses i 6 eller 7 5 äger I mål som avses i 7 5 får rätten rätten, när skäl äro därtill, förord- förordna att vidare åtgärd för na, att till dess annorlunda föreskri- verkställighet av föreläggandet tills ves, vidare åtgärd för verkställig- vidare inte får ske. het av strafföreläggandet ej får äga
rum.
' Senaste lydelse l966z249.
Sammanfattning
Inriktningen av rättegångsutredningens arbete
I direktiven för vårt arbete uttalas att vår uppgift är att göra en översyn av rättegångsförfarandet och att vi därvid bör utgå från att de för rättegångsbalken (RB) utmärkande grundsatserna om muntlighet, ome- delbarhet och koncentration alltjämt skall gälla. Vår huvuduppgift är att väga samman dessa grundsatser med de krav som processekonomi, praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer.
Utredningsarbetet bör enligt direktiven i första hand ta sikte på såda- na avsnitt av regelsystemet där en revision kan bidra till att göra förfa- randet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. En ledstjärna för översynen bör alltså vara att förfarandet skall präglas av ett ökat hänsynstagande till hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda målet.
Direktiven innehåller också vissa anvisningar om konkreta reformfrå- gor och en uppmaning att särskilt studera erfarenheterna från tillämp- ningen av lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).
Enligt de ursprungliga direktiven skulle översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i underrätt. Genom tilläggsdirektiv har vi seder- mera fått i uppdrag att också göra en översyn av bl.a. processen i överätterna.
Det finns anledning betona att vissa i RB behandlade ämnen faller utanför vårt uppdrag. Hit hör t.ex. bestämmelserna om förundersökning (23 kap.). Detsamma gäller olika säkerhetsåtgärder (15 kap. och 24—28 kap.). Även delgivningsbestämmelserna faller utanför uppdraget. Enligt direktiven bör vi inte heller företa någon formell översyn av balkens terminologi, bortsett från vad som krävs för att fullgöra utredningsupp- draget. Inte heller den allmänna frågan om vad som skall stå i lag eller förordning bör tas upp i vidare mån än som följer av uppdragets begrän- sade karaktär.
Det bör i detta sammanhang nämnas att man inom justi- tiedepartementet år 1978 på vårt initiativ tillsatte en särskild arbetsgrupp (den s.k. förundersökningsgruppen) med uppgift att behandla frågor om rationalisering av förundersökningsförfarandet. Gruppen har redovisat sina förslag i promemorian (Ds Ju 1979215) Översyn av utred- ningsförfarandet i brottmål.
Avgränsningen av den nu avslutade utredningsetappen
Det nu framlagda betänkandet är främst inriktat på tingsrättsproces- sen. På grund av RB :s konstruktion kommer emellertid många av de förslag vi lägger fram att gälla även för överrättsprocessen. Problem som är specifika för överrätterna behandlas däremot praktiskt taget inte alls i detta betänkande.
Av olika skäl har vi funnit det lämpligt att behandla också vissa frågor som direkt gäller tingsrättsprocessen först i en senare etapp av utred- ningsarbetet. Som exempel på sådana frågor kan nämnas de i direktiven uppmärksammade frågorna om kompetensfördelningen mellan bl.a. tingsrätt i vanlig sammansättning och fastighetsdomstol och om ökad befogenhet för domstol att själv rätta uppenbara fel i ett avgörande.
En närmare redovisning beträffande vilka frågor som kvarstår till ett senare skede av vårt arbete återfinns i avsnitt V.
Olika vägar att nå syftet med översynen
Det huvudsakliga målet för översynen — att skapa en billig, snabb och rättssäker process — kan givetvis inte nås med användning av en enda metod. Det kan heller inte nås utan svåra avvägningar mellan olika och ofta oförenliga intressen.
Mycket allmänt uttryckt gäller det att anpassa rättegångsförfarandet till den utveckling på olika områden som ägt rum under de drygt trettio år som gått sedan balken trädde i kraft. Ett sådant konstaterande ger emellertid inte någon nämnvärd ledning för besvarandet av frågan vilka vägar man bör beträda för att nå det angivna målet.
En av de vägar som anvisas i direktiven är en ökad flexibilitet i lagstiftningen. Önskemål om en reform i denna riktning har ofta fram- förts, enligt vår mening med fog. RB ger i åtskilliga hänseenden små möjligheter att anpassa förfarandet till de särskilda omständigheterna i det enskilda målet. En förklaring härtill kan vara att det, när balken tillkom, gällde att radikalt bryta med den äldre ordningen. Det är också lätt att konstatera att all processrättslig reglering av modernare slag, t.ex. förvaltningsprocesslagen och småmålslagen, präglas av en mycket större flexibilitet. Vi har därför i vårt arbete låtit strävandena mot ökad flexibi- litet inta en framträdande plats.
Ett område där det kan finnas anledning överväga mer flexibla regler är avvägningen mellan skriftlig och muntlig rättegång. Den äldre rättegångsbalken präglas av skriftlighet. RB bröt radikalt mot denna ordning. Muntligheten kom nästan att framstå som ett självändamål. Också i denna del har nya tendenser kommit till uttryck i modernare lagstiftning, bl.a. i småmålslagen. Det är inget tvivel om att muntligheten har stora fördelar, bl.a. därför att många parter har svårt att uttrycka sig i skrift. Enligt vår mening bör det emellertid nu vara möjligt att i ökad utsträckning tillämpa ett rent skriftligt förfarande.
Oavsett huruvida regelsystemet bygger på flexibla regler eller ej, beror förloppet av en rättegång alltid på de medverkandes agerande — inte
minst domstolarnas. Det är emellertid en ofta diskuterad fråga i vilken utsträckning rätten får eller bör ingripa. Ytterst är det en fråga om domstolens roll i samhället. Detta gäller främst den materiella processled- ningen. Även i denna fråga har ett nytt synsätt kommit till uttryck i småmålslagen. Liknande tendenser är vanliga i många andra länder. Effektiviteten i rättegången kan ökas väsentligt genom en starkare ma- teriell processledning från rättens sida men hänsyn måste naturligtvis tas till målens olika karaktär.
Domstolens roll kommer till synes också i andra sammanhang än när det gäller den materiella processledningen. En rättegång behöver således inte utmynna i en dom. Parterna kan ofta vara mer betjänta av — och i verkligheten önska — en uppgörelse. Detta förhållande har uppmärk- sammats även i RB, men rättens förlikningsverksamhet har fått en ganska undanskymd roll. Småmålslagen har också i denna del inneburit en framflyttning av positionerna. Praxis i fråga om hur långt rätten får gå är högst skiftande.
Rättens processledning gäller inte bara materiella frågor. Den gäller också formella frågor. Vi talar i betänkandet om rättens inflytande på rättegångens yttre förlopp. Inom ramen för detta ämne faller den förut nämnda frågan om avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet. Men hit hör framför allt sådana frågor som planeringen av olika åtgärder i målet, val av olika förelägganden och över huvud taget alla frågor som kan påverka fortgången av handläggningen av målet. Vi har ägnat stor uppmärksamhet åt frågor av detta slag. En effektiv — dvs. bestämd, pådrivande, bevakande — ledning motverkar s.k. långrotning och mins- kar såväl samhällets som parternas kostnader för rättegångarna.
Ett av de hjälpmedel som står rätten till buds i dess processledande verksamhet är möjligheten att tillgripa sanktioner. RB innehåller regler om många olika typer av sanktioner, t.ex. tredskodom, böter, viten och ansvar för vissa kostnader. Vi har eftersträvat att göra sanktionssystemet effektivare. Detta kan ske bl.a. genom att vidga tillämpningsområdet för befintliga sanktioner, genom att på olika sätt skärpa innebörden av sanktionerna och genom nya typer av sanktioner.
Domstolarnas verksamhet har naturligtvis påverkats av den rationa— lisering på bl.a. kontorsteknikens område som skett sedan RB tillkom. Detta har i stort sett kunnat ske utan ingrepp i balken. Enligt vår mening har man emellertid försummat att utnyttja ett av de mest vanliga tekniska hjälpmedlen, nämligen telefonen. Vi tog redan år 1978 initiativet till en försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång. Försöksverk- samheten — som bedrivits enligt en särskild lag — har gett så goda resultat att det enligt vår mening är motiverat att i balken införa särskilda regler om användning av telefon i rättegång. Det är möjligt att i en framtid även TV-teknik kan bli ett praktiskt användbart hjälpmedel — t.ex vid hörandet av vittnen som befinner sig långt från den lokal där rättegången äger rum — men tekniken är ännu så länge alltför exklusiv för att förtjäna speciella regler i RB.
Ett i våra direktiv särskilt uppmärksammat ämne är rättegångskostna- dema. Det viktigaste i detta sammanhang är att hålla nere de totala kostnaderna — dvs. inte bara parternas kostnader utan även kostnader-
na för domstolen — och flertalet av våra förslag i betänkandet år fram- lagda i detta syfte. Även frågor om vem av parterna som slutligen skall svara för kostnaderna tilldrar sig emellertid ett betydande intresse. En av de frågor som förtjänar särskild uppmärksamhet är om och i så fall i vilken utsträckning lagstiftaren — genom kostnadsreglerna eller på an- nat sätt — bör styra utvecklingen när det gäller medverkan av advokat eller biträde. Vi har också haft anledning att gå in på frågor om hur kostnadsaspekter påverkar konsumenters möjlighet att komma till sin rätt. Till kostnadsfrågorna hör även rättens kontroll över anspråken på ersättning för rättegångskostnader.
En utredning inom processrättens område måste ofrånkomligen ägna stor uppmärksamhet åt rättssäkerhetsfrågor. Strävandena att skapa en billigare och snabbare process måste — som också antytts i direktiven — avvägas mot rättssäkerhetskraven. Vi har emellertid också haft anled- ning att överväga mer specifika rättssäkerhetsfrågor, dvs. reformfrågor där höjandet av rättssäkerheten varit det primära. En sådan fråga är den ofta diskuterade frågan om domaren före huvudförhandlingen bör ha tillgång till förundersökningsprotokollet. Men även vissa andra frågor kan hänföras till samma grupp.
Till rättssäkerhetsfrågorna vill många räkna även det reformkrav som brukar innefattas i kravet på s.k. jourdomstolar. Vi har genom tilläggs- direktiv fått i uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av sådana domstolar.
I direktiven har uppmärksammats att RB kan behöva ses över också i mer formella hänseenden men det sägs att vi inte bör ta på oss den uppgiften 1 vidare mån än som krävs för att fullgöra utredningsuppdra- get. Även om vi alltså inte har haft som någon huvuduppgift att ägna oss åt mer lagtekniska fragor har vi inte kunnat avstå från att i ganska många hänseenden jämka på systematiken i balken. Förslagen uppbärs genom- gående av syftet att underlätta tillämpningen av lagstiftningen.
En fråga som enligt vår mening är av mycket stor betydelse gäller samordningen mellan olika processformer i dispositiva tvistemål. Det finns f.n. fem sådana processformer, nämligen betalningsföreläggande, lagsökning och handräckning samt process enligt småmålslagen och enligt RB. De tre förstnämnda kan sammanfattas under begreppet sum- marisk process. I våra direktiv framhålls att småmålslagens regler om förfarandet i stort sett slagit väl ut och att det därför finns anledning att pröva om inte samma regler kan tillämpas också för andra kategorier av tvistemål. Det sägs också att vi bör överväga om småmålslagen bör inarbetas i RB.
Innebörden av det nyss anförda är att vi bör överväga en samordning av processen enligt småmålslagen och processen enligt RB. För en sådan reform talar många skäl. Den är också ganska lätt att genomföra. Vid en närmare analys av erfarenheterna från tillämpningen av småmålslagen finner man emellertid ganska snart anledning att vidga blickfältet. En av anledningarna är att det i många fall skulle vara en bättre utväg — för både parterna och samhället — om man i stället anlitade den summaris- ka processen. Övervägandena bör därvid utgå från att en sammansmält- ning av betalningsföreläggande och lagsökning till en enda processform
är både möjlig och högst önskvärd. Förslag i denna riktning har redan lagts fram (Summarisk process, Ds Ju 1977:5).
Om summarisk process ofta är ett från effektivitetssynpunkt överläg- set alternativ till en process enligt småmålslagen eller RB måste nästa fråga bli om det är rimligt att överlämna åt käranden (sökanden) att efter fritt skön och utan någon ledning från lagstiftarens sida välja den pro- cessform han önskar.
Vi har funnit anledning ställa den nyss angivna frågan bl.a. också mot bakgrund av vår iakttagelse att reglerna för de olika processformerna delvis är ganska olika (t.ex. i fråga om forumprövningen, verkan av passivitet, rättegångskostnader), vilket kan bidra till att valet av process- form grundas på irrationella faktorer.
Ytterligar två faktorer, som enligt vår mening talar för att man bör överväga samordningen av de olika processformerna, är dels att den summariska processen bör kunna göras ännu mer effektiv än den är i dag, dels att den summariska processen i dag mycket ofta erbjuder ett dåligt underlag för den fortsatta processen enligt småmålslagen eller RB. Idealet är en effektiv summarisk process som, när den inte resulterar i ett avgörande, ger ett gott underlag för den fortsatta processen.
Också den process som i ärenden om s.k. frivillig rättsvård sker enligt ärendelagen är värd uppmärksamhet när man överväger samordningen mellan olika processformer, främst därför att ärendelagen delvis kan sägas reglera en specialprocess.
Våra överväganden i de nu antydda frågorna har kommit att i viss mån sätta sin prägel på förslagen. Detta beror delvis på lagtekniska omstän- digheter. Enligt vår mening är förslagen emellertid av stor betydelse från många synpunkter, bl.a. från processekonomisk synpunkt och från rätts— säkerhetssynpunkt. De allra flesta av våra förslag är oberoende av över- vägandena om en helt samordnad process i dispositiva tvistemål.
Förslagen
Inledning
Delbetänkandet upptar förslag till ändringar av omkring 250 paragra- fer i RB. Självklart kan vi i denna sammanfattning inte presentera alla dessa förslag. I stället kommmer framställningen att koncentreras till de mera betydelsefulla nyheterna i betänkandet. Vi kan naturligtvis inte heller fullständigt återge de skäl som gjort att vi stannat för en viss lösning. För att skapa en överblick har vi valt att återge förslagen i en någorlunda systematiserad ordning. Vi följer alltså inte kapitelord- ningen. Den valda formen för vår presentation av förslagen innebär att vi ibland måste återkomma eller hänvisa till näraliggande sakförhållan- den i skilda avsnitt. Särskilt är detta fallet beträffande vårt förslag rörande en enhetlig tvistemålsprocess.
En enda processform för tvistemål
Som vi tidigare har angett finns det f.n. många olika processformer vid tingsrätt. Systemet är svåröverskådligt för många och den stela gräns-
dragning som finns mellan de olika processformerna leder i dag ofta till egendomliga resultat. Såvitt gäller förhållandet mellan småmålslagen och RB har redan i våra direktiv väckts frågan om ett infogande av småmålslagen i RB. Ett sådant infogande kan givetvis rent tekniskt ske utan att man åstadkommer någon saklig ändring för någon typ av mål. Vi har emellertid funnit att man på många punkter kan för alla mål dra nytta av de erfarenheter man vunnit genom tillämpningen av småmålsla- gens bestämmelser, som i flera hänseenden ger uttryck för betydligt modernare uppfattningar än de som präglar RB. I flera processuella frågor anser vi sålunda att småmålslagens regler kan tas som riktlinjer för en reglering som gäller alla tvistemål. Detta är också naturligt med tanke på att tvisteföremålets värde är en dålig mätare på ett måls svårig— hetsgrad och inte heller i sig ger någon antydan om i vad mån det är lämpligt med ett formlöst förfarande eller ett mera bundet. Man kan dock, som vi strax skall beröra, påstå att en viss skillnad bör gälla i fråga om behovet av förlikningsinitiativ från rättens sida beroende på om tviste- föremålets värde är mycket lågt eller högt. Även till vissa kostnadsregler i småmålslagen och därmed förenade biträdesfrågor skall vi återkomma i det följande.
Innan vi redovisar våra förslag bör några ord sägas också om ärende- lagen. Den lagen tillskapades samtidigt med RB för att klara handlägg- ningen av vissa ärenden avseende annat än rättskipning, nämligen det som brukar kallas rättsvård. Orsaken till att ärendelagen infördes var att RB:s krav på bl.a. förberedelse och huvudförhandling inte passade för de berörda ärendena. Enligt vår mening finns det inte någon naturlig skiljelinje mellan ärenden angående rättsvård och mål angående rätt- skipning. Om man, på sätt vi strax skall återkomma till, inom RB—pro- cessens ram öppnar möjligheter till avgöranden på handlingarna för- svinner de skäl som motiverade ärendelagens tillkomst. Vi föreslår där- för att ärendelagen upphävs och att ärendena i fortsättningen handläggs enligt reglerna i RB för tvistemål. Detta innebär en återgång till vad som gällde före RB:s införande.
I departementspromemorian Summarisk process (Ds Ju 197715) före- slogs att de tre summariska processformerna, nämligen betalningsföre— läggande, lagsökning och handräckning, skulle sammanfogas till ett institut benämnt lagsökning. Detta förslag hade betydande fördelar, bl.a. för de fall i vilka en kärande på grund av nuvarande gränser mellan de skilda processformerna måste ge in flera ansökningar. Det proces- suella regelsystemet blir också betydligt enklare om en sammansmält- ning sker.
Med det hittills sagda har vi velat visa att det behövs bara en enda summarisk processform och en enda form för egentlig tvistemålsprocess. Vi skall i det följande redovisa våra överväganden i frågan om förhållan- det mellan summarisk och egentlig process. Den frågan berördes inte alls i den förut nämnda departementspromemorian. Enligt vår mening kan man i betydande mån öka effektiviteten i systemet genom en reglering som bygger på ett mera genomtänkt förhållande mellan summarisk och egentlig tvistemålsprocess. Vi menar bl.a. att man resursmässigt måste se hela tvistemålsprocessen som en totalitet.
Om man till att börja med ser på de fall som enligt nu gällande regler från början behandlas i egentlig tvistemålsprocess är det särskilt värt att notera att processen ofta får ett faktiskt förlopp som är snarlikt det som kunnat åstadkommas inom ramen för den summariska processen. Detta gäller särskilt många mål enligt småmålslagen, vilka avgörs genom tred- skodom sedan svaranden underlåtit att ge in ett skriftligt svaromål. Vid process enligt RB får tredskodom meddelas endast när en part underlåtit att inställa sig till förhandling. Även dessa fall liknar emellertid många gånger den summariska processens fall. En liknande parallellitet förelig- ger när ett egentligt tvistemål avskrivs på grund av återkallelse sedan svaranden först på ett sent stadium av processen har gjort rätt för sig. Fall av nu angivna slag bör om möjligt inte belasta den egentliga tvistemåls- hanteringen, främs't därför att en sådan hantering är avsevärt dyrare än den summariska. Käranden bör i stället få sitt mål avklarat genom den summariska processen som utgör ett enkelt instrument för att åstadkom- ma verkställbara avgöranden i de enkla, i egentlig mening inte tvistiga, fallen.
Också i många av de fall som med nu gällande regler inledningsvis handläggs i den summariska processen framstår en efterföljande egent— lig tvistemålsprocess som en onödigt omständlig omgång. Detta gäller främst de många fall i vilka svaranden bestrider utan motivering (s.k. blankt bestridande). I de särklassigt vanligaste summariska fallen, näm- ligen de som avser betalningsföreläggande, är ett sådant bestridande tillräckligt för att käranden/ sökanden skall tvingas gå vidare till egentlig tvistemålsprocess för att få sin rätt. Det egentliga tvistemålet inleds i sådana fall oftast på ett uselt underlag eftersom kärandens ursprungliga summariska ansökning är kortfattad, svaromålet blankt och kärandens begäran om hänskjutande till rättegång ytterst kortfattad.
Enligt vår uppfattning är den främsta orsaken till olägenheterna i förhållandet mellan summarisk och egentlig process att man ställer alltför låga krav på svaromålen. Vårt förslag innebär att målet skall avgöras till svarandens nackdel om han i svaromålet inte anger sådana skäl mot bifall till käromålet vilka kan vara av betydelse vid prövning av saken. Bl.a. för att motverka risker för att en svarande kommer till korta därför att han har svårt att uttrycka sig i skrift har vi samtidigt infört en möjlighet för svaranden att yttra sig muntligen i processen. De ökade kraven på svaranden bör enligt vår mening stimulera käranden atti ökad omfattning anlita den summariska processen. Den summariska proces- sen kan genom vårt förslag över huvud taget bli ägnad att från den ordinära tvistemålsprocessen sortera bort fler fall som egentligen endast avser betalningstredska. Till de nu angivna fördelarna kommer att det i de bestridda fallen blir mer meningsfullt för käranden att — om han önskar gå vidare — med anledning av svaromålet komplettera sin ansök— ning innan den läggs till grund för en egentlig tvistemålsrättegång.
Den summariska processen — som med nu gällande regler kan sägas vara misslyckad i de konkreta fall i vilka ett blankt bestridande sker — kommer med vårt förslag att antingen leda till ett avgörande eller också kunna tjäna som ett viktigt led i förberedelsen av målet för ett senare avgörande i den egentliga tvistemålsprocessen.
Om man vill dels komma till rätta med alla de fall i vilka käranden med nu gällande regler väljer egentlig tvistemålsrättegång i stället för summarisk process eller tvärtom, dels få till stånd en ordning i vilken den summariska processen i de bestridda fallen kan utnyttjas rationellt som ett led i den egentliga förberedelsen av målet, är den lösning som ligger närmast till hands att integrera de båda typerna av process. Den sum- mariska processen kommer därvid att utgöra ett normalt inlednings- skede i den dispositiva egentliga tvistemålsprocessen. En sådan lösning har enligt vår mening många fördelar och knappast några nackdelar. Den bör därför väljas. Det är emellertid uppenbart att inte alla disposi- tiva tvistemål är lämpliga för en sådan handläggning. Den summariska processen står i dag inte öppen för alla typer av mål och den bör inte göra det heller i fortsättningen. Dessutom bör man naturligtvis inte utnyttja den summariska processen om det redan på förhand kan uteslutas att den skulle ge något resultat. Lika viktigt är det att integrationen av summarisk process och egentlig tvistemålsprocess inte leder till att den förra processformen blir onödigt komplicerad.
Uppbyggnaden i stort av en integrerad tvistemålsprocess
En första fråga som måste besvaras är om alla dispositiva tvistemål inledningsvis skall handläggas i en form som motsvarar den summariska processen.
Av de dispositiva tvistemålen vid tingsrätt är det f.n. endast två typer som är helt undantagna från de summariska processmöjligheterna. Det är mål där fastställelsetalan förs och mål om skadestånd. I mål av det förra slaget bör av flera skäl nuvarande ordning behållas. När det gäller mål angående skadestånd har vi ett annat synsätt. Sådana mål måste f.n. prövas i egentlig tvistemålsprocess men kan där föranleda tredskodom vid svarandens passivitet, alltså en situation som liknar den vilken föreligger vid summarisk process. Vi menar att man lika gärna kan pröva skadeståndsfrågorna i en summarisk skriftlig omgång.
Givetvis finns det också många andra dispositiva mål som inte bör gå den summariska vägen. I många större mål kan det vara uppenbart att en summarisk handläggning bara skulle innebära en meningslös om- gång. Enligt vår mening måste man tillmäta kärandens uppfattning i fråga om valet av förberedelseform en stor betydelse. En uttrycklig begäran om viss handläggningsform bör respekteras. Käranden vinner inte några fördelar genom att i onödan förbigå det summariska skedet. Hans ersättning för rättegångskostnader blir i stort sett densamma oav- sett handläggningsform, om svaranden inte bestrider ansökningen.
Med dessa utgångspunkter har vi funnit att en integrerad tvistemåls— process bör byggas upp. Inom ramen för en sådan process skall enligt vårt förslag i princip alla dispositiva tvistemål passera ett skede som motsvarar den summariska processen. Syftet med detta skede — som i förslaget kallas förberedelse i förenklad form — är att avskilja de mål i vilka någon egentlig tvist inte föreligger. Om ett mål inte avgörs i det summariska skedet och käranden (sökanden) önskar föra saken vidare skall förberedelse äga rum enligt regler som i stora delar motsvarar de
regler som nu gäller om förberedelse. När förberedelsen är avslutad, skall målet avgöras.
Lagtekniskt har vi funnit lämpligt att fördela bestämmelserna för tvistemål på fyra kapitel, nämligen 41 kap. (om inledande av rättegång), 42 kap. (om förberedelse i förenklad form), 43 kap. (om annan förbere- delse) och 44 kap. (om avgörande av mål). Bestämmelserna i det nuvarande 41 kap. har flyttats till 35 kap. Kapitlen har — liksom mot- svarande kapitel i fråga om brottmål, dvs. 45—47 kap. -— fått en helt ny lydelse.
Som redan antytts är bestämmelserna om den nya tvistemålsprocessen - liksom RB:s nuvarande regler — uppbyggda efter principen att förfarandet är indelat i ett förberedande skede och i ett därpå följande skede då målet avgörs. Att ett mål skall förberedas i behövlig omfattning innan det avgörs är väsentligt för hela rättegångens effektivitet. Enligt vår mening är det, inte minst från pedagogisk synpunkt, en fördel att i förfarandereglerna göra en formell uppdelning av handläggningen i ett stadium för målets förberedande och ett för dess avgörande. Vi har alltså i denna del inte följt småmålslagens mönster.
I 41 kap. finns bestämmelserna om inledande av rättegången, dvs. bestämmelser om ansökan, dess innehåll och rättens inledande behand- ling av ansökningen. Kapitlet innehåller också bestämmelser om upp- delning av målen i sådana som skall förberedas i förenklad form enligt 42 kap. och sådana som redan inledningsvis skall förberedas på annat sätt enligt 43 kap. Vissa mål behöver inte alls förberedas före avgörandet. Detta gäller främst en del av de nuvarande domstolsärendena.
En av käranden framställd begäran om handläggning enligt 42 eller 43 kap. skall i princip respekteras. Vissa mål får dock aldrig förberedas i förenklad form enligt 42 kap. Det gäller mål där fastställelsetalan förs och mål i vilka förlikning om saken inte är tillåten (indispositiva mål). I övriga fall skall den enklare handläggningsformen enligt 42 kap. väljas, om det kan antas att en förberedelse i förenklad form är tillräcklig. Om mål som förberetts enligt 42 kap. inte kan avgöras till kärandens fördel på grundval av sådan förberedelse, kan käranden begära att målet tas upp till förberedelse enligt 43 kap.
Oavsett om målet förberetts enligt 42 eller 43 kap. skall målet avgöras enligt bestämmelser i 44 kap. Om mål avgörs på grund av att en part underlåtit att följa ett föreläggande eller underlåtit att inställa sig beteck- nas rättens avgörande som förenklad dom. Denna term innefattar såväl de nuvarande tredskodomarna som de nuvarande summariska avgöran- dena (utslag i mål om lagsökning och handräckning samt bevis i mål om betalningsföreläggande).
Närmare om den summariska processen
Det vi hittills sagt om en enda processform i tvistemål får inte tolkas så att alla mål skall handläggas efter samma regler eller så att någon gruppering av målen inte skulle vara avsedd. Tvärtom anser vi att det är högst väsentligt att man gör en gruppering men den bör mycket starkare än den nuvarande uppdelningen i t.ex. lagsökningsfall, betalningsföre-
läggandefall och handräckningsfall ta sikte på möjliga förenklingar när det gäller rättens hantering av målen.
De mål som härvid tilldrar sig det största intresset är de enkla mål av masshanteringskaraktärsom ges in av professionella ombud med mycket stor vana eller av borgenärer med stor verksamhet. Det gäller t.ex. flertalet inkassobyråer och ett antal större borgenärer av typen kommu- nala energiverk eller parkeringsbolag. Omkring 80 % av de summariskt handlagda målen kan antas höra hit. Mål av den nu angivna typen är oftast problemfria från handläggningssynpunkt och samtidigt finns det möjligheter att på ett enkelt sätt arrangera en övergripande sam- hällskontroll på annat sätt än som kan ske genom domstolarna, nämli- gen genom datainspektionens medverkan. Inspektionen utövar tillsyn över att de berörda ombuden och borgenärerna fullgör sina skyldigheter på det inkassostadium som brukar föregå varje kravmål och enligt vår uppfattning kan man fullfölja tankarna bakom inkassolagen genom att låta dem gälla också den efterföljande summariska process som blir nödvändig i de fall betalning inte sker frivilligt.
Vi menar således att mål som ges in av de berörda ombuden och borgenärerna bör hanteras i en enklare ordning och vi har valt att kalla I de mål som är av detta slag för blankettmål, en term som definieras i 41 kap. 4 5 i vårt förslag. Förenklingarna av processen sker längs två vägar. Dels erbjuds de som använder föreskriven blankett möjligheter till vissa förenklingar när det gäller fullmakter, behörighetsbevis och avgiftsbetal- ning, dels kommer för blankettanvändningen att gälla vissa regler som i stort sett syftar till att åstadkomma en god efterlevnad av den summa- riska processens bestämmelser. Reglerna förutsätts bl.a. få det innehållet att borgenärerna eller ombuden åläggs att fullgöra vissa processuella skyldigheter (t.ex. att komplettera ansökningar etc.) utan en anmaning i varje enskilt fall. Vi förutsätter att handläggningsrutinerna i blankett- målen mycket snart kommer att anpassas till ADB—rutiner.
I ett tidigare avsnitt har vi berört vissa förslag vilka syftar till att från det egentliga tvistemålsområdet sortera bort sådana fall som inte passar där. Vi lägger fram ytterligare förslag med den inriktningen och vi skall här i korthet redogöra för några av dem.
Om det under ett summariskt skede av en process finnes tveksamt huruvida ett bestridande skall anses hindra att målet avgörs summariskt, skall rätten enligt vårt förslag skriftligen eller per telefon undanröja oklarheten. Detta leder till ett visst merarbete under det summariska skedet av processen men förslaget ligger väl i linje med våra förslag i övrigt. Vi menar nämligen att det är bättre att satsa vissa ytterligare resurser på den summariska processen om man därigenom kan undgå att satsa motsvarande eller större resurser på en egentlig tvistemåls- rättegång, vilket skulle vara alternativet. Ett liknande synsätt har vi när det gäller rättens verksamhet för att efter ett eventuellt bestridande från svaranden få käranden att komplettera ansökningen innan målet går vidare till egentlig tvistemålshantering. Vi menar att en sådan komplet- tering måste ske och att kraven på käranden måste sträcka sig minst lika långt som om denne begärt att få målet redan inledningsvis handlagt i en egentlig rättegång. Vi föreslår att rätten skall kunna avvisa ansökningen
om käranden inte följer ett föreläggande att komplettera ansökningen till en tillfredsställande nivå. Vi vill redan nu nämna att rättens arbete med att få ansökningarna kompletterade inte behöver bli särskilt betung- ande. Detta hänger samman med att omkring 80 % av de summariska fallen kan beräknas bli blankettmålsfall, vilka inte kommer att kräva mycket av kompletterande åtgärder från rättens sida.
Andra regler med det förut angivna syftet gäller bl.a. de talrika fall i vilka man med det nuvarande regelsystemet måste låta målet gå vidare till egentlig process därför att parterna inte är överens om kostnaderna för den summariska rättegången eller därför att parterna är oense i mera formella hänseenden. Dessa mål bör kunna klaras av genom att man i motsats till vad som nu gäller tillåter en förnyad summarisk omgång.
Ökat utrymme för avgörande av mål utan huvudförhandling
Enligt gällande regler finns endast mycket begränsade möjligheter för tingsrätterna att avgöra mål utan huvudförhandling, dvs. efter ett skrift- ligt förfarande. Grovt sett kan man säga att tvistemål som följer RB:s regler alltid måste avgöras efter huvudförhandling, så snart parterna är oeniga i något hänseende. Småmålslagen öppnar däremot möjligheter till ett rent skriftligt förfarande även i tvistiga fall. När ett brottmål skall avgöras i sak är huvudförhandling — bortsett från vissa undantagsfall — obligatorisk.
Muntlig handläggning är i regel dyrare än skriftlig. Enligt vår mening bör man därför ta till vara de möjligheter som finns att undvara huvud- förhandlingar i de fall där muntligheten framstår som onödig. Vi anser att man i såväl tvistemål som brottmål kan avsevärt öka utrymmet för skriftlig handläggning, dvs. för att avgöra mål på handlingarna, utan att rättssäkerhetsaspekterna åsidosätts.
En grundläggande — för tvistemål och brottmål gemensam — förut- sättning för att ett avgörande på handlingarna skall få ske bör enligt vår mening vara att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. Huvudförhandling skall enligt förslaget således alltid hållas när muntlig bevisning — t.ex. ett vittnesmål —— skall tas upp eller när det är till fördel för utredningen att parterna får muntligen utveckla sin talan eller plä- dera. Vidare föreslås parterna f å ett mycket stort inflytande över valet av handläggningsform. I brottmål skall huvudförhandling alltid hållas, om någon part begär förhandling. I tvistemål föreslås rätten däremot få vissa möjligheter att i uppenbara fall gå emot en parts begäran om huvudför- handling. När det gäller brottmål måste det också vara en förutsättning för att det skriftliga förfarandet skall få tillämpas att det inte kommer i fråga att ådöma mer ingripande påföljd. I sådana fall behövs huvudför- handlingen nämligen praktiskt taget alltid för att lämplig påföljd skall kunna bestämmas. Avgörande på handlingarna föreslås därför kunna ske endast när det inte är aktuellt att döma till annan påföljd än villkorlig dom och/eller böter. Ett sådant avgörande kan enligt förslaget också äga rum i vissa fall när rätten skall förordna att en tidigare ådömd påföljd skall avse ytterligare brott. En annan förutsättning för avgörande på handlingarna bör i brottmål principiellt sett vara att den tilltalade erkänt
gärningen. Föreligger inte något erkännande, får huvudförhandling un- derlåtas endast om det är uppenbart att förhandling inte behövs.
Effektivare ledning av processen från rättens sida
Som vi tidigare nämnt har vi sett som en av våra främsta uppgifter att överväga på vilka sätt rättens ledning av rättegångsförfarandet kan effektiviseras. En förbättrad processledande verksamhet, som syftar till att åstadkomma snabbare och billigare avgöranden, innefattar såväl materiella som formella frågor.
Ett av de viktigaste och mest omdiskuterade ämnena på processrättens område de senaste decennierna är frågan om rättens materiella process- ledning, dvs. frågan i vad mån rätten skall vara aktiv för att berika eller begränsa processmaterialet. En översyn av gällande regler om materiell processledning har enligt vår mening tett sig befogad av flera skäl. Dels är det naturligtvis angeläget att överväga om nuvarande regler är ägnade ' att garantera en effektiv process. Dels är en översyn behövlig med
hänsyn till att praxis f.n. är mycket skiftande inom domarkåren. Ytter- ligare ett skäl för en översyn är att RB och småmålslagen innehåller olika regler för materiell processledning.
En utgångspunkt för en diskussion om materiell processledning måste enligt vår mening vara rättens slutliga ansvar för utredningens fullstän- dighet. I dispositiva tvistemål (de flesta förmögenhetsrättsliga mål) är det på grund av parternas avtalsfrihet i stort sett deras egen sak att bestämma vilken omfattning processen skall få och vilken utredning som skall ske. Man brukar tala om att förhandlingsprincipen skall tillämpas. I dessa mål måste därför processledningen i princip begränsas till att utröna vad part verkligen vill i rättegången. Men i de indispositiva tvistemålen (främst familjemålen) och i brottmålen måste rätten anses ha ett — beroende på målets beskaffenhet — visst slutligt ansvar för att utred- ningen blir tillräcklig. Processledningen måste då kunna gå längre än i de dispositiva målen och inriktas på att få fram erforderlig utredning, om parterna inte förmår det själva.
Materiell processledning är, som vi tidigare nämnt, väsentlig för att i olika hänseenden effektivisera rättegången. Men en aktiv processled- ning är också förenad med vissa risker. Domaren kan, om han hjälper den ena parten, utsätta sig för motpartens misstanke om partiskhet. Denna risk kan motverkas på flera sätt. Vidare är parterna de som normalt bäst kan målet. Griper domaren in i utredningen på ett olämp- ligt sätt, är det risk att rättegången inte hålls inom de ramar parterna avsett. Han bör därför normalt låta parterna själva sköta målet i första hand, och själv ingripa bara om det behövs.
För de dispositiva tvistemålens del är processledningens mål som sagt att ta reda på parternas vilja. Men med hänsyn till vikten av att domsto- len uppfattas som objektiv och till risken för onödigt vidlyftiga eller snedvridna processer bör ganska snäva gränser sättas för domarens undersökningsplikt. När det gäller parternas yrkanden och åberopan- den bör domaren normalt ingripa bara för att avhjälpa otydlighet eller ofullständighet eller för att utröna nära till hands liggande omständig-
heter, där det framstår närmast som ett misstag att part inte gjort något yrkande eller åberopande.
När det gäller bevisningen bör domaren söka få varje bevistema preciserat och verka för att principen om det bästa bevismedlet tilläm- pas. Han bör i uppenbara fall kunna tala om att part behöver bevisa sina påståenden och att åberopad bevisning är otillräcklig.
I de indispositiva tvistemålen har rätten, som redan nämnts, ett större ansvar för utredningen. Trots detta bör man kunna tillämpa i stort sett samma principer som i dispositiva mål. Rätten bör även i indispositiva mål vara aktiv först om parterna inte själva tar fram tillräcklig utredning. Normalt bör rättens initiativ ta formen av påpekanden för parterna. Däremot bör rätten själv föranstalta om utredning endast som sista utväg.
Även i brottmålen bör förhandlingsprincipen normalt tillämpas. Rät- ten bör i princip ingripa endast mot otydligheter och ofullständigheter och söka rätta till vad som framstår som förbiseenden från parternas sida. Rättens ansvar för utredningens fullständighet bör, liksom i de indispositiva tvistemålen, föranleda ingripanden endast i den mån par- terna inte själva är aktiva. Det ligger i sakens natur att rätten får ägna särskild uppmärksamhet åt den tilltalades behov av processledning, så att rättsförluster för denne undviks i möjligaste mån.
Generellt sett kan avsikten med den föreslagna ordningen i fråga om materiell processledning — såvitt avser alla målkategorier — sägas vara att uppmuntra de f.n. mest passiva domarna till ökad aktivitet och att samtidigt sätta gränser för de mest aktiva domarnas verksamhet. För de dispositiva tvistemålens del innebär förslaget att processledningens om- fattning skall ligga på en nivå mellan den processledning som domaren f.n. förutsätts utöva i mål som handläggs enligt RB och den process- ledning som enligt intentionerna bakom småmålslagen skall förekomma i småmål.
Det betonas i förslaget att processledningen alltid bör ske öppet. Domaren får alltså inte använda s.k. förtäckta ordalag vid utövningen av sin processledning.
Processledningsreglerna bör inte göras formellt beroende av om par- terna företräds av ombud. Närvaron av ombud och deras juridiska kunnande får i stället bli omständigheter som automatiskt reglerar det faktiska behovet av processledning.
Våra överväganden har sammanfattats i en regel som ålägger rätten att under förberedelsen av tvistemål allt efter målets beskaffenhet se till att tvistefrågoma blir klarlagda, att parterna anger allt de vill åberopa och att i övrigt de åtgärder vidtas som behövs för att förbereda målet till avgörande. När det gäller avgörandestadiet föreslås för såväl tvistemål som brottmål en bestämmelse, enligt vilken rätten skall se till att varje mål blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.
Ett ämne, som har nära samband med den materiella pro- cessledningen och som även det varit föremål för livlig diskussion, är frågan om omfattningen av rättens förlikningsverksamheti dispositiva tvistemål, eller med andra ord frågan i vad mån rätten skall i dessa mål vara aktiv för att söka åstadkomma en frivillig uppgörelse mellan parter-
na. Även i denna del föreligger flera starka skäl för en översyn av gällande regler. Sålunda finns f.n. olika regler i detta hänseende i RB och i småmålslagen. I den sistnämnda lagen föreskrivs en mer omfattande förlikningsaktivitet från rättens sida än i mål som handläggs enligt RB. Även en starkt skiftande praxis inom domarkåren utgör ett starkt skäl för en översyn av gällande regler. En del domare förliker nästan alla sina mål. Det förekommer vidare att domare verkar för förlikning i mindre lämpliga situationer och på olämpligt sätt. Det finns emellertid även domare som nästan aldrig gör någon ansträngning för att få ett mål förlikt, trots att det framstår som lämpligt.
Enligt vår mening är det lagstiftarens uppgift att söka åstadkomma en mer enhetlig praxis på detta område. På grund av de mycket skiftande förhållanden som råder i olika mål är det omöjligt att i lagtext närmare precisera hur rätten bör förfara i olika situationer. En lagregel får därför hållas mycket allmän, men i stället kompletteras med omfattande motiv- uttalanden. Någon särskild regel för mål om mindre värden är enligt vår mening inte befogad. Liksom i fråga om materiell processledning gäller att det saknas tillräckliga skäl att dra någon gräns mellan olika mål beroende på tvisteföremålets värde.
En grundläggande utgångspunkt när det gäller omfattningen av rät- tens förlikningsverksamhet bör enligt vår mening vara att domstolarnas huvuduppgift är rättskipning i mer inskränkt bemärkelse, dvs. domsto- larna skall i princip endast medverka till sådana lösningar på inkomna tvister som står i överensstämmelse med gällande civilrättslig eller annan lagstiftning på området. En viktig uppgift för domstolarnas avgöranden är att verka handlingsdirigerande för samhällsmedlemmarna i allmän- het. Om domaren skall verka för en förlikning mellan parterna, följer av det nu sagda att han bör inrikta sig på att uppnå ett resultat som så nära som möjligt ansluter till vad en tänkt dom i målet skulle innehålla. Endast om särskilda skäl föreligger, bör domaren enligt vår mening föreslå en förlikning trots att den klart strider mot exempelvis gällande civilrättslig lagstiftning. En sådan situation kan föreligga när skälen för förlikning är mycket starka. Detta kan vara fallet t.ex. i vissa tvister om mycket små värden och i tvister där parternas framtida relationer är särskilt viktiga.
Med utgångspunkt från det nu sagda tar vi upp frågan om i vilka mål det är lämpligt att rätten inleder förlikningsförsök. Det finns vissa grup- per av mål där förlikning i stort sett inte bör aktualiseras av rätten. En grupp är juridiskt klara mål. En annan grupp är mål där en part säger ifrån att han inte vill vara med om förlikning. Ytterligare en grupp, där förlikningsinitiativ ofta framstår som olämpliga, utgörs av vissa mål vari en dom endast kan innebära antingen att käromålet helt bifalls eller att det helt ogillas. I alla andra mål än dem som nu nämnts får rätten göra en totalbedömning av om det är lämpligt att förlikningsinitiativ tas. I denna bedömning bör man väga in bl.a. rättegångskostnadernas storlek i förhållande till vad tvisten gäller.
Förlikningsinitiativ bör enligt vår mening normalt sättas in mot slutet av förberedelsen, när yrkanden och grunder är klarlagda och det kan överblickas vad som är stridigt i målet och vilken bevisning som finns.
Det kan dock i vissa situationer vara befogat att börja förlik— ningsförsöken betydligt tidigare.
Vad slutligen angår formerna för domstolens förlikningsarbete anser vi att domaren bör vara oförhindrad att själv ta upp förlikningsfrågan med parterna. Om parterna är villiga att förhandla under domarens ledning, kan det ofta underlätta en förlikning om domaren redogör för förutsättningarna för en uppgörelse. Han bör kunna uppskatta rätte- gångskostnadernas ungefärliga storlek, för den händelse målet går till dom, och bör även kunna diskutera de rättsliga frågorna i målet. Han bör också vara oförhindrad att lägga fram egna förlikningsförslag. Men han måste agera på ett försiktigt sätt, så att inte han utsätter sig för risk att anses partisk.
Kort uttryckt kan tanken bakom den föreslagna regleringen av rättens förlikningsverksamhet sägas vara att vissa element från RB:s och små- målslagens regler smälts ihop till en enhet. Från RB behålls kravet på en prövning i det enskilda fallet om målet är lämpligt för förlikning. Men har målet gått igenom detta test och befunnits lämpligt, skall domaren ges stor frihet att verka för förlikning, efter mönster från vad som f.n. gäller i småmål.
Våra överväganden när det gäller rättens förlikningsverksamhet ut- mynnar i en regel, enligt vilken rätten, i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter, under för- beredelsen av ett dispositivt tvistemål skall verka för att parterna förliks. Vi föreslår också en uttrycklig bestämmelse om att rätten inte får fortsät- ta förlikningsverksamhet, om det framgår att någon av parterna vill ha målet prövat.
I vissa fall kan de gränser som måste sättas för domarens aktivitet på förlikningsområdet hindra att han kan åstadkomma en frivillig uppgö- relse mellan parterna, trots att en sådan framstår som sakligt sett befogad från olika synpunkter. I sådana fall kan det vara lämpligt att rätten förordnar en fristående särskild medlare, som kan angripa problemen på ett avsevärt mer förutsättningslöst sätt än domaren. En möjlighet att utse en sådan medlare finns redan enligt nu gällande regler, men används ytterst sällan. Enligt vår mening finns det inte så få fall där man kan anta att en särskild medlare har goda förutsättningar att få till stånd en upplösning av tvisten till en betydligt lägre kostnad än om målet skulle gå till dom i vanlig ordning. Det behöver inte alltid gälla en förlikning av hela tvisten. I vissa fall kan även en ”upprensning" av målet genom att uppgörelsen träffas i vissa delar vara av stort värde som ett medel i strävandena att begränsa rättegångskostnaderna.
Med tanke på de mål där processekonomiska vinster av det nu nämn- da slaget kan uppnås, finns det enligt vår mening skäl att uppmuntra till en ökad användning av institutet särskild medlare. Vi föreslår i detta syfte att medlare skall få rätt till ersättning av allmänna medel för sitt arbete. I gengäld bör medlare få förordnas endast om det i det enskilda fallet finns skäl att anta att totalkostnaden för att lösa tvisten kan minskas väsentligt genom medlingen. Vi föreslår också vissa regler som avser att göra medlarens verksamhet så effektiv som möjligt.
Våra förslag i fråga om materiell processledning, för-
likningsverksamhet och medling innebär att nuvarande regler på dessa områden byggs ut och preciseras. Syftet med detta är bl.a. att klart uttrycka rättens ansvar i fråga om ledningen av rättegången. Vi föreslår flera andra regler som avser att medverka till att detta syfte uppnås. Som exempel kan nämnas att i kapitlet om annan förberedelse (43 kap.) föreslås en preciserad regel om vad som skall klaras ut under förbere- delsen. Enligt denna skall bl.a. parternas yrkanden och grunder precise- ras, uppgifter om bevisning lämnas, behovet av ytterligare utredning klarläggas och möjligheterna till förlikning prövas. Vidare sägs att rätten har skyldighet att driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. En särskild regel ger uttryck för principen att parterna inte har rätt att påkalla längre uppehåll i handläggningen utöver vad som följer av reglerna om vilandeförklaring.
I syfte att åstadkomma ett snabbt avgörande av målet föreslås rätten vidare få en principiell skyldighet att snarast möjligt efter anhängiggö- randet av ett mål upprätta en plan för målets handläggning. En sådan plan skall upprättas i samråd med parterna och skall innefatta inte endast en tidsplanering utan rätten bör i planen även sätta sig in i vilka frågor det är som skall lösas i målet.
Även när förberedelsen kommit in i ett senare stadium är det självfal- let angeläget att rätten ser som sin uppgift att handläggningen snarast kan inriktas på ett avgörande. Vi föreslår därför en regel enligt vilken rätten åläggs att mot slutet av förberedelsen göra vad vi i motiven kallar en summing-up, alltså en sammanfattning av parternas ståndpunkter i målet, såsom de uppfattas av rätten. Parterna skall sedan få tillfälle att yttra sig över sammanfattningen. Förberedelsen är därefter i princip avslutad och målet skall avgöras. En summing-up är av värde inte bara som ett medel att tvinga fram ett initiativ från rättens sida att avsluta förberedelsen, utan även därför att den ger parterna möjlighet att kontrollera att rätten uppfattat deras ståndpunkter på ett korrekt sätt.
Ökad flexibilitet i regelsystemet
Som vi tidigare nämnt har en av huvudinvändningarna mot det nuva— rande rättegångsförfarandet enligt RB varit att det ansetts lämna ett alltför litet utrymme för att anpassa handläggningen till förhållandena i det enskilda målet. Åtskilliga av våra förslag syftar till att tillmötesgå kritiken på denna punkt. I det följande skall några av dessa förslag redovisas.
Vi har redan berört den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att avgöra mål på handlingarna, dvs. utan att hålla huvudförhandling. Det bör i detta sammanhang bara tilläggas att vi även när det gäller förbere- delseskedet i tvistemål föreslår en mer nyanserad reglering än den som f.n. finns i RB i fråga om avvägningen mellan skriftlig och muntlig hand- läggning. Sammanträde för förberedelse skall enligt förslaget sålunda hållas, om det kan antas att förberedelsens syfte därigenom främjas. Under förberedelse i förenklad form är handläggningen däremot i prin- cip skriftlig enligt förslaget. För brottmålens del föreslås en uttrycklig möjlighet till skriftlig och i vissa fall muntlig förberedelse. Det bör här
ånyo påpekas att vi föreslår att i RB införs regler som gör det möjligt att i vissa fall ersätta muntliga inställelser med telefonsamtal.
RB präglas i hög grad av vad man brukar kalla koncentrations- och omedelbarhetsprinciperna, vilka i huvudsak innebär att domen i huvud- förhandlingsmål skall grundas endast på vad som läggs fram vid en huvudförhandling, som hålls inom loppet av en så kort tidsrymd som möjligt. Vi föreslår uppmjukningar i dessa principer i flera hänseenden, men vi vill samtidigt betona att det i de allra flesta fall är en fördel för möjligheterna att åstadkomma en materiellt riktig dom att principerna upprätthålls. Det normala bör således även framgent vara att det mate- rial som skall ligga till grund för avgörandet av ett mål skall läggas fram omedelbart vid en huvudförhandling. Avsteg från detta bör få göras när processekonomiska skäl starkt talar för det och det dessutom kan ske utan att möjligheterna minskar att komma fram till en materiellt riktig dom i målet. '
Enligt nu gällande ordning finns vissa möjligheter att vid en huvud- förhandling underlåta att upprepa det som har sagts vid ett förberedel- sesammanträde. Detta gäller i fråga om det som nu kallas huvudför- handling i förenklad form. En sådan förhandling kan hållas i omedelbart samband med ett sammanträde för förberedelse eller inom 15 dagar från ett sådant sammanträde. Vi föreslår att den strikta femtondagarsgränsen mjukas upp. Rätten och parterna föreslås få ökade möjligheter att med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet bestämma i vad mån man kan underlåta att vid huvudförhandlingen upprepa det som sades vid det föregående förberedelsesammanträdet.
En strikt femtondagarsgräns gäller f.n. också i fråga om tillåtna uppe- håll i en huvudförhandling. Har uppehåll gjorts i sammanlagt mer än 15 dagar måste huvudförhandlingen tas om från början. Även i detta hänseende föreslår vi en flexibel regel som gör det möjligt för rätten och parterna att ta hänsyn till förhållandena i det enskilda målet. Principen bör dock enligt förslaget vara att huvudförhandlingen skall pågå på ett så koncentrerat sätt som möjligt, vid långvariga huvudförhandlingar i regel minst tre dagar per vecka.
Enligt nu gällande regler i RB måste all skriftlig bevisning som åbero- pas föredras vid huvudförhandlingen i målet. Vi föreslår regler som gör det möjligt att underlåta sådan föredragning, om rättens ledamöter tagit del av bevisningen i förväg, parterna medger det samt rätten med hänsyn till särskilda omständigheter finner det lämpligt.
Principen bör enligt förslaget alltjämt vara att muntlig bevisning skall tas upp omedelbart inför rätten vid huvudförhandlingen, eftersom möj- ligheterna till en meningsfull bevisprövning då är bäst. Vi föreslår att man i ökad utsträckning får möjlighet att i stället ta upp bevisningen utom huvudförhandlingen — antingen under förberedelsen eller vid en huvudförhandling som inställs — om processekonomiska skäl starkt talar för det och syftet med bevisupptagningen ändå blir i allt väsentligt uppnått. Vidare föreslår vi en försiktig uppmjukning av förbudet mot att i rättegång åberopa s.k. skriftliga vittnesberättelser.
Vi föreslår att reglerna om huvudförhandlingens gång mjukas upp, så att rätten får större möjlighet än i dag att välja en handläggningsordning
som passar i det enskilda fallet. Vidare föreslås den tilltalade i brottmål få en uttrycklig rätt till s.k. kompletterande sakframställning.
Som en uppmjukning av omedelbarhetsprincipen föreslår vi slutligen att rätten i vissa fall, när det efter huvudförhandlingens slut uppdagas ett behov av att komplettera processmaterialet, bör ha möjlighet att inhämta ytterligare behövlig utredning på ett enkelt sätt, t.ex. genom telefonsam- tal. Detta gäller dock endast när utredningen är av ringa omfattning. I annat fall får fortsatt huvudförhandling hållas.
Ytterligare ett förslag som medger ökat hänsynstagande till förhållan- dena i det enskilda målet gäller rättens domförhet i tvistemål. F.n. består rätten i mål som handläggs enligt RB av tre domare vid huvudförhandling. Rätten är dock domför med en enda domare vid huvudförhandling i förenklad form, dvs. en huvudförhandling som hålls inom kort tid från avslutandet av ett förberedelsesammanträde. Enligt vår mening finns det inga skäl att knyta domförheten till sådana rekvisit. Det avgörande måste i stället vara det enskilda målets svårighetsgrad. Vi föreslår därför en regel, enligt vilken rätten vid huvudförhandling är domför med endast en lagfaren domare, om detta är tillräckligt med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad. Om målet inte är av enkel beskaffenhet, krävs dock parternas samtycke för att målet skall få avgöras av en enda domare. Någon särskild domförhetsregel för mål om små värden — av det slag som f.n. finns i småmålslagen — bör enligt vår mening inte uppställas.
Även i tvistemål som skall avgöras på handlingarna knyts enligt förslaget domförheten till målets beskaffenhet. Presumtionen föreslås dock i dessa fall vara att en enda domare kan avgöra målet. Endast om någon part begär det eller rätten finner det nödvändigt skall målet avgöras av tre domare. l blankettmål skall rätten enligt förslaget alltid bestå av en enda domare, som inte behöver vara lagfaren.
Vidare föreslår vi en uppmjukning av den nu gällande regeln att frågor om processhinder alltid skall prövas före frågor rörande själva saken. Förslaget i denna del —— som är motiverat av processekonomiska fakto- rer — innebär att rätten i vissa fall får underlåta att ta ställning till en svårbedömd fråga om processhinder om det ändå är uppenbart att käromålet skall ogillas.
Liksom vi förordar att man inte skall behöva hålla huvudförhandling om sådan inte är nödvändig, föreslår vi att rätten över huvud taget inte skall behöva höra svaranden om detta inte behövs. Om sålunda en ansökan är uppenbart ogrundad och bristen inte kommer att kunna rättas till under processen, tjänar det nuvarande obligatoriska kravet på sva- randens hörande inte något praktiskt syfte. Enligt vårt förslag skall rätten i dessa fall kunna ogilla käromålet utan att rätten först utfärdat stämning på svaranden.
Ett praktiskt problem när det gäller brottmålen är att rättegångarna — genom tilläggsåtal (dvs. med nu gällande terminologi utvidgning av åtal) eller av andra skäl — ofta blir onödigt omfattande, vilket medför att avgörandet av målen uppskjuts. Som regelsystemet i dag är uppbyggt är möjligheterna att dela upp handläggningen i olika rättegångar ofta be- gränsade. Vi föreslår vissa klargörande regler som bör leda till att hand-
läggningen bättre än f.n. kan ordnas på ett rationellt sätt utan att det behöver medföra svårigheter att bestämma en lämplig påföljd.
När det gäller avskrivning av brottmål efter det att åklagaren lagt ned åtalet är det f.n. ett praktiskt problem att rätten först måste fråga måls- äganden om denne vill överta åtalet, innan målet kan aVSkrivas. Vi före- slår att regelsystemet förenklas så att målsäganden i det angivna läget inte behöver höras.
Sanktioner som medel att effektivisera förfarandet
En effektiv sanktion för att förmå en part i ett dispositivt tvistemål att uppfylla en prestation i rättegången är att ge honom ett föreläggande vid påföljd av tredskodom, eller — med vår terminologi — förenklad dom. Enligt RB kan ett sådant föreläggande ges endast när det gäller inställel- se till förhandling, medan man i småmål även kan förelägga part att avge ett skriftligt yttrande vid påföljd av förenklad dom. Vi föreslår att sist- nämnda möjlighet införs i fråga om samtliga dispositiva tvistemål. På samma sätt som när det gäller förberedelse i förenklad form bör inte alltför låga krav ställas på kvaliteten av ett skriftligt yttrande. För att den förelagde skall undgå förenklad dom bör det alltså enligt förslaget inte räcka med ett blankt bestridande e.d.
Liksom enligt gällande rätt finns det enligt vårt förslag möjlighet atti vissa fall avgöra mål genom ett materiellt grundat avgörande, när en part uteblir från huvudförhandling. För tvistemålens del inskränker sig denna möjlighet enligt förslaget — liksom enligt gällande praxis — till indis- positiva tvistemål, där tillfredsställande utredning kan förebringas även utan partens medverkan. På brottmålssidan följer vi förslagen i en nyli- gen framlagd proposition på området (prop. 1981/822105), vilken grun- das på en av oss framlagd promemoria. Detta innebär att brottmål föreslås kunna avgöras utan den tilltalades närvaro vid huvud- förhandling, om det inte kommer i fråga att ådöma annan påföljd än böter, villkorlig dom eller skyddstillsyn, eller — under vissa förutsätt- ningar — ett kortare fängelsestraff.
Till sanktionssystemet hör också vissa regler om kostnadsansvar för försumliga parter m.fl. Våra förslag i den delen redovisas i det följande under rubriken ”Vissa frågor om rättegångskostnader”.
En speciell typ av sanktioner är preklusionsregler, dvs. regler som avskår en part från vissa rättigheter. Det finns redan nu flera sådana regler i balken. ] syfte att ge domstolarna effektivare vapen i händerna mot försumliga eller obstruerande parter föreslår vi en helt ny regel. Enligt förslaget kan rätten under förberedelsen i dispositiva tvistemål ge part vad vi kallar ett slutföreläggande. Med detta menar vi ett f öreläggan- de för parten att slutligt bestämma sin talan i processen, både i vad avser yrkanden, grunder och bevisning. Efter det att tiden för yttrande över ett sådant föreläggande har gått ut, har parten enligt förslaget i princip inte rätt att åberopa nya grunder eller ny bevisning till stöd för sin talan. Han drabbas med andra ord av en preklusionspåföljd. Slutföreläggande är enligt förslaget avsett att användas endast när det, med hänsyn till det sätt på vilket parten tidigare under processen utfört sin talan, finns
särskild anledning till det. Denna typ av preklusion är alltså avsedd att drabba bara sådana parter som försöker förhala ett avgörande eller som uppsåtligen eller av försumlighet bedriver en illojal processföring. Prek- lusionen bryts enligt förslaget, om parten kan visa giltig ursäkt för sitt dröjsmål med att åberopa den nya grunden eller den nya bevisningen.
Det finns f.n. en preklusionsregel i RB, enligt vilken part vid huvudför- handlingi tingsrätten inte får åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis under pågående huvudförhandling, om det kan antas att dröjsmå- let med åberopandet skett i otillbörligt syfte. Enligt vårt förslag utsträcks denna preklusion till att gälla även vid grov vårdslöshet.
För domstolsarbetets effektivitet är det väsentligt att planerade och förberedda förhandlingar kan genomföras. Som förhållandena är f.n. måste många förhandlingar inställas därför att parter och andra som skall närvara inte infinner sig. Nuvarande sanktioner som främst består i viten och rättegångskostnadsansvar när det gäller parterna samt böter och skadestånd när det gäller vittnen och sakkunniga fungerar inte tillfredsställande. Vi föreslår ett enhetligt sanktionssystem byggt på vi- tesinstitutet. Vitena förutsätts enligt vårt förslag bli avsevärt högre än idag och lägst motsvara de kostnader som den uteblivna inställelsen orsakar statsverket. Ett taxesystem förutsätts bli fastställt genom särskild förordning. — Även reglerna om utdömande av vite effektiviseras i flera hänseenden.
I vissa fall — särskilt när det rör sig om s.k. bötesimmuna personer — räcker det ofta inte med ekonomiska sanktioner av vitets typ. I de flesta sådana fall finns det redan med nu gällande regler möjligheter till hämtning. Vi föreslår att hämtningsinstitutet effektiviseras så att polis- myndighet — om det behövs — kan få tillåtelse att omhänderta den som skall hämtas redan dagen före förhandlingen.
Förslag som huvudsakligen gäller rättssäkerhetsfrågor
Enligt nu gällande regler skall åklagaren i samband med att åtal väcks ge in hela protokollet från förundersökningen till rätten. Denna ordning motiveras dels av att rätten behöver uppgifter från förundersökningen för att kunna vidta åtgärder inför målets avgörande och dels av att rätten skall kunna kontrollera att förundersökningen varit tillräckligt ingåen- de. Man hari olika sammanhang framfört kritik mot de gällande bestäm- melserna i detta hänseende, främst med argumentet att domaren — när han läser förundersökningsprotokollet —— riskerar att få en förutfattad mening om den tilltalades skuld. Vidare innebär den omständigheten att förundersökningsprotokollet alltid ges in att domstolarna belastas med en hel del onödigt material, eftersom rätten i många — främst erkända — mål inte har behov av att ta del av protokollet. Det är emellertid känt att många domare aldrig tar del av förundersökningsprotokollet eller gör det i bara mycket begränsad utsträckning.
Utvecklingen för brottmålens del har under de senaste decennierna av flera skäl gått åt det hållet att ansvaret för utredningens fullständighet mer och mer lagts på parterna. Rättens behov av att genom förunder- sökningsprotokollet kontrollera om utredningen i målet är tillräcklig har
i praktiken minskat radikalt. Under sådana förhållanden bör det enligt vår mening vara möjligt att överge den nuvarande ordningen, där hela förundersökningsprotokollet alltid ges in till rätten, och i stället tillgo— dose det övriga informationsbehov rätten kan ha före huvudförhand- lingen på annat sätt.
Det som från rättssäkerhetssynpunkt framstår som särskilt betänkligt med nuvarande ordning är att rätten får tillgång även till material som rör icke åtalade brott. Sådant material bör enligt vår mening aldrig få ges in och behöver heller inte ersättas av något annat. Möjligen är detta innebörden redan av gällande rätt.
Risken för att domaren får en förutfattad mening i målet genom att ta del av förundersökningsprotokollet är svår att närmare ange. Den beror på i vilken grad domaren studerat protokollet, på målets natur, på domarens person och på många andra omständigheter. Vad som kan vara ”farligt” är under alla omständigheter bara uppteckningarna från förhör som under förundersökningen hållits rörande den åtalade brotts- ligheten. Det är främst sådana uppteckningar som i princip inte bör få ges in. Undantag får enligt förslaget göras om ett mål skall avgöras på handlingarna eller om annars särskilda skäl föreligger. Andra delar av förundersökningsprotokollet än de nu nämnda bör i princip alltid få ges 1n.
Förundersökningsprotokollet ger ofta domaren behövliga upplys- ningar i olika hänseenden. Det kan gälla bakgrunden till den åtalade brottsligheten. Det kan också gälla den tilltalades inställning till åklaga- rens påståenden. För att kompensera det bortfall av information till rätten, som ibland blir följden av att vissa delar av förundersökningspro- tokollet inte får ges in, föreslår vi att åklagaren åläggs att i den mån det behövs lämna information på annat sätt. Detta kan ske genom att åklagaren i vissa fall i sin stämningsansökan presenterar en del ytter- ligare uppgifter utöver själva gärningsbeskrivningen. Detta bör komma i fråga framför allt i mål om mer komplicerad brottslighet. Åklagaren bör i sådana fall i ansökningen ange sådana omständigheter som ger bakgrunden till gärningen eller på annat sätt är ägnade att belysa denna. Vidare bör han normalt sett ange sådan grund för bestridande av åtalet som den misstänkte tydligt framfört under förundersökningen. Han skall också i mån av behov ange särskilda omständigheter som har betydelse för beräkningen av tidsåtgången vid en huvudförhandling och för behovet av personutredning m.m.
Genom den föreslagna ordningen läggs något mer arbete på åklagarna i samband med väckandet av åtal. Vi tror dock att detta merarbete efter en övergångstid kommer att visa sig vara av ringa omfattning. Arbetet måste dessutom alltid göras, förr eller senare. Förslaget innebär samti- digt att rättssäkerheten i brottmålsprocessen ökar genom att rätten före huvudförhandlingen inte får tillgång till material som kan föregripa den prövning av åtalet som skall ske vid förhandlingen. Vidare får rätten på ett klart och koncist sätt tillgång till de uppgifter man behöver för att kunna bedöma bl.a. behovet av förberedande åtgärder före en huvudför- handling. Juristdomaren och nämndemännen blir också mer likställda när det gäller förhandskunskaper om målet, vilket kan antas stärka
garantierna för att nämnden blir insatt i målets alla problemställningar.
Som förut nämnts här vi inte gjort någon översyn av de kapitel i RB som behandlar säkerhetsåtgärderna. När det gäller häktningsreglemas utformning, föreslår vi emellertid en justering som innebär att häkt- ningstiderna i vissa fall kan bli något kortare än i dag.
Ett förslag som — utom annat — också har vissa rätts— säkerhetsaspekter gäller bevisprövningen vid summarisk process. Med nu gällande regler kan en summarisk bevisprövning göras när svaranden bestrider en ansökan om lagsökning eller en handräckningsansökan. Bevisprövningen, som har gammal hävd när det gäller lagsökning och handräckning, kan i vissa fall komma i strid med t.ex. den moderna konsumentlagstiftningen. Bevisprövningen är också i många fall ganska omotiverad. Ibland vinner man inte något på att en bevispröVning har skett. Tvärtom finns det en risk för att vissa svarande missbedömer situationen och underlåter att gå vidare med målet till en egentlig rätte— gång trots att detta skulle ha varit befogat. I avsnitt 13.4.3 har vi ytterli- gare utvecklat de skäl som talar emot en summarisk bevisprövning i vissa fall. Vårt förslag innebär att vi har inskränkt utrymmet för en summarisk bevisprövning till sådana mål i vilka käranden till stöd för sin ansökning åberopar ett löpande skuldebrev, en växel eller en check. I fråga om krav grundade på sådana handlingar är nämligen olägenheterna av en sum- marisk bevisprövning inte lika framträdande som i övriga fall, t.ex. när kontrakt av olika slag åberopas.
Forumreglerna
Frågorna om hur RB:s forumsystem bör vara utformat för att bäst tjäna sitt syfte kommer vi att ta upp mera allmänt först i ett senare betänkande. De förslag vi nu lägger fram avser nästan helt och hållet den summariska processen. I sådan process skall rätten enligt nu gällande regler självmant pröva sin behörighet på grundval av i princip samma forumregler som gäller för den egentliga processen. Vi menar att det inte spelar någon större roll vilken domstol som handlägger målet summa- riskt eftersom processen i princip är skriftlig. För den summariska pro- cessens del upptar vårt förslag därför den huvudregeln att målet får tas upp av tingsrätt om tingsrätten eller någon annan tingsrätt är behörig enligt de vanliga reglerna. Enligt vissa sekundära regler skall den sum- mariska processen vid tingsrätt liksom f.n. också omfatta bl.a. vissa arbetsrättsliga mål.
En nyhet som inte har anknytning bara till forum vid summarisk process är att en tingsrätt som inte är behörig att handlägga ett tvistemål får rätt att överlämna målet till annan tingsrätt. Man undgår genom förslaget den nuvarande omgången med avvisning och ny ansökan till behörig domstol.
En annan fråga med forumanknytning som vi tar upp i betänkandet gäller hanteringen av vissa mål som drivs samtidigt vid skilda domstolar men gäller i stort sett samma problem. De senaste åren har det förekom- mit åtskilliga parallella rättegångar av det angivna slaget. Enligt vår uppfattning innebär det nuvarande systemet, där varje domstol handläg-
ger sitt mål, ett betydande resursslöseri. Vi föreslår att det läggs i högsta domstolens hand att efter ansökan av part eller anmälan av domstol besluta att mål som har nära samhörighet skall handläggas gemensamt vid en av domstolarna. En förutsättning för att högsta domstolen skall få sammanlägga målen är enligt vårt förslag att sammanläggning kunnat ske om målen varit anhängiga vid endast en domstol. Det krävs vidare att sammanläggningen har väsentliga fördelar och att den inte innebär betydande olägenhet för någon part.
Bevisningsreglerna
Flera reformer som berör RB:s bevisningsregler (35—40 kap.) har nämnts i det föregående. Här skall ytterligare ett par förslag i denna del beröras.
Enligt gällande regler får målsäganden i brottmål inte vittna, oavsett om han för talan i målet eller ej. Vi anser att de skäl som talar för undantag från vittnesreglerna har bärkraft endast när det gäller målsä- gande som för talan i målet. Övriga målsägande skall därför enligt förslaget behandlas som vittnen. De får dock inte avlägga ed.
Vi föreslår en till praxis anpassad reglering av hur vittnesförhöret skall gå till. Huvudregeln är att parterna själva leder förhöret.
Enligt nu gällande regler har rätten möjlighet att under ett vittnesför- hör ålägga en part att lämna rättssalen, under förutsättning att vittnet kan antas låta sig påverka av partens närvaro. Vi föreslår en möjlighet för rätten att ålägga även åhörare, som stör vittnesförhöret på motsva- rande sätt, att lämna rättssalen under förhöret.
När det gäller partsförhör föreslår vi gemensamma regler i 37 kap. RB för såväl tvistemål som brottmål. Där regleras alltså förhör med parter i tvistemål samt med målsägande och tilltalade i brottmål. Vi föreslår en uttrycklig möjlighet att förhöra parter i tvistemål även utan sanningsför- säkran. Ordet ”sanningsförsäkran” föreslås f.ö. utbytt mot termen ”ed”.
Ett stort praktiskt problem med nu gällande regler är på vilket sätt s.k. medtilltalade och likställda skall förhöras i en rättegång som inte direkt gäller dem själva som parter. Det gäller att åstadkomma en ordning som är acceptabel både från effektivitetsynpunkt och från rättssäkerhetssyn- punkt. Vi föreslår en reglering som innebär att vissa kategorier av ”för- hörspersoner” skall undantas från reglerna för vittnesförhör och i stället förhöras i stort sett enligt reglerna för tilltalad i brottmål. Förslaget gäller sådana personer som —— utan att vara parter vid den aktuella förhand- lingen — åtalats för den gärning förhöret gäller eller för försök, förbe- redelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till samma gärning eller för annan gärning som har omedelbart samband med gärning som nu sagts. Detsamma föreslås gälla för den som är skäligen misstänkt för en gär- ning som nu sagts och som har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 5 RB. Vad som sagts om åtalade skall enligt förslaget också gälla sådana som har fått ett strafföreläggande eller ett föreläggande om ordningsbot, liksom den som har fått åtalsunderlåtelse enligt de särskil- da bestämmelser som finns därom.
Vissa frågor om rättegångskostnader
Som tidigare nämnts anser vi det viktigaste vara att hålla nere de totala rättegångskostnaderna. Flertalet av våra förslag har detta syfte. Också de egentliga kostnadsreglerna kan givetvis —- utformade på ett lämpligt sätt — verka i samma riktning, särskilt i tvistemål. Redan nu finns det t.ex. vissa regler om att den som är försumlig i en tvistemålsprocess kan ådra sig ett särskilt kostnadsansvar. Dessa regler tillämpas emellertid alldeles för sällan och det är svårt att finna ett botemedel mot detta. Enligt vår mening kan en effektiviserad kostnadskontroll vara ett medel men detta förutsätter en större aktivitet från rättens sida vid prövningen av anspråk på ersättningar av olika slag. Enligt vårt förslag får rätten inte låta en kostnadskontroll vara beroende av att någon av parterna tar upp frågan. I stället kan rätten alltid göra en officialprövning av kostnadsyr- kandena i målet (om dessa ej formligen medgetts). I vårt förslag betonas att denna prövning också skall omfatta sådana frågor som t.ex. huruvida ett ombud utfört onödigt arbete genom att han överarbetat målet. I den mån en ombudsmedverkan varit onödig skall arvode till ombudet inte vara en ersättningsgill kostnad.
Däremot upptas i vårt förslag inte någon motsvarighet till småmålsla- gens generella regel om att kostnader för ombudsarvoden inte är ersätt- ningsgilla. Enligt vårt sätt att se har nämligen en sådan regel betydligt större nackdelar än fördelar. Regeln syftar — tillsammans med vissa regler i rättshjälpslagen — till att tvistefrågor i mål om små värden skall kunna avgöras utan medverkan av juridiskt biträde. Denna ordning är givetvis eftersträvansvärd. Eliminerandet av en medverkan av juridiska biträden får emellertid inte ses som ett självändamål. Till nackdelarna med småmålslagens kostnadslösning hör att många parter har svårt att förutse processens utgång eller att över huvud taget processa, om de inte får anlita juridiskt biträde. När man ser på kostnadsbilden måste man också ha i tankarna att det kan vara billigare för statsverket om ett mål kan klaras av förlikningsvägen genom att en part beviljas rättshjälp med biträdesförordnande än om målet handläggs av domstol som småmål. Ännu billigare för statsverket kan det bli om ett rättshjälpsbiträde får parten att avstå från en process som han inte har utsikter att vinna. Till andra nackdelar med småmålslagens kostnadsregler hör bl.a. att gälde- närer kan missbruka reglerna för att tillskansa sig orättmätiga betal- ningsanstånd eller andra otillbörliga förmåner.
I viss mån ersätts småmålslagens kostnadsregel i vårt förslag av en kostnadsregel av konsumentskyddskaraktär som bättre svarar mot det ursprungliga syftet med den svenska småmålslagsreformen. Småmålsla- gen härstammar nämligen från ett förslag till konsumentprocesslag och avsåg att ge konsumenter det stöd som behövs för att de skall våga processa mot näringsidkare. Regeln i vårt förslag innebär att konsumen- ten får full ersättning för sina rättegångskostnader (inklusive ombudsar- vode) om han vinner, medan kostnaderna kvittas, om han förlorar trots att han hade skälig anledning att processa. Endast i de fall där konsu- menten inte bara förlorar utan man t.o.m. kan påstå att han saknat anledning att processa får han stå för båda parternas kostnader. Regeln i vårt förslag kan sägas bottna i den obalans som generellt sett råder
mellan konsumenter och näringsidkare.
I korthet vill vi beröra också en annan kostnadsfråga. Genom tilläggs- direktiv har vi fått i uppdrag att se över vissa frågor om rättegångskost- nad i mål om jämkning av underhållsbidrag till barn. I våra överväganden uttalar vi bl.a. att vissa skäl talar för att man ålägger vårdnadshavare som processar i sådant mål ett ansvar för sådana kostnader som annars skulle komma att åvila barnet. En reform i enlighet därmed anser vid dock inte ankomma på oss. Vi pekar på möjligheten av att kvitta kostnaderna i mål av det berörda slaget men en sådan möjlighet skulle enligt vår uppfatt- ning innebära en kostnadskrävande reform som vi inte anser oss kunna lägga fram förslag om. Reformen skulle vidare komma att avse endast en del av alla de fall i vilka ett ansvar för rättegångskostnader kan komma att åvila ett barn. En bättre lösning skulle vara att ändra reglerna om i vilka fall staten skall återkräva rättshjälpskostnaderna i nu berörda fall.
Av bl.a. statsfinansiella skäl avvisar vi i betänkandet tanken på att låta rättshjälp omfatta ansvaret för motpartskostnaderna.
Frågor om råttegångskostnadsansvaret i brottmål kommer vi att be- handla först i ett senare betänkande (se avsnitt V).
Enskilda anspråk
Enskilda anspråk på skadestånd i anledning av brott handläggs i de flesta fall gemensamt med brottmålet. Att så sker har många fördelar. Målsäganden kan i allmänhet klara sig utan eget ombud genom att åklagaren för hans talan. För domstolen blir det fråga om en rättegång istället för två. Målet blir snabbare avgjort. I många fall måste dock med nuvarande regler talan om det enskilda anspråket avskiljas till särskild handläggning i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Detta kan ha flera orsaker. En vanlig orsak är att den tilltalade uteblir från förhand- ling och att brottmålet men ej tvistemålet kan avgöras trots utevaron. Vi föreslår att rätten i den angivna situationen skall förplikta den tilltalade att utge skadestånd i enlighet med reglerna för de nuvarande tredskodo- marna. Även i övrigt föreslår vi regler som syftar till att minska behovet av att särskilja tvistemålsdelen från brottmålet. Bl.a. föreslår vi vissa preciseringar i fråga om vilka regler som skall gälla i olika situationer som kan uppstå medan brottmålet och tvistemålet handläggs gemen- samt. Vi föreslår också en allmän regel om att talan om det enskilda anspråket inte får särskiljas utan att vissa angivna förutsättningar före- ligger.
Det kan tilläggas att den s.k. förundersökningsgruppen ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om behandlingen av enskilda anspråk på förundersökningsstadiet. Vi har utgått från att riksåklagaren och rikspo- lisstyrelsen tar upp frågan och medverkar till att de enskilda anspråken ägnas ökad uppmärksamhet under förundersökningen. Målet bör vara att åklagarna i ökad utsträckning och i själva verket i de allra flesta fall kan föra målsägandens talan och att anspråken endast i undantagsfall behöver avskiljas till tvistemål beroende på dålig utredning.
Vissa frågor om överklagande
Som tidigare nämnts har vi i princip skjutit upp behandlingen av frågor som avser överrättsförfarandet till en senare etapp av vårt arbete. Ett par frågor som rör möjligheterna till överklagande av tingsrätts dom och beslut har det emellertid varit nödvändigt att lösa redan i detta betänkande.
En sådan fråga är hur klagotiden skall beräknas när det gäller domar i mål som avgjorts på handlingarna, dvs. utan att huvudförhandling hållits. Nuvarande system med en klagotid av tre veckor från domens dag medför alltför stora risker för rättsförluster därigenom att parterna i vissa fall inte hinner få del av domen i god tid före klagotidens utgång. Ett system med delgivning av alla domar av det nu aktuella slaget — efter mönster från förvaltningsprocessen — skulle medföra avsevärda effek- tivitetsförluster. Vi har stannat för en lösning som enligt vår mening balanserar rättssäkerhets— och effektivitetsaspekterna på ett godtagbart sätt och som innebär att klagotiden i de aktuella fallen skall vara sex veckor från den dag domen meddelades.
Vi föreslår också vissa justeringar i reglerna om beräkning av klagotid när det gäller tingsrätts beslut under rättegången.
De nuvarande reglerna om vadeanmälan är svåra att anpassa till de ovan redovisade förslagen rörande klagotidens beräkning. Mot bak- grund härav, och med hänsyn till att institutet vadeanmälan knappast fyller någon praktisk funktion, föreslår vi att det helt avskaffas.
Jourdomstolar
Som tidigare nämnts har vi genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar. Jourdomstolsinstitutionen torde av många uppfattas som en anordning som leder till att dom kan fällas om inte omedelbart så åtminstone i nära anslutning till brottet. Uppfattad på detta sätt skulle emellertid en ord- ning med jourdomstolar innebära allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande brottmålsrättskipning, i varje fall om jour- domstolarna förutsätts få ett målunderlag som inte är endast helt obetyd- ligt.
En jourdomstolsreform förutsätter förenklingar i fråga om reglerna för förundersökning och åtals väckande. Den förutsätter också att ökade resurser satsas på polis- och åklagarsidan. Under alla omständigheter rör det sig enligt vår uppfattning om ett mycket begränsat antal mål som skulle kunna avgöras av jourdomstolar. Rättens tid skulle antagligen inte kunna utnyttjas rationellt ens om man begränsade reformen till att gälla storstadsdistrikten i samband med helger. Ett system med jourdomstolar skulle vidare kräva stora kostnader bl.a. för domares och advokaters jourtjänstgöring. Det måste dessutom leda till att andra mål eftersätts, om man inte tillför ytterligare resurser.
Med det hittills sagda har vi inte velat utesluta att man genom ändring- ari reglerna om förundersökning för vissa fall kan förkorta tiden mellan brott och dom. En översyn av dessa regler faller emellertid utanför vårt
uppdrag.
Enligt vår mening är det främst kriminalpolitiska bedömningar som ligger bakom tankarna på jourdomstolar. Vi anser oss inte kunna bedö- ma i vad mån kriminalpolitiska eller andra skäl skall väga så tungt i fråga om de berörda målen att jourdomstolar bör genomföras trots de stora kostnader och andra nackdelar det skulle föra med sig.
Lagtekniska frågor
Vissa lagtekniska ändringar har avseende på de nuvarande reglerna i RB:s promulgationslag (RP). I RP finns dels vissa bestämmelser som behövdes under en övergångstid efter RB :s införande, dels vissa bestäm- melser av mer permanent karaktär, bl.a. avseende processen i mål om utdömande av vite, mål om förverkande och mål om förändring av påföljd i brottmål. De bestämmelser i RP som är av permanent karaktär har i vårt förslag i stor utsträckning arbetats in i RB. Den enda bestäm- melse av sådan karaktär som inte berörs av vårt förslag är 20 5 RP. Denna bestämmelse kommer vi att behandlai en senare etapp av reform- arbetet. Innebörden av vårt förslag är att RP kommer att avsevärt förlora i praktisk betydelse och åtminstone längre fram bör kunna upphävas eller i varje fall starkt begränsas till sin omfattning.
En lagteknisk fråga som har sammanhang med den nyss nämnda har avseende på vissa allmänna begrepp som inte är definierade i RB. Sålunda utsäger inte RB klart huruvida ett mål skall handläggas som tvistemål eller brottmål. Inte heller finns det någon allmän regel i balken om hur dess bestämmelser förhåller sig till bestämmelser i andra lagar.
Bestämmelser av den nu angivna karaktären borde enligt vår mening ha upptagits i ett inledande kapitel i balken. Eftersom balken f.n. inte innehåller något sådant kapitel har vi skapat ett utrymme för de önskade bestämmelserna genom att flytta bestämmelserna i nuvarande 1—5 kap. till 2—6 kap. Denna lösning får delvis anses ha en provisorisk karaktär. En mer total översyn av RB kan kräva nya omredigeringar men även om så blir fallet kommer det säkert att vara en tillgång att 1 kap. i balken ger utrymme för olika bestämmelser av allmän karaktär.
Som torde ha framgått av det redan anförda avser delbetänkandet endast ändringar i RB. Frågor om ikraftträdande- och övergångsbestäm- melser samt behövlig följdlagstiftning har i stort sett lämnats utanför detta betänkande.
Om våra förslag i det nu framlagda betänkandet antas, innebär det betydande förenklingar i det processuella regelsystemet. De förslag vi redovisat under rubriken ”En enda processform för tvistemål” innebär sålunda att ett flertal processlagar helt kan upphävas. Detta gäller bl.a. småmålslagen, lagsökningslagen, ärendelagen och handräckningslagen. När det gäller RP kan avsevärda förenklingar göras. Sammanlagt rör det sig om 100- 150 paragrafer som kan upphävas.
Med hänsyn till omfattningen och vikten av de förslag vi lägger fram har vi förutsatt att ett ikraftträdande av den nya lagstiftningen inte kan ske före utgången av år 1983. Denna omständighet i förening med det statsfinansiella lä ' i avsnitt V redovisat några delar av betänkandet 5 m emgl'lÅQQtälin kan behandlas med förtur.
Statens offentliga utredningar 1982
Kronologisk förteckning
WPPNT'
_...
13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21 . 22. 23. 24. 25.
T'PEDPONS”
Real beskattning. B. Real beskattning. Bilaga 1—3. B. Real beskattning. Bilaga 4-6. B. Tandvården under ao-talet. S. De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Kn. Sockernäringen. Jo. Talböcker-utgivning och spridning. U. Videoreklamfrågan. Ju. Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. Bo. Sanering efter industrinedläggningar. Bo. Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkatarbets- kraft. S. Statlig fondförvaltning m. m. E. Kommunalföretaget. Kn. Tillväxt eller stagnation. E. Internationella företag i svensk industri. l. Skatt på energi. B. Skatt på energi. Bilagor. B. Förvärvsarbete och föräldraskap. A. Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. U. Kommunerna och näringslivet. Kn. Ett effektivare vite. Ju. Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo. Fritidsboende. Bo. Vidgad länsdemokrati. Kn. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen itingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. Ju.
Statens offentliga utredningar 1982
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Videoreklamfrågan. [8] Ett effektivare vite. [21] Rättegångsutredningen. 1. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. [25]
Socialdepartementet
Tandvården under 80-talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på läkararbetskraft. [111
Ekonomidepartementet
Statlig fondförvaltning m. m. [12] Tillväxt eller stagnation. [14]
Budgetdepartementet
Realbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1—3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4—6. [3] Energiskattekommittén. 1. Skatt på energi. [16]2. Skatt på energi. Bilagor. [17]
Utbildningsdepartementet
Talböcker-utgivning och spridning. [7] Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19]
Jordbruksdepartementet
Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. [22]
Arbetsmarknadsdepartementet Förvärvsarbete och föräldraskap. [18]
Bostadsdepartementet
Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10] Fritidsboende. (23]
Industridepartementet Internationella företag i svensk industri. [15]
Kommundepartementet
De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. [5] Kommunalföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20] Vidgad Iänsdemokrati. [24]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
% !?], LiberFörlag ISBN 91—38—06972—5