RH 1996:131

C.B. och G.B. var gifta med varandra under en lång tid. G.B. lämnade under 1994 in en ansökan om äktenskapsskillnad. Innan tingsrätten meddelat dom i målet avled G.B.. I augusti 1994 beslutade Trelleborgs tingsrätt att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman. Till boutredningsman förordnades advokaten I.S.. I.S., som även var enligt vad tingsrätten uttalat att betrakta som bodelningsförrättare, förrättade bodelning.

C. stämde dödsboet och klandrade bodelningen.

Sedan stämning hade utfärdats gjorde I.S. gällande att talan skulle avvisas då dödsboet var fel part. Han anförde därvid följande. Han utsågs till boutredningsman i dödsboet efter G.B. och är enligt 17 kap. 1 § 2 st äktenskapsbalken även att betrakta som bodelningsförrättare mellan makarna B. Jämlikt 9 kap. 5 § äktenskapsbalken skall bodelning förrättas av makarna tillsammans. När den ena maken är död förrättas bodelning av den andre maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare. I aktuellt fall har det varit fråga om en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eftersom ansökan om äktenskapsskillnad ingivits före G.B:s bortgång. Enligt 17 kap. 8 § äktenskapsbalken skall klandertalan väckas mot den andre maken, vilket efter den makens död, enligt 9 kap. 5 § äktenskapsbalken, betyder den dödes arvingar och universella testamentstagare. Talan har således väckts mot fel part.

C.B. bestred yrkandet och åberopade bl.a. följande. 9 kap. 5 § äktenskapsbalken avser endast det fall när makarna själva gör bodelningen. I förevarande fall har parterna, dvs. C.B. och dödsboet efter G.B., inte att göra bodelning själva utan en tvångsbodelning har fått förrättas. För dödsboet har en boutredningsman förordnats. -- För det fall tingsrätten skulle anse att C.B:s motpart är annan än dödsboet, yrkade C.B. att tingsrätten skulle återförvisa bodelningen till bodelningsförrättaren för ny handläggning och angivande av rätt parter. C.B. åberopade som grund för detta yrkande att det inte av bodelningshandlingen framgick att arvingarna skall vara parter.

I.S. bestred yrkandet om återförvisning bl.a. under åberopande av bl.a. följande. Då bodelningen grundar sig på en av G.B. före dödsfallet väckt talan om äktenskapsskillnad är det rätt parter som angivits i bodelningshandlingen. Av bodelningshandlingen framgår vidare att G.B:s arvingar tilldelats hans lott.

Trelleborgs tingsrätt (1996-02-26, hovrättsfiskalen Ulrika Rogland Kongstad) meddelade följande beslut.

I.S. är såsom boutredningsman även, enligt 17 kap. 1 § 2 st äktenskapsbalken, bodelningsförrättare mellan makarna B.

Då ansökan om äktenskapsskillnad lämnats in innan G.B. avled skall bodelning med anledning av äktenskapsskillnad göras och det är en sådan bodelning som gjorts av I.S..

Den som vill klandra bodelningen skall, enligt 17 kap. 8 § äktenskapsbalken, väcka talan mot den andre maken, vilket om denne dött, betyder dess arvingar och universella testamentstagare, jämför 9 kap. 5 § äktensskapsbalken.

Talan torde således väckts mot fel part och skall därför avvisas.

Det saknas skäl att återförvisa bodelningen till bodelningsförrättaren.

1. C.B:s talan avvisas.

2. Yrkandet om återförvisning lämnas utan bifall.

C. överklagade tingsrättens beslut och yrkade i första hand att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut att avvisa hennes talan. I andra hand yrkade hon att hovrätten skulle återförvisa ärendet till boutredningsmannen för ny handläggning och med angivande av rätt parter i bodelningshandlingen. Dödsboet efter G.B. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-04-02, hovrättsråden Martin Borgeke och Lars Elmqvist) lämnade överklagandet utan bifall och anförde.

Före den 1 januari 1988 skulle enligt 23 kap. 8 § ärvdabalken den, som önskade klandra ett arvskifte, inom föreskriven tid väcka talan mot övriga delägare. Giftermålsbalken hänvisade till detta lagrum varför klander av bodelning efter ena makens död skulle ske på samma sätt. Efter införandet av äktenskapsbalken har lagstiftaren i stället valt att i 23 kap. 5 § ärvdabalken hänvisa till 17 kap. 8 § äktenskapsbalken i fråga om klander av bodelning efter ena makens dö. Den föreskrift som fanns i 23 kap. 8 § ärvdabalken om att talan skulle väckas mot delägarna har tagits bort. I 17 kap. 8 § äktenskapsbalken föreskrivs att klandertalan skall väckas mot den andra maken. I 9 kap. 5 § äktenskapsbalken föreskrivs att, om ena maken är död, bodelning skall förrättas av den andre maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare.

I förarbetena till äktenskapsbalken sägs att bestämmelserna om klander i huvudsak motsvarar dem som fanns i 23 kap. 8 § ärvdabalken. Endast i ett par särskilt angivna hänseenden, nämligen i fråga om längden av klanderfristen och forumfrågan för klandertalan, avsågs en förändring i sak. (Se prop. 1986/87,1 s. 228 samt SOU 1981:85 s. 419.) I kommentaren till äktenskapsbalken (Lars Tottie, Äktensskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990, s. 554) uttalas att klandertalan skall väckas mot den andre maken, vilket, efter den makens död, enligt 9 kap. 5 § äktenskapsbalken betyder den dödes arvingar och universella testamentstagare. Visserligen skulle kunna sägas att det förhållandet, att den tidigare bestämmelsen i 23 kap. 8 § ärvdabalken om att talan i ett fall som det förevarande skulle väckas mot övriga dödsbodelägare tagits bort, talar för att det numera skulle vara möjligt att väcka talan mot dödsboet, en uppfattning som i viss mån får stöd i Gösta Walins kommentar till ärvdabalken, Del II, 1993 s. 242. Walin uttalar dock att reglerna i 17 kap. 8 § och 9 kap. 5 §äktenskapsbalken förmodligen betyder att, om den ena maken är död och den efterlevande skall klandra bodelningen, hans talan skall riktas mot den avlidnas arvingar och universella testamentstagare personligen och inte mot dödsboet.

Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten att lagreglerna skall ges den innebörden att C.B. bort rikta sina talan mot dödsbodelägarna personligen och inte mot dödsboet efter G.B.. Då dödsboet således inte är rätt part skall, som tingsrätten funnit, C.B:s talan avvisas.

Referenten, hovrättsrådet Lennart Frii, var skiljaktig i frågan om dödsboet kan vara part i målet och anförde:

Före den 1 januari 1988 skulle enligt 23 kap. 8 § ärvdabalken den, som önskade klandra ett arvskifte, inom föreskriven tid väcka talan mot övriga delägare. Giftermålsbalken hänvisade till detta lagrum varför klander av bodelning på grund av ena makens död skulle ske på samma sätt. Motsvarande regel om klander av arvskifte och bodelning hade tidigare funnits i 6 kap. 8 § lagen (1933:314) om boutredning och arvskifte. (Se prop. 1933:7 s. 553 samt SOU 1932:16 s. 531.) I sammanhanget kan också anmärkas att det även i 1734 års lag fanns en klanderbestämmelse som innebar att delägare som ville få till stånd ett verkställbart arvskifte hade att stämma in tredskande delägare. (Se SOU 1932: 16 s. 522.)

Efter införandet av äktenskapsbalken år 1988 har lagstiftaren valt att i 23 kap. 5 § ärvdabalken hänvisa till 17 kap. 8 § äktenskapsbalken i fråga om klander av bodelning efter ena makens död. Den föreskrift som fanns i 23 kap. 8 § ärvdabalken om att talan skulle väckas mot delägarna har tagits bort. I lagstiftningsärendet har visserligen uttalats att bestämmelserna om klander i huvudsak motsvarar dem som fanns i 23 kap. 8 § ärvdabalken. (Se prop. 1986/87:1 s. 228.) Någon närmare motivering till varför de dåvarande klanderreglerna i 23 kap. 8 § ärvdabalken skulle utgå har emellertid inte lämnats i lagstiftningsärendet.

Tilläggas kan att i 17 kap. 8 § äktenskapsbalken föreskrivs att klandertalan skall väckas mot den andre maken. I 9 kap. 5 § äktenskapsbalken föreskrivs att, om ena maken är död, bodelning skall förrättas av den andre maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare.

Talan i målet avser klander av en av bodelningsförrättare, tillika boutredningsman, upprättad bodelningshandling. Enskilda delägare har i allt fall när talan väckts mot dödsboet sålunda inte varit behörig att förfoga över den omtvistade egendomen. Däremot har dödsboets rätt berörts, vilket är en omständighet som talar för att dödsboet kan vara part i målet.

I samma riktning talar -- enligt min mening -- att en uttrycklig i lag intagen regel om vilka som kan bli föremål för klandertalan har avskaffats. I sammanhanget kan erinras om att legalitetsprincipen fått ökad aktualitet i och med att Europakonventionen införlivats med svensk nationell rätt. Denna princip har givits en ytterligare framskjuten ställning bl.a. genom bestämmelserna i 2 kap. 10 § regeringsformen. Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den i art. 6.1 Europakonventionen stadgade rätten till domstolsprövning (Danelius, Mänskliga rättigheter, 5. uppl. s. 140.)

Mot bakgrund av det anförda finns det enligt min mening inte skäl att frånkänna dödsboet partsbehörighet i målet. Tingsrättens beslut skall därför undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för förnyad handläggning.

Målnummer Ö 434/96