RH 1996:86
Svensk domstols behörighet att handlägga en tvist där 10 kap. 3 § rättegångsbalken åberopats till stöd för rättens behörighet har avgjorts med tillämpning uteslutande av Luganokonventionens behörighetsregler. Tillika fråga om svarandena haft sitt hemvist i Sverige.
En bank med säte i Frankrike väckte talan vid Eksjö tingsrätt mot två makar med danskt medborgarskap och yrkade förpliktande för makarna att utge drygt 329 000 franska franc utgörande kvarstående skuld enligt ett låneavtal som ingåtts i samband med att makarna förvärvat ett slott i Frankrike. Till stöd för rättens behörighet åberopades att ena maken ägde fast egendom inom tingsrättens domsaga och att tingsrätten därför enligt 10 kap. 3 § och 14 §rättegångsbalken, var behörig att handlägga tvisten.
Makarna N invände att låneavtalet innehöll en klausul enligt vilken endast fransk domstol var behörig att pröva tvisten. De hävdade vidare att de hade sitt hemvist i Storbritannien på viss adress i London.
Banken genmälde att klausulen i låneavtalet - som hade rubriken "droit applicable" (ung. tillämplig lag) endast innebar att alla tvister rörande tolkningen av avtalet skulle vara underkastade fransk lag, "droit Français", men inte fransk domstol. Med hänvisning till en av banken vidtagen utredning hävdades vidare att makarna hade sitt egentliga hemvist i Sverige.
Eksjö tingsrätt (1995-06-09, rådmännen Hans Waldemarson och Conny Jörneklint samt tingsfiskalen Aleksander Cronenberger, referent) fann i beslut den 9 juni 1995 att låneavtalets klausul inte var en prorogationsklausul utan enbart reglerade att fransk lag i vissa situationer skulle tillämpas. Rätten fann vidare att tingsrätten - enligt den domsrättsregel som 10 kap. 3 § 1 st. rättegångsbalken ger uttryck för - var behörig att handlägga tvisten mot mannen samt att tingsrätten med en analogisk tillämpning av 10 kap. 14 § 1 st. rättegångsbalken var behörig att pröva även tvisten mot hustrun. Invändningen om rättegångshinder lämnades därför utan bifall.
Makarna N överklagade tingsrättens beslut och vidhöll att endast fransk domstol var behörig att handlägga tvisten.
Göta hovrätt (1995-10-11, hovrättslagmannen Lars Åhlen, hovrättsråden Johan Stenberg och Mats Lundeholm, referent, samt hovrättsassessorn Magnus Ragnmark) lämnade överklagandet utan bifall. Hovrätten anförde: Lika med tingsrätten finner hovrätten att den i lånevillkoren gjorda hänvisningen till "droit Français" inte syftar till att bestämma vilket lands domstolar som skall avgöra eventuella tvister utan endast anger vilken nationell lag som skall tillämpas. Svensk domstols behörighet att pröva den aktuella tvisten regleras således inte i avtalet utan skall avgöras med tillämpning av sedvanliga behörighetsregler.
Målet rör en tvist med internationell anknytning på privaträttens område. Luganokonventionen, som utgör svensk rätt sedan den 1 januari 1993, kan vara tillämplig i fråga om sådana tvister. Avgörande för konventionens tillämplighet är i förevarande sammanhang om svarandena har hemvist i en konventionsstat. Det som nu är tvistigt är om de skall anses ha sitt hemvist i Sverige eller i Storbritannien. Eftersom båda dessa stater hade tillträtt konventionen när ansökan om stämning ingavs finner hovrätten, oavsett vilken bedömning som görs i hemvistfrågan, att konventionen är tillämplig.
Eftersom invändning gjorts i forumfrågan har det - trots att Luganokonventionens regler inte åberopats - ålegat tingsrätten att pröva om man enligt konventionen var behörig att handlägga målet. Andra behörighetsregler än de som återfinns i konventionen, t.ex. de som framgår av rättegångsbalken, får tillämpas endast om det är tillåtet enligt konventionen.
Luganokonventionens huvudregel är att talan skall väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist. Frågan om svaranden har hemvist i Sverige skall enligt artikel 52 avgöras med tillämpning av svensk lag.
Makarna N har gjort gällande att de har sitt hemvist i Storbritannien på viss adress i London och de har också framhållit att de betalar skatt där.
Banken har hävdat att makarna har sitt hemvist i Sverige och har därvid anfört bl.a. följande: Makarna N var folkbokförda i Sverige och bosatta på mannens fastighet i Korsberga fram till år 1989, då de anmälde utflyttning. Även efter utflyttningen har de varje år vistats en stor del av året på denna fastighet. I samband med utflyttningen lämnade de in en tillfällig adressändring till posten i Korsberga. Idag finns ingen hänvisningsadress anmäld. Det slott i Frankrike, som makarna N förvärvade i direkt anslutning till utflyttningen, såldes på offentlig auktion i februari 1993. De har därefter haft sin huvudsakliga bosättning på fastigheten i Korsberga. Enligt lantbrevbäraren vistas makarna där en stor del av året och de har även telefonabonnemang dit. Adressen i London avser en fastighet i vilken makarna N disponerar en kontorslokal som används i samband med försäljning av konst.
Makarna N har inte bestritt riktigheten av de uppgifter som banken har lämnat om makarnas boende under de senaste åren. Deras invändning om att de har hemvist i Storbritannien förtjänar därmed inte avseende. Mot den bakgrunden finner hovrätten att makarna N:s anknytning till Sverige och bostaden i Korsberga får anses vara så stark att de vid en samlad bedömning skall anses ha sitt hemvist där. Vid sådant förhållande är Eksjö tingsrätt behörig att pröva den väckta talan.