lagen.nu

RH 1997:119

Fråga om en skiljeklausul mist sin verkan av rättegångshinder i enlighet med 3 § lagen (1929:145) om skiljemän.

Mellan HSB Riksförbund ek för, RT Fastigheter KB och två andra bolag träffades år 1988 ett handelsbolagsavtal innebärande att ett nytt handelsbolag, benämnt Förvaltningsbolaget Småstaden HB, bildades. I avtalet fanns intagen en skiljeklausul innebärande att tvist med anledning av avtalet mellan bolagsmän eller mellan bolagsman och handelsbolaget eller eljest beträffande tillämpningen av avtalet skulle avgöras enligt gällande lag om skiljemän. -- Därefter träffade Småstaden och HSB ett separat förvaltningsavtal, varigenom Småstaden uppdrog åt HSB att handha förvaltningen av och räkenskaperna för Småstadens samtliga fastigheter. Även detta avtal innehöll en skiljeklausul, enligt vilken tvist angående tolkning eller tillämpning av det avtalet eller därav hänflytande rättsförhållanden skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän i enlighet med gällande lag därom.

Vid Piteå tingsrätt väcktes därefter tre skilda tvistemål rörande handelsbolagsavtalet och förvaltningsavtalet. Det ena målet, skadeståndsmålet, gällde talan mellan å ena sidan RT och å andra sidan HSB. I det målet yrkade RT såsom bolagsman i Småstaden åläggande för HSB att till Småstaden utge cirka 6 miljoner kr och som grund för yrkandet åberopade RT att HSB genom handlingar och underlåtenheter vid förvaltningen av Småstadens angelägenheter orsakat Småstaden skada uppgående till det omstämda beloppet.

De två andra målen, 1991 års och 1992 års klandermål, gällde talan mellan å ena sidan RT och å andra sidan Småstaden och HSB. I de målen anförde RT klander mot Småstadens årsbokslut för räkenskapsåren 1991 respektive 1992. RT yrkade den ändringen i boksluten att bland Småstadens tillgångar skulle upptas en fordran mot HSB. Som rättslig grund för sina yrkanden åberopade därvid RT att HSB genom olika förfaranden åsidosatt sina skyldigheter som bolagsman och som uppdragstagare åt Småstaden och att HSB därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet mot Småstaden, i följd varav Småstadens årsbokslut för åren 1991 och 1992 skulle uppta en fordran mot HSB. De påstådda skadeståndsgrundande handlingarna överensstämde med vad som låg till grund för skadeståndstalan mot HSB.

I 1991 års klandermål ingick HSB i svaromål utan att åberopa rättegångshinder på grund av skiljeklausul. I skadeståndsmålet och i 1992 års klandermål gjorde däremot HSB invändning om rättegångshinder på grund av skiljeklausul.

I 1992 års klandermål genmälde RT i avvisningsfrågan: Småstaden påkallade hos HSB i skrift den 9 juni 1994 skiljeförfarande i 1992 års klandermål och önskade samtidigt inhämta upplysning om HSB:s inställning till skiljeavtalets tillämplighet i det särskilda fallet. HSB motsatte sig därvid tillämpning av skiljeklausulen, i följd varav skiljeklausulen inte längre kunde utgöra hinder för prövning av tvisten vid allmän domstol. Oavsett detta råder sådan identitet mellan de två klandermålen att båda målen skall prövas av tingsrätten.

Piteå tingsrätt (1994-12-20, f.d. lagmannen Göran Ljungberg) yttrade i beslut: Det föreligger vid tingsrätten tre skilda tvistemål rörande bolagsavtalet avseende Småstaden och förvaltningsavtalet mellan Småstaden och HSB. Talan i samtliga mål grundar sig på dessa avtal. Båda avtalen innehåller skiljeklausuler, tillämpliga på de tvistefrågor som målen gäller. I 1991 års klandermål har HSB ingått i svaromål utan att åberopa rättegångshinder på grund av skiljeklausul. De tvistefrågor som upptagits i det målet skall alltså komma under tingsrättens prövning.

Partsställningen i de tre målen är väsentligen densamma. Saken, och även de omständigheter RT åberopat, har i samtliga mål starka gemensamma inslag. Processekonomiska skäl talar för att målen prövas i ett och samma sammanhang.

Såvitt gäller 1992 års klandermål föreligger inte identitet mellan 1991 års klandermål och 1992 års klandermål på sådant sätt att saken kan sägas vara densamma i båda målen. Skiljeklausulerna kan således tillmätas den verkan i det senare målet att tingsrätten är förhindrad att uppta RT:s talan till prövning.

Emellertid får RT i skrift till HSB den 9 juni 1994 anses ha påkallat skiljedom eller i vart fall förfrågat sig hos HSB hur HSB ställde sig till frågan om skiljeförfarande i tvisten. HSB har visserligen, såvitt handlingarna visar, hävdat att formellt påkallande ej kommit till stånd genom skriften den 9 juni 1994. Tingsrätten kan emellertid inte dela HSB:s uppfattning i den saken; RT får genom skriften anses ha påkallat att ett skiljeförfarande skulle inledas. Vid sådant förhållande får HSB:s svar på RT:s framställning ges den tolkningen att HSB ej velat biträda att de nu aktuella frågorna kom under skiljenämnds prövning. Till följd härav får RT anses berättigat att, utan hinder av skiljeklausulerna, väcka talan vid tingsrätten om klander av 1992 års bokslut. Tingsrätten lämnade således HSB:s avvisningsyrkande utan bifall.

HSB överklagade och vidhöll sitt yrkande att RT:s talan skulle avvisas samt anförde följande: I skrift den 9 juni 1994 påkallade RT skiljeförfarande beträffande 1992 års klandermål att gälla reservationsvis för det fall tingsrätten fann att skiljeavtalet utgjorde rättegångshinder. Enligt skiljemannalagen skall en påkallelse innehålla en uttrycklig och villkorslös begäran om skiljedom. Påkallelse kan inte anses ha skett om part i brev till motparten meddelat att tvist skall hänskjutas till skiljenämnds avgörande om ett angivet krav inte uppfylls. Den påkallelse som skett i målet innebär således inte i sig att tvisten skall komma att hänskjutas till skiljenämnds prövning utan att tvisten kan komma att hänskjutas till skiljenämnds prövning. Med hänsyn härtill är de lagliga förutsättningarna för att en påkallelse av skiljeförfarande skall anses ha ägt rum inte uppfyllda. HSB har i brev till RT redovisat sin inställning i saken och därvid anfört att HSB inte anser att laglig påkallelse kommit till stånd. HSB har varken bestritt den i bolagsavtalet infogade skiljeklausulens giltighet eller tillämplighet på den aktuella tvisten. HSB har endast tillkännagett sin uppfattning att RT:s skrift på grund av villkoret inte utgjorde ett giltigt påkallande av skiljedom. Av det nu anförda följer att 3 § skiljemannalagen inte är tillämplig. Skiljeklausulerna gäller således mellan parterna och invändningen därom har framställts i rätt tid, varför RT:s talan skall avvisas.

RT bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1996-05-22, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Bertil Eriksson samt tf. hovrättsassessorn Agneta Ögren, referent) avvisade RT:s talan i 1992 års klandermål i den del talan fördes mot HSB och uttalade följande: I målet är ostridigt att tvist mellan parterna med anledning av det bolagsavtal, på vilket RT grundar sin talan, enligt bestämmelserna i avtalet skall prövas av skiljemän. Tvist råder dock om skiljeavtalet mist sin verkan av rättegångshinder eller om det råder sådan identitet mellan klandermålen att båda målen, trots skiljeklausul, skall handläggas av samma tingsrätt.

Skiljeavtal mister i vissa fall sin verkan av rättegångshinder utan att avtalet därför upphör att gälla. Ett sådant fall omtalas i 3 § skiljemannalagen, nämligen för det fall att part, sedan yrkande framställts om skiljeavtals tillämpning, bestrider yrkandet eller inte fullgör skyldighet att välja skiljeman. Syftet med lagbestämmelsen är att förhindra att en tredskande part fördröjer en rättsprocess och förarbetena betonar att det skall vara fråga om ett uttryckligt bestridande av skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet.

Av handligarna i målet framgår att RT i skrift till HSB den 9 juni 1994 påkallat skiljeförfarande avseende 1992 års klandermål att gälla reservationsvis för det fall att tingsrätten fann att skiljeavtalet utgjorde rättegångshinder. Av HSB:s svar på RT:s framställning framgår att HSB inte anser att ett formellt påkallande av skiljeförfarande kommit till stånd genom RT:s skrift. I HSB:s svarsskrivelse anförs vidare att HSB själv hade för avsikt att inleda ett skiljeförfarande mot RT och dess bolagsmän rörande en annan tvist. Mot bakgrund av det nu anförda anser hovrätten att något uttryckligt bestridande av skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet inte har skett från HSB:s sida, varför skiljeavtalet alltjämt skall anses vara gällande.

Hovrätten konstaterar vidare att det inte föreligger identitet mellan 1991 års klandermål och 1992 års klandermål på sådant sätt att saken kan sägas vara densamma i båda målen. Skiljeklausulerna kan således tillmätas verkan i det senare målet att tingsrätten är förhindrad att uppta RT:s talan till prövning.

Slutligen har Piteå tingsrätt i det överklagade beslutet såvitt rör 1992 års klandermål endast lämnat HSB:s avvisningsyrkande utan bifall. Något avgörande såvitt avser Småstadens avvisningsyrkande har inte fattats i det överklagade beslutet. Eftersom Piteå tingsrätt inte tagit ställning till Småstadens avvisningsyrkande kan hinder att avvisa RT:s talan såvitt rör HSB inte föreligga.

Skiljeklausulen utgör således hinder för prövning i rättegång av 1992 års klandermål. Tingsrätten har inte varit behörig att uppta målet såvitt avser HSB och RT:s talan mot HSB skall således avvisas.

Målnummer Ö 12/95

Metadata

Domstol
Hovrätten för Övre Norrland
Avgörandedatum
1996-05-22
Målnummer
Ö12-95
Lagrum
10 kap. 18 § rättegångsbalken
3 § lagen (1929:145) om skiljemän
Rättsfall
NJA 1920 s. 375
NJA 1927 s. 637
NJA 1973 s. 126
NJA 1973 s. 480
NJA 1984 s. 229
Litteratur
NJA II 1887 nr 4 s. 27 ff
Bolding, Skiljedom, 1962, s. 124 f
Dillén, Bidrag till läran om skiljeavtalet, 1933, s. 87 ff och s. 204 ff
Ekelöf m.fl., Rättegång III, 1994, s. 102 ff och s. 172 ff
Hassler och Cars, Skiljeförfarande, 1989, s. 47 ff, s. 52 ff, s. 64 f och s. 95 ff
Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, 1982, s. 107 ff och s. 162 ff.
Sökord
Skiljeavtal
Rättegångshinder
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation