RH 1997:12

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å T.K. enligt 64 § 3 st. och 164 § 1 st. 4 p.vägtrafikkungörelsen (1972:603) för hastighetsöverträdelse enligt följande gärningsbeskrivning. T.K. har den 13 oktober 1995 fört personbil med en hastighet av 120 km/tim på väg 941 i Lunds kommun trots att högsta tillåtna hastigheten där varit 90 km/tim.

T.K. förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka gärningen.

Närmare hörd över åtalet uppgav T.K. följande. Han såg en civil motorcykel stå parkerad där Utmarksvägen mynnar ut på Sandbyvägen. När han passerade Utmarksvägen körde han om en annan personbil. Bilen han körde om höll ca 70 km/tim. Till en början sluttar vägen utför i en lång nedförsbacke ungefär halva den mätsträcka som hastigheten mätts. Eftersom han har upplevt många incidenter i trafiken när bilister bromsar in efter en omkörning så låter han alltid bilen rulla vidare utan att bromsa in när han själv har kört om. Han har inte tittat på sin hastighetsmätare. När han långsamt kom ikapp en bilkö med andra bilar behövde han inte bromsa in. Bilkön fortsatte sedan med en hastighet på ca 90 km/tim. - Han ifrågasätter inte de för hastighetsmätningen angivna referenspunkterna. Däremot ifrågasätter han uppgiften, i det av åklagaren åberopade PM över hastighetskontroll, att den rapporterande motorcykelpolisen med ögonkontakt skulle ha följt aktuellt fordon till stoppandet. Motorcykelpolisen stod parkerad när mätningen började. Eftersom han hade kört om en annan bil precis innan måste det ha varit åtminstone en bil mellan honom och polismannen. Han minns att det var mycket mötande trafik just då och det måste ha försvårat för polismannen att köra om och ikapp. Vägen svänger dessutom kraftigt till höger ca 800 meter efter Utmarksvägen. I svängen finns det ett hus som skymmer sikten i kurvan. På grund av detta måste det ha varit omöjligt för polismannen att ha ögonkontakt med hans bil hela tiden. Han vill inte bestämt påstå att det har skett en förväxling. Det är inte osannolikt att det är hans bil som hastigheten har mätts på. Det finns dock ett flertal avfartsvägar på den aktuella sträckan och det kan inte uteslutas att det funnits en annan vit SAAB på den aktuella sträckan och att en förväxling därmed kan ha skett.

Åklagaren åberopade som bevisning dels en primärrapport, dels två av rapporterande polisman upprättade handlingar "PM angående hastighetskontroll med polis-pilot" och "Sammanställningsprotokoll över förseelser rapporterade vid tjänstgöring med civil mc. utrustad med instrument för mätning av genomsnittshastighet". Vittnesbevisning förekom inte.

Lunds tingsrätt (1996-04-18, tingsnotarien Peter Christerson samt nämndemännen Ingrid Nilsson, Tor Rugsveen och Anders Almgren) ogillade åtalet och anförde. Av den skriftliga bevisningen framgår att mätningen skett enligt reglerna i FAP och att det varit ett förväntat resultat. Uppgifterna om referenspunkter för mätning och uppmätt sträcka har inte ifrågasatts. Däremot har T.K. ifrågasatt uppgiften att den rapporterande polismannen med ögonkontakt följt aktuellt fordon till stoppandet. T.K:s uppgifter om möjligheterna till ögonkontakt motsägs bara av en uppgift i ett PM angående hastighetskontroll. I detta PM finns ett antal förtryckta anledningar till att förväxling av fordon är utesluten. Rapporterande polisman markerar med ett kryss det alternativ som är aktuellt i varje fall. Denna kryssmarkering i ett förtryckt protokoll anser tingsrätten inte vara tillräcklig för att vederlägga de uppgifter T.K. lämnat om sikt och trafikförhållanden på platsen. Mot dessa uppgifter kan åklagaren inte anses ha visat att förväxlingsrisk varit utesluten. Åtalet skall därmed ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten dömer T.K. för hastighetsöverträdelse till penningböter.

I hovrätten anförde åklagaren följande. Rapporterande polisman (H.B.) har i promemoria angående hastighetskontroll i tjänsten intygat att, då han med ögonkontakt följt aktuellt fordon till stoppandet, förväxling av fordon är utesluten. T.K. har varken vid rapporttillfället eller vid delgivningen av utfärdat strafföreläggande framfört att det kunde föreligga förväxlingsrisk. Han har enligt tingsrättens dom inte förnekat gärningen och inte bestämt velat påstå att det skett en förväxling. Tingsrätten har mot bakgrund härav bort döma T.K. för den åtalade gärningen. Skulle tingsrättens dom stå fast innebär det att rapporterande polis måste kallas att avlägga vittnesmål i mål om hastighetsöverträdelse även i de fall där det finns en promemoria med ett klart och entydigt intygande av de omständigheter som ligger till grund för rapporten.

T.K. bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1997-02-10, hovrättslagmannen Trygve Hellners, hovrättsrådet Bengt Nilsson, referent, och hovrättsassessorn Karin Nepérus) ändrade överklagade domen och dömde T.K. enligt 64 § 3 st. och 164 § 1 st. 4 p.vägtrafikkungörelsen (1972:603) för förseelse mot denna kungörelse till penningböter ettusen (1 000) kr.

I motiveringen anförde hovrätten följande.

I målet föreligger den situationen att åklagaren som bevis åberopat endast vissa skriftliga uppgifter, vilka lämnats av den polisman som rapporterat T.K. för hastighetsöverträdelse. Uppgifterna utgörs av sådana kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen, som enligt 23 kap. 21 § 3 st. rättegångsbalken i mindre mål kan föras i stället för protokoll (jfr även 24 § förundersökningskungörelsen 1947:948), s.k. trafikmålsanteckningar. Av dessa anteckningar har här främst den av polismannen H.B. upprättade primärrapporten och en av honom vid det aktuella tillfället underskriven PM angående hastighetskontroll med polis-pilot intresse. Från det av honom upprättade sammanställningsprotokollet över förseelser rapporterade vid tjänstgöring med civil motorcykel kan bortses, eftersom det endast innehåller uppgifter som återfinns i de två andra handlingarna.

En viktig fråga är om primärrapporten och promemorian enligt 35 kap. 14 § 1 st rättegångsbalken får åberopas som bevis i rättegången. T.K:s främsta invändning mot åtalet är att en risk föreligger att polismannen förväxlat hans bil med en annan. Han har vid tingsrätten utvecklat skälen för sin åsikt att en förväxling kan ha ägt rum. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om målet bör avgöras utan polismannens hörande. T.K. har emellertid förklarat, att han inte påkallar något förhör med H.B.. I ett sådant läge får prövas om bevisläget är sådant, att hovrätten självmant bör föranstalta om ett sådant vittnesförhör (jfr 35 kap. 6 § rättegångsbalken). Rättens prövning av den frågan måste emellertid innefatta ett konstaterande av om förhöret verkligen behövs. För att besvara det spörsmålet blir det av betydelse att klargöra huruvida de åberopade trafikmålsanteckningarna innefattar tillräcklig utredning om den åtalade förseelsen. Därmed blir den primära frågan, om det möter hinder enligt 35 kap. 14 § 1 st i balken att åberopa anteckningarna.

Målet gäller en händelse som inträffade den 13 oktober 1995. Det har således förflutit avsevärd tid sedan rapporteringstillfället. Det har rört sig om en rutinbetonad hastighetskontroll. Den tjänstgörande polismannen har dokumenterat sina iakttagelser i såväl en primärrapport som en särskild promemoria avseende förväxlingsrisken. Det finns ingenting i handlingarna som tyder på att hastighetskontrollen inte skett i enlighet med de föreskrifter som gäller för den aktuella typen av kontroll. Med hänsyn till det anförda måste antas att ett hörande av polismannen inte skulle tillföra utredningen något väsentligt nytt. Det skulle däremot medföra ökade kostnader. Hovrätten tillåter mot denna bakgrund att trafikmålsanteckningarna åberopas som bevis (jfr prop. 1986/87:89 s. 173).

Av promemorian angående hastighetskontrollen framgår att förväxling av fordon är utesluten därför att det aktuella fordonet med ögonkontakt följts av polismannen till stoppandet. H.B. har i promemorian förklarat sig i tjänsten intyga riktigheten av denna uppgift. På grund av det anförda och då det inte i övrigt framkommit någon anledning att betvivla riktigheten av det resultat som hastighetskontrollen utvisar är åtalet styrkt.

Påföljden skall bestämmas till penningböter.

Målnummer B 570/96