RH 2003:17

Åklagaren åtalade T.B. för hastighetsöverträdelse enligt följande.

”B. har 5 juni 2001 uppsåtligen eller av oaktsamhet fört personbil med en hastighet av 108 km/tim på riksväg 23 vid Äskya inom Älmhults kommun trots att högsta tillåtna hastigheten där varit 90 km/tim.

Lagrum: 14 kap. 3 § trafikförordningen (1998:1276) samt Vägverkets föreskrift”

Ljungby tingsrätt (2001-11-19, lagmannen Johan Mannergren) ogillade åtalet och anförde.

T.B., som inte inställde sig till huvudförhandlingen, hade vid rapporttillfället förnekat gärningen.

Målet togs till avgörande med stöd av 46 kap. 15 a § 1 st. 1 p. rättegångsbalken trots att T.B. uteblivit från huvudförhandlingen.

Åklagaren har som bevisning åberopat en av Polismyndigheten i Kronobergs län den 5 juni 2001 upprättad ”Rapport, hastighetsöverträdelse m.m.” med bifogat platsprotokoll.

Av den åberopade bevisningen framgår att T.B. stoppades vid en hastighetsövervakning med laserhastighetsmätare på riksväg 23 vid infarten till Äskya kl. 16.08 den 5 juni 2001. T.B., som körde en grön Volvo, rapporterades för en hastighet av 108 km/tim. Under rubriken ”Särskilda omständigheter” har rapporterande polisman antecknat: ”Minnesuppgifter: Låg som första bil och hade en pb efter sig. Endast mätning på B. B. fick se mätresultatet. Uppgav också att bilen efter honom skulle ha kört för fort.” - I det till rapporten bifogade platsprotokollet har antecknats att mätavståndet var 282 meter.

T.B. har enligt vad som antecknats i den åberopade rapporten vid rapporttillfället uppgett att han inte litar på laserinstrumentet.

Den 19 augusti 2001 utfärdade åklagarkammaren i Växjö ett strafföreläggande för T.B. vilket denne emellertid bestred. I bestridandeskriften vidhöll T.B. sitt förnekande och anförde bland annat att polismannen kan ha råkat mäta på den bil som var bakom honom och av misstag kallat in hans bil.

Tingsrättens bedömning.

Åklagaren har tillåtits att åberopa rapporten och platsprotokollet som skriftlig bevisning. Därvid har åklagaren anfört att rapporten och platsprotokollet enligt hans uppfattning utgör tillräcklig bevisning för att T.B. gjort sig skyldig till den påstådda hastighetsöverträdelsen.

I ett avgörande från den 10 februari 1997 har Hovrätten över Skåne och Blekinge i en snarlik situation som den här aktuella bifallit ett åtal för hastighetsöverträdelse trots att den tilltalade åberopade att det fanns en risk för att hans bil förväxlats med en annan bil och åklagaren inte hade åberopat någon muntlig bevisning (se RH 1997:12). I det målet hade åklagaren emellertid åberopat en promemoria som upprättats av den rapporterande polismannen och i vilken denne intygade att han med ögonkontakt hade följt det aktuella fordonet tills det stoppats och att förväxling därför var utesluten. För hovrättens beslut att bifalla åtalet var även av betydelse att det hade förflutit avsevärd tid sedan rapporteringstillfället - cirka ett och ett halvt år - samt att den tilltalade hade förklarat sig inte åberopa förhör med polismannen.

I förevarande mål har visserligen den rapporterande polismannen antecknat vissa uppgifter till stöd för minnet men anteckningen kan inte anses ha sådant bevisvärde att den kan jämställas med uppgifterna i en promemoria där den rapporterande polismannen i efterhand fått tillfälle att kommentera ett påstående om förväxling och då intygat att förväxlingsrisk är utesluten. Vidare är det i förevarande mål av intresse att det endast förflutit några månader sedan rapporteringstillfället och att det inte finns något i nuläget som antyder att ett vittnesförhör inte skulle få betydelse för prövningen av åtalet.

Slutligen noterar tingsrätten att det inte gärna kan komma i fråga att i domstol bifalla åtal för hastighetsöverträdelse om den enda bevisningen utgörs av den skriftliga rapport som upprättas vid hastighetskontrollen. Skulle en sådan praxis införas vore utgången i praktiken bestämd på förhand och rättegången skulle därmed strida mot grundläggande rättssäkershetsprinciper.

Det anförda medför att det inte kan anses ställt utom allt rimligt tvivel att T.B. gjort sig skyldig till den åtalade förseelsen. Åtalet skall därmed ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

I hovrätten anförde åklagaren följande. Frågan i målet är huruvida åberopad bevisning. Rapport och platsprotokoll, utgör tillräcklig bevisning för en fällande dom i förevarande fall. Jag har med stöd av regleringen i 35 kap. 14 § rättegångsbalken tillåtits att åberopa den aktuella rapporten och platsprotokollet istället för vittnesförhör med polisman. Syftet med denna reglering är bl.a. att en polismans anteckningar skall kunna få utgöra bevisning i mål om hastighetsöverträdelse (se prop. 1986/87:89 s. 173). Enligt praxis (se bl.a. RH 1997:12) har nu åberopad bevisning ansetts tillräcklig för en fällande dom om innehållet i rapporten är klart och utförligt samt att det inte skulle komma att väsentligt bidra till utredningen att höra polismannen. Några oklarheter i åberopad rapport föreligger inte. Naturligtvis kan det diskuteras huruvida ett hörande av polismannen väsentligt skulle bidra till utredningen. Erfarenhetsmässigt menar jag att polisen så gott som undantagslöst inte uttalar sig om mätningen i det enskilda fallet utan endast generellt hur en hastighetsmätning skall gå till samt vilka kontroller som skall vidtas. Detta oavsett om det gått två månader eller två år sedan mätningen ägde rum. Vidare konstateras av tingsrättens skäl att rätten, oavsett rapportens utformning, synes obenägen att bifalla ett åtal avseende hastighetsöverträdelse endast på polismannens rapport. Denna uppfattning menar jag står i strid med gällande praxis.

T.B. bestred ändring.

Göta hovrätt (2003-01-31, hovrättslagmannen Jan Carrick, referent, hovrättsrådet Lars Holm och tf. hovrättsassessorn Magnus Johansson), som slutligen avgjorde målet efter föredragning, ändrade överklagade domen och dömde T.B. för hastighetsförseelse enligt 3 kap. 17 § och 14 kap. 3 §trafikförordningen (1998:1276) och Vägverkets föreskrift till penningböter ettusentvåhundra (1200) kr.

I motiveringen anförde hovrätten följande.

Syftet med den ändring av 35 kap. 14 § 1 st. 3 p. rättegångsbalken som trädde i kraft 1988 var bl.a. att skapa en ordning där erfarenhetsmässigt ett förhör inför domstol inte kommer att lämna något väsentligt bidrag till utredningen (jfr. prop. 1986/87:89 s. 173). Den åtalade körningen ägde rum den 5 juni år 2001. Inget hade i och för sig hindrat tingsrätten att med stöd av 35 kap. 6 § rättegångsbalken kalla den rapporterande polismannen att höras inför tingsrätten (jfr. Fitger, Rättegångsbalken III, 35:63 ff.). Så skedde emellertid inte. När hovrätten satte ut målet till huvudförhandling i oktober 2002 hade så lång tid förflutit att det på goda grunder kunde antas att polismannen inte skulle kunna göra annat än att hänvisa till sin rapport. Hovrätten har därför inte funnit skäl att på eget initiativ kalla polismannen.

Frågan i målet är således om den av åklagaren åberopade bevisningen, rapport och platsprotokoll, räcker för bifall till åtalet. Rapporten och protokollet är enligt hovrättens mening klara och entydiga. Den rapportskrivande polismannen har också redan i rapporten bemött T.B:s invändning om att mätning skulle ha skett på bakomvarande fordon. Det finns heller ingen särskild anledning misstänka något fel på mätutrustningen. På grund av vad nu anförts finner hovrätten att åklagaren styrkt sin talan och att åtalet skall bifallas. Straffet skall bestämmas till penningböter.

Målnummer B 1306/01