RH 1997:2

B.A. och H.A. uppförde en villa i Vetlanda kommun. Den 26 november 1990 ansökte de om statligt bostadslån. Länsbostadsnämnden i Jönköpings län beviljade lånet genom ett beslut den 16 januari 1991. Villan färdigställdes och slutbesiktning ägde rum den 25 september 1991. Den 1 oktober 1991 ansökte B.A. och H.A. om utbetalning av lånet. Beslut om utbetalning meddelades den 7 november 1991 och utbetalning skedde den 11 november. Den 9 januari 1992 ansökte B.A. och H.A. om statligt investeringsbidrag för bygget. De hade då inte fått någon information om sista dag för sådan ansökan. I beslut den 22 januari 1992 avslog länsbostadsnämnden i Jönköpings län ansökan på den grunden att ansökan om bidraget skulle ha gjorts senast i samband med utbetalning av det statliga bostadslånet. Genom stämning å staten yrkade B.A. och H.A. skadestånd motsvarande vad som skulle ha utgått i bidrag. De gjorde gällande att det förelegat en skyldighet för staten genom länsbostadsnämnden att senast den 7 november 1991 i muntligt eller skriftligt meddelande ha informerat dem om att ansökan om investeringsbidrag skulle ha gjorts senast i samband med utbetalning av det statliga lånet, att någon sådan information inte lämnats dem, att staten härigenom gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning för vars fullgörande staten svarade, att den underlåtna informationen medfört att ansökan om investeringsbidrag kommit att göras för sent, att staten härigenom vållat dem skada med ett belopp som motsvarar vad som skulle ha utbetalats i investeringsbidrag samt att staten därför är skyldig att enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen utge skadestånd till dem med detta belopp.

Staten bestred att skadeståndsskyldighet förelåg. Staten hävdade att den inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse och, om så skulle anses vara fallet, bestreds att det skett vid myndighetsutövning.

Eksjö tingsrätt (1994-10-10, rådmännen Hans Waldemarson och Conny Jörneklint) biföll käromålet samt anförde:

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

För att det skall kunna anses att fel eller försummelse från statens sida föreligger krävs att det funnits en skyldighet för staten att lämna upplysning i det hänseende som B.A. och H.A. gör gällande.

I 4 § förvaltningslagen stadgas att varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde samt att hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Vid bedömning av huruvida informationsskyldighet förelegat är att beakta att B.A. och H.A. vid den aktuella tiden hade ett ärende om statligt bostadslån anhängigt vid länsbostadsnämnden. Reglerna om statligt bostadslån och investeringsbidrag har en nära anknytning till varandra. Senaste tidpunkt för ansökan om statligt investeringsbidrag i ett fall som det nu aktuella kunde inte utläsas ur någon författning utan blev slutligt bestämd genom Boverkets praxis. Det första beslutet härom meddelades av Boverket den 8 augusti 1991, och beslutet expedierades den 23 augusti samma år. Beslutet har den innebörden att den enskilde helt går förlustig sin rätt till investeringsbidrag om ansökan gjorts efter den av Boverket bestämda tidpunkten. Det kan inte anses att den lösning som Boverket valt för en enskild framstått som så förutsebar att den varit den enda tänkbara. Mot bakgrund av angivna förhållanden anser tingsrätten att det enligt 4 § förvaltningslagen förelegat en skyldighet för staten att inom rimlig tid efter det att Boverkets beslut expedierats på lämpligt sätt genom länsbostadsnämnderna eller annat organ informera om Boverkets praxis på ett sådant sätt att personer som hade ärenden om statligt bostadslån anhängiga och som berördes av beslutet haft möjlighet att ta del av nämnda praxis. Det är ostridigt att någon sådan information inte lämnats. Staten får härigenom anses ha gjort sig skyldig till sådan försummelse som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Vad härefter angår frågan om försummelsen skett vid myndighetsutövning är vad som ovan angetts om den nära anknytningen mellan reglerna om statligt bostadslån och investeringsbidrag av betydelse. Enligt vad som har uppgetts i målet har visserligen ansökningarna om bostadslån och investeringsbidrag handlagts som skilda ärenden hos länsbostadsnämnderna och avgjorts genom separata beslut. Någon avgörande betydelse kan dock inte fästats vid detta förhållande. Det väsentliga är i stället att ärendena sakligt sett haft ett tidsmässigt och funktionellt nära samband med varandra. Mot bakgrund härav anser tingsrätten att försummelsen att lämna informationen haft sådan anknytning till ärendet om bostadslån att den måste anses ha skett vid myndighetsutövning.

Staten har genom försummelsen vållat B.A. och H.A. den skada de gjort gällande. Käromålet skall alltså bifallas.

Rådmannen Krister Nordberg var skiljaktig och anförde: Genom förordningen (1990:1369) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder infördes ett helt nytt bidragssystem för kostnaderna för mervärdesskattepliktiga ny- eller ombyggnader av bostäder och vissa andra utrymmen. Av övergångsbestämmelserna till förordningen framgick det bl.a. att bidrag enligt förordningen under vissa särskilt angivna omständigheter kunde lämnas även för kostnader som uppkommit i byggnationer som påbörjats före den 1 januari 1991, vid vilken tidpunkt förordningen trädde i kraft. Författningen kom ut från trycket den 27 december 1990. Redan den 30 december 1990 gav Boverket ut information om den nya lagstiftningen och redogjorde därvid översiktligt för innehållet i denna. Av informationstexten framgick det bl.a. att det för erhållande av investeringsbidrag krävdes ett särskilt ansökningsförfarande vid sidan av ansökan om statligt bostadslån samt att det fanns ett samband mellan beräkningen av låneunderlaget och det investeringsbidrag som kunde utgå. Informationen togs in i serien Boverket Information, vilken spreds till bl.a. länsbostadsnämnderna och kommunerna. Av de uppgifter som avdelningsdirektören G.M. som vittne lämnat, framgår det att det i vart fall vid Länsbostadsnämnden i Jönköpings län därefter, under januari 1991, hölls särskilda informationsträffar med företrädare för de kommunala förmedlingsorganen och vissa byggentreprenörer. Det har således kort tid efter förordningens ikraftträdande - genom informationsinsatser från statens sida - funnits möjlighet för låntagarna att bilda sig en ungefärlig uppfattning om innehållet i den nya lagstiftningen för att därefter i fråga om detaljregleringen kunna inhämta ytterligare upplysningar från länsbostadsnämnd, kommunalt förmedlingsorgan, bank eller annat serviceorgan. I övergångsbestämmelserna till förordningen har det angetts att ansökan om investeringsbidrag skulle göras senast i samband med ansökan om utbetalning av bostadslånet, i det fall att preliminärt lånebeslut meddelats före ikraftträdandet. Den situationen att ansökan om bostadslån ingetts före ikraftträdandet men prövats första därefter har legat mycket nära den situation som reglerats genom övergångsbestämmelserna. Boverkets ställningstagande i beslutet den 8 augusti 1991 har således varit förutsebart. Genom den information som Boverket lämnat angående sambandet mellan beräkning av låneunderlag och beräkning av investeringsbidrag måste det för den enskilde som bedömde sig kunna vara berättigad till investeringsbidrag ha framstått som ytterst angeläget att göra sig underrättad om senaste tidpunkt för ansökan om investeringsbidrag. Om B.A. eller H.A. hade tagit kontakt med länsbostadsnämnden eller det kommunala förmedlingsorganet i vart fall i samband med att de upprättade ansökningen om utbetalning av bostadslånet hade de kunnat erhålla de uppgifter som de behövde för att vara bibehållna sin rätt till investeringsbidrag. Jag finner mot bakgrund av det angivna att det inte kan anses att staten gjort sig skyldig till sådan försummelse som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, varför den mot staten förda talan ska ogillas.

Staten överklagade tingsrättens dom och yrkade att Käromålet skulle ogillas. B.A. och H.A. bestred ändring.

Göta hovrätt (1995-06-22, hovrättslagmannen Sven Larsson, hovrättsråden Kerstin Paulsson Nordling, Lars Holm, referent, och Carl-Gustav Ohlson) ändrade tingsrättens dom och ogillade skadeståndstalan samt anförde:

Vad som är föremål för hovrättens prövning är vilken omfattning en myndighets serviceskyldighet enligt 4 § förvaltningslagen har. B.A. och H.A. har anfört att staten inte fullgjort sin skyldighet enligt denna bestämmelse. Skyldighet skulle enligt deras mening grundas på det nära samband som fanns mellan reglerna om statligt bostadslån och om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder.

I tidigare gällande förvaltningslag fanns i 8 § en regel om vägledningsplikt. Denna regel innebar att myndigheterna var skyldiga att lämna den vägledning som behövdes för att mindre brister i ansökningshandlingar o.d. i förvaltningsärenden skulle bli avhjälpta.

För att bl.a. stärka serviceandan i förvaltningen ersattes den lagen den 1 januari 1987 med den nuvarande förvaltningslagen (1986:223). I 4 § nämnda lag finns bestämmelser som innebär en utvidgad serviceskyldighet för myndigheter. De nya reglerna omfattar bl.a. skyldighet för myndigheterna att bistå enskilda med upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Av förarbetena framgår bl.a. följande (jfr. prop. 1985/86:80 s. 20 f och 59 f). Hjälpen skall inte bara avse det formella planet utan när det behövs och är lämpligt skall myndigheten också vägleda den enskilde genom att, allt efter omständigheterna, ta initiativ till ytterligare utredning, verka för att utredningen begränsas till vad som är nödvändigt, fästa den enskildes uppmärksamhet på att det finns ett annat bättre sätt att nå det han eftersträvar osv. Denna skyldighet gäller i princip oberoende av begäran. Skyldigheten skall dock inte vara obegränsad utan hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Förarbetena till den nya förvaltningslagen är mycket allmänt hållna. Det finns inte heller någon vägledande praxis rörande omfattningen av serviceskyldigheten och dess inverkan i skadeståndshänseende såvitt nu är ifråga. I de fall skadeståndsskyldighet förelegat på grund av att myndighet underlåtit att lämna information som haft väsentlig betydelse för den enskildes fortsatta handlande har det varit fråga om antingen pågående ärenden eller gjord förfrågan. Visserligen delar hovrätten tingsrättens uppfattning att reglerna om statligt bostadslån och statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder hade en nära anknytning till varandra men att härav dra den slutsatsen att staten är ansvarig på sätt B.A. och H.A. gjort gällande skulle vara att ålägga en informationsskyldighet av större omfattning än vad som går att utläsa av förarbeten och praxis. Hovrätten finner därför att staten inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning. B.A:s och H.A:s skadeståndstalan skall därmed ogillas.

Målnummer T 607/94