RH 1997:35

Stockholms överförmyndarnämnd (överförmyndarnämnden) beslöt den 8 november 1996 att - vid äventyr om vite om 2 000 kr - förelägga L.B. att senast 10 dagar efter delfåendet av beslutet inkomma med års- och sluträkningar avseende omyndigs egendom som stod under hans förvaltning. L.B. delgavs föreläggandet den 23 december 1996. I skrivelse till tingsrätten den 16 januari 1997 hemställde överförmyndarnämnden att tingsrätten skulle döma ut vitet då L.B. inte hade inkommit med de begärda handlingarna.

Stockholms tingsrätt (1997-01-31, tf. rådmannen Siiri Vaks) förpliktade med stöd av 16 kap. 13 § andra stycket brottsbalken L.B. att utge vitet samt förelade honom att vid förhöjt vite om 4 000 kr inom 14 dagar från delfåendet fullgöra sin ifrågavarande skyldighet. - Tingsrätten avgjorde målet på handlingarna utan att dessförinnan ha berett L.B. tillfälle att yttra sig över överförmyndarnämndens framställning.

L.B. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas.

Svea hovrätt (1997-04-10, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Lars Hesser, referent, samt tf. hovrättsassessorn Kerstin Bröms) undanröjde tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten för erforderlig behandling.

I sina skäl anförde hovrätten följande:

Av 16 kap. 13 § föräldrabalken (FB) framgår att det är överförmyndare, som förelägger vite av här aktuellt slag, att frågan om utdömande av vite prövas av tingsrätt, att därvid reglerna i lagen (1985:206) om vite (viteslagen) gäller samt att tingsrätten i anslutning till att vite döms ut får förelägga nytt vite.

Dessa bestämmelser är i kraft sedan den 1 juli 1995. Dessförinnan gällde att det ankom på tingsrätt såväl att - efter anmälan av överförmyndare - utfärda vitesföreläggande av här aktuellt slag som att - utan någon särskild talan - pröva frågan om utdömande av sålunda förelagt vite.

Hovrätten tar först upp frågan om överförmyndare hos tingsrätt kan föra talan om utdömande av vite, varom är fråga eller om endast allmän åklagare är behörig att föra en sådan talan. Det saknas uttryckliga bestämmelser om vad som gäller härom och det framgår av utredningen i målet att det vid landets domstolar förekommer skilda uppfattningar i saken.

Beträffande åklagares befattning med frågor om utdömande av viten gäller allmänt följande. Genom viteslagen infördes den ordningen att frågor om utdömande av vite normalt skall handläggas av länsrätt på ansökan av den myndighet som förelagt vitet i stället för tingsrätt på talan av åklagare. Härigenom kom åklagarnas befattning med viten att i stort sett upphöra. Då bortses från åklagares uppgift att föra talan om utdömande av s.k. generella viten där någon förändring inte skedde (prop. 1984/85:96 med förslag till lag om viten m.m.)

Vad som orsakat den föreliggande tveksamheten är uppenbarligen följande motivuttalande till nuvarande 16 kap. 13 § FB (prop. 1993/94:251 s. 288): "Enligt 8 § viteslagen skall mål om utdömande av vite följa de regler som gäller i fråga om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet. Om ett vitesföreläggande inte har följts, skall överförmyndaren således anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten."

8 § viteslagen har följande lydelse: "När allmän domstol prövar frågor om utdömande av viten efter särskild talan, skall målet i tillämpliga delar handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken som mål om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet."

Hovrätten får för egen del anföra följande. Varken genom avfattningen av 8 § viteslagen eller genom motiven går det att utläsa att det varit lagstiftarens avsikt att genom den bestämmelsen reglera vem som i tingsrätt skall föra talan i mål om utdömande av vite. Tvärtom framhålls i motiven att bestämmelsen är tillämplig vare sig talan förs av åklagare eller annan myndighet eller en enskild part. Vem som skall föra talan brukar istället regleras i den specialförfattning där den aktuella vitesregeln finns.

Ett undantag utgör här generella viten vid vilka det utan särskild reglering anses ankomma på åklagare att föra talan (jfr prop. 1994/95:23 s. 51). Enligt hovrätten kan detta inte tas till intäkt för att motsvarande även skulle gälla individuella viten som förelagts av myndighet.

Av förarbetena till viteslagen (prop. 1984/85:96 s. 40) framgår att ställningstagandet till vem som skulle föra talan om vitets utdömande inte i sig var avgörande för om allmän domstol eller förvaltningsdomstol borde vara prövningsinstans. Även om lagstiftaren valde förvaltningsdomstol som huvudregel ansågs det lämpligt att för vissa fall behålla ordningen att allmän domstol skulle pröva frågor om utdömande av vite. Även i dessa fall lades uppgiften att föra talan om utdömandet av vitet i allmänhet inte på åklagaren utan på den myndighet som utfärdat föreläggandet. Ett undantag var vite enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken där man bibehöll den ordningen att såväl kronofogdemyndighet som åklagare kunde föra talan. Som ett led i renodlingen av åklagarnas roll har åklagarna emellertid numera befriats även från denna uppgift.

Enligt hovrätten talar vad som nu anförts för att det i avsaknad av andra föreskrifter måste anses gälla att den myndighet som utfärdat ett vitesföreläggande också, i överensstämmelse med huvudregeln i 6 § viteslagen, är behörig att föra talan om vitets utdömande även om prövningen ankommer på tingsrätt istället för länsrätt. Tingsrätten har alltså inte förfarit felaktigt när man prövat frågan om utdömande av vitet på begäran av överförmyndarnämnden.

Tingsrätten skulle emellertid, i enlighet med 8 § viteslagen, ha handlagt målet enligt rättegångsbalkens regler för bötesbrottmål. Så har inte skett. Hovrätten har därvid beaktat att överförmyndarnämndens framställning till tingsrätten även innefattade en begäran om att tingsrätten skulle utsätta nytt, högre vite. Underlåtelsen innefattar ett grovt rättegångsfel av en sådan art att tingsrättens beslut skall undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten.

Målnummer ÖÄ 1017/97